NJA 1993 s. 456

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Ranby) anförde i dom d 2 april 1993:

Domskäl. Åtalspunkt 5. H.C. och H.B. har erkänt gärningen.

På åklagarens begäran har förhör hållits med G.N., tidigare anställd vid butiken Natti.

Genom H.C:s och H.B:s berättelser har framgått följande. Rånet föregicks av viss planering. De bestämde sig för Natti efter förslag av H.C., som arbetat där som PRAO-elev och därför kände till butiken. Pistolattrappen - en Beretta 9 mm replika - hade anskaffats i förväg av H.C.. De planerade rånet ungefär en vecka innan. Dagen för rånet åkte de in till Uppsala efter midnatt på H.C:s motorcykel, som de ställde vid slottet. De hade med sig ombyte i en väska, vilken de gömde i några buskar. Därefter gick de omkring i centrum i ca en timme innan de strax före kl 02.00 - då Natti stängde - begav sig till butiken. H.B. beväpnade sig med en plankbit av ungefär en meters längd och efter att ha tvekat något trängde de sig in i butiken. De var maskerade.

Genom G.N:s och de tilltalades berättelser är det utrett att det var H.C. som var beväpnad med pistolen och att han riktade denna mot M.A., som tvingades ned på golvet. M.A. var mycket rädd. Det får antas att både han och G.N., som i inledningen av rånet befann sig i ett angränsande rum, upplevde det hot de utsattes för - genom i första hand H.C:s agerande - som trängande fara. G.N. har uppgett att han tyckte pistolattrappen verkade äkta. Han har inga minnesbilder av att H.B. hotade honom med plankan eller att H.C. hotade att döda M.A., vilket därför inte kan anses visat. H.B., som var mycket nervös, har enligt G.N. ropat åt honom att de inte skulle skjuta om de fick pengar. H.B. sa även åt H.C. att flytta pistolen så att den inte riktades mot M.A., vilket även skedde. Det är vidare utrett att G.N. gick ut ur rummet och slängde nycklarna till kassavalvet åt H.C. och H.B.. Han fick dock tillbaka nycklarna med order att öppna valvet eftersom de inte visste vilken nyckel som passade. G.N. öppnade därefter valvet och tog fram bankväskan med kassabehållningen, vilken han slängde till H.C. och H.B., som lämnade butiken med denna. Enligt G.N. innehöll bankväskan ungefär 7 700-7 800 kr.

Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit är den åtalade gärningen styrkt.

Åtalspunkt 6. H.C. och H.B. har erkänt ansvar för rån, men invänt att detta endast skall bedömas som rån av normalgraden. De har båda förnekat ansvar för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel under åberopande av att brottet får anses konsumerat av rånet.

På åklagarens begäran har förhör hållits med M.J..

I målet är genom H.C:s och H.B:s uppgifter följande utrett. De rekognoserade platsen för rånet - en smal grusväg i skogen - i förväg samt bestämde hur rånet skulle gå till, dvs att de skulle låta lantbrevbäraren passera platsen i sin bil och lägga ut grenar för att stoppa honom när han någon halvtimme senare återvände. De skulle genomföra rånet när han stannade och använda sig av postbilen för att köra till platsen där de ställt H.C:s motorcykel. De hade i förväg placerat ut en väska innehållande maskeringsutrustning och samma pistolattrapp som användes vid rånet under förra åtalspunkten. H.B. skulle beväpna sig med en trädgren. Enligt vad som framkommit i målet genomfördes rånet också enligt dessa riktlinjer.

