Polisens rättsliga befogenheter : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Pohsens

rättsliga

befogen-

tänkande

eeeee

av Polis-

rättsutredningen

Q SSSSS 93:60

OCC,

WW

W

Statens offentliga utredningar WW 1993:60

w Justitiedepartementet

Polisens

rättsliga

befogenheter

Delbetänkande

av ljglisrättsutredningen

Stockholm 1993

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget som ingår i C E Fritzes AB. Allmänna Förlaget ombesörjer också, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor, remissutsändningar av SOU och Ds.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Fax: 08-20 50 21

Telefon: 08-690 90 90

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-1333 1.4 5t°°kh°1m 1993 ISSN 0375-250x

Till statsrådet och chefen

för Justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 22 augusti 1991 chefen för Justitie-

departementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra

en utvärdering av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 13 september 1991 hovrättslagmannen Dan Fernqvist särskild utredare. Som

som experter förordnades samma dag numera hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren, polisintendenten Anders Danielsson, hovrättsassessorn Eva J agander och polisintendenten Bjarne Lundin.

Till sekreterare utredningen fr.0.m. den 21 oktober 1991 förordnades den 10 oktober 1991 hovrättsassessorn Eva Lönqvist.

Utredningen har antagit namnet Polisrättsutredningen.

Den 18 mars 1993 beslutade regeringen att tilläggsdirektiv

genom

ge utredningen i uppdrag att se över även rättegångsbalkens regler

om

beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Härmed överlämnas utredningens delbetänkande Polisens rättsliga befogenheter.

Utredningsarbetet fortsätter i enlighet med tilläggsdirektiven med

reglerna i rättegångsbalken beslag, husrannsakan, kroppsvisitation

om

och kroppsbesiktning samt de regler i polislagen har nära

som samband med dessa.

Göteborg i juni 1993

Dan Fernqvist

Eva Lönqvist

In the area of human rights he who can do

more cannot do less.

necessarily

Europadomstolens dom i fallet Deweer mot Belgien,

27.2.1980, Serie A no. 35, s. 29, § S3

Innehåll

Sammanfattning 13

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 23

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Förslag till lag om ändring i polislagen 1984:387 23

. . . . 2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 46

. . . . . . . 3 Förslag till lag om ändring i lagen 1976:511

om

omhändertagande av berusade personer m.m. 51

. . . . . . .

4¶Förslag till lag om ändring i lagen 1964:167 med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 52

. . . . . . 5 Förslag till lag om ändring i lagen 1982:395 om

kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning 53

. .

1¶Bakgrund 55

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2¶Inledning 59

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Utredningens direktiv 59

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Arbetets uppläggning 63

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Nuvarande förhållanden

3 Internationella konventioner m.m. 65

. . . . . . . . . . . . . .

3.1¶Inledning 65

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.2 Bestämmelser av allmän betydelse 67

. . . . . . . . . . . . . . 3.3 Rätten till personlig frihet 69

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.3.1 Gränsdragningen mellan frihetsberövanden

och andra inskränkningar i rörelsefriheten 69

. . . .

3.3.2 Frihetsberövanden 71

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.3.3 Andra inskränkningar i rörelsefriheten 77

. . . . . .

3.4¶Rätten till skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens 78

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Rätten till mötesfrihet 79

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6 Rätten till skydd för äganderätten 80

. . . . . . . . . . . . . .

3.7¶Inskränkningar i de mänskliga rättigheterna 82

. . . . . . . .

4 Gällande svensk rätt 85

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.1¶Definition av begreppet polisingripande 85

. . . . . . . . . . .

Innehåll sou 1993:60

4.2 Grundläggande bestämmelser 87

. . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Regeringsformen 87

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Övriga grundläggande bestämmelser 94

. . . . . . . . 4.3 Frihetsberövanden och andra inskränkningar i

rörelsefriheten 95

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.1¶Gripande 96

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Omhändertagande i avvaktan på polis-

myndighets beslut 98

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.3¶Omhändertagande av unga 101

. . . . . . . . . . . . .

4.3.4 Omhändertagande på grund av ordnings-

störning eller brott 102

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.5¶Omhändertagande för identifiering 104

. . . . . . . .

4.3.6¶Omhändertagande på grund av berusning 106

. . 4.3.7 Medtagande till förhör 107

. . . . . . . . . . . . . . . 4.3.8 Hämtning m.m. 108

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.9 Avvisande och avlägsnande 109

. . . . . . . . . . . . 4.3.l0 Avspärrning 110

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1l Andra begränsningar i rörelsefriheten 112

. . . . . .

5 Vissa uppgifter om utländsk rätt 115

. . . . . . . . . . . . . . 5.1 Danmark 115

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 England 116

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Finland 118

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Frankrike 120

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Nederländerna 121

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Norge 121

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.7¶Tyskland 122

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Overväganden och förslag

6¶Polislagstijiningens förhållande till Sveriges konventionsátaganden. 125

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Allmänna överväganden 125

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.1¶Inledning 125

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.2 Gränsdragningen mellan frihetsberövanden

och andra inskränkningar i rörelsefriheten 129

6.1.3 Tolkningen av artikel 5:1:c i Europa-

konventionen 132

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Ingripanden enligt 13 § polislagen 133

. . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Konventionsenligheten av 13 § polislagen 133

6.2.2 Andra möjligheter att ingripa 136

. . . . . . . . . . . 6.2.3 överväganden angående ytterligare

befogenheter 140

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

6.2.4 Konsekvenser 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.5 Rapporteftergift 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Ingripanden mot barn och unga 152 . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.1 Gripande av barn under 15 är 153 . . . . . . . . . . . 6.3.2 Andra omhändertaganden av unga 155 . . . . . . . .

6.4¶Omhändertagande för identifiering 158

. . . . . . . . . . . . .

6.4.1¶Konventionsenligheten av 14 § polislagen 159

6.4.2 överväganden 160

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.5¶Omhändertagande pá grund av berusning 161

. . . . . . . . . 6.6 Förvarstagande 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.1 Allmänna synpunkter 162 . . . . . . . . . . . . . . . .

6.6.2¶Gripande 163

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.3 Omhändertaganden med stöd av ll och

14 §§ polislagen 164 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.6.4¶Omhändertagande på grund av berusning 166

. . . . 6.6.5 Hämtning och medtagande till förhör 167 . . . . . . 6.6.6 Handräckning och liknande ingripanden 167

6.7 Hävande av beslut om gripande 170 . . . . . . . . . . . . . . . 6.7.1 Polismans befogenhet att häva beslut

om gripande 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.7.2 överväganden 172

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Underrättelseskyldighet 174

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förhör 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Övriga överväganden 175

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Befallningsrdtten 177 . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . .

Åtgärder vid större evenemang m.m 183 . . . . . . . . . . . .

Inledning 183

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bestämmelsernai 16 kap. 1 3 §§ brottsbalken 185 - . . . . . 8.2.1 Rekvisiten för upplopp, våldsamt upplopp

och ohörsamhet mot ordningsmakten 185 . . . . . . 8.2.2 Innebörden begreppet sätta sig av upp

mot myndighet 186

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.3 Innebörden av begreppet störande av

allmän ordning 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.2.4¶Befallningar 190

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Bestämmelserna om upplösning av allmän samman-

komst och offentlig tillställning 191

. . . . . . . . . . . . . . . 8.3.1 Definitionen av begreppen allmän samman-

komst och offentlig tillställning 191 . . . . . . . . . . 8.3.2 Förutsättningarna för att upplösa allmän

sammankomst eller offentlig tillställning 192

Innehåll sou 1993:60

8.3.3¶Polisens befogenheter med anledning

av ett beslut om upplösning 194 . . . . . . . . . . . . . . 8.4 Vanligt förekommande ingripanden 195 . . . . . . . . . . . . 8.5 överväganden beträffande ingripanden mot

ordningstörande folksamlingar 201 . . . . . . . . . . . . . . .

8.5.1¶Befogenhet att avlägsna deltagare i

ordningsstörande folksamling 202 . . . . . . . . . . . 8.5.2 Begreppet deltagare i folksamling 204 . . . . . . . . 8.5.3 Befogenhet att fatta beslut om

avlägsnande 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.5.4¶Befogenhet att hålla kvar deltagare i ordningsstörande folksamling 206

. . . . . . . . . . . 8.6 överväganden beträffande upplösning allmän av

sammankomst eller offentlig tillställning 208

. . . . . . . . . 8.7 överväganden beträffande åtgärder i syfte att

förebygga ordningsstörningar 209

. . . . . . . . . . . . . . . . 8.7.1 Avspärrningar 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7.2 Befallning att följa viss anvisad väg 212 . . . . . . .

Avgränsningen och placeringen av föreskrifterna om polisens befogenheter 217

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.1¶Nödhandlingar 218

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.1.1¶Inledning 218

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2 Befogenhet att använda vald vid angrepp med våld eller hot om våld 220 . . . . . . . . . . . . 9.1.3 Befogenhet att använda våld för att

förhindra rymning 220 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.4 Befogenhet att använda våld för att hålla

en frihetsberövad person till ordningen 221 . . . . . 9.2 Stoppande av fordon och andra transportmedel 222 . . . . . 9.2.1 Bestämmelser om stoppande av fordon 223 m.m.

9.2.2 överväganden 225

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.3¶Användning av fängsel 232

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.1 Bestämmelser om användning av fängsel 232

9.3.2 överväganden 234

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.4¶Handräckning 237

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.4.1¶Inledning 238

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.2 Frihetsberövanden och andra inskränkningar

i rörelsefriheten 239 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.3 Tillträde till visst område eller utrymme 241

9.4.4 Viss annan handräckning 243 . . . . . . . . . . . . . .

9.4.5 överväganden 244

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

sou 1993:60 Innehåll

10 Dokumentation av polisingripanden 255

. . . . . . . . . . . .

11¶Övriga överväganden 261

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12¶Specialmotivering 263

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Förslag till lag om ändring i polislagen 263

. . . . . . . . . . 12.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 285

. . . . . . 12.3 Förslag till lag om ändring i lagen om

omhändertagande av berusade personer m.m. 292

. . . . . . 12.4 Förslag till lag om ändring i lagen med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 292

. . . . . 12.5 Förslag till lag om ändring i lagen om kust-

bevakningens medverkan vid polisiär övervakning 293

. .

Bilagor

l Utdrag ur internationella konventionen den 18 december

1966 om medborgerliga och politiska rättigheter 295

. . 2:1 Utdrag ur europeiska konventionen den 4 november

1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna 305

. . . . . . . . . . . . . . 2:2 Utdrag ur tilläggsprotokoll den 20 mars 1952 till

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna 311

. . . . . . 2:3 Utdrag ur protokoll nr 4 den 16 september 1963 till

konventionen angáende skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna m.m. 313

3 Förteckning över i betänkandet omnämnda domar från

Europadomstolen 315

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Polislagstijiningens förhållande till Sveriges konventionsátaganden

Utredningen har haft i uppdrag att analysera den svenska polislagstiftningens förhållande till de internationella konventionema om mänskliga rättigheter. Analysen har koncentrerats till reglerna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema Europakonventionen. Utredningen har funnit att den svenska polislagstiftningen med vissa undantag är väl anpassad till konventionens krav. Undantagen utgörs framför allt av bestämmelserna om tillfälliga omhändertaganden.

För att man skall kunna bedöma om dessa regler är konventionsenliga eller är det nödvändigt att först ta ställning till om tillfälliga

omhändertaganden innefattar frihetsberövanden i Europakonventionens

mening eller endast mindre ingripande inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. Europakonventionen innehåller bestämmelser som tar sikte på båda dessa former av inskränkningar i den personliga rörelsefriheten, men skyddet mot frihetsberövanden är betydligt starkare än skyddet mot andra frihetsinskränkningar. Eftersom varje frihetsberövande utgör ett undantag från den grundläggande principen att envar har rätt till frihet och personlig säkerhet innehåller konventionen en uttömmande uppräkning av sådana fall då ingripanden får förekomma . Enligt konventionen får således ingen berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:

a då någon är lagligen berövad sin frihet efter fällande dom av

vederbörlig domstol;

b då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols

lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande

av någon i lag föreskriven skyldighet;

c då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt för att förhindra honom att begå brott eller att undkomma efter att ha gjort detta;

Artikel 5:1 i Europakonventionen.

Sammanfattning

d då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet; e då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen missbruk droger eller lösdrivare; av f då någon är lagligen arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhindrande att han obehörigen inkommer i landet eller av som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande.

Rätten att röra sig fritt får enligt konventionen

...icke underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av brott, for hälsovården samt for skyddande sedligheten eller av av annans fri- och rättigheter

Konventionen har således gett staterna förhållandevis frihet stor att bedöma när det är nödvändigt att företa inskränkningar i rörelsefriheten.

Var gränsen går mellan frihetsberövanden och andra mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten kan emellertid inte man avgöra generellt. Det får i stället bedömas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen har med ledning

av ett antal domar från Europadomstolen kommit fram till att ett ingripande som leder till att någon tas i förvar i polisarrest eller på annat sätt hålls inspärrad i ett begränsat utrymme, övriga oavsett omständigheter, måste utgöra ett frihetsberövande. Varaktigheten anses av ett ingripande har också betydelse för bedömningen av om det är fråga om ett frihetsberövande eller Att kortare stund hålla en kvar någon på en plats utgör i sig sannolikt inte än mindre mer en inskränkning i rörelsefriheten. Ju längre den mot vilken ingripandet

riktar sig är tvungen att stanna kvar, desto kommer ingripandet mer emellertid att närma sig ett frihetsberövande. i tiden

Utsträckningen

torde dock knappast ensamt avgörande för frågan

vara om ingripandet

utgör ett frihetsberövande eller Dessutom måste till

man ta hänsyn

vilket slags åtgärd det är fråga åtgärden riktar om, mot vem sig och i vilket syfte den företas.

2 Artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollct till Europakonventionen.

sou 1993:60 Sammanfattning

Utredningen med hänsyn till vad som har anförts ovan, att anser, polisens åtgärd att avlägsna från plats som regel inte kan en person en innefatta ett frihetsberövande. Det gäller oavsett vart polisen for anses den skall avlägsnas, exempelvis till hans bostad eller till ett som

sjukhus. Detsamma skulle enligt utredningens uppfattning gälla om

polisen hade befogenhet att avlägsna någon genom att ta med honom till polisstation. Det måste dock uppmärksammas att ett sådant en avlägsnande inte skulle kunna förenas med befogenhet att med tvång hålla kvar ifråga på polisstationen, eftersom det i så fall personen skulle bli frågan ett frihetsberövande. om Utredningen således att avlägsnanden i normala fall endast anser utgör sådana mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten som inte innefattar frihetsberövanden. I denna del finns det inget att invända mot bestämmelsen i 13 § polislagen. Utredningen anser dock att begreppet avlägsnande bör utvidgas så att det fortsättningsvis sammanfaller med vad enligt konventionen utgör andra insom skränkningar i rörelsefriheten än frihetsberövanden.

Till skillnad från vad som gäller avlägsnanden har utredningen kommit fram till att omhändertaganden enligt 13 § polislagen måste

utgöra frihetsberövanden i Europakonventionens mening. Det är anses framför allt den omständigheten att den omhändertagne kan tas i förvar i arrest talar för att omhändertaganden innefattar frihetssom berövanden. Vad som skulle kunna tala för en arman slutsats är att ett

omhändertagande enligt 13 § polislagen har så kort varaktighet. Mot bakgrund Europadomstolens praxis anser utredningen dock att den

av omständigheten att det är fråga om förhållandevis kort tid inte kan uppväga de övriga omständigheter som ger omhändertagandet karaktär av ett frihetsberövande.

För att omhändertaganden enligt 13 § polislagen skall vara kon-

ventionsenliga fordras att de överensstämmer med något av de fall räknas i artikel 5 i Europakonventionen. Omhändertagande som upp den stör eller hotar att störa den allmänna ordningen passar av som emellertid inte in under någon de punkterna i artikel 5:1 och av sex strider därför mot konventionen. Utredningen kommer därefter till frågan konventionsenligheten omhändertaganden i syfte att om av avvärja straffbelagd handling. Den artikel som ligger närmast till

hands att åberopa är 5:1:c. Syftet med ett omhändertagande enligt

13§ polislagen är dock inte att ställa den frihetsberövade inför domstol inom för ett straffprocessuellt förfarande vilket, enligt ramen vad Europadomstolen har uttalat, fordras för att artikel 5:1:c skall tillämplig. De andra punkterna i artikel 5:1 täcker inte heller vara sådana frihetsberövanden det här är fråga om. Omhändertaganden som i syfte att avvärja straffbelagd handling strider därmed också mot kon-

Sammanfattning

sou 1993:60

ventionen. Mot bakgrund det anförda föreslår

av utredningen att

bestämmelsen tillfälligt omhändertagande i syfte upprätthålla om att

ordningen eller avvärja straffbelagd handling bort.

tas Frågan är om befogenheten att företa sådana ingripanden behöver ersättas med någon

annan befogenhet. För att kunna ta ställning till det måste först man avgöra vilka alternativ polisen redan enligt gällande rätt har till sitt

förfogande.

Utredningens förslag innebär att polisen alltjämt skulle ha befogenhet att med stöd av 13 § polislagen avlägsna den stör eller hotar som att störa den allmänna ordningen eller gör sig skyldig till brott. som Begreppet avlägsna används här i den bemärkelse utredningen som ovan har redogjort för, vilket skulle innebära polisen skulle kunna att avlägsna någon en ganska lång sträcka exempelvis köra genom att honom hem eller att ta med honom till polisstationen, där han genom enligt utredningens förslag också skall kunna förhöras. Han skulle dock inte hållas kvar utöver vad krävs för förhöret och inte som sättas in i arrest.

I vissa fall då polisen i dag tillämpar 13 § polislagen kan också rättegångsbalkens regler tillämpas. Den har gjort sig skyldig till

som brott kan exempelvis tas med till polisstationen för förhör. Han får dock inte tas i förvar i arrest. Det är bara den misstänkte om grips med stöd av reglerna i 24 kap. rättegångsbalken polisen kan som ta honom i förvar. Bestämmelserna gripande, anhållande om och häktning är emellertid sällan tillämpliga i de situationer då 13 §

polislagen tillämpas. Av dokumentationen över omhändertaganden

framgår visserligen att många Omhändertagna har gjort sig skyldiga till

brott, men det synes ofta fråga så lindriga brott de vara om att straffprocessuella tvångsmedlen inte kan användas. I vissa situationer behöver polisen dock ha befogenhet att hålla kvar den har t.ex. som stört ordningen genom att göra sig skyldig till ett förhållandevis lindrigt brott och, som en sista utväg, också ta honom i förvar i arrest. Polisen behöver därför utökade befogenheter företa frihetsatt berövanden i de situationer då omhändertaganden med stöd 13 § av

polislagen enligt nu gällande rätt är nödvändiga. För sådana

att frihetsberövanden inte skall komma i strid med konventionens regler bör de inordnas i det straffprocessuella systemet.

Enligt utredningens mening är den lämpligaste lösningen de

att

rättsliga möjligheterna till häktning utvidgas, vilket innefattar

en motsvarande utökning av polisens befogenheter att frihetsberöva den misstänkte genom att gripa honom. Utredningen föreslår därför en ny bestämmelse i rättegångsbalken häktning för vissa brott om som har

typiskt ordningsstörande karaktär, oavsett vilken påföljd kan följa

som på brottet. De brott omfattas den föreslagna bestämmelsen som av är

sou 1993:60 Sammanfattning

misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång, överträdelse

av besöksförbud, ofredande, skadegörelse, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller

av allmän sammankomst, uppvigling samt våld eller hot mot tjänsteman.

Avsikten med en utvidgad möjlighet att gripa, anhålla och häkta den som kan misstänkas för ett mindre allvarligt brott är att den i vissa situationer skall kunna ersätta polisens nuvarande befogenhet att omhänderta en person enligt 13 § polislagen. Ett frihetsberövande med stöd av denna bestämmelse syftar som regel till att omedelbart avbryta ett ordningsstörande uppträdande eller en brottslig gärning. Utredningen föreslår därför att frihetsberövande med anledning av ett tämligen lindrigt brott skall förekomma endast om det är ound-

gängligen nödvändigt för att avbryta pågående brottslig verksamhet.

Så snart det inte finns någon beaktansvärd risk för att den misstänkte omedelbart skall återuppta sin brottsliga verksamhet skall han således friges. Med hänsyn till syftet med den föreslagna regeln bör det dessutom finnas en absolut gräns inom vilken den frihetsberövade under alla förhållanden måste friges. En lämplig gräns är 72 timmar från det att frihetsberövandet inleddes.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om häktning i syfte att avbryta pågående brottslig verksamhet skall kunna tillämpas även då någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är

föreskrivet fängelse ett år eller mer, om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i l § tredje och fjärde styckena.

Det kan naturligtvis synas som om en anpassning till Europakonventionen på det sätt som utredningen nyss har föreslagit leder till mer

omfattande och allvarliga inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter än vad som är fallet enligt dagens lagstiftning. Utredningen

är emellertid av den uppfattningen att det i praktiken inte kommer att innebära någon förändring till nackdel för medborgarna. Antalet ingripanden som resulterar i förvaring i arrest kommer i stället sannolikt att minska eftersom fall då någon stör ordningen utan att göra sig skyldig till brott, liksom fall då det endast föreligger risk för ordningsstöming eller brott, över huvud taget inte längre kommer att kunna leda till frihetsberövande i konventionens mening. Proportionalitetsprincipen medför vidare att de brott som har räknats upp i bestämmelsen långt ifrån alltid kommer att föranleda frihetsberövande.

Även utredningen har föreslagit maximal om en varaktighet av

frihetsberövandet om 72 timmar, förutsätter utredningen att den fulla

tiden kommer att utnyttjas bara i undantagsfall. Med hänsyn till att

omhändertaganden med stöd av 13 § polislagen oftast inte ens varar de tillåtna sex timmarna, torde i stället kunna utgå från att det

man

Sammanfattning sou 1993:60

regel inte finns behov av längre frihetsberövanden. Häktningssom framställningar kommer därför troligen att höra till undantagen, åtminstone om det är fråga om något av de särskilt uppräknade

lindriga brotten.

Utredningens förslag medför att det inte längre blir möjligt att frihetsberöva den som endast utgör en fara för eller stör den allmänna ordningen, samtidigt göra sig skyldig till brott. Även det

utan att om nu aktuella förslaget medför att frihetsberövanden i dessa situationer är uteslutna, innebär det inte att polisen skulle sakna möjlighet att

ingripa. Som utredningen tidigare har redogjort för innefattar förslaget

också att polisen fortfarande skall kunna avlägsna den som stör ordningen eller står i begrepp att begå brott. Med hänsyn till de åtgärder som bör kunna rymmas inom begreppet avlägsna kommer

polisen enligt utredningens uppfattning att alltjämt ha tillräckliga

befogenheter för att kunna upprätthålla ordningen och förhindra brott.

Det bör påpekas att utredningens förslag medför minskade möjligheter att frihetsberöva barn under femton år eftersom rättegångsbalkens regler inte är tillämpliga beträffande dessa. Det finns dock flera andra bestämmelser som ger polisen särskild befogenhet att ingripa mot barn. Befogenheten att avlägsna ett barn från en plats torde rymma befogenhet att också köra barnet hem till sina föräldrar eller, om det är lämpligare, att ta med barnet till polisstationen för att polisen där skall kunna ta kontakt med föräldrarna. Det finns även bestämmelser om ingripanden mot barn och unga som innefattar frihetsberövanden i Europakonventionens mening. En del av dessa regler stämmer mindre väl överens med konventionens regler. För att anpassa dem till konventionen föreslår utredningen bl.a. en ändring i 16§ lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Paragrafen ger envar befogenhet att gripa ett barn som före femton års ålder har begått ett brott på vilket fängelse kan följa. Utredningen föreslår att bestämmelsen ändras så att den fortsättningsvis inte ger stöd för att ta ett sådant bam i förvar i arrest. Inte heller bestämmelsen i 12 § polislagen om tillfälligt omhändertagande av den som är under arton år, bör kunna ge stöd för att ta ett barn i förvar i arrest. Befogenheten att omhänderta ett barn enligt 12 § polislagen föreslås därför ersatt med en befogenhet att avlägsna barnet.

Regeln i 14 § polislagen om omhändertagande för identifiering har

också visat sig utgöra ett problem i förhållande till Europakonventionen. 14 § polislagen ger polisen behörighet att i vissa situationer omhänderta okända personer för identifiering, under förutsättning att det bl.a. finns särskild anledning att anta att den okände är efterspanad eller efterlyst och skall berövas friheten vid anträffandet. För att ett frihetsberövande av någon som inte lämnar uppgift om sin identitet

sou 1993:60 Sammanfattning

skall kunna godtas med hänsyn till konventionen, måste det finnas

en motsvarande skyldighet för honom att identifiera sig. Någon sådan i lag föreskriven skyldighet finns dock inte. Utredningen föreslår att det införs en korresponderande bestämmelse dels om polismans befogenhet att, under de förhållanden som anges i 14 § polislagen, begära upplysningar om en persons identitet, dels om skyldighet ñr den

som blir tillfrågad om sin identitet att lämna sådana upplysningar.

Även vissa andra utredningens förslag är närmast föranledda

av av de krav som Europakonventionen ställer. Utredningen föreslår bl.a. en uttrycklig bestämmelse om förutsättningarna för att den som har omhändertagits enligt polislagen skall få tas i förvar i arrest. En motsvarande bestämmelse föreslås införd i lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. Utredningen föreslår också att bestämmelsen i rättegångsbalken förvarstagande gripna modifieras.

om av Eftersom den som är frihetsberövad skall friges så snart skälen för frihetsberövandet har upphört, föreslår utredningen dessutom

en uttrycklig bestämmelse om att polisen för vissa fall skall ges

en

uttrycklig befogenhet att häva beslut om gripande.

Åtgärder vid större evenemang m.m.

Utredningen har haft till uppgift att också göra en allmän och heltäckande översyn av insatser från polisens sida i samband med speciella händelser av olika slag. I samband med sådana insatser tillämpas ofta reglerna i 16 kap. brottsbalken upplopp och

om ohörsamhet mot ordningsmakten, vilka förutsätter att polisen har

befogenhet att meddela befallningar för ordningens upprätthållande.

Några regler om förutsättningarna för att sådana befallningar skall få meddelas finns dock inte. Enligt utredningens mening är det inte rimligt att befallningsrätten härleds ur bestämmelserna i brottsbalken, vilka är riktade till allmänheten. För att ge polisen uttryckligt stöd för

befogenheten att meddela skingringsbefallningaroch andra befallningar föreslår utredningen därför bestämmelse befallningsrätten

att en om

införs i polislagen. Utredningen anser också att det bör föras regler i polislagen

om

polisens befogenheter att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar. Dessa regler avses ge polisen befogenhet att avlägsna den deltar

som i en folksamling som stör den allmänna ordningen eller utgör

en omedelbar fara för ordningen. Till skillnad från vad gäller

som nu enligt 13 § polislagen förutsätter inte den föreslagna bestämmelsen att var och en som avlägsnas har bidragit till ordningsstörningen eller utgör en fara för ordningen. I stället föreslås det vara tillräckligt att

Sammanfattning sou 1993:60

folksamlingen som sådan är ordningsstörande och att den som avlägsnas kan betraktas som deltagare i folksamlingen. I samband med sådana speciella händelser som avses i direktiven kan det också bli fråga om att tillämpa reglerna upplösning om av allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Det saknas emellertid regler för hur polisen skall ingripa för att verkställa ett beslut om upplösning. Utredningen föreslår därför att polisen får befogenhet att avlägsna deltagare, åskådare och andra inte lämnar plats sedan som en ett beslut om upplösning har tillkännagetts. Slutligen tar utredningen upp frågan polisen har tillräckliga om möjligheter att ingripa för att förebygga ordningsstörningar. Utredningen föreslår i detta hänseende en bestämmelse befogenhet om för polisen att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme om det behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet. Dessutom föreslås att polisen får uttrycklig befogenhet att avlägsna den som överträder ett sådant tillträdesforbud. Utredningen anser emellertid inte att det finns skäl att införa en bestämmelse om anvisande av väg.

Avgränsningen och placeringen av föreskrijierna om polisens befogenheter

Polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa för att avvärja brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet regleras inte bara i polislagen utan också i ett stort antal andra författningar. Utredningen har haft i uppdrag att analysera om det är ändamålsenligt att regleringen är spridd på så många författningar och bestämmelom serna är lämpligt avgränsade i förhållande till varandra. Då det gäller placeringen av föreskrifterna om polisens verksamhet bör man framför allt ta hänsyn till de praktiska svårigheter kan som uppstå om regleringen inte är tillräckligt lättillgänglig. Önskemålet om ett samlat regelverk bör därför i första hand tillgodoses såvitt de avser bestämmelser som reglerar det praktiska polisarbetet, dvs. bestämmelserna om polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa. Dessa bestämmelser bör enligt utredningens mening i så stor utsträckning som möjligt placeras i polislagen. Undantag bör dock göras bl.a. för straffprocessuella åtgärder, vilka alltjämt bör regleras i rättegångsbalken. Andra bestämmelser än de som avser polisingripanden bör också kunna placeras utanför polislagen. Exempelvis bör bestämmelser om polismyndighetens kontroll- och tillsynsverksamhet finnas i de författningar som reglerar den aktuella sakfrågan.

sou 1993:60 Sammanfattning

De flesta regler om polisingripanden finns redan i polislagen. På några områden finns det emellertid anledning att överväga vissa ändringar i syfte att ytterligare koncentrera reglerna om polisingripanden till polislagen. Utredningen anser bl.a. att polisen bör ha uttryckligt stöd i polislagen för befogenheten att använda våld i sådana situationer då polisen enligt gällande rätt är hänvisad till att åberopa straffrihetsbestämmelserna om bl.a. nödvärn. Utredningen föreslår därför att 10 § polislagen utvidgas till att omfatta fall då en polisman angrips med våld eller hot om våld eller då han behöver använda våld för hindra en frihetsberövad person från att rymma eller för att hålla den frihetsberövade till ordningen.

Såvitt gäller reglerna om användning av särskilda hjälpmedel vid

våldsutövning har utredningen haft anledning att se närmare på bestämmelserna om spikmattor och fängsel. Utredningen har granskat både de regler som gäller för användande av spikmatta och de allmänna förutsättningarna för att stoppa fordon. Granskningen har lett till att utredningen föreslår en bestämmelse i polislagen som reglerar polismans befogenhet att stoppa fordon eller andra transportmedel. Utredningen föreslår också att bestämmelsen om polismans befogenhet att använda våld ändras så att den uttryckligen omfattar de situationer då fordon får stoppas. Däremot går utredningen inte på frågan om vilka hjälpmedel som bör användas. Närmare föreskrifter om exempelvis spikmattor, vägspärrar och förföljande av fordon bör enligt

utredningens uppfattning även fortsättningsvis meddelas av regeringen eller Rikspolisstyrelsen.

I fråga om användningen av Fängsel har utredningen gått igenom bestämmelserna om polisens befogenhet i detta hänseende. Fängsel kan idag användas med stöd av den allmänna bestämmelsen i polislagen om polisens befogenhet att bruka våld. l samband med vissa frihetsberövanden gäller dessutom en speciell bestämmelse i lagen om behandling av häktade och anhållna behandlingslagen. Det bör emellertid gälla samma regler för användningen av fängsel, oavsett

vilken rättslig grund som åberopas för ett ingripande. Utredningen

föreslår därför att det införs en särskild bestämmelse i polislagen som överensstämmer med den som finns i behandlingslagen. l förhållande till vad som nu gäller enligt polislagen innebär den föreslagna

bestämmelsen både en inskränkning och en utvidgning av befogen-

heten att använda våld.

Slutligen har utredningen haft i uppdrag att också studera bestämmelserna om polisens handräckning och överväga om reglerna är konsekvent och ändamålsenligt utformade. Översynen har lett till att utredningen föreslår att det införs vissa regler om handräckning i polislagen. Den första bestämmelsen innehåller en definition av

Sammanfattning sou 1993:60

begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär handräckning och den tredje reglerar när polisen är skyldig att lämna handräckning och när en begäran kan avslås. Utredningen föreslår också vissa regler om polisens befogenhet att ingripa med anledning av att

en ansökan om handräckning har beviljats.

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i polislagen 1984:387

Härigenom föreskrivs följande i fråga om polislagen 1984:387

dels att 15 och 16 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 9 § skall utgå, dels att nuvarande 5 a § skall betecknas 6 6 8 §§ skall betecknas

- 7 9 §§, 10 §skall betecknas 12 11 §skall betecknas 21 12 och

- 13 §§ skall betecknas 15 respektive 16 §§, 14 § skall betecknas 22 17 21 §§ skall betecknas 23 27 §§, 22 § skall betecknas 29

- - 23 och 24 §§ skall betecknas 35 respektive 36 §§, dels att de nya 12, 15, 16, 21 26 och 35 §§ samt rubriken

närmast före nya 9 § skall ha följande lydelse, dels att det skall införas 14 nya paragrafer, 10, 11, 13, 14, 17 20,

- 28, 30 34 §§, samt närmast före nya 10, ll, 14, 20, 31 och 34 §§

-

rubriker av följande lydelse,

dels att rubriken Vissa befogenheter för polismännen före 10 § skall sättas före rubriken Befallningsrätten närmast före nya ll rubriken Användning av våld närmast före 10 § skall sättas närmast före nya 12 rubriken närmast före ll § skall sättas närmast före nya 21 rubriken närmast före 19 § skall sättas närmast före nya 25 rubriken närmast före 20 § skall sättas närmast före nya 26 rubriken närmast före 22 § skall sättas närmast före nya 29 § och rubriken närmast före 23 § skall sättas närmast före nya 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 a § 6 §

Polisstyrelsen får inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer.

I en polisnämnd skall ingå polischefen och det antal övriga

ledamöter, lägst fem och högst tio, som polisstyrelsen bestämmer. Dessa ledamöter utses av polisstyrelsen. Polisstyrelsen får bestämma att också chef för arbetsenhet inom nämndens område skall ingå. För

Författningvörslag sou 1993:60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de ledamöter som utses av polisstyrelsen skall lika många suppleanter utses.

I fråga om de ledamöter och suppleanter utses polisstyrelsen

som av tillämpas 5 § tredje stycket första och andra meningarna.

Den regionala polisorganisatiønen

6 § 7 §

Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den ansvarar för

polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet

som

bedrivs av polismyndigheterna i länet.

Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs gemensamt för flera polisdistrikt samt att för viss begränsad tid eller för särskilda fall i övrigt bestämma sådan verksamhet. För att

om främja en effektiv verksamhet eller annars vid behov fär länsstyrelsen bestämma även om annan polisverksamhet inom länet. Vad har

som sagts nu gäller dock inte i den mån annat har beslutats regeringen.

av

Länsstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett polisdistrikt

till ett annat inom länet eller till ett annat län samt begära förstärkning från ett annat län. Den fär också helt eller delvis ta över ledningen

av polispersonalen i länet, när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på en enhetlig ledning inom länet är särskilt fram-

annars trädande. Regeringen kan föreskriva att länsstyrelsen också i andra fall skall leda polisverksamhet. När länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndig-

het i tillämpliga delar gälla även länsstyrelsen.

Den centrala polisorganisationen

7 § 8 §

Rikspolisstyrelsenär central förvaltningsmyndighet för polisväsendet

och har tillsyn över detta. Styrelsen skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom polisväsendet.

Regeringen kan uppdra rikspolisstyrelsen att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Regeringen kan också uppdra rikspolisstyrelsen att i särskilda hänseenden leda

arman polisverksamhet. När rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndig-

het i tillämpliga delar gälla även rikspolisstyrelsen.

Allmänna principer för polis- Allmänna principer for

ingripanden polisiära åtgärder

8 § 9 §

En polisman som har att En polisman som har att verkställa en änsteuppgift skall verkställa en änsteuppgift skall under iakttagande av vad som under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller axman föreskrivs i lag eller arman författning ingripa på ett sätt författning handla på ett sätt som är försvarligt med hänsyn som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast tillgripas, skall detta ske endast iden form och den utsträckning iden form och den utsträckning som behövs för att det avsedda som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. resultatet skall uppnås.

Ett ingripande som begränsar Ett ingripande som begränsar

någon de grundläggande fri- någon av de grundläggande fri-

av och rättigheter som avses i och rättigheter som avses i

2 kap. regeringsformen får 2 kap. regeringsformen får

grundas enbart på bestämmel- grundas enbart på bestämmelserna i första stycket. serna i första stycket.

Rapporteringsskyldighet

9 §

När en polisman fâr känne-

dom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman sd snart det kan ske.

En polisman fdr lämna rap-

poneftergift enligt föreskrifter

som regeringen meddelar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Polisingripanden

10 §

En polisman har under de

förutsättningar som anges i

denna lag eller annan författning befogenhet att ingripa genom att

med tillsägelser, tecken,

signaler eller andra åtgärder meddela någon en befallning att

fullgöra en skyldighet eller

ialata ett förbud,

avlägsna någon eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet på ett sätt som inte innefattar fiihetsberävande,

gripa, omhänderta eller på annat sätt beröva någon friheten,

företa husrannsakan och

liknande åtgärder, företa kroppsvisitation eller kroppsbesildning,

stoppa fordon eller annat transportmedel eller

beslagta eller på annat sätt omhänderta föremål eller förfoga över dem.

Vissa befogenheter för polis- Vissa befogenheter för polis-

männen männen

Befallningsrätten

En polisman får meddela någon en befallning, om polis-

mannen har befogenhet att beröva honom friheten, avlägs-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

na honom eller på annat sätt

inskränka hans rörelsefrihet.

En polisman skall om situationen medger det och det inte står klart att en befallning utgör en otillräcklig åtgärd, innan han inskränker någons rörelsefiket, meddela en sådan be-

fallning som avses i första stycket.

Användning av våld Användning av våld

I0§ 12§ En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är törsvarligt, använda våld för att

genomföra en tjänsteåtgärd, om

han möts med våld eller han angrips eller möts hot om våld, med våld eller hot om våld, någon som skall häktas, någon som med laga stöd anhållas eller annars med laga skall berövas friheten försöker stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när eljest möts av motstånd när han han skall verkställa ett sådant skall verkställa ett sådant fri- frihetsberövande, hetsberövande, någon som år berövad

friheten försöker rymma och

polismannen skall förhindra

rymningen, någon som år berövad friheten gör motstånd då polismannen skall hålla honom till

ordningen eller om polismannen

annars möts av motstånd i ett sådant fall,

det är fråga om att avvärja 5. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en en straffbelagd handling eller en

fara for liv, hälsa eller värdefull fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande egendom eller för omfattande

skada i miljön, skada i miljön,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

polismannen med laga polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna stöd skall avlägsna någon från någon från ett visst område ett visst område eller utrymme eller utrymme eller verkställa eller på annat sätt inskränka

eller biträda vid kroppsvisita- hans rörelsefrihet,

tion, kroppsbesiktning eller polismannen med laga annan lilmande åtgärd, vid stöd skall verkställa eller biträ-

beslag eller annat omhänderta- da vid kroppsvisitation, kropps-

gande av egendom eller vid besiktning eller liknande annan sådan husrannsakan som avses åtgärd, vid beslag eller annat i rättegångsbalken, omhändertagande egendom av eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken, polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel, polismannen annars med polismannen med annars laga stöd har att bereda sig laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, eller utrymma byggnad, rum rum eller område, biträda någon i eller område, biträda någon i

myndighetsutövning med en myndighetsutövning med

en sådan eller någon liknande sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv tör- åtgärd eller vid exekutiv för-

rättning enligt vad som är rättning enligt vad är

som föreskrivet därom, eller föreskrivet därom, eller åtgärden i annat fall är 10. åtgärden i annat fall är

oundgängligen nödvändig för oundgängligen nödvändig för

den allmänna ordningens eller den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. kan genomföras utan våld. I fall som avses i första I fall i första som avses stycket 4 och 5 får våld mot stycket 7 och 9 får våld mot person brukas endast om polis- brukas endast polisperson om mannen eller den som han eller den han mannen som biträder möts av motstånd. biträder möts motstånd. av Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrijter i 24 kap. brottsbalken.

sou 1993:60 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

En polisman får belägga den som är berövad friheten med fängsel

under transport och annars under vistelse utom för-

varingslokalen, om det är nöd-

vändigt av säkerhetsskäl, samt

i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den

frihetsberövade, om andra

medel visar sig otillräckliga och

det är oundgängligen nödvän-

digt med hänsyn till den frihetsberövades eller annans säkerhet till liv eller hälsa.

Vad som sägs i första stycket

gäller också i tillämpliga delar då en polisman avlägsnar någon eller på annat sätt inskrän-

ker hans rörelsefrihet.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Rikspolisstyrelsen utfärdar närmare föreskrifter om användning av skjutvapen och tårgas samt av

tekniska hjälpmedel för att

stoppa fordon eller annat trans-

portmedel.

Avlägsnanden

14 §

I denna lag förstås med avlägsnande en sådan inskränk-

ning i rörelsefriheten som inne-

fattar att en polisman för någon bort från en plats till hans bostad, till en polisstation eller till någon annan plats.

Fötfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 § 15 §

Anträffas någon, som kan Anträffas någon, kan

som antas vara under arton år, under antas vara under arton år, under förhållanden som uppenbarligen förhållanden som uppenbarligen

innebär överhängande och innebär överhängande och

allvarlig risk för hans hälsa allvarlig risk för hans hälsa

eller utveckling, får han tas om eller utveckling, får polis-

en hand av en polisman för att man avlägsna honom från genom dennes försorg skynd- platsen i syfte att skyndsamt samt överlämnas till sina för- överlämna honom till hans äldrar eller någon annan vård- föräldrar eller någon

annan nadshavare eller till socialnämn- vårdnadshavare eller till socialden. nämnden.

13 § 16 §

Om någon genom sitt upp- Om någon sitt

genom uppträdande stör den allmänna ord- trädande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar ningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, fara för denna, får polisman,

en när det är nödvändigt för att när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätt- ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna hållas, avlägsna honom från honom från visst område eller visst område eller utrymme. utrymme. Detsamma gäller om Detsamma gäller om en sådan en sådan åtgärd behövs for att åtgärd behövs för att en straffen straffbelagd handling skall belagd gärning skall kunna kunna avvärjas. avvärjas.

Är åtgärd i En polisman får också

en som avses av-

första stycket otillräcklig för att lägsna den som försöker tränga

det avsedda resultatet skall in på ett område eller i ett uppnås, får personen tillfälligt utrymme till vilket tillträde har omhändertas. förbjudits med stöd av denna

lag eller annan författning.

Detsamma gäller den som

vägrar lämna sådant

ett om-

råde.

sou 1993:60 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 7 §

Har polismyndigheten med

stöd av 10 § lagen 1956:618 om allmänna sammankomster eller 19§ allmänna ordningsstadgan 1956:617 beslutat inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, får deltagare, åskådare och andra avlägsnas, om det behövs för att syftet med beslutet skall uppnås.

18 §

Om en folksamling genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får

deltagarna i folksamlingen, om det är nödvändigt för att ord-

ningen skall kunna upprätthållas, avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om bestämmelserna i lagen 1956:618 om allmänna sammankomster eller allmänna

ordningsstadgan 1956:617 är tillämpliga. En åtgärd som avses i första

stycket får endast om det är fara i dröjsmål vidtas utan

föregående beslut av polismyndigheten.

Författningvörslag sou 1993:60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

Den som har avlägsnats får

förhöras i omedelbar anslutning till ingripandet.

Stoppande av fordon eller annat transportmedel

20 §

En polisman fdr stoppa ett fordon eller annat transportmedel

I om det finns anledning att

. anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott,

om det av annan anledning än som sägs i 1 behövs för att med laga stöd ingripa mot någon som färdas i fordonet, genom att beröva honom friheten, pd annat sätt inskränka hans rörelsefrihet eller under-

kasta honom kroppsvisitation eller kroppsbesiktning,

om det behövs för att med laga stöd genomföra husrannsakan i fordonet eller

om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare i enlighet med vad som ar sar-

skilt föreskrivet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Tillfälliga omhändertaganden Tillfälliga omhändertaganden

m.m. m.m.

I1§ 21§

Har polismyndighet enligt särskild föreskrift befogenhet

en att besluta att någon skall omhändertas, får polisman omhänderta en denne i awaktan på polismyndighetens beslut, polismannen finner om

att föreskrivna förutsättningar för beslut omhändertagande

om

föreligger och

att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara.

Den som har omhändertagits

skall underrättas om anled-

ningen till omhändertagandet

och förhöras så snart som

möjligt.

Den polisman som har verk-

ställt omhändertagandet skall så

skyndsamt som möjligt anmäla

åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet redan

upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Innebär förmannens beslut att den omhändertagne skall hållas

kvar skall förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten

om

omhändertagandet och skälet till detta. Polismyndigheten

skall snarast möjligt meddela

beslut enligt vad är före-

som skrivet om detta.

Sådana föreskrifter

som avses i första stycket finns i utlän-

ningslagen 1989:529, lagen

1988:870 om värd missav brukare i vissa fall, lagen 1991:1128 psykiatrisk om

tvångsvård, lagen 1957:668 om utlämning för brott, lagen

7 13-0645

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1959:524 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen 1970:375 om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norgefär verkställighet av värd eller behandling.

14 § 22 § Anträjfas okänd person av Om en polisman har särskild en polisman och finns det sär- anledning anta att en okänd en skild anledning anta att han är person är efterspanad eller efterspanad eller efterlyst och efterlyst och med stöd av lag med stöd lag skall berävas skall berövas friheten, får polisav friheten vid anträjfandet, får mannen begära att han lämnar han omhändertas fär identifie- uppgift om sin identitet. Den ring, om han vägrar att lämna okände är skyldig att lämna den uppgift sin identitet eller det begärda uppgiften sedan han om finns anledning anta att hans har upplysts om skälen for uppgift denna är oriktig. polismannens begäran. om Om den okände vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning anta att hans uppgift om denna är oriktig, fär han omhändertas för identifiering. Den omhändertagne skall underrättas om anledningen till omhändertagandet sä snart som möjligt. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet redan upphört skall färmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Åtgärder för att fastställa den omhändertagnes identitet skall skyndsamt vidtas. Den omhän-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dertagne skall omedelbart friges

sd snart han har identifierats.

Han fär dock inte hållas kvar

under längre tid än sex timmar

eller, om det är synnerlig

av

vila att han identifieras, tolv

timmar.

15 §

Den som har omhändertagits

enligt denna lag skall underrättas om anledningen till om-

händertagandet sd snart som möjligt. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt möjligt

som anmäla åtgärden till sin för-

man. Har omhändertagandet

redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå.

Innebär fönnannens beslut att

den som har omhändertagits

enligt 11 § skall hållas kvar eller har ingripandet gjorts med stöd av 12 skall förmannen

skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet

och skälet till detta.

Polismyndigheten skall sna-

rast möjligt efier ett omhändertagande enligt 11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om detta.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 §

andra stycket skall förhöras så

snart som möjligt.

Har omhändertagandet skett

enligt 13 § andra stycket skall den omhändertagne friges sna-

rast möjligt efter förhöret. Den

som är under arton år får dock hållas kvar för att genom poli-

sens försorg skyndsamt kunna

överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Ingen får hållas kvar längre än sex timmar.

Bedöms den omhändertagne

vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, skall polisen gå honom till handa med råd och upplysningar samt,

det lämpligen kan ske, om samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov.

När någon har omhänderta-

gits enligt 14 § skall åtgärder

för att hans identitet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall omedelbart friges så snart han har

identifierats. Han får dock inte

hållas kvar under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han identifieras, tolv timmar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I 7 § 23 §

Vid omhändertagande enligt Vid omhändertagande enligt

denna lag skall tillses att åt- 21 § eller 22 § skall tillses

att gärden inte orsakar den omhän- åtgärden inte orsakar

den om-

dertagne större olägenhet än händertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn som är oundviklig med hänsyn

till åtgärdens syfte eller väcker till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte som har omhändertagits får inte underkastas arman inskränkning underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas i sin frihet än påkallas

av som av ändamålet med åtgärden, ord- ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen ning eller säkerhet. Han får eller allmän säkerhet. därvid tas i förvar det år

om

nödvändigt med hänsyn till 0rd-

ning eller säkerhet.

18 § 24§

Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får han inte omhändertas eller hållas kvar enligt 13 § andra stycket.

Angående omhändertagande av berusade personer finns bestämmelser i lagen 1976:511 om omhändertagande berusade

av personer IILIII.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kroppsvisitation m.m. Kroppsvisitation m.m.

19 § 25 § En polisman som med laga En polisman som med laga stöd griper eller annars omhän- stöd ingriper genom att beröva denar eller avlägsnar någon får någon friheten, avlägsna någon i anslutning till ingripandet eller på annat sätt inskränka

kroppsvisitera denne i den någons rörelsefrihet får i an-

utsträckning är nödvändig slutning till ingripandet kroppssom visitera denne i den utsträck-

ning som är nödvändig

säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall av kunna tas om hand, eller för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs

för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. För detta ändamål får polismannen även undersöka portfölj, handväska eller annat liknande handbagage.

Särskilda befogenheter till Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande husrannsakan och liknande

åtgärder åtgärder

20§ 26§ För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till får en annat hus, eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. rum Detsamma gäller i fråga en lokal som är tillgänglig för allmänom heten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos får polismannen bereda sig tillträde även dit. annan, På motsvarande sätt får polisman bereda sig tillträde till en bostad en eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd lag eller annan författning skall omhänderta; vad som nyss har av sagts den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller inom nehavare. Vad som sågs i första stycket

gäller också då polisen söker

sou 1993:60 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

efter en person som avses med

ett beslut om handräckrzing.

För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och har awikit får

som en polisman undersöka transportmedel på viss plats, den awikne

om kan antas utgöra en allvarlig fara för liv eller hälsa eller för

armans rikets säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den awikne kan komma att passera platsen. En polisman har befogenhet

samma för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som awikit från

en

sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns

särskilda skäl att anta att den awikne utgör allvarlig fara för

en annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.

En åtgärd som avses i första En åtgärd i första

som avses stycket får endast om fara är i eller andra stycket får endast

dröjsmål vidtas utan föregående fara är i dröjsmål företas

om

beslut av polismyndigheten. utan föregående beslut polis-

av Endast om det finns särskilda myndigheten. Endast det

om skäl får åtgärden vidtas mellan finns särskilda skäl får åtgärden kl. 21.00 och 6.00. vidtas mellan kl. 21.00 och

6.00.

