RH 1996:2

Påföljden för grov förskingring och stöld avseende nästan en halv miljon kr har bestämts till fängelse.

Åklagaren yrkade vid Huddinge tingsrätt ansvar å M.A. för grov förskingring, stöld och grovt osant intygande enligt följande gärningsbeskrivningar.

1. M.A. har under tiden 21 augusti 1992 - 28 december 1993 vid sammanlagt sex tillfällen olovligen tagit ut sammanlagt 256.000 kronor ur sin postkassa. M.A. har varit anställd som postkassörska och vid de sex tillfällena, 21 augusti och 11 november 1992 samt 6 september, 29 oktober, 21 och 28 december 1993, har hon för att dölja sina olovliga uttag sanningslöst bokfört, att hon utbetalat premieobligationsvinster. Genom sitt förfarande har M.A. av de medel hon varit redovisningsansvarig för tillgodogjort sig stora belopp och därigenom förorsakat Posten motsvarande förlust.

2. M.A. har den 9 eller 10 december 1992 ur kassaskåpet på Postkontoret olovligen med tillägnelseuppsåt tagit 200.000 kronor i nylevererade sedlar.

3. Systrarna V. och J.A. har gemensamt och i samråd i avsikt att framställa en osann urkund ifyllt en ansökan om ID-kort för V. och bifogat denna med ett fotografi av J.. M.A. har sedan tagit hand om ansökan och fotografiet och i egenskap av postkassörska den 14 december 1991 bestyrkt identiteten och postbehandlat det för vidare befordran till AB ID-kort. AB ID-kort har sedan utfärdat en identitetshandling för V.A. med systern J:s fotografi. Fara i bevishänseende har förelegat och gärningen är att anse som grov då M.A. missbrukat sin tjänsteställning.

Posten yrkade i anslutning till åtalet under åtalspunkterna 1 och 2 skadestånd av M.A. med sammanlagt 456 000 kr.

Huddinge tingsrätt (1995-03-29, chefsrådmannen Jan G Petersson samt nämndemännen Lennart Berggren, Ingegärd Arvidsson och Sabo Götzutok) dömde M.A. för stöld, grov förskingring och osant intygande, grovt brott, till fängelse ett år. M.A. förpliktades vidare att till Posten utge skadestånd med 456 000 kr jämte ränta. I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Åtalspunkt 1 (grov förskingring)

M.A. har erkänt och underkastat sig ansvar för grov förskingring såvitt avser tillfällena 6 september, 29 oktober samt 21 och 28 december 1993 om tillhopa 190 000 kr. Hon har beträffande tillfällena den 21 augusti och den 11 november 1992 gjort gällande att det vid det förstnämnda tillfället varit fråga om en korrekt utbetalning av obligationsvinster till den kund, som anges på allegatet och att det vid tillfället den 11 november 1992 kan ha varit fråga om en egen utbetalning av vinst på en familjens egen obligation som utfallit med vinsten.

Åklagaren har till sin utveckling av sin talan uppgivit att vid kontroll av på uttagsallegaten angivna namn på kunder som skulle ha kvitterat ut vinsterna har det visat sig att kunder med angivna namn ej funnits på respektive adresser; detta är fallet även beträffande vinstuttaget den 21 augusti 1992. På vinstuttagsallegatet den 11 november 1992 finns varken namn eller adress på den kund som skulle ha tagit ut vinsten.

Närmare hörd har M.A. uppgivit bl.a. följande. På grund av ackumulerade kontokortsskulder och lån hade hon kommit i ekonomiskt trångmål och därför frestats att tillgripa förskingring för att kunna återbetala sina skulder. Iden fick hon när hon läste i pressen om hur många premieobligationsvinster som förblev outtagna. Sedan hon i den s.k. restlistan i dragningslistan tagit reda på outtagna vinster fyllde hon i allegatet rörande uttagningen av vinsterna och fingerade så att kunder presenterat obligationerna och kvitterat ut vinsterna medan hon i själva verket själv tog ut och behöll pengarna. Just före årsskiftet 1993/94 var hon särskilt pressad att skaffa pengar för att täcka brister dels i en föreningskassa som hon "lånat" pengar ur och dels på sin svärmors bankkonto som hon förvaltade och "lånat" pengar från. De pengar hon förskingrade användes huvudsakligen för att täcka dessa brister och återbetala andra skulder. Hon vågade inte berätta för sin make om sina skulder och kunde därför inte heller blotta dessa i sina självdeklarationer, vilket ledde till att hon inte kunde göra avdrag för de ibland mycket höga kontokortsräntorna. Också detta bidrog till att försvåra skuldsaneringen och öka hennes trångmål.

Åklagaren har förutom de allegat på vilka vinsterna kvitterats åberopat utdrag ur postjournalen såvitt avser de olika utbetalningstillfällena. Vidare hördes på åklagarens begäran som vittnen postmästaren I.E. och kriminalinspektören A.L..