Genom lämnade berättelser har det framkommit att det var H.C. som hanterade vapenattrappen. Det är genom M.J:s berättelse utrett att H.C. och H.B. agerade på ett sådant sätt att M.J. kände sig hotad. Rånet inleddes enligt H.B. med att H.C. skrek åt M.J. att det var ett rån samt anmodade honom att vända sig om och lägga sig ned på marken, vilket M.J. gjorde. H.B. har uppgett att det var han som bakband M.J. och tejpade för hans ögon. H.C. och H.B. har förnekat att pistolattrappen tryckts i ryggen på M.J.. M.J. har uppgett sig tro att han fick pipan i ryggen, men förklarat att han inte såg detta, bara kände det. Det kan med anledning härav inte anses visat att så skett. Att det hot som M.J. ändå varit utsatt för hos honom har framstått som trängande fara är dock ställt utom allt tvivel. Enligt de tilltalade stämmer det belopp de tillgrep vid rånet med det belopp åklagaren angett. Det är således styrkt att H.C. och H.B. gjort sig skyldiga till rånbrott, vilket med gjord reservation är i överensstämmelse med åklagarens gärningsbeskrivning.

Frågan är emellertid om rånet skall bedömas som grovt rån. TR:n gör i denna del följande bedömning.

Åklagaren har påstått att brottet är grovt då H.C. och H.B. på ett hänsynslöst sätt utnyttjat M.J:s skyddslösa och utsatta ställning. Genom M.J:s uppgifter i målet har det framkommit att han vid den aktuella tidpunkten inte var utrustad med någon typ av kommunikationsmedel eller annan säkerhetsutrustning för att motverka eller försvåra angrepp. Den grusväg där han blev angripen är smal och kurvig och han har uppgett att det inte går att färdas med någon högre hastighet. H.C. och H.B. synes ha insett detta eftersom de med viss förslagenhet utnyttjat förhållandena på platsen. De förefaller dessutom varit införstådda med det faktum att lantbrevbärare vid denna tid inte hade möjlighet att begära assistans samt att de hade instruktion att ej sätta sig till motvärn.

Förhållandena är sådana att det enligt TR:ns uppfattning får anses att M.J. i sin yrkesutövning varit i en utsatt ställning när han körde på den aktuella grusvägen. Han har vidare i princip varit skyddslös, men inte på det sätt som åsyftas i 8 kap 6 § 2 st BrB.

Genom lämnade berättelser är det vidare utrett att M.J. inte utsatts för något direkt fysiskt våld. H.C. och H.B. har tvärtom visat viss hänsyn genom att placera M.J. vid sidan av vägen för att han inte skulle riskera att komma ivägen när de lämnade platsen. M.J. har enligt egen uppgift bundits på ett slarvigt sätt. Det tog honom inte mer än en minut att komma loss. Rånet har visserligen föregåtts av viss planering, men det förefaller ha utförts på ett tämligen amatörmässigt sätt. Något skarpladdat vapen har heller inte använts. Nämnda omständigheter sammantagna gör att det inte kan anses att H.C. och H.B. på ett hänsynslöst sätt utnyttjat M.J:s utsatta ställning. Rånet är därför inte att bedöma som grovt. Rånet är emellertid med hänsyn till utförandet och den föregående planeringen att bedöma som allvarligt.

Eftersom tillgreppet av postbilen utgjort ett led i själva rångärningen skall H.C. och H.B. inte dömas särskilt för detta brott. Åklagarens talan i denna del skall således ogillas.

Åtalspunkterna 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 17 och 18. TR:n fann genom H.C:s erkännande och övrig utredning åtalade gärningarna styrkta. Brotten under punkterna 7 och 8 var emellertid enligt TR:ns mening inte att bedöma som grova.

Åtalspunkt 19. TR:n anförde i domskälen: H.C. och P.B. har erkänt gärningen, men invänt att rånet inte är att bedöma som grovt.

På åklagarens begäran har förhör hållits med M.J.. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat fotografier över brottsplatsen och postbilen.