I fråga om husrannsakan för eftersökande föremål är

av som underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser

i rättegångsbalken.

21 § 27§

En polisman får också bereda sig tillträde till ett hus, eller

rum annat ställe, om det finns anledning anta att någon där har avlidit eller är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp. En sådan åtgärd får vidtas även när det är nödvändigt för efterspaning någon

av som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp.

Författningvörslag sou 1993:60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Har polismyndigheten be-

slutat att lämna handräckning

fdr en polisman bereda sökan-

den tillträde till bostad, has,

rum eller annat ställe. om det

behövs för att beslutet skall

kunna verkställas.

Särskilda befogenheter i den Särskilda befogenheter i den

skyddande och förebyggande skyddande och förebyggande

verksamheten verksamheten

22 § 29 §

Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse

egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i av syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta

bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,

2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan

åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en

polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i

dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

sou 1993:60 Färfattningsfärslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §

I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får

polismyndigheten, om det behövs att återställa ordningen

eller säkerheten, förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana stärningar och åtgärden behövs för

att upprätthålla ordningen eller

säkerheten.

Är det fara i dröjsmål får

en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, meddela ett sådant förbud som avses i

första stycket.

Handräckning

31 §

Med handräckning avses en åtgärd varigenom polisen

verkställer ett av annan myndighet fattat beslut eller

biträder en myndighet i

syfte att myndigheten skall

kunna fullgöra sina i lag eller

annan författning ålagda uppgifter. Verkställighet av domstols eller åklagares beslut enligt

bestämmelser om rättegången i brottmål utgör dock inte handräckning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En begäran om handräckning prövas av polismyndigheten. Handräckning skall begäras

skriftligen med uppgift om vilket beslut som skall verkställas eller vilken åtgärd myndigheten begär biträde med samt vilka omständigheter myndigheten

åberopar som skäl.

Är det fara i dröjsmål får en muntlig begäran godtas. Den

skall dock bekräftas skriftligen.

Polismyndigheten skall lämna handräckning om

sökanden enligt särskild

föreskrift i lag eller annan författning får ansöka om hand-

räckning för att utföra den begärda åtgärden och polisen enligt lag eller

annan författning har befogenhet att företa den begärda

åtgärden.

Polismyndigheten får dock

avslå en begäran om handräckning om

handräckningen skulle innebära allvarligt hinder för

polisens möjlighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller det är uppenbart att sökanden inte har behov handav

räckning.

Ett beslut som gär sökanden emot skall innehålla skälen för beslutet.

sou 1993:60 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dokumentation

34 § Protokoll skall föras över ingripande som avses i 10 § 2 - 5 och

Av protokollet skall framgå

vem som har fattat beslut

om ingripandet,

grunden för beslutet och tiden när det har fattats, vem eller vilka som har deltagit ingripandet, vem ingripandet har riktat sig mot, tiden för ingripandet samt vad som i övrigt har före-

kommit vid ingripandet.

Ansvarig för att protokoll upprättas år i fråga om uppgifter som avses i 1 den som har fattat beslutet, och i fråga om uppgifter som avses i 3 den som år att anse som förman vid ingripandet. Protokoll skall alltid föras över användning av fZlngsel, skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel. Ett sådant protokoll skall innehålla uppgift om skålen för åtgärden.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Slutbestämmelser Slutbestämmelser

23 § 35 §

Vad som föreskrivs i 10 § Vad som föreskrivs i 12 § första stycket 2 och 4 gäller första stycket 1 6 och 7

även sådan vaktpost eller annan gäller även sådan vaktpost eller som vid försvarsmakten tjänst- annan som vid försvarsmakten gör för bevakning eller för att tjänstgör för bevakning eller för upprätthålla ordning och före- att upprätthålla ordning och skrifterna i 10 § första stycket 1 föreskrifterna i 12 § första

4 även tjänsteman vid kust- stycket l 7 även tjänsteman - -

bevakningen som enligt särskil- vid kustbevakningen enligt

som da bestämmelser medverkar vid särskilda bestämmelser med-

polisiär övervakning. Bestäm- verkar vid polisiär övervakning.

melsen i 10 § första stycket 2 Bestämmelsen i 12 § första gäller dessutom den som annars stycket 2 4 gäller dessutom

med laga stöd skall verkställa den som annars med laga stöd ett frihetsberövande och be- skall verkställa ett frihetsberöstämmelsen i samma paragraf vande och bestämmelsen i första stycket 4 den som i samma paragraf första stycket

myndighetsutövning har be- 6 7 den som i myndighetsut-

fogenhet att verkställa någon övning har befogenhet att verksådan åtgärd som där anges. ställa någon sådan åtgärd

som Vid ingripande med stöd av där anges. Vid ingripande med 10 § första stycket 4 tillämpas stöd av 12 § första stycket 6 7

också andra stycket samma tillämpas också andra stycket paragraf. samma paragraf.

När den som avses i första När den i första

som avses stycket med laga stöd berövar stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också 19 § någon, tillämpas också 25 §

Bestämmelserna i 13 § gäller Bestämmelserna i 11, 13 och också en ordningsvakt, om inte 16 §§ gäller också ordnings-

en annat framgår av hans förord- vakt, om inte annat framgår

av nande. Har en Ordningsvakt hans förordnande. I fråga

om

omhändertagit någon, gäller befogenhet för en tjänsteman dock att den omhdndertagne vid kustbevakningen att tillämpa

skyndsamt skall överlämnas till 16 § finns särskilda bestämnärmaste polisman. I fråga om melser.

befogenhet för en tjänsteman

Författningsförslag

sou 1993:60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vid kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser.

24 § 36 §

Närmare föreskrifter för verkställighet denna lag meddelas av

av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Författningsförslag

sou 1993:60

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga rättegångsbalken 0m dels att 23 kap. 24 § samt 24 kap. 18, och 22 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två paragrafer, nya 23 kap. l a § och 24 kap. l a av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 kap.

l a § När en polisman får kännedom om ett brott skall han lämna rapport det till sin om förman sd snart det kan ske. En polisman fdr lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagare och nöja sig med ett påpekande eller erinran till den en felande, om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ádömas och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet

är obetydligt. Rapporteftergiji

får dock inte meddelas i fråga om brott för vilket någon har gripits enligt 24 kap. I a

1993:60 Författningsförslag

SOU

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Närmare föreskrifter under- Närmare föreskrifter om rapom sökningsledares verksamhet, porteftergiji, om undersökningsom underrättelse enligt 18 § första ledares verksamhet, om under-

stycket fjärde meningen samt rättelse enligt 18 § första styckprotokoll och anteckningar et fjärde meningen samt om

om vid förundersökning meddelas protokoll och anteckningar vid regeringen. förundersökning meddelas av av

regeringen.

24 kap.

Den på sannolika skäl är som misstänkt för misshandel, olaga

hot, hemfridsbrott, olaga in-

trång, överträdelse av besöks-

förbud, ofredande, skadegö-

relse, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller av allmän sammankomst, uppvigling eller vald eller hot mot tjänsteman, får häktas om

det är oundgångligen nödvändigt för att avbryta den pågåen-

de brottsliga verksamheten.

Vad som sägs i första stycket

gäller även den som på sannolika skäl år misstänkt för något annat brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller

dåröver, om förutsättningarna

för häldning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i I §

tredje och fjärde styckena. Ingen får vara berövadfrihe-

ten enligt denna bestämmelse under längre tid än 72 timmar.

Författningsförslag

sou 1993:60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 § Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras polisman eller åklagare. av Har åklagaren inte redan underrättats frihetsberövandet, skall det om skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta den misstänkte skall förbli anhållen. om Har någon gripits enligt 7 skall han så möjligt förhöras snart som av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om

frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren

skall efter förhöret omedelbart besluta den misstänkte skall om anhållas. Anhålls inte den misstänkte skall beslutet

om gripande

omedelbart hävas. Har någon gripits enligt 7§ och har åklagaren ännu inte underrättats om fihetsberövandet får beslutet om gripande

hävas även av polismyndig-

heten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet fdr beslutet under förutsamma sättningar hävas även av den polisman har fattat besom slutet. Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom.

9 § Då någon anhålls eller då ett Då någon grips eller anhålls

anhållningsbeslut enligt 8 § eller då ett anhållningsbeslut

första stycket verkställs, skall enligt 8 § första stycket verkden anhållne besked det ställs, skall den frihetsberövade om brott som han är misstänkt för möjligt få besked snarast om samt grunden för anhållandet. det brott han är misstänkt som Den anhállnes närmaste för grunden för anhållanan- samt höriga och andra personer som det. En anhállens närmaste står den anhållne särskilt nära anhöriga och andra personer skall underrättas om anhållandet står den anhållne som särskilt så snart det kan ske utan nära skall underrättas anhålmen om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för utredningen. En sådan landet så snart det kan ske utan underrättelse får dock inte utan men för utredningen. En sådan synnerliga skäl lämnas mot den underrättelse får dock inte utan anhållnes önskan. synnerliga skäl lämnas mot den

anhållnes önskan.

18 §

Då rätten beslutar om häktning skall, inte åtal redan har väckts,

om rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte

bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Är den tiden otillräcklig, får rätten medge

utsatta förlängning av

tiden, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt

till att utredningen bedrivs så skyndsamt möjligt. Är det med se som hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.

Tid för åtals väckande be- Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten höver inte bestämmas då rätten

beslutar om häktning enligt 3 § beslutar om häktning enligt 1

a eller om häktning av någon eller 3 § eller häktning

som om av inte är närvarande vid rätten. någon inte är närvarande

som

vid rätten.

Författningsjörslag sou 1993:60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Den som har gripits fdr tas i

förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller

säkerhet.

Den som är gripen, anhållen Den som är anhållen eller eller häktad skall tas i förvar. häktad skall tas i förvar. Den Den som häktas skall utan som häktas enligt 2 eller 3 § dröjsmål föras till häkte. skall utan dröjsmål föras till

häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en arman plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häktad eller undergår eller har

undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

Förslag till Lag om ändring i lagen 1976:511 om omhändertagande

av berusade personer m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ i lagen 1976:511 om omhändertagande av berusade personer m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om den omhändertagne inte Om den omhändertagne inte bereds vård sjukhus eller bereds vård på sjukhus eller

arman vårdinrättning och inte annan vårdinrättning och inte

heller tas hand om på annat sätt heller tas hand om på annat sätt eller annars kan friges, får han eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen. hållas kvar hos polisen. Han fdr

därvid tas i förvar om det är

nödvändigt med hänsyn till 0rd-

ning eller säkerhet.

Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får han inte omhändertas eller hållas kvar enligt denna lag.

Finns det skäl att omhänderta någon såväl enligt 13 § andra

stycket polislagen 1984:387

som enligt denna lag, skall

denna lag tillämpas.

Författningsförslag

4. Förslag till

lag om ändring i lagen 1964:167 med särskilda be-

stämmelser om lagöverträdare

unga

Härigenom föreskrivs att 16 § i lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har ett barn före femton års Har ett barn före femton års ålder begått ett brott på vilket ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas barnet på bar och anträffas barnet på bar

gärning eller på flykt från gärning eller på flykt från

brottsplatsen, får barnet gripas brottsplatsen, får barnet tas fast av envar. Om en enskild person av envar. Om en enskild person har gripit barnet, skall barnet har tagit fast barnet, skall skyndsamt överlämnas till barnet skyndsamt överlämnas närmaste polisman. till närmaste polisman.

Polismyndigheten eller åkla- Polismyndigheten eller åkla-

garen skall omedelbart besluta garen skall omedelbart besluta om barnet skall friges eller om barnet skall hållas kvar för hållas kvar för förhör. förhör.

Författningsförslag

Förslag till

lag om ändring i lagen 1982:395 om kustbevakningens

medverkan vid polisiär övervakning

Härigenom föreskrivs att 3 § i lagen 1982:395 om kustbevak-

ningens medverkan vid polisiär övervakningskall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Kustbevakningstjänsteman Kustbevakningstjänsteman

har befogenhet som till- har samma befogenhet som till-

samma kommer polisman enligt 13 § kommer polisman enligt 16 § polislagen 1984:387 att av- polislagen 1984:387 att avvisa visa, avlägsna eller omhänderta eller avlägsna den som genom den som genom sitt uppträdande sitt uppträdande i trafiken till i trafiken till sjöss stör 0rd- sjöss stör ordningen eller utgör ningen eller utgör omedelbar omedelbar fara för denna. fara för denna. Sådan befogen- Sådan befogenhet har han också het har han också när det ford- när det fordras för att avvärja

för att avvärja brott mot de brott mot de föreskrifter som ras föreskrifter avses i l § 6 avses i 1 §5, 6 och 7.

som och 7.

Vid omhändertagande som avses i första stycket skall kustbevakningsyänsteman tilllämpa bestämmelserna i 17 §

polislagen.

1¶Bakgrund

De internationella konventionerna mänskliga rättigheter

om

Utredningen har haft i uppdrag att överväga den svenska polislagstift-

ningens utformning i förhållande till Sveriges konventionsåtaganden

på området för mänskliga rättigheter. De konventioner i första

som hand avses är den internationella konventionen den 18 december 1966

om medborgerliga och politiska rättigheter FN-konventionen samt

den europeiska konventionen den 4 november 1950 till skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europakon-

ventionen.

Dessa konventioner tillkom efter andra världskriget, när frågan

om internationellt skydd för de mänskliga rättigheterna tilldrog sig stort intresse. Erfarenheterna av kriget hade visat att människor behövde ett starkare skydd för sina grundläggande fri- och rättigheter än vad de enskilda nationerna kunde erbjuda. Man ville därför försöka stärka skyddet genom internationellt samarbete.

Med anledning av detta utarbetades inom FN en förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilken generalförsamlingen år 1948.

antogs av FN fortsatte därefter arbetet med att utforma konvention också

en som skulle innehålla regler om hur efterlevnaden av konventionen skulle kunna kontrolleras. Arbetet tog dock lång tid och FN-konventionen kunde antas först är 1966. Redan år 1949 hade emellertid inom

man Europarådet också börjat arbeta med en konvention om mänskliga rättigheter och i november 1950 antogs konventionen. Den trädde i kraft den 3 september 1953 då den hade ratificerats 22 med-

av lemsstater, däribland Sverige. Därefter har flera tilläggsprotokoll utarbetats. Sverige har ratificerat samtliga de protokoll innehåller

som nya materiella regler.

Genom att tillträda konventionerna har Sverige åtagit sig att tillförsäkra var och en som befinner sig under svensk jurisdiktion samtliga de rättigheter som anges i konventionerna. Av tradition

anses det emellertid i Sverige att konventionsbestämmelser inte är direkt tillämpliga som svensk lag. För att en konvention skall kunna tillämpas av domstolar och andra myndigheter fordras i stället att konventionen införlivas med svensk lag inkorporering eller att det införs lagregler som motsvarar konventionsbestämmelserna trans-

Bakgrund sou 1993:60

formering. Sverige tillämpar i huvudsak transformeringsprincipen1.

Då Sverige tillträdde Europakonventionen ansåg emellertid att man svensk lag till fullo överensstämde med konventionens bestämmelser och att konventionen således inte anledning att ändra den gällande gav lagstiftningen eller att införa någon ny. Man resonerade i stort sett likadant när Sverige ratificerade FN-konventionen. Även om man vid den tiden ansåg att svensk lagstiftning i huvudsak motsvarade konventionsbestärnmelserna har det visat sig senare vara tveksamt om det i alla avseenden är riktig slutsats. Konventionerna en innehåller regler berör så många rättsområden att inte i som man något land kan vara helt säker på att den nationella rätten till fullo motsvarar kraven. Dessutom är konventionsbestämmelserna ständigt föremål för tolkning, vilket får till följd att innebörden bestämmelav serna inte kan slås fast en gång för alla. Det finns därför all anledning även för Sverige att fortlöpande undersöka den nationella rätten på om alla områden överensstämmer med de internationella konventionerna. På senare tid har det också ifrågasatts om vissa delar den svenska av

polislagstiftningen är lämpligt utformad med hänsyn till konventioner-

na om mänskliga rättigheter.

Polislagen

Det moderna polisväsendet fick sin första utformning 1925 års genom

polislagstiftning. Denna lagstiftning gällde emellertid i princip endast

den organisatoriska uppbyggnaden polisverksarnheten medan av regleringen av polisens befogenheter var sparsam. Av stor betydelse i detta hänseende blev ikraftträdandet år 1948 1942 års av nya rättegångsbalk, där polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten reglerades utförligt. Motsvarande reglering saknades beträffande polisens ordningshållande uppgifter. I 1948 års polisinstruktion farms en generalklausul att polisen skulle upprätthålla om allmän ordning och säkerhet. Vidare beskrevs polisuppgifterna översiktligt. I instruktionen och dess efterföljare fanns dessutom vissa

bestämmelser om tillfälligt omhändertagande. Av betydelse för det praktiska polisarbetet var också åtskilliga andra författningar, ofta

av gammalt datum.

Fri- och râttighetskommittén har i betänkandet Fri- och rättighetsfrågor SOU 1993:40 föreslagit att Europakonventionen inkorporeras med svensk rätt genom en särskild lag.

sou 1993:60 Bakgrund

Regering och riksdag anslöt sig genom ett principbeslut år 1981 till 1975 års polisberednings uppfattning att de viktigaste bestämmelserna om polisverksamheten skulle föras samman till en särskild polislag SOU 1979:6, prop. l98081:13, JuU 24. En sådan lag borde omfatta

grundläggande regler om polisens uppgifter, polisorganisationen och

styrningen i övrigt av polisverksamheten samt om polisens befogenheter. Förslag till en polislag lämnades i betänkandet Polislag SOU 1982:63 som tillsammans med betänkandet Frihetsberövande vid bråk och berusning SOU 1982:64 lades till grund för en proposition i ämnet som godtogs av riksdagen prop. 198384:1ll, IuU 27, rskr. 331. Den nya polislagen 1984:387 trädde i kraft den 1 oktober 1984.

Polislagen 1984:387 innehåller ett flertal regler om polisens

befogenheter. Regleringen är dock inte fullständig. De bestämmelser

i rättegångsbalken som ger polisen särskilda befogenheter har t.ex. inte flyttats över till polislagen. De för polisverksamheten viktiga instrumenten medtagande till förhör, gripande, husrannsakan och liknande tvångsmedel under brottsutredningar behandlas fortfarande i

rättegångsbalken, liksom förfarandet i övrigt under förundersökning

i brottmål.

Viktiga bestämmelser om polisens befogenheter finns även i andra

författningar som exempelvis lagen 1976:511 om omhändertagande

av berusade personer m.m. LOB, allmänna ordningsstadgan 1956:617 och lagen 1956:618 om allmänna sammankomster. Många författningar har också bestämmelser om att polisen t.ex. skall lämna handräckning en myndighet bl.a. för att genomföra åtgärder eller hämta för olika ändamål. Även när det gäller sådana

personer bestämmelser om polisens befogenheter som inte har tagits in i

polislagen har lagens reglering ändå i flera hänseenden betydelse för

när ingripanden enligt de särskilda författningarna får ske.

En strävan vid utformandet av polislagen var att sådana befogenheter för polisen som tidigare ansågs följa av sedvanerätt eller av en extensiv tolkning av olika bestämmelser skulle få en uttrycklig kodiñering. Starka sakskäl ansågs tala för en sådan ordning. Bl.a. hänvisades till att rättssäkerheten i princip kräver att ingrepp mot medborgarna sker likformigt och i fall som är klart förutsebara. Det ansågs också bäst förenligt med den s.k. legalitetsprincipen, som av ålder ansetts gälla inom straffrätten, att inte bara påföljderna för ett begånget brott utan också de ingrepp som behöver göras i brotts-

förhindrande syfte i möjligaste mån preciseras i lag. För polisen

ansågs det också vara en fördel att i efterhand kunna hänvisa till klart lagstöd för gjorda ingrepp och därigenom kunna undgå misstankar för maktmissbruk eller annan oriktig myndighetsutövning

Bakgrund sou 1993:60

SOU 1982:63 s. 44. Av grundläggande betydelse också 1974

var att års regeringsform i vissa hänseenden hade gjort reglering i lagform

en nödvändig från formell synpunkt eftersom regeringsformen föreskriver att de grundläggande fri- och rättigheterna får begränsas

endast genom lag.

Behovet av en översyn

Som utredningen tidigare har nämnt har det ifrågasatts den svenska

om polislagstiñningeni alla delar överensstämmer med konventionerna

om mänskliga rättigheter. Det har framför allt diskuterats om bestämmel-

sen i 13 § andra stycket polislagen, tillfälligt omhändertagande i

om syfte att upprätthålla den allmärma ordningen eller awärja

en

straffbelagd handling, är förenlig med Europakonventionens be-

stämmelser om skydd mot frihetsberövanden. Dessa tveksamheter

kring utformningen av de polisrättsliga reglerna i förhållande till de

internationella konventionerna anledningarna till

var en av att utredningen tillsattes. Ett annat skäl var att det i vissa hänseenden hade förekommit problem i samband med tolkningen och tillämpningen

av

polislagen. Det hade också ifrågasatts om polislagen i andra hän-

seenden motsvarar de faktiska krav kan ställas på polisverksam-

som heten.

Sedan regeringen beslutade om direktiven för utredningen har det i olika sammanhang framförts kritik mot rättegångsbalkens regler

om

bl.a. husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag. JO

har i beslut som har överlämnats till regeringen vid ett flertal tillfällen pekat på att reglerna behöver reformeras. Även Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har till regeringen framfört att reglerna

om husrannsakan och beslag behöver över. Det har också i

ses övrigt

framförts kritik från polisen mot tvångsmedelsreglerna. Denna kritik

har lett till att regeringen genom tilläggsdirektiv har utvidgat utredningens uppdrag.

2 Inledning

2.1¶Utredningens direktiv

Vid regeringssantmanträde den 22 augusti 1991 utfärdades direktiven för utredningsarbetet dir. 1991:52. Dåvarande statsrådet Göransson föreslog att en särskild utredare skulle tillkallas för att se över den rättsliga regleringen av polisens befogenheter för att förhindra brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Statsrådet anförde bl.a. följande:

översynen skall avse frågan om befogenhetema för polisen att vidta olika slag av åtgärder för att förhindra brott och på annat sätt upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten är tillräckligt preciserade och lämpligt avgränsade. Särskilt viktigt är det att

överväga lagstiftningens utformning i förhållande till Sveriges konventionsåtaganden på området för mänskliga rättigheter. Vidare

skall övervägas det ändamålsenliga i att olika föreskrifter om

polisens befogenheter är uppdelade i olika författningar.

En allmän utgångspunkt för uppdraget bör vara att lagstiftningen

skall ge tillräckligt underlag för polisen att på ett bra sätt svara för sina uppgifter att förhindra brott och på annat sätt upprätthålla den allmärma ordningen och säkerheten.

Det är väsentligt att olika former av ingripanden som riktar sig mot eller som annars kan medföra negativa verkningar för enskilda

så långt som möjligt grundar sig på uttryckligt och tillräckligt preciserat lagstöd. Av särskild betydelse är detta självfallet när det

gäller ingripanden som kan uppfattas som inskränkningar i de av regeringsformen skyddade grundläggande fri- och rättigheterna. I dessa fall är också behovet av avvägning mellan effektivitetsintressen och hänsyn till medborgarnas rätt till rättssäkerhet och integritet särskilt framträdande. I det sammanhanget är det också

viktigt att se till att Sveriges konventionsåtaganden beträffande mänskliga rättigheter är uppfyllda.

För att kunna göra den utvärdering av polisens befogenheter som

uppdraget omfattar är det nödvändigt att utredaren först kartlägger vid vilka olika typer av situationer och på vilket sätt som polisen ingriper med särskilda åtgärder för att förhindra brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Kartläggningen bör innefatta

Inledning sou 1993:60

en undersökning av vilket lagstöd som åberopas eller kan som åberopas för dessa ingripanden. Vid kartläggningen är det betydelse att utredaren tar reda på av

hur polisen ser på olika slag av ingripanden för att kunna fullgöra

sina uppgifter liksom vad poliser allmänt uppfattar brister i som

den rättsliga regleringen.

Det finns inte anledning göra allmän utvärdering att nu en av polisens arbetsmetoder och verksamhetens inriktning.

Det bör emellertid stå utredaren fritt de frågeställningar att ta upp

som har att göra med den rättsliga regleringen polisens befogen-

av heter att avvärja brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet och som aktualiseras vid kartläggningen polisens av arbete. Översynenskall dock i första hand inriktas på behovet lagstöd av för sådana åtgärder som omedelbart riktar sig mot eller som annars kan medföra negativa verkningar för enskilda Rättegångspersoner. balkens regler om tvångsmedel bör härvid behandlas endast i den mån de vid sidan av sina straffprocessuella funktioner också i övrigt kan vara av omedelbar betydelse för polisens möjligheter att svara för sin uppgift att awärja brott eller upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten.

Befogenheternas förhållande till Sveriges konventionsåtaganden

m.m.

Sverige är bundet av konventionsåtaganden är betydelse i

som av detta sammanhang. De konventioner främst åsyftas är FNs som

konvention om medborgerliga och politiska rättigheter FN-

konventionen samt den europeiska konventionen angående skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna europeiska konventionen. Aven andra folkrättsliga instrument kan vara av intresse vid överväganden hur lagstiftningen bör

vara utformad.

Det är angeläget att vår lagstiftning väl uppfyller dessa åtagan-

den. I allt väsentligt får lagstiftningen stå i god överensstämanses

melse med Sveriges konventionsförpliktelser. Det har emellertid i

olika sammanhang satts i fråga om våra bestämmelser i alla hänseenden kan in i det regelverk för frihetsberövanden passas som finns i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta gäller bl.a. reglerna i 13 § polislagen tillfälligt omhändertaganom de. Aven om den svenska regleringen i detta och andra hänseenden inte kan anses stå i strid med föreskrifterna i konventionen, finns

det som jag nyligen framhållit i ett lagstiftningsärende bl.a.

- om

sou 1993:60 Inledning

ändringar i 13 § polislagen prop. 199091:86, s. 19 f. skäl att

överväga om det är möjligt att på ett bättre sätt anpassa lagstiftningen till konventionens krav.

Utredaren bör därför nu analysera den svenska polislagstiftningens förhållande till sådana internationella konventioner och andra folkrättsliga regler av intresse i sammanhanget som Sverige är bundet av samt överväga om genomgången ger anledning till lagändringar och i så fall föreslå sådana ändringar. Utredaren skall härvid även överväga behovet av ändringar av destraffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser som är av betydelse i sammanhanget. I samband med detta finns det skäl att göra internationella jämförelser och studera hur lagstiftningen utformats i andra konventionsbundna länder, främst våra nordiska grannländer.

Åtgärder vid större evenemang m.m.

I samband med större evenemang, exempelvis stora konserter med ungdomlig publik, ställs polisen ofta inför särskilt krävande uppgifter. Polisen behöver därvid arbeta på delvis annat sätt än vid vanlig ordningshållning. Detsamma gäller vid speciella händelser av annat slag som t.ex. olika slag av spontana manifestationer. Ett utmärkande drag för olika insatser som polisen kan behöva överväga i samband med sådana evenemang och vid särskilda händelser är att de kan innebära begränsningar för enskildas möjligheter att förflytta sig fritt eller negativa verkningar av liknande slag. Polisen kan i sådana sammanhang t.ex. anse sig behöva göra vissa avspärmingar, ordna successiva in- eller utsläpp eller vidta andra liknande åtgärder.

Generellt torde polisen enligt gällande regler ha väl awägda befogenheter när det gäller akuta ingripanden mot ordningsstörningar i sådana situationer se prop. 199091:129, JuU36, rskr. 324. Det bör emellertid vara en uppgift för utredaren att nu göra en allmän och heltäckande översyn av insatser från polisens sida i samband med speciella händelser av olika slag samt att mot bakgrund av denna föreslå de lagstiftningsåtgärder som översynen ger anledning till. I sammanhanget bör särskilt uppmärksammas det behov som kan finnas att genom förebyggande åtgärder förhindra

att allvarliga ordningsstörningar kommer till stånd.

Inledning sou 1993:60

Avgränsningen och placeringen av föreskrifterna om polisens

befogenheter

Som jag tidigare berört regleras polisens befogenheter i samband med ingripanden för att avvärja brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet i övrigt inte bara av polislagens bestämmelser.

Jag har sålunda bl.a. pekat på att straffprocessuella bestämmelser

i rättegångsbalken och straffbestämmelser för ordningsstörande

beteende kan ha betydelse för polisens möjligheter att förhindra brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Utredaren bör analysera om de befogenheter följer dessa

som av bestämmelser nu har lämplig avgränsning i förhållande till

en befogenheterna enligt polislagen samt föreslå en ändrad ordning om den framstår som lämpligare. En utgångspunkt bör därvid att

vara

straffprocessuella åtgärder även i fortsättningen skall regleras i

rättegångsbalken.

Utredaren bör vidare överväga ändamålsenligheten att polisens

av

befogenheter regleras i ett stort antal andra författningar vid sidan av rättegångsbalken och polislagen. Det är härvid fråga

om föreskrifter polisen dels självständiga befogenheter för

som ger särskilda ändamål, dels skyldighet hjälp andra myndig-

att ge heter.

Andra författningar som medger ingripanden och åtgärder

av polisen är exempelvis lagen 1976:511 om omhändertagande

av berusade personer m.m. LOB, utsökningsbalken, allmänna ordningsstadgan 1956:617 och lagen 1956:618 om allmänna sammankomster. De ingripanden som polisen får göra enligt dessa och andra liknande författningar kan betecknas självständiga

som och i viss mån konkurrerande med polislagen och rättegångsbalken. Särskilt beträffande sådana ingripanden finns det skäl att analysera det ändamålsenliga i att de regleras i flera olika författningar.

När det gäller författningar enligt vilka polisen främst ingriper på uppdrag av annan myndighet kan det svårt att gå i från den

vara

rådande ordningen med reglering i den författning reglerar

som själva sakfrågan. Utredaren bör dock studera även dessa författningsbestämmelser och överväga om de är konsekvent och ändamålsenligt utformade. Om utredarens överväganden i detta avseende motiverar lagändringar, bör utredaren lämna förslag till sådana eller, om det är fråga om mycket omfattande omläggningar av regelverket, ange enligt vilka grunder och principer ändringar bör göras.

sou 1993:60 Inledning

Den 18 mars 1993 beslutade regeringen att genom tilläggsdirektiv utvidga utredningen uppdrag dir. 1993:33. Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, föreslog att utredningen skulle få i uppdrag att se över behovet av att ändra reglerna i rättegångsbalken

om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Statsrådet anförde därvid bl.a. att resultatet av översynen av polislagen borde läggas fram i ett delbetänkande men att utredaren var oförhindrad att behandla de frågor rörande polislagen som har ett nära samband med rättegångsbalken i slutbetänkandet.

2.2¶Arbetets uppläggning

Utredningen inledde sitt arbete med att kartlägga vilka olika typer av

polisingripanden som förekommer samt vilket lagstöd som åberopas

eller kan åberopas för dessa ingripanden. I samband därmed skickade utredningen ut en enkät till samtliga polismyndigheter i landet för att ta reda på hur polisen ser på olika slag av ingripanden samt vad som uppfattas som brister i den rättsliga regleringen. Flertalet av polismyndigheterna har besvarat enkäten. För att få ytterligare synpunkter inför arbetet överlade utredningen med Riksdagens ombudsmän, Justitie-

kanslern, Rikspolisstyrelsen samt Polishögskolan.

Under arbetets gång har utredningen haft fortlöpande kontakter med företrädare för olika polismyndigheter. Utredaren och sekreteraren har granskat dokumentation av frihetsberövanden vid bl.a. polismyndigheterna i Stockholm och Göteborg. Dessutom har utredningen vid några tillfällen fått möjlighet att följa arbetet vid polismyndigheten i Göteborg, bl.a. i samband med Europamästerskapen i fotboll i juni 1992.

För att analysera hur de svenska polisrättsliga reglerna förhåller sig till Europakonventionen har utredningen bl.a. sammanträffat med justitierådet Hans Danelius, som är ledamot av den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Utredaren och sekretera-

ren har på Utrikesdepartementet tagit del av avgöranden och annat

material från Europadomstolen och den europeiska kommissionen. Sekreteraren har vidare haft kontakt med kommissionens sekretariat i Strasbourg samt med justitiedepartementen i Finland och Norge. Genom Utrikesdepartementet har utredningen dessutom fått del av den

polisrättsliga lagstiftningen i ett flertal europeiska länder. Ytterligare

upplysningar om utländsk rätt har inhämtats av experten Eva Jagander.

Utredningen har i slutskedet av arbetet på nytt besökt Riksdagens

ombudsmän, Rikspolisstyrelsen och Polishögskolan för att redogöra

Inledning sou 1993:60

för utredningens slutsatser och förslag och låta företrädare för

myndigheterna lämna synpunkter.

Experterna Anders Danielsson och Bjarne Lundin har besökt polismyndigheterna i Kristianstad, Malmö, Norrköping, Eskilstuna, Göteborg, Skellefteå, .Umeå och Stockholm. De har vid besöken berättat om utredningens arbete och kommande förslag och inhämtat

synpunkter från polischefer och andra polismän. Utredningen har sarnrått med Fri- och rättighetskommittén Ju 1992:01 samt Ungdomsbrottskommittén Ju 1990:07. Från Justitiedepartementet har till utredningen överlämnats två

ärenden rörande bestämmelserna om användning spikmatta

av

respektive handfängsel. Riksdagens ombudsmän har för kännedom

överlämnat ett flertal beslut angående bl.a. husrannsakan, kroppsvisitation och avspärrningar samt polisingripanden i samband med brotts-

förebyggande arbete. Från Rikspolisstyrelsen har till utredningen

överlämnats en skrivelse från Polismyndigheten i Stockholm angående omhändertagande av fordon. Slutligen har även polismyndighetema tillställt utredningen flera skrivelser med synpunkter på den rättsliga regleringen av polisens befogenheter.

3¶Internationella konventioner m.m.

Det polisiära arbetet styrs inte bara nationella också av utan av internationella regler, framför allt dem handlar mänskliga som om rättigheter. I detta kapitel lämnar utredningen redogörelse för de en delar av de internationella överenskommelserna har störst som betydelse för polisens verksamhet. Redogörelsen är huvudsakligen inriktad på de regler som gäller personlig frihet och mötesfrihet,

skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens skydd

samt för äganderätten. Till sist behandlas också möjligheterna att inskränka dessa fri- och rättigheter.

l Inledning

Regler om mänskliga rättigheter finner i Förenta Nationernas uniman

versella förklaring om de mänskliga rättigheterna FN-förklaringen,

den internationella konventionen den 18 december 1966 medom borgerliga och politiska rättigheter FN-konventionen den samt europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europakonventionen jämte vissa tilläggsprotokoll. FN har också den 20

november 1989 antagit en konvention barnets rättigheter barnkonom ventionen. Av intresse utöver konventionerna är de båda resolutioner om polisen som Europarådets parlamentariska församling och FN har antagitf Europarådets ministerkommittés har emellertid ställt sig tveksam till den parlamentariska församlingens deklaration och inte ansett sig kunna ge den sitt fulla stöd. Här kommer därför främst att

Se bilaga 2Se bilaga 2:1 2:3. - 3 Resolution 690 1979 of the Parlamentary Assembly of the Council of Europe: Declaration on the Police. 4 United Nations Code of Conduct for Law Enforcement Ofñcials. 5 Observations of the Committee of Ministers of the Council of Europe on Resolution 690 1979: Declaration on the Police.

3 13-0645

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

refereras till FN:s Code of Conduct for Law Enforcement Officials Code of Conduct.

För att de internationellabestämmelserna skall vara effektiva fordras

det finns möjligheter att kontrollera att de efterlevs. Både FN och att Europarådet har i detta syfte upprättat olika kontrollorgan. FN:s kontrollorgan skiljer sig emellertid väsentligt från Europarådets organ såvitt gäller möjligheten att meddela bindande beslut. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna, vilken har upprättats för att övervaka efterlevnaden FN-konventionen, kan inte meddela några bindande

av beslut över huvud taget. I stället kontrolleras efterlevnaden bl.a.

att kommittén granskar de rapporter som konventionsstaterna genom har åtagit sig att lämna. Kommittén kan också under vissa förutsättningar pröva klagomål från enskild person eller en konventions-

en stat att stat inte har fullgjort sina förpliktelser. Inte heller

om en annan i detta fall kan emellertid kommitténs prövning mynna ut i något bindande beslut.

Däremot innehåller Europakonventionen regler om kontrollerande

har möjlighet att meddela bindande beslut, vilket leder till organ, som

effektiv kontroll. De organ som övervakar efterlevnaden av en mer Europakonventionen är den europeiska kommissionen för de mänskliga

rättigheterna kommissionen, den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europadomstolen samt Europarådets ministerkommitté ministerkommittén. Klagomål med påstående att

inte har uppfyllt sina förpliktelser enligt konventionen ges in en stat till kommissionen, antingen stat eller av en enskild

av en annan

Om kommissionen förklarar målet admissible, dvs. beslutar person.

det till prövning i sak, men inte lyckas få till stånd en att ta upp förlikning mellan parterna, utarbetar kommissionen en rapport över de faktiska omständigheterna i målet som ett underlag för den fortsatta handläggningen. Rapporten innehåller också en icke bindande bedömning konventionsbrott förekommit eller Därefter har

av om såväl kommissionen den stat som berörs möjlighet att inom viss

som

tid hänskjuta målet till Europadomstolen för prövning. Hänskjuts inte

målet är det i stället ministerkommittén har att pröva om kon-

som ventionen har kränkts eller Både domstolens och minsterkommitténs avgöranden är bindande för staterna och dessutom kan klaganden tillerkännas skadestånd. Ministerkommittén har vidare till uppgift att övervaka den berörda staten vidtar de åtgärder som kan bli

att nödvändiga till följd avgörandet, som t.ex. att ändra lagstiftningen

av eller att införa ny lagstiftning.

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

3.2 Bestämmelser allmän

av betydelse

Förutom bestämmelser speciell betydelse för olika av typer av

polisingripanden finns också regler allmän betydelse för

av mer polisens arbete. I Code of Conduct slås till början fast polismän en att

vid alla tillfällen skall uppfylla de förpliktelser enligt lagen åvilar

som dem genom att tjäna samhället och skydda allmänheten olagliga mot handlingar, allt med beaktande det stora är förenat med av ansvar som deras yrke. I sin tjänsteutövning skall polismännen respektera och

skydda mänsklig värdighet samt bevara och försvara allas mänskliga

rättigheter. En viktig konventionsbestärnmelse generell karaktär förbudet av är mot tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling, till vilken artikel 5 i Code of Conduct anknyter. Där föreskrivs att en polisman inte får utsätta någon för tortyr eller omänsklig annan grym, eller förnedrande behandling och inte uppvigla någon till sådant beteende eller ens acceptera det. Inte heller beordrad därtill får en polisman utföra sådana handlingar, enligt bestämmelsen som inte är berättigade ens under krlgstillstånd eller andra liknande allvarliga situationer. I konventionerna finns vidare ett flertal förbud

mot diskriminering

på olika områden. De bestämmelser är viktigast för del

som polisens

är de om allas likhet inför lagen och allas rätt åtnjuta om att de mänskliga fri- och rättigheterna utan åtskillnad något såsom

av slag,

på grund av kön, hudfärg, språk, religion, politisk eller ras, annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell

minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt7. Europakon-

ventionen innehåller dessutom i artikel 18 ett förbud inskränka mot att de i konventionen upptagna fri- och rättigheterna i andra

syften än

som medges i konventionen. Det finns också föreskrifter har betydelse för polisens som användning av tvång i olika former, exempelvis det tidigare nämnda förbudet mot tortyr Särskilt viktiga är föreskrifterna m.m. om rätten till liv. I artikel 2 i Europakonventionen rätt till livet anges att envars skall skyddas genom lag att berövande livet i vissa fall inte men av skall anses ha skett i strid med artikeln. För omfattas

att av undantags-

bestämmelsen krävs att dödandet följd våld absolut var en av som var

6 Artikel 5 i FN-förklaringen, artikel 7 i FN-konventionen samt artikel 3 i Europakonventionen. 7 Se bl.a. artikel 2 och 7 i FN-förklaringen, artikel 2:1 och 26 i FN-konventionen, artikel 2 i barnkonventionen samt artikel 14 i Europakonventionen.

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

nödvändigt, antingen för att försvara någon mot olaglig våldsgärning eller för att verkställa laglig arrestering eller för att hindra någon som lagligen är berövad sin frihet att undkomma eller vid lagligen vidtagen

åtgärd till stävjande av upplopp eller uppror. Ytterligare bestämmelser om polisens våldsanvändning finns i

artikel 3 i Code of Conduct enligt vilken en polisman får tillgripa våld endast när det är oundgängligen nödvändigt och bara i den utsträckning behövs for tjänsteutövningen. Kommentarerna till be-

som stämmelsen är också betydelsefulla:

This provision emphasises that the use of force by law enfora. cement officials should be exceptional, while implies that law enforcement officials may be authorised to use force as reasonably under the circumstances for the prevention of

necessary crime in effecting or assisting in the lawful arrest of offenders

or

suspected offenders, no force going beyond that may be used. or b. National law ordinarily restricts the use of force by law enforcement officials accordance with a principle of proportionality. to be understood that such national principles of pro-

portionality to be respected in the interpretation of this

are

provision. In no case should this provision be interpreted to

authorise the of force which disproportionate to the legitima-

use te objective to be achieved.

The use of firearms considered an extreme measure. Every c. effort should be made to exclude the use of firearms, especially against children. In general, firearms should not be used except when suspected offender offers armed resistance or otherwise

a jeopardises the lives of others and less extreme measures are not sufñcient to restrain or apprehend the suspected offender. In every instance in which firearm discharged, a report should be made

a promptly to the competent authorities.

Avslutningsvis föreskrivs i artikel 8 i Code of Conduct att polismän-

skall respektera lagen och bestämmelserna i Code of Conduct nen samt efter bästa förmåga förebygga och noggrant bekämpa varje överträdelse. En polisman som har skäl att tro att någon har brutit mot bestämmelserna i Code of Conduct eller står i begrepp att göra det, skall rapportera det till sina överordnade och om det är nödvändigt

även till andra behöriga myndigheter.

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

3.3¶Rätten till frihet

personlig

3.3.1 Gränsdragningen mellan frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten

Den personliga friheten skyddas i konventionema bestämmelser genom som tar sikte dels på frihetsberövanden, dels på andra typer av

inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. Skyddet frihetsbe-

mot rövanden är betydligt starkare än skyddet andra frihetsinskränkmot ningar. För att kunna avgöra ett ingrepp i den friheten

om personliga

är konventionsenligt eller inte, måste därför först man av allt ta ställning till vad det är för skillnad mellan ett frihetsberövande och en mindre ingripande inskränkning rörelsefriheten. Var gränsen mellan dessa båda typer åtgärder skall dras är emellertid av svårt att generellt

uttala sig Enligt Europadomstolen rör det

om. sig snarare om en gradskillnad än om en artskillnad Guzzardi.

fallet Bedömningen är

dessutom beroende den konkreta situationen.

av Europadomstolen har

framhållit att det finns mängd olika faktorer en att ta hänsyn till, såsom t.ex. karaktären, varaktigheten och resultatet av åtgärden ifråga samt sättet på vilket den verkställs fallen Guzzardi Engel m.fl.. samt Fawcett anför att inskränkningar i rörelsefriheten kan

ta sig uttryck

i bl.a. förbud att besöka eller bosätta sig på bestämd en plats och förbud att företa vissa Frihetsberövande i konventionens

resor. mening

används enligt Fawcett däremot i inskränkt

en mer betydelse, nämligen då någon med tvång hålls inspärrad i ett begränsat

utrymme, exempelvis ett fängelse, polisstation eller något hus, en annat en båt eller ett flygplan; På liknande sätt har FN i en studie beskrivit frihetsberövande som åtgärd varigenom hålls en en person inspärrad på en bestämd plats och underkastas

tvångsåtgärder som hindrar

honom från att leva med sin familj och på ett normalt sätt utöva sin

yrkesverksamhet.

Europadomstolen har i ett antal fall prövat frågan den omstridda om åtgärden var att betrakta ett frihetsberövande eller inte. som Inte något av dessa fall har avsett polisiära åtgärder som syftar till att upprätthålla allmän ordning etc. I fallet Engel m.fl. det

var fråga om

huruvida vissa militära disciplinstraff utgjorde frihetsberövanden.

Europadomstolen framhöll att somliga disciplinstraff, obestrid-

som ligen skulle anses utgöra frihetsberövanden de riktade om sig mot

i J.E.S. Fawcett, The Application of the European Convention on Human Rights, Clarendon Press, Oxford, 1987, s. 71 ff. 9 U.N. Doc. ECN 4826, Rev. 1 1964 citat ur Fawcett 73. s.

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

civila, inte nödvändigtvis skulle komma att bedömas på samma sätt beträffande militärer. Om åtgärden emellertid innefattade restriktioner som klart avvek från den normala livssituationen inom de väpnade styrkorna måste den dock betraktas som ett frihetsberövande. Mot bakgrund av dessa uttalanden kom Europadomstolen till slutsatsen att de disciplinstraff som inte medförde någon ändring av den dömdes tjänstgöring utan endast innebar att han utanför tjänstgöringstid måste vistas i sin kasern, dock utan att vara inlåst, inte kunde anses innefatta frihetsberövande. Däremot var det fråga om frihetsberövande då den dömde låstes in i en cell, liksom då han under en längre tid ålades tjänstgöring på en särskild enhet, varvid han inte fick länma militärområdet och dessutom nattetid var inlåst i en cell.

Fallet Guzzardi avsåg en man som hade internerats på en mindre där han måste vistas i en by tillsammans med andra interner och övervakningspersonal. Han levde tillsammans med sin familj men hade få möjligheter till andra sociala kontakter. Han fick inte utan särskild anmälan lämna sin bostad nattetid, måste två gånger om dagen anmäla sig till polisen och dessutom lämna underrättelse om alla telefonsamtal. Interneringen pågick i 16 månader. Europadomstolens majoritet ansåg inledningsvis att övervakning kombinerad med skyldighet att bosätta sig inom ett visst område i och för sig inte kunde betraktas som ett frihetsberövande. Det sätt på vilket den i målet aktuella

åtgärden hade genomförts gjorde dock att majoriteten vid en samlad

bedömning fann att det ändå var fråga om ett frihetsberövande. Minoriteten däremot ansåg att det endast rörde sig om en inskränkning i klagandens rörelsefrihet.

Fallet Nielsen gällde en 12-årig pojke som var intagen på en

psykiatrisk avdelning på ett sjukhus. Europadomstolens majoritet

konstaterade först att beslutet att låta vårda pojken på sjukhus hade fattats av modern, att pojken således inte hade berövats friheten genom

något myndighetsbeslut och att Europakonventionens bestämmelse om

frihetsberövande därför egentligen inte var tillämplig. Emellertid återstod frågan om pojken till följd av moderns beslut hade drabbats av sådana frihetsinskränkningar att bestämmelsen om frihetsberövande

ändå kunde appliceras på fallet. Europadomstolen granskade därför de

förhållanden under vilka pojken hade vistats sjukhuset, men fann att han inte hade utsatts för andra inskränkningar i rörelsefriheten än vad som-normalt behövs för att man skall kunna ta hand om ett barn som vårdas på sjukhus. Bl.a. var dörren till vårdavdelningen låst och pojken tilläts inte lämna avdelningen utan tillstånd. Europadomstolen ansåg emellertid inte att det innefattade ett frihetsberövande eftersom

syftet med åtgärderna var att skydda pojken. Inte ens den omständig-

heten att polisen vid något tillfälle körde tillbaka honom till sjukhuset

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

när han hade försvunnit därifrån, gjorde att det kunde ha varit anses fråga om ett frihetsberövande fallet Nielsen, 22, § 72: s.

Nor did the intervention of the police, which would have been appropriate for the return of child of that any runaway age even to parental custody, throw a different light the situation. on

3.3.2 Frihetsberövanden

Skyddet mot godtyckliga frihetsberövanden har kommit till uttryck i

artikel 9 i FN-förklaringen i vilken att ingen godtyckligt må

anges anhållas, fängslas eller landsförvisas. Artikel 9:1 i FN-konventionen har i stort sett samma lydelse med tillägget att ingen får berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning ñreskrivs i som lag. Europakonventionen går i detta avseende längre och föreskriver genom en uppräkning i artikel 5:1 i vilka fall frihetsberövanden får

förekomma. Uppräkningen är enligt Europadomstolen

avsedd att vara uttömmande fallet Guzzardi. Ett frihetsberövande inte kan som inrymmas i någon av de sex punkterna i artikel 5:1 är därför inte tillåtet. Eftersom frihetsberövande utgör ett undantag från den allmänna rätten till personlig frihet skall bestämmelsen dessutom tolkas restriktivt fallen Guzzardi och Ciulla. Såvitt gäller barn föreskrivs dessutom i artikel 37:b i barnkonventionen att frihetsberövande endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. För att ett frihetsberövande skall tillåtet enligt Europakonvara ventionen krävs i samtliga fall att det har beslutats i den

sex ordning

som lagen föreskriver. Frihetsberövandet måste också lagligt i vara bemärkelsen förenligt med den nationella lagen. Kravet på

laglighet

innebär emellertid också att den nationella lagen i sin övertur ensstämmer med konventionens principer, dvs att den varken kännetecknas av godtycke eller orimlighet. Det första fallet, artikel 5.°J:a, är att någon är berövad sin frihet egg fällande dom av behörig domstol. Det är inte bara fråga om ett tidsmässigt samband utan frihetsberövandet måste ha sin grund i en tidigare meddelad brottmålsdom, vilket innebär ett krav på visst ett kausalsamband mellan domen och frihetsberövandet Danelius, SvJT, s. 265 f..

° Hans Danelius, Europadomstolens domar 1961-1990 en rättsfallsöversikt, Svensk - Juristtidning 1991, s. 264 cit. Danelius, SvJT.

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

Det andra fallet, artikel 5:1 .b, är att någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet, antingen med anledning av att han har

underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i

syfte att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet. För att ett sådant frihetsberövande skall vara tillåtet krävs att syftet verkligen är att framtvinga uppfyllandet av en förpliktelse och inte att utgöra en förtäckt straffåtgärd i efterhand fallet Engel. Det måste vidare fråga om en specifik och konkret skyldighet som den

vara frihetsberövade har underlåtit att iaktta fallen Engel, Guzzardi samt Ciulla. I fallet Guzzardi hade klaganden berövats friheten för att han

inte hade åtlytt en i enlighet med lag given uppmaning att bättra sig.

