RH 1996:22

Åklagaren yrkade ansvar på C.T., född 1969, för olovlig körning under påstående att C.T. den 22 februari 1994 i Stockholm fört personbil utan att vara berättigad därtill genom innehav av körkort. Brottet var enligt åklagaren grovt eftersom C.T. tidigare innehaft körkort, vilket återkallats.

C.T. bestred ansvar.

Stockholms tingsrätt (1995-05-17, rådmannen Lennart Lindvall) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten följande: I målet är utrett att C.T. vid det tillfälle åtalet avser kört bilen, att hans körkort då var återkallat samt att länsrättens dom delgivits honom genom förenklad delgivning. C.T. har såsom grund för sitt bestridande anfört att han trots att han således formellt delgivits domen likväl ej fått del av den. Högsta domstolen har i två avgöranden se NJA 1986 s. 392 och 1993 s. 157 uttalat att rekvisitet "utan att vara berättigad därtill" skall vara täckt av förarens uppsåt för att ansvar skall kunna utkrävas. I det första av dessa avgöranden har Högsta domstolen till uttalandet gjort den reservationen att för det fall det oundgängligen krävdes för att tillgodose stadgandets syfte redan oaktsamhet skulle kunna föranleda straffansvar. Hovrätten för Västra Sverige har i en dom den 14 maj 1990, dömt en person, som delgivits försändelsen innehållande körkortsåterkallelsen men struntat att ta del av innehållet, för olovlig körning eftersom han varit oaktsam i fråga om sin bristande behörighet att föra bil. I nu förevarande fall har delgivning med C.T. av länsrättens dom skett på sätt stadgas i 3 a § delgivningslagen och det finns ingen anledning att anta annat än att bestämmelserna i stadgandet iakttagits. Spärrtiden har således börjat löpa från den dag han delgivits. C.T:s invändning att försändelsen med domen trots detta ej kommit honom till handa kan ej lämnas utan avseende. Vid sådant förhållande kan ej anses utrett att han handlat uppsåtligen eller att han varit oaktsam i fråga om sin behörighet att föra bil. Åtalet skall följaktligen lämnas utan bifall.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma C.T. för olovlig körning, grovt brott, i enlighet med åtalet.

C.T. bestred ändring.

Svea hovrätt (1996-02-09, hovrättslagmannen Lars Eklycke, referent, hovrättsrådet Håkan Envall och tf. hovrättsassessorn Petra Bengtsson) fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten anförde i domskälen:

C.T. har vitsordat att han vid det med åtalet avsedda tillfället framfört bilen utan att vara berättigad till det genom innehav av körkort. Han har vidare anfört att han inte haft uppsåt till olovlig körning, eftersom han inte kände till att hans körkort var återkallat.

Ansvar för olovlig körning förutsätter enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649) att någon framför ett fordon "utan att vara berättigad" till det. Det framgår av Högsta domstolens praxis att det citerade brottsrekvisitet måste vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att ansvar för olovlig körning skall komma i fråga (NJA 1986 s. 392 och 1993 s. 157).

I förevarande fall har Länsrätten i Stockholms län, sedan domstolen i dom den 16 november 1993 återkallat C.T:s körkort, sänt domen till honom i en vanlig lösbrevsförsändelse. Länsrätten tycks ha ansett honom delgiven domen den 1 december 1993, uppenbarligen med stöd av reglerna om s.k. förenklad delgivning i 3 a § och 19 § tredje stycketdelgivningslagen (1970:428).

Åklagaren har till stöd för sitt överklagande i hovrätten anfört bl.a. följande. Systemet med förenklad delgivning bygger på att delgivning har skett när i 3 a § delgivningslagen föreskrivna åtgärder är vidtagna. Ytterligare bevis eller utredning om att handlingen nått den sökte erfordras inte. C.T:s invändning om att han inte kände till domen skall lämnas utan avseende. I annat fall omöjliggörs tillämpningen av förenklad delgivning.

Systemet med förenklad delgivning innebär i princip att mottagaren av en försändelse under vissa förutsättningar skall anses delgiven, trots att det inte finns något direkt bevis - t.ex. i form av undertecknat delgivningserkännande - på att vederbörande tagit emot handlingen. Systemet innebär å ena sidan att ett större ansvar än vid ordinär delgivning läggs på den enskilde själv att underrätta domstolen om adressförändringar och att bevaka sin post. Å andra sidan innefattar systemet flera moment som syftar till att minimera riskerna för att den som söks för delgivning lider rättsförluster på grund av omständigheter som han inte rår över.

En första förutsättning för att förenklad delgivning skall få användas är att den sökte fått del av information om att detta delgivningssätt kommer att användas i fortsättningen och att försändelser från domstolen framdeles kommer att skickas i lösbrev under en viss angiven adress (3 a § andra stycket delgivningslagen i dess lydelse före den 1 juli 1995). Härigenom får den sökte ett starkt incitament att dels till domstolen anmäla adressförändringar, dels bevaka inkommande post på bostadsadressen med jämna mellanrum.