I målet är genom H.C:s och P.B:s berättelser - vilka till huvudsaklig del styrks av vad M.J. uppgett - utrett följande. Rånet skedde på samma plats som rånet d 1 juni 1992 (åp 6). Det var inte direkt planerat i förväg, utan kom till stånd till följd av att något lämpligt tillfälle att råna den tilltänkta ICA-butiken i Alsike inte uppenbarade sig. H.C. föreslog då istället att de skulle råna lantbrevbäraren. De åkte till S.S. för att hämta en väska som innehöll den tidigare använda pistolattrappen (Beretta 9 mm). De hittade inte väskan och istället fick de hjälp av S.S. att svetsa ihop två ca 50 cm långa rör parallellt med varandra. Rören målades svarta. Syftet var att skaffa sig en hagelgevärsattrapp. Därefter åkte de till platsen för rånet i den bil som stulits i Märsta dagen innan. Förutom den tillverkade vapenattrappen hade de även med sig tårgasspray. När M.J. anlände med postbilen efter att ha lämnat post till de hushåll som ligger i slutet av vägen, tvingade de honom att stanna genom att H.C. sprang fram vid sidan av bilen och hotade med hagelgevärsattrappen. Hotet måste för M.J. ha framstått som trängande fara. M.J. stannade och P.B. sprutade honom i ansiktet med tårgasen i samband med att han klev ur bilen samt tvingade honom att lägga sig på marken. H.C. tillgrep pengarna och de övriga föremålen. Efter det att P.B. sprutat tårgas på M.J. ytterligare en gång - när han låg på mage på marken - lämnade de platsen i den stulna bilen, vilken de parkerat en bit bort på grusvägen.

Genom vad som anförts är det således utrett att H.C. och P.B. gjort sig skyldiga till påstådd rångärning.

Vad gäller frågan om brottets grovhet är följande att anföra. Omständigheterna kring gärningen är i huvudsak desamma som under åtalspunkten 6. Vad TR:n anfört ovan angående förhållandena på platsen samt M.J:s skyddslösa och utsatta ställning är således tillämpligt även avseende denna gärning. Rånen skiljer sig emellertid något åt vad gäller tillvågagångsettet. M.J. har vid detta andra råntillfället genom tårgasen utsatts för något mer våld än vid det första tillfället han rånades. I likhet med det första rånet har dock inget skarpladdat vapen använts. Utförandet av detta andra rån är inte heller särskilt väl genomtänkt eller föregånget av någon utförligare planering. M.J. har tvingats att stanna genom att H.C. och P.B. sprungit upp vid sidan av hans bil. Vägen var inte barrikaderad på sätt som skedde vid det första rånet och M.J. hade redan när han passerade platsen på väg mot hushållen observerat den stulna bil H.C. och P.B. använde sig av. Trots att det använts tårgas vid detta andra rån är förhållandena således sådana att det inte kan anses att H.C. och P.B. på ett hänsynslöst sätt utnyttjat M.J:s utsatta ställning när de genomförde rånet. Inte heller detta rån är därför att bedöma som grovt. Det är dock ett rån av allvarlig art.

Påföljdsfrågan.

TR:n anförde under rubriken Allmänt följande:

I målet har behandlats en rad allvarliga förmögenhetsbrott som genomförts under i huvudsak två perioder, hösten 1991 och sommaren 1992. De svåraste brotten är naturligtvis rånen. Av vad som framkommit synes som om H.C., P.B. och - - - varit de drivande krafterna bakom de flesta gärningarna. Övriga tilltalade har endast varit inblandade i vissa åtalspunkter. Orsaken till att brotten har begåtts har varierat. Det huvudsakliga skälet synes ha varit behov av pengar eller specifika föremål. För flertalet av de yngre torde även spänningsmomentet ha utgjort skäl till deltagande. Av vad som framkommit synes ingen av de inblandade, med undantag av M.J. - - -, tidigare ha varit föremål för brottsmisstankar av polis eller sociala myndigheter. Alla är tidigare ostraffade och de flesta lever i och kommer från ordnade sociala förhållanden.

De tilltalade är till övervägande del under 18 år och saknar fasta inkomster. Samtliga har bristfällig ekonomi.