Tingsrättens bedömning

M.A:s erkännande av förskingringarna fr.o.m. den 6 september 1993 styrks av utredningen i övrigt. När det gäller de utbetalningar som hon bestritt konstaterar tingsrätten att utbetalningen den 21 augusti 1992 avseende fyra vinster och två olika dragningar skett inom en så kort tidsrymd att det sammanställt med mönstret för övriga erkända utbetalningar och omständigheterna i övrigt är ställt utom varje rimligt tvivel att även denna vinstutbetalning är fingerad och inte skett på uppdrag av någon kund som vid ett kassabesök lämnat över obligationer. Att M.A. under polisutredningen inte själv skulle ha erinrat sig en rättmätig utbetalning som hon gjort till sig själv efter att en egen obligation utfallit med vinst om 20 000 kr är så helt orimligt och osannolikt att det med hänsyn till allt vad som i övrigt förevarit också kan uteslutas att utbetalningen den 11 november 1992 om 20 000 kr, som f.ö. inte ens kvitterats i vederbörlig ordning, varit riktig. Tingsrätten finner följaktligen övertygande bevisning har förebragts för att M.A. på sätt åklagaren påstått vid samtliga de tillfällen som gärningsbeskrivningen anger förskingrat angivna belopp. Hon skall således dömas för förskingring i enlighet med åtalet. Med hänsyn till den förtroendeställning M.A. haft som postkassörska, de upprepade brotten och det totala förskingrade beloppet är brottsligheten att bedöma som grov förskingring.

M.A. har medgett Postens enskilda anspråk såvitt avser 190 000 kr jämte yrkad ränta från den 6 september 1993 men i enlighet med sitt bestridande i ansvarsdelen bestritt anspråket i övrigt. Med hänsyn till utgången i ansvarsfrågan skall Postens anspråk bifallas i enlighet med yrkandet.

Åtalspunkt 2 (stöld)

M.A. har erkänt gärningen och förklarat den med att hon var i desperat behov av pengar för att kunna dölja brister på annat håll där hon "lånat" pengar för att reglera sina skulder. Hon har medgett Postens enskilda yrkande.

M.A:s erkännande styrks av utredningen och omständigheterna i övrigt. Åtalet skall bifallas liksom Postens enskilda anspråk.

Åtalspunkt 3 (grovt osant intygande)

M.A. har erkänt gärningen och uppgivit att anledningen till den varit att hon till slut bevekats av yngsta dottern J:s ivriga önskan att kunna komma in på disco och för detta behövde kunna visa sig vara äldre än 18 år.

Av utredningen framgår att J, som är född den 5 mars 1974, i december 1991 således var 17 år och att systern V, född den 15 maj 1970, då var 20 år och i maj 1991 skulle fylla 21 år.

Åtalet är styrkt. Gärningen är att bedöma som åklagaren gjort och M.A. skall dömas för grovt osant intygande.

Påföljdsfrågan

M.A. förekommer inte i kriminalregistret. Hon har i anledning av brotten blivit avskedad från sin anställning vid Posten, där hon började i samband med att hennes makes åkeri, vari hon dessförinnan hjälpt till med fakturering och transportledarsysslor, sålt bilar och minskat i storlek. Hon har sedan hösten 1994 en stödkontakt hos psykolog vid Huddinge sjukhus. Frivårdsmyndigheten har avgivit yttrande och även bedömt frågan om en eventuell samhällstjänst. Enligt yttrandet befinner sig M.A. i en svår livssituation och kämpar med ekonomiska svårigheter och det föreligger behov av övervakning både ur kontroll- och stödsynpunkt och hon bedöms som lämplig att dömas till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst om straffvärdet så medger.

M.A. har i sitt arbete som postkassör förskingrat och stulit sammanlagt 456 000 kr eller nära en halv miljon och gjort sig skyldig till grovt osant intygande för att "hjälpa" sin underåriga dotter. Brottslighetens straffvärde, vari även ingår hänsynen till allmän laglydnad, s.k. allmänpreventiva hänsyn, är så högt att annan påföljd än ett fängelsestraff inte kan komma ifråga. Vad som framkommit rörande M.A:s personliga förhållanden föranleder inte till annan bedömning än att fängelsestraffet, med hänsyn till att hon till följd av brotten avskedats från sin anställning och också kommit under viss psykisk press inför konsekvenserna av dessa, kan stanna vid ett år.

M.A. överklagade domen och yrkade att åtalet för grov förskingring avseende år 1992 skulle ogillas samt att skadeståndsskyldigheten skulle nedsättas i motsvarande mån. Hon yrkade vidare att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1995-10-03, hovrättslagmannen Peter Löfmarck, hovrättsrådet Christine Möller, referent, t.f. hovrättsassessorn Anne Ottosson samt nämndemännen Bo Schylander) fastställde tingsrättens dom.