Europadomstolen instämde i kommissionens bedömning att det inte var fråga om en sådan specifik och konkret skyldighet som avses i artikel 5:1:b. Bestämmelsen tillåter således inte att någon berövas friheten därför att han underlåter att följa lagen i största allmänhet. Ett exempel på när tillämpningen av artikel 5:l:b har godtagits finns i fallet McVeigh, ONeill och Evans. Där ansåg kommissionen att skyldigheten för en person som anländer till England att underkasta sig förhör på begäran polisen är tillräckligt specifik och konkret för att

av frihetsberövande skall få till gripas om det behövs för att förhören skall kunna genomföras. Kommissionen framhöll dock att ett frihetsberövande är berättigat endast under speciella omständigheter, men att kraven i det aktuella fallet var uppfyllda med hänsyn till behovet av att förebygga terrorism. För att bestämmelsen inte skall få konsekvenser som är oförenliga med konventionens anda måste den emellertid tolkas restriktivt fallet Engel.

Artikel 5:1 tillåter frihetsberövande av en person för att ställa

:c honom inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta. Enligt bestärnmelsens ordalydelse räcker det att en av de

angivna grunderna föreligger, nämligen skälig misstanke om brott, fara för brottslighet eller flyktfara.

Danelius anmärker att det är överraskande att grunderna är sidoställda eftersom de flesta nationella rättsordningar som en första förutsättning för frihetsberövande kräver att vederbörande är skäligen misstänkt för brott och att det för häktning därutöver fordras någon särskild grund exempelvis recidivfara, flyktfara eller kollusions-

som

Ur Fawcett, s. 83 och P. van Dijk och G.J.H. van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, Kluwer Law and Taxation Publishers, Deventer, 2:a uppl., 1990, s. 259.

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

fara. Danelius ifrågasätter dock inte att bestämmelsen skall tolkas på något annat sätt än efter sin ordalydelse. Van Dijk och van Hoof anser att bestämmelsen är oklar. De menar att den ger intryck av att tillåta frihetsberövande av personer som endast misstänks för att ha för avsikt att begå brott, utan att för den skull redan ha begått något, och frågar sig om ett sådant frihetsberövande verkligen kan syfta till att vederbörande blir ställd inför domstol. Det finns all anledning att ifrågasätta om en person verkligen kan ställas inför domstol utan misstanke om att ha förövat ett brott. Om så inte skulle vara möjligt,

utom då en påbörjad brottslig gärning avbryts vilket kan vara ett

brottsligt förfarande i och för sig, finns det skäl att ifrågasätta avsikten med att närma fara för brottslighet som en särskild grund utöver skälig misstanke om brott. Samma resonemang kan föras beträffande den tredje grunden, flyktfara. Varför har risken för att en person kan befaras fly efter att ha begått ett brott tagits upp som en separat grund, om redan misstanken om att han har förövat brottet är tillräcklig for att han skall kunna berövas friheten

Det bör emellertid noteras att konventionen skiljer mellan arrest och detention i den svenska texten eljest berövad sin frihet. Arrest torde vara det ingripande som ett frihetsberövande inleds med, medan detention sannolikt avser det fortsatta kvarhållandet. Van Dijk och Van Hoof menar att bestämmelsen bör tolkas på det sättet att arrestering godtas redan vid skälig misstanke om att en person har begått eller kommer att begå ett brott, men att detention dessutom kräver flyktfara eller recidivfara Van Dijk och Van Hoof,

261 f.. Även Fawcett och recidivfara är s. anser att flyktfara omständigheter till stöd för fortsatt frihetsberövande och att de därför bör beaktas i anslutning till artikel 5:3 Fawcett, s. 89. Frågan är om denna tolkning har stöd i Europadomstolens praxis.

I fallet De Jong, Baljet och Van den Brink anförde kommissionen visserligen att de tre grunderna inte är kumulativa och att det därför är tillräckligt att den frihetsberövade faller under en av dem. Europadomstolen har emellertid också i flera fall funnit att skälig misstanke om brott efter en viss tids frihetsberövande inte har varit tillräckligt

7 Hans Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., Stockholm, 1993, s. 119 cit. Danelius.

3 Van Dijk och Van Hoof, 260 ff.

s.

FN har i den tidigare anmärkta studien beskrivit arrestering som ett frihetsberövande vilket sträcker sig från det ögonblick då personen ifråga underkastas tvångsåtgärder till dessatt han ställs inför den rättsliga myndighet som har att besluta om hans fortsatta frihetsberövande eller frigivning U.N. Doc. ECN 4826, Rev. 12 1964 31. Citat ur Fawcett, s. 85.

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

för att motivera fortsatt häktning. Det bör dock anmärkas att domstolen i dessa fall prövat målet mot bakgrund av de skäl som de nationella domstolarna åberopat till stöd för häktning fallen Neumeister, Wemhoff, Stögmüller, Matznetter och Ringeisen.

Frågan om häktning kan ske enbart på grund av skälig misstanke om brott har prövats av Europadomstolen i fallet Letellier, som gällde s.k. obligatorisk häktning i samband med mycket grova brott. Domstolen godtog att det finns vissa brott som är så allvarliga att allmänhetens reaktion mot dem kan skapa sådan social oro att de under exceptionella förhållanden bör kunna föranleda häktning, åtminstone för någon tid. Det förutsätter dock att risken för att den allmärma ordningen skall störas är tillräcklig som häktningsgrund enligt nationella lagen. Dessutom måste det finnas omständigheter som visar att frigivningen av den misstänkte faktiskt skulle störa den allmänna ordningen. Ett fortsatt frihetsberövande får enligt domstolen aldrig användas som förskott på ett fängelsestraff s. 21, § 51:

...detention will continue to be legitimate only public order remains actually tl1reatened; its continuation cannot be used to anticipate a custodial sentence.

Fortfarande kvarstår emellertid frågan om hur uppfattningen, att var och en av de tre grunderna i artikel 5:1:c är tillräcklig för frihetsberövande låter sig förenas med kravet på att varje frihetsberövande skall syfta till att ställa den frihetsberövade inför domstol. Att detta krav verkligen gäller samtliga frihetsberövanden som avses i artikel 5:1:c har Europadomstolen slagit fast i fallet Lawless.

Fallet Lawless gällde en person som hade berövats friheten på grund av fara för brottslig verksamhet. Irländska staten gjorde gällande att konventionen i ett sådant fall inte fordrar att den frihetsberövade ställs inför domstol. Domstolen anförde emellertid att det redan av artikelns ordalydelse framgår att uttrycket för att ställas

inför vederbörlig rättslig myndighet syftar på varje slag av frihets-

berövande som anges i artikel 5 :1:c 51, § 14:

evident that the expression effected for the purpose of

bringing him before the competent legal authority qualifies every

category of cases of arrest or detention referred to in the sub-

paragraph.

Vidare pekade domstolen på att artikel 5:1:c måste läsas tillsammans med artikel 5:3, med vilken den bildar en helhet. Var och en som har berövats friheten med stöd av artikel 1:c skall således, oavsett vilken

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

grund som åberopas för frihetsberövandet, ofördröjligen ställas inför domare och skall dessutom vara berättigad till rättegång inom skälig tid. Domstolen framhöll att denna analys står i full överensstämmelse med konventionens anda. Om tolkningen vore felaktig skulle det nämligen enligt domstolen i stället få till följd att vem som helst som kunde misstänkas hysa avsikten att begå ett brott skulle kunna berövas friheten under obegränsad tid.

I fallet Ciulla, där Europadomstolen återkom till frågan om syftet med frihetsberövandet, framhöll domstolen dessutom att artikel l

:c inte tillåter frihetsberövanden annat än i samband med straffprocessuella förfaranden 10, § 38:

The Court points out that sub-paragraph c permits deprivation of

liberty only in connection with criminal proceedings. This apparent from its wording, which must be read in conjunction both with sub-paragraph a and with paragraph which forms a whole with it.

Brottsmisstanken måste också föreligga under hela den tid frihetsberövandet varar fallet Stögmüller, s. 39, § 4:

true that paragraph l c authorises arrest or detention for the purpose of bringing before the competent legal authority on the mere grounds of the existence of reasonable suspicion that the person arrested has commited an offence and clear that the persistence of such suspicions a condition sine qua non for the validity of the continued detention of the person concerned.

Detta hindrar emellertid inte att personen ifråga friges efter förhör eller annan utredning om det t.ex. visar sig att misstanken mot honom var ogrundad. Huvudsaken är att det från början fanns en avsikt att ställa honom inför domstol under förutsättning att misstanken hade stått kvar fallet Brogan m.fl.. Syftar frihetsberövandet till att förhindra någon att begå brott krävs det dessutom att det är fråga om ett konkret och specifikt brott. Konventionen tillåter således inte frihetsberövanden i avsikt att mera allmänt hindra en brottsbenägen person från att fortsätta att begå brott fallet Guzzardi.

Artikel 5:1:d tillåter att en underårig berövas sin frihet för att

undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför behörig rättslig

myndighet. Frågan om vad som skall förstås med frihetsberövande för att undergå skyddsuppfostran har varit föremål för Europadomstolens prövning i fallet Bouamar. Domstolen förklarade bl.a. att det av orden för att framgår att frihetsberövandet skall vara ett medel för att garantera att personen ifråga ställs under skyddsupp-

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

fostran, men att sådan inte behöver anordnas i omedelbar anslutning till frihetsberövandet. Paragrafen utesluter således inte interimistisk

en förvaring i avvaktan på att skyddsuppfostran kommer till stånd,

men det krävs under sådana förhållanden att frihetsberövandet snabbt följs av andra lämpliga åtgärder. I det aktuella fallet hade klaganden emellertid ett flertal gånger placerats i häkte där han i det

var närmaste isolerad och där han inte fick någon behandling eller uppfostran som påverkade hans levnadssätt. Detta kunde enligt Europadomstolen inte anses som skyddsuppfostran. Det andra ledet i artikel l tillåter att en underårig berövas friheten för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet. Europadomstolen har ännu inte haft anledning att ta ställning till vad detta innebär, för-

men av arbetena till konventionen framgår att avsikten med bestämmelsen är

att göra det möjligt för myndigheterna att ingripa till skydd för ett

barn:

Many children brought before the court have committed offence

no

at all, and the purpose of their detention to their removal

secure

from harmful surroundings, so that they not covered by Article

are

51c.

Det är emellertid oklart i vilka situationer förutom dessa det skulle finnas anledning att ställa ett barn inför domstol utan att barnet har gjort sig skyldigt till något brott.

Ytterligare förutsättningar för frihetsberövande finns i artikel

5:1 :e som tillåter att någon berövas sin frihet till förhindrande spridning

av av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen missbruk av droger eller lösdrivare. I ett antal fall rörande frihetsberövande sinnessjuka har Europadomstolen lagt fast

av

vissa viktiga principer. Den för polisens del mest betydelsefulla är att

en person normalt inte får omhändertas på den grunden att han lider av sinnessjukdom utan att det först på ett tillförlitligt sätt och med stöd av medicinsk sakkunskap har visats att han verkligen är sjuk. I brådskande fall får dock avsteg göras från detta krav, förutsatt att frihetsberövandet endast får kortare varaktighet fallet Winterwerp.

Slutligen tillåts även frihetsberövande enligt artikel 5:1 till förhindrande av att någon obehörigen kommer in i landet eller ett

som led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande.

En person som har berövats friheten skall såväl enligt FNkonventionen som enligt Europakonventionen underrättas skälen

om

5 Citat från konventionens förarbeten travaux préparatoires ur Fawcett, s. 90.

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

för åtgärden och om anklagelserna mot honom. Enligt artikel 5:2 i Europakonventionen skall underrättelserna lämnas snarast och på ett språk som den frihetsberövade förstår. Kravet på underrättelse om skälen för åtgärden gäller enligt Europadomstolen inte bara dem som har frihetsberövats på grund av misstanke om brott, utan alla som har berövats friheten fallet Van der Leer.

Den som är frihetsberövad på grund av misstanke om brott skall vidare ha rätt att ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall dessutom vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång artikel 9:3 i FN-konventionen och artikel 5:3 i Europakonventionen. Europadomstolen har emellertid framhållit att det inte strider mot konventionen att underlåta att inställa en frihetsberövad person inför domstol under förutsättning att han friges så snabbt att skyldigheten att ställa honom inför domstol inte har hunnit inträda fallet Brogan m.fl..

Var och en som har berövats friheten har också rätt att påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas av domstol samt att hans frigivning beslutas, om åtgärden inte är laglig artikel 9:4 i FNkonventionen och artikel 5:4 i Europakonventionen. Om en administrativ myndighet som t.ex. polisen har fattat beslut om frihetsberövande skall beslutet således kunna överprövas av domstol. Undantag kan emellertid göras för det fall att den frihetsberövade friges så snart att frihetsberövandet varar kortare tid än vad som skulle behövas för att få lagligheten av frihetsberövandet prövad i domstol. Europadomstolen har i ett sådant fall, då de gripna frigavs efter 44 timmar respektive 30 timmar, inte ansett sig böra pröva om det faktiskt hade funnits en möjlighet till prövning inför domstol fallet

Fox, Campbell och Hartley.

3.3.3 Andra inskränkningar i rörelsefriheten

Den personliga rörelsefriheten, som bl.a. består av rätten att röra sig fritt inom ett land, garanteras i artikel 13:1 i FN-förklaringen där det anges att envar har rätt att inom varje stats gränser fritt förflytta sig och välja sin vistelseort. I princip samma lydelse har artikel 12:1 i FN-konventionen och artikel 2:1 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, men där preciseras att rörelsefriheten endast tillkommer den som lagligen befinner sig på en stats område. Innebörden av ordet lagligen är beroende av respektive stats bestämmelser om vem som har rätt att få tillträde till territoriet. Av konventionerna följer visserligen att ingen får förvägras rätten att resa

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

in i den stat där han själv är medborgare, men frågan om i vilka fall utlänningar skall släppas har överlåtits till respektive land besluta att om. Även den som lagligen befinner sig i stat kan enligt konen ventionerna få sin rörelsefrihet beskuren under vissa

förutsättningar.

För att sådana inskränkningar i rörelsefriheten skall godtas enligt

artikel 2:3 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen fordras

att de är angivna i lag och nödvändiga i demokratiskt samhälle ett med hänsyn till statens säkerhet och den allmärma säkerheten, för upprätthållande av den allmärma ordningen och förhindrande brott, av för hälsovården samt för skyddandet sedligheten eller av av annans frioch rättigheter. Artikel 12:3 i FN-konventionen har i princip samma

innehåll. Artikel 2:4 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakon-

ventionen tillåter dessutom inskränkningar inom bestämda områden om

inskränkningarna är berättigade hänsyn till det allmärmas intresse

av i ett demokratiskt samhälle jfr lagen för

om skydd samhällsviktiga anläggningar.

3.4 Rätten till för

skydd privat- och familjeliv, hem och korrespondens

I artikel 12 i FN-förklaringen sägs ingen får utsättas för

att godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens,

eller för angrepp på heder eller anseende, har samt att envar rätt till

lagens skydd mot sådana ingripanden eller Liknande

angrepp. bestämmelser finns i artikel 17 i FN-konventionen. Artikel 8:1 i Europakonventionen föreskriver att har rätt till envar skydd for sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Enligt Europadomstolen är bestämmelserna i Europakonventionen

i första hand avsedda att skydd godtyckliga

ge mot ingripanden, men

staten är också i viss utsträckning skyldig eller

att genom lagstiftning

andra åtgärder verka positivt för att rättigheterna

skyddas Danelius,

SvJT, s. 307 och där anmärkta rättsfall. Under

speciella förut-

sättningar får rättigheterna emellertid också inskränkas artikel

enligt

8:2 i Europakonventionen. Dock godtas endast sådana

inskränkningar

som har stöd i lag och som i ett demokratiskt samhälle är

nödvändiga

med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten,

landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott,

hälsovården, skyddandet av sedligheten eller andra fri-

av personers

och rättigheter.

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

I den polisiära verksamheten har bestämmelserna betydelse framför

allt för skyddet mot kränkningar av den fysiska integriteten, exempelvis kroppsvisitation och kroppsbesiktning, samt för

genom

skyddet mot husrannsakan. I skyddet för den fysiska integriteten ingår

enligt kommissionen skydd mot medicinska undersökningar, även

mindre betydelse, psykiatriska undersökningar, kroppsvisita-

sådana av tioner, undersökningar av bagage och bilar, fotografering av misstänkta samt tagande av fingeravtryck och blodprov Van Dijk och Van Hoof, s. 373.

Då det gäller bestämmelsen om skydd för hemmet bör det påpekas att den i princip det hus eller den våning där en person faktiskt

avser bor eller har bott under omständigheter som gör att huset eller våningen fortfarande skall betraktas som hans hem. Det krävs således

speciell anknytning till hemmet som skiljer det från andra lokaler en fallet Gillow.

3.5 Rätten till mötesfrihet

Bland de mänskliga rättigheterna upptas rätten att delta i fredliga möten och sammankomster artikel 20 i FN-förklaringen, artikel 21 i FN-konventionen och artikel 11:1 i Europakonventionen. Denna rättighet är emellertid inte oinskränkt. Artikel 11:2 i Europakonventionen tillåter sådana inskränkningar som är angivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av någon annans fri- och rättigheter. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 21 i FN-konventionen. I Europakonventionen tilläggs dessutom att artikeln inte hindrar att lagliga inskränkningar görs såvitt avser medlemmar av

de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen.

Mötesfriheten är nära förknippad med tankefriheten och yttrandefriheten, vilket bl.a. framgår fallet Plattform Ärzte fiir das Leben.

av I målet, som avsåg rätten att genomföra en fredlig demonstration mot abort, slog domstolen fast att en demonstration måste kunna genomföras utan att deltagarna skall behöva frukta övergrepp från sina motståndare, eftersom det annars skulle kunna avskräcka andra från att öppet uttrycka sina åsikter. Rätten att motdemonstrera får enligt domstolen inte utsträckas så långt att andra hindras i sin rätt att demonstrera. Artikel 11 kräver därför ibland, i likhet med artikel att positiva åtgärder vidtas till skydd för mötesfriheten, även såvitt gäller förhållandet mellan enskilda. Domstolen ansåg dock att staterna

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

måste anses ha vidsträckt rätt själva bestämma en att vilka metoder som bör användas. Uttrycket fredliga sammankomster begränsar mötesfriheten i stor utsträckning. Kommissionen har i ett antal fall det ansett att inte strider mot konventionen att förbjuda eller inskränka en sammankomst om det finns anledning att tro den inte kommer att att få fredlig karaktär eller detta visar sig under det om att sammankomsten pågår. Om det emellertid finns risk för att en fredlig sammankomst resulterar i oordning till följd något ligger utanför

av som deltagarnas kontroll, exempelvis en våldsam motdemonstration, faller demonstra-

tionen enligt kommissionen inte utanför skyddet i artikel 11:1. Detta

torde innebära att konventionsstaterna har

rätt att föreskriva tillståndsplikt för sammankomster i syfte sålla bort sådana att som inte är fredliga. Kravet på tillstånd får dock bara

avse den fredliga

karaktären och inte påverka själva mötesfriheten, vilket kan vara fallet om ett förbud har generell karaktär eller avser en mycket stor grupp av sammankomster.

3.6 Rätten till för

skydd äganderätten

I FN-förklaringen, artikel 17,

anges att envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra och

att ingen godtyckligt må

berövas sin egendom. Frågan äganderätten tillhör

om de mänskliga

rättigheterna är emellertid en mera kontroversiell fråga. Skyddet för äganderätten kom den anledningen inte med i FN-konventionen. av Det togs inte heller med i Europakonventionen från början utan lades till i det första tilläggsprotokollet. I artikel 1 i första

tilläggsprotokollet

anges sålunda att fysisk eller juridisk envar persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt och att ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de

förutsättningar som

anges i lag och folkrättens allmänna grundsatser. Likväl av sägs i artikel 1 att bestämmelserna inte inskränker rätt en stats att genomföra

sådan lagstiftning staten finner erforderlig för

som att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning skatter av och andra pålagor eller av böter och viten.

5 Van Dijk och Van Hoof, s. 429 och dâr anmårkta från kommissionen. rapporter 7 Se föregående fotnot.

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

I fallet Sporrong och Lönnroth, vilket gällde expropriationstillstånd och byggnadsförbud, pekade Europadomstolen på artikel l i första att tilläggsprotokollet innehåller tre olika regler: den första fastslår principen att egendom skall respekteras, den andra uppställer villkoren för berövande egendom och den tredje behandlar

av inskränkningar i

rätten att utnyttja egendom, alltså form användningskontroll. De en av tre reglerna har enligt domstolen samband med varandra på så sätt att den andra och tredje regeln avser speciella fall bör bedömas med som ledning av den första allmänna regeln jämför fallet James m.tl.. En

åtgärd som inte innebär egendomsberövande och inte heller reglerar nyttjandet av egendom i det allmärmas intresse, kan enligt domstolen

ändå strida mot bestämmelsen att rätten till egendom skall lämnas om

okränkt fallet Sporrong och Lönnroth. Av dom samma framgår

vidare att det för tillåtligheten ett sådant ingrepp krävs

av en rimlig

balans mellan det allmärmas intressen och kravet på för

skydd

individens rättigheter.

Den andra regeln i artikel 1 tar villkoren för egendomsupp berövande. Förverkande egendom skulle kunna av tyckas vara ett exempel på en sådan åtgärd, men har ändå ansetts ett förfarande som för att reglera utnyttjandet egendom

av fallen Handyside samt

AGOSI. För det polisiära arbetet, bl.a. innefattar beslag och som annat omhändertagande av eller förfogande över egendom, torde därför bestämmelsen användningskontroll ha störst betydelse vid om sidan av den allmänna bestämmelsen rätten till egendom skall om att lämnas okränkt. För att en åtgärd innebär användningskontroll skall som vara förenlig med konventionen krävs att den har stöd i lag och den står att i överensstämmelse med det allmännas intresse. Det

är enligt

bestämmelsens ordalydelse konventionsstaten skall bedöma som om åtgärden är nödvändig. Europadomstolen kan således bara granska

åtgärdens laglighet och kontrollera att den har vidtagits i allmänt ett intresse. I den senare bedömningen ingår emellertid

en awägning

mellan allmänna och enskilda intressen och rimlig balans om en mellan dessa inte kan uppnås kan inskränkning i äganderätten en anses strida mot konventionen. Europadomstolen har emellertid gett konventionsstaterna ganska stor frihet att själva bestämma vad som är

en rimlig avvägning Danelius, SvJT, 331 och där anmärkta

s. rättsfall.

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

3.7¶Inskränkningar i de mänskliga rättigheterna

Frågan om en rättighet har kränkts är beroende av i vilken utsträckning rättigheten kan begränsas. Att vissa begränsningar är tillåtna har berörts redan tidigare, men detta avsnitt kommer att något närmare

behandla de möjliga inskränkningarna. Inledningsvis bör först

poängteras att artikel 17 i Europakonventionen innehåller ett förbud mot missbruk av konventionen i syfte att tillintetgöra någon av de frioch rättigheter som angivits i konventionen, eller till att inskränka dem i större utsträckning än som medgivits däri. En likartad bestämmelse återfinns i artikel 5:1 i FN-konventionen.

Vid en jämförelse med FN -konventionen framgår det att Europakonventionen innehåller mer detaljerade bestämmelser om de inskränkningar som får göras i de olika fri- och rättigheterna. FN-konventionens bestämmelser om rätten till liv artikel 6 och till frihet artikel 9:1 samt om skydd för familjelivet artikel 17 innehåller sålunda endast förbud mot olagliga och godtyckliga ingripanden. Bestämmelserna om skydd för rörelsefrihet artikel 12: 1 och mötesfrihet artikel

21 är dock i stort sett likalydande med Europakonventionen. Den

fortsatta redogörelsen kommer på grund av detta förhållande att utgå från Europakonventionens bestämmelser.

Vissa begränsningar av fri- och rättigheterna följer ibland redan av formuleringen av den bestämmelse som skyddar en rättighet. I andra bestämmelser sägs det uttryckligen att särskilda fall inte täcks av rättigheten ifråga. Sådana bestämmelser är exempelvis artikel 2 om rätten till liv och artikel 5 om rätten till frihet och personlig säkerhet. Bortsett från dessa inneboende begränsningar är vissa rättigheter okränkbara, vilket innebär att inskränkningar inte får göras ens under krig eller i annat allmänt nödläge artikel 15. Rätten till liv i

artikel utom i fråga om dödsfall till följd av lagliga krigshandlingar,

och skyddet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i artikel är exempel på absoluta rättigheter.

Andra rättigheter innehåller, efter det att den garanterade rättigheten har definierats, en uppräkning av tillåtna restriktioner. Sådana uppräkningar återfinns bl.a. i artikel 8 om skydd för privat- och familjelivet, artikel 11 om skydd för mötesfriheten och artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet om rätten till rörelsefrihet. För att en inskränkning skall vara godtagbar enligt dessa bestämmelser måste den uppfylla vissa, mycket viktiga villkor. För det första skall inskränkningen stå i överensstämmelse med lag. För det andra måste den tjäna något av de allmänna eller enskilda ändamål som uppräknas i bestämmelsen och för det tredje vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta ändamål.

sou 1993:60 Internationella konventioner m.m.

Då det gäller kravet på överensstämmelse med lag har Europadomstolen uttalat att inskränkningen ifråga skall vara grundad på nationell

lag fallet Silver. Denna princip medför enligt Europadomstolen att

lagen skall vara tillgänglig och utformad så att det på rimliga grunder kan förutses vilka inskränkningar i den skyddade rättigheten kan

som komma ifråga. Europadomstolen har i samma mål slagit fast att kravet på förutsebarhet visserligen inte hindrar att en lag innehåller ett visst mått av diskretionär prövningsrätt men att omfattningen prövningen

av liksom dess syfte måste något så när tydliga.

vara

De ändamål som i bestämmelserna räknas grund för

upp som

begränsningar i fri- och rättigheterna har endast fått en mycket

knapphändig självständig granskning av kommissionen och Europadomstolen. I stället har kravet på att en begränsning skall

vara nödvändig betonats och de uppräknade ändamålen definierats i förhållande till bedömningen vad kan nödvändigt

av som anses i ett demokratiskt samhälle Van Dijk och Van Hoof, 584. I fallet Engel

s. har Europadomstolen emellertid tolkat uttrycket förebyggandet

av oordning artikel 8:2 och 11:2. Enligt domstolen avser det än

mer uttrycket upprätthållandet av allmän ordning artikel 9:2 och artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet och omfattar också den ordning

som måste råda inom en viss sarnhällssektor, exempelvis försvaret.

Vad slutligen angår kravet att en inskränkning skall nödvändig

vara i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose ändamålet ifråga, har konventionsstaterna tillerkänts en viss frihet margin of appreciation

att själva bedöma nödvändigheten inskränkningen. I fallet Silver

av har Europadomstolen dock dragit upp vissa riktlinjer för bedömningen. Med nödvändig förstås således enligt domstolen varken att

inskränkningen skall vara oundgänglig, nyttig eller önskvärd utan att

den skall motiveras av ett starkt samhällsbehov pressing social need. Inskränkningen skall vidare stå i rimlig proportion till det ändamål den skall tillgodose, och de skäl som åberopas för att motivera inskränkningen måste vara relevanta och tillräckliga relevant and sufñcient.

Domstolen har i ett flertal fall betonat betydelsen att uppnå

av jämvikt mellan individuella och allmänna intressen, vilket återkommer i de ovannämnda principerna. Att på detta sätt väga intressen mot varandra är karakteristiskt för konventionen, men frågan är

vem som skall göra avvägningen, de enskilda staterna eller Europadomstolen. Ju större frihet de enskilda staterna får, desto mer begränsas Europadomstolens övervakning. Även det inte är fråga

om om en obegränsad

frihet är det svårt att säga hur långt den sträcker sig i de enskilda fallen. Den exakta utsträckningen beror framför allt på vad den påstådda kränkningen har för karaktär och i vad mån europeisk

en standard kan härledas ur medlemsländernas rättssystem Van Dijk och

Internationella konventioner m.m. sou 1993:60

Van Hoof, s. 592. Europadomstolen har i enlighet med detta gett de nationella domstolarna och myndigheterna större frihet i fall har

som

gällt exempelvis bevisvärdering eller inskränkningar av hänsyn till

statens säkerhet. Däremot har Europadomstolen ingående

mera

granskat fall som har rört inskränkningar i syfte att skydda moralen.

4¶Gällande svensk rätt

I detta kapitel lämnar utredningen en redogörelse för vilket lagstöd

kan åberopas för olika former av polisingripanden som syftar till som att förhindra brott eller annat sätt upprätthålla allmän ordning.

Inledningsvis definierar utredningen begreppet polisingripande och tar sedan upp de bestämmelser i regeringsformen som har betydelse för polisens arbete och de grundläggande reglerna i polislagen. Därefter redogör utredningen for de bestämmelser som ger polisen befogenhet att företa sådana ingripanden som innefattar frihetsberövanden eller andra inskränkningar i rörelsefriheten.

Regler om kroppvisitation, kroppsbesiktning och husrannsakan, liksom regler om beslag och annat omhändertagande av egendom, berörs således inte alls. Utredningen kommer emellertid att återkomma till vad som gäller för sådana ingripanden under det fortsatta arbetet

i enlighet med tilläggsdirektiven.

4.1¶Definition av begreppet polisingripande

Innan utredningen går in på frågan om vilka regler som gäller för olika polisingripanden bör betydelsen av begreppet polisingripande avgränsas. I 8 § polislagen ges visserligen allmänna principer för polisingripanden men vad som kännetecknar ett polisingripande framgår inte närmare av paragrafen eller av polislagen i övrigt. I 8 § sägs dock bl.a. att en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Ett ingripande är således en åtgärd

polisman vidtar för att verkställa en tjänsteuppgift. Till som en

polisens uppgifter hör enligt 2 § polislagen att förebygga brott och

andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav och ingripa när sådana har inträffat. Dessutom skall polisen enligt bestämmelse bedriva spaning och utredning i fråga om

samma brott som hör under allmänt åtal samt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen. För att fullgöra dessa uppgifter företar polisen en mängd åtgärder av varierande slag. Frågan är emellertid om alla tjänste-

Gällande svensk rätt sou 1993:60

åtgärder kan eller bör karaktäriseras som polisingripanden. Att ingripa kan naturligtvis betyda detsamma som att vidta en åtgärd, vilken som helst, men utredningen har kommit fram till att begreppet polisingripande bör ha en mer inskränkt betydelse.

För att en åtgärd skall kunna betecknas som ett polisingripande bör den enligt utredningens uppfattning för det första syfta till att åstadkomma ett konkret resultat, inte bara ett rättsligt resultat. Ett

polismyndighetsbeslut som endast medför rättsliga verkningar bör

därför inte betraktas som ett ingripande. Som exempel kan nämnas beslut i tillståndsärenden enligt vapenlagen eller lagen allmänna

om sammankomster. Detsamma gäller en polismyndighets beslut

om tillfälligt omhändertagande enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, medan polismans verkställighet beslutet bör ett

av anses vara

ingripande. En polismyndighets beslut att upplösa en allmän samman-

komst bör inte heller betraktas som ett ingripande. Det är däremot fråga om ett ingripande när en polisman vidtar åtgärder för att till följd av beslutet skingra deltagarna i den allmänna sammankomsten.

Förutom att ett ingripande således bör syfta till ett konkret resultat, bör det dessutom krävas att det är fråga om en åtgärd som riktar sig mot en eller flera bestämda personer eller en bestämd grupp av personer och som dessutom medför synbara eller kännbara verkningar. Åtgärder som innebär att polisen samlar in uppgifter eller lämnar information bör därför inte i sig betraktas som ingripanden.

Även angivna

om samtliga ovan förutsättningar är uppfyllda bör en

åtgärd inte betraktas som ett ingripande om den inte på något sätt kan förenas med tvång. Att polisen lämnar upplysningar och anvisningar eller på annat sätt hjälper allmänheten bör därför inte betraktas

som ingripanden, trots att det också i samband därmed kan företas åtgärder

som kan uppfattas som ingrepp i den personliga sfären. Befallningar

som kan förenas med tvång om de inte åtlyds är däremot att

anse som ingripanden. Ett exempel på en åtgärd inte alltid utgör ett

som ingripande är att en polisman hejdar en person på gatan för att ställa en fråga. Det är endast om personen i fråga har laglig skyldighet att stanna och svara på frågan och polismannen därför också har befogenhet att hålla honom kvar med tvång som en sådan åtgärd bör betraktas som ett ingripande. Det behöver inte heller alltid vara fråga om ett ingripande när en polisman hejdar ett fordon. Om en bilförare stannar frivilligt på begäran av en polisman som t.ex. vill lämna en upplysning om en trafikolycka som har inträffat längre fram på vägen, bör polismarmens begäran inte anses utgöra något ingripande eftersom han inte har befogenhet att med våld stoppa fordonet och inte heller att tvinga föraren att stanna på platsen.

sou 1993:60 Gällande svensk rätt

4.2 Grundläggande bestämmelser

4.2. 1 Regeringsformen

Redan i l kap. 1 § regeringsformen fastslås en princip som är av

grundläggande betydelse för polisens verksamhet, nämligen legali-

tetsprinczpen. Enligt denna princip skall den offentliga makten utövas under lagarna. Det innebär att polisen är skyldig att iaktta både grundlagarnas föreskrifter och vad som stadgas i andra lagar och förordningar. Av vikt för polisens arbete är också likhetsprincipen, vilken har kommit till uttryck i 1 kap. 2 där det föreskrivs att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Principen utvecklas också i l kap. 9 § där det sägs att domstolar och andra förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen. I samma paragraf är även objektivitetsprincipen lagfäst. Denna innebär att polisen skall iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet.

I regeringsformens inledande paragraf finns ytterligare allmänna principer. En av dessa konstitutionella grundsatser är att den svenska

folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika

rösträtt. Den fria åsiktsbildningen garanteras, förutom genom reglerna

i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, framför allt

genom bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen om det som brukar kallas opinionsfriheterna. Dessa fri- och rättigheter har grundläggande betydelse för den politiska demokratin. Opinionsfrihetema brukar delas upp i två typer, de positiva och de negativa. De positiva, angivna i 2 kap. 1 innefattar att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Dessa bestämmelser kompletteras av reglerna om de negativa opinionsfriheterna i 2 kap. 2 3 §§. Bestämmelsen i 2 § skyddar medborgarna

mot tvång att ge till känna åskådning i vissa hänseenden, att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration m.m. eller att tillhöra vissa typer av sammanslutningar. I 3 § finns dessutom ett förbud mot registrering av politisk åskådning samt ett skydd mot att den personliga integriteten kränks genom registrering av uppgifter med hjälp av automatisk databehandling. Av dessa bestämmelser är det de som återfinns i l § som har störst betydelse för det polisiära arbetet. De positiva opinionsfriheterna kommer därför nu att behandlas något närmare.

Gällande svensk rätt sou 1993:60

De positiva opinionmiheterna

De positiva opinionsfriheterna i 2 kap. l § går i viss mån in i varandra. Rätten att uttrycka åsikter och att ta del av andras yttranden

är inte bara självständiga rättigheter utan ingår också moment i

som

mötes-, demonstrations-, förenings- och religionsfriheterna. Det innebär bl.a. regel om begränsning yttrandefriheten

att en av som utformas så att den enbart gäller yttranden vid sammankomster, också skall betraktas som en begränsning mötesfriheten prop.

av 1975762209 s. 104 f..

Den första friheten som nämns i 1 § är yttrandefriheten, vilken definieras som frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Grundlagsskyddet omfattar således inte bara det fria meningsutbytet

utan också konstnärliga framställningar och uttrycksformer. Regerings-

formen slår också vakt om en allsidig upplysning. Många typer

av

yttranden faller emellertid definitionsmässigt utanför grundlagsskyddet

och kan därmed bli föremål för ingripanden utan stöd något

av förbehåll i grundlagen. Det gäller särskilt yttranden i tal eller skrift som ingår som ett led i gärningen vid ett brott utan att yttrandet kan

betecknas som ett missbruk av yttrandefriheten, exempelvis yttranden

som utgör olaga tvång, olaga hot, ofredande eller liknande Holmberg-

Stjemquist, Grundlagarna med tillhörande författningar, 1980, 68.

s.

Informationsfriheten, som korresponderar mot yttrandefriheten,

innebär enligt l § första stycket 2 frihet att inhämta och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Den innebär emellertid inte att man för att inhämta information får använda sig

av

metoder som i andra sammanhang är förbjudna, exempelvis

som inbrott.

Mötesfriheten definieras i 1 § första stycket 3 frihet att anordna

som eller bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk, medan demonstrationsfriheten i 1 § första stycket 4 innebär frihet att anordna eller deltaga i demonstration på allmän plats. En skillnad mellan dessa friheter är att en demonstration kan utgöras enda medan

av en person ett möte kräver fler deltagare. En demonstration torde dessutom kräva något slags åsiktsmanifestation. Om flera personer deltar bör det dessutom åtminstone i någon mån fråga ett organiserat

vara om arrangemang SOU 1975:75 s. 192.

Mötesfriheten gäller inte bara allmän sammankomst utan även enskilt möte. Det krävs inte att det är frågan ett politiskt möte

om eller någon annan typ av opinionsmöte, utan det är tillräckligt att sammankomsten syftar till att framföra eller låta andra få del

av

sou 1993:60 Gällande svensk rätt

sådana yttranden som skyddas av reglerna om yttrande- och in-

formationsfriheten prop. 1975762209 s. 111. sammankomster som inte anknyter till yttrande- och informationsfriheten och inte heller utgör framförande av konstnärliga verk omfattas dock inte av reglerna om mötesfriheten. Exempel på sådana sammankomster är idrottstävlingar och andra offentliga tillställningar som avses i allmänna

ordningsstadgan.

En särskild svårighet som hänger samman med demonstrationsfriheten är att ange om ett ingripande bara riktar sig mot en enskild demonstrants fysiska frihet eller om det dessutom utgör en begränsning av demonstrationsfriheten. I förarbetena till regeringsformen uttalade departementschefen att ett ingrepp mot en person, föranlett enbart av att denne deltar i ett möte eller en demonstration, skall betraktas som riktat också mot mötet respektive demonstrationen och därmed också som ett ingrepp i mötes- respektive demonstrationsfriheten prop. 197576:209 s. 144. I enlighet härmed bör enligt

departementschefen bestämmelserna i exempelvis 13 §polislagen och

16 kap. brottsbalken inte betraktas som begränsningar av mötes- och demonstrationsfriheten. Distinktionen mellan ingripande mot själva demonstrationen å ena sidan och mot enskild deltagare å andra sidan blir emellertid svårare att göra färre deltagarna är.

De kroppsliga fri- och rättigheterna

I 2 kap. 4 8 §§ regeringsformen ges bestämmelser om de kroppsliga

fri- och rättigheterna. Dessa regler fungerar som en förstärkning av skyddet för opinionsfriheterna, t.ex. genom att föreskrifter som värnar den enskildes rörelsefrihet indirekt också skyddar hans möjligheter att utöva sin yttrandefrihet. Dessutom ger de uttryck för den respekt för den enskilda individens integritet som är utmärkande för ett rättssamhälle prop. 197576:209 s. 119. De för polisens del mest intressanta bestämmelserna finns i 6 och 8 §§.

I 6 § sägs att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad

mot påtvingat kroppsligt ingrepp, mot kroppsvisitation, husrannsakan

och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan

förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av

telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Uttrycket kroppsligt ingrepp avser främst våld mot människokroppen men också läkarun-

dersökningar, mindre ingrepp som vaccinering och blodprovstagning

samt andra liknande åtgärder som faller under begreppet kroppsbesiktning. Beträffande bestämmelsen i 28 kap. 14 § rättegångsbalken om rätten att ta fotografi och fingeravtryck av den som är anhållen

Gällande svensk rätt sou 1993:60

eller häktad anförde Fri- och rättighetsutredningen att dessa åtgärder

visserligen inte helt kan jämställas med kroppsbesiktning att

men

åtminstone tagande av fingeravtryck är så integritetskränkande att det

bör betraktas som ett kroppsligt ingrepp SOU 1975:75 359.

s. Enligt 8 § är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande och även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och länma detta. Grundlagberedningen betonade att rätten att röra sig fritt inom riket är ett nödvändigt moment i den politiska friheten, eftersom den som agiterar för ståndpunkt måste kunna

en sätta sig i förbindelse med dem han vill påverka SOU 1972:15 s. 158. Frågan är emellertid om regeringsformen skyddar mot varje

begränsning av rörelsefriheten. Grundlagberedningen anförde

angående denna fråga:

Den rätt som grundlagsstadgandet medborgarna innebär inte att

ger medborgarna skall kunna sätta sig över trafikföreskrifter och liknande bestämmelser. Att en vägtrafikant vid möte skall färdas på vägens högra sida är exempelvis inte någon begränsning i grundlagens mening. I första hand åsyftas begränsningar drabbar

som en viss person eller vissa bestämda inte andra

personer men som befinner sig i samma yttre situation. Tvångsmässigt omhändertagande, liksom reseförbud, innebär sålunda begränsningar

av rörelsefriheten. Ett generellt förbud för invånare i viss lands-

en ända att besöka andra delar landet skulle emellertid också utgöra

av

en begränsning i grundlagsstadgandets mening. Detta gäller

självfallet också ett allmänt förbud för medborgarna att lämna hemorten. Detsamma gäller avspärrningar större områden,

av såsom gränszoner och delar av skärgårdar, hänsyn till försvaret,

av likaså avspärrning eller frihetsberövande med syfte att hindra spridning av smittsam sjukdom. Att en brottsplats avspärras under en utredning eller att militärt förråds- eller övningsområde hålles avstängt kan däremot inte sägas vara en begränsning i denna

mening.

Avgörande bör i första hand vara om avstängningen varaktigt

mera hindrar den som är instängd eller utestängd från att komma i kontakt med andra människor.

Uttrycket det allmänna som förekommer både i 6 § och i 8 § innefattar i regeringsformens mening även det allmännas verkställande organ, som t.ex. polisen. prop. 197576:209 s. 140.

Beskrivningen av opinionsfriheterna och de kroppsliga fri- och

rättigheterna följs i 9 § av en bestämmelse rätt till domstolspröv-

om ning av frihetsberövande. Har annan myndighet än domstol berövat någon medborgare friheten med anledning brott eller misstanke

av om

sou 1993:60 Gällande svensk ratt

brott, skall denne kunna få saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål. Detsamma gäller om en medborgare av annan anledning har blivit omhändertagen tvångsvis. Grundlagberedningen uttalade som sin mening att kravet på möjlighet till domstolsprövning fick anses vara uppfyllt i de fall då beslutet förfaller efter viss kort tid, om det inte har fattats eller fastställts av domstol SOU 1972:15 s 198. Som

exempel nämnde Grundlagberedningen beslut om hämtning enligt

23 kap. 7 § rättegångsbalken och beslut om kvarhållande för förhör enligt 23 kap. 9 § samma balk.

Inskränkningar i de grundlagsfästa fri- och rättigheterna

Vissa av de fri- och rättigheter som anges i 2 kap. regeringsformen är absoluta i den meningen att de inte kan inskränkas annat än efter grundlagsändring. Flertalet av dem är dock relativa på så sätt att de kan begränsas genom vanlig lag och i några undantagsfall även genom arman författning efter bemyndigande i lag. 12 14 anger närmare

hur inskränkningarna i de relativa rättigheterna får göras.

Av 12 § följer att yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten får begränsas

lag. Detsamma gäller de rättigheter som anges i 6 och 8 §§. I genom frågan om vad som kan anses utgöra en rättighetsbegränsning, anförde departementschefen att en föreskrift som inte avser det område som

skyddas av rättighetsregleringen aldrig kan anses som en rättighetsbegränsning även om den skulle ha betydelse för möjligheterna att

faktiskt utnyttja någon av de grundlagsfásta fri- och rättigheterna. Enligt departementschefen kan en föreskrift sägas innebära en sådan begränsning endast om det av föreskriften uttryckligen framgår att en

rättighetsbegränsning är åsyftad eller ingår som ett naturligt led i regleringen. Som exempel på sådana regler nämnde departements-

chefen dem i lagen om allmänna sammankomster prop. 1975762209 s. 153 f..

Även det i och för sig är tillåtet begränsa vissa fri- och

om att

rättigheter får begränsningarna enligt 12 § andra stycket inte göras

annat än för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får enligt samma paragraf inte heller gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen. Denna föreskrift riktar sig visserligen i första hand till de lagstiftande organen men skall också beaktas vid tolkning och tillämpning av lagstiftningen. Föreskriften kan därmed sägas vara ett indirekt uttryck för vad som brukar kallas ändamálsprincipen, dvs. principen att varje åtgärd skall hålla sig inom ramen för vad

om

Gällande svensk rätt sou 1993:60

som krävs för att den skall leda till det avsedda resultatet. Man kan också uttrycka principen på så sätt att ett ingripande inte får ske i något annat syfte än det som framgår av den tillämpade bestämmelsen. Ändamålsprincipen hindrar således att lagarna kringgås genom att tillämpas i något annat syfte än vad de är avsedda för och är därmed också nödvändig för att legalitetsprincipen skall kunna upprätthållas.

12 § andra stycket förbjuder vidare begränsningar sträcker sig

som så långt att de utgör hot mot den fria åsiktsbildningen såsom

en av folkstyrelsens grundvalar samt begränsningar som görs enbart på grund av politisk, kulturell eller sådan åskådning. Förbudet mot

annan begränsning enbart på grund av åskådning innebär enligt förarbetena dels att lagstiftaren inte kan besluta föreskrifter möjliggör ingrepp

som i fri- och rättigheterna enbart på grund av någons verkliga eller

förmodade åskådning i politiska, religiösa eller andra frågor, dels att

det inte heller är möjligt för tillämpande myndigheter att göra ingrepp i någons fri- och rättigheter enbart på grund av dennes åskådning. I sistnämnda hänseende innebär regeln alltså att myndighet inte

en enbart får lägga någons åskådning till grund för slutsatsen att det finns

förutsättningar för att ingripa mot honom prop. l97576:209 99

s. och 39.

Utöver dessa allmänna ramar för begränsningar fri- och

av rättigheterna ges vissa speciella regler i 13 och 14 §§. Dessutom finns i 15 och 16 §§ förbud mot lagar och föreskrifter innebär

som diskriminering på grund av ras, hudfärg, etniskt ursprung eller kön. Av 13 § följer att yttrandefriheten och informationsfriheten endast får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggande och beivrande av brott. Vidare får enligt paragrafen

yttrandefriheten i näringsverksamhet begränsas medan begränsningar

i övrigt av yttrande- och informationsfriheten får ske endast

om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet vilka

av begränsningar som får ske skall vidare särskilt beaktas vikten av vidast

möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Som begräns-

ning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses emellertid enligt paragrafen inte meddelande som utan avseende på yttrandets innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden.

Inskränkningsändamålet allmän ordning och säkerhet har särskild betydelse för den polisiära verksamheten. Trots att uttrycket är abstrakt och förhållandevis svårt att precisera anfördes i förarbetena att det kunde godtas som begränsningsändamål, eftersom det redan förekom som rekvisit i vanlig lag och därför i viss mån ansågs kunna avgränsas till sin betydelse. Fri- och rättighetsutredningen anförde att

sou 1993:60 Gällande svensk ratt

uttrycket, som främst avsågs syfta på 16 kap. brottsbalken, måste tolkas mot bakgrund av yttrandefrihetsintresset och att det framför allt

var tänkt som skydd mot konkreta, fysiska oroligheter inte en aldrig

så frän eller oinitierad debatt SOU 1975:75 203 f.. Beträffande

s. övriga inskränkningsändamål kan nämnas att enskilds anseende främst avser ärekränkningsbrotten i 5 kap. brottsbalken och att under

privatlivets helgd bl.a. faller tystnadspliktsbestämmelser samt

brottsbalkens bestämmelser om post- och telehemlighet och olovlig

avlyssning. Förebyggande och beivrande av brott avser exempelvis sådan tystnadsplikt som kan behövas i en brottsutredning samt beslag

i brottmål av skriftlig handling SOU 1975 :75 s. 204.

14 § föreskriver vidare att mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas endast av hänsyn till ordning och säkerhet vid

sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken samt i övrigt

av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Den reella innebörden av mötes- och demonstrationsfrihetema bestäms i väsentlig

utsträckning av vad som gäller för yttrandefriheten, eftersom

begränsningar i denna frihet gäller även i fråga om yttranden vid sammankomster eller demonstrationer. Såsom begränsningar i mötesfriheten skall dock betraktas bara de regler som avser själva mötessituationen och som har sin grund i det regleringsbehov från

som t.ex. allmänna ordnings- och trafiksynpunkter följer att många

av människor kommer samman SOU 1975:75 129. Så t.ex. syftar

s.

inskränkningsändamålen hänsyn till ordning och säkerhet vid

sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken framför allt på bestämmelserna i lagen om allmänna sammankomster. Såvitt gäller trafiken är det bara tungt vägande trafikhänsyn kunna

som avses föranleda begränsningar i mötes- och demonstrationsfrihetema SOU 1975:75 s. 131.

Det har i olika sammanhang diskuterats vad med

som menas uttrycket ordning och säkerhet m sammankomsten eller demonstrationen. Bl.a. har det gjorts gällande att uttrycket skall tolkas så att störningar som inträder som en följd av en sammankomst men som inte framstår som sådana störningar för dem som deltar i

sammankomsten utan endast för andra som visats i närheten inte kan

- åberopas som skäl för att inskränka mötes- eller demonstrationsfriheten. Frågan togs upp i det lagstiftningsärende varigenom den aktuella bestämmelsen i annat hänseende fick en ny utformning.

Departementschefen anförde därvid att uttrycket enligt hans mening

måste anses ge ett vidare utrymme för begränsningar och att även

ordnings- och säkerhetsproblem som samtidigt uppstår i sammankoms-

tens omedelbara omgivning och är en direkt följd av sammankomsten

Gällande svensk ratt sou 1993:60

bör kunna ligga till grund för begränsningar av mötes- och demonstrationsfrihetema prop. 1986872151 s. 182 f..

De fri- och rättigheter som har behandlats ovan gäller i första hand svenska medborgare. I 2 kap. 20 § har emellertid införts bestämmelser om att utlänningar i vissa hänseenden är helt jämställda med svenska medborgare. Så länge en utländsk medborgare inte har ovillkorlig rätt att uppehålla sig här i riket och försörja sig här, kommer ett grundlagsskydd i andra avseenden dock att framstå som synnerligen ofullkomligt. I en del fall gäller inte grundlagens regler över huvud taget för utlänningar, bl.a. i fråga om rätten enligt 8 § andra meningen att fritt förflytta sig inom riket och lämna detta. I vissa andra

avseenden får grundlagsskyddet för utlärmingar begränsas genom

föreskrift i lag. Detta gäller, såvitt nu är av intresse, beträffande de

positiva opinionsfriheternai l skyddet mot kroppsliga ingrepp m.m.

6 §, skyddet mot frihetsberövande 8 § första meningen, rätten till domstolsprövning av annan anledning än brott eller misstanke om brott 9 § andra och tredje styckena samt skyddet mot ingrepp på grund

av åskådning 12 § andra stycket andra meningen.

4.2.2 Övriga grundläggande bestämmelser

Förutom i regeringsformen finns grundläggande regler för polisens

verksamhet i polislagen. I 1 § definieras polisverksamhetens ändamål: Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och

trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning

och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. I 2 § anges polisens uppgifter: att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana inträffat, att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen samt att fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Allmänna principer för polisingripanden har tagits upp i 8 En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagan-

de av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa ett

sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga

omständigheter. Måste tvång tillgripas skall det ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Bestämmelsen ger uttryck för proporrionalitets- och behovsprinciperna, vilka alltså skall beaktas vid varje polisingripande,

sou 1993:60 Gällande svensk ratt

och är dessutom avsedd att utgöra ett allmänt bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att fullgöra dess uppgifter, så länge det inte är fråga om att begränsa en grundlagsskyddad rättighet eller att vidta åtgärder som står i strid mot någon specialreglering prop. 1983841111 s. 78.

10 § innehåller bestämmelser om i vilka situationer och på vilka villkor polisen har befogenhet att använda våld. En grundläggande förutsättning är att våldsanvändningen syftar till att genomföra en tjänsteåtgärd. Det krävs också att andra medel än våld är otillräckliga för att genomföra åtgärden och att det dessutom framstår som rimligt att den utförs med tvång. Behovs- och proportionalitetsprinciperna har alltså kommit till särskilt uttryck i bestämmelsen om våldsanvändning. I vissa situationer då polisen måste tillgripa våld kan det bli nödvändigt att använda vissa hjälpmedel. Tvångsmedicinering och liknande åtgärder kan aldrig accepteras prop. 1983842111 s. 92, men bestämmelser om andra godtagna hjälpmedel finns bl.a. i kungörelsen om användande av skjutvapen i polistjänsten och kungörelsen med bestämmelser om spikmatta. Gemensamt för dessa är att de får betraktas som verkställighetsföreskrifter till 10 § polislagen. Användning av särskilda hjälpmedel får således inte tillåtas i vidare mån än vad som medges i de grundläggande bestämmelserna ipolislagen prop. l98384:11l s. 83.

Det bör avslutningsvis tilläggas att en polisman, liksom varje annan medborgare, har möjlighet att åberopa de allmänna straffrihetsbestämmelserna i 24 kap. brottsbalken.

4.3 Frihetsberövanden och andra

inskränkningar i rörelsefriheten

I detta avsnitt följer en redogörelse för de regler som ger polisen befogenhet att beröva någon friheten eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet. Sådana ingripanden förekommer under ett flertal

olika beteckningar, t.ex. gripande, omhändertagande, förvarstagande,

avlägsnande, medtagande och hämtning. Vissa av dessa betraktas idag

som ingrepp ide grundlagsskyddade fri- och rättigheterna, medan det

har diskuterats om andra alls omfattas av grundlagens bestämmelser och därför inte kräver lagstöd. Oavsett om vissa av dessa ingripanden inte skulle omfattas av grundlagens skydd mot frihetsberövande eller ens av skyddet mot inskränkningar i rörelsefriheten, är det möjligt att de ändå omfattas av motsvarande regler i konventionerna

om

mänskliga rättigheter. Det beror framför allt på hur begreppen

Gällande svensk ratt sou 1993:60

frihetsberövande och inskränkning i rörelsefriheten definieras i de skilda texterna. Utredningen tar emellertid inte i detta kapitel ställning till om de olika typer av ingripanden som redovisas skall anses utgöra frihetsberövanden i konventionernas mening eller inte. Som en följd av det har utredningen undvikit att använda begreppet frihetsberövande i den följande redogörelsen.

4.3. 1 Gripande

I 24 kap. 7 § rättegångsbalken finns bestämmelser om polismans befogenhet att utan anhållningsbeslut gripa den som är misstänkt för brott. Paragrafen förutsätter att det visserligen finns skäl att anhålla den misstänkte, men att det är så brådskande att anhållningsbeslutet inte kan avvaktas. Gripande är i detta fall en interimistisk åtgärd som

polismarmen självständigt har att vidta i avvaktan på ett anhållnings-

beslut. Beslut att gripa någon kan fattas bara av en polisman som befinner sig på platsen och som där har möjlighet att bedöma

om

förutsättningarna för gripande är uppfyllda jfr JO 199192 s. 61 f..

Polismans befogenhet att gripa någon är beroende av om det finns anhållningsskäl, vilket i sin tur som regel förutsätter att det finns skäl att häkta den misstänkte. Även om det inte finns fulla skäl till häktning får dock den som är skäligen misstänkt anhållas om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i awaktan på ytterligare utredning.

Det finns tre huvudsakliga häktningsgrunder. Den första häktnings-

grunden 24 kap. 1 § är att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett tämligen allvarligt brott. Om det är föreskrivet fängelse i minst två år är huvudregeln att den misstänkte skall häktas. Är brottet lindrigare än så men kan det ändå följas av ett års fängelse får den misstänkte också häktas om någon av de uppräknade särskilda häktningsgrunderna föreligger. I båda fallen gäller dock att den misstänkte inte får häktas om det kan antas att han endast kommer att dömas till böter. Den andra häktningsgrunden 24 kap. 2 § gör det möjligt att i vissa fall, oberoende av brottets beskaffenhet, häkta den som är okänd eller saknar hemvist i riket. Den tredje häktningsgrunden gör det möjligt att i vissa av de ovarmämnda fallen häkta även den som endast är skäligen misstänkt om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på

ytterligare utredning.

I 24 kap. 4 § finns särskilda regler som inskränker möjligheterna att häkta den misstänkte om det bl.a. på grund av hans ålder kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för honom. I fråga om häktning av den som är under arton år finns dessutom

ytterligare inskränkningar i lagen 1964: 167 med särskilda

sou 1993:60 Gällande svensk rätt

bestämmelser om unga lagöverträdare LUL. Regeln i LUL i förening med 24 kap. 4 § rättegångsbalken innebär att den är under som arton år får häktas endast när det är uppenbart att betryggande övervakning

inte kan ordnas och det dessutom föreligger synnerliga skäl för

häktning. Om man därigenom också velat begränsa möjligheterna

att gripa och anhålla den är under arton år är oklart. som Om någon som är under arton år har gripits åklagaren beslutar men att inte anhålla honom får polisen enligt 6 d § LUL ändå hålla kvar

honom ytterligare tre timmar i syfte att han skyndsamt skall överlämnas till sina föräldrar, vårdnadshavare, tjänsteman inom annan socialtjänsten eller någon annan lämplig Detta gäller vuxen person. dock endast om åklagaren har funnit den fortfarande att unge är skäligen misstänkt för brott. Polisen är bunden den bedömning av åklagaren gjort i skuldfrågan skall å andra sidan

men självständigt

pröva om ett kvarhållande för att ordna frigivningen behövs och är möjligt. Det är emellertid inte avsett att den skall hållas kvar unge om det bara är fråga om en bagatellartad förseelse eller han riskerar om att mer skadas än hjälpas att överlämnas till förälder

av en prop.

l9909l:86 s. 16. I avvaktan på att han hand någon tas om av vuxen bör den unge hållas under uppsikt polis eller

av en annan tjänsteman.

Endast om det är absolut nödvändigt bör den låsas unge och i så fall för en mycket kort tid prop. 199091286 15, 23 och 25. s. Mot barn under femton års ålder får sådana tvångsmedel som avses i 24 kap. rättegångsbalken i princip inte användas. Enda

undantaget

är om barnet har begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och barnet anträffas på bar gärning eller på flykt från

brottsplat-

sen. Under sådana förhållanden får barnet enligt 16 § LUL gripas av envar och överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren skall därefter omedelbart besluta barnet skall eller

om friges

hållas kvar för förhör.

Inte bara polisman har befogenhet att gripa misstänkt.

en Enligt

24 kap. 7 § andra stycket får gripa dels den har envar som begått ett brott på vilket fängelse kan följa och påträffas på bar

som gärning

eller flyende fot, dels den som är efterlyst för brott. Den gripne skall i sådant fall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Det finns

också i andra författningar bestämmelser vissa

om att kategorier av

tjänstemän har befogenhet att gripa den misstänks för som brott. Sådana regler finns bl.a. i lagen 1960:418 straff för om varusmugg-

ling och lagen 1990:217 skydd för samhällsviktiga om anläggningar

m.m. Utredningen har ovan redogjort för den form gripande utgör av som en interimistisk åtgärd i förhållande till anhållande och

häktning. Begreppet gripande förekommer emellertid också i betydelse,

en annan

Gällande svensk ratt sou 1993:60

nämligen då polisman verkställer ett beslut att anhålla eller häkta en någon i dennes utevaro prop. 198384:l11 s. 158 f.. Några uttryck-

liga bestämmelser polisens skyldighet att verkställa sådana beslut om finns emellertid inte.

4.3.2¶Omhändertagande i avvaktan polismyndighets

beslut

antal specialförfattningar har polismyndigheten tillagts befogenhet

I ett besluta omhändertagande i administrativ ordning. 11 § att om

polislagen, anknyter till dessa befogenheter, ger en polisman

som befogenhet i vissa situationer omhänderta en person i avvaktan på att sådant beslut polismyndigheten. Det krävs emellertid dels att ett av

polismannen finner att förutsättningarna för omhändertagande enligt

den aktuella författningen är uppfyllda, dels att det skulle innebära fara för liv eller hälsa eller någon fara att vänta med omhänannan

En polisman har omhändertagit någon med stöd av dertagandet. som

§ skall enligt 15 § skyndsamt anmäla omhändertagandet till sin 11 förmån, i sin omedelbart skall pröva om det skall bestå. Om som tur förmannen beslutar den omhändertagne skall hållas kvar skall han att i sin skyndsamt underrätta polismyndigheten som snarast skall tur meddela beslut enligt den författning det är frågan om.

Lagen vård av missbrukare om

En de författningar åsyftas i 11 § polislagen är lagen av som 1988:870 vård missbrukare i vissa fall LVM, enligt vilken om av socialnämnden eller polismyndigheten omedelbart får omhänderta en

missbrukare, det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd om LVM. Sådan vård kan beredas den som fortgående missbrukar av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. En förutsättning för att skall kunna beredas tvångsvård är att han är i behov av vård för någon komma ifrån sitt missbruk och att vårdbehovet inte kan tillgodoses att sätt. Dessutom krävs att han utsätter sin fysiska eller psykiska på annat hälsa för allvarlig fara, att han löper uppenbar risk att förstöra sitt en liv eller han kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller att någon närstående. Socialnämndens eller polismyndighetens beslut om omedelbart omhändertagande i dessa situationer förutsätter, förutom

det är sannolikt att missbrukaren kan beredas tvångsvård, att att rättens beslut vård inte kan avvaktas, antingen på grund av att om missbrukaren kan antas sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om

sou 1993:60 Gällande svensk rätt

han inte får omedelbar vård, eller på grund att det föreligger

av en överhängande risk för att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård

Om det finns skälig anledning att anta att någon lider allvarlig

av en psykisk störning och är farlig för annans säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten enligt 47 § lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård tillfälligt omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan honom

ge sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till sjukhus kan

som ge honom stöd eller behandling.

Utlänningslagen m.m.

Enligt 6 kap. utlärmingslagen 1989:529 får utlänning fyllt

en som sexton år tas i förvar

om hans identitet är oklar och hans rätt att få in i eller vistas i - resa Sverige inte kan bedömas ändå,

om det är nödvändigt för att en utredning hans rätt att stanna i - om

Sverige skall kunna genomföras eller

om det antingen är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas eller det blir fråga att verkställa ett sådant beslut det finns

om samt anledning att anta att han annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige.

Beträffande förvarstagande av barn under sexton år gäller särskilt restriktiva bestämmelser. Beslut om förvarstagande meddelas den

av

myndighet som handlägger ett ärende om uppehållstillstånd, avvisning eller utvisning. Polismyndigheten kan således ta en utlänning i förvar i de fall myndigheten enligt 4 kap. 4 § själv beslutar awisning.

om

Dessutom kan polismyndigheten tillfälligt ta en utlänning i förvar

om det inte finns tid att awakta den handläggande myndighetens beslut.

Beslutet skall skyndsamt anmälas till den handläggande myndigheten

som omedelbart skall pröva om beslutet skall bestå.

Även i lagen 1991:572

om särskild utlänningskontroll finns bestämmelser om att utlänningar under speciella förutsättningar kan tas i förvar, dock endast efter beslut regeringen eller Rikspolisstyrel-

av sen. I avvaktan på ett sådant beslut far polismyndigheten tillfälligt ta en utlänning i förvar.

Gällande svensk ratt sou 1993:60

Utldmningslagarna

Enligt 20 § lagen 1957:668 utlämning för brott och 16 § lagen

om 1959:524 utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

om Norge får polismyndighet skall biträda vid verkställighet av

som utlämning vid behov omhänderta den skall utlämnas, dock längst

som under 24 timmar. Har utlämning ägt rum från en arman stat för

rättegång här i landet får polismyndigheten enligt 26 a § respektive

22 § också omhänderta den utlämnade för att han skall kunna överläm-

till myndighet i den andra staten. Någon tidsgräns finns inte i det nas fallet.

Bestämmelser omhändertagande finns vidare i lagen 1970:375

om

utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstälom lighet beslut vård eller behandling. Den myndighet hos vilken

av om ett ärende utlämning är anhängigt, polismyndighet eller länsrätt,

om får enligt 8 § meddela sådant beslut om det skäligen kan befaras att den begärs utlämnad awiker eller på annat sätt undandrar sig

som utlänming. Polismyndigheten får dessutom enligt 9 i avvaktan på en framställning utlämning, omhänderta den som är efterlyst här i

om riket med anledning ett beslut som kan föranleda utlämning. Det

av krävs dock även i det fallet att det skäligen kan befaras att den efterlyste awiker eller annars undandrar sig utlämning. I båda fallen finns bestämmelser att omhändertagandet bara får bestå viss

om kortare tid.

Föraldrabalken m.m.

Om det i ett mål verkställighet av dom eller beslut om vårdnad

om eller umgänge finns risk för att barnet förs ur landet eller saken av

anledning är brådskande, får länsrätten enligt 21 kap. 10 § annan föräldrabalken omedelbart förordna att barnet skall tas om hand. Kan länsrättens beslut inte avvaktas får i stället polismyndigheten, oavsett

något mål är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan om

fara för barnet. I förarbetena framhålls att polisen inte bör ske utan företa ingripande åtgärder än vad som krävs för att skydda barnet

mer

att det i vissa fall kan mindre lämpligt att återlämna barnet men vara till den brukar ha hand det. Barnet får då omhändertas på

som om annat sätt SOU 1966:38 s. 65 f., prop. 1967:138 s. 62 f.. Det kan noteras att 21 kap. 10 § föräldrabalken inte nämns i förarbetena bland de bestämmelser åsyftades vid införandet av 1 § lagen om

som

tillfälligt omhändertagande, vilken motsvaras av 11 §

numera polislagen prop. 1973:115 141. Inte heller förekommer

s.

sou 1993:60 Gällande svensk rätt

bestämmelsen i LTOLOB-utredningens betänkande SOU 1982:64 s. 84 f. eller i propositionen till polislagen prop. 1983841111 28 s. och 97. Det är i hög grad tveksamt bestämmelsen i polislagen är om avsedd att ge en polisman befogenhet att omhänderta ett barn med stöd

av föräldrabalkens bestämmelse. Liknande bestämmelser finns i 20 § lagen 1989: 14 erkärmande om och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden och m.m. om överflyttning av barn ändrad genom SFS 1993:212. I förarbetena till bestämmelsen anförs att det i vissa fall kan räcka med att barnets pass omhändertas, men att den mest verkningsfulla åtgärden torde att vara polisen tar hand om barnet. Barnet kan enligt departementschefen därvid placeras genom de sociala myndigheternas försorg eller på ett barnsjukhus eller annat lämpligt ställe. prop. 1992932139 36. s. Även i detta fall är det tveksamt om avsikten med bestämmelsen är att en polisman i avvaktan på polismyndighetens beslut skall kunna omhänderta ett bam.

4.3.3¶Omhändertagande

av unga

I polisens uppgift att lämna allmänheten skydd och hjälp ingår arman att ingripa när barn far illa. Polisen tillhör de myndigheter enligt som 71 § socialtjänstlagen 1980:620 är skyldiga att genast anmäla till

socialnänmden om de i sin verksamhet får kännedom något om som kan innebära att nämnden behöver ingripa till underårigs skydd. Ett en sådant ingripande kan innebära att den bereds tvångsvård med unge stöd av lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser vård om av unga LVU. I awaktan på länsrättens beslut i frågan kan den unge omedelbart omhändertas efter beslut socialnämnden. Polismyndigav heten skall på begäran lämna handräckning för att bl.a. genomföra ett

beslut om vård eller omhändertagande. Någon självständig rätt

att ingripa med stöd av LVU har polisen emellertid inte. För att säkerställa att får det skydd och den tillsyn en ung person som han behöver kan polisen i stället ingripa med stöd 12 § av polislagen, enligt vilken den som kan antas under arton år får tas vara om hand av en polisman för att dennes försorg skyndsamt genom överlämnas till sina föräldrar eller någon vårdnadshavare eller annan till socialnämnden. En förutsättning är att den anträffas under unge

förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig

risk för hans hälsa eller utveckling. Som exempel på fall då regeln kan tillämpas nämns i förarbetena att den uppehåller sig i unge en knarkarkvart, att han hittas omtöcknad berusningsmedel eller av tillsammans med äldre asociala prop. 198384:ll1 29. personer s.

Gällande svensk rätt sou 1993:60

Åtgärden skall således en social skyddsåtgärd och syfta till att

ses som den så snabbt möjligt kommer bort från den skadliga

unge som miljön. Normalt behöver den unge därför inte tas med till polisstatio-

utan så fort möjligt överlänmas till föräldrarna eller någon nen som

vårdnadshavare, inte företrädare för socialnämnden annan om en beslutar ett omedelbart omhändertagande. Det bör enligt uttalanden

om i förarbetena till polislagen i vart fall inte komma ifråga att omhändertagna ungdomar placeras i polisarrest eller häkte eller låses in på något annat sätt prop. 199091186 s. 12 och 23. I stället ligger det närmast till hands att polisen snarast tar kontakt med föräldrarna, t.ex.

telefon, för att be dem hämta sitt barn. Om det är möjligt och per lämpligt kan polisen skjutsa hem barnet.

Ett problem kan uppstå vid omhändertagandet är att den unges

som identitet inte är känd. Det är visserligen inte en direkt förutsättning for omhändertagandet att polisen vet vem den unge är, men utan att veta det kan polisen inte kontakta den unges föräldrar eller vårdnadsha-

Bestämmelsen i 14 § polislagen om polisiering är inte tillämplig

vare. och polisen saknar andra möjligheter att med tvång utröna den omhändertagnes identitet. Trots det polisen ändå ha rätt att få

anses viss tid på sig för att försöka fastställa identiteten prop. 19909l:86

12. Går det inte att identifiera den unge inom rimlig tid får polisen s. överlåta ansvaret för honom till företrädare för socialnämnden. Hur

en lång tid kan rimlig går inte att ange generellt utan får

som anses avgöras från fall till fall. Över huvud taget saknas bestämmelser

om hur länge ett omhändertagande enligt 12 § polislagen får pågå. Det bör dock normalt inte bli fråga om mer än några timmar anförda prop.

11, 21 och 23. s.

4.3.4¶Omhändertagande grund av ordningsstöming eller

brott

Som yttersta åtgärd för att upprätthålla den allmänna ordningen har

en

polisman enligt 13 § polislagen befogenhet att tillfälligt omhänderta en den genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller

som utgör omedelbar fara för denna. Detsamma gäller om det behövs

en

för straffbelagd handling skall kunna avvärjas. I båda fallen

att en förutsätts det att polismannen först har prövat om det är tillräckligt att avvisa eller avlägsna från det område eller utrymme där han

personen befinner sig. Om det emellertid redan från början framstår som uppenbart gagnlöst att försöka nå det avsedda resultatet genom ett avlägsnande eller någon annan mindre ingripande åtgärd, kan det

sou 1993:60 Gällande svensk rätt

enligt förarbetena undantagsvis bli nödvändigt med ett omhändertagan-

de prop. 1983842111 s. 98. I förarbetena till polislagen diskuterades inte bestämmelsen om borde inskränkas till de fall då brott begås. LTOLOB-utredningen anförde att det i praktiken visat sig så att den omhändertas vara som på grund av ordningsstörning så gott alltid också hade kunnat som omhändertas på grund av brott SOU 1982:64 101. Trots det ansåg s. departementschefen att det inte gick att komma ifrån att störande av ordningen eller omedelbar fara härför även i fortsättningen skulle få föranleda ingripande, inte så mycket för att polisen skulle annars

minskade möjligheter till omhändertagande på grund

som av mera praktiska tillämpningsproblem. I akut situation oordning kunde en av

det nämligen enligt departementschefens mening ofta mycket

vara svårt för polisen att avgöra vilket brott begåtts och som av vem, liksom om brottet var fullbordat eller inte prop. 198384: l ll 23. s. 13 § tillåter ingripanden även när det finns risk för att någon kommer att störa den allmänna ordningen och det således inte är fråga om en pågående ordningsstörning. Risken måste emellertid vara konkret och ha uppkommit genom ett särskilt uppträdande från den som skall omhändertas. Som konkret risk kan knappast bedömas en persons blotta närvaro på en plats, även det är känt att han brukar om bråka och uppträda ordningsstörande SOU 1982:64 100. Polisen s. kan enligt bestämmelsen dessutom ingripa när det behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. För att ett omhändertagande skall kunna aktualiseras krävs det dock enligt propositionen till polislagen att det är fråga ett pågående brott eller omedelbar om en fara för brott prop. 198384:l1l 32. s.

Av 15 § följer att den polisman har verkställt omhändertagan-

som det så skyndsamt som möjligt skall anmäla åtgärden till sin förman. Har inte omhändertagandet redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Sedan den omhändertagne i enlighet med 16§ har förhörts skall han snarast friges, dock inom senast sex timmar efter omhändertagandet. Det har emellertid ansetts att polisen i samband med frigivningen någon är under år bör ha av som arton möjlighet att hindra fortsatta beteenden är allvarliga ordningssom ur synpunkt, även om förhållandena inte är så svåra att ett omedelbart

omhändertagande genom sociala myndigheters försorg kan bli aktuellt.

Om polisen bedömer det nödvändigt kan därför den är under som arton år hållas kvar ytterligare timmar för att kunna överlämnas sex till en förälder eller någon vårdnadshavare, tjänsteman inom annan en

socialtjänsten eller någon annan lämplig prop.

vuxen person 199091:86 s. 13 15. Om det inte är absolut nödvändigt bör inte den unge sättas i arrest under den tid han hålls kvar hos polisen.

Gällande svensk ratt sou 1993:60

Normalt bör han i stället förvaras i förhörsrum eller liknande under bevakning av t.ex. en polisman prop. 19909l:86 s. 23 f..

Den som skall gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken får enligt 18 § polislagen inte omhändertas enligt 13 § lag. Även lagen

samma 1976:511 omhändertagande av berusade personer har försteg.

om Däremot finns det inget formellt hinder mot ett omhändertagande enligt 13 § i en situation då det också finns förutsättningar att tillämpa 11, 12 eller 14

Enligt 23 § polislagen gäller bestämmelserna i 13 § också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans förordnande. Även andra

tjänstemän än poliser har enligt olika specialförfattningar befogenhet

att omhänderta den som exempelvis stör ordningen. 3 § lagen 1982:395 kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning

om är i det avseendet speciell eftersom den hänvisar direkt till 13 § polislagen. Tjänsteman vid kustbevakningen har sålunda samma befogenhet tillkommer polisman enligt 13 § polislagen att avvisa,

som avlägsna eller omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. En

sådan befogenhet har kustbevakningstjänsteman även då det fordras

en för avvärja brott vissa i lagen uppräknade föreskrifter. Även

att mot vissa befattningshavare vid järnväg har enligt 26 § järnvägssäkerhetslagen 1990:1157 befogenhet att omhänderta den som stör ordningen eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om så sker skall polisen omedelbart underrättas. Den omhändertagne får hållas kvar till dess han har överlämnats till polisen eller det inte längre finns skäl för omhändertagandet, dock längst sex timmar. Den som begår ett svårare brott ombord på ett luftfartyg kan enligt 5 kap. 5 § luftfartslagen 1957:297 omhändertas av befälhavaren på luftfartyget. Föreskrifter om omhändertagande finns också

i 39 § lagen 1986:644 om disciplinförseelser av krigsmän m.m.

4.3.5¶Omhändertagande för identifiering

I svensk rätt finns ingen uttrycklig föreskrift som ger en polisman

generell befogenhet att tillfråga om hans namn och hemvist.

en person Enligt vedertagen uppfattning har han emellertid rätt att göra det om

det är nödvändigt för att fullgöra en tjänsteuppgift prop. 198384: 1 11

s. 99, prop. 19909l:86 s. 12. En sådan förfrågan utgör i och för sig

inte något intrång i de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna, i

synnerhet som det inte finns någon motsvarande generell skyldighet att

Att ta med till polisstationen eller annan plats för att svara. en person

sou 1993:60 Gällande svensk rätt

klargöra hans identitet, s.k. polisiering, kräver emellertid stöd i lag. Sådant stöd finns i 14 § polislagen polisen befogenhet att

som ger omhänderta en person för identifiering, om han vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning att anta att hans uppgift om denna är oriktig. Det krävs dock att polismannen har särskild anledning att anta att den okände är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten vid anträffandet.

Bestämmelsen kan tillämpas dels då någon är efterlyst enligt efterlysningskungörelsen med angivande av att han skall omhändertas vid anträffandet. Efterlysningskungörelsen förutsätter att det är fråga om en bestämd person som eftersöks av en myndighet, t.ex. någon som har awikit från kriminalvårds- eller sjukvårdsanstalt eller någon som skall hämtas för att verkställa straff eller inställas till läkarundersökning. Bestämmelsen är dessutom tillämplig om den eftersökte kan antas vara efterspanad, men man inte har hunnit efterlysa honom.

Även efterspaningen eller skall bestämd

om efterlysningen avse en

person måste det inte vara fråga om en till namnet känd 14 §

person. kan tillämpas också i det fallet att någon med ett visst signalement är efterspanad för ett nyligen förövat grovt brott och det i närheten

av brottsplatsen anträffas en person vars klädsel och utseende verkar överensstämma med signalementet prop. 198384:111 s. 103. En polisman kan också redan av en persons uppträdande, utan att känna

till någon efterlysning, få anledning har awikit

att anta att personen exempelvis från en vårdanstalt. Kravet på att den polisman

som beslutar polisiering skall ha särskild anledning den

om att anta att okände skall berövas friheten innebär dock att polismannen måste kunna redovisa ett konkret skäl för sin misstanke den omhän-

om dertagnes identitet.

Av 15 § polislagen följer att den som har verkställt omhändertagandet så skyndsamt som möjligt skall anmäla åtgärden till sin förman. Om omhändertagandet inte redan har upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Åtgärder for att fastställa den omhändertagnes identitet skall vidtas så skyndsamt som möjligt och han skall friges så snart han har blivit identifierad. Han får dock inte hållas kvar längre än sex timmar eller, om det är synnerlig vikt att

av han identifieras, tolv timmar. Den tiden kan dock enligt propositionen till polislagen komma att överskridas, t.ex. i det fallet att det i

samband med frigivningen av någon som varit omhändertagen enligt

13 § polislagen uppkommer en välgrundad misstanke att han är

om identisk med någon som är efterlyst för att ha avvikit från

en kriminalvårdsanstalt. Ingenting hindrar att han samtidigt som omhän-

dertagandet enligt 13 § upphör omhändertas enligt 14 Formellt blir

tidsfristen att räkna från beslutet och den totala omhändertagandetiden

Gällande svensk rätt sou 1993:60

kan komma att överskrida sex respektive tolv timmar. Samma resonemang gäller beträffande den som har varit omhändertagen enligt lagen 1976:551 om omhändertagande av berusade personer m.m. prop. 198384:11l s. 117 och 152.

4.3.6¶Omhändertagande på grund berusning

av

Att ta hand om berusade personer är en uppgift som ingår i polisens arbete med att skydda och hjälpa allmänheten och som dessutom syftar till att upprätthålla allmän ordning. För att kunna fullgöra den uppgiften har en polisman enligt l § lagen 1976:511 om omhändertagande av berusade personer m.m. LOB rätt att omhänderta den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör fara

en för sig själv eller för någon annan. Den berusade får dock inte omhändertas om han anträffas där han eller någon annan har sin bostad. Detta motiveras enligt förarbetena av det utomordentligt starka intresset av att lagen inte i onödan medger några ingrepp i den enskildes integritet eller privatliv. Till bostad i lagens bemärkelse räknas även tillfälliga bostäder, t.ex. hotellrum, tält eller hytter på en båt, och dessutom gårdar och trädgårdar i anslutning till bostäder. Om den berusade befinner sig på annat privat område än bostad råder

visserligen inget förbud mot omhändertagande men lagen bör ändå

tillämpas mer restriktivt. I synnerhet gäller detta vid sammankomster av olika slag prop. 1983842111 s. 37.

Om den omhändertagne inte kan beredas vård på sjukhus eller annan vårdinrättning, t.ex. tillnyktringsenhet, och inte heller kan tas om hand på annat sätt eller annars kan friges får han enligt 4 § LOB hållas kvar hos polisen. Den polisman som har omhändertagit honom skall så skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet till sin förman som i sin tur omedelbart skall pröva om det skall bestå. Enligt 7 § LOB skall den omhändertagne friges så snart det kan ske utan men för honom själv och anledning till omhändertagandet inte längre föreligger. Han skall dock alltid friges senast åtta timmar efter

omhändertagandet, om det inte uppenbarligen är förenligt med den

omhändertagnes eget intresse att han får stanna kvar en kortare tid därutöver. Det innebär att polisen inte är skyldig att frige den omhändertagne om denne själv vill ha hjälp av polisen med att t.ex. bli förd till sjukhus. Polisen är inte heller skyldig att efter åtta timmar väcka en omhändertagen som har somnat i arresten för att kunna frige honom prop. 198384:11l s. 148 och 150.

sou 1993:60 Gällande svensk rätt

Av 9 § LOB följer att denna lag har företräde framför 13 § polislagen men att å andra sidan bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken om gripande på grund av brott har företräde framför LOB. Om någon som grips är så berusad att han inte kan ta hand om sig själv bör dock i stor utsträckning reglerna i LOB om läkarundersökning, tillsyn m.m. tillämpas analogt prop. 198384:1ll s. 151.

Befogenhet att omhänderta berusade personer tillkommer enligt 10 §

LOB även ordningsvakter samt, enligt järnvägssäkerhetslagen 1990:1157, befattningshavare vid järnvägen.

4.3.7 Medtagande till förhör

Det är en allmän medborgerlig skyldighet att stå till förfogande för

förhör i brottsutredande syfte. Skyldigheten omfattar såväl

den som misstänks för brottet, som målsägande, vittnen eller andra. Med skyldigheten att stå till förfogande för förhör sammanhänger en skyldighet att inställa sig till förhör. Den skyldigheten sanktioneras genom bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken om hämtning och medtagande till förhör. Att dessa möjligheter får utnyttjas även i andra fall än i samband med förundersökning framgår av vissa andra författningar som hänvisar till rättegångsbalkens bestämmelser.

Inledningsvis anges i 23 kap. 6 § rättegångsbalken att förhör får

hållas med envar som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för

utredningen. I 7 § regleras under vilka förutsättningar den som skall

förhöras kan hämtas till förhöret och i 8 § när han på tillsägelse av polisman är skyldig att följa med eller kan medtas till förhör. Av 9 § följer att den som inte är anhållen eller häktad inte är skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Om det är av synnerlig vikt är dock den som är misstänkt för brottet skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar. Bestämmelserna om hämtning eller medtagande till förhör gäller enligt 14 § lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare även då förundersökning inleds rörande ett brott vilket misstänks ha begåtts av ett barn före femton års ålder. Barnet är dock enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken inte skyldigt att stanna kvar längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen får tiden emellertid utsträckas med tre timmar till.

Sedan ett förhör har avslutats eller tiden då den hörde är skyldig att stanna kvar har utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Undantag gäller dock för den som är under arton år och har medtagits, inte hämtats, till förhör och som är skäligen misstänkt för brott. Av 6 d § lagen 1964: 167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare följer nämligen att den unge kan hållas kvar ytterligare tre timmar

Gällande svensk ratt sou 1993:60

efter förhöret för att han skall kunna överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Syftet är således att ordna frigivningssituationen, medan den möjlighet till förlängning som finns i 23 kap.

9 § rättegångsbalken endast avser brottsutredningen.

En annan författning som hänvisar till rättegångsbalken är lagen 1988:688 om besöksförbud, där det föreskrivs att polismyndigheten skall biträda åklagaren med utredning av frågor om besöksförbud. I samband med sådan utredning skall reglerna om förhör tillämpas med undantag för bestämmelsen om skyldigheten att medfölja till förhör. I 315 § sjölagen 1891:35 finns bestämmelser om att polisen skall

biträda med utredning inför sjöförklaring och att reglerna i 23 kap.

rättegångsbalken gäller vid sådan utredning. Några sådana tvångsbefogenheter har polisen emellertid inte då den i enlighet med 10 § lagen 1985:206 om viten biträder en myndighet med utredning inför ett mål om utdömande av vite prop. 198485:96 s. 57. På samma sätt torde det förhålla sig då polisen utreder frågor om kvarskrivning enligt 17 § folkbokföringslagen l99l:481; prop. 199091:153 s. 116 och 137.

4.3.8 Hämtning m.m.

En av polisens uppgifter är att enligt vad som föreskrivs i särskilda författningar på begäran av en myndighet lämna handräckning av olika slag t.ex. genom att hämta någon som skall inställa sig till ett sammanträde inför rätten eller till någon annan förrättning. Sådana bestämmelser finns i 9 kap. 10 § rättegångsbalken, 38 kap. 12 § brottsbalken, utlärmingslagen 1989:529, lagen 1991:572 om

särskild utlärmingskontroll, lagen 1988:870 om vård av missbrukare

i vissa fall, lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård, smittskyddslagen 1988:1472, värnpliktslagen 1941:967, civilförsvarslagen 1960:74 och lagen 1966:413 om vapenfri tjänst. Dessutom finns i 21 kap. föräldrabalken bestämmelser om skyldighet för polisen att hämta ett barn när dom eller beslut om vårdnad eller umgänge skall verkställas. Liknande bestämmelser finns också i 18 § lagen 1989:14 om

erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.

Bestämmelser om att polisen skall föra någon till kriminalvårdsanstalt finns i lagen 1974:202 om beräkning av strafftid, lagen 1963:193 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. och förordningen 1977:178

1993:60 Gällande svensk ratt sou

med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

I andra författningar finns regler att polisen skall föra en person

om till sjukhus eller värdinrättning eller till läkare för under-

annan sökning. Sådana bestämmelser finns i lagen 1988:870 om vård av missbrukare i vissa fall, lagen l990:52 med särskilda bestämmelser

vård av unga, lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård, lagen om

1991: 1129 om rättspsykiatrisk vård, lagen 1991:1137 om rättspsykiatrisk undersökning, förordningen 1991:1472 om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, lagen 1991:2041 om särskild

personutredning i brottmål m.m., lagen 1958:642 om blodundersök-

ning vid utredning om faderskap, lagen l965:61 om behörig-

m.m.

het att utöva veterinäryrket samt smittskyddslagen 1988:1472.

4.3.9 Avvisande och avlägsnande

En vanlig form av polisingripande är att den som exempelvis stör ordningen avlägsnas från den plats där han befinner sig. I polislagens

13 § har polisen getts uttryckligt stöd för att avvisa och avlägsna den

stör eller utgör en omedelbar fara för den allmänna ordningen. som Detsamma gäller det behövs för straffbelagd handling skall

om att en

kunna avvärjas.

Bestämmelser avvisande och avlägsnande finns även i andra

om

författningar än polislagen. Exempelvis kan den som uppträder

berusad inom ett järnvägsområde eller på annat sätt stör ordningen eller äventyrar säkerheten i järnvägsdriften, avlägsnas av en befattningshavare vid järnvägen med stöd av bestämmelserna i järnvägs-

säkerhetslagen 1990:1157. Motsvarande befattningshavare vid en

flygplats får enligt 6 kap. 1 § luftfartslagen 1957:297 från flyg-

platsområdet avvisa den som stör ordningen eller uppför sig så att han

äventyrar luftfartens säkerhet.

Av 16 § allmänna ordningsstadgan 1956:617 och 7 § lagen

1956:628 om allmänna sammankomster framgår vidare att den som inte följer de föreskrifter som polismyndigheten har meddelat för att

upprätthålla ordningen och säkerheten vid en offentlig tillställning eller

allmän sammankomst, får avvisas från tillställningen eller sammanen komsten. Rätten att avvisa tillkommer inte endast polisman utan också anordnaren och den som på hans uppdrag bevakar tillställningen eller sammankomsten. I förslaget till ny ordningslag föreslås att bestämmel-

ändras på så sätt att den som inte följer de ordningsregler som serna gäller för sammankomsten eller tillställningen eller som bryter mot

Gällande svensk ratt sou 1993:60

visst förbud, skall vara skyldig att på tillsägelse lämna platsen. Någon särskild handräckningsbestämmelse föreslås inte. Om en tillsägelse inte åtlyds kan polisen åtminstone i vissa fall ingripa med

stöd av 13 § polislagen. Ytterligare bestämmelser om polisens befogenhet att avvisa eller

avlägsna någon finns i lagen 1970:926 särskild kontroll på om flygplats, lagen 1981:1064 om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar, lagen 1988: 144 om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare och utskott och lagen 1990:217 skydd om

för samhällsviktiga anläggningar. I lagen 1977:67 tilläggsavgift

om i kollektiv persontrafik har vidare föreskrivits skyldighet ñr polisman att verkställa ett beslut om avvisning i enlighet med lagens som bestämmelser har fattats tjänsteman utför avgiftskontroll. av en som En person som har vägrats tillträde till kollektivtrafikmedel eller som har uppmanats lämna färdmedlet skall enligt förslaget till ordningsny lag också kunna avvisas eller avlägsnas polisman eller ordningsav vakt.

4.3.10¶Avspärming

Till polisens skyldigheter hör att skydda allmänheten och vidta förebyggande åtgärder i de fall då det kan befaras att ett brott med allvarliga konsekvenser kommer att förövas. För att kunna fullgöra sin uppgift i en sådan situation har polismyndigheten därför i 22 § polislagen fått viss befogenhet att avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta annan sådan åtgärd. Om det är fara i dröjsmål får polisman vidta samma åtgärder utan föregående beslut polismyndigav heten. Bestämmelsen förutsätter att det särskilda skäl kan av anses föreligga risk för ett brott som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse egendom. Som exempel på fall där av det av särskilda skäl bedöms föreligga risk för allvarligt brott nämns i förarbetena den situation som uppstår i samband med bombhot. Som ytterligare exempel nämns åtgärder till skydd för främmande statschefer, utländska sändebud och allmänna sammankomster liksom

2 kap. 17 och 18 §§ ordningslagen enligt prop. l99293z2l0. 24 kap. 9 § ordningslagen enligt 199293:210. prop.

Gällande svensk ratt sou 1993:60

vid hot sabotage och liknande prop. 1983842111

ingripanden om

132 f., SOU 1979:6 s. 307. s. Sådana åtgärder i 22 § får inte vidtas i förebyggande som avses förutsätter det verkligen på grund särskilda omsyfte, utan att av ständigheter föreligger viss risk för brott prop. 198384:ll1 en 134, SOU 1982:63 123. Det förekommer dock ofta att polisen s. s.

spärrar områden i förebyggande syfte för att kunna upprätthålla

av allmän ordning. Något lagstöd för sådana avspärmingar finns emellertid inte. Däremot har polisen befogenhet att förbjuda tillträde

till områden i del andra situationer. Så t.ex. finns det i 27 kap. en 15 § rättegångsbalken stöd för att i brottsutredande syfte spärra av eller förbjuda tillträde till visst område, förbjuda att

byggnad rum,

visst föremål flyttas eller vidta annan dylik åtgärd.

Befogenheter motsvarande dem tillagts polisen i 22 § polislagen

som

finns för räddningstjänstens del i 45 § räddningstjänstlagen 1986:1102. Det föreskrivs där att räddningsledaren vid en räddnings-

insats bl.a. får avspärra eller utrymma områden fara för liv, hälsa om eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen kan hindras på sätt. Åtgärden får dock företas endast den är försvarlig något annat om med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas genom

ingreppet och omständigheterna i övrigt. Polismyndigheten skall enligt

bestämmelse lämna det biträde behövs. Av 8 § lagen samma som

1990:712 undersökning av olyckor följer att polismyndigheten,

om i avvaktan på undersökning från säkerhetssynpunkt av en olycka att en eller ett olyckstillbud skall inledas, bl.a. får avspärra olycksområdet. Även vissa andra myndigheter får vidta åtgärd, dock utan att samma använda våld. I lagen 1987:375 förbud mot s.k. bastuklubbar och andra om liknande verksamheter finns också bestämmelser som, i syfte att

skydda mot HIV-smitta och vissa andra sjukdomar, ger polismyndigheten rätt avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till en lokal att eller plats. Andra bestämmelser till skydd mot smittsamma en finns i epizootilagen 1980:369. Om det har inträffat ett

sjukdomar fall epizootisk sjukdom på fastighet, eller om det åtminstone

av en finns grundad anledning att anta att så är fallet, skall enligt lagens 4 och 5 §§ förbud meddelas mot att bl.a. besöka och lämna fastig-

heten. Förbudet meddelas inte av polismyndigheten utan av en

veterinär eller länsstyrelsen, men det åligger polismyndigheten att

av lämna den handräckning behövs för att lagen skall efterlevas. som

Gällande svensk rätt sou 1993:60

4.3.11 Andra begränsningar i rörelsefriheten

Begränsningar för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

I syfte att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten ingriper polisen också på många andra sätt att eller mindre genom mer inskränka människors rörelsefrihet. Utredningen redovisar här vilka åtgärder som vanligen förekommer och det finns något lagstöd för om dem. Till frågan om huruvida lagstöd krävs konstitutionella skäl av återkommer utredningen till i avsnitt l samband med konserter eller offentliga tillställningar med mycket publik förekommer det t.ex. att en del publiken hålls kvar stund av en på arenan efter tillställningens slut för att inte konfronteras med en rivaliserande grupp. Sådana åtgärder att ordna successiva in- och som utsläpp av publik vid sammankomster eller tillställningar kan företas på civilrättslig grund genom att publiken i samband med biljettköpet underkastar sig vissa villkor från arrangörens sida. Däremot finns det inga bestämmelser i lag gör det möjligt för polisen företa som att sådana åtgärder. 16 § allmänna ordningsstadgan 1956:617 och 7 § lagen 1956:628 om allmänna sammankomster visserligen polisen ger befogenhet att meddela de föreskrifter behövs för att upprätthålla som allmän ordning och säkerhet vid tillställning eller sammankomst, en en men dessa föreskrifter skall rikta sig till anordnaren i sin som tur ansvarar för ordningen vid sammankomsten eller tillställningen. l propositionen 19909l:129, i vilken behandlas ingripanden vid allvarliga ordningsstörningar, anför departementschefen det i att en orolig eller hotfull situation kan befogad åtgärd från polisens vara en sida att stänga av en folksamling eller del den för kunna en av att avgöra om det finns förutsättningar för att ingripa mot de enskilda deltagarna i folksamlingen anförda 24. Något direkt lagstöd prop. s. för sådana åtgärder finns inte. Departementschefen förespråkade också, ett alternativ till som

skingringsbefallning, att en folksamling anvisas att stanna kvar på

en plats eller att tillsammans lämna platsen viss väg anförda prop. s. 25. Att skingringsbefallningar och andra befallningar kan förekomma förutsätts i 16 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken. Ändamålet med dessa bestämmelser är dock att kriminalisera vissa handlingar, inte att utöka polisens befogenheter. Något annat stöd för sådana befallningar som avses här finns emellertid inte.

sou 1993:60 Gällande svensk ratt

Stoppande av fordon och andra transportmedel

En helt annan typ av inskränkning i rörelsefriheten är polisens befogenhet att hindra fortsatt färd med ett fordon. Förutsättningarna

för att polisen skall utöva den befogenheten är regel

som att fordonet eller föraren saknar föreskrivna tillstånd, att det ñmts brister i fordonets beskaffenhet eller utrustning, att föraren bryter mot de allmänna trafikreglerna eller mot särskilda föreskrifter t.ex. om arbetstid eller transport farligt gods. Som regel krävs det dessutom av att fortsatt färd inte skulle kunna ske utan påtaglig fara för trafiksäkerheten eller utan arman väsentlig olägenhet. Bestämmelser som ger polisen befogenhet att hindra fortsatt färd med ett fordon eller annat färdmedel finns i bilregisterkungörelsen

1972:549, terrängtrafikkungörelsen 1972:594, fordonskungörelsen

1972:595, kungörelsen 1972:602 om arbetstid vid vägtransport,

vägtrafikkungörelsen 1972:603, kungörelsen 1974:681

om internationella vägtransporter, förordningen 1975:883 arbetsom förhållanden vid vissa internationella vägtransporter, körkortslagen

1977:477, lagen 1982:821 och förordningen 1982:923

om transport av farligt gods, förordningen 1987:27 om fordon i internationell vägtrafik i Sverige, lagen 1990:1079 tillfälliga om bilförbud och förordningen 1990:1165 säkerheten vid järnväg, om tunnelbana och spårväg. I sjöförklaringskungörelsen 1967:294, fartygssäkerhetslagen 1988:49 och i lagen 1980:424 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg finns bestämmelser polisens om skyldighet att hindra fartyg från att avgå. Polisen har ofta anledning att stoppa fordonsförare även i andra situationer än de som avses här. Det har hävdats att 8 § vägtrafikkungörelsen, enligt vilken vägtrafikant skall lyda polismans anvisning för trafiken, skulle utgöra det lagliga stödet för sådana ingripanden. Bestämmelsen är emellertid en handlingsregel riktad mot trafikanterna och torde inte kunna läggas till grund för någon polisiär befogenhet. Något annat uttryckligt lagstöd för dessa ingripanden finns inte.

Andra begränsningar i rätten att röra sig fritt

Beslut om awisning, utvisning eller utlämning är form

en annan av inskränkning i rörelsefriheten varigenom människor hindras från att röra sig fritt. Bestämmelser awisning, utvisning och utlämning om

finns i utlänningslagen 1989:529, lagen 1991:572 särskild

om utlärmingskontroll, lagen 1957:668 om utlämning för brott, lagen 1959:524 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller

Gällande svensk ratt sou 1993:60

Norge och lagen 1970:375 utlänming till Danmark, Finland,

om Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Det ankommer på polisen att verkställa sådana beslut.

5¶Vissa om utländsk rätt

uppgifter

l Danmark

Regler om polisens uppgifter och befogenheter finns huvudsakligen i retsplejeloven. I 108 § stadgas att polisens uppgift är att upprätthålla

säkerhet, lugn och ordning, att övervaka laglydnaden samt att ingripa för att förhindra, undersöka och beivra brott. Denna bestämmelse brukar kallas polisens generalfullmakt och anses ge polisen befogenhet att företa administrativa frihetsberövanden i vissa situationer då åtal för brott inte kan komma ifråga. Omhändertagande berusade

av personer är ett typiskt exempel på frihetsberövande med stöd av generalfullmakten.

I retsplejeloven finns bestämmelser om strañprocessuella tvångsingripanden, t.ex. anholdelse, varetzegtfaengsling, beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. Det finns också en bestämmelse om skyldighet för var och en att uppge namn, adress och födelsedatum för polisen.

Ett straffprocessuellt ingrepp beskrivs i de uppgifter utredningen fått

från Rigspolitichefen som åtgärder udføres et led i

som som strafforfølgning og hvorved der i realiteten sker en overtrazdelse af lovgivningen, der vaerner legeme, frihed, fred, eller privat

aere

endomsret Rigspolitichefen anför att °straffprocessuelle tvangsind-

. greb er forbudt, medmindre det udtrykkeligt er tilladt, medens anvendelsen af andre efterforskningsmidler er tilladt, medmindre det

uttrykkeligt er forbudt

Begreppet anholdelse motsvarar både anhållande och gripande, medan termen varetaagtfazngsling motsvarar häktning. Anholdelse beslutas av polisen i vissa fall även och varetazgtfzengsling

av envar

av rätten. Förutsättningarna för häktning och anhållande skiljer sig

något åt. För häktning krävs som huvudregel att det föreligger

begrundet misstanke om ett brott som hör under allmänt åtal och som kan medföra fängelse i minst ett år och sex månader. Dessutom krävs flyktfara, recidivfara eller kollusionsfara.

För anhållande fordras att det finns rimlig grund för misstanke om brott som faller under allmänt åtal. Åtgärden skall dessutom

vara nödvändig för att förhindra ytterligare straffbara handlingar, för att säkra lagföringen eller för att förhindra kontakter med andra. Vid sådant allvarligare upplopp som har resulterat i dråp eller svåra

Uppgifter om utländsk rätt sou 1993:50

kroppsskador kan polisen anhålla var och en som kan misstänkas för straffbar medverkan, om det inte går att med säkerhet peka ut den skyldige. l båda fallen krävs att frihetsberövandet står i proportion till brottets art och omständigheterna i övrigt.

Den som är anhållen skall ställas inför rätten inom 24 timmar, om han inte har frigivits dessförinnan. Om brottet inte är så allvarligt att häktning kan komma ifråga eller om förutsättningarna för häktning inte är uppfyllda, skall den anhållne omedelbart försättas på fri fot. I annat fall kan rätten antingen häkta den anhållne eller, under vissa förutsättningar, besluta att anhållandet skall bestå. Den anhållne skall då senast inom tre dygn från den föregående förhandlingen på nytt ställas inför rätten, som har att besluta om han skall häktas eller

friges.

Förutom i retsplejeloven finns lagstöd för polisens verksamhet även i de så kallade polislagarna, 1863 års lag och 1873 års lag, samt de med stöd av dessa utfärdade polisförordningarna. Det finns visserligen en polisförordning i varje polisdistrikt, men de lokala skillnaderna är små. Förordningarna gäller bara på allmänna platser och innehåller en mängd förbud och påbud. De kan närmast liknas vid en kombination

av allmänna ordningsstadgan och lokala ordningsstadgor. Med stöd av

dessa förordningar ingriper polisen exempelvis då någon uppträder berusad på allmän plats eller om det förekommer slagsmål eller annat våldsamt uppträdande som är ägnat att störa den allmänna ordningen.

Det kan slutligen också nämnas att polisens befogenhet att använda våld följer av strafflagens bestämmelser om nöd och nödvärn.

5.2¶England

Den engelska Police and Criminal Evidence Act, som tillkom år 1984, innebar att vissa väsentliga områden av polisrätten inklusive vissa delar av förundersökningsförfarandet blev lagfásta. Bland de områden som reglerades är här närmast av intresse polismans rätt att stoppa fordon och personer samt att gripa personer. Vidare finns det regler om förvaring av gripna personer.

Bestämmelserna om polisens befogenhet att stoppa fordon och personer tar sikte på de fall då det finns skälig anledning att anta att

man skall påträffa stöldgods eller förbjudna föremål, t.ex. skjutvapen.

Det finns i detta sammanhang också föreskrifter om trafikkontroller i syfte att utröna om ett fordon medför passagerare som är misstänkta för ett visst brott av allvarlig karaktär eller är vittnen till ett sådant brott eller har för avsikt att begå ett sådant brott, eller som olovligen är på fri fot. Polisen har rätt att söka genom fordon och personer som

sou 1993:60 Uppgifter om utländsk ratt

har stoppats på dessa grunder. En trafikkontroll i angivet syfte får utföras endast efter beslut av ett högre polisbefäl.

I engelsk rätt finns inte någon formell motsvarighet till de svenska bestämmelserna om polisrättsliga omhändertaganden. Huvudregeln är att ett gripande arrest utan föregående domstolsbeslut får ske på grund av skälig misstanke om brott, på vilket det kan följa fem års fängelse eller mer. Hämtöver finns i lagen vissa andra brott särskilt angivna, vilka kan föranleda gripande bl.a. alla brott mot the Football Offences Act 1991. Vidare får polisen gripa personer dels för brott enligt en gammal regel i common law om breach of the peace, dels på grund av vissa särskilda regler i arman lagstiftning än polislagen.

Breach of the peace föreligger när någon utför eller hotar att utföra en handling som kränker harm eller, i hans

en person närvaro, hans egendom eller som kan antas medföra en sådan kränkning eller som får någon att befara att en sådan kränkning kommer att uppstå genom ett angrepp eller allvarlig störning.

en Enligt common law får envar gripa den som i hans närvaro begår breach of the peace eller den som har begått ett sådant brott och det finns skälig anledning att anta att han kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet eller den som skäligen kan antas komma att göra sig skyldig till breach of the peace. En polisman får härutöver gripa den som angriper honom, gör motstånd eller hindrar honom i tjänsteutövningen under förhållanden som kan väntas leda till breach

of the peace.

Av dem som polisen enligt särskilda lagregler kan gripa kan här nämnas personer som är skäligen misstänkta för olaga intrång, rattfylleri, olovlig körning i vissa fall, vissa brott enligt Public Order Act samt fylleri och förargelseväckande beteende på allmän plats. Ytterligare ett exempel på polisens rätt att gripa i särskilda fall finns i the Football Spectators Act 1989. Däri föreskrivs

att en person som olovligen tar sig in eller stannar kvar på en i förväg angiven fotbollsmatch får gripas.

De brott som anges i the Public Order Act är riot och violent disorder, vilka företer likheter med upploppsbestämmelserna i brottsbalken, samt affray. sistnämnda brott har varit mycket omdiskuterat i engelsk doktrin. Affray innefattar

våld eller hot om våld mot någon annan person. Detta brott kan begås av en enstaka person och kan också begås på en icke allmän plats. Skälet till införandet av dessa brott, som ligger nära de vanliga brotten mot person, synes bl.a. ha varit den svårighet som föreligger för polis och åklagare att få fram övertygande bevisning i situationer när grupper av personer ägnar sig att trakassera andra medborgare.

Uppgifter om utländsk rätt sou 1993:60

I Police and Criminal Evidence Act finns det vidare angivet en viss general conditional power of arrest, en polisiär befogenhet som är oberoende av brottets art. Gripande får sålunda ske bl.a. om den misstänktes identitet eller adress inte kan tillfredsställande utrönas, om gripande är nödvändigt för att förhindra skada på person eller egendom, till förhindrande av brott mot den allmänna moralen och till skydd för barn eller andra särskilt utsatta personer mot den misstänkte.

Den engelska polislagen innehåller en ingående reglering av hur personer gripits skall behandlas och hur utredningen skall

som bedrivas när någon har gripits. Ett gripande skall prövas av vakthavande befäl custody officer vid den gripnes ankomst till polisstationen. Därefter skall, om den gripne inte friges dessförinnan, en omprövning göras av ett högre polisbefäl review officer inom nio timmar efter föregående prövning och därefter inom ytterligare nio timmar. En gripen person får inte, utan att frågan om frihetsberövandets bestånd har överlämnats till domstol, hållas i förvar under längre tid än 24 timmar. När misstanken avser ett svårare brott får emellertid tiden utsträckas till 36 timmar, om det är nödvändigt av utredningsskäl och utredningen bedrivs skyndsamt. Tagande i förvar detention synes endast kunna ske av den som är misstänkt för brott.

5.3¶Finland

I Finland finns en särskild polislag från 1966. Med anledning av att Finland sedan dess har tillträtt Europakonventionen har en arbetsgrupp tillsatts för att anpassa den finska polislagen till Europakonventionens bestämmelser.

Den nuvarande finska polislagen har många likheter med den svenska. I 2 kap., där polisens befogenheter regleras, stadgas inledningsvis att polisen i första hand skall sträva till att genom råd, anvisningar och befallningar upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Polisen får enligt samma bestämmelse inte ingripa i större utsträckning än vad som är av nöden för att uppnå det syftet eller för att fullgöra

tjänsteuppdrag. I de följande paragraferna ges sedan närmare regler

för olika situationer. Av intresse är bl.a. 13 § enligt vilken var och en är skyldig att lämna polisen de uppgifter som behövs för att utreda hans identitet. Polismannen får gripa den som är okänd och vägrar lämna upplysningar om sig själv. Enligt 17 § har polisen befogenhet att spärra av visst område och att lämna endast vissa personer tillträde, om det krävs för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller på grund av andra förhållanden.

sou 1993:60 Uppgifter om utländsk rätt

Bestämmelserna i 18 21 §§ ger polisen befogenhet att ingripa mot

personer som stör den allmänna ordningen på olika sätt. I 18 § regleras polisens befogenhet att skingra en folksarnling som orsakar oordning eller hinder i trafiken samt att gripa den som inte åtlyder skingringsbefallningen och ta med honom för förhör. Enligt 19 § får polisman avlägsna eller gripa och tillfälligt hålla i förvar den, som genom att föra oljud eller eljest genom sitt uppträdande direkt äventyrar allmän ordning och säkerhet. Polisman får enligt samma bestämmelse även gripa och tillfälligt hålla i förvar den,

av vars hotelser eller övriga uppträdande den slutsatsen kan dragas, att denne sannolikt kommer att göra sig skyldig till brott. Polisen får också omhänderta en person för att skydda denne för omedelbar fara för liv eller hälsa. Den som har gripits med stöd av denna bestämmelse får hållas i förvar endast så länge som det finns risk för att han äventyrar ordningen eller säkerheten eller så länge det kan antas att han sarmolikt kommer att begå ett brott, dock högst 24 timmar från gripandet. Enligt de uppgifter utredningen har fått anser man i Finland att dessa frihetsberövanden är ett problem med hänsyn till artikel 5 i Europakonventionen. Såvitt känt kommer förslaget till ny finsk polislag trots det att innehålla en bestämmelse om omhändertagande i syfte att upprätthålla allmän ordning. Den maximala tiden för omhändertagande kommer dock att kortas ner avsevärt för att bestämmelsen inte skall kollidera med Europakonventionens krav på domstolsprövning.

I 20 § regleras möjligheten att gripa och ta i förvar den

som uppträder berusad. Polisen får dessutom enligt 21 § avlägsna samt gripa och hålla i förvar den som intränger i annans bostad. I 21 §

a ges polisen befogenhet att gripa den som är efterlyst för att anhållas, häktas eller tas i förvar och i 21 b § finns bestämmelser om skyddsvisitation.

I tvångsmedelslagen finns bestämmelser om straffprocessuella

tvångsåtgärder som t.ex. frihetsberövanden, beslag, husrarmsakan och

kroppsvisitation. Reglerna om gripande, anhållande och häktning

motsvarar i stort sett de svenska bestämmelserna. Det bör dock påpekas att det inte bara är allmän åklagare som har behörighet att besluta om anhållande, utan också vissa polismän.

Polisens befogenhet att använda våld följer av 3 kap. 8 § straff-

lagen. Om en polisman möter motstånd i tjänsteutövning får han tillgripa sådana maktmedel som med hänsyn till tjänsteåtgärdens art

och motståndets farlighet samt med beaktande av situationen i övrigt kan anses försvarliga. I 16 kap. 6 § finns dessutom bestämmelse

en

om polisens befogenhet att med våld skingra en folksamling. Förutsättningarna är att folksarnlingen har ådagalagt uppsåt att göra

uppror

Uppgifter om utländsk rätt sou 1993:60

eller störa allmän ordning eller säkerhet samt att polisen tre gånger har befallt folksamlingen att skingra sig. Skingringsbefallning krävs dock inte om folksamlingen övergår till våld så plötsligt att någon befallning inte hinner ges.

5.4¶Frankrike

Polisens uppgift att trygga allmän ordning och säkerhet följer av kommunalt beslutade regler, vilka utfärdas med stöd av kommunallagen. Polisen får undantagsvis använda tvång om det krävs med hänsyn till omständigheterna, i synnerhet genom att avlägsna den som stör ordningen.

Vid sidan av häktningsinstitutet finns det i Frankrike ytterligare en form av straffprocessuellt frihetsberövande, garde å vue, ett slags tillfälligt omhändertagande i polisarrest som beslutas av den franska kriminalpolisen. För att garde ä vue skall komma ifråga krävs att det är stadgat fängelse för brottet. Huvudregeln är att förvarstagandet inte skall bestå längre än 24 timmar, men efter beslut av åklagare eller

rarmsakningsdomare kan tiden förlängas till sammanlagt fyra dygn. Detta gäller dock endast om det är fråga om narkotikabrottslighet eller

om rikets säkerhet är hotad på grund av misstanke om terroristbrott. Institutet garde å vue är mycket omdiskuterat i Frankrike eftersom den frihetsberövade är synnerligen isolerad.

Den som är berusad och som enligt intyg av läkare inte är i behov av vård får enligt lag omhändertas i polisarrest under några timmar.

Polisen har också befogenhet att företa identitetskontroller. Den som vägrar att lämna upplysningar om sin identitet kan hållas kvar på

platsen eller föras till polisstationen för identifiering. Den okände skall

friges inom fyra timmar.

I strafflagen finns vissa bestämmelser om vad som kallas les attroupements, vilket definieras som sådana folksamlingar som på allmän väg eller allmän plats kan förorsaka oordning eller skada.

Dessa folksamlingar kan ha uppkommit av en tillfällighet, men de kan

också vara en följd av exempelvis en demonstration, oavsett om den är tillåten eller inte. Polisen får använda våld för att skingra sådana

folksamlingar, men om möjligt skall skingringsbefallning först

meddelas. Den som inte åtlyder polisen kan dessutom straffas.

Polisens befogenhet att använda våld har stöd i en bestämmelse i strafflagen enligt vilken det allmännas representanter får använda våld i försvar för att se till att lagar och beslut efterlevs eller för att skingra en folksamling un attroupement. Det krävs dessutom att våldet står i proportion till motståndet.

sou 1993:60 Uppgifter om utländsk rätt

5.5 Nederländerna

Den holländska polisen har en i lag föreskriven skyldighet att upprätthålla den allmänna ordningen. Hur polisen skall handla för att fullgöra sin uppgift bestäms av case-law, dvs. rättspraxis. För att

upprätthålla allmän ordning har polisen i praxis ansetts ha befogenhet

att företa en mängd olika åtgärder. Den som stör ordningen kan exempelvis föras till någon arman plats och som en sista utväg också omhändertas. Proportionalitetsprincipen måste iakttas och omhändertagandet kan bestå högst några timmar. Befogenheten att omhän-

derta ordningsstörare utnyttjas enligt uppgift relativt sällan och med

försiktighet. Den som har blivit omhändertagen kan anföra klagomål över ingripandet, liksom över varje annat ingripande av holländsk polis. Klagomålen prövas av polisen och överprövas av ett oberoende organ dock inte ett judiciellt organ.

Det finns således inte någon bestämmelse i lag som tillåter polisen att frihetsberöva den som stör allmän ordning. Enligt uppgifter från Utrikesdepartementet i Haag har man dock övervägt att införa sådana regler. Tanken på en uttrycklig lagreglering tycks emellertid ha övergivits på grund av misstanken om att befogenheten skulle komma

att utnyttjas för mycket om den kom till uttryck i skriven lag. Enligt holländsk uppfattning är uttryckligt stöd i lag inte nödvändigt, i vart

fall inte av hänsyn till Europakonventionen, eftersom omhändertagandena är så korta att artikel 5 inte torde vara tillämplig. Inte ens den

omständigheten att det är fråga om förvaring i arrest medför enligt det

holländska resonemanget att omhändertagandena blir att betrakta som frihetsberövanden i konventionens mening.

5.6¶Norge

I Norge finns en polislag från 1936 som behandlar organisatoriska frågor. För närvarande förbereds emellertid ett förslag till en ny polislag som skall innehålla generella regler om i vilka situationer polisen kan ingripa och vilka ingripanden som kan förekomma. Polislagen kommer dock att bli långt mindre detaljerad än vad

straffeprosessloven

Frågan om förenligheten med konventionerna om mänskliga rättigheter har inte tagits upp under arbetet med den nya lagen. Lagen kommer dock att inledas med en bestämmelse om att den gäller med de begränsningar som följer av folkrättsliga regler och överenskommelser med främmande stater. En sådan bestämmelse är numera

Uppgifter om utländsk rätt sou 1993:60

bruklig i norsk lagstiftning och gör de folkrättsliga reglerna automatiskt bindande.

Till polislagen kommer att överföras den bestämmelse som reglerar omhändertagande av bl.a. ordningsstörare och som för närvarande finns i straffeprosessloven. Denna bestämmelse ger polisman befogenhet att till polisstationen ta med den som stör ordningen på offentlig plats; den som inte åtlyder polismans order att avlägsna sig från offentlig plats, när omständigheterna synes kräva det; den som nekar att uppge namn, ålder och adress eller när riktigheten i uppgifterna kan betvivlas samt den som påträffas på en plats där brott omedelbart innan har begåtts. Ett omhändertagande med stöd av denna bestämmelse får inte bestå längre än fyra timmar. Till polislagen kommer också att överföras den bestämmelse i lösgengerloven som ger polisen befogenhet att omhänderta berusade personer.

l straffeprosessloven finns bestämmelser om pågripelse, vilket motsvarar gripande och anhållande, samt fengsling, vilket motsvarar häktning. Förutsättningarna för fengsling är i stort desamma

som förutsättningarna for häktning, med den skillnaden att minimistraffet inte behöver vara mer än sex månaders fängelse. Förutsättningarna för pågripelse är i sin tur desamma som för fengsling. Det krävs dock dessutom att rättens beslut om fengsling inte kan avvaktas. Den

som har gripits skall som regel senast inom 24 timmar ställas infor rätten.

Det finns ytterligare en bestämmelse om pågripelse som emellertid skiljer sig från de svenska reglerna. Oavsett straffets längd kan

en polisman nämligen besluta om pågripelse om den misstänkte påträffas på bar gärning och inte avbryter sin brottsliga verksamhet. Det tycks dock inte finnas några regler för hur den gripne skall behandlas om han är misstänkt för ett brott som inte är så allvarligt att häktning kan komma ifråga. Detta torde innebära att den gripne inte kan hållas kvar hos polisen.

Tyskland

Tysk rätt innehåller i Strafprozessordnung bestämmelser

om häktning och i förhållande till häktning provisoriska tvångsmedel,

som är uppbyggda på i princip samma sätt som de svenska reglerna i rättegångsbalken.

Polisrättsliga bestämmelser finns i delstatliga lagar, samtliga

som tillkom år 1990. Bestämmelserna synes ha i huvudsak samma materiella innehåll i de olika delstaterna.

Bestämmelserna om förvar Gewahrsam innefattar en befogenhet för polisen i förvar, detta

att ta en person om

sou 1993:60 Uppgifter om utländsk rätt

1 behövs för att skydda honom for en fara till liv eller hälsa, eller 2 är oundgängligen nödvändigt för att förhindra ett omedelbart

förestående brott eller en ordningsstörning av synnerlig betydelse för

allmänheten eller ett fortsatt sådant handlande, eller

3 är oundgängligen nödvändigt för att en avvisning skall kunna

genomföras.

Vidare kan polisen ta i förvar en minderårig, som undandragit sig vårdnadshavaren eller den sociala myndigheten. Tagande i förvar kan också ske i fråga om rymlingar från kriminalvårdsanstalter, häkten

etc. Förvar kan dessutom tillgripas i identiñeringssyfte.

Om någon har tagits i förvar skall polismyndigheten ofördröjligen underställa en domare frågan om frihetsberövandets laglighet och fortbestånd. Ett underställande behövs dock inte om det kan antas att domarens beslut kan meddelas först efter det att grunden för förvarstagandet har bortfallit.

En förvarstagen person skall friges senast 24 timmar efter gripandet, om han inte dessförinnan har ställts inför domaren, och i vart fall senast vid utgången av dagen efter omhändertagandet. Ett frihetsberövande i syfte att fastställa en identitet får inte överskrida tolv timmar.

Den tyska polislagstiftningen innehåller en ingående reglering av de fall då polisen har befogenhet att fastställa en persons identitet och vilka åtgärder som därvid får vidtas. En identitetsfastställelse kan företas i närmare angivna fall, bl.a. i syfte att förhindra allvarligare brott, avvärja fara för liv, hälsa eller egendom eller bistå annan myndighet med handräckning.

Awisning innefattar att polisen, till awärjande av en fara för någon annans liv, hälsa eller frihet, tillfälligt avvisar en person från en plats eller förbjuder honom att beträda en viss plats.

6 förhållande till

Polislagstiftningens

Sveriges konventionsåtaganden

Kapitlet inleds med vissa allmänna överväganden som ligger till grund för den därpå följande analysen av den svenska polislagstiftningens

förhållande till Sveriges konventionsåtaganden. Som ett resultat av analysen föreslår utredningen vissa förändringar, framför allt beträffande polisens befogenheter att företa frihetsberövanden. Utredningen föreslår således att bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i 13 § polislagen tas bort, att avlägsnandebegreppet som en följd därav utvidgas och att möjligheten att häkta utvidgas såvitt avser vissa mindre allvarliga brott av ordningsstörande karaktär. Utredningen redogör vidare för reglerna om frihetsberövande av unga och föreslår att 12 § polislagen och 16 § lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ändras på ett sådant sätt att de fortsättningsvis inte skall kunna ge stöd för att ta barn i förvar i arrest.

För att tillfälliga omhändertaganden enligt 14 § polislagen inte skall stå i strid med Europakonventionen föreslår utredningen vidare en

uttrycklig bestämmelse om att den som enligt gällande regler kan omhändertas för identifiering också är skyldig att lämna uppgift om sin identitet. Utredningen föreslår vidare vissa regler i rättegångsbalken, polislagen och LOB om förutsättningarna för att polisen skall få ta en person i förvar i arrest. Ytterligare ett av konventionshänsyn föranlett förslag utgörs av en bestämmelse om befogenhet för polisen att under vissa förhållanden häva ett beslut om gripande. Slutligen föreslår utredningen en regel om polisens skyldighet att underrätta den som har gripits om skälen för frihetsberövandet samt en bestämmelse

polisens befogenhet att förhöra den som avlägsnas. om

6.1¶Allmänna överväganden

l Inledning

Utredningen har haft i uppdrag att analysera den svenska polislagstiftningens förhållande till de internationella konventionerna angående

mänskliga rättigheter. Den tidigare genomgången av de olika kon-

ventionerna visar att Europakonventionen innehåller de mest detalje-

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

rade bestämmelserna, särskilt ifråga om skyddet mot frihetsberövanden. Den är förenad med det mest utvecklade kontrollsystemet och har till följd därav gett upphov till mer vägledande praxis än någon annan konvention, vilket inte minst är viktigt för tolkningen av dess innehåll. Europakonventionen är av dessa skäl den av de internationella konventionerna som har störst intresse för analysen. Följande redogörelse avser därför också så gott som uteslutande de svenska reglernas förhållande till Europakonventionen.

Det har tidigare ansetts att svensk rätt generellt överensstämmer

med bestämmelserna i Europakonventionen. Denna uppfattning har

emellertid alltmer fått ge vika för uppfattningen att Sverige, lika lite som något annat land, kan göra anspråk på att till fullo uppfylla alla de krav som konventionen ställer. Det beror bl.a. på att konventionen får konsekvenser på så många områden att det kan vara svårt att förutse alla problem. Reglerna är också så allmänt utformade att de kan tolkas på flera olika sätt. Det är därför först när kommissionen eller Europadomstolen har prövat en fråga som konventionens verkliga innehåll i det avseendet kan sägas vara klarlagt. De kontrollerande organen, och då i synnerhet domstolen, är därför av avgörande betydelse för tolkningen av konventionen och för frågan om den svenska lagstiftningens förenlighet med innehållet i konventionen.

De svenska bestämmelserna om polisens befogenheter har emellertid inte varit föremål för Europadomstolens prövning. Utredningen har inte heller kunnat finna att domstolen har tagit ställning till motsvarande bestämmelser i något annat land. Jämförelsen med Europakonventionen har därför fått ske med hjälp av andra näraliggande fall från kommissionen och domstolen samt med hjälp av doktrinen.

Utredningens analys av den svenska polislagstiftningens förhållande till Europakonventionen kan sammanfattas med konstaterandet att de svenska bestämmelserna i mycket stor utsträckning motsvarar de krav

konventionen ställer. De bestämmelser, mot vilka det från som konventionssynpunkt sett inte finns något att anmärka, tas inte upp till

närmare behandling i den följande redogörelsen. Utredningen vill dock

betona att det alltid finns en risk för att tillämpningen av de inhemska bestämmelserna kan vara sådan att en konflikt uppstår med innehållet i Europakonventionen. Med andra ord kan också en lagregel som till sin ordalydelse står i överensstämmelse med konventionen tillämpas

på ett konventionsstridigt sätt. Sådana tillämpningsproblem berörs

dock inte närmare här.

Utredningen har funnit att de svenska bestämmelserna om polisens befogenheter i vissa avseenden måste anpassas till Europakonventionen. Innan utredningen går in på vilka förändringar av reglerna som avses vill utredningen återigen framhålla den osäkerhet som råder till

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

dess att Europadomstolen eventuellt får anledning att ta ställning till de frågor som avses. Det är också viktigt att framhålla att en anpassning till konventionen, i motsats till vad man kanske skulle kunna tro, inte med nödvändighet medför att polisen får minskade möjligheter att ingripa. Det har att göra med en princip som Europadomstolen har slagit fast i fallet Deweer och som är av grundläggande betydelse för all tolkning och tillämpning av Europakonventionen s. 29, § 53 :

...in the area of human rights he who can do more cannot necessarily do less. The Convention permits under certain conditions some very serious forms of treatment, such as the death penalty Article 2 § second sentence, whilst at the same time prohibiting others

which by comparison can be regarded as rather mild, for example

unlawfuldetention for a brief period Article 5 § l or the expulsion of a national Article 3 § 1 of Protocol No. 4. The fact that possible to inflict on a person one of the first-mentioned forms of treatment cannot authorise his being subjected to one of the second-mentioned, even he agrees or acquiesces.

Principen kan också belysas med ett mindre drastiskt exempel än det Europadomstolen har tagit upp, nämligen frihetsberövande på grund av misstanke om brott. Visserligen tillåter konventionen att en person som är misstänkt för brott under vissa förutsättningar berövas friheten, men det är därmed inte givet att konventionen också godtar att den misstänkte berövas friheten på annan grund, t.ex. for att han har stört ordningen. Det kan visserligen tyckas vara mindre ingripande för den enskilde att bli frihetsberövad efter beslut av polisen och sedan få rapporteftergift än att bli föremål för ett straffrättsligt förfarande. Icke desto mindre krävs det att också den till synes lindrigare åtgärden har stöd i konventionens bestämmelser.

Det har ofta hävdats att det ligger i sakens natur att, om polisen enligt en viss bestämmelse har befogenhet att vidta en åtgärd, bestämmelsen också ger stöd for ytterligare åtgärder som är nära förknippade med det som regleras i bestämmelsen. Ett sådant resonemang är med hänsyn till Europadomstolens uttalande i fallet Deweer emellertid inte godtagbart. Den som enligt en bestämmelse i lag har befogenhet att företa en tämligen ingripande men konventionsenlig åtgärd kan inte alltid åberopa denna bestämmelse till stöd även for

mindre ingripande åtgärder. Också den mindre ingripande åtgärden

måste ha stöd i konventionens bestämmelser, vilket bl.a. innebär att den som regel måste ha uttryckligt lagstöd. Exempelvis kan polisen därför inte utan vidare åberopa en bestämmelse om frihetsberövande

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

som grund för att omhänderta föremål som den frihetsberövade har med sig.

Av resonemanget ovan följer att en anpassning till Europakonventionen kan leda till att polisen får fler lagreglerade möjligheter att företa åtgärder som inskränker de mänskliga fri- och rättigheterna. De ändringar som föreslås i detta betänkande innebär emellertid antingen att lagstöd införs för åtgärder som redan nu förekommer utan stöd av lag, att ytterligare lagstöd införs för att göra redan befintliga bestämmelser konventionsenliga eller att en viss typ av åtgärd ersätts av en annan typ. Utredningen vill därför redan nu framhålla att de föreslagna ändringarna enligt utredningens uppfattning varken kommer att leda till ytterligare inskränkningar i enskildas fri- och rättigheter eller till någon beaktansvärd minskning av polisens befogenheter att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

En bestämmelse om polisingripanden

Utredningen har i avsnitt 4.1. definierat begreppet polisingripande.

Med ett sådant ingripande avses en åtgärd som syftar till ett konkret resultat, som riktar sig mot en eller flera bestämda personer och som medför synbara eller kännbara verkningar. Dessutom skall det vara fråga om en åtgärd som på något sätt kan förenas med tvång. En polisman som företar ett ingripande enligt denna definition torde därigenom inskränka en eller flera av de fri- och rättigheter som anges i Europakonventionen. Av det ovan förda resonemanget följer därmed att polisingripanden måste ha stöd i lag eller annan författning för att inte stå i strid med konventionen. Då en polisman överväger att vidta en åtgärd är han naturligtvis i princip skyldig att ta ställning till om åtgärden av hänsyn till Europakonventionen eller till regeringsformen kräver författningsstöd eller om den kan företas även utan uttryckligt stöd i författning. Det är emellertid lätt att inse att en polisman inte kan göra sådana överväganden i exempelvis en akut situation av oordning. Det vore därför av värde om polislagen innehöll en uttrycklig bestämmelse om vilka olika former av ingripanden som en polisman får företa under förutsättning att han har stöd för åtgärden i lag eller annan författning. Utredningen har kommit fram till att de

ingripanden som inte bör förekomma utan uttryckligt författnings-

stöd är sådana som kan betraktas som befallningar, frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten, husrannsakan och liknande åtgärder, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, stoppande av fordon samt beslag och andra former av omhändertagande av egendom. Utredningen föreslår att det i polislagen införs en ny bestämmelse om att dessa olika former av ingripanden får företas endast under de

Förhållandet till konventionerna

förutsättningar som anges i lag eller författning.

annan Den närmare innebörden av de skilda begreppen kommer

utredningen att senare

återkomma till.

I 8 § polislagen ges vissa allmänna principer för

polisingripanden.

Det är bl.a. proportionalitetsprincipen och behovsprincipen som

kommer till uttryck i bestämmelsen. Dessa bör

principer naturligtvis

tillämpas inte endast då polisen ingriper på det sätt som anges i den ovan föreslagna bestämmelsen i polislagen, utan vid alla olika former

av polisiära åtgärder. Utredningen föreslår därför att 8 § ändras så att

det uttryckligen framgår att den fall då

avser samtliga en polisman vidtar en åtgärd eller handlar på något sätt. annat

6.1.2 Gränsdragningen mellan frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten

De allra flesta polisingripanden inskränker människors rörelsefrihet i större eller mindre utsträckning. I vissa fall är

inskränkningarna så

betydande att ingripandena måste betraktas frihetsberövanden som i Europakonventionens mening. Som utredningen har

tidigare redogjort

för tillåter inte Europakonventionen frihetsberövanden att företas annat än under de förutsättningar i artikel 5:1. som anges Ett frihetsberövande som inte kan stödjas på denna artikel strider således ovillkorligen mot konventionen. Däremot kan andra

inskränkningar i

rörelsefriheten företas med stöd artikel 2:3 i

av fjärde tilläggsproto-

kollet till Europakonventionen. Möjligheterna att göra sådana inskränkningar är mycket större än vad gäller för som frihetsberövanden. För att skall kunna bedöma man om de typer av polisingripanden som inskränker rörelsefriheten är förenliga med

Europa-

konventionen eller inte, är det därför nödvändigt att först avgöra om ingripandena utgör frihetsberövanden i konventionens mening eller om de bara inskränker rörelsefriheten i mindre mån. Som utredningen har redogjort för i avsnitt 3.3.1

har Europadom-

stolen i några fall berört frågan skillnaden mellan om frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten. Domstolen har särskilt framhållit att det är fråga gradskillnad om en snarare än en artskillnad och att bedömningen får göras med utgångspunkt från den konkreta situationen. Bland de omständigheter kan ha

som betydelse för bedömningen har Europadomstolen nämnt karaktären, varaktigheten

och resultatet åtgärden sättet på vilket av samt åtgärden verkställs fallen Guzzardi samt Engel m.fl..

Även Europadomstolen

om har varit försiktig med att uttala sig i generella termer, utredningen det är anser att möjligt att slå fast vissa

m

l Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

principer kan tjäna vägledning vid bedömningen av vilken som som karaktär ett ingripande har. För det första bör ett ingripande leder till att någon tas iförvar som i polisarrest eller på annat sätt hålls inspärrad i ett begränsat utrymme, övriga omständigheter, utgöra ett frihetsberövande. oavsett anses Denna slutsats har enligt utredningens mening stöd i Europadomstolens dom i fallet Engel mil., där domstolen fann att de åtgärder innebar att klagandena låstes in var att betrakta som som frihetsberövanden. Klagandena militärer. Detta kan visserligen ha var

påverkat utgången, enligt utredningens mening bara på så sätt att

men

Europadomstolen skulle ha gjort strängare bedömning av de

armars en övriga åtgärder inte befarms utgöra frihetsberövanden. som nu

Vad gäller betydelsen varaktigheten kan det hävdas att karaktären

av frihetsberövande ökar längre åtgärd pågår. Att en kortare av en stund tvinga någon att starma på plats utgör sannolikt inte mer än en mindre inskränkning i rörelsefriheten. Ju längre den mot vilken en ingripandet riktar sig är tvungen att stanna kvar, desto mer kommer ingripandet närma sig ett frihetsberövande. Utredningen anser att emellertid att det knappast kan hävdas att utsträckningen i tiden ensamt är avgörande för frågan ett ingripande utgör ett frihetsberövande om eller ej. Dessutom måste ta hänsyn till vilket slags åtgärd det är man fråga den riktar sig och i vilket syfte den företas. om, mot vem Om med hjälp bl.a. de omständigheter som anges ovan har man av kunnat fastställa att åtgärd bör anses utgöra ett frihetsberövande, en återstår frågan när frihetsberövandet tar sin början. Att ett om utgör frihetsberövande torde vara ställt utom allt tvivel

gripande ett

eftersom den är gripen kan tas i törvar, men frågan om när som frihetsberövandet börjar är därmed inte besvarad. Börjar det redan när den sätts in i polisbilen för att köras till polisstationen eller

gripne

först när han förs i arresten För att kunna svara på frågan bör man enligt utredningens mening göra helhetsbedömning och se på en olika åtgärder i belysning det slutliga syftet. Att ta med

polisens av

någon till polisstationen behöver inte ett frihetsberövande i sig. vara Det måste dock betraktas del ett frihetsberövande om det som en av ingår ett led i ett ingripande som slutligt syftar till en åtgärd som som definitionsmässigt utgör frihetsberövande. Utredningen anser därför ett frihetsberövandet i det här fallet börjar redan när polismannen på att beslutar att gripa den misstänkte. Transporten till polisstatio-

platsen

del frihetsberövandet, vilket inte upphör förrän den nen är en av

friges. Enligt utredningens uppfattning saknar det betydelse för gripne

bedömningen den gripne faktiskt blir inlåst i arresten eller inte. om Det avgörande är i stället att han formellt sett kan tas i törvar.

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

Ett annat vanligt ingripande är medtagande eller hämtning till förhör

enligt 23 kap. rättegångsbalken. Naturligtvis innebär sådant ett ingripande en inskränkning i rörelsefriheten, i synnerhet den som som skall förhöras är skyldig att stanna kvar under några timmar. Polisen

har emellertid inte befogenhet att med tvång hålla kvar den som skall förhöras och än mindre ta honom i förvar. och

Medtagande hämtning

till förhör bör enligt utredningens mening därför inte betraktas som frihetsberövanden. Därmed bör inte heller till polisstatiotransporten nen anses utgöra ett led i ett frihetsberövande. Polisingripanden som syftar till att föra ett barn hem till sina

föräldrar innefattar enligt utredningens uppfattning inte heller sådana

inskränkningar i rörelsefriheten att de bör betraktas frihetsberösom vanden ifr fallet Nielsen, kommenterat i avsnitt 3.3.1. Detsamma

torde gälla även om polisen överlämnar barnet till socialtjänsteman en eller till en vårdinstitution. Om barnet förs direkt till den skall som ta över ansvaret eller först till polisstationen saknar enligt

utredningen betydelse för bedömningen, under förutsättning att fortlöpande

åtgärder vidtas för att barnet skall kunna överlämnas. Sådana åtgärder kan exempelvis att identifiera barnet eller kontakt vara att ta med föräldrarna och invänta deras ankomst till polisstationen. Att barnet under tiden får vänta på polisstationen gör i och för inte

sig att

åtgärden blir att betrakta ett frihetsberövande,

som men längre

barnet får vänta desto mer får åtgärden sådan karaktär. en Som utredningen tidigare har poängterat måste varje ingripande ses i sitt sammanhang för att skall kunna avgöra det man om utgör ett frihetsberövande eller Syftet med en åtgärd kan därför inte ensamt avgörande. Även vara om avlägsnande som regel inte kan anses innefatta frihetsberövande skulle bedömningen kunna bli en annan om det exempelvis är fråga att hålla någon inlåst i om en polisbil under en mycket lång transport.

I detta betänkande kommer begreppet frihetsberövande

fortsättnings-

vis att användas endast för sådana ingripanden

som enligt utredningens uppfattning utgör frihetsberövanden i Europakonventionens mening.

Dessa ingripanden förekommer under flera olika

beteckningar i svensk

rätt som t.ex. gripande, anhållande och häktning.

Utredningen har övervägt möjligheten att skapa ett nytt, enhetligt begrepp för

dessa ingripanden, vilket tydligt skulle visa att det är fråga frihetsberöom vanden. Eftersom ingripandena skiljer sig på så många andra sätt har utredningen emellertid funnit att det inte är lämpligt. Av samma skäl har utredningen avstått från att föreslå samlande

en beteckning för

de ingripanden som innefattar andra inskränkningar i rörelsefriheten

än frihetsberövanden. Däremot bör och ett samma begrepp inte användas både för frihetsberövanden och för andra

ingripanden.

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

Begreppet omhändertagande bör därför reserveras för sådana ingripanden innefattar frihetsberövande i konventionens mening, som medan avlägsnande endast bör användas för andra inskränktermen ningar i rörelsefriheten än de innefattar frihetsberövande. som

1.3¶Tolkningen av artikel 1:e i Europakonventionen

Av de bestämmelser i Europakonventionen som är av betydelse för

utredningen är det framför allt artikel 5:l:c som vållar tolkningssvårigheter. Samtidigt har artikeln vid jämförelsen med de svenska reglerna visat sig de viktigaste. Innan utredningen går in vara en av på frågan reglerna frihetsberövanden motsvarar konventionens om om krav vill utredningen därför redogöra för sin syn på hur artikel 5:l:c

bör tolkas. Grundläggande för tolkningen bestämmelsen är att alla frihetsav berövanden är undantag från principen rätten till personlig frihet. om Europadomstolen har i fallet Stögmüller t.o.m. karaktäriserat ett beslut häktning 40, § 4: om som

this serious departure from the rules of the respect for individual and of the presumption of innocence which involved in

liberty

detention without a conviction. every

Uppräkningen tillåtna frihetsberövanden i artikel 5:1 är enligt av Europadomstolen således avsedd att uttömmande. Av samma skäl vara måste artikeln också tolkas restriktivt bl.a. fallen Guzzardi och

se

Ciulla. Svårigheten med artikel 5:l:c är framför allt att bestämmelsen är utformad så att den ologisk om den tolkas efter sin ordalydelse. synes Som framgår redogörelsen i avsnitt 3.3.2 är tolkningsfrågan också av föremål för diskussion i doktrinen. Av Europadomstolens dom i fallet Lawless framgår emellertid otvetydigt att varje sådant frihetsberövande i artikel 5:l:c måste syfta till att ställa den frihetsberövade som avses inför domstol. Dessutom krävs det enligt vad Europadomstolen har anfört i fallet Ciulla att det skall vara fråga om ett straffprocessuellt förfarande. Europadomstolen har däremot inte tagit ställning till om det alltid krävs skälig misstanke brott eller om det är tillräckligt om någon de andra grunderna i artikel 5:l:c kan åberopas och hur att av det i så fall låter sig förenas med kravet på att den frihetsberövade skall ställas inför domstol. Oavsett hur det förhåller sig med detta kan

enligt utredningens mening inte bortse från Europadomstolens

man krav frihetsberövandet skall syfta till att ställa den frihetspå att

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

berövade inför domstol inom för straffprocessuellt förramen ett farande. För att ett frihetsberövande skall konventionsenligt fordras vara vidare att misstanken om brott kvarstår under hela den tid frihets-

berövandet varar fallet Stögmüller. Så det inte längre föreligger

snart någon skälig misstanke brott skall den frihetsberövade således om friges. Eftersom Europakonventionen kräver varje frihetsberövande att skall stå i överensstämmelse med den nationella lagen måste dessutom övriga förutsättningar för frihetsberövande enligt den nationella

lagen

vara uppfyllda. t.ex. fara för fortsatt brottslighet. Om det brister i dessa förutsättningar skall den frihetsberövade också omedelbart

friges. Frigivningen får inte försenas exempelvis administrativa

av åtgärder.

6.2¶Ingripanden 13 § enligt polislagen

Utredningen har funnit att bestämmelsen tillfälligt omhändertagan-

om

de i 13 § andra stycket polislagen inte är förenlig med Europakon-

ventionen och föreslår därför att den avskaffas. För polisens att befogenheter att ingripa inte skall minskas detta som en följd av

föreslår utredningen att begreppet avlägsnande utvidgas Även kraftigt.

om det i många fall kan vara tillräckligt att polisen ingriper med stöd av en utvidgad bestämmelse om avlägsnande finns det ändå fall då ett frihetsberövande är nödvändigt, dvs. då polisen behöver ha befogenhet att ta en person i förvar i arrest. Utredningen utökad anser att en befogenhet att företa frihetsberövanden bör infogas i det

straffpro-

cessuella systemet och föreslår därför bestämmelse i rättegångsen ny balken om häktning för vissa brott har typiskt

som ordningsstörande

karaktär, oavsett vilken påföljd kan följa på brottet. Bestämmelsom sen gör det möjligt att gripa och anhålla också den kan misstänkas som för något av dessa brott.

6.2.1¶Konventionsenligheten 13 § av polislagen

Frågan om var gränsen går mellan frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten ställs på sin spets vid bedömningen av om bestämmelsen i 13 § polislagen är konventionsenlig eller Även om det kan vara svårt att ett generellt den frågan ge svar anser utredningen att avlägsnanden enligt 13 § polislagen normalt inte kan bedömas som frihetsberövanden utan mindre ingripande som

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

inskränkningar i rörelsefriheten. Utredningen vill dock framhålla att ett avlägsnande under exceptionella omständigheter kan komma att betraktas ett frihetsberövande. Under förutsättning att avlägsnansom det inte skall ett frihetsberövande kan emellertid bestämmelses som i 13 § polislagen i denna del godtas med hänsyn till artikel 2:3 i sen

fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen se bilaga 2:3. Konventionsenligheten av omhändertaganden enligt 13 § polislagen

är däremot svårare att bedöma. Vad som starkt talar för att sådana omhändertaganden bör betraktas frihetsberövanden i konventiosom mening är framför allt att den omhändertagne kan tas i förvar. nens Dessutom har omhändertagandet inget annat syfte än att den omhändertagne skall i förvar till dess att det inte längre finns någon akut tas fara för att han skall störa ordningen eller göra sig skyldig till brott. Vad skulle kunna tala för slutsats är att ett omhänsom en annan dertagande enligt 13 § polislagen har så kort varaktighet. De fall som Europadomstolen har behandlat har gällt frihetsberövanden under mycket längre tid än de timmar det maximalt kan bli fråga om i sex det här fallet, och berättigar enligt utredningens mening inte till några slutsatser hur Europadomstolen skulle ställa sig till kortvariga om frihetsberövanden. Den omständigheten att det är fråga om förhållandevis kort tid torde dock, särskilt mot bakgrund av domstolens uttalande i fallet Engel m.fl., inte kunna uppväga de omständigheter omhändertagandet karaktär frihetsberövande. Enligt som ger av utredningens mening skulle konventionsorganen vid en prövning därför komma att bedöma omhändertaganden enligt 13 § polislagen frihetsberövanden i konventionens mening. För att sådana som omhändertaganden skall konventionsenliga fordras därför att de vara överensstämmer med något de fall räknas upp i artikel 5:1 av sex som

i Europakonventionen. Det kan inledningsvis konstateras att omhändertaganden i syfte att

upprätthålla den allmänna ordningen inte är förenliga med artikel 5:1:c, eftersom sådana omhändertaganden helt saknar samband med straffprocessuellt förfarande. Den artikel man i stället möjligen ett skulle kunna stödja sig på är den delen av 5:1:b, som tillåter senare någon berövas friheten i ändamål att uppnå fullgörandet av en i lag att

föreskriven skyldighet. Europadomstolens praxis visar emellertid att

artikel 1 inte kan åberopas annat än om det är fråga om en konkret och specifik skyldighet någon har underlåtit att fullgöra. som Omhändertagandet får inte heller utgöra en förtäckt straffåtgärd i efterhand, utan det skall verkligen syfta till att framtvinga uppfyllandet förpliktelse fallen Engel m.fl., Guzzardi samt Ciulla. I fallet av en m.fl. § 69 anförde Europadomstolen också att en alltför vid

Engel

tolkning artikel 5:1:b skulle kunna äventyra rättssäkerheten, av

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

eftersom man i så fall bl.a. skulle kunna rättfärdiga administrativa beslut om frihetsberövanden i syfte att tvinga medborgarna fullgöra att

den allmärma skyldigheten att laglydig. Följaktligen har Europa-

vara domstolen inte godtagit frihetsberövanden bara har syftat till som att hindra den frihetsberövade från att begå brott i allmänhet

fallet

Guzzardi. Mot denna bakgrund utredningen det uppenbart anser att inte heller artikel 5:l:b kan åberopas till stöd för frihetsberövande i syfte enbart att upprätthålla allmän ordning. Eftersom inte heller någon annan punkt i artikel 5:1 är tillämplig måste slutsatsen bli att sådana frihetsberövanden är konventionsstridiga.

Möjligheten att

tillfälligt omhänderta den stör eller hotar att störa den allmänna som ordningen bör därför avskaffas. Utredningen kommer därefter till frågan konventionsenligheten om

av omhändertaganden i syfte att avvärja strafbelagd handling. Den

artikel som ligger närmast till hands att åberopa är 5:l:c. Syftet med

ett omhändertagande enligt 13 § polislagen är dock inte att ställa den

frihetsberövade inför domstol vilket, enligt vad Europadomstolen har uttalat, fordras för att artikel 5:l:c skall tillämplig. De andra vara punkterna i artikel 5:1 täcker inte heller sådana frihetsberövanden som

dethär är fråga Omhändertaganden i syfte om. att avvärja straftbelagd

handling skulle därmed strida mot konventionen. Man skulle emellertid kunna tänka sig att Europadomstolen skulle vara försiktig med att underkänna 13 § polislagen med hänsyn till det

samhälleliga intresset av att polisen har tillräckliga möjligheter

att avstyra bråk och att tillfälligt ta hand den stör ordningen. om som Detta gäller särskilt det finns liknande bestämmelser i andra som länder som har ratificerat Europakonventionen. det

Utredningen anser

emellertid uteslutet att Europadomstolen skulle frihetsacceptera ett berövande som inte i artikel 5:1. Den enda möjligheten passar är i så fall att göra gällande att omhändertaganden enligt 13 §

polislagen

inte utgör frihetsberövanden, framför allt på grund den korta tid de av maximalt kan vidmakthållas. Det får emellertid osannolikt anses att Europadomstolen på det sättet skulle kunna bortse från de att

Omhändertagna kan tas i förvar i arrest. Som utredningen tidigare har

redogjort för torde detta ensamt för att ett ingripande skall vara nog komma att betraktas ett frihetsberövande. som Trots den osäkerhet råder med hänsyn till

som att Europadomstolen

inte har prövat något kortvarigt frihetsberövande och trots att andra länder inte tycks ha anpassat sin lagstiftning till

Europakonventionen i större utsträckning än vad Sverige har gjort, har utredningen därför

kommit till slutsatsen att inte heller bestämmelsen

om tillfälligt omhändertagande i syfte att awärja brott bör behållas.

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

6.2.2¶Andra möjligheter att ingripa

Utredningen således att polisens befogenheter enligt 13 § anser polislagen att omhänderta någon i syfte att upprätthålla allmän ordning eller avvärja straffbelagd handling inte kan behållas i nuvarande form. Frågan är befogenheten att företa sådana ingripanden behöver om ersättas med någon befogenhet. För att kunna ta ställning till det annan först avgöra vilka alternativ polisen redan enligt gällande måste man

rätt har till sitt förfogande. Utredningen lämnar därför en redogörelse

för i vilka situationer tillfälliga omhändertaganden förekommer och i vilken utsträckning polisen i sådana fall kan ingripa med stöd av bestämmelsen avlägsnande i 13 § polislagen eller med stöd av om reglerna i rättegångsbalken. Avvisande behandlas dock inte här utan tas upp i avsnitt 7 om befallningsrätten.

I vilka situationer förekommer tillfälliga omhändertaganden

Av statistik från Rikspolisstyrelsen framgår att 10 571 personer omhändertogs enligt 13 §polislagen år 1991. Av dessa omhändertogs 3 985 i Stockholm. För år 1990 saknas uppgift om antalet omhändertaganden i Stockholm, siffran för riket i övrigt var 6 276. men Statistiken utvisar inte hur länge omhändertagandena varade och inte heller hur många de Omhändertagna som togs i förvar i arrest. För av få information har utredningen därför gått igenom omhänatt mer dertagandebladen för de senaste åren i några polisdistrikt. Utredningen har därigenom försökt att få bild av i vilka situationer omhänen dertaganden förekommer och vilken rättslig grund som åberopas: upprätthållande allmän ordning eller avvärjande av straffbelagd av handling. Utredningen har efter genomgången av omhändertagandebladen kunnat konstatera att det ofta inte går att dra några säkra slutsatser om

grunden för omhändertagandena. Det är inte ovanligt att det som anledning till omhändertagandet redovisas att den omhändertagne har

stört allmän ordning, utan att det anges vilka konkreta omständigheter

legat till grund för polismannens bedömning. I många fall tycks

som den omhändertagne dock ha begått brott, t.ex. olaga hot, ofredande eller ringa misshandel, vilket dock inte har anmälts eller rapporterats. Det framgår emellertid inte alltid så tydligt att det skulle vara meningsfullt att försöka ta reda på hur många fall det är frågan om.

Omhändertagandebladen utvisar dock otvetydigt att det är ganska

vanligt med ingripanden föranleds ofredande eller hemfridssom av brott. I många dessa fall är målsäganden en kvinna som trakasseras av

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

av sin före detta äkta man eller sambo, väljer att inte anmäla

men som brottet. Den enda reaktionen blir under sådana förhållanden att gärningsmannen tas i förvar under några timmar med stöd 13 §

av polislagen.

Eftersom det i många fall inte går att säga säkert vilka faktiska

omständigheter som legat till grund för omhändertagandena, går det

inte heller att med säkerhet utreda vilka förhållanden har legat till

som grund för beslutet att ta den omhändertagne i förvar. Såvitt framgår av omhändertagandebladen tycks det dock mindre vanligt med

vara förvaring i arrest i de fall då den omhändertagne bara har varit allmänt störande utan att ha gjort sig skyldig till något brott. Över huvud

taget är det långt ifrån alla Omhändertagna som tas i förvar i arrest. Av 200 omhändertagandeblad från 1992 i polisområde l vid polismyndigheten i Stockholm framgår att 90 togs i förvar i arrest. Av dessa

personer 90 omhändertaganden hade 78 rubricerats om av vakthavande befäl till omhändertagande enligt LOB. 12 personer togs således i förvar med

stöd av polislagen. Omhändertagandebladen visar att de inte togs

som i förvar i de flesta fall frigavs på polisstationen kort stund efter det

en att de hade införts dit. -Det var i dessa fall fråga om personer

som hade stört den allmänna ordningen, men som hade lugnat ned sig när de väl fördes på polisstationen. Eftersom det under sådana förhållanden inte fanns anledning att hålla kvar de Omhändertagna frigavs de tämligen omgående efter det föreskrivna förhöret. Flera Omhändertagna som inte togs i förvar i arrest frigavs direkt på platsen för omhändertagandet. I andra fall frigav polisen den omhändertagne vid hans bostad eller vid tunnelbanestation för att han skulle kunna

en åka hem. Sammantaget anser utredningen att detta kan dra

man av slutsatsen att det enligt polisens mening långt ifrån alltid finns behov av att hålla kvar den omhändertagne, än mindre att ta honom i förvar.

Många gånger tycks syftet med omhändertagandet kunna uppnås redan

genom att den omhändertagne tas med till polisstationen.

Avldgsnanden

13 § polislagen innehåller förutom bestämmelser omhändertagan-

om den också bestämmelser avlägsnanden. Frågan är emellertid vilka

om åtgärder som ryms inom begreppet avlägsna. Svaret är långt ifrån självklart. Det har under utredningens arbete framkommit att det inom polisen förekommer tveksamhet vilka befogenheter begreppet

om egentligen innefattar, vilket har fått till följd att ofta väljer att

man ingripa med ett omhändertagande i stället för ett avlägsnande.

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

I förarbetena till 13 § polislagen definieras avlägsnande som en åtgärd varigenom någon förs bort från den plats där han befinner sig prop. 1983842111 s. 33. Som ett exempel på ett mera ordinärt fall av avlägsnande nämnde justitieutskottet att någon avlägsnas ut ur en lokal där han har stört ordningen eller från ett visst område, t.ex. ett nöjesfält eller en idrottsplats. Däremot ansåg justitieutskottet att ett ingripande inte kan betraktas som ett avlägsnande om det innebär att en person körs hem till sin bostad JuU 198384:27 s. 32 f..

Utredningen vill för sin del betona att utgångspunkten för en definition av begreppet avlägsnande bör vara att begreppet förbehålls sådana åtgärder som ur konventionssynpunkt visserligen betraktas som inskränkningar i rörelsefriheten, men inte som frihetsberövanden. Som utredningen tidigare har framhållit kan det dock vara svårt att dra gränsen mellan frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten. Även förflyttning ganska lång sträcka bör emellertid

en en som regel kunna betraktas som ett avlägsnande. Frågan om vart polisen för den som skall avlägsnas torde normalt inte heller vara avgörande för om ingripandet skall anses utgöra ett frihetsberövande eller Ett avlägsnande behöver inte innebära att någon bara förs runt kvarteret eller några gator längre bort. Det kan också vara frågan om att köra någon hem, till ett sjukhus, till socialkontoret eller till någon annan plats. Ingenting bör heller hindra att den som skall avlägsnas förs till polisstationen om det anses lämpligt. Det bör dock uppmärksammas att ett sådant avlägsnande inte innefattar befogenhet att hålla personen i fråga kvar på polisstationen, lika lite som polisen kan hålla honom kvar på någon annan plats dit han avlägsnas. Detta resonemang gäller dock inte alltid ingripanden som riktar sig mot underåriga. Europakonventionen torde nämligen inte hindra att polisen håller kvar ett barn en kortare stund, t.ex. på polisstationen, i syfte att kunna överlämna barnet till sina föräldrar eller till någon annan vårdnadshavare. En sådan åtgärd vidtas till skydd för den underårige och skulle knappast komma att betraktas som ett frihetsberövande jfr fallet Nielsen. Enligt utredningens mening kan åtgärden företas inom ramen för avlägsnandet och någon uttrycklig föreskrift behövs därför inte. Frågan om hur lång tid den unge bör kunna hållas kvar får avgöras från fall till fall med hänsyn till vad som är bäst för honom. Det kan emellertid aldrig bli frågan om att ta den unge i förvar.

Utredningens definition av avlägsnande innebär en betydande utvidgning jämfört med vad som anses gälla nu, vilket bl.a. får till följd att många av de ingripanden som idag rubriceras som omhän-

dertaganden enligt 13 § polislagen täcks av ett utvidgat avlägsnande-

begrepp. För att betona den nya innebörden av begreppet anser utredningen att avlägsnande bör definieras i polislagen. En sådan

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

definition kan även, genom att undanröja den osäkerhet om begreppets innebörd som för närvarande råder, medverka till att avlägsnande i framtiden används i större utsträckning än vad som är fallet.

nu Utredningen föreslår därför att avlägsnande i en ny bestämmelse definieras som en sådan inskränkning i rörelsefriheten som innefattar att en polisman för någon bort från en plats till hans bostad, till

en polisstation eller till någon annan plats.

Ingripanden enligt rättegångsbalken

I de situationer då 13 § polislagen tillämpas har polisen ofta möjlighet

att ingripa med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser. De brott som förekommer i sådana situationer är bl.a. förargelseväckande beteende, ofredande, ringa misshandel, åverkan, skadegörelse, hemfridsbrott, olaga intrång, ohörsamhet mot ordningsmakten och brott mot ordningslagstiftningen. Om en polisman konstaterar att ett sådant brott har begåtts är han i princip skyldig att rapportera det, även om brottet inte är allvarligare än att påföljden normalt skulle stanna vid böter. Under vissa förhållanden får polismannen dock lämna rapporteftergift.

Om rapporteftergift inte lämnas kan polismannen med stöd

av 23 kap. 3 § rättegångsbalken omedelbart hålla förhör eller vidta

annan åtgärd i syfte att utreda brottet om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. Förhöret kan hållas på platsen om det anses lämpligtä Om det inte skulle vara praktiskt att göra det och det inte heller

anses lämpligt att vänta med förhöret till ett senare tillfälle, kan den misstänkte enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken tas med för förhör.

Polisen kan slutligen också med stöd av bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken frihetsberöva den som är misstänkt för brott. Befogenheten att gripa en misstänkt är emellertid i princip avhängig av möjligheten att anhålla och häkta den misstänkte. Saknas häktningsskäl får den misstänkte således inte gripas. För häktning krävs normalt att någon är på sannolika skäl misstänkt för brott för vilket är stadgat fängelse i minst ett år. Häktning får dock inte ske om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter. Därmed utesluts de flesta av de brott som kan antas förekomma i de situationer då 13 §

Åklagarutredningen har i betänkandet Ett reformerat åklagarvâsende SOU 1992:61 föreslagit att polisen bör ha generell befogenhet att hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder innan förundersökning har hunnit inledas. Befogenheten bör förstärkas med skyldighet för polisen att vidta de åtgärder som år möjliga anförda bet. del A s. 33, 51 och 372 f..

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

polislagen tillämpas. Om den misstänkte är okänd och vägrar att uppge namn och adress eller om han saknar hemvist inom riket får häktning dock ske oberoende av brottets beskaffenhet. Det är således endast i dessa fall det för närvarande är möjligt att gripa den som gör sig skyldig till ett mindre allvarligt brott.

6.2.3 överväganden angående ytterligare befogenheter

Enligt utredningens uppfattning har polisen i allmänhet goda förutsättningar att lösa de mera vardagsbetonade ordningsproblemen genom att försöka tala till rätta den som brakar eller står i begrepp att begå brott. Som regel torde det inte finnas behov att ingripa med

av tvångsmedel. Skulle anvisningar och tillsägelser emellertid inte vara

tillräckliga kan polisen utnyttja sin befogenhet att avlägsna den som

stör ordningen från platsen. Med utredningens definition av begreppet avlägsna innebär det att polisen kan ta med vederbörande till polisstationen och, om det behövs, hålla förhör med honom. Avlägsnanden torde därför i ganska betydande utsträckning kunna ersätta omhän-

dertaganden enligt 13 § polislagen. I vissa situationer behöver polisen

dock otvivelaktigt ha befogenhet att också hålla kvar den som har stört ordningen eller som har gjort sig skyldig till brott och, som en sista utväg, också honom i förvar i Även vederbörande skulle

ta arrest. om ha gjort sig skyldig till brott kan de straffprocessuella tvångsmedlen sällan användas i dessa situationer, eftersom det som regel är fråga om tämligen lindriga brott. Polisen behöver därför utökade befogenheter att företa frihetsberövanden i de fall då 13 § andra stycket polislagen

skulle ha tillämpats.

Möjligheten att gripa, anhálla och hdkta bör utvidgas

En utökad befogenhet att företa frihetsberövanden bör enligt ut-

redningens uppfattning infogas i det straffprocessuella systemet,

eftersom Europakonventionen godtar sådana frihetsberövanden som grundar sig på misstanke om brott och som syftar till att ställa den misstänkte inför domstol inom ramen för ett straffprocessuellt förfarande. Det skulle ha den fördelen att möjligheterna till domstolskontroll skulle öka, vilket överensstämmer med grundtanken bakom Europakonventionens krav att alla frihetsberövanden, förutom de mycket kortvariga, skall kunna komma under domstolsprövning. I tysk rätt har man löst det så att den som har berövats friheten på grund av ordningsstörande beteende skall ställas inför domare om han inte friges

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

inom mycket kort tid. Domarens prövning avser dock bara frågan om lagligheten av frihetsberövandet. Det är alltså inte ett straffprocessuellt förfarande där det prövas huruvida den frihetsberövade har gjort sig skyldig till brott eller Frihetsberövandet syftar inte heller till att ett sådant förfarande senare skall komma till stånd. Enligt utredningens uppfattning kan det därför ifrågasättas om det tyska förfarandet har täckning i artikel 5: 1zc, även om man på visst sätt har åstadkommit en

judiciell prövning.

Ett alternativ till den tyska modellen är att kriminalisera sådana beteenden stör den allmänna ordningen. En regel om straffansvar

som för störande av allmän ordning skulle emellertid bli mycket allmänt hållen. Den skulle därigenom riskera att komma i strid med de allmänna straffrättsliga principerna genom att ge utrymme för alltför många olika tolkningar. Dessutom skulle det knappast kunna bli fråga

att förena ett sådant brott med arman påföljd än böter, varför de om nuvarande reglerna om gripande ändå inte skulle bli tillämpliga. Att kriminalisera ordningsstörande beteenden skulle också gå emot det allmänna strävandet att avkriminalisera förseelser med mycket ringa straffvärde jfr Åklagarutredningens betänkande Ett reformerat åklagarväsende, SOU 1992:61, Del A, s. 101 f.. Utredningen anser därför att det är olämpligt att straffbelägga störande av allmän ordning.

I England finns ingen egentlig motsvarighet till de svenska bestämmelserna tillfälliga omhändertaganden. I stället förutsätts

om polisens frihetsberövanden som regel ha sin grund i misstanke om brott. Som framgår redogörelsen i avsnitt 5.2 innebär emellertid

av bestämmelserna om breach of the peace att polisen kan arrestera en person redan om det finns anledning att befara att han genom ett

eller allvarlig störning kommer att kränka person eller angrepp en egendom. En polisman får också arrestera den som hindrar honom i tjänsteutövningen under förhållanden som kan väntas leda till breach of the peace. Även enligt bestämmelserna

om en person om breach of the peace således kan arresteras redan innan han faktiskt har begått något brott, torde dock detention, dvs. förvarstagande i arrest eller häkte, komma ifråga endast vid misstanke om brott.

Den engelska modellen för frihetsberövanden bygger således på misstanke brott och leder också till lagföring för brott. Även

om om utredningen inte anser att den engelska modellen är lämplig att ta efter i sin helhet finns det ändå skäl att överväga om inte fler brott än för närvarande borde kunna föranleda frihetsberövande i straffprocessuell ordning. Detta är också enligt utredningens uppfattning det lämpligaste

sättet att konventionsenligt öka polisens befogenheter att företa sådana

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

frihetsberövanden i de situationer då 13 § polislagen brukar annars tillämpas. Möjligheterna att gripa den som kan misstänkas för sådana mindre allvarliga brott som brukar förekomma i dessa situationer bör därför utökas. Den utökade befogenheten bör liksom för närvarande vara kopplad till förutsättningarna för häktning och anhållande, vilket innebär att den som grips som misstänkt för ett mindre allvarligt brott också skall kunna anhållas och häktas. På det sättet gör det man möjligt för den frihetsberövade att få lagligheten polisens inav gripande prövat av domstol, vilket enligt utredningens uppfattning är av väsentlig betydelse av hänsyn både till Europakonventionen och till det allmärma rättssäkerhetsintresset. Utredningen därför anser att möjligheterna att häkta den som kan misstänkas för brott i viss mån bör utvidgas for fall inte omfattas 24 kap. 1 § rättegångssom nu av balken.

Vilka brott bör kunna föranleda häktning utöver vad gäller som nu

Som huvudregel krävs för häktning att fängelse i minst år är ett föreskrivet for det aktuella brottet och att det inte kan antas att den misstänkte bara kommer att dömas till böter. De brott föresom kommer i sådana situationer då 13 § polislagen tillämpas är emellertid i många fall inte sanktionerade med mer än böter. I andra fall är häktning uteslutet därför att påföljden i det speciella fallet kan antas bli böter. För att en misstänkt skall kunna häktas i sådan situation en skulle man kunna tänka sig att avskaffa kravet på att visst straff kan följa på brottet eller i vart fall sänka kravet från ett års fängelse till sex månaders fängelse. Man skulle också kunna tänka sig att ta bort regeln om att häktning inte får ske det kan antas att den misstänkte om kommer att dömas endast till böter. Ytterligare ett alternativ är i att lagtexten räkna vissa brott bör kunna föranleda upp som man anser häktning i motsats till vad som gäller enligt nuvarande regler. För att kunna ta ställning till hur utvidgad häktningsbestämmelse bör en utformas är det emellertid nödvändigt först avgör i vilka att man situationer den bör kunna tillämpas.

De brott som enligt utredningens uppfattning bör kunna föranleda

häktning utöver vad som gäller for närvarande är framför allt vissa brott mot liv och hälsa och mot frihet och frid samt vissa skadegörelsebrott och brott som enligt brottsbalkens bestämmelser riktar sig mot allmän ordning. Sådana brott, t.ex. misshandel, olaga hot, som ofredande och skadegörelse, har typiskt sett ordningsstörande en

karaktär. De omhändertagandeblad utredningen har granskat tyder

som också på att det oftast är dessa brott förekommer i situationer då som

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

polisen enligt gällande regler ingriper med stöd av 13 § polislagen. Ett

vanligt exempel är att en berusad restauranggäst vägrar att på uppmaning lämna lokalen, vilket kan leda till både olaga hot och i vart fall ringa misshandel. Våld och hot i sådana sammanhang riktas ofta mot ordningsvakter och rubriceras därför som våld eller hot mot tjänsteman. Det kan också fråga om en berusad person som vara ofredar förbipasserande på gatan genom att knuffa dem eller rycka och slita i dem eller en grupp ungdomar som drar fram genom staden och åstadkommer skadegörelse genom att krossa rutor. En annan situation

då polisen ofta ingripa med stöd av 13 § polislagen är då en

synes berusad tränger sig in i någons bostad eller vägrar att lämna person den och därmed gör sig skyldig till hemfridsbrott eller till överträdelse besöksförbud. Av omhändertagandebladen att döma förefaller det av de omhändertas som regel är berusade, även om det inte som om som är så allvarligt att LOB skulle vara tillämplig. Situationen tycks ofta sådan att polisen på grund av den omhändertagnes berusning och vara aggressivitet inte kan avbryta den pågående brottsligheten på något annat sätt än genom ett frihetsberövande. Mot bakgrund detta resonemang anser utredningen att sådan av misshandel som bedöms som ringa 3 kap. 5 § och som bara föranleder böter, bör omfattas av en utvidgad häktningsmöjlighet

Detsamma gäller olaga hot 4 kap. 5 §, hemjridsbrott och olaga

intrång 4 kap. 6 §, även om brottet är så lindrigt att det kan antas kommer bli böter överträdelse besöksförbud

att påföljden att av

föranleder normalt bara böter men bör ändå kunna leda till frihetsberövande. Också ofredande 4 kap. 7 § och skadegörelse 12 kap. l § bör kunna leda till häktning, trots att det inte är stadgat fängelse i ett år för brottenf. Vissa de brott som enligt 16 kap. brottsbalken av

7Från och med den l juli 1993 är maximistraffet för ringa misshandel fängelse sex månader SFS 1993:207. I 1992931141 s. 29 anförde departementschefen prop. dock att fängelse är avsett att tillämpas endast undantagsvis. 3Från och med den 1juli 1993 kommer brottet olaga hot att vara indelat i två grader SFS 1993:207. För normalgraden kommer straffskalan att vara böter eller fängelse i högst ett år och för den grova graden fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Departementschefen anförde i propositionen prop. 199293: 141s. 30 att olaga hot i stor utsträckning endast föranleder böter och att det inte finns någon anledning att se strängare på mer lindriga fall. Straffmaximum för ofredande höjs från och med den 1juli från sex månaders till ett års fängelse SFS 1993:207. Det innebär att det i allvarligare fall av ofredande finns möjlighet att tillgripa ett frihetsberövandei form av anhållande och häktning, vilket enligt departementschefen i vissa fall kan vara motiverat vid långvariga och upprepade ofredandebrott prop. 199293:14l s. 32.

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

riktar sig mot allmän ordning bör också omfattas häktningsav en ny bestämmelse, nämligen upplopp §, våldsamt upplopp 2 §,

l

ohörsamhet mot ordningsmakten 3 §, störande förrättning eller av av allmän sammankomst 4 § samt uppvigling 5 §. Ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller allmän sammankomst av samt uppvigling som inte är grov kan föranleda högst månaders sex

fängelse. För upplopp och våldsamt upplopp är visserligen föreskrivet

fängelse i ett år eller mer, påföljden kan också bli böter. På men grund av brottens utpräglat ordningsstörande karaktär bör polisen emellertid ha möjlighet att frihetsberöva den gör sig skyldig till som något av dessa brott oavsett vilken påföljd kan komma som att utdömas. Slutligen bör också vald eller hot tjänsteman 17 kap. mot 1 § kunna leda till frihetsberövande även i sådant fall då brottet ett kan bedömas vara ringa.

För vissa av dessa brott finns bestämmelser särskild åtalsprövom ning. I 4 kap. ll § brottsbalken är föreskrivet att hemfridsbrott och

olaga intrång som inte är grovt får åtalas endast målsäganden om anger brottet till åtal eller om det är påkallat med åtal allmän ur synpunkt. Samma bestämmelser gäller för ofredande inte har som förövats på allmän plats. Frågan är bestämmelserna särskild om om

åtalsprövning har någon betydelse för polisens möjligheter att gripa

en misstänkt. Huvudregeln är i vart fall att de inte har någon betydelse för förundersökningsplikten. Om det krävs angivelse för brottet att skall falla under allmänt åtal får dock förundersökning inledas endast

om det innebär fara att avvakta angivelse 23 kap. 1 § andra en stycket rättegångsbalken. I andra fall får åklagaren fatta beslut om att

inte inleda förundersökning eller lägga ned förundersökning det

en om kan antas att åtal för brottet inte skulle komma ske till följd att av en bestämmelse om särskild åtalsprövning 23 kap. 4 §. Även a om en målsägande omedelbart förklarar sig inte vilja exempelvis ett ange hemfridsbrott av normalgraden till åtal, torde reglerna särskild om åtalsprövning inte hindra polisen från att gripa den misstänkte eftersom det kan påkallat med åtal allmän synpunkt och det vara ur

tillkommer åklagaren att besluta i förundersökningsfrågan.

Vilka bör häktninggörutsättningama

vara

Utredningen kommer härefter till frågan vilka förutsättningar

om som bör gälla för att man skall kunna häkta den kan misstänkas för som något av de ovannämnda brotten. Svaret är beroende vad det av omedelbara syftet med ett sådant frihetsberövande är tänkt att vara, dvs. om frihetsberövandet i likhet med vad gäller vid häktning som

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken är avsett att hindra den misstänkte från att fly, från att försvåra utredningen brottet eller från om att återfalla i brott eller om frihetsberövandet har något helt annat syfte. Avsikten med utvidgad möjlighet att gripa den kan missen som tänkas för ett mindre allvarligt brott är att den i vissa situationer skall kunna ersätta polisens nuvarande befogenhet att omhänderta en person enligt 13 § polislagen. Som framgår redogörelsen är de av ovan som omhändertas ofta så berusade och aggressiva att polisen inte kan lugna ner dem på något annat sätt än genom att ta med dem till polisstationen och ta dem i förvar i arrest. Ett frihetsberövande enligt 13 §

polislagen syftar således till att omedelbart avbryta ett ordnings-

störande uppträdande eller en brottslig gärning. En utvidgad möjlighet för polisen att företa frihetsberövanden enligt rättegångsbalken bör därför framför allt fylla behovet att polisen kan ingripa för av att avbryta ett pågående brottsligt förfarande. Däremot torde det inte, lika lite som nu, finnas något behov att frihetsberöva den misstänks av som för ett mindre allvarligt brott det skälet att det finns risk för han av att undandrar sig lagföring eller straff eller för att han försvårar sakens

utredning.

I 24 kap. 1 § rättegångsbalken finns tre särskilda häktningsförutsättningar. Bortsett från de två som nämns flyktfara och ovan, kollusionfara, finns också häktning på grund recidivfara, dvs. av frihetsberövande i syfte att hindra den misstänkte från fortsätta sin att brottsliga verksamhet. Ett frihetsberövande syftar till avbryta som att en pågående brottslig verksamhet kan tyckas ett specialfall vara av häktning på grund av recidivfara. Utredningen emellertid att anser man bör skilja på dessa båda grunder för frihetsberövande. Syftet med återfallsrisken som häktningsgmnd är att skydda samhället från återfallsförbrytare genom att hindra dem från att begå brott i nya väntan på att de lagförs för det första brottet. Bedömningen det av om finns risk för att den misstänkte kommer att återfalla i brott grundar sig framför allt på om han tidigare har gjort sig skyldig till likartad brottslighet. Är det kriminalitet

fråga om som har professionell prägel

kan det föreligga recidivrisk även det inte kan visas den om att misstänkte tidigare har begått sådana brott. Detsamma gäller det om är fråga om en serie av brott5. Häktning på grund recidivrisk har av

således ett mera individualpreventivt och kriminalpolitiskt syfte,

medan häktning för att avbryta pågående brottslig verksamhet skulle ha ett utpräglat skyddssyfte det omedelbara syftet med åtgärden -

5Betänkandeavutredningen angåendeöversyn hâktningsbestâmmelsema, Häktning av och anhållande, SOU 1977:50 s. 155.

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

skulle att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten.

vara Recidivrisk bör därför inte användas som grund för häktning om syftet med frihetsberövandet endast är att avbryta pågående brottslig verksamhet. I stället bör det skapas en ny särskild häktningsgrund.

Frihetsberövande med anledning ett tämligen lindrigt brott bör

av således få förekomma endast det behövs för att avbryta en

om straffbelagd handling. Det bör dessutom krävas att frihetsberövandet

oundgängligen nödvändigt för att uppnå syftet. Så snart det inte längre finns någon omedelbar risk för att den misstänkte skall fortsätta med sin brottsliga verksamhet skall han således friges. Det gäller även

det finns dokumenterad risk för att han kommer att begå om en liknande brott igen innan han har hunnit lagföras för det första brottet.

Med hänsyn till syftet med frihetsberövandet anser utredningen att det inte kan accepteras en lägre misstankegrad än sannolika skäl. Utredningshäktning vid skälig misstanke om brott 24 kap. 3 § rättegångsbalken bör således inte få förekomma.

Bestämmelsens utformning

Utredningen har övervägt bestämmelse om häktning till

om en ny skillnad från 24 kap. 1 § rättegångsbalken inte bör innehålla något krav på visst minimistraff. Av hänsyn till proportionalitetsprincipen är det emellertid inte lämpligt att slopa kravet på att visst straff skall vara föreskrivet för brottet. Det skulle annars bli möjligt att häkta den som misstänks för t.ex. förargelseväckande beteende eller vårdslöshet i trafik. Dessa brott har visserligen ordningsstörande karaktär, men är enligt utredningens mening alltför ringa för att de skall kunna föranleda frihetsberövande. Det är inte heller lämpligt att sänka kravet från fängelse ett år till fängelse månader eftersom en sådan

sex ändring också skulle beröra ett antal alltför ringa brott. Båda dessa metoder har dessutom den nackdelen att de inte skulle komma att omfatta endast sådana brott har ordningsstörande karaktär och

som

förekommer i de situationer då 13 § polislagen idag tillämpas som utan i princip alla brott med samma straffskala, även snatteri och bedrägligt beteende. En bestämmelse häktning som utformas på

om något dessa sätt skulle således gå längre än vad som är nödvändigt

av för att ersätta 13 § andra stycket polislagen.

Man skulle också kunna tänka sig att ta bort regeln om att häktning inte får ske den misstänkte kan antas bli dömd endast till böter.

om Det skulle medföra att det blev möjligt att genom ett frihetsberövande avbryta pågående misshandel även om den inte skulle vara

en allvarligare än att den skulle komma att bedömas som ringa och

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

därmed föranleda böter. Detsamma skulle gälla vid sådana fall

av hemfridsbrott, olaga intrång och uppvigling inte skulle kunna

som bedömas som grova. En bestämmelse häktning utformad på det

om sättet skulle emellertid också omfatta mängd brott inte har

en som ordningsstörande karaktär och skulle, i likhet med de ovannämnda alternativen, gå längre än vad är nödvändigt för att ersätta 13 §

som

polislagen.

Ett annat alternativ skulle vara att låta utökad möjlighet till

en häktning endast omfatta vissa i lagtexten specificerade brott. En sådan uppräkning måste omfatta även sådana brott visserligen har

som fängelse i ett år i straffskalan, i vissa situationer inte

men som föranleder annan påföljd än böter. Det gäller t.ex. misshandel och brott mot besöksförbudslagen. Även det finns viss

om en risk för att en bestämmelse utformad på det sättet inte skulle täcka alla de situationer då den skulle behöva utnyttjas, utredningen

anser ändå att det är det bästa alternativet.

Utredningen föreslår därför att det införs bestämmelse den

en om att som på sannolika skäl är misstänkt för misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång, överträdelse besöksförbud, ofredande,

av skadegörelse, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller allmän sammankomst,

av uppvigling eller våld eller hot mot tjänsteman får häktas det är

om

oundgängligen nödvändigt för att avbryta pågående brottslig verksam-

het.

Med hänsyn till syftet med den föreslagna regeln häktning bör

om det finnas en absolut tidsfrist inom vilken den frihetsberövade under alla förhållanden måste friges. En lämplig gräns är 72 timmar från det att frihetsberövandet inleddes. Den frihetsberövade skall dock friges så snart den akuta faran för att han skall återuppta sin brottsliga verksamhet har upphört.

En bestämmelse om häktning i syfte att avbryta pågående brottslig

verksamhet bör vara tillämplig även då någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller

mer, om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad

sägs i 1 § tredje och fjärde styckena. Även recidivfara som om

åberopas som häktningsgrund torde det huvudsakliga syftet med ett

frihetsberövande enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken

i vissa fall vara att avbryta en pågående brottslig gärning. Så kan t.ex. fallet vid

vara bråk mellan makar eller sambor. Finns det dessutom anledning att anta att påföljden för brottet kommer att stanna vid ett förhållandevis kort fängelsestraff, är det än mer motiverat att ett beslut anhållande

om eller häktning grundas på en bestämmelse bara stöd för ett

som ger kortare straffprocessuellt frihetsberövande. Detta gäller i synnerhet

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

häktning i sådana fall annars kan få karaktär av förtida straffavtjäsom nande, vilket torde strida mot grundtankarna bakom Europakonventionens krav att var och en som har blivit anklagad för brottslig gärning skall betraktas oskyldig intill dess hans skuld lagl igen har

som fastställts artikel 6:2. Europadomstolen har också framhållit att häktning inte får användas som ett förskott på ett fängelsestraff fallet Letellier.

6.2.4 Konsekvenser

Det kan naturligtvis en anpassning till Europakon-

synas som om ventionen på det sätt som utredningen nyss har föreslagit leder till mer omfattande och allvarliga inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter än vad som är fallet enligt dagens lagstiftning. Utredningen är emellertid av uppfattningen att det i praktiken inte kommer att innebära någon förändring till nackdel för medborgarna. Antalet ingripanden som resulterar i förvaring i arrest kommer snarast att minska eftersom fall då någon stör ordningen utan att göra sig skyldig till brott, liksom fall då det endast föreligger risk för ordningsstörning eller brott, över huvud taget inte längre kommer att kunna leda till frihetsberövande i konventionens mening. Eftersom polismannen, innan han beslutar sig för att gripa en misstänkt, måste göra klart för

sig om samtliga häktningsförutsättningar föreligger, anser utredningen

att förslaget också kan bidra till att minska risken för frihetsberövanden på oklara grunder. Proportionalitetsprincipen medför vidare att långt ifrån alla de uppräknade brotten kommer att medföra frihetsberövande. Även utredningen har föreslagit maximal tid för

om en frihetsberövandet om 72 timmar, förutsätter utredningen att den fulla

tiden kommer att utnyttjas bara i undantagsfall. Med hänsyn till att

omhändertaganden med stöd 13 § polislagen oftast inte ens varar

av de tillåtna sex timmarna, torde man i stället kunna utgå från att det

regel inte finns behov av längre frihetsberövanden. Häktningssom framställningar kommer därför troligen att höra till undantagen, åtminstone det är fråga om något av de särskilt uppräknade

om lindriga brotten. I samband med mer omfattande och långvariga ordningsstörningar kan det dock ibland finnas behov av att hålla någon frihetsberövad under en längre period än vad som nu är medgivet jfr JO 197980 64 angående demonstration i Ålidhem; se avsnitt

s. en 8.4.

Att den gripne friges innan han har hunnit ställas inför domstol

utgör inget hinder med hänsyn till Europakonventionen. Det viktiga

är att han friges så snart det inte finns skäl att hålla honom kvar.

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

Utredningens förslag medför att det inte längre blir möjligt att

frihetsberöva den som endast utgör fara för eller stör den allmänna

en ordningen, om han inte samtidigt gör sig skyldig till brott. Detsamma gäller då någon ännu inte har gjort sig skyldig till brott, det finns

men en överhängande risk för att han kommer att göra det. Det bör i detta sammanhang nämnas att även LTOLOB-utredningen i betänkandet

Omhändertagande vid bråk och berusning SOU 1982:64 föreslog att

möjligheten till omhändertagande i dessa situationer skulle tas bort.

Enligt LTOLOB-utredningen borde inte ett så allvarligt ingrepp

som frihetsberövande accepteras enbart på grund beteenden för vilka

av inte ens kan följa straffansvar anförda bet. 102. LTOLOB-

s. utredningens förslag i den delen lades emellertid inte till grund för lagstiftning, eftersom det enligt departementschefens uppfattning inte gick att komma ifrån att störande av ordningen eller omedelbar fara härför borde kunna föranleda ingripande. Detsamma gällde enligt departementschefen vid omedelbar fara för brott prop. l98384:1l1

32. Även det aktuella förslaget medför frihetsberövanden s. om nu att i dessa situationer är uteslutna, innebär det inte att polisen saknar

möjlighet att ingripa. Som utredningen tidigare har redogjort för

innefattar förslaget också att polisen fortfarande skall kunna avlägsna den som stör ordningen eller står i begrepp att begå brott. Med hänsyn till de åtgärder som bör kunna rymmas inom begreppet avlägsna

kommer polisen enligt utredningens uppfattning att alltjämt ha tillräckliga befogenheter för att kunna upprätthålla ordningen och

förhindra brott.

13 § polislagen är tillämplig inte bara då enstaka stör

personer

ordningen, utan också då det är fråga om ordningsstörande folksarn-

lingar. Att upprätthålla den allmänna ordningen i sådana situationer bereder polisen betydligt större svårigheter än annars och det kan

naturligtvis hävdas att möjligheten att företa tillfälliga omhändertagan-

den därför är av ännu större vikt i dessa fall. I avsnitt 8 kommer utredningen att närmare diskutera vilka möjligheter polisen har och bör ha för att avvärja ordningsstörningar och brott i sådana situationer. Utredningen vill dock redan nu peka på att befogenheten att ingripa med åtgärder som innefattar frihetsberövanden i sig inte torde vara avgörande för polisens möjlighet att få kontroll över

en upploppsliknande situation. Sedan polisen väl har fått kontroll över situationen finns det som regel inte anledning att frihetsberöva andra än de som är misstänkta för brott. Ett frihetsberövande samtliga

av deltagare med stöd av 13 § polislagen torde inte tjäna syftet att avhålla deltagarna från att begå brott eller på annat sätt störa den allmänna ordningen, men kan i stället få karaktär av förtäckt straffåtgärd. Det

väsentliga är enligt utredningens mening att deltagarna i folksamlingen

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

avlägsnas från platsen, exempelvis till polisstationen om det bedöms nödvändigt eller till den plats varifrån de kom.

Det bör påpekas att utredningens förslag medför minskade möjligheter att frihetsberöva barn under femton år eftersom rättegångsbalkens regler inte är tillämpliga beträffande dessa. Det finns dock flera andra bestämmelser som ger polisen särskild befogenhet att ingripa mot barn. Dessa bestämmelser, som utredningen tar upp i avsnitt 6.3, är också bättre anpassade för ingripanden mot barn än vad 13 § polislagen Det bör därvid särskilt beaktas att ett barn, enligt artikel 37:b i barnkonventionen, inte får berövas friheten annat än som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Som utredningen tidigare har framhållit torde befogenheten att avlägsna ett barn från en plats rymma befogenhet att exempelvis köra barnet hem till föräldrarna eller, om det är lämpligare, att ta med barnet till polisstationen för att där ta kontakt med föräldrarna.

Utredningens förslag bygger på tanken att den som stör ordningen skall kunna berövas friheten endast under förutsättning att han också har gjort sig skyldig till brott. En liknande tanke fanns i LTOLOButredningens förslag till ändringar i den bestämmelse som numera motsvaras av 13 §polislagen. LTOLOB-utredningens förslag godtogs emellertid inte eftersom det enligt departementschefen måste vara mycket svårt för den enskilde polismannen att i en akut situation av oordning avgöra vilket brott som begåtts eller vem som är gärningsmannen. Lika svårt kunde det enligt departementschefen vara att avgöra om ett brott är fullbordat eller inte prop. 198384: 111 s. 32.

Utredningen vill för sin del framhålla att förutsättningarna för

ingripande enligt 13 § polislagen måste prövas i varje enskilt fall och att polisen därför redan enligt nuvarande lagstiftning är tvungen att ta ställning till frågan om vem som stört ordningen eller gjort sig skyldig till brott. Naturligtvis kan det vara svårt för en polisman att vid varje ingripande göra en korrekt bedömning av om den som har stört ordningen också kan misstänkas för brott och vilket brott det i så fall är fråga om. Inget hindrar emellertid att vakthavande befäl gör en annan bedömning än den polisman som har beslutat om ingripandet. Skulle polismannen tveka om vilken åtgärd som är den rätta kan det vara lämpligt att han beslutar sig för att avlägsna ordningsstöraren till polisstationen, där vakthavande befäl får ta ställning till om det finns skäl att gripa vederbörande som misstänkt för brott. Om en polisman skulle ha gripit någon och gripandet visar sig vara obefogat, bör vakthavande befäl under vissa förutsättningar kunna häva beslutet utredningen återkommer till i avsnitt 6.7. Det slutliga ställ-

detta

ningstagandet behöver således inte, lika lite som nu, tas på platsen för ingripandet.

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

Enligt utredningens förslag får polisen två möjligheter att med stöd av rättegångsbalken ingripa mot den som är misstänkt för vissa mindre allvarliga brott, nämligen att gripa den misstänkte eller att ta med honom till polisstationen för förhör. Det kan synas som om det

vore mindre väsentligt vilken av de båda åtgärderna polisen väljer att vidta. Det omedelbara resultatet är ändå detsamma, nämligen att den misstänkte hindras från att fortsätta sin brottsliga verksamhet på platsen. Utredningen anser dock att valet av åtgärd har stor betydelse

med hänsyn till ändamålsprincipen, indirekt uttryckt i 2 kap. 12 §

andra stycket regeringsformen. Principen innebär åtgärd enligt

att en en viss bestämmelse inte får företas i något annat syfte än vad

som framgår av bestämmelsen, direkt eller indirekt. Syftet med förslaget är att skapa ett instrument för att förhindra misstänkt från att

en fortsätta sin brottsliga verksamhet, medan medtagande till förhör endast syftar till att utreda brottet. Medtagande till förhör bör därför inte användas som ett slags förtäckt gripande.

6.2.5¶Rapporteftergift

Förslaget till ändring i rättegångsbalken innebär utvidgade möjligheter att gripa den som misstänks för ett tämligen bagatellartat brott. Frågan är hur detta förhåller sig till reglerna om rapporteftergift. Enligt 9 §

polislagen och 5 kap. 5 § polisförordningen får en polisman meddela

rapporteftergift om det är uppenbart att påföljd än böter inte

annan skulle komma att ådömas för brottet och brottet dessutom med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstår obetydligt.

som

Med hänsyn till proportionalitetsprincipen bör frihetsberövande

visserligen inte komma i fråga i situationer då brottet framstår

som obetydligt och det därför finns anledning att lämna rapporteftergift. Som bestämmelserna om rapporteftergift är utformade finns det emellertid inget formellt hinder mot att en polisman meddelar rapporteftergift i fråga om ett brott för vilket någon har gripits. I de fall som avses i 24 kap. l § rättegångsbalken är det naturligtvis uteslutet med rapporteftergift, men det förekommer att polisen underlåter att lämna rapport för bagatellartade brott för vilka någon har gripits med stöd av 24 kap. 2

För att artikel 5 1: :c i Europakonventionen skall kunna åberopas

som stöd för ett frihetsberövande förutsätts att syftet med frihetsberövandet ursprungligen var att ställa den frihetsberövade inför domstol

som åtminstone skäligen misstänkt för brott. Syftet måste också ha förelegat under hela den tid som frihetsberövandet varade. Europakonventionen torde däremot inte hindra att polisen, sedan frihets-

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

berövandet väl har upphört, ändrar uppfattning och beslutar att lämna

rapporteftergift. Enligt utredningens uppfattning bör rapporteftergift

trots det inte få förekomma om någon har gripits enligt den föreslagna bestämmelsen i rättegångsbalken. Lagligheten av ett sådant ingripande är beroende av bedömningar av ett helt annat slag än vad som är fallet då någon har gripits för att han är okänd eller saknar fast hemvist. Även den gripne inte skulle komma ställas inför

om att häktnings-

domare bör det därför i vart fall finnas större möjligheter till domstolsprövning än för närvarande efter det att frihetsberövandet har hävts. Det kan man åstadkomma genom att alltid låta åklagaren ta ställning till frågan om huruvida brottet skall beivras eller Rapporteftergift bör därför inte få meddelas i fråga om brott, för vilket någon

har gripits enligt den av utredningen föreslagna bestämmelsen i

24 kap. rättegångsbalken.

Utredningen har i det här sammanhanget övervägt var reglerna om polismans skyldighet att rapportera brott lämpligen bör vara placerade. Eftersom bestämmelserna närmast har samband med rättegångsbalkens regler om förundersökning föreslår utredningen att 9 § polislagen förs över till en ny bestämmelse i 23 kap. rättegångsbalken. Principen om

en polismans rapporteringskyldighet är så väsentlig att utredningen

dessutom föreslår att också undantagen från principen regleras i lag och inte i förordning. Reglerna för när en polisman får lämna rapporteftergift bör därför föras över från 5 kap. 5 § andra stycket polisförordningen till den nya bestämmelsen i 23 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen bör dessutom kompletteras med ett förbud mot att meddela rapporteftergift då någon har gripits enligt den föreslagna

bestämmelsen i 24 kap. rättegångsbalken.

Det kan enligt utredningens mening ifrågasättas om det över huvud taget bör vara tillåtet att lämna rapporteftergift då någon, exempelvis med stöd av 24 kap. 2 § rättegångsbalken, har berövats friheten som misstänkt för ett brott. Det ligger dock inte inom ramen för ut-

redningens uppdrag att föreslå ytterligare förändringar.

6.3¶Ingripanden mot barn och

unga

Utredningen har granskat bestämmelserna om sådana ingripanden mot barn och unga som eventuellt kan betraktas som frihetsberövanden i

Europakonventionens mening. Som en följd därav föreslår utredningen

att 16 § lagen 1964: 167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ändras på ett sådant sätt att bestämmelsen fortsättningsvis inte ger stöd för att ta barn under femton år i förvar i arrest. Inte

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

heller bestämmelsen i 12 § polislagen om tillfälligt omhändertagande av den som är under arton år bör kunna ge stöd för att ta ett barn i förvar i arrest. Befogenheten att omhänderta ett barn enligt 12 § polislagen föreslås därför bli ersatt med -en befogenhet att avlägsna barnet.

6.3.1 Gripande av barn under 15 år

De svenska reglerna om polisens befogenhet att gripa en person som

misstänkt för brott kan med ett undantag stödjas på artikel 5:l:c i Europakonventionen. Undantaget som ger anledning till viss tveksamhet är 16 § lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LUL, enligt vilken envar har rätt att gripa ett barn som före femton års ålder har begått brott på vilket fängelse kan följa, under förutsättning att barnet anträffas på bar gärning eller på flykt

från brottsplatsen.

För brott som någon har begått innan han har fyllt femton år får enligt l kap. 6 § brottsbalken inte dömas till påföljd. Före de ändringar i LUL som genomfördes 1984 skulle ingripanden mot barn som begått brott före femton års ålder i stället ske enligt socialtjänstlagen och lagen om vård av unga. Emellertid kom det ofta inte till stånd någon utredning från socialtjänstens sida. För att samhällets reaktion mot unga i dessa fall inte skulle utebli helt infördes i 13 § LUL en bestämmelse om befogenhet för polisen att i vissa fall inleda

brottsutredning. Sådana utredningar borde enligt departementschefen

dock inte betecknas som förundersökning eftersom de normalt endast skulle syfta till att klarlägga händelseförloppet, inte till att utreda om handlandet formellt skulle kunna betraktas som brott och vem som i så fall kunde anses skäligen misstänkt prop. 1983841187 s. 14 och 34. De fall då undersökning enligt 13 § LUL får inledas är om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på barnet, om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet, om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum. Har barnet inte fyllt tolv år får utredning dock inledas endast om det finns

synnerliga skäl. Departementschefen betonade att det vid ställnings-

tagandet av om utredning bör inledas eller ej, i första hand är omsorgen om barnets bästa som bör beaktas anförda prop. s. 17.

Eftersom förundersökning inte kan inledas mot ett barn som har begått brott före femton års ålder är bestämmelserna i 23 och 24 kap. rättegångsbalken inte direkt tillämpliga. Barnet kan således inte hämtas

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

eller medtas till förhör. straffprocessuella tvångsmedel får inte heller användas. För att utredningar enligt 13 § LUL skall kunna genomföras har det emellertid föreskrivits att bl.a. bestämmelserna om hämtning och medtagande till förhör skall gälla vid sådan utredning. Bestämmelsen i 16 § LUL ger också envar befogenhet att gripa ett barn.

Bestämmelsen om gripande av den som inte är straffmyndig motiveras enligt förarbetena av att samma regler bör gälla för enskild persons befogenhet att gripa en lagöverträdare oavsett den misstänktes ålder. Det framhålls särskilt att det vid exempelvis grova våldsbrott skulle framstå som stötande om inte enskilda hade möjlighet att gripa barn under 15 år prop. 198384:l87 s. 25. Med envar skall enligt förarbetena förstås även polisman, eftersom det finns situationer då

institutet medtagande till förhör inte ger tillräckliga befogenheter,

exempelvis då ett barn tar till flykten innan polismannen har hunnit uppmana honom att följa med till förhör anförda prop. 26.

s.

Ett barn som har gripits skall enligt 16 § andra stycket LUL överlämnas till närmaste polisman. Därefter skall polismyndigheten eller åklagaren besluta om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör. Syftet med bestämmelsen tycks således inte vara annat än att möjliggöra förhör med barnet. Detta sammantaget med den omständigheten att barnet inte kan åtalas och således inte heller ställas inför domstol, gör att utredningen anser att gripande enligt 16 § LUL saknar det samband med ett straffprocessuellt förfarande enligt

som utredningens mening fordras för att artikel 1 skall kunna åberopas.

:c Även barnet har lagstadgad skyldighet inställa för förhör

om att sig anser utredningen inte att omständigheterna är så speciella att artikel

1 i Europakonventionen kan åberopas. Någon regel i artikel

annan 5 är inte heller tillämplig.

Det kan emellertid ifrågasättas om Europadomstolen verkligen skulle bedöma ett ingripande enligt 16 § LUL som ett frihetsberövande i konventionens mening. Att en kort stund hålla kvar ett barn i syfte att överlämna barnet till en polisman för förhör, bör i sig inte

anses vara mer än en sådan inskränkning i rörelsefriheten som täcks av

artikel 2:3 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Detsamma gäller en polismans åtgärd att följa efter och ta fast ett barn i syfte att ta med barnet för förhör. Vad som emellertid talar för att ett ingripande med stöd av 16 § LUL skulle komma att bedömas

som ett frihetsberövande är framför allt bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbalken om att den som är gripen skall tas i förvar. Gripande är dessutom egentligen en term som är förbehållen straffprocessuella åtgärder och som definitionsmässigt avser frihetsberövanden. Om det emellertid inte fanns någon befogenhet att ta barnet i förvar i awaktan på polismyndighetens eller åklagarens beslut skulle bestämmelsen i

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

LUL troligen inte vålla några problem med hänsyn till konventionen. Utredningen anser därför att möjligheten till förvarstagande bör tas bort. Det kan enklast ske genom att det ingripande som avses i 16 § LUL kallas något annat än gripande. Därmed faller också möjligheten att ta barnet i förvar med stöd av 24 kap. 22 § rättegångsbalken. Utredningen föreslår därför att det i 16 § LUL i stället föreskrivs att en envar får ta fast ett barn.

6.3.2¶Andra omhändertaganden

av unga

Det fimis flera bestämmelser om polisens befogenheter att ingripa mot barn och unga. I detta avsnitt behandlas bl.a. 12 § polislagen

om tillfälligt omhändertagande av den som är under arton år och som anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. Syftet med omhändertagandet är att den unge skall överlämnas till sina föräldrar eller annan vårdnadshavare eller till socialnämnden avsnitt 4.3.3.

se

Dessutom tar utredningen upp 16 § polislagen och 6 d § LUL, enligt vilka polisen har befogenhet att under vissa förhållanden hålla kvar den som är under arton år i avsikt att överlämna den unge till sina föräldrar, arman vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon arman lämplig vuxen person se avsnitt 4.3.1 och 4.3.7. För att kunna ta ställning till dessa bestämmelsers konventionsenlighet måste man först avgöra om ingripanden med stöd bestämmelserna

av skall betraktas som frihetsberövanden eller

Som utredningen tidigare har redogjort för bör polisens åtgärd att köra ett barn hem till sina föräldrar inte anses innefatta ett frihetsberövande. Detta gäller även om barnet först har fått följa med till polisstationen för att polisen skall kunna ta kontakt med hemmet. Slutsatsen bör bli densamma även om barnet överlämnas till annan vårdnadshavare eller till en socialtjänsteman. En kortare väntan på polisstationen bör enligt utredningen också kunna accepteras utan att ingripandet blir att betrakta som ett frihetsberövande. Vad

som framför allt leder utredningen till dessa slutsatser är den omständigheten att åtgärderna är avsedda att företas av hänsyn till barnets bästa. Detta gäller inte bara ingripanden med stöd av 12 § polislagen, utan också ingripanden enligt 16 § polislagen och 6 d § LUL. I förarbetena till de två senare paragraferna sägs uttryckligen att bestämmelserna har det gemensamma syftet att ungdomar som befinner sig i utsatta eller olämpliga situationer skall det skydd och stöd de behöver

som prop. 199091:86 s. 20. Europadomstolen har också visat sig vara försiktig med att underkänna ingripanden som företas i syfte att

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

skydda barn eller unga jfr fallet Nielsen, kommenterat i avsnitt 3.3.1.

Vad som emellertid talar för att ingripanden enligt dessa tre bestämmelser ändå bör betraktas som frihetsberövanden är framför allt den omständigheten att barnen åtminstone i vissa fall kan tas i förvar i arrest. Tanken bakom 12 § polislagen är visserligen att barn som omhändertas med stöd av bestämmelsen inte skall låsas in i arrest. I

samband med att paragrafens tillämpningsområde utvidgades till att

avse även unga mellan femton och arton år uttalade departementschefen dock att ungdomarna bör kunna placeras i polisarrest eller häkte eller låsas in på något annat sätt om det är absolut nödvändigt i det enskilda fallet. Vid bedömning av om det är nödvändigt skall den unges bästa vara vägledande prop. 199091:86 s. 12 och 23. Detsamma är avsett att gälla även vid ingripanden enligt 16 § polislagen och 6 d § LUL anförda prop. s. 15 och 18.

Utredningen anser sammanfattningsvis att det är mycket osäkert vilket resultat konventionsorganen skulle komma till vid en bedömning av dessa ingripanden. Om ingripandena emellertid bör utgöra

anses frihetsberövanden krävs det för att de skall vara förenliga med Europakonventionen att de kan stödjas på artikel Den bestämmelse som ligger närmast till hands är 5: 1:d. Det skulle visserligen kunna hävdas att bestämmelsen i 6 d § LUL borde kunna stödjas på artikel 5:1:c. Som utredningen tidigare har framhållit skall syftet med frihetsberövandet i så fall vara att ställa den frihetsberövade inför domstol. Brottsmisstanken skall också föreligga under hela den tid frihetsberövandet varar. Då någon hålls kvar hos polisen med stöd av 6 d § LUL har emellertid sambandet med det straffprocessuella förfarandet helt upphört. Syftet med det fortsatta frihetsberövandet är

enligt paragrafens ordalydelse endast att ordna med den unges

frigivning. Utredningen anser därför att artikel 5:l:c inte kan åberopas. Då återstår frågan om artikel 5:1:d är tillämplig.

För att 5:1:d skall kunna åberopas fordras att ett frihetsberövande med stöd av de aktuella bestämmelserna sker i syfte att den skall

unge undergå skyddsuppfostran eller inställas inför vederbörlig rättslig myndighet. Bestämmelserna i LVU ger exempel på sådana åtgärder då det är fråga om vad konventionen kallar skyddsuppfostran. Det är däremot mer tveksamt om omhändertaganden av unga enligt 12 och 16 §§ polislagen samt 6 d § LUL kan passas in under artikel 5:1:d. Avsikten med ingripanden enligt dessa bestämmelser är inte att behandla och uppfostra den unge, utan endast att polisen skall ha kontroll över den unge till dess att någon annan övertar ansvaret. Frågan om vad som menas med skyddsuppfostran har, som utredningen tidigare har redogjort för i avsnitt 3.3.2, prövats av

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

Europadomstolen i fallet Bouamar. Även ingripanden med stöd

om av de bestämmelser som nu avses är av betydligt mer begränsat slag än det som förekom i fallet Bouamar, är det troligt att Europadomstolen skulle komma till slutsatsen att ingripandena inte faller inom ramen för vad som menas med skyddsuppfostran. Syftet med ingripandena är inte heller att ställa den underårige inför rättslig myndighet, utan endast att ordna med hans frigivning. Att ett omhändertagande ändå i något fall kan komma att leda till en anmälan till socialnänmden och kanske till ett ingripande med stöd av LVU, förändrar enligt utredningens mening inte dessa bedömningar jfr dock prop. 199091:86 s. 19 f.. Utredningen anser således att bestämmelserna strider även mot artikel 5:1:d.

Ett ingripande med stöd av någon av dessa paragrafer skulle således strida mot konventionen under förutsättning att ingripandet betraktas som ett frihetsberövande. Utredningen har med anledning av det övervägt behovet av att ändra reglerna.

Som en följd av utredningens förslag att upphäva 13 § 2 st

polislagen om tillfälligt omhändertagande av den som stör allmän

ordning, bör också 16 § polislagen upphävas. Frågan är om den behöver ersättas med nya bestämmelser som tar sikte på de ingripanden som är avsedda att träda i stället för tillfälliga omhändertaganden. Som utredningen har redogjort för i avsnitt 6.2.2, torde befogenheten att avlägsna en ung person från platsen också kunna rymma befogenhet att hålla honom kvar en kortare stund i syfte att överlämna honom till hans föräldrar eller någon annan lämplig vuxen person. Detta följer närmast av att åtgärden företas i den unges eget

intresse. I den mån tillfälliga omhändertaganden ersätts med

av-

lägsnanden enligt 13 § polislagen behövs följaktligen ingen ersättning

för bestämmelsen i 16 § polislagen. Skulle polisen i stället gripa en ung person som misstänkt för brott, ger 6 d § LUL befogenhet att hålla den unge kvar för att ordna med hans frigivning. Inte heller i det fallet krävs således några nya regler.

Även 12 § och 6 d § LUL borde

polislagen enligt utredningens

mening ändras i syfte att undanröja risken för att Europadomstolen skulle komma att betrakta dem som konventionsstridiga. Bestämmelserna bör inte ge utrymme för mer omfattande åtgärder än vad som är nödvändigt för att överlämna den unge till någon som tar ansvar för honom. Det bör inteheller vara tillåtet att i en sådan situation ta ett barn i förvar i arrest. Detta gäller i synnerhet med hänsyn till artikel 37:b i barnkonventionen. Reglerna bör därför ges en sådan utformning att det betonas att de inte är avsedda att ge stöd för åtgärder som utgör frihetsberövanden i konventionens mening.

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

Möjligheten att omhänderta ett barn enligt 12 § polislagen bör därför avskaffas och ersättas med befogenhet för polisen att, under samma förhållanden som för närvarande, avlägsna ett barn från platsen i syfte att skyndsamt överlämna barnet till dess föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden. Som utredningen tidigare har anfört möter det inget hinder att barnet avlägsnas till polisstationen för att polisen därefter skall kunna ta kontakt med den som skall ta över ansvaret för barnet.

Då det gäller bestämmelsen i 6 d §LUL vill utredningen framhålla att det saknas uttryckliga regler i LUL om hur den som hålls kvar på en polisstation skall behandlas. Utredningen anser allmänt att befogenheten att ta någon i förvar bör framgå av lagtexten se avsnitt 6.5. Den omständigheten att någon bestämmelse om förvarstagande inte finns i LUL bör därför enligt utredningens mening innebära att den som hålls kvar med stöd av 6 d § LUL inte får låsas in i arrest. Utredningen anser därför att det inte är nödvändigt att ändra bestämmelsen. Det bör dock framhållas att detta enligt utredningens mening innebär att det, oaktat vad som sägs i förarbetena till 6 d § LUL, fortsättningsvis inte skall vara tillåtet att ta den unge i förvar.

Utredningen vill avslutningsvis beröra polisens möjlighet att med stöd av 11 § polislagen och 21 kap. 10 § föräldrabalken interimistiskt omhänderta barn i samband med mål om verkställighet av dom eller beslut om vårdnad eller umgänge. Som utredningen har redogjort för i avsnitt 4.3.2 är det i hög grad tveksamt om dessa bestämmelser är avsedda att ge en polisman befogenhet att omhänderta ett barn. Detsamma gäller 20 § lagen 1989: 14 om erkännande och verkställig-

het av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av

barn. Utredningen anser att det bör klarläggas vilka befogenheter denna bestämmelse och regeln i föräldrabalken är avsedda att ge. Överväganden av det slaget synes emellertid ligga utanför ramen för

utredningens direktiv.

6.4¶Omhändertagande för identifiering

14 § polislagen ger polisen behörighet att i vissa situationer omhänderta okända personer för identifiering, under förutsättning att det bl.a. finns särskild anledning att anta att den okände är efterspanad eller efterlyst och skall berövas friheten vid anträffandet. Utredningen föreslår att det införs en korresponderande bestämmelse om polismans befogenhet att under samma förhållanden begära upplysningar om en

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

persons identitet och om skyldighet för den som blir tillfrågad om sin identitet att lämna sådana upplysningar.

6.4.1¶Konventionsenligheten 14 § polislagen

av

Frågan om konventionsenligheten av 14 § polislagen är beroende av om ett omhändertagande för identifiering kan anses innefatta ett

frihetsberövande eller ej, vilket i sin tur framför allt beror på

om

bestämmelsen ger polisen befogenhet att ta Omhändertagna i förvar

eller I 17 § polislagen föreskrivs att den som har omhändertagits enligt polislagen inte får underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Någon uttrycklig bestämmelse hur

om den som omhändertas för identifiering skall förvaras finns emellertid inte. l praktiken anses polisen dock ha befogenhet att placera den omhändertagne i arrest och utredningen anser att polisen också i fortsättningen bör kunna göra det. Utredningen återkommer i avsnitt 6.6.3 till frågan om huruvida befogenheten bör regleras i lag. Med hänsyn till att den omhändertagne således kan tas i förvar samt till att omhändertagandet kan bestå upp till 12 timmar, anser utredningen att ingripanden med stöd av 14 § polislagen måste betraktas

som frihetsberövanden.

Det är mycket tveksamt om ett omhändertagande med stöd 14 §

av polislagen täcks av någon av de i artikel 5:1 uppräknade fallen. Den artikel som ligger närmast till hands är 5:l:b, vilken förutsätter att omhändertagandet syftar till att uppnå fullgörandet av en i lag föreskriven skyldighet. Polisens befogenhet att omhänderta den som inte lämnar uppgift om sin identitet motsvaras emellertid inte

av en

medborgerlig plikt att identifiera sig. Visserligen polisen ha

anses en allmän rätt att tillfråga var och en om namn och hemvist, men någon motsvarande skyldighet att svara finns inte. Möjligen skulle

man kunna hävda att en sådan skyldighet är underförstådd i 14 § polislagen såvitt avser den grupp av personer som anges där, men detta torde inte

vara tillräckligt med hänsyn till Europakonventionens krav på att

skyldigheten skall vara föreskriven i lag. Det är emellertid inte givet att ens en lagfäst skyldighet för medborgarna att på begäran av en polisman lämna uppgift om namn och adress, skulle undanröja betänkligheterna mot 14 Av Europadomstolens praxis framgår nämligen att man bör vara försiktig vid tolkningen av artikel 5:1:b. Europadomstolen har särskilt framhållit att artikeln måste tolkas restriktivt för att inte rättssäkerheten skall äventyras fallet Engel m.fl.. Frihetsberövanden med stöd av artikel 5:l:b torde därför inte

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

tillåtas annat än under speciella omständigheter fallet McVeigh m.fl Med hänsyn till behovet av att identifiera och omhänderta efterlysta personer skulle Europadomstolen dock sannolikt godta frihetsberövanden som syftar till att identifiera den som är okänd, förutsatt att det finns några särskilda omständigheter som tyder på att den okände skall berövas friheten. Däremot skulle det troligen

inte vara förenligt med konventionen att tillåta godtyckliga frihetsberövanden av var och en som vägrar lämna uppgift om sin identitet. Utredningen har därför kommit slutsatsen att sådana frihetsberövanden som regleras i 14 § polislagen inte skulle strida mot konventionen om det fanns en motsvarande lagreglerad förpliktelse för medborgarna att identifiera sig.

6.4.2 överväganden

Utredningen anser att det med hänsyn till resonemanget ovan bör införas en bestämmelse om skyldighet att på begäran av en polisman lämna uppgift om namn och adress. Frågan är vilka personer som bör åläggas skyldighet att lämna uppgift om sin identitet och under vilka förutsättningar de bör vara tvungna att identifiera sig.

Även själva befogenheten omhänderta den vägrar

om att som identifiera sig inte bör utvidgas i förhållande till vad som nu gäller, är

det i och för sig inte nödvändigt att begränsa identifikationsskyldig-

heten till samma kategori som avses i 14 § polislagen. Man skulle också kunna tänka sig att envar ålades att på begäran av en polisman lämna uppgift om sin identitet utan att polismannen skulle behöva redovisa något särskilt skäl för sin begäran, men att endast de som för närvarande omfattas av 14 § polislagen skulle kunna omhändertas för identifiering. Det kan i sammanhanget noteras att frågan om generella identitetskontroller berördes i det lagstiftningsärende som bl.a. ledde till att polisen fick utökad befogenhet att i samband med allvarlig brottslighet medta personer till förhör prop. 1990912129. Propositionen föranleddes bl.a. av att Rikspolisstyrelsen i en skrivelse till regeringen föreslagit att det skulle införas regler om generella identitetskontroller vid spaning efter den som kan misstänkas för ett mycket allvarligt brott eller den som avvikit från en kriminalvårdsanstalt eller någon annan inrättning. Departementschefen betonade att Rikspolisstyrelsens förslag innebar ett intrång i den personliga friheten och integriteten, men ansåg att det trots det var motiverat att utvidga reglerna om medtagande till förhör i samband med mycket allvarliga brott. Däremot ansåg departementschefen inte att det fanns behov av regler om generell identitetskontroll för att söka efter rymlingar.

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

Utredningen anser inte heller att det finns

anledning att införa

skyldighet för och att lämna uppgift var en om namn och adress en allmän identitetsplikt skulle föra alldeles för

långt. Skyldigheten att

identifiera sig bör därför endast omfatta den som enligt de nuvarande

reglerna kan bli omhändertagen med stöd l4 §

av polislagen, dvs. en

person som kan antas vara efterspanad eller efterlyst och med stöd av

lag skall berövas friheten vid anträffandet.

För att någon skall skyldig lämna

vara att upplysningar om sin

identitet bör det krävas den polisman att som begär sådana upp-

lysningar har särskild anledning

att anta att personen ifråga skall

berövas friheten. Antagandet måste grundas på konkreta

omständig-

heter i det enskilda fallet. Dessutom bör

skyldigheten att lämna de

begärda uppgifterna inte inträda förrän den okände har

upplysts om

skälen för polismarmens begäran. Om en person under dessa förut-

sättningar vägrar att lämna uppgift sin identitet eller det finns om om

anledning att anta att hans uppgift är oriktig, får han omhändertas för

identifiering.

En bestämmelse om skyldighet att identifiera

sig passar egentligen

inte in i polislagen, eftersom det inte är fråga om att reglera polisens

befogenheter utan medborgarnas skyldigheter. Utredningen har trots

det kommit fram till slutsatsen det är att lämpligast att införa bestäm-

melsen som ett första stycke i 14 § polislagen. Bestämmelsen kommer

därmed också indirekt att påminna om att det inte finns någon allmän

skyldighet för medborgarna att upplysa sin identitet.

om En polisman

kan visserligen även i andra fall än de som avses i 14 § tillfråga en person om hans namn och hemvist, under sådana förhållanden men

kan den tillfrågade låta bli att svara utan risk för att bli utsatt för

tvång. Det kan vara lämpligt att polismannen i ett sådant fall upplyser

den tillfrågade att han inte måste om svara.

Omhändertagande på grund av berusning

Artikel 5: 1 i Europakonventionen frihetsberövande :e medger bl.a. av den som är alkoholist eller är hemfallen missbruk

som av droger.

Det är denna artikel ligger närmast till som hands då man söker stöd

för bestämmelserna i lagen 1976:511

om omhändertagande av

berusade personer LOB. Utredningen m.m. anser emellertid att det

kan ifrågasättas alla omhändertas för om som berusning är alkoholis-

ter. Att inte alla är alkoholister i medicinsk mening torde stå klart,

men frågan är om alkoholist i konventionens

mening är ett vidare

begrepp än så. Det finns inget avgörande från

Europadomstolen som

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

Med hänsyn till att LOB är vårdlag och har ett

kan ge vägledning. en

uttalat skyddssyfte utredningen emellertid att det kan antas att anser

lagen skulle godtas vid en prövning i Europadomstolen.

6.6¶Förvarstagande

Utredningen har, för försöka ta reda på vilka bestämmelser som är att avsedda polisen befogenhet att ta en person i förvar, granskat att ge bestämmelserna sådana ingripanden innefattar inskränkningar om som i rörelsefriheten. Som följd härav föreslår utredningen en uttrycklig en under vilka förutsättningar den har omhänbestämmelse om som får i förvar i arrest. En motsvarande

dertagits enligt polislagen tas

bestämmelse föreslås bli införd i LOB. Utredningen föreslår också att

bestämmelsen i rättegångsbalken om förvarstagande av gripna

modifieras.

6.6.1 Allmänna synpunkter

resulterar i någon tas i förvar, dvs. blir inlåst,

Ett ingripande som att

utredningens uppfattning betraktas ett frihetsberömåste enligt som mening. Sådana ingripanden fordrar

vande i Europakonventionens

hänsyn både till artikel 5:1 i Europakon-

därför uttryckligt lagstöd av och till 2 kap. 8 och 12 regeringsformen. Lagstödet kan

ventionen olika sätt, det väsentliga är att det tydligt framgår utformas på men vilka i skyddet mot frihetsberövande som en bestäm-

begränsningar

melse uttryck för. Ändamålsprincipen, dvs. principen om

avser att ge ingripande inte får ske i något annat syfte än det som framgår att ett bestämmelsen, kräver dessutom att syftet med

av den tillämpade

bestämmelsen framgår. Det bör därför inte få råda någon oklarhet om med bestämmelse inskränker rätten till frihet. Genom avsikten en som utredningen har genomfört har det emellertid kommit den enkät som råder betydande osäkerhet om vilka fram att det inom polisen en förutsättningar måste uppfyllda för att någon skall kunna tas som vara i Utredningen att det därför finns anledning att i förvar arrest. anser undersöka reglerna frihetsberövanden är tillräckligt tydligt om om utformade. utredningen tidigare har redogjort för finns det inget enhetligt Som i svensk lag för sådana ingripanden som utgör frihetsbegrepp i konventionens mening. Det är också mycket sällsynt med berövanden ett ingripande kan leda till bestämmelser som uttryckligen anger att

sou 1993:50 Förhållandet till konventionerna

förvaring i arrest eller häkte. Vanligtvis får med beaktande man av syftet med bestämmelserna försöka tolka de stöd för om avser att ge

förvarstagande. Det kan dock starkt ifrågasättas detta är tillräckligt

om från konstitutionella utgångspunkter. Såvitt gäller den som är misstänkt för brott finns emellertid uttryckliga bestämmelser om förvarstagande. Enligt 24 kap. 23 § rättegångsbalken får den miss-

tänkte inte hållas i förvar annat än enligt föreskrift i lag. En sådan föreskrift finns i 22 § i kapitel där det sägs den samma att som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Dessa regler enligt ger

utredningens uppfattning uttryck för den vikt lagstiftaren har lagt

som

vid kravet på uttryckligt lagstöd för förvarstagande. sådant Något

lagstöd finns dock varken i polislagen eller i LOB dessa trots att författningar återkommande åberopas rättslig grund ñr som ett stort antal frihetsberövanden. Tanken på uttryckligt lagstöd är således

långt

ifrån konsekvent genomförd.

Ett sätt att åstadkomma det eftersträvade lagstödet för förvarstagande vore att i polislagen införa generell bestämmelse en om att den som omhändertas också får tas i förvar. Även

om utredningen i och för sig att uttrycket omhändertagande bör

anser reserveras för

sådana ingripanden innefattar frihetsberövanden,

som används uttrycket för närvarande i mycket olika syften i olika

författningar. Det är många gånger tveksamt vilka polisiära befogenheter lagstiftaren

har tänkt skall följa med begreppet

omhändertagande i de olika författningarna. Saken kompliceras att också mindre precisa

av begrepp, som exempelvis att hålla kvar någon, kan avsedda vara att

ge stöd för förvarstagande. Utredningen därför

anser att det är en bättre metod att uttryckligen i respektive bestämmelse ange om förvarstagande är tillåtet eller ej. För att försöka ta reda på vilka ingripanden som bör kunna resultera i förvarstagande har

utredningen

därför gått igenom de olika bestämmelser polisen

som ger befogenhet

att ingripa genom att inskränka människors rörelsefrihet.

6.6.2¶Gripande

I 24 kap. 22 § rättegångsbalken föreskrivs den att som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Bestämmelsen är

undantagslös,

vilket innebär att den har gripits inte som kan få uppehålla sig i t.ex. ett väntrum på polisstationen i avvaktan på att åklagaren fattar beslut i anhållningsfrågan. Denna regel obligatoriskt

om förvarstagande av

gripna infördes i samband med häktningsreformen 1987. Det hade tidigare inte funnits någon bestämmelse medgav

som att gripna

personer hölls inlåsta, eftersom ett sådant förfarande hade men

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

utbildats i praxis innebar regeln enligt departementschefens uppfattning

inte någon saklig nyhet prop. l98687:112 s. 79. Utredningen att det kan ifrågasättas om det är nödvändigt med anser så strikt bestämmelse törvarstagande. Den gripne skall enligt en om 24 kap. 8 § förhöras så snart möjligt och åklagaren skall som efter förhöret omedelbart besluta den misstänkte skall anhållas. om Gripandet blir till följd därav ofta så kortvarigt att det knappast är meningsfullt att polisen sätter den gripne i arresten i väntan på att han skall törhöras eller, efter förhöret, i avvaktan på åklagarens beslut. Utredningen föreslår därför att 24 kap. 22 § rättegångsbalken ändras på ett sådant sätt att det inte längre blir obligatoriskt att ta

gripna i förvar. Däremot bör polisen naturligtvis även fortsättningsvis

ha befogenhet hålla gripna i arrest. Befogenheten bör dock att begränsas till situationer då det är nödvändigt av hänsyn till ordning

och säkerhet. Här bör också beröras bestämmelsen i 6 d § LUL om möjlighet att hålla kvar den är under arton år i syfte att ordna med hans som

frigivning. Det finns inga uttryckliga regler hur den som hålls

om kvar med stöd denna bestämmelse skall behandlas, men av av förarbetena till bestämmelsen framgår att det är avsett att den unge under mycket speciella omständigheter skall kunna låsas in prop. l9909l:86 15. Som utredningen tidigare har framhållit avsnitt s. 6.3.2 bör förvarstagande i detta fall emellertid inte få förekomma. Utredningen dock inte att bestämmelsen behöver ändras anser

eftersom avsaknaden uttrycklig regel om törvarstagande är

av en tillräcklig. Detta innebär att ett ingripande med stöd av 6 d § LUL, vad sägs i förarbetena, fortsättningsvis inte skall kunna trots som resultera i att den unge tas i förvar. Utredningen vill också peka bestämmelsen i 16 § LUL som gör det möjligt gripa barn under femton år. Som utredningen har att för i avsnitt 6.3.1 bör ett barn emellertid inte kunna låsas in

redogjort

i de fall med bestämmelsen. För att undvika kopplingen till som avses 24 kap. 22 § rättegångsbalken har utredningen därför föreslagit att

uttrycket gripa ersätts med uttrycket ta fast

.

6.6.3 med stöd 11 och 14 §§

Omhändertaganden av polislagen

Utredningen behandlar i detta avsnitt interimistiska omhändertaganden 11 § polislagen och omhändertaganden för identifiering enligt

enligt

14 Frågan är de omhändertas med stöd av dessa

§polislagen. om som

bestämmelser får tas i förvar. I 17 § polislagen stadgas visserligen att

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

den som har omhändertagits inte får underkastas

annan inskränkning

i sin frihet än som påkallas ändamålet med åtgärden,

av ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Några uttryckliga föreskrifter

om förvarstagande finns inte och saken har inte heller tagits i upp förarbetena. Att förvarstagande förekommer i praktiken torde emellertid vara oomtvistligt. Om det även

fortsättningsvis bör få

förekomma bör uttryckligt lagstöd därför införas.

Då det gäller interimistiska omhändertaganden enligt 11 § polis-

lagen bör man för bedömning behovet förvarstagande undersöka

av av

i vilken utsträckning de bakomliggande bestämmelserna

i sin tur ger stöd för att:ta omhändertagen i förvar. 6 2 och 3

en kap §§ utlänningslagen 1989:529, enligt vilka utlärming kan i förvar

en tas av

polismyndigheten, är de enda av dessa uttryckligt stöd för

som ger att

hålla den omhändertagne

i arrest.

Enligt 13 § lagen 1988:870 vård missbrukare

om av i vissa fall får

polismyndigheten under vissa förutsättningar tillfälligt omhänderta

en missbrukare. 19 § lag föreskriver socialnämnden samma att skall se till att den omhändertagne utan dröjsmål bereds vård i ett LVM-hem eller på sjukhus. Om den omhändertagne dessförinnan får i förvar tas av polisen framgår inte lagtexten. av

47 § lagen 1991:1128 psykiatrisk tvångsvård föreskriver

om också

att polismyndigheten under vissa förutsättningar tillfälligt får omhän-

derta en person. Den omhändertagne får enligt paragrafen föras till sjukvårdsenhet som kan stöd och behandling. Någon bestämmelse ge

som medger förvarstagande finns inte.

20 § lagen 1957:668 utlämning för brott, om 16 § lagen

1959:524 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller

Norge samt 8 och 9 §§ lagen 1970:375 utlämning till Danmark, om Finland, Island eller Norge för verkställighet beslut av om vård eller

behandling, ger polismyndigheten befogenhet omhänderta

att den som skall utlämnas. Även i dessa fall saknas bestämmelser förvarsom tagande.

Utredningen har tidigare påpekat att det är mycket tveksamt om en polisman kan omhänderta ett barn med stöd 21 av kap. 10§ föräldrabalken och 11 § polislagen. I fall torde avsikten vart inte ha varit att ett barn skall kunna tas i förvar i med stöd föräldrabalarrest av kens bestämmelse. gäller enligt utredningens

Detsamma uppfattning

20 § lagen 1989:14 erkännande och

om verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och överflyttning barn.

om av

Samtliga ovannämnda bestämmelser, med undantag för de i

föräldrabalken och 1989 års lag, torde avsedda vara att ge stöd för förvarstagande. I vart fall bör den omhändertas interimistiskt som med stöd av 11 § polislagen få tas i förvar. En uttrycklig bestämmelse om

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

detta bör därför införas i nuvarande 17 § polislagen, med tillägg att förvarstagande inte får förekomma armat än då det är nödvändigt av till ordningen eller säkerheten. Det finns i och för sig skäl att

hänsyn

införa liknande bestämmelser även i de författningar som ll § syftar på, vilket emellertid torde kräva ytterligare överväganden. det inte skall råda någon oklarhet vilka särskilda För att om föreskrifter i ll § polislagen, föreslår utredningen vidare som avses dessa räknas i nytt andra stycke i paragrafen. 21 kap. 10 § att upp ett föräldrabalken och 20 § i 1989 års lag bör därvid undantas från 11 §

polislagens tillämpningsområde.

Även såvitt omhändertagande för identifiering enligt 14 §

gäller

torde avsikten att förvaring i arrest skall kunna

polislagen vara

förekomma. I fall tillämpas bestämmelsen på det sättet och bör vart

även fortsättningsvis kunna tillämpas så. Den föreslagna regeln om

i 17 § polislagen bör därför omfatta även omhän-

förvarstagande dertaganden med stöd av 14 § polislagen.

6.6.4¶Omhändertagande grund av berusning

§ LOB den anträffas berusad får omhändertas under I 1 anges att som förutsättningar. I 4 § stadgas att den omhändertagne får hållas vissa kvar hos polisen och i 6 § talas det om omhändertagna som förvaras hos polisen. Något uttrycklig föreskrift om att den omhändertagne får i förvar i arrest finns emellertid inte. Tanken tas har dock varit att den omhändertagne skall kunna hållas i arrest. Utredningen föreslår därför att 4 § kompletteras med en bestämmelse den omhändertagne får i förvar det är nödvändigt med om att tas om hänsyn till ordningen eller säkerheten. I 26 § 1990:1157 finns bestämmelser om

järnvägssäkerhetslagen

för viss befattningshavare vid järnväg att omhänderta bl.a.

befogenhet

berusad på järnvägens område. Den omhändertagne

den som uppträder

längst timmar. Hur han skall behandlas under den får hållas kvar sex framgår dock inte lagen. Om avsikten är att den omhäntiden av dertagne skall kunna i förvar bör uttrycklig bestämmelse om det tas en införas i lagen.

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

6.6.5 Hämtning och till förhör

medtagande

I 23 kap. 9 § rättegångsbalken finns bestämmelser skyldighet för om den som misstänks för brott att stanna kvar för förhör. Bestämmelser-

na innebär att den inte är anhållen eller häktad inte som är skyldig att stanna kvar längre än timmar. Är det vikt sex av synnerlig att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han

skyldig att stanna ytterligare sex timmar. Det framgå syftet

synes av med bestämmelsen att den skall förhöras inte får förvaras i som arrest.

Den allmärma medborgerliga skyldigheten medverka vid

att en

brottsutredning bör visserligen inte innefatta skyldighet också

att behöva utstå förvaring i arrest. Däremot bör den är misstänkt för som ett brott kunna tas i förvar det krävs för brottsutredningen skall om att kunna genomföras. Så kan också ske, endast med men stöd av bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken. Det torde därför inte

behöva råda någon tvekan att bestämmelserna

om om hämtning och

medtagande till förhör inte grundar befogenhet för polisen hålla att förhörspersoner i arrest jfr bl.a. JO 198485 135. s.

6.6.6¶Handräckning och liknande ingripanden

Bland handräckningsbestämmelserna finns bara en som uttryckligen

ger stöd för förvarstagande, nämligen ll § lagen 1974:202 om beräkning av strafftid, enligt vilken den skall förpassas till som kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd tillfälligt får förvaras i

allmänt häkte eller polisarrest. Övriga handräckningsbestämmelser

innehåller inga föreskrifter hur polisen skall behandla den om som handräckningen avser. Med beaktande bestämmelsernas syften av anser utredningen dock att det i de flesta fall inte torde vara avsett att handräckning skall kunna förenas med förvarstagande. Det gäller bl.a.

flertalet de bestämmelser enligt vilka polisen skall hämta av den som inte självmant inställer sig till ett sammanträde inför rätten eller till

någon annan förrättning. Det är mera tveksamt hur skall tolka man 9 kap. 10 § rättegångsbalken, vilken tillåter den skall hämtas att som till ett sammanträde inför rätten får omhändertas viss tid före

förhandlingen. Den som har omhändertagits enligt bestämmelsen

är

5 38 kap 12 § brottsbalken, utlänningslagen 1989:529, lagen 1991:572 om särskild utlänningskontroll, lagen 1988:870 vård missbrukare i vissa fall, om av lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård lagen 1991:1128 av unga, om psykiatrisk tvångsvård, smittskyddslagen 1988:1472, vämpliktslagen 1941:967, civilförsvarslagen 1960:741 och lagen om vapenfri tjänst 1966:413.

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

skyldig i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstationen eller att plats bestäms polismyndigheten, men får inte underannan som av kastas inskränkning i sin frihet än vad som påkallas av annan ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.

Även det inte sägs uttryckligen i lagen framgår det av förarbetena om till bestämmelsen att förvarstagande undantagsvis skulle kunna komma

Departementschefen uttalade i propositionen prop. 1983 84:78 ifråga.

32 att de omhändertagna normalt borde kunna behandlas i stort sett s. på sätt de enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken är samma som som kvar för förhör på polisstationen. Beträffande skyldiga att stanna behandlingen dessa hänvisade departementschefen till ett JOav avgörande JO 1972 51 enligt vilket det undantagsvis kunde godtas s. förhörspersoner hölls i arrest, trots att uttrycklig föreskrift om att förvaring i arrest saknades. Tillkomsten bestämmelsen i 2 kap. av 12 § regeringsformen har emellertid inneburit att det numera fordras

för inskränka de grundlagsfästa fri- och rättigheterna, vilket

lagstöd att

har fått till följd att JO att förvarstagande av förnumera anser hörspersoner är helt uteslutet bl.a. JO 198485 s. 135. Av samma

se

skäl bör enligt utredningens mening inte heller förvarstagande av den

har omhändertagits med stöd 9 kap. 10 § rättegångsbalken få

som av förekomma utan uttrycklig föreskrift. Frågan om i vilken utsträckning

den omhändertagne bör kunna hållas kvar med tvång och eventuellt tas

i förvar i arrest kräver emellertid ytterligare överväganden. Detta

gäller särskilt med hänsyn till att inte bara tilltalade kan hämtas till

rätten, utan också målsäganden och vittnen. Dessutom måste en

befogenhet att med tvång hålla kvar någon i avvaktan på inställelse

till möjligheten att häkta tilltalade och vittnen. Utredningen anpassas föreslår därför ingen ändring bestämmelsen, vilken således i sin av nuvarande lydelse inte kan ge stöd för att ta en omhändertagen anses i förvar. Inte heller bestämmelserna hämtning den som skall föras till om av vårdinrättning eller till läkare för undersökning torde vara avsedda att

stöd för förvarstagande7. Slutsatsen bör bli densamma även såvitt ge bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken om polisens skyldighet avser hämta barn när dom eller beslut vårdnad eller umgänge skall att ett om

7 Lagen 1988:870 vård missbrukare i vissa fall, lagen l990:52 med om av särskilda bestämmelser vård lagen 1991:1128 om psykiatrisk om av unga, tvångsvård, lagen 1991:1129 rättspsykiatrisk vård, lagen 1991:1137 om om rättspsykiatrisk undersökning, förordning 1991:1472 psykiatrisk tvångsvård och om rättspsykiatrisk vård, lagen 1991:2041 om särskild personutredningi brottmål m.m. , lagen 1958:642 blodundersökning m.m. vid utredning om faderskap, lagen om 1965:6l behörighet att utöva veterinäryrket och smittskyddslagen 1988:1472. om

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

verkställas. Detsamma gäller 1989 års lag om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden. I samtliga dessa fall bör utgångspunkten således vara att den som blir föremål för polisens ingripande inte får tas i förvar i arrest.

I andra fall är det mera osäkert vad lagstiftaren har tänkt sig i fråga

om möjligheten till förvarstagande. Ett exempel är 8 § lagen

1963:193 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Där anges att polismyndigheten under vissa förutsättningar skall ombesörja att den dömde överförs till den stat där straffet skall verkställas. I fjärde stycket samma paragraf föreskrivs att, om den dömde skall överföras från Sverige till

en annan stat, anses den tid, under vilken han för ändamålet varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid. Detta tyder på att avsikten är att 8 § skall ge stöd för att ta den dömde i förvar. Frågan är om detta gäller även 22 § förordningen 1977:178 med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Där stadgas att polismyndigheten under vissa förutsättningar skall lämna kriminalvårdsstyrelsen hjälp med att föra den dömde till den stat där straffet skall verkställas. Någon motsvarighet till 8 § fjärde stycket i den nordiska lagen finns emellertid inte. Det vore märkligt om även denna bestämmelse vore avsedd att ge stöd för förvarstagande eftersom den är intagen i förordning inte i lag. Om

förvarstagande fortsättningsvis skall få förekomma i de nu nämnda situationerna bör det enligt utredningens mening komma till tydligt

uttryck i lag.

Genom utredningens enkät har det kommit fram att de myndigheter som begär handräckning inte sällan ställer krav på hur handräckningen skall genomföras. Dessa krav leder ofta till att den person som

handräckningen avser tas i förvar. Det kan exempelvis fråga

vara om att den som skall inställas eller återföras till en sjukvårdsinrättning

bara får komma dit viss tidpunkt på dygnet eller under förutsättning

att han är drogfri. Under mellantiden förväntar sig den myndighet

som har begärt handräckning att personen ifråga hålls i arrest eller häkte

eller införs till en avgiftningsenhet på ett sjukhus. En av polismyndig-

heterna har t.o.m. erfarenhet av en begäran från en socialförvaltning om att ta en person i förvar i häkte till dess att en vårdplats kunde

ordnas honom. Polismyndigheterna har också svårigheter med

förvaringen i väntan på vidare transport. Utredningen, som återkommer till bestämmelserna om handräckning i avsnitt 9.4, vill dock redan här betona att handräckning är en serviceåtgärd gentemot andra myndigheter och att polismyndigheterna har rätt att ställa krav på de myndigheter som vill utnyttja den servicen. Kan den myndighet som begär handräckning inte acceptera de villkor som gäller för polisens

Förhållandet till konventionerna sou 1993:60

arbete, kan polisen således inte genomföra den begärda handräckningen. Det kan under inga förhållanden godtas att någon tas i förvar då så inte är tillåtet i lag, inte ens i de fall då den åtgärd som handräckningsbegäran avser anses beslutad i ifrågavarande persons eget intresse.

6.7 Hävande av beslut om gripande

För att den som har gripits skall kunna friges så snart skälen ñr frihetsberövandet har upphört föreslår utredningen en bestämmelse om

befogenhet för polisen att under vissa förutsättningar häva ett beslut

om gripande.

6.7.1 Polismans befogenhet att häva beslut om gripande

124 kap. 7 § rättegångsbalken regleras polismans befogenhet att även utan anhållningsbeslut gripa den som är misstänkt för brott. För att någon skall kunna gripas med stöd av denna bestämmelse krävs att det finns anhållningsskäl, men att det är så brådskande att ett anhållningsbeslut inte kan awaktas. Av 24 kap. 8 § rättegångsbalken följer att den som har gripits så snart som möjligt skall förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det enligt samma bestämmelse skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren har därefter att omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om gripande skall hävas.

Eftersom varje gripande utan undantag skall överlämnas till åklagarens bedömning synes dessa bestämmelser medföra att en polisman inte kan häva ett gripande. Emellertid framgår det redan av förarbetena till rättegångsbalken att det inte är tanken att den befogenheten skall tillkomma åklagaren ensam. Processlagberedningen anförde NJA 1943 s. 329:

Med hänsyn till vikten av att, då någon har gripits, frågan om anhållande snarast möjligt prövas har stadgats, att anmälan om

gripande skyndsamt skall göras hos anhållningsmyndigheten, som

har att besluta, om den gripne skall anhållas eller friges. Klart är, att den gripne kan, då skäl äro därtill, utan sådan anmälan genast

frigivas.

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

Processlagberedningen utvecklade dock inte vilka omständigheter som

skulle kunna motivera att den gripne friges innan gripandet har anmälts till åklagaren.

Frågan om vem som bör ha rätt att häva ett beslut om gripande togs

upp även av 1983 års häktningsutredning Gripen-anhållen-häktad,

SOU 1985:27 s. 150 f., som ansåg att ansvaret för provisoriska frihetsberövanden i avvaktan på häktningsbeslutet även fortsättningsvis skulle vila på åklagaren. Detta ansvar kom enligt häktningsutredningen till uttryck genom reglerna om polisens skyldighet att anmäla ett gripande till åklagaren samt genom reglerna om vem som svarar för

anhållningsförhör, anhållningsbeslut och häktningsframställning. Enligt då gällande lagstiftning skulle anhållningsförhöret alltid hållas

av åklagaren. Praxis hade enligt utredningen emellertid utvecklats så att en polisman oftast själv höll förhör med den misstänkte innan han anmälde gripandet till åklagaren. Dessutom anmäldes gripandet endast i de fall då det var fråga om att anhålla den misstänkte. Utredningen föreslog med anledning av denna praxis att förhöret med den gripne skulle få hållas antingen av en polisman eller av åklagaren. Om det vid polisförhöret kom fram att skäl för häktning inte längre förelåg borde polisen vidare få frige den misstänkte utan att anmäla gripandet till åklagaren. I annat fall skulle frihetsberövandet enligt utredningens förslag skyndsamt anmälas till åklagaren.

Regeringen godtog utredningens förslag att polisman skulle hålla anhållningsförhör utan att först anmäla gripandet till åklagaren men

avvisade förslaget att polisen generellt skulle få häva beslut om gripande. Departementschefen anförde prop. 198687:ll2 s. 45 f.:

När en polisman för in den gripne på polisstationen rapporterar han frihetsberövandet till sin förman i allmänhet det vakthavande befälet. Det ankommer på förmannen att göra en prövning av grunderna för frihetsberövandet. Om han kommer fram till att gripandet var felaktigt häver han detta. Denna prövning sker inom ramen för allmänna regler om polisens verksamhet.

Departementschefen anförde vidare att en generell befogenhet för polisen att häva beslut om gripande skulle innebära att polisen fick fatta negativa anhållningsbeslut. Eftersom ansvaret för anhållningsbeslut även fortsättningsvis borde åvila åklagaren, borde det enligt departementschefen i princip också ankomma på åklagaren att fatta

beslut om frigivande av gripna personer. Departementschefen fortsatte

anförda prop. s. 47:

Förhållandet till konventionerna sou 1993:50

Det nu sagda innebär givetvis inte att det skulle vara förbjudet för en förman inom polisen, exempelvis ett vakthavande befäl, att i samband med att en polisman rapporterar gripandet t.ex. omrubricera frihetsberövandet till att avse omhändertagande enligt

13 § polislagen eller häva gripandet på grund av att identifierings-

misstag skett eller att gripandet av någon annan anledning är uppenbart oriktigt. Men om gripandet har resulterat i ett anhåll-

ningsförhör, bör som nämnts åklagaren avgöra om skäl föreligger

till anhållande och häktning.

6.7.2 överväganden

Gällande rätt kan således i vart fall anses innefatta befogenhet för en förman inom polisen att pröva ett frihetsberövande som en honom underställd polisman har företagit, vilket närmast skulle följa av allmänna grundsatser om polisens verksamhet. Prövningen kan leda till att förmarmen rubricerat om frihetsberövandet om han anser att någon arman grund bör åberopas eller till att han häver frihetsberövandet om

han anser att det är uppenbart oriktigt. Utredningen anser att denna

befogenhet bör lagfästas i avsikt att undanröja den tveksamhet som kan uppstå så länge befogenheten endast vilar på allmänna grundsatser. Dessutom finns det enligt utredningens mening skäl att överväga om inte polisens befogenhet att häva beslut om gripande borde utvidgas.

Vad som talar för att polisen bör ha ökade möjligheter att häva beslut om gripande är framför allt att det av konstitutionella skäl inte bör tillåtas att frigivningen försenas av administrativa åtgärder, exempelvis att den som skall friges måste föras till polisstationen i det enda syftet att beslutet om gripande skall kunna hävas. Europakonventionen bygger på principen att varje frihetsberövande skall vara lagligt, dvs stå i överensstämmelse med den nationella lagen. Ett frihetsberövande som inte upphör så snart förutsättningarna enligt den nationella lagen har upphört är därför konventionsstridigt. Också

ändamålsprincipen, indirekt uttryckt i 2 kap. 12 § andra stycket

regeringsformen, medför att den som är berövad friheten skall friges så snart frihetsberövande inte längre behövs för att uppnå det syfte

som anges i den tillämpade paragrafen. Mot att öka polisens befogen-

heter i detta avseende talar den tidigare nämnda principen om att åklagaren bör fatta alla beslut som berör den som har gripits. Utredningen har emellertid inte kunnat finna att de skäl som bär upp den principen är starkare än respekten för Europakonventionen och regeringsformen. Riksåklagaren tycks också vara eller har åtminstone varit benägen att längre än departementschefen i den tidigare

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

nämnda propositionen. I RÅ-nytt 19882 anförde riksåklagaren sålunda:

Enligt RÅ:s mening bör polis utöver de exempel i

som angetts propositionen kunna frige en gripen person om det, innan anhållningsförhör inletts och anmälan om gripande inte heller gjorts till åklagare, framstår som uppenbart att den gripne inte längre skall vara frihetsberövad, t.ex. om identiteten på en Snattare fastställts och anhållningsskäl därför inte längre föreligger. Har anhållningsförhör hållits bör däremot frågan om fortsatt frihets-berövande underställas åklagarens prövning.

Utredningen anser i likhet med Riksåklagaren att polisens befogenhet att frige en gripen bör begränsas till de situationer då det är uppenbart att det inte längre finns skäl för gripandet. Detta innefattar både situationer då gripandet var oriktigt från början och situationer då det på grund av ändrade förhållanden inte längre finns skäl för gripandet. Dessutom omfattas de fall då beslutet om gripande hävs men ersätts av beslut om något annat frihetsberövande, vilket i praktiken endast

innebär en omrubricering. Uppenbarhetsrekvisitet medför dock att

polisen alltid skall lämna över ansvaret för den gripne till åklagaren så fort det uppkommer tveksamhet om huruvida det finns skäl att hålla

kvar den gripne eller I motsats till Riksåklagaren anser utredningen

dock att polisen bör ha samma befogenhet att häva ett gripande oavsett

anhållningsförhör hållits eller Även det först under om om anhållningsförhöret kommer fram att det inte längre finns skäl för gripandet talar konventionshänsynen lika starkt för att den gripne inte skall behöva vänta på att bli frigiven. När frihetsberövandet väl har anmälts till åklagaren och åklagaren således har tagit över ansvaret bör polisen emellertid inte ha befogenhet att fatta beslut om frigivning.

Utredningen föreslår således en bestämmelse om befogenhet för polisen att häva beslut om gripande innan frihetsberövandet har anmälts till åklagaren, om det är uppenbart att det inte finns skäl for fortsatt frihetsberövande. Det bör enligt utredningen i första hand

ankomma på polismyndigheten att häva ett gripande, en uppgift som

bör kunna delegeras till vakthavande befäl eller någon arman befattningshavare i befälsställning. Om det redan i omedelbar anslutning till gripandet framstår som uppenbart att det inte längre finns skäl för

gripandet, bör dock även den polisman som beslutat om gripandet

kunna häva beslutet. Det bör i praktiken framför allt bli fråga om fall

då polismarmen upptäcker att han har begått ett misstag. I sådana

situationer bör det, som utredningen tidigare har framhållit, inte

Förhållandet till konventionerna

krävas att den gripne förs till polisstationen i det enda syftet att där kunna friges.

Underrättelseskyldighet

Enligt artikel 5:2 i Europakonventionen skall var och

en som arresteras, snarast möjligt och på ett språk som han förstår, underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom. Denna underrättelseskyldighet gäller enligt Europadomstolen alla som berövas friheten fallet Van der Leer. Bestämmelser om skyldigheten att underrätta en omhändertagen om anledningen till frihetsberövandet finns i 15 § polislagen och 7 § LOB. Även i 24 kap. 9 § rättegångsbalken finns en regel om underrättelseskyldighet, enligt vilken den som anhålls skall få besked om vilket brott han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Detsamma gäller då ett anhållningsbeslut verkställs. Bestämmelsen omfattar emellertid inte den som grips med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken. JO har tidigare anfört att det oavsett att uttrycklig föreskrift saknas, bör anses som en tjänsteplikt för en polisman att vid gripande underrätta den gripne

om anledningen till åtgärden JO 1969 s. 92. Utredningen delar JO:s uppfattning att polisen, även utan uttryckliga föreskrifter, är skyldig att underrätta en person som är gripen, men anser att denna skyldighet bör lagfastas. Bestämmelsen i 24 kap. 9 § rättegångsbalken bör därför ändras så att den uttryckligen blir tillämplig även på den som grips med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken.

För att den frihetsberövade skall anses underrättad i enlighet med vad som föreskrivs i lag måste det krävas att informationen lämnas på ett språk som han förstår. Utredningen anser därför att det inte uttryckligen behöver anges att underrättelsen skall lämnas på ett språk som den frihetsberövade förstår.

6.9 Förhör

I 16 § polislagen finns en bestämmelse om att den som har omhändertagits skall förhöras. Utredningen anser att polisen bör ha möjlighet att i omedelbar anslutning till ingripandet förhöra även den

som avlägsnas. Förhöret skall i första hand avse de faktiska omständigheter som föranledde ingripandet men kan också i förekommande fall syfta till att utreda brott. Den dokumentation av omhändertaganden som utredningen har tagit del visar att förhörsbestämmelsen för

av

sou 1993:60 Förhållandet till konventionerna

närvarande inte iakttas konsekvent, vilket tyder på att det inte alltid finns behov av att hålla förhör. Det bör därför fortsättningsvis inte vara obligatoriskt att hålla förhör.

Att förhöret skall hållas i omedelbar anslutning till ingripandet medför att det inte är tillåtet att hålla kvar den som skall förhöras i avvaktan på att förhöret skall kunna komma till stånd. Polisen kan alltså lika lite som vid förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken använda tvång i någon form för att förmå den som skall förhöras att lämna

uppgifter. Förhör med den som avlägsnas till polisstationen kan lämpligen

hållas där. Det möter armars inget hinder att förhöret hålls på platsen

för ingripandet.

6.10¶Övriga överväganden

Som utredningen har redogjort för i avsnitt 4.3.4 finns det i olika

specialförfattningar regler som gäller andra tjänstemän än poliser. En

del dessa regler hänvisar till polislagen. Så är t.ex. fallet med lagen

av

kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. Enligt 3 §

om

i denna lag har kustbevakningstjänsteman samma befogenhet som

tillkommer polisman enligt nuvarande 13 § polislagen att avvisa, avlägsna och omhänderta bl.a. den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Som följd utredningens förslag att upphäva 13 § andra

en av

stycket polislagen föreslår utredningen att också kustbevaknings-

tjänstemans befogenhet att omhänderta personer till sjöss tas bort.

26 § järnvägssäkerhetslagen ger vissa befattningshavare vid järnväg

befogenhet att omhänderta bl.a. den som stör ordningen eller äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Ett sådant omhändertagande torde, i den mån bestämmelsen ger stöd för tagande i förvar, lika litet som omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen vara

förenligt med Europakonventionen. Detsamma torde gälla 39 § lagen disciplinförseelser krigsmän, m.m., enligt vilken en förman får

om av omhänderta krigsman som stör den allmänna ordningen eller

en ordningen inom försvarsmakten eller utgör en fara för disciplinen. Det torde emellertid inte omfattas av utredningens direktiv att föreslå

ändringar i dessa författningar. I lagen 1990:217 om skydd för sarnhällsviktiga anläggningar m.m.

skyddslagen finns bestämmelser om polismans och skyddsvakts befogenhet att avvisa, avlägsna och tillfälligt omhänderta personer. Enligt 12 § skyddslagen får en person inom eller vid ett skyddsobjekt omhändertas, om personen överträder något förbud som gäller på

Förhållandet till konventionerna

sou 1993:60

grund av beslut enligt skyddslagen, vägrar att på begäran lämna uppgift om sin identitet eller lämnar uppgifter skäligen kan antas

som

vara oriktiga eller vägrar att underkasta sig kroppsvisitation. Enligt

29 § får en person inom ett militärt Skyddsområde tillfälligt omhändertas om personen bryter mot någon bestämmelse enligt lagen eller vägrar att på begäran visa upp identitetshandlingar eller bevis

om tillstånd att uppehålla sig inom området. Det är enligt utredningens uppfattning osäkert om dessa bestämmelser är avsedda att stöd för

ge frihetsberövande i Europakonventionens mening. Å

ena sidan får ett

tillfälligt omhändertagande med stöd av skyddslagen bestå upp till sex

timmar, vilket talar för att det vid prövning i Europadomstolen

en skulle komma att betraktas frihetsberövande. Å andra sidan

som ett

finns det inga uttryckliga bestämmelser att omhändertagen får

om en förvaras i arrest, vilket skulle kunna tala för motsatsen. För det fall

att omhändertaganden enligt skyddslagen skulle innefatta frihets-

berövanden är det nödvändigt att ta ställning till sådana in-

om

gripanden är förenliga med Europakonventionen. Utredningen

anser det framför allt tveksamt Europadomstolen skulle godta frihets-

om berövande av den som har överträtt ett förbud gäller på grund

som av beslut enligt lagen 12 §. Enligt utredningens uppfattning är det vidare osäkert vad som egentligen med att den har brutit

avses som mot någon bestämmelse i lagen får omhändertas 29 §. Det är därför svårt att förutse hur Europadomstolen skulle ställa sig till ett sådant

omhändertagande. För att ta ställning till om tillfälliga omhändertagan-

den enligt skyddslagen bör betraktas som frihetsberövanden och

om de i så fall är konventionsenliga, fordras ytterligare överväganden med

utgångspunkt framför allt från skyddslagens syfte. Det torde inte ligga

inom ramen för utredningens uppdrag att göra överväganden det

av slaget.

å

7¶Befallningsrätten

Utredningen föreslår att det införs bestämmelse i

en polislagen om polismans befogenhet och skyldighet att meddela tillsägelser

och andra

befallningar.

Innebörden av polisens befallningsrätt

Polisens rätt att meddela tillsägelser, den s.k. befallningsrätten,

kan ta sig många skiftande uttryck. Förutom tillsägelser kan befallgenom ningar meddelas exempelvis tecken eller signaler eller genom genom att ett område spärras av prop. 199091:129 25. Den egentliga s. innebörden befallningsrätten är emellertid oklar. av Framför allt är

gränsen flytande mellan en befallning och upplysning eller

en en anvisning, eftersom effekten dessa ofta blir densamma. Människor av i allmänhet torde nämligen inte ha någon möjlighet mellan

att skilja en regelrätt befallning, de är skyldiga åtlyda, och som att en upplysning eller anvisning t.ex. det lämpligaste i om förfaringssättet en viss

uppkommen situation. Man godtar därför oftast vad polisman en säger utan att närmare reflektera över om är tvungen att göra det

man enligt

vad som föreskrivs i lag eller författning. annan Att befallningsrätten ibland kan vålla svårigheter har framkommit

genom svaren på utredningens enkät. Av dessa framgår det polisen att ibland uppfattar det besvärande inte som att befallningar alltid är sanktionerade. Utredningen emellertid för sin del anser att polisen inte bör meddela befallningar som inte kan förenas med någon form

av tvång, eftersom en befallning enligt utredningens bör

uppfattning

definieras som en tillsägelse eller uppmaning kan annan typ av som följas av någon form av tvång den inte átlyds. En

om befallning är

således ett ingripande i den bemärkelse har

som utredningen redogjort

för i avsnitt 4.1. Kan en polisman inte lagligen ingripa med tvång för

att förmå en person att åtlyda befallning, bör

en polismannen

följaktligen inte heller meddela någon befallning. Detta hindrar inte att polismannen kan lämna upplysning eller en anvisning, om det sker på

Befallningsrätten sou 1993:60

sådant sätt att det framgår att personen i fråga inte är skyldig att ett

åtlyda polismannenK

Bestämmelser om befallningsrätten

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser de förutsättningar om skall uppfyllda för att polisen skall meddela befallningar. I som vara förarbetena till polislagen hävdas dock att sådana tillsägelser som inte medför något ingrepp i de medborgerliga fri- och rättigheterna kan

stödjas på bestämmelsen i 8 § polislagen i förening med den allmänna polisens uppgifter i l § prop. l98384:1l1

reglering av som ges

s. 74 och 78. Även det inte finns några generella bestämmelser om när om befallningar får meddelas, finns det dock i och för sig vissa bestäm-

melser där befallningsrätten kommer till uttryck. Ett sådant uttryck för

befallningsrätten är begreppet avvisa förekommer bl.a. i 13 § som Då i vanligt språkbruk talar att någon har blivit

polislagen. man om

avvisad från lokal visserligen oftast inte något annat än en menar man vederbörande har blivit upplyst att han inte får komma in, t.ex. att om för han är berusad eller för att han stör ordningen. Ett awisande att i mening torde enligt utredningens mening emellertid

polislagens

innebära polisen någon att lämna ett område eller att uppmanar det är med andra ord fråga om en befallning. Om den utrymme avvisad inte efterkommer befallningen får polisen vidta mer som är ingripande åtgärder med stöd andra bestämmelser. Den som av avvisas från lokal för att han stör allmän ordning kan,

exempelvis en

han inte frivilligt lämnar lokalen, avlägsnas med stöd av 13 § om Bestämmelsen awisande i 13 § polislagen ger enligt

polislagen. om

utredningens mening således inte i sig någon befogenhet att vidta

några konkreta åtgärder. Polisman också ha rätt att meddela anvisning för trafiken, anses

vilket indirekt framgår vägtrafikant enligt 8 § vägtrafik-

av att en

Ett exempel på sådan anvisning finns i 6 b § lagen 1964:167 med särskilda en bestämmelser lagöverträdare, enligt vilken en polisman i vissa fall får om unga anmoda al: vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på en ung person grund brott den har gjort sig skyldig till. l förarbetena till beav ett som unge stämmelsen framhålls att den åtagande måstevara helt frivilligt och att polisens unges anmodan därför inte får framföras så att den uppfattas som en befallning prop. 1987882135 s. 28. 2I kommentaren till polislagen hävdas dock att begreppet awisande torde innebära hindras från att komma in i ett område eller en byggnad Berggrenatt en person Munck: Polislagen, En kommentar, 2 uppl. s. 113.

sou 1993:60 Befallningsränen

kungörelsen är skyldig att åtlyda sådan anvisning. Denna bestämmelse riktar sig emellertid endast till vägtrafikantema och bör rättsligen knappast kunna åberopas stöd för polisens befogenhet meddela som att sådana anvisningar. En anvisning för trafiken torde ibland innefatta

någon form av befallning enligt utredningens definition, exempelvis

en uppmaning att starma. Någon allmän straffsanktionerad skyldighet att åtlyda polismans befallning finns inte, men väl bestämmelser straffansvar för om ohörsamhet i vissa situationer. Den inte efterkommer befallningar som meddelade då en folksamling stör allmän ordning kan, enligt 16 kap. 3 § brottsbalken, dömas för ohörsamhet ordningsmakten. Likaså mot stadgas i 8 och 164 §§ vägtrafikkungörelsen för vägtrafikant ansvar som inte lyder en polismans anvisning för trafiken.

överväganden

Mot bakgrund av att det saknas bestämmelser vilka förutsättningar om som skall vara uppfyllda för att polisen skall få meddela befallningar, har utredningen övervägt behovet allmän bestämmelse av en om befallningsrätten. Vad som talar emot att införa sådan bestämmelse är bl.a. den en omständigheten att polisen ändå ha befogenhet meddela anses att befallningar i situationer då polisen har möjlighet ingripa med att tvång. Det skulle alltså ligga i sakens natur att polisen kan meddela befallningar i de fall då mer ingripande åtgärder kan vidtas. Det kan enligt utredningens mening inte heller hävdas befallning innebär att en en begränsning av de mänskliga fri- och rättigheterna och den av anledningen kräver lagstöd. Befallningen medför dock sådan en begränsning, antingen vederbörande frivilligt rättar sig efter befallningen eller polisen genomför åtgärden med tvång. Det torde dock inte betyda att det av konstitutionella skäl krävs lagstöd för befallningen. Det främsta skälet för att införa bestämmelse befallningsen om rätten är att man bör försöka reglera polisens alla befogenheter att

ingripa mot enskilda medborgare. En befogenhet för polisen att företa

tämligen ingripande åtgärder medför inte heller med nödvändighet befogenhet att även företa mindre ingripande åtgärder jfr fallet Deweer. Den omständigheten att det inte finns några regler torde också ha medverkat till den osäkerhet råder i fråga befallsom om ningsrätten. Det bör därför över huvud taget undvikas polisen att måste söka stöd för en åtgärd i vad kan resonemang om som anses ligga i sakens natur. En bestämmelse befallningsrätten skulle om dessutom syfta till att påminna vikten att polismannen, innan om av

Befallningsratten sou 1993:60

han meddelar befallning, gör klart för sig om befallningen kan

en sanktioneras på något sätt. Sammantaget visar detta enligt utredningens mening att allmän bestämmelse om befallningsrätten bör införas i

en

polislagen.

En sådan bestämmelse bör endast omfatta befallningar som meddelas innan polisen har fattat beslut om något annat ingripande. De skiljer sig nämligen från sådana anvisningar som meddelas inom

för redan beslutad tvångsåtgärd. Har polisen redan fattat ramen en beslut ett ingripande inskränker någons fri- och rättigheter,

om som får polisen också meddela de anvisningar som behövs för att genomföra tjänsteåtgärden. Polisen kan t.ex. uppmana den hos vilken husrannsakan skall företas att frivilligt öppna dörren. Polisen kan också lämna anvisningar till den som befinner sig på en polisstation

det behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet NJA 1971 om

245 Polisens befogenhet att meddela sådana anvisningar behöver s.

enligt utredningens uppfattning inte ytterligare lagstöd.

Det är framför allt i situationer då polisen har befogenhet att företa ingripanden innefattar inskränkningar i rörelsefriheten som

som polisen också behöver ha befogenhet att meddela tillsägelser eller andra befallningar. Ett vanligt exempel är att en polisman, innan han beslutar att avlägsna från platsen med stöd av 13 §

en person polislagen, vederbörande att upphöra med sitt ordnings-

uppmanar störande beteende och lämna platsen. Ett annat är att en polisman som har anledning att anta att en okänd person är efterlyst uppmanar den okände att tala om vem han är, med risk för att polismannen annars beslutar att omhänderta honom. En bestämmelse om befallningsrätten bör därför innehålla föreskrift om att en polisman får meddela någon

befallning polismannen har befogenhet att beröva honom

en om friheten, avlägsna honom eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet. Bestämmelsen bör också framhålla betydelsen av att varje

problem bör lösas med en så lindrig åtgärd som möjligt. En polisman

bör därför, situationen medger det, vara skyldig att meddela en

om befallning innan han ingriper på något annat sätt. Om det står klart att

befallning skulle utgöra otillräcklig åtgärd bör polismannen dock en en kunna ingripa direkt.

Eftersom bestämmelsen avvisande i 13 § polislagen enligt

om

utredningens uppfattning inte befogenhet att vidta några konkreta

ger åtgärder har den inte heller någon självständig betydelse utöver den av

3 Då det gäller dem som intas i arrest finns uttrycklig skyldighet att åtlyda sådana anvisningar 2 § förordningen 1976:376 om behandlingen av häktade och anhållna m.fl..

sou 1993:60 Befallningsratten

utredningen föreslagna bestämmelsen om befallningsrätten. Utred-

ningen föreslår därför att uttrycket avvisa får utgå 13 §

ur polislagen. Enligt utredningens mening bör den lagstadgade skyldigheten

att

åtlyda polismans befallning inte utvidgas. Även det i och för sig

om vore tänkbart att införa allmän lydnadsplikt skulle det sarmolikt inte vara en effektiv åtgärd lydnadsplikten straffsanktionerad.

ens om vore

Om det: anses erforderligt bör i stället möjligheterna till ingripande

med direkt tvång ökas i de enskilda fallen.

8 vid större

Åtgärder m.m.

evenemang

Utredningen behandlar i detta kapitel polisens befogenheter att ingripa

mot ordningsstörningar i samband med större eller andra evenemang speciella händelser då många människor samlas. Inledningsvis redogör utredningen för vissa bestämmelser som har betydelse för polisens möjligheter att ingripa i sådana situationer, nämligen brottsbalkens bestämmelser om upplopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet mot

ordningsmakten samt reglerna om upplösning av allmänna

samman-

kornster och offentliga tillställningar. Utredningen lämnar också

en redogörelse för vilka ingripanden som faktiskt förekommer.

Utredningen anser att polisen bör ökade möjligheter att ingripa

mot ordningsstörande folksarnlingar och föreslår därför bestämen melse som ger polisen befogenhet att avlägsna den deltar i som en folksamling som stör den allmänna ordningen eller utgör omedelbar en fara för ordningen. Däremot uppställs inte något krav den på att

enskilde deltagaren skall ha bidragit till ordningsstörningen.

Utredningen föreslår vidare att det införs en särskild bestämmelse om polisens befogenhet att ingripa för att verkställa ett beslut om upplösning av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning. en Bestämmelsen innebär att polisen får avlägsna deltagare och andra som

inte lämnar platsen sedan ett beslut om upplösning har tillkännagetts.

Slutligen tar utredningen också upp frågan om polisen har till-

räckliga möjligheter att ingripa för att förebygga ordningsstörningar. Utredningen föreslår därvidlag en bestämmelse befogenhet för

om polisen att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme om det behövs för att polisen skall kunna upprätthålla ordning och säkerhet. Dessutom föreslår utredningen att polisen får uttrycklig befogenhet att avlägsna den överträder ett som sådant tillträdesförbud.

1 Inledning

I samband med större evenemang och andra speciella händelser ställs polisen ofta inför särskilt krävande uppgifter, vilka medför att arbetet måste utföras delvis på annat sätt än vid vanliga ordningsstörningar. Utredningen har fått i uppgift att göra allmän och heltäckande en översyn av insatser från polisens sida i samband med speciella

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

händelser olika slag samt att mot bakgrund av denna översyn

av föreslå de lagstiftningsåtgärder översynen ger anledning till.

som Enligt direktiven bör särskilt uppmärksammas det behov som kan finnas att genom förebyggande åtgärder förhindra att allvarliga

av ordningsstömingar kommer till stånd. Det poängteras dock, med hänvisning till uttalanden i propositionen 1990911129 om ändringar

i rättegångsbalken m.m., att polisen enligt gällande regler generellt

torde ha väl awägda befogenheter när det gäller akuta ingripanden mot ordningsstörningar i sådana situationer som det här är fråga om.

Den proposition som avses ovan föranleddes bl.a. av att Rikspolisstyrelsen i en skrivelse till regeringen i juli 1990 hade tagit upp frågan polisens möjligheter att ingripa mot deltagare i en folksam-

om ling allvarligt stör den allmänna ordningen. I avsikt att göra det

som möjligt för polisen att gripa den som är misstänkt för ohörsamhet mot ordningsmakten, föreslog Rikspolisstyrelsen i skrivelsen att straffmaximum för brottet skulle höjas till fängelse i högst två år. Rikspolisstyrelsen framhöll vidare att 13 § polislagen borde kompletteras med bestämmelse som under vissa förutsättningar även skulle göra

en det möjligt att tillfälligt omhänderta den som deltagit i en ordningsstörande folksamling, utan att för egen del ha bidragit till att störa ordningen. Skrivelsen föranledde dock inga författningsändringar eftersom departementschefen ansåg de nuvarande reglerna tillräckliga för att polisen skulle kunna fullfölja sin uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Däremot utvecklade departementschefen i propositionen sin syn på hur polisen kan och bör agera i samband med allvarliga ordningsstörningar, varvid framför allt två typer av ingripanden behandlades närmare, nämligen gripande samt omhän-

dertagande med stöd av 13 § polislagen. Departementschefen konstaterade inledningsvis att den som var

misstänkt för ohörsamhet mot ordningsmakten inte kunde gripas eftersom straffmaximum för brottet är fängelse i högst sex månader och normalstraffet är böter. En höjning av straffmaximum, såsom

Rikspolisstyrelsen hade föreslagit, skulle emellertid inte i sig ge

polisen möjlighet att gripa en misstänkt eftersom normalstraffet ändå skulle förbli böter. Departementschefen fann därför inte skäl att överväga en ändring av straffskalan.

Departementschefen anförde vidare att det ofta fanns skäl att gripa enskilda deltagare i ordningsstörande folksamlingar som misstänkta för

arman brottslighet än ohörsamhet mot ordningsmakten, exempelvis

misshandel, olaga hot, grov skadegörelse eller tillgreppsbrott eller medverkan till sådana brott. Vid ingripanden mot enskilda deltagare i folksamling kunde det också finnas risk för att händelseförloppet

en utvecklades så att bestämmelsen om upplopp blev tillämplig. Normal-

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

påföljden för detta brott är inte böter, varför det som regel möjligt

var att gripa den som kunde misstänkas för ett sådant brott. Detsamma gällde enligt departementschefen den som var misstänkt för våldsamt upplopp-

Då det gäller omhändertagande med stöd av 13 § polislagen betonade departementschefen vikten av att förutsättningarna för ett omhändertagande prövas i varje enskilt fall, oavsett de praktiska problem det kan medföra. Någon arman ordning kan enligt utredningens mening inte heller accepteras. Principen om individuell prövning av varje ingripande har under tid aktualiserats i

senare polisarbetet, framför allt till följd av ett flertal JO-beslut, men också genom den utbildning som genomfördes inför EM i fotboll. Eftersom utredningen föreslår att möjligheten till tillfälligt omhändertagande med stöd av 13 § polislagen avskaffas, går utredningen inte in på hur den nuvarande bestämmelsen bör tillämpas.

8.2 Bestämmelserna i 16 kap. l 3 §§ brottsbalken

-

8.2.1 Rekvisiten för upplopp, våldsamt upplopp och

ohörsamhet mot ordningsmakten

Straffbestämmelserna i 16 kap. l 3 §§ brottsbalken är av stor bety-

delse för polisens arbete för att komma till rätta med omfattande ordningsstörningar. Innan utredningen går närmare in på frågan om vilka åtgärder som förekommer och bör förekomma för att ordningen skall kunna upprätthållas i situationer då många människor samlas, kan en närmare redogörelse för rekvisiten för brotten upplopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten vara av intresse.

För att straffansvar för upplopp skall inträda fordras enligt 16 kap. 1 § brottsbalken att en folksamling dels visar uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, dels att den därigenom stör allmän ordning. Dessutom fordras att myndighet har meddelat en skingringsbefallning efter det att folksarnlingen har visat sitt ordningsstörande uppsåt eller försökt att tvinga fram eller hindra viss åtgärd. Om skingringsbefallningen åtlyds kan bara anstiftare och anförare dömas för upplopp.

För våldsamt upplopp fordras enligt 16 kap. 2 § brottsbalken att folksamlingen har sådant uppsåt som anges i 16 kap. 1 § samt att den har gått till förenat våld å person eller egendom. Något krav på skingringsbefallning ställs däremot inte upp eftersom det har ansetts

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

att straffansvar bör inträda oavsett om någon myndighet är närvarande eller NJA 1948 s. 346.

Bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmalcten i 16 kap. 3 § brottsbalken förutsätter att deltagare i folksamling som stör allmän ordning antingen underlåter att efterkomma befallning som har meddelats för ordningens upprätthållande eller intränger på område som har blivit fridlyst eller avspärrat för samma ändamål.

Utredningen har funnit att det råder delade meningar om innebörden av det för upplopp och våldsamt upplopp gemensamma villkoret att folksamlingen visar uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet. Innebörden av begreppet störande av allmän ordning är inte heller given. Det kan därför finnas intresse av att närmare analysera betydelsen av dessa båda begrepp.

8.2.2 Innebörden av begreppet sätta sig upp mot

myndighet

I det betänkande som låg till grund för utformningen av 11 kap. strafflagen, vilket i sin tur utgjorde underlag för 16 kap. brottsbalken, anförde straffrättskommittén NJA 1948 s. 343:

Med att sätta sig upp mot myndighet avses vad i SL 10:7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det praktiskt viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra

myndighets ämbetsutövning torde vara tydligare inbegripet under

det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. En folkmassa, som allenast på det sättet trotsar myndighet att den icke

efterkommer myndighets skingringsbefallning, eller, t.ex. av

nyfikenhet, tränger på avspärrat område, kan icke anses ha ådagalagt uppsåt att sätta sig upp mot myndigheten. Att folkmassa trotsar en underordnad polismans befallning är icke heller i och för sig tillräckligt för att man skall kunna anse, att den har ådagalagt sådant uppsåt.

Straffrättskommittén ville vidare med angrepp mot myndighet

jämställa fall, där folksamlingen syftade till våld å person eller

egendom eller annat dylikt brott. Som skäl för det anförde straffrättskommittén NJA 1948 s. 342:

vid utformningen av bestämmelserna om ansvar för ifrågavaran-

de gärningar torde någon avgörande betydelse inte böra tillmätas

den omständigheten huruvida folksamlingens uppträdande innebär

Åtgärder vid större evenemang

ett angrepp mot myndighet. Från det allmännas synpunkt synes det tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktar sitt angrepp direkt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp av sina myndigheter söker upprätthålla. Det torde från samhällets synpunkt icke finnas tillräckliga skäl att göra skillnad mellan t.ex. det fallet, att vid en hyreskonflikt en folkmassa ådagalägger uppsåt att hindra verkställigheten av vräkningsdomar och det, att en folkmassa under strejk ådagalägger uppsåt att med våld hindra arbetsvilliga från att upprätthålla driften.

Departementschefen anförde däremot att NJA 1948 s. 345:

...det skulle vara att gå alltför långt att till upplopp hänföra varje

störande av ordningen som sker genom att folksamling ådagalägger

uppsåt att sätta sig upp mot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat brott. En folkhop, som exempelvis vid en dansbana stör ordningen genom att intaga en hotfull hållning mot någon misshaglig person men låter det stanna härvid, synes mig sålunda icke enbart på den grund böra drabbas av den förhållandevis stränga straffbestämmelsen för upplopp. Utmärkande för detta brott synes mig...böra vara att folksamlingen ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig uppmot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Aven framtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild torde sålunda böra inbegripas.

Departementschefen godtog således inte straffrättskommitténs förslag att likställa angrepp mot myndighet med sådana fall då folksamlingen syftar till våld å person eller egendom eller annat dylikt brott. Ansvar for upplopp eller våldsamt upplopp kan därför inte komma ifråga i sådana situationer om inte folksamlingen samtidigt visar uppsåt att med förenat våld antingen sätta sig upp mot verkställigheten av myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någon ämbetsåtgärd eller annars tvinga en enskild person att göra eller att underlåta göra något.

Frågan om vad det egentligen innebär att sätta sig upp mot myndighet i den bemärkelse som Straffrättskommittén talade om, nämligen att

sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud, är

emellertid inte tillfredsställande besvarad med detta. Det finns inte heller några nyare rättsfall från Högsta domstolen som kan ge ledning vid tolkningen av bestämmelserna. För att man skall kunna tala om myndighetsutövning torde det emellertid krävas någon form av

bakomliggande myndighetsbeslut som folksamlingen har uppsåt att

sätta sig upp mot. Som ett exempel nämnde Straffrättskommittén att en folksamling försöker hindra polisen från att verkställa en vräkningsdom. Man kan också tänka sig att folksamlingen försöker hindra

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

polisen från att verkställa ett beslut om frihetsberövande. Polisens beslut om att förbjuda tillträde till en plats är ytterligare ett fall

av myndighets bud. Sådana tillträdesförbud tillkännages ofta genom

någon form av avspärrning, exempelvis skyddsstaket eller

genom genom att polismän bildar kedja på platsen beträffande avspärrningar, se avsnitt 8.7.1. Deltagare i en folkmassa visar uppsåt att med

som förenat våld försöka forcera sådana avspärrningar torde därför göra sig

skyldiga till upplopp om de inte åtlyder en skingringsbefallning.

Enligt utredningens mening är dock bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp som regel inte tillämpliga i situationer då det endast är fråga om att en folksamling försöker hindra polisens åtgärder i syfte att upprätthålla ordningen. Som Straffrättskommittén uttalade kan en folksamling inte anses sätta sig upp mot myndighet bara

en

genom att vägra att åtlyda myndighetens skingringsbefallning. Det kan

inte heller anses vara fråga om sådan myndighetsutövning

som avses i bestämmelserna, om polisen endast ingriper för att lugna

ner

deltagarna i en bråkig folksamling och avvärja exempelvis skadegö-

relse eller misshandel. Däremot torde rekvisiten för upplopp

vara uppfyllda om en polisman har gripit någon av deltagarna och folksamlingen i övrigt försöker att med våld hindra gripandet. Det kan emellertid bli svårt att i en sådan situation bevisa att folksamlingen verkligen hade uppsåt att hindra verkställigheten av ett myndighetsbeslut. Över huvud är det svårt tala kollektivt uppsåt

taget att om ett hos en stor samling människor som egentligen inte har något annat

gemensamt än att de stör ordningen. Rikspolisstyrelsen har också

uppmärksammat problemet och konstaterat att prop. 199091:129 s. 42:

...folksamlingens kollektiva syfte skall vara att tvinga en myndighet att göra eller underlåta något. Detta brottsrekvisit leder till

slutsatsen att upploppsbestämmelserna inte är tillämpliga på en

samling människor som drar fram genom en stad och stör den allmänna ordningen och säkerheten, och detta inte ens om deltagarna gör sig skyldiga till brott som är riktade mot enskilda.

Även folksamlingen saknar uppsåt sätta

om gemensamt att sig upp mot myndighet kan emellertid bestämmelserna om ohörsamhet mot

ordningsmakten vara tillämpliga i sådana fall som Rikspolisstyrelsen

beskriver, under förutsättning att polisen har anledning att meddela befallningar för att upprätthålla ordningen.

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

8.2.3 Innebörden av begreppet störande allmän

av

ordning

En grundläggande förutsättning för enligt 16 kap. l 3 §§

ansvar brottsbalken är att folksamling stör allmän ordning. Vad

en som menas med uttrycket störande av allmän ordning kan inte

anges generellt. Man kan emellertid hämta viss vägledning från följande uttalande av Straffrättskommittén i anslutning till kommitténs förslag till utformning av 11 kap. strafflagen SOU 1944:69 204:

s.

I detta kapitel har kommittén sammanfört ett flertal gällande

av

strafflag i skilda sammanhang behandlade brott. Den

samman-

hållande synpunkten har därvid varit, att brotten kunnat uppfattas

såsom brott mot allmän ordning, sig de innebära ett störande

vare

av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen böra

som vara

fredade mot sådana gärningar eller de, utan att detta är fallet,

innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet

som

rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära

en

kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder.

Straffrättskommittén anförde vidare NJA 1948 347:

s.

Ett sådant störande föreligger redan i och med folksamling

att en uppstått, även om den skulle utgöra hinder för trafiken. Det fordras därutöver att folksamlingen uppträder på ett störande sätt, såsom genom skrän eller hotfulla åtbörder.

I rättspraxis har frågan om vad som avses med uttrycket störande

av allmän ordning ställts på sin spets i det s.k. trädkramarmålet NJA 1989 s. 308 i vilket Högsta domstolen åberopade det tidigare nämnda uttalandet av Straffrättskommittén. I fallet dömdes deltagare i

en en större folksamling för ohörsamhet mot ordningsmakten. Folksamlingen hade enligt åklagaren tagit sig in på en avspärrad arbetsplats för ett beslutat vägbygge och hindrat arbetet. Det framgår inte domstolar-

av nas domar om arbetsplatsen verkligen varit avspärrad, den

men tilltalade hade i vart fall underlåtit att följa polisens uppmaning

att

lämna arbetsplatsen. Denna uppmaning hade enligt Högsta domstolen

föranletts av att polisen ville skapa förutsättningar för att vägverket skulle kunna utöva sin rätt att utföra arbete på byggandet

av en ny motorväg. Högsta domstolen ansåg vidare att deltagarna i folksamlingen hade stört allmän ordning att de avsiktligt hade gjort det

genom omöjligt för vägverket att utföra arbetet med motorvägsbygget samt att polisens uppmaning hade varit avsedd att upprätthålla den allmänna ordningen. Underlåtenheten att följa uppmaningen hade därmed enligt

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

Högsta domstolen innefattat en kränkning av den ordning och säkerhet

rättsordningen skall garantera jfr Straffrättskommittén, SOU som 1944:69 s. 204, cit. ovan.

Som framgår ovan menade Straffrättskommittén att en folksamling som sådan inte kan anses störa den allmänna ordningen om inte deltagarna i folksamlingen dessutom beter sig på ett störande sätt. Det skulle därför inte betraktas som en ordningsstörning att en folkmassa endast hindrar trafiken. Med hänsyn till Högsta domstolens dom i trädkramarmålet kan det emellertid ifrågasättas om Straffrättskommitténs tolkning av begreppet störande av allmän ordning alltjämt gäller. Eftersom Högsta domstolen fann att folksamlingen hade stört den allmänna ordningen redan genom att hindra byggnadsarbetet, utan att deltagarna i folksamlingen hade gjort sig skyldiga till brott eller att de på något annat sätt hade uppträtt störande, torde begreppet numera få vara utvidgat till att avse också hinder i trafiken. Det är

anses tänkbart att en folksamling också i andra situationer skulle kunna betraktas som ordningsstörande utan att deltagarna har uppträtt på ett störande sätt, t.ex. genom skrän eller hotfulla åtbörder.

som

8.2.4¶Befallningar

För att ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten skall komma ifråga krävs, förutom att folksamlingen stör allmän ordning, att deltagarna underlåter att åtlyda en befallning eller tränger på fridlyst eller avspärrat område. Det behöver inte vara fråga om skingringsbefallning, utan lika gärna en befallning att stanna kvar på platsen eller att upphöra med ett visst beteende jfr Straffrättskommittén, NJA 1948 s. 347. Liksom då det gäller ansvar för upplopp förutsätts det således att polisen har befogenhet att meddela befallningar i syfte att upprätthålla ordningen. Några uttryckliga föreskrifter om sådan befogenhet finns för närvarande inte. Utredningen har emellertid föreslagit att det införs en allmän bestämmelse om polisens befallningsrätt se avsnitt 7.

Enligt den av utredningen föreslagna bestämmelsen får en polisman meddela någon en tillsägelse eller annan befallning om polismannen har befogenhet att ingripa genom att avlägsna honom eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet. Befallningsrätten är således en direkt följd av polisens lagstadgade befogenhet att inskränka den enskildes rörelsefrihet. Utredningen återkommer senare till frågan om huruvida polisens befogenheter i det avseendet är tillräckliga i sådana situationer som avses i 16 kap. l 3 brottsbalken.

-

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

8.3 Bestämmelserna allmän

om upplösning av sammankomst och offentlig tillställning

8.3.1 Definitionen av begreppen allmän sammankomst och

offentlig tillställning

Sådana speciella ordningsproblem som avses i den tidigare nämnda propositionen 1990912129 uppkommer ofta då stora folksamlingar bildas i samband med demonstrationer eller andra opinionsmöten. Detsamma gäller vid exempelvis konserter och stora idrottstävlingar. Särskilda regler för sådana situationer finns i lagen 1956:618

om allmänna sammankomster och allmänna ordningsstadgan 1956:617.

Lagen om allmärma sammankomster är enligt l § tillämplig på

sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller

upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, eller är att

som

hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsutövning. Lagen är också tillämplig på allmän teaterföreställning,

konsert, biografföreställning eller annan allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk. För att en sammankomst skall

anses vara allmän fordras enligt samma bestämmelse att sammankomsten anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att den, med hänsyn till de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med sådan sammankomst. Lagen således sådana

avser sammankomster som omfattas av skyddet för mötes- och demonstrationsfriheten i 2 kap. 1 § regeringsformen. De bestämmelser i lagen som begränsar rätten att hålla allmänna sammankomster måste därför stämma överens med bestämmelserna i 2 kap. 12 och 14 §§ regeringsformen, där det anges under vilka förutsättningar mötes- och demonstrationsfriheten får inskränkas. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om krav på tillstånd för att få anordna allmän sammankomst på allmän plats samt bestämmelser om ordningshållning och om inställande, upplösning och förbud mot förnyande av allmän sammankomst.

Med offentliga tillställningar förstås enligt 1 § allmänna ordningsstadgan tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning

av annat slag, som anordnas för allmänheten och inte i

som avses lagen om allmänna sammankomster. En offentlig tillställning har

således typiskt sett en mer utpräglad nöjeskaraktär än allmän

en sammankomst och omfattas inte av regeringsformens skydd. Allmänna ordningsstadgans bestämmelser sammanfaller trots det i stort med vad

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

som gäller enligt lagen om allmänna sammankomster. I vissa hänseenden har emellertid allmänna sammankomster ett starkare skydd än offentliga tillställningar.

Ordningsstadgeutredningen avlämnade 1985 ett betänkande med förslag till ny ordningslag SOU 1985:24. Förslaget har numera lagts till grund för en proposition med förslag till ny ordningslag m.m. I propositionen föreslås bl.a. att regleringen av allmärma sammankomster och offentliga tillställningar förs samman i ett kapitel i den nya ordningslagen. Definitionerna av allmän sammankomst och offentlig tillställning föreslås i huvudsak inte ändrade i förhållande till nuvarande ordning.

8.3.2¶Förutsättningarna för att upplösa allmän sammankomst eller offentlig tillställning

Nuvarande ordning

Av särskild vikt för polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning

och säkerhet är vad lagen om allmänna sammankomster och allmänna ordningsstadgan innehåller om polisens befogenhet att under vissa förutsättningar upplösa sammankomster och tillställningar. Utredningen avser inte att ta upp frågan om i vilka situationer sammankomster och tillställningar bör kunna upplösas. Vad som är av intresse för utredningens arbete är vilka polisiära befogenheter som följer av ett beslut om upplösning. För att kunna avgöra om polisen har tillräckliga möjligheter att ingripa till följd av ett sådant beslut är det emellertid nödvändigt att se något närmare på vad som krävs för att ett beslut om upplösning skall kunna meddelas.

Av 10 § lagen om allmänna sammankomster följer att polismyndigheten för det första får inställa och upplösa allmän sammankomst som hålls i strid med ett förbud som har meddelats enligt 2 § med anledning av en krigssituation eller liknande förhållanden. En sammankomst får för det andra upplösas också om beslut har meddelats att sammankomsten inte får äga rum. Polismyndigheten kan

exempelvis med stöd av 11 § ha förbjudit förnyande av en samman-

komst. Det anses också att beslut om upplösning kan meddelas enbart av det skälet att polismyndigheten med stöd av 3 § har vägrat tillstånd

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

till en sammankomst hänsyn till trafik eller av allmän ordningl. För offentliga tillställningar gäller i stort sett motsvarande

ordning enligt

ll och 19 §§ allmänna ordningsstadgan, bortsett från att det inte finns några uttryckliga föreskrifter under vilka

om förutsättningar en

ansökan om tillstånd får avslås.

10 § lagen om allmänna sammankomster medger för det

tredje att

en sammankomst får upplösas den föranleder svårare

om oordning

eller avsevärd fara för de tillstädesvarande, under

förutsättning att

andra åtgärder visar sig otillräckliga för återställa

vara att ordningen

och bereda skydd för de tillstädesvarande. En

offentlig tillställning får

enligt 19 § allmänna ordningsstadgan upplösas dels under samma förutsättningar som gäller för allmänna sammankomster, dels om det vid tillställningen förekommer något strider som mot lag och andra

åtgärder visar sig otillräckliga för

vara att förebygga fortsatt lagstridigt

förfarande.

Förslaget till ny ordningslag

I propositionen till ny ordningslag föreslås vissa

ändringar i dessa

bestämmelser 2 kap. l0 och 22 25 §§ i prop. l99293:210. Till skillnad från nuvarande ordning innebär förslaget för det första att

möjligheten att vägra tillstånd till allmän sammankomst en utvidgas. Tillstånd skall således få vägras, inte bara

om det är nödvändigt

av hänsyn till ordningen och säkerheten bland just de personer som deltar i sammankomsten, utan också hänsyn till av ordnings- och säkerhetsproblem som uppstår direkt följd sammankomsten som en av i dess omedelbara omgivning. Möjligheten upplösa att en sammankomst och förbjuda förnyade sammankomster föreslås

utvidgad på samma

sätt.

För det andra innebär förslaget att också allvarligare

trafikstörningar

som föranleds sammankomst eller av en tillställning skall kunna utgöra

I propositionen till lagen om allmänna sammankomster avvisade departementschefen ett utredningsförslag om att polisen i förväg skulle kunna förbjuda sådana tillställningar eller sammankomster somkunde befinnas föranleda oordning eller fara för de tillstâdesvarande. Departementschefen menade att en sådan befogenhet kunde

medföra risk för obefogade ingripanden och att förhandsbedömningen dessutom skulle bli mycket vansklig att göra prop. 1956:143 175 s. och 221 f.. Med hänsyn till detta anser utredningen att det kan ifrågasättas om avsikten med 10 § verkligen har varit att avslag på ansökan ensamt skall kunna utgöra upplösningsgrund, särskilt med hänsyn till att ansökan fär avslås redan om det en är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning, medan beslut om upplösning normalt förutsätter svårare oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande.

7 I3-0645

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

grund för upplösa sammankomsten eller tillställningen eller för att att förbjuda sammankomst eller tillställning av samma slag hålls på att en nytt. För det tredje föreslås att allmänna sammankomster som hålls offentlig plats i syfte att framföra ett konstnärligt verk samt offentliga tillställningar skall få upplösas och förbjudas även om de genom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av ordningen i den närmaste omgivningen. Detta föreslås dock inte gälla när sammankomsten eller tillställningen hålls i enlighet med meddelat tillstånd. För det fjärde skall allmärma sammankomster och offentliga tillställningar få inställas eller upplösas också om villkor angående tiden för sammankomsten eller tillställningen inte följs. har också tillagts sammankomster och tillställningar får Det att upplösas de hålls i strid med ett beslut som innebär avslag på en om ansökan tillstånd eller i strid med ett förbud mot förnyande av om sammankomst eller tillställning.

8.3.3 Polisens med anledning ett beslut

befogenheter av om upplösning

Bestämmelserna i lagen allmänna sammankomster och i allmänna om ordningsstadgan behandlar endast förutsättningarna för att en sammaneller tillställning skall få upplösas, säger inget om vilka komst en men polisiära åtgärder ett beslut upplösande kan medföra. Frågan om om sådant beslut innebär för polisens möjligheter att ingripa berörs vad ett heller i anslutning till förslaget ordningslag. Ett beslut om inte om ny

upplösande har i vart fall inte någon betydelse för polisens befogenhet

ingripa i syfte att hindra enskilda deltagare från att exempelvis att den allmänna ordningen eller göra sig skyldiga till brott. Oavsett störa sammankomsten eller tillställningen har upplösts eller kan om polisen således, förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, ingripa om stöd bestämmelserna i polislagen och rättegångsbalken. Frågan med av är emellertid ett beslut om upplösande ger några ytterligare om Utredningen återkommer till frågan, avser först att

befogenheter. men

gå in närmare på vilka åtgärder ett sådant beslut i praktiken leder till.

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

8.4 Vanligt förekommande

ingripanden

Utredningen har ovan redogjort för de bestämmelser har störst som betydelse för polisens möjlighet att upprätthålla ordningen i samband med demonstrationer, och andra speciella händelser. stora evenemang l detta avsnitt kommer utredningen att gå in på frågan vilka om ingripanden som faktiskt förekommer, för att i nästa avsnitt ta ställning till om reglerna behöver ändras i något avseende. Redogörelsen för vanligt förekommande ingripanden grundar sig på dom från en Högsta domstolen samt ett antal JO-beslut. Tonvikten har lagts vid de olika former av inskränkningar i rörelsefriheten har förekommit som medan det som annars varit mest uppmärksammat, nämligen frågan om ingripandena varit berättigade eller har fått stå i bakgrunden.

Trädkramannálet

l det s.k. trädkramarmålet NJA 1989 308 dömdes kvinna för s. en ohörsamhet mot ordningsmakten. Vägverket, hade i uppdrag som att bygga en motorväg, hade anmält till polisen att arbetet hindrades av demonstranter och att vägverket därför ville ha hjälp polisen med av att få bort demonstranterna. Polisen, inte ha upplöst som synes demonstrationen, uppmanade först demonstranterna att lämna omrâdet, men då uppmaningen inte åtlyddes fördes demonstranterna bon från platsen. Av domstolarnas domar framgår inte deom monstranterna omhändertogs med stöd av 13 § polislagen eller de om medtogs för förhör såsom misstänkta för ohörsamhet ordningsmot makten.

Demonstrationen i Ålidhem

JO har i flera fall behandlat ingripanden i samband med stora demonstrationer. Ett dessa rörde demonstrationer skola av mot att en skulle byggas i Ålidhem i Umeå JO 197980 64. Genom s. att ockupera den tilltänkta byggnadsplatsen försökte folkmassa en stor hindra att en skogsdunge sågades Entreprenören begärde därför ner. hjälp av polisen för att arbetet skulle kunna utföras. Polisen befarade att ockupanterna skulle angripa entreprenörens arbetare och materiel och spärrade därför av delar av byggnadsplatsen med skyddsstaket och avspärrningslinor. Linorna blev avskurna flera gånger och många demonstranter försökte storma polisens staket och

avspärrningar.

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

Polisen uppmanade vid flera tillfällen folkmassan att skingra sig. Eftersom befallningarna inte åtlyddes greps eller omhändertogs en stor mängd människor misstänkta för upplopp, våldsamt motstånd, som uppvigling, ohörsamhet mot ordningsmakten m.m. Andra omhän-

dertogs på grund ordningsstörande uppträdande. Samtliga in-

av

gripanden hade enligt JO:s uppfattning riktat sig mot enskilda

deltagare i demonstrationen. JO konstaterade vidare att polisen inte hade upplöst den allmänna satmnankomsten, trots att det hade varit möjligt med hänsyn till bestämmelserna i lagen om allmänna sammankomster. Att sammankomsten inte upplöstes torde enligt JO ha berott polisen saknade för att avlägsna hela folkmassan från på att resurser

platsen.

Unga mot apartheid

Med anledning ett polisingripande mot en demonstration arrangerad av Unga mot apartheid väckte JO åtal mot en kommissarie for av

myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning.

Tingsrätten ogillade åtalet eftersom kommissarien inte ansågs ha varit

grovt oaktsarn. Av domen JO 199293 62 framgår att demonstrationen gick s. olika i centrala Stockholm och att den bevakades av ett genom gator

betydande antal polismän. Eftersom det enligt polisens uppfattning inte

fråga någon demonstration och eftersom deltagarna i folksamvar om lingen ansågs utgöra omedelbar fara för den allmänna ordningen, en beslutade polisen avlägsna dem med stöd 13 §polislagen. Efter att av halvtimma stängde polisen därför vägen både framför och en av bakom demonstranterna och spärrade därigenom av ett helt kvarter. Skyddsstaket placerades i båda ändarna kvarteret. Någon skingav ringsbefallning meddelades inte. Inte heller vidtogs någon annan sådan åtgärd enligt 10 § lagen 1956:618 om allmänna sammankomster som skall föregå upplösning sammankomst. Polisen höll därefter en av en kvar demonstranterna på platsen i till dryg timme, varefter de upp en tilläts lämna området i mindre Åtgärden att hålla kvar grupper.

deltagarna på platsen uppfattades polisen som ett led i avlägsnan-

av det. ansåg att det hade varit fråga en demonstration.

Tingsrätten om

Demonstrationen hade polisens åtgärder i praktiken blivit genom upplöst, kraven i lagen allmänna sammankomster inte trots att om hade varit uppfyllda. Åtgärden att hålla kvar demonstranterna bedömdes tingsrätten ett frihetsberövande. Tingrätten ansåg att av som

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

13 § polislagen inte hade varit tillämplig och det inte heller att i övrigt

hade funnits lagliga förutsättningar för ingripandet.

Demonstrationen mot Nancy Reagan

Ytterligare ett JO-beslut rör polisingripanden i samband med demonstrationer. Beslutet berör vissa åtgärder i samband med en demonstration mot Nancy Reagans besök i Stockholm 1987 JO 199192 s. 52. Då polisen fick veta att ett hundratal demonstranter hade samlats för att bege sig till det hotell där Nancy Reagan bodde

stängdes en gata vid hotellet för trafik och skyddsstaket av sattes upp över två gator. Kort därefter kom demonstranterna, mellan 100 och 200 personer, fram till platsen framför hotellet där

skyddsstaketen var

uppsatta. Stämningen bland demonstranterna uppfattades som aggressiv och hotfull. Vissa dem kastade föremål av över avspärr-

ningarna medan andra försökte rycka omkull skyddsstaketen.

Polismyndigheten beslutade då att upplösa demonstrationen.

Några

åtgärder för att verkställa beslutet vidtogs emellertid inte. Inte heller ingrep polisen mot de enskilda demonstranter uppträdde

som ordnings-

störande. Något lämnade dock flertalet demonstranterna senare av platsen för att bege sig till amerikanska ambassaden. På väg dit ändrade de sig och vände i riktning hotellet, om mot varefter de omringades av polis och greps. Några hann emellertid springa undan för att återsamlas på plats. Stämningen upphetsad en annan var och någon kastade sten på två polisbilar. Därefter återvände en grupp demonstranter till hotellet där de ropade slagord men några andra störningar förekom inte. Trots det blev de omringade polis och av gripna. Samtliga gripna fördes till polishuset. Polisen hade stöd för besluten gripa demonstranterna som att åberopat bestämmelserna våldsamt upplopp. JO, hade flera om som anmärkningar mot besluten, ansåg emellertid rekvisiten för att

våldsamt upplopp inte uppfyllda. JO ifrågasatte också

var om beslutet att upplösa demonstrationen lagligen grundat. Eftersom var de som deltog i demonstrationen självmant lämnade platsen innan några åtgärder hade vidtagits från polisens sida i syfte verkställa beslutet att kom beslutet enligt JO:s uppfattning emellertid förfalla, att

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

30 november 1989

JO-beslut berör polisingripanden mot ordningsstörande Några folksamlingar under sådana förhållanden då det inte har varit fråga om demonstrationer eller andra allmänna sammankomster. I ett av dessa behandlade JO polisens ingripande i samband med firandet i Stockholm år 1989 Karl XII:s dödsdag då det visserligen förekom av demonstrationer, då polisen endast ingrep mot andra än demen JO 199192 64. Två olika demonstrationståg skulle monstranterna s. till Kungsträdgården på kvällen den 30 november. Polisen hade tåga i god tid platsen där demonstranterna skulle samlas. Ett spärrat av hundratal ungdomar, polisen befarade skulle störa demonstrasom tionerna, samlades utanför skyddsstaketen i samband med den första demonstrationen. De ropade slagord och kastade snöbollar men demonstrationen kunde genomföras planerat. Därefter började som ungdomarna utanför skyddsstaketen att avlägsna sig från platsen. Polisen följde dem och till slut sprang ungdomarna. De var

efter

högljudda och rusade omkring okontrollerat men gjorde sig inte till några brott. Polisen befarade att de avsåg att störa den

skyldiga

andra demonstrationen på väg att samlas för att tåga mot som var Kungsträdgården. Polisen hejdade då och omringade en del av ungdomarna medan andra hann springa från platsen. Samtidigt sattes på vissa gator för att hindra att demonstrationen

skyddsstaket upp

stördes motdemonstrationer. De omringade ungdomarna omhänav dertogs med stöd 13 § polislagen eftersom det enligt polisens av uppfattning förelåg omedelbar fara för att de skulle komma att störa en den allmänna ordningen. JO ansåg emellertid att det hade saknats grund för ombändertagandena.

Fotbollsmatch i Stockholm i september I 989

JO-beslut handlar vissa polisingripanden i Stockholm den Ett annat om 6 september 1989 JO 199293 69. Den kvällen skulle en fots. bollsmatch spelas mellan det svenska och det engelska landslaget på Råsundastadion i Solna. Polisen befarade att det skulle uppstå ordningsstörningar olika slag i samband med matchen och redan av före matchen rapporterades det att grupper av engelsmän drog omkring på stan. De högljudda och det blev ganska stökigt. För var inte engelsmännen skulle ta sig ned till tunnelbanan under att rusningstid spärrade polisen deras väg. Engelsmännen fortsatte då av väg för sig till fotbollsstadion. De skränade och en annan att ta uppförde sig aggressivt, vissa dem hindrade trafiken och andra av

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

gjorde sig skyldiga till misshandel, skadegörelse eller

tillgreppsbrott.

Så småningom lyckades polisen på ungefär hundra en grupp engelsmän att vika väg, där de sedan försvann av en annan ner i tunnelbanan. Den Övriga engelsmän, lika gruppen av som var stor, ringades in av polisen på gata och hölls kvar där, varefter de en fördes till arrest eller häkte, där de i förvar. De behandlades togs där som om de hade omhändertagits med stöd ll § i

av polislagen avvaktan på beslut enligt utlärmingslagstiftningen.

JO konstaterade att det inte med säkerhet hade kunnat klarläggas på vilken rättslig grund engelsmännen hade omhändertagits, det men att i vart fall inte hade funnits tillräckligt underlag för

omhändertaganden

enligt ll § polislagen och att det inte heller fanns grund för

att ingripa

mot hela folkmassan med stöd 13 §polislagen. JO hade dock

av ingen

invändning mot åtgärden att stänga folksamlingen, påpekade men att polisen så snart som möjligt därefter borde ha tagit ställning till i

vilken utsträckning det förelåg förutsättningar för att ingripa mot

enskilda deltagare. JO erinrade också inte får

om att en avstängning

upprätthållas på ett sådant sätt att avstängningen i sig själv blir att betrakta ett frihetsberövande. som Samma JO beslut behandlar också ingripande - ett mot en grupp på 20 30 svenska ungdomar efter matchen fram - som drog genom centrala Stockholm. Ungdomarna uppträdde aggressivt andra och mot vissa av dem gjorde sig också skyldiga till misshandel och skade-

görelse. En av ungdomarna för att ha attackerat greps en person, medan de andra sprang från platsen. Det hade under tiden samlats en del åskådare på platsen. En åskådare omringades polisen och grupp av hölls kvar på platsen under cirka 15 minuter, varefter de fördes till en polisstation som Omhändertagna enligt 13 § polislagen.

En annan grupp ungdomar misstänktes polisen för av att vara ute efter att bråka med engelsmännen och hölls därför under

uppsikt.

Gruppen bestod av minst hundratalet ungdomar skränade och som rusade omkring. Trots att det inte fanns någon uppgift om att det

skulle ha gjort sig skyldiga till skadegörelse eller annan brottslighet,

stängde polisen av vägen för ungdomarna med tanke på risken för

skadegörelse och i syfte att lugna ner situationen. Avspärrningen ledde

också till att ungdomarna lugnade sig. Vissa dem lämna ner av fick platsen, medan återstoden omhändertogs enligt 13 §

polislagen och

fördes till polisstation. en JO uttalade sig inte om åtgärden att omringa åskådarna och hålla

dem kvar på platsen, utan konstaterade endast att det hade saknats laga

grund för omhändertagandena.

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

Fotbollsmatch i Göteborg i maj 1992

I beslut den 12 november 1992 Dnr 1535- och 1572-1992 ett behandlade JO vissa ingripanden i samband med en fotbollsmatch mellan GAIS och AIK i Göteborg den 4 maj 1992. Polisen väntade att antal medlemmar AIK:s supporterklubb Black Army skulle ett ur komma med buss till Göteborg för matchen. Av olika skäl att se befarade polisen dessa medlemmar skulle komma att ställa till bråk att när de kom fram till fotbollsarenan. l syfte att kunna beslagta de farliga föremål medlemmarna i Black Army antogs föra med sig som stoppade polisen deras bussar redan innan bussarna hade nått fram till Göteborg. Polisen företog husrannsakan på bussarna och lcroppsvisiterade resenärerna. Efter matchen beordrade polisen medlemmarna i Black Army att följa viss väg ut Göteborg. Polisen eskorterade ur också bussarna den anvisade vägen. JO konstaterade att polisen inte hade haft stöd i 22 § polislagen för bussarna och företa husrannsakan eftersom det inte hade att stanna funnits risk för något så allvarligt brott som avses i bestämmelsen. Polisen hade i och för sig haft skäl att företa kroppsvisitation med stöd polislagen, vilken enligt JO emellertid hade bort företas av 19 § 2 st då bussarna hade anlänt till resmålet. Något stöd för att beordra färdväg hade enligt JO inte funnits.

Husockupation pá Folkungagatan

Ett beslut JO den 28 augusti 1992 Dnr 1741-, 1806- och 1922av 1990 rör polisens åtgärder i syfte att avhysa ockupanter från en på Folkungagatan i Stockholm. Vad är av intresse här

fastighet som

är framför allt polisens åtgärd att spärra gatorna runt den ockuperaav

de fastigheten.

Polisen hade på kvällen och natten den 4 juni 1990 misslyckats med sig in i fastigheten. Ockupanterna hade vägrat lämna huset och att ta kastade när polisen försökte närma sig. På morgonen den 5 juni sten fastigheten därför under bevakning samtidigt som gatan framför sattes spärrades för trