RH 1996:24

Den 30 november 1993 kl. 00.05 påträffades G.O. av en polispatrull - polismännen A.J. och N.W. - i en hiss i huset Östgötagatan 50 på Södermalm. Enligt en anmälan upptagen av N.W. hade polismännen vid kroppsvisitation funnit en påse vitt pulver som beslagtogs. Enligt anmälan, som avsåg olaga narkotikainnehav, släpptes G.O. på platsen kl. 00.20 efter förhör. Polismännen hade därefter medtagit G.O. i polisbilen och fört honom bort från Södermalm. Efter att ha lämnats ensam i Sköndalstrakten hade G.O. vandrat iväg och så småningom olovligen inträngt på Telias område på Mårbackagatan i Farsta, där han bl.a. stulit en mobiltelefon. I detta sammanhang beslagtogs en mejsel. Vid huvudförhandling i december 1993 i ett mål angående nämnda brott berättade G.O. att han körts ut i skogen av polisen. I anledning därav anmäldes polismännens ingripande av åklagaren.

Åklagaren yrkade ansvar för A.J. och N.W. för olaga frihetsberövande med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 1): A.J. och N.W. har den 30 november 1993 efter ett tjänsteingripande mot G.O. i fastigheten Östgötagatan 50 i Stockholm gemensamt och i samråd utan laga grund berövat G.O. friheten genom att mot dennes vilja i radiobil bortföra G.O. från Södermalm över Skanstullsbron och vidare Nynäsvägen söderut till Sköndal där de nattetid lämnat G.O. utanför tättbebyggt område.

Åklagaren yrkade alternativt ansvar för A.J. och N.W. för grovt tjänstefel med följande gärningsbeskrivning: A.J. och N.W. har uppsåtligen eller av oaktsamhet genom ovannämnda förfarande vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för polisens arbete vid omhändertagande av en person eller vid avvisande. Brottet är grovt då polismännen allvarligt missbrukat sin ställning och deras åtgärder medfört allvarligt förfång för G.O..

Åklagaren yrkade även ansvar för N.W. för osant intygande med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 2): N.W. har den 30 november 1993 vid upprättande av anmälan på polisstationen PO 3 i Stockholm angående ovannämnda händelse lämnat osann uppgift genom att ange "G.O. släpptes på plats 931130 kl. 00.20 efter förhör" trots att G.O. förts en längre sträcka från platsen. Den av N.W. lämnade osanna uppgiften har inneburit fara i bevishänseende.

G.O. yrkade skadestånd av de tilltalade med 15 000 kr, varav 7 500 kr för psykiskt lidande och 7 500 kr för kränkning, jämte ränta.

Stockholms tingsrätt (1995-06-13, chefsrådmannen Birgitta Karlholm samt nämndemännen Harald Rydstrand. Carina Carlsson och Jan Granfelt) dömde A.J. och N.W. för olaga frihetsberövande och N.W. även för osant intygande. Tingsrätten bestämde påföljden för A.J. till villkorlig dom och 50 dagsböter samt för N.W. till villkorlig dom och 70 dagsböter. Vidare ålade tingsrätten de båda tilltalade att solidariskt till G.O. utge 6 000 kr i skadestånd.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande i ansvarsfrågan:

A.J. och N.W. har var för sig förnekat vad åklagaren lagt dem till last i åtalspunkt 1. De har vad gäller huvudyrkandet bestritt, att de handlat utan laga grund och också bestritt, att de lämnat G.O. utanför tättbebyggt område; de har lämnat honom vid en busshållplats i Sköndal, där det gick nattbussar till stan. Till förtydligande av sin inställning har de förklarat, att de först beslutat att avvisa G.O. från fastigheten på Östgötagatan och sedan, då denne ej hörsammande anmaningen, fattat beslut om hans avlägsnande från platsen. - Vad gäller det alternativa yrkandet har de gjort gällande, att de ej åsidosatt gällande regler eller missbrukat sin ställning; de har i stället handlat helt korrekt.

N.W. har beträffande åtalspunkt 2 vitsordat, att han lämnat den angivna uppgiften men bestritt ansvar under påstående, att detta varit en korrekt uppgift, eftersom G.O. släppts på platsen sedan han hörts i anledning av misstänkt narkotikabrott och innan det efterföljande skedet påbörjats. N.W. har tillagt, att han i och för sig bort föra minnesanteckningar i anledning av att beslut fattats om G.O:s avlägsnande - att så ej skedde berodde dock på ett missförstånd mellan honom och A.J..

G.O. har, hörd som målsägande, berättat: Han hade ingen bostad vid tillfället utan sov i hissen, som stannat mellan två våningar. Porten till huset hade varit öppen, när han gick in i huset. Han hade kanske druckit något men var ej påverkad. Han hade ingen spruta men hade tidigare köpt en liten påse i tro att det var amfetamin. Det visade sig sedan vara fel. Poliserna "daktade" honom och ringde centralen. Olaga intrång sa dom. De fick besked att han var "grön" och kunde gå. Poliserna blev irriterade på honom och tog in honom direkt i bilen. Han tyckte det var obehagligt. De hade inte bett honom lämna platsen. I bilen sa de ingenting om vart de skulle åka eller varför. De sa "vi kör ut honom dit". Bilen stannade sedan på en avtagsväg in mot skogen. De kastade ut hans väska och sa "här kan du bo". Han bor ingenstans, i alla fall inte i skogen utan hos kompisar ibland. Poliserna var ej i bästa humör och sa, att de var trötta på honom. Det var kolsvart och det var mitt i skogen. Han visste inte var han var. Han såg ingen busshållplats. När polisbilen åkte, drog dom på så att det sprutade snö i ansiktet på honom. Det fanns inga hus i närheten men långt bort lyste en lampa. Han gick mot den och kom så småningom in på Telias område. Då hade han traskat en bra bit. Det var kallt och han hade bara lågskor på sig och en kort jacka, och det var snö på marken, där han gick. Han hade inga pengar på sig.

A.J. har, hörd över åtalet, berättat: Han och N.W. hade en tid arbetat tillsammans. A.J. är äldst i tjänsten. - De hade kallats till huset på Östgötagatan via radion och fått portkoden från ledningscentralen. Han kände till huset och visste, att de boende inte ville ha narkomaner i huset. När de kom dit fick han se G.O., som han haft att göra med tidigare. Han satt i hissen, som fastnat mellan två våningar, och de fick kalla på en fastighetsskötare för att få ut honom. De avvisiterade honom sedan, tog upp anmälan mot honom och förhörde honom. Han hade en spruta, som de slängde på platsen. - Man tar sprutor i beslag om man misstänker att de används i brottsligt syfte. - De sade sedan till G.O. att gå därifrån, vilket innebär, att de avvisade honom, och han gick också bortåt. G.O.:s attityd var kaxig, han verkade ej ångerfull och verkade inte bry sig om vad de sade. De satte sig i bilen och avrapporterade det hela till ledningscentralen. Sedan kom G.O. tillbaka - han hade gått 5-10 meter - och det såg ut som om han ville in i huset igen, eftersom han ställde sig vid porten vänd in mot huset. Porten var låst. De bestämde sig för att avlägsna G.O., så att de inte skulle behöva åka dit igen. De satte honom i bilen. Han gick in frivilligt. Under färden bestämde de sig för att sätta av G.O. vid en busshållplats i Sköndal, där det går nattbussar till Gullmarsplan, ungefär tre gånger i timmen. De frågade ej G.O. om han hade några pengar.

A.J. har tillagt: Grunden för beslutet att avlägsna G.O. från platsen var att de i enlighet med bestämmelsen i 13 § polislagen ville avvärja fortsatt olaga intrång från G.O:s sida; det var risk för att han skulle ta sig in i huset igen. Eftersom A.J. körde polisbilen skulle N.W. sköta skrivarbetet - det var en normal arbetsfördelning mellan dem. Meningen hade varit, att de skulle ha skrivit, att G.O. var misstänkt för olaga intrång. Han trodde, att N.W. gjort det och kontrollerade inte den anmälan N.W. upprättat efteråt. Om man gör ett ingripande enligt 13 § polislagen bör man sända internmeddelande över radion eller upprätta minnesanteckningar. Det är fel, att sådana ej upprättats i detta sammanhang, men det berodde på ett missförstånd mellan honom och N.W.. Han har varit med vid några större ingripanden, bl.a. 30 november 1992 och också läst minnesanteckningar som då upprättats.

N.W. har berättat: Han kände igen G.O. sedan något tidigare ingripande. - Det hela tillgick på sätt som A.J. berättat. N.W. höll förhör med G.O. i trappuppgången. Han minns inte sprutan, men har han skrivit det, så är det väl så. Han brukar låta folk få behålla sina sprutor. De var ense om de beslut som fattades. De sade till G.O., att han skulle gå därifrån och att han inte fick gå tillbaka. De var rädda för att G.O. "skulle göra om det" och de ville slippa ingripa igen. De skulle sluta sitt pass kl. 02.00. G.O. gick då åt ett håll och polismännen åt ett annat. Sedan uppfattade N.W., att G.O. skulle gå in igen. De beslöt sig då för att avlägsna G.O.. N.W. hade inte en tanke på att beslutet om avlägsnande kunde vara fel. Han hade läst 13 § polislagen och kommentaren till den men hade ej fått någon undervisning om hur den skulle tillämpas, t.ex. i fråga om hur långt man får köra med den som avlägsnas. Han själv tyckte inte det var långt att åka till Sköndal, det tog bara 3-4 minuter. Efter Sköndal åkte de tillbaka och rapporterade. N.W. skrev anmälan och rapporten. De rapporterade inte "det första olaga intrånget - ibland vill man vara lite bussig". De rapporterade inte heller G.O:s nu aktuella handlande, fastän G.O. varit inne i huset redan. De hade talat om hur rapporten skulle skrivas men ej sagt närmare vem som skulle göra vad. Det är viktigt att man skriver att den misstänkte släpptes på platsen. Sedan kan man redovisa övriga åtgärder i ett omhändertagandeblad. Det kan man göra också vid avlägsnande. De pratade nog i bilen om att de skulle göra minnesanteckningar. - De borde ha gjort det. G.O. trodde nog att N.W. gjorde det och han själv trodde att A.J. gjorde det. - N.W:s uppsåt var endast att avvärja fortsatt brottslig verksamhet. Något annat motiv fanns inte.

Tingsrättens bedömning

Vad G.O. berättat har gjort ett trovärdigt intryck och hans berättelse överensstämmer med vad han uppgivit i december 1993 i målet mot honom.

Polismännens uppgifter å andra sidan är i en del avseenden osannolika och motstridiga i sådan grad, att tillförlitligheten av deras berättelser måste sättas i fråga.

I den anmälan om händelsen som upprättats har angivits, att en frimärkspåse med vitt pulver tagits i beslag från G.O. och att en spruta setts sticka upp ur en väska, som G.O. hade. Eftersom misstanken avsåg narkotikabrott är A.J:s påstående, att sprutan slängdes på platsen oförklarligt. Att sprutan skulle ha stuckit upp ur väskan ter sig också i hög grad osannolikt. N.W. har vid denna huvudförhandling sagt sig inte ha något minne av sprutan och tillagt, att han brukar låta folk få behålla sina sprutor. Mot denna bakgrund finner tingsrätten övervägande skäl tala för att G.O:s uppgift, att han inte hade någon spruta, är riktig.

Polismännen har vidare uppgivit, att G.O. först gått en bit från platsen men sedan återkommit och ställt sig i porten på sådant sätt som om han velat gå in igen. - Tingsrätten håller för osannolikt, att G.O. medan polisbilen var kvar på platsen skulle ha gjort ett sådant försök.

Av domen mot G.O. framgår, att han, när han senare på natten greps vid Telia, hade en mejsel, som då togs i beslag och sedan förverkades. Polismännens uppgifter, att de avvisiterat G.O. men ej noterat, att han innehade en mejsel, är anmärkningsvärda, eftersom de sagt, att de då misstänkte honom för olaga intrång.

Polismännen har ingivit ett blad ur telefonkatalogen med karta över bl.a. Sköndal-Farsta, där de med ett x utmärkt busshållplatsen, där de satt av G.O. - - -.

När A.J. hördes i målet mot G.O. uppgav han, att G.O. skjutsats till Sköndal men nämnde inte något om busshållplatsen. Tingsrätten finner efter studium av kartan, att det ter sig högst osannolikt, att G.O. skulle ha lämnat den relativt stora vägkorsning som legat nära busshållplatsen och gått söderut och över Nynäsvägen och från den anhopning av bebyggelse, som ligger nära busshållplatsen och närmare staden.

Mot denna bakgrund och med beaktande av vad sålunda förekommit finner tingsrätten, att G.O:s uppgifter om det faktiska händelseförloppet - i den mån de strider mot vad polismännen uppgivit - förtjänar tilltro och därför skall läggas till grund för tingsrättens vidare bedömning. Uppenbart är också, att bortförandet av G.O. skett mot hans vilja, även om A.J. sagt, att G.O. frivilligt gått in i bilen.

Fråga är då om den åtgärd A.J. och N.W. företagit varit ett omhändertagande, som åklagaren har gjort gällande eller ett avlägsnande, som polismännen påstått.

Grundförutsättningarna för nämnda åtgärder återfinns i 13 och 15 §§polislagen enligt följande.

Om någon omhändertagits skall enligt polislagen § 15 den omhändertagne så snart som möjligt underrättas om anledningen till åtgärden och den som verkställt åtgärden skall skyndsamt anmäla åtgärden till sin förman, som har att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Av 13 § framgår vid vilka tillfällen ingripande i form av avvisande eller avlägsnande får ske. Om någon stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får polisman, om det bedöms nödvändigt för att ordningen ska kunna upprätthållas avvisa eller avlägsna vederbörande från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling ska kunna avvärjas. Är åtgärden otillräcklig för att det avsedda resultatet ska kunna uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Av kommentaren till dessa §§ (Berggren Munck, 1992, s. 113-115) framgår bl.a. följande. Förutsättning för ingripande när det gäller brott eller fara för brott är att ingripandet behövs för att en straffbelagd handling ska kunna avvärjas. Om avlägsnandet gäller annat än en kortare sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp av icke helt kort varaktighet, bör åtgärden normalt ses som ett omhändertagande. Som exempel nämns, att polis för någon till hans bostad. I sådant fall fordras enligt 15 § förmans beslut. Vid ingripande, som är av mer ingripande slag eller då det sker med hjälp av polisfordon, bör dokumentation ske, t.ex. i form av minnesanteckningar. Vidare sägs, att avlägsnande inte bör ske till sådan plats, att det onödigt försvårar för den avlägsnade att ta sig vidare.

Vad först angår A.J:s och N.W:s påstående, att åtgärden vidtagits för att "avvärja fortsatt brottslig verksamhet", i form av olaga intrång, visar utredningen, att sådan risk ej förelegat; de har inte ens påstått, att G.O. olagligen inträngt i huset från början och G.O. själv har sagt att dörren varit öppen, när han gick in. A.J. och N.W. har inte heller anmält G.O. för olaga intrång utan för olaga narkotikainnehav. Deras uppgifter om G.O:s förehavanden vid porten ger inte heller någon grund för ett antagande, att brott behövde avvärjas - de visste, att porten var låst och att portkod behövdes. Det var sålunda ej nödvändigt att fatta beslut om avlägsnande. Polismännens utsagor ger snarare vid handen att de ville undvika att bli kallade till platsen igen, vilket ev kunde tänkas bli följden om G.O. t.ex. senare kommit in i porten igen genom annan hyresgästs försorg. Ett beslut om avlägsnande måste vidare under alla förhållanden vara försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Så har här ej varit fallet.

G.O., som varit bostadslös och utan pengar, har förts iväg, som han måste uppfattat det, långt ut från stan och han har ej haft någon kännedom om förhållandena på platsen. Sträckan har varit relativt lång, i vart fall för den som gående skulle ta sig tillbaka till stan, och ingripandet har med hänsyn till omständigheterna inneburit ett kännbart ingrepp i G.O:s tillvaro. Det hade säkerligen tagit avsevärd tid för G.O. att komma tillbaka till ursprungsläget. Även om G.O:s förhållanden är minst sagt oordnade, har han i princip rätt att vistas i den miljö han själv väljer.

Mot angivna bakgrund finner tingsrätten, att A.J:s och N.W:s åtgärd skall betraktas som ett omhändertagande och att detta skett utan laglig grund. Därmed är de objektiva rekvisiten för olaga frihetsberövande uppfyllda.

Fråga är härefter om A.J. och N.W. handlat uppsåtligen.

Upplyst är, att A.J. och N.W. båda gick ut polisskolan i maj 1992, att deras studier där inkluderat bl.a. polislagen och kommentaren till den samt att de deltagit i åtminstone något massingripande som t.ex. det s.k. 30 novemberfirandet. Båda har emellertid sagt, att de ej fått undervisning om de närmare bestämmelser, som gäller reglerna om avlägsnande, omhändertagande o. dyl.

Poliskommissarien C.D. har på N.W:s begäran hörts som vittne angående den utbildning N.W. erhållit om avlägsnande enligt 13 § polislagen. - Han har uppgivit bl.a.: Man har i samband med stora demonstrationer och agerande i större grupper skjutit beslutsfunktionerna till högre chefer. Där har man som rutin avlägsnat folk långt bort. Det är dock skillnad på beslut angående större grupper och beslut som fattas av den enskilde polismannen. Där har man ej lärt ut några speciella regler utan det har varit den enskilde polismannens bedömning som gällt. I fråga om ett fall som det nu aktuella har det varit mycket begärt att kräva av en ung kollega att se skillnaden. - När det gäller dokumentation räcker det med ett meddelande på radion. Annars är den normala rutinen att minnesanteckningar räcker och det finns JO-beslut på att det räcker om man redovisar på något sätt. - I detta fall anser C.D., att det inte finns stöd i lag för ett så långt avlägsnande, som här skett. Risk föreligger då att avlägsnandet övergår till omhändertagande och då krävs förmansprövning.

Som utredningen visat har polismännen inte på något sätt dokumenterat sina åtgärder och det har berott på annan att deras åtgärd överhuvudtaget blivit känd. Även om de inte fått någon direkt undervisning om hur reglerna närmare skulle tolkas, har de dock redan i polisskolan fått reda på grunderna för att beslut i dessa avseenden skulle kunna fattas. Vid tvekan härom hade de lätt kunnat kontakta polisledningen och begära stöd eller åtminstone i efterhand försöka förankra sitt beslut. Att så ej skett kan enligt tingsrättens mening inte tolkas på annat sätt än att de varit klara över att ingripandet inte följde reglerna eller i vart fall inte brytt sig om, om så var fallet.

A.J. och N.W. är sålunda och då reglerna om tjänstefel är subsidiära i förhållande till andra brott förfallna till ansvar för olaga frihetsberövande.

Vad därefter angår frågan om ansvar för osant intygande visar utredningen, att N.W. skött skrivarbetet och A.J. körningen. Som ovan angivits har tingsrätten godtagit G.O:s uppgifter - i detta fall att han direkt satts in i polisbilen efter att förts ut ur huset. Polismännens beslut att föra bort G.O. i bil har också skett i så nära samband vad gäller tid och plats med deras första ingripande, att det måste ses som en direkt följd av detta. N.W:s uppgift i anmälan att G.O. släppts på platsen har därför inte visat det verkliga förhållandet, vilket N.W. måste ha varit medveten om. Då anmälan inte täckt hela händelseförloppet borde han i stället ha varit angelägen om att själv eller via A.J. få deras åtgärder belysta i minnesanteckningar eller på annat sätt. Påståendet om att missförstånd plötsligt skulle ha uppstått angående hans eller A.J:s arbetsfördelning kan därför lämnas därhän.

På grund av vad sålunda upptagits kan N.W. inte undgå ansvar för osant intygande.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande: A.J. och N.W. är tidigare ostraffade och är enligt vad som upplysts i yttranden från kriminalvården skötsamma med ordnade sociala förhållanden.

Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd har i ett den 20 februari 1995 avgivet yttrande uttalat bl.a.: Yttrande har inhämtats från Länspolismästaren i Stockholms län, som anser, att A.J. och N.W. bör skiljas från sina resp. anställningar om de fälls till ansvar helt i överensstämmelse med åtalet. - Nämnden ser allvarligt på de brott som de båda polismännen är åtalade för. Nämnden gör dock i nuläget den bedömningen att A.J. och N.W. inte kommer att skiljas från sina anställningar även om de fälls till ansvar i enlighet med åtalet.

Även tingsrätten ser allvarligt på de gärningar för vilka polismännen nu fällts till ansvar. Tingsrätten anser, att det är av stor vikt såväl för allmänhetens förtroende för poliskåren som för upprätthållandet av poliskårens eget anseende att man ser strängt på brott begångna av polismän. Straffvärdet för olaga frihetsberövande är så högt, att fängelse i första hand bör komma i fråga. A.J. och N.W. hade vid brottens begående innehaft polistjänst blott något mer än ett år. De har efter den nu aktuella händelsen fått fortsätta tjänstgöringen och har såvitt veterligt fullgjort denna utan anmärkning. Mot den bakgrunden finner tingsrätten, att icke frihetsberövande påföljd ändå bör kunna väljas. De skall därför ådömas villkorlig dom. Skäl att ej förena den med böter föreligger ej.

I skadeståndsfrågorna anförde tingsrätten följande: Med hänsyn till utgången i ansvarsfrågan är A.J. och N.W. skadeståndsskyldiga mot G.O.. De har som skäligt vitsordat ett belopp av 1 000 kr för psykiskt lidande och 1 000 kr för kränkning jämte ränta. Tingsrätten finner G.O. skäligen gottgjord med 6 000 kr, varav 3 000 kr för psykiskt lidande och 3 000 kr för kränkning, allt jämte ränta på sätt yrkats.

Åklagaren och N.W. överklagade domen. Åklagaren yrkade att påföljden för A.J. och N.W. skulle bestämmas till fängelse medan N.W. yrkade bl.a. att åtalet och skadeståndstalan skulle ogillas. Part bestred motparts ändringsyrkande.

Åklagaren justerade i hovrätten åtalet för olaga frihetsberövande (åtalspunkten 1) genom att tillfoga ordet "Polismännen" före "A.J." och att mellan orden "till" och "Sköndal" tillfoga "trakterna av Drevviken vid Larsboda eller". Åklagaren jämkade vidare det alternativa åtalet för grovt tjänstefel (åtalspunkten 1) genom att ersätta ordet "avvikande" med "avlägsnande".

Svea hovrätt (1996-02-26, hovrättslagmannen Thorsten Cars, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, och tf. hovrättsassessorn Mikael Hagelroth samt nämndemännen Agneta Carlson och Lisbeth Grunditz) fastställde tingsrättens domslut beträffande A.J. samt ändrade tingsrättens domslut beträffande N.W. på så sätt att hovrätten ogillade åtalet för osant intygande och dömde denne för tjänstefel till 100 dagsböter.

Under rubriken Utredningen i hovrätten anförde hovrätten följande: G.O., N.W. och A.J. har hörts på nytt. De har berättat ungefär som vid tingsrätten, enligt vad som framgår av dess dom, med följande tillägg eller ändringar.

G.O.: Porten var låst. Han tog sig in i huset med hjälp av portkoden som han kände till. Han hade varken pengar eller busskort på sig. Polismännen frågade inte heller om han hade det. De höll inte något förhör med honom. Han minns att han efter att ha lämnat polisbilen gick över en stor väg innan han kom fram till Telias område. Han tror att det tog minst 15 minuter från det att han blev avsläppt till dess att han kom in på Telias område. Huruvida han hade en skruvmejsel i sin väska kommer han inte ihåg.

N.W.: G.O. var påverkad när de träffade på honom i hissen. Han minns att det stack upp en spruta i väskan och att de därför kontrollerade G.O.. Han minns inte vad som hände med sprutan. Han tog den dock inte i beslag; han vet att sprutor är riskabla att hantera och att SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium) inte gör några analyser beträffande sprutor. De beslöt att avvisa G.O. på grund av innehavet av pulvret. De sade till G.O. att han hade gjort sig skyldig till olaga intrång, men de "bjöd på det". Det var ingen hätsk stämning mellan polismännen och G.O.. Han och A.J. beslöt gemensamt i polisbilen att de skulle avlägsna G.O. från Östgötagatan. Deras avsikt var att köra bort G.O. i polisbilen därifrån, så långt som behövdes för att denne inte på nytt under natten skulle kunna göra sig skyldig till olaga intrång i huset men inte längre än att han skulle kunna ta sig tillbaka till stan. Det var aldrig tal om ett omhändertagande av G.O.. Han minns inte om G.O. blev tillfrågad om han hade pengar på sig. Vid den busshållplats där de släppte av G.O. var det 30 meter till Nynäsvägen och några hundra meter till en bensinmack. Han skrev anmälan och rapport över förhöret när de kom tillbaka till polisstationen. - Han hade tidigare, på Polishögskolan och vid en utbildningsdag på polisstationen, fått undervisning om innebörden av 13 § polislagen. Det hade då inte sagts hur långt man fick avlägsna en person från en plats. Han hade också på polisstationen sett minnesanteckningar om avlägsnande från Stockholms innerstad till t.ex. Tyresö, Bagarmossen och Högdalen. Ett avlägsnande från Östgötagatan till Sköndal - en sträcka på 3-4 km som tog 3-4 minuter med bil - hade han inte uppfattat som felaktigt eller onormalt. Bestämmelserna i 13 § polislagen var desamma oavsett om en person eller flera personer, t.ex. demonstranter, skulle avlägsnas från en plats. Han hade varit med om ingripanden mot demonstranter, bl.a. vid 30-novemberfirande, då dessa hade avlägsnats från en plats med buss.

A.J.: Det fanns en skruvmejsel i G.O:s väska. Han tyckte inte att det fanns grund för att ta mejseln i beslag, eftersom det inte hade funnits några brytmärken på porten. Han minns inte om G.O. blev tillfrågad om han hade pengar eller busskort på sig. Han minns inte heller om han och N.W. kände till huruvida G.O. var bostadslös. Han och N.W. bestämde under bilfärden att avlägsnande skulle ske till den aktuella platsen i Sköndal. De kände båda till hållplatsen för nattbuss; han hade själv privat åkt buss därifrån. Han skrev beslagsprotokollet på polisstationen, eftersom N.W. skrev anmälan och förhörsprotokollet. - Befäl på polisstationen har sagt att sprutor skall slängas bort, eftersom de är riskabla att hantera. Han har varit med om att avlägsna demonstranter med buss i samband med 30-novemberfirande. Dagen efter den aktuella natten var just den 30 november då det förekom att demonstranter avlägsnades från Stockholms innerstad med buss till bl.a. Högdalen och Gamla Tyresövägen. Han tjänstgjorde vid detta tillfälle. Han har inte uppfattat att det beträffande avlägsnande är någon skillnad mellan massingripanden och ingripande mot en enstaka person.

Upptagningen på tonband av förhöret vid tingsrätten med C.D. har spelats upp. Utöver vad som har antecknats i tingsrättens dom framgår av förhöret att C.D. uppgett bl.a. att det vid de avlägsnanden som skett i samband med massingripanden vid ordningsstörningar i Stockholms innerstad aldrig hade varit diskussion om avstånden för förflyttningen av personer, att det inträffat att personer förflyttats till exempelvis Upplands-Väsby och Gustavsberg och att han anser att det vid södermalmspolisen funnits brister i fråga om uppföljning av polismännens utbildning när det gäller bl.a. avlägsnande.

Skriftlig bevisning har gåtts igenom. Åklagaren och N.W. har här åberopat uppgifter av G.O. i ett tidigare brottmål beträffande denne.

I sina domskäl anförde hovrätten följande i ansvarsfrågorna.

Olaga frihetsberövande alternativt grovt tjänstefel (åtalspunkten 1)

Hovrätten finner att vad som har förekommit här inte ger anledning att ge G.O:s uppgifter om händelseförloppet försteg i fråga om trovärdighet i förhållande till N.W:s och A.J:s uppgifter. Enligt hovrättens mening kan för övrigt G.O:s beskrivning av den plats vid vilken polismännen lämnade av honom vara förenlig med N.W:s och A.J:s påståenden om var detta skedde. Utredningen i övrigt ger inte grund för att anse att N.W:s och A.J:s uppgifter har vederlagts. Hovrätten finner därför, till skillnad från tingsrätten, att deras uppgifter skall läggas till grund för bedömningen av åtalet.

Med denna utgångspunkt finner hovrätten att följande skall anses vara utrett. De båda polismännen förde vid det aktuella tillfället - en kall höstnatt - bort G.O. från Östgötagatan med bil till en plats i Sköndal i närheten av en hållplats för nattbusstrafik. Polismännens syfte med åtgärden var att med stöd av 13 § polislagen (1984:387) avlägsna G.O. från Östgötagatan för att avvärja att denne på nytt skulle göra sig skyldig till olaga intrång i huset. De båda polismännen hade därvid uppfattningen att det förekom polisingripanden - vid allvarliga ordningsstörningar i Stockholms innerstad - som innebar att avlägsnande samtidigt av ett större antal personer skedde genom att dessa med buss forslades lika långt eller längre i förhållande till det avstånd från Östgötagatan som G.O. kom att färdas innan han fick lämna bilen. Polismännen hade även uppfattningen att det - beträffande det avstånd från en viss plats som ett avlägsnande fick ske - inte fanns någon skillnad i fråga om polisens befogenheter enligt 13 § polislagen vid ingripanden mot ett stort antal personer såsom i nyssnämnda situationer eller mot en enstaka person såsom i G.O:s fall.

Hovrätten anser vidare att utredningen ger vid handen att N.W. och A.J. vid det aktuella tillfället hade klart för sig att G.O. saknade bostad och att de inte frågade G.O. huruvida denne hade några pengar eller biljett för att kunna åka buss tillbaka till Stockholms innerstad.

När det så gäller den rättsliga bedömningen av N.W:s handlande gör hovrätten följande ställningstagande.

Polismännens åtgärd att förmå G.O. att stiga in i bilen och färdas med denna från Östgötagatan till busshållplatsen i Sköndal, där denne fick lämna bilen, skedde otvivelaktigt mot dennes vilja och var av sådan ingripande karaktär att denne, i den mening som avses i 4 kap. 2 § brottsbalken, berövades friheten genom att bortföras. Med hänvisning till vad som nyss har angetts finner hovrätten emellertid att N.W., när polismännen vidtog åtgärden, hade uppfattningen att åtgärden omfattades av deras befogenhet enligt 13 § polislagen att avlägsna en person från en plats och att deras handlande således skedde lovligen. Vid detta förhållande finner hovrätten att N.W. handlade utan uppsåt och att han följaktligen inte kan dömas till ansvar enligt 4 kap. 2 § brottsbalken för olaga frihetsberövande enligt åklagarens förstahandspåstående.

Den fråga som härefter uppkommer gäller huruvida N.W. skall dömas till ansvar enligt åklagarens andrahandspåstående. Av betydelse är här huruvida den aktuella åtgärden utgjorde ett lagenligt avlägsnande enligt 13 § polislagen. Av paragrafens första stycke följer att en polisman får avlägsna en person från ett visst område eller utrymme, om en sådan åtgärd behövs bl.a. för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Enligt andra stycket i nämnda paragraf får en person tillfälligt omhändertas, om ett avlägsnande är otillräckligt för att det avsedda resultatet skall uppnås.

Av det tidigare anförda följer att polismännens syfte med den aktuella åtgärden var att vidta det avlägsnande som behövdes för att avvärja att G.O. under natten på nytt skulle göra sig skyldig till olaga intrång genom att ta sig in i det aktuella huset. Enligt hovrättens mening gav vad som skall anses ha utretts om händelseförloppet innan åtgärden vidtogs grund för polismännen att i det angivna syftet avlägsna G.O. från området vid huset. Frågan är emellertid hur ingripande åtgärden fick vara för att utgöra ett lagenligt avlägsnande.

Innebörden av begreppet avlägsnande i 13 § polislagen kan visserligen inte anses vara helt klar (se Polisrättsutredningens delbetänkande SOU 1993:60 s. 137 ff.). Avsikten har emellertid varit (se JuU 1983/84:27 s. 32 f., jfr prop. 1983/84:111 s. 33) att ett ingripande inte kan betraktas som ett avlägsnande, om det innebär t.ex. att en person körs hem till sin bostad. Ett sådant ingripande utgör i stället ett omhändertagande.

Enligt hovrättens mening står det mot den nu angivna bakgrunden klart att polismännens handlande mot G.O. - som innebar att denne en kall höstnatt tvingades åka från den plats i Stockholms innerstad där han uppehöll sig till en plats i Stockholms ytterområden och att han lämnades där utan att polismännen, som måste ha insett att G.O. var bostadslös, hade förvissat sig om att denne kunde få tillgång till allmänna kommunikationer för att kunna ta sig vidare till en plats för att tillbringa natten - inte utgjorde ett lagenligt avlägsnande med stöd av 13 § polislagen. Hovrätten vill här erinra om de allmänna principer som gäller för polisingripanden (se 8 § polislagen) och som innebär att ett ingripande skall ske på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Av principerna följer vidare att, om tvång måste tillgripas, detta skall ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

Hovrätten finner sålunda att själva avståndet från Östgötagatan till platsen i Sköndal var alltför långt, även med beaktande av vad som med hänsyn till situationen kan anses ha krävts för att avvärja vidare olaga intrång i huset från G.O:s sida, för att åtgärden skall kunna rymmas i begreppet avlägsnande enligt 13 § polislagen. Enligt hovrättens mening övergick åtgärden sålunda rent faktiskt till ett omhändertagande av G.O.. Förutsättningarna för ett sådant ingripande hade inte övervägts av polismännen.

Till det nu sagda kommer att de nyssnämnda omständigheterna vid händelsen, om man bortser från avståndet i sig mellan området från vilket avlägsnande skulle ske och platsen dit G.O. förflyttades, var sådana att polismännens handlande - som ju innebar att tvång utövades mot G.O. - inte kan anses ha utgjort ett godtagbart polisingripande. Enligt hovrättens mening är det sålunda inte förenligt med de angivna allmänna principerna för polisingripanden att en kall natt förflytta en bostadslös person från det område där denne uppehåller sig till ett annat område - på långt avstånd och kanske helt okänt för personen i fråga - utan att närmare klargöra hur denne skall kunna tillbringa återstoden av natten.

Utöver vad som nu har angetts om felaktigheter i N.W:s handlande vid tillfället finner hovrätten att denne brast i sina åligganden även genom att inte se till att han själv eller A.J. i någon form, i enlighet med de rutiner som tillämpas i polisverksamheten vid ingripanden av det aktuella slaget (jfr JuU 1983/84:27 s. 33), redovisade att G.O. var misstänkt för olaga intrång och avlägsnades från det aktuella området.

Av det tidigare sagda följer att hovrätten inte finner att utredningen ger vid handen att N.W. uppsåtligen åsidosatte vad han hade att iaktta när han och A.J. ingrep mot G.O.. Enligt hovrättens mening var N.W. emellertid försumlig i de angivna avseendena där hovrätten har funnit att fel eller brister förekom i samband med polisingripandet. Den omständigheten att han kan ha haft en otillräcklig utbildning är i och för sig anmärkningsvärd med hänsyn till att ingripanden av det aktuella slaget måste anses utgöra en vital del av sådan polisverksamhet i vilken N.W. tjänstgjorde vid tillfället. Dessa utbildningsbrister mildrar enligt hovrättens mening dock inte synen på hans försumlighet utan leder snarast till en strängare bedömning; eftersom det var fråga om ett tvångsingripande, var det särskilt angeläget att N.W. - om inte någon annan hade gjort det - själv sett till att han skaffat sig erforderlig utbildning så att han hade kompetens för uppgifter av det aktuella slaget.

Enligt hovrättens mening står det klart att N.W:s agerande medförde förfång för G.O.. N.W. har i de angivna avseendena varit oaktsam i en för både den enskilde och det allmänna särskilt viktig form av myndighetsutövning, nämligen vid tvångsingripande i polisverksamhet. Det förhållandet att det vid tillfället kan ha funnits förutsättningar för att tillfälligt omhänderta G.O. - och att detta omhändertagande, om det skett på ett korrekt sätt av polismännen efter s.k. förmansprövning, skulle ha kunnat utformas som en förflyttning av G.O. på ett avstånd från området vid Östgötagatan som kanske inte skilde sig från den förflyttning som faktiskt kom till stånd eller som ett frihetsberövande under längre tid än som kom till stånd genom förflyttningen - ger enligt hovrättens mening inte anledning att se lindrigare på N.W:s försumlighet.

Hovrätten kommer sålunda fram till att N.W. i de angivna avseendena, vilka innefattade myndighetsutövning, åsidosatte vad som gällde för hans uppgifter som polisman vid tillfället. Gärningen är inte ringa. N.W. skall därför dömas till ansvar enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken för tjänstefel.

A.J. har inte överklagat tingsrättens dom, och åklagaren har beträffande denne överklagat domen endast i påföljdsdelen. Trots hovrättens ställningstagande i skuldfrågan beträffande N.W. saknas det därför, enligt regleringen i 51 kap. 23 a § rättegångsbalken, förutsättningar för hovrätten att pröva tingsrättens dom i skuldfrågan beträffande A.J.. Hovrätten finner sålunda att A.J. skall dömas till ansvar för den gärning som tingsrätten har funnit honom skyldig till. Gärningen är att bedöma som tingsrätten har gjort.

Osant intygande (åtalspunkten 2)

Med hänvisning till den bedömning som hovrätten har gjort i det föregående i fråga om trovärdigheten av lämnade uppgifter finner hovrätten att det inte är styrkt att N.W. uppsåtligen lämnade osann uppgift i det hänseende som åklagaren har påstått. Åtalet för osant intygande skall därför lämnas utan bifall.

I påföljdsfrågorna anförde hovrätten följande:

N.W.

Även om det tjänstefel som N.W. skall dömas för har ägt rum på ett område och i ett sammanhang - vid tvångsingripande i polisverksamhet - där det är särskilt angeläget att en offentlig funktionär inte gör sig skyldig till felaktig myndighetsutövning, anser hovrätten att brottet inte har ett högre straffvärde än att påföljden kan stanna vid böter.

A.J.

Vid det angivna ställningstagandet finner hovrätten att domen beträffande A.J. bör stå fast även i påföljdsdelen.

I skadeståndsfrågan anförde hovrätten följande: Hovrätten gör beträffande N.W. samma bedömning som tingsrätten när det gäller skadeståndsskyldighet - - -.

Målnummer B 1890/95