Risken för att delgivningsförsändelsen kommer bort i posthanteringen har lagstiftaren sökt eliminera genom att föreskriva att ett separat meddelande om att försändelsen har skickats sänds med posten från domstolen tidigast påföljande dag under samma adress (3 a § första stycket delgivningslagen).

Risken för att fel adress skrivs på kuvertet eller att adressaten av annat skäl inte nås på angiven adress har motverkats genom regeln i 19 § tredje stycket delgivningslagen, enligt vilken delgivning inte skall anses ha skett om det på grund av särskilda omständigheter framstår som osannolikt att handlingen kommit fram till den söktes senast kända adress. Med detta avses bl.a. den situationen att försändelsen av posten återsänds till domstolen med påteckningen att adressaten är okänd på angiven adress.

Den förenklade delgivningen innebär att delgivning anses ha skett två veckor efter det att meddelandet om att försändelsen skickats har sänts ut (19 § tredje stycket delgivningslagen). Genom att uppställa en sådan tvåveckorsfrist har man tillgodosett behovet för den sökte att kunna lämna sin inkommande post obevakad under viss tid. I det sammanhanget bör också uppmärksammas regeln i 3 a § första stycket delgivningslagen, enligt vilken förenklad delgivning får användas endast om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Detta avses bl.a. innebära att förenklad delgivning inte skall användas i anslutning till sommarsemestrarna, då många är borta från bostaden under längre tid än två veckor.

De nu genomgångna reglerna sammantagna har i delgivningssammanhang ansetts medföra tillräckliga garantier för att delgivningsförsändelsen verkligen kommer fram till den sökte och att den sökte får möjlighet att ta del av handlingen. En i korrekta former genomförd förenklad delgivning har därför samma rättsverkningar som andra delgivningsformer, t.ex. stämningsmannadelgivning.

Av det sagda följer att man även när det gäller bedömningen av uppsåtsfrågan vid olovlig körning i princip måste kunna utgå från att en länsrättsdom som delgivits genom förenklad delgivning har kommit fram till den sökte. En annan sak är att den sökte kanske inte rent faktiskt har tagit del av domen. Detta kan i så fall ha flera orsaker och kan inträffa även vid andra former av delgivning, t.ex. stämningsmannadelgivning. Den sökte kanske av princip inte öppnar kuvert från myndigheter. Han kan ha slarvat bort - eller glömt bort - just det aktuella kuvertet innan han tagit del av innehållet. Vid förenklad delgivning kan det vidare inträffa att den sökte - trots den information han fått i förfarandets inledningsskede - är borta från bostaden under längre tid och därför sätter sig ur stånd att ta del av innehållet i delgivningsförsändelsen. Gemensamt för samtliga dessa alternativ är att ansvaret för att den sökte inte fått del av informationen ligger på honom själv. Vid den straffrättsliga bedömningen av uppsåtsfrågan i sådana fall brukar man tala om medveten culpa, och ansvar på grund av s.k. eventuellt uppsåt kan komma i fråga.

Även i sådana fall som de sist nämnda måste det givetvis finnas en möjlighet att undgå ansvar för uppsåtligt brott, om underlåtenheten att ta del av innehållet i försändelsen av något skäl framstår som ursäktlig. I det nu aktuella fallet finns enligt vad som är känt inte någon omständighet som skulle medföra att en sådan ursäktlig underlåtenhet föreligger.

Det anförda leder till slutsatsen att - vid en korrekt genomförd förenklad delgivning - det måste hållas för visst att länsrättens dom, eller i vart fall det separat skickade meddelandet om domen, kommit fram till C.T.. Vidare innebär det sagda att, om C.T. trots detta inte tagit del av domen, ansvaret för detta faller på honom själv i sådan grad att ansvaret för uppsåtligt brott i enlighet med åtalet inte utesluts.

Situationen i förevarande mål kompliceras emellertid av att det inte av den av åklagaren åberopade utredningen - främst länsrättens dagboksblad - klart framgår att länsrätten delgett C.T. den information som förutsattes för att förenklad delgivning skulle få användas. Det är därför inte utrett att C.T. fått sådana upplysningar som krävdes för att ansvaret för att han inte rent faktiskt tagit del av domen skall kunna läggas på honom själv.

Det sist sagda innebär att - även om förenklad delgivning generellt sett måste kunna godtas i nu aktuellt sammanhang - åklagaren i förevarande fall inte har visat tillräcklig utredning om att uppsåt har förelegat. Åtalet skall därför ogillas och tingsrättens domslut fastställas.

Målnummer B 1624/95