Beträffande påföljden för P.B. anförde TR:n bl a: De brott P.B. har gjort sig skyldig till har ett betydande straffvärde. Det allvarligaste brottet är rånet d 21 sept 1992. För rån är stadgat fängelse lägst ett och högst sex år. Rångärningen har ett betydande straffvärde bl a eftersom den utförts genom utnyttjande av den utsatta ställning lantbrevbäraren befunnit sig i på den aktuella platsen. För grov stöld gäller en lägstagräns om sex månaders fängelse. P.B. har gjort sig skyldig till tre sådana gärningar. Generellt kan även sägas att straffvärdet påverkas i höjande riktning genom att det är fråga om utbredd brottslighet. I målet har inte framkommit annat än att P.B. och övriga inblandade genom sin brottslighet visat en häpnadsväckande likgiltighet inför sina medmänniskors egendom och personliga integritet. Särskilt anmärkningsvärt är det att P.B. begått inbrott på sin tidigare arbetsplats (Knivstahemmet, åp 13). Straffvärdet av brottsligheten höjs ytterligare av det faktum att P.B. varit en av de mest aktiva vid brottens utförande och att han i övrigt haft en betydande roll i dessa samt intresse av det stulna. Vid bedömningen av straffvärdet skall även hänsyn tas till omständigheter som påverkar detta i sänkande riktning. Det har upplysts att P.B. drabbades av avsked på grund av inbrottet på sin arbetsplats. Omständigheterna kring brottsligheten är dock sådana att detta förhållande enligt TR:ns uppfattning inte bör påverka bedömningen i någon utsträckning av betydelse. Mot bakgrund av vad som anförts kan det konstateras att brottens samlade straffvärde är sådant att om P.B. varit över 21 år gammal när brotten begicks hade han dömts till ett mångårigt fängelsestraff.

I fråga om påföljden för H.C. anförde TR:n: H.C. har gjort sig skyldig till rån i tre fall, stöld i tio fall samt tillgrepp av fortskaffningsmedel i tre fall.

H.C. var 16 år gammal när brotten begicks. Av yttrande som inhämtats från Knivsta kommundelsförvaltning framgår att H.C. växt upp under i viss mån besvärliga förhållanden. Han har endast fullgjort sju år i skolan, de sista två åren på högstadiet orkade han inte med. Fadern uppges vara alkoholmissbrukare och han synes ha haft en negativ inverkan på sonen. Modern I.R., som hörts i målet, har dessutom uppgett att hon inte klarade av familjesituationen, vilket fått till följd att H.C. inte fått erforderlig övervakning och stimulans. H.C. är nu på förslag av de sociala myndigheterna familjehemsplacerad i Bollnäs hos Y.N. och D.B.. D.B. har hörts i målet och uppgett sig noterat en positiv förändring hos H.C. under de fem månader han vistats på hemmet. I yttrande föreslås därför ingen annan åtgärd än att familjehemsplaceringen skall få fortsätta, men att detta inte utesluter annan påföljd än en frihetsberövande sådan.

För den som är under 18 år skall i första hand om möjligt som påföljd väljas att överlämna den tilltalade till vård inom socialtjänsten. För detta erfordras att den tilltalade kan beredas sådan vård och att de åtgärder som kan vidtas kan anses som tillräckligt ingripande med hänsyn bl a till brottslighetens straffvärde (se bl a NJA 1990 s 587).

H.C. har, såvitt framkommit, inte deltagit i någon av de grova stölderna begångna under 1991. Å andra sidan har han - jämfört med P.B. - gjort sig skyldig till ytterligare två rån och ett par stölder av normalgraden. I likhet med P.B. har H.C. varit en av de drivande och aktiva bakom brottsligheten. Han har i likhet med P.B., trots sin ungdom, visat prov på sällsynt bristande insikt om mänskliga värden och samhälleliga krav genom att begå de aktuella brotten. Av samma skäl som anförts ovan beträffande P.B. har de gärningar som H.C. gjort sig skyldig till ett så betydande straffvärde att han, om han var över 21 år gammal när brotten begicks, skulle dömts till ett mångårigt fängelsestraff. TR:n finner det särskilt försvårande att H.C. befunnits skyldig till upprepade rångärningar riktade mot samma person. Brottslighetens straffvärde är sådant att de åtgärder som kan erbjudas inom socialtjänstens ram inte kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd (jfr NJA 1990 s 102).

H.C. är i uppenbart behov av stöd från samhällets sida. Det kan antas att en skyddstillsynspåföljd skulle kunna bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Att han var 16 år gammal och ostraffad när brotten begicks talar för att han inte skall dömas till ett fängelsestraff. Vid bedömningen av påföljdsfrågan skall emellertid hänsyn även tas till det faktum att ungdomsbrottsligheten numera i ökad utsträckning tenderar att breda ut sig till alltmer allvarliga brott, t ex rån. Det är av betydelse att samhället reagerar starkt på dessa tendenser och att de unga inte ges felaktiga signaler om rättssystemets handlingskraft. Detta förhållande och brottslighetens samlade straffvärde medför att det av allmänpreventiva skäl är oundgängligen påkallat att H.C. döms till ett fängelsestraff.

Den lämpligaste påföljden för H.C. är utan tvekan skyddstillsyn. En skyddstillsynspåföljd kan kombineras med ett fängelsestraff om högst tre månader. TR:n anser av skäl som anförts emellertid inte att en skyddstillsyn - kombinerad med ett fängelsestraff av denna längd - utgör en tillräckligt ingripande påföljd för den brottslighet H.C. gjort sig skyldig till. Även H.C. skall därför dömas till ett rent fängelsestraff, vars längd dock skall sättas ned kraftigt på grund av hans ålder.

Domslut

Domslut. TR:n dömde H.C. jämlikt 8 kap 1 §, 5 § 1 st och 7 § 1 st BrB för stöld, rån och tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse 8 mån.

H.C. förpliktades utge skadestånd, solidariskt med andra, med sammanlagt drygt 160 000 kr, jämkat belopp, och ensam med 1 300 kr.

Domskäl

Domskäl. Vid HovR:ns huvudförhandling har särskilt belysts omständigheterna vid de gärningar som åtalats under punkterna 5, 6 och 19, nämligen det rån som H.B. och H.C. begick i butiken Natti samt de båda rån som H.C. begick mot Lantbrevbäraren M.J., i ena fallet tillsammans med H.B. och i andra fallet tillsammans med en nästan fyra år äldre man. Bedömningen av dessa åtalspunkter är av största betydelse vid bestämmandet av påföljden, och åklagaren har särskilt yrkat att två av rånen skall bedömas som grova.

Utredningen i HovR:n är i allt väsentligt densamma som vid TR:n.

Beträffande rånet i butiken har H.B. särskilt påpekat att han ville mildra situationen för butikspersonalen genom att ropa att de inte skulle skjuta om de fick pengar. HovR:n vill anmärka, att detta yttrande var ägnat att för personalen understryka att rånarna hade ett laddat skjutvapen som de kunde använda om de inte fick pengar. Det kan dock inte uteslutas att H.B:s uppsåt i denna detalj var att lugna de drabbade. - HovR:n finner att H.C. och H.B. skall dömas för ett rån, varvid H.C. varit den mest verksamme både vid planeringen och vid brottets utförande.

M.J. hade i sin yrkesutövning en utsatt och i många hänseenden skyddslös ställning. Det kan naturligtvis också sägas att H.C. och H.B. utnyttjat detta på ett hänsynslöst sätt. De krav som lagtexten uppställer för att de båda rånen skall anses som grova är alltså uppfyllda. Dessa omständigheter är emellertid inte helt eller ensamt avgörande; domstolen har att göra en helhetsbedömning av den rånades situation. Alla brott är mer eller mindre hänsynslösa, och därför måste graden av hänsynslöshet övervägas.

Vid de båda brottstillfällena utsattes M.J. för icke ringa fysiskt våld som därjämte inneburit ett visst frihetsberövande. Han bands i det förra fallet och berövades i båda fallen möjlighet att se. I det senare fallet användes tårgas, som är att anse som vapen. Skarpladdat skjutvapen har inte använts i någotdera fallet. Det första av rånen mot M.J. har föregåtts av åtskillig planering och förberedelse och har utmärkts av viss förslagenhet; det senare har, med utnyttjande av erfarenheterna från det förra, utförts mer amatörmässigt. - M.J. har av de båda rånen fått snabbt övergående fysiska skador men har ännu i viss utsträckning bestående psykiska besvär. Efter båda brottstillfällena kom han, med stöd från arbetsgivare och arbetskamrater, åter i arbete efter några få dagar.

Vid den helhetsbedömning som HovR:n mot bakgrund av vad nu upptagits skall göra ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning att rånen inte är att bedöma som grova. Båda rånen står mycket nära grovt brott. H.C. får anses ha varit initiativtagare till dessa båda rån.

Samhället måste reagera strängt mot lagöverträdelser av så allvarligt slag som rån. Inte minst unga personer måste få erfara att sådana överträdelser leder till något kännbart ingripande. Ett långvarigt fängelsestraff är därför den påföljd som först kommer i åtanke.

Straffskalan för ett fall av rån är fängelse i lägst ett och högst sex år; för grovt rån är straffskalan fängelse i lägst fyra och högst tio år. För både H.C. och H.B., som båda begått två rån som stått grovt brott nära, skulle straffet ha bestämts åtskilligt över straffminimum för rån, om de hade fyllt 21 år vid brottens begående; H.C:s omfattande brottslighet motiverar ett betydligt längre straff än H.B:s. Eftersom de inte fyllt 18 år får dock HovR:n döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Dessutom skall rätten alltid fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Kommundelsförvaltningen i Knivsta har avgivit ett kompletterande yttrande beträffande H.C.. D.B. har hörts också i HovR:n. Härigenom har framkommit bl a, att H.C. anpassar sig väl i familjehemmet i Bollnäs och att han höstterminen 1993 får börja på fordonsteknisk treårig gymnasielinje i Uppsala.

- - -

Brottens art och straffvärde utgör synnerliga skäl för att döma H.C. till fängelse. Brottslighetens omfattning medför också, även med beaktande av H.C:s ungdom, att fängelsestraffet bör bestämmas längre än TR:n gjort.

- - -

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut bestämmer HovR:n påföljden till fängelse 10 mån.

Domskäl

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har H.C. gjort sig skyldig till rån i tre fall, stöld i tio fall och tillgrepp av fortskaffningsmedel i två fall.

Den samlade brottsligheten är av allvarlig karaktär. Särskilt rånbrotten får anses ha ett högt straffvärde. Som domstolarna funnit är straffvärdet sådant att brottsligheten, om den hade begåtts av en person över 21 år, skulle ha förskyllt fängelse väsentligt överstigande straffminimum för rån, ett års fängelse.

H.C. var vid tidpunkten för brottens begående endast 16 år. Han omfattas därmed av den särskilda bestämmelsen i 30 kap 5 § 1 st BrB. Enligt den bestämmelsen får rätten för brott som någon begått innan han fyllt 18 år döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Som en allmän princip får vidare anses gälla att skälen för en icke frihetsberövande påföljd blir starkare ju närmare straffbarhetsgränsen 15 år den tilltalade befann sig (jfr NJA 1990 s 622).

Enligt 30 kap 11 § BrB får skyddstillsyn förenas med fängelse, om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den till talades tidigare brottslighet. Även vid ådömande av fängelse i förening med skyddstillsyn får bestämmelsen i 30 kap 5 § 1 st BrB anses vara tillämplig.

HD har vid ett flertal tillfällen betonat att, när det gäller ungdomar under 18 år, fängelse bör komma i fråga bara i sällsynta undantagsfall. I praxis finns också åtskilliga exempel på att HD, även vid förhållandevis allvarlig brottslighet, valt annan påföljd än fängelse (se t ex NJA 1985 s 757 och 1988 ss; jfr å andra sidan NJA 1989 s 870 och 1990 s 159).

Knivsta kommundelsförvaltning har avgett yttranden till TR:n, HovR:n och HD. Av yttrandena framgår bl a följande. Den 2 nov 1992 placerades H.C. i familjehem hos Y.N. och D.B., Lillebogården, Bollnäs. Familjehemmet har sedermera omvandlats till ett hem för vård och boende (HVB-hem). Ca två veckor efter placeringen fick H.C. genom kommunens försorg arbete på en mindre bilverkstad. Arbetet har han skött på ett fullt tillfredsställande sätt. H.C. har d 19 aug i år påbörjat studier vid Bollnäs gymnasium på treårig fördonsteknisk linje. På fritiden har han regelbunden kontakt med en motorklubb i Bollnäs. Placeringen på Lillebogården planerades från början till ett år men har på H.C:s begäran förlängts tills vidare.

D.B. har hörts i HD och har därvid bl a uppgett följande. H.C. hade till en början svårt att anpassa sig till den ordning och de regler som gällde i familjehemmet. Numera utgör dessa förhållanden inga problem. Under H.C:s vistelse i hemmet har det skett en stor förändring i hans inställning till omvärlden och samhället och han har över huvud taget genomgått en positiv utveckling. Den förändringsprocess som det handlar om är emellertid inte avslutad utan kommer att behöva fortsätta under lång tid. Det är därför angeläget att vistelsen i hemmet och skolutbildningen inte avbryts. Ett fängelsestraff skulle innebära en betydande risk för att det arbete som nedlagts på hans utveckling skulle komma att spolieras.

Vid valet av påföljd för personer i H.C:s ålder bör, såsom HD i flera fall uttalat, i första hand övervägas vård inom socialtjänsten. Vad som framkommit om hans personliga förhållanden och om de åtgärder som vidtagits av de sociala myndigheterna får också anses tala för en sådan lösning. H.C. har emellertid gjort sig skyldig till en brottslighet av allvarlig karaktär. Straffvärdet av denna brottslighet är så högt att åtgärderna inom socialtjänsten inte kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd (jfr NJA 1990 s 622). Valet av påföljd står i stället mellan fängelse och skyddstillsyn, eventuellt i förening med fängelse.

Att H.C. bara var 16 år när brotten begicks talar för att fängelse inte bör väljas. För detsamma talar också det förhållandet att han tidigare inte gjort sig skyldig till brott och den omständigheten att en påtaglig förbättring skett av hans personliga och sociala situation. Med hänsyn till vad som framkommit om hans person finns det anledning anta att en dom på skyddstillsyn kan bidra till att han avhåller sig från brott.

Skyddstillsyn framstår således som den för H.C:s tillrättaförande lämpligaste påföljden. Frågan är då om vård i frihet kan med beaktande av gärningarnas straffvärde anses vara en tillräckligt ingripande påföljd. Härvid bör beaktas att H.C. - om än frivilligt - varit i drygt tio månader placerad i familjehem och HVB-hem och att för vistelsen gällt vissa restriktioner, bl a när det gäller utnyttjandet av fritiden. Vidare bör hänsyn tas till att resultatet av den hittillsvarande behandlingen är mycket gott. Enligt vad som framgår av ett i HD avgivet yttrande av frivårdsmyndigheten Uppsala södra är avsikten, om H.C. döms till skyddstillsyn, dels att övervakningen skall inriktas på att den nuvarande behandlingsplanen fullföljs, dels att ett nära samarbete med socialtjänsten skall eftersträvas. Det kan också konstateras att risken är uppenbar att ett avbrytande av behandlingen och de nu påbörjade gymnasiestudierna för avtjänandet av ett fängelsestraff skulle få en starkt nedbrytande effekt på H.C. och omintetgöra de resultat som uppnåtts. Vad nu sagts gäller även om frihetsberövandet endast blir kortvarigt.

Vid en samlad bedömning finner HD att det inte föreligger synnerliga skäl att döma H.C. till fängelse. Han bör därför dömas till skyddstillsyn utan förening med fängelse. Med hänsyn bl a till att han under en längre tid kommer att sakna inkomst bör skyddstillsynen inte heller förenas med ett bötesstraff.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns domslut att påföljden bestäms till skyddstillsyn.

Frivårdsmyndigheten Uppsala södra skall ansvara för övervakningen. Frivårdsmyndigheten skall förordna övervakare för H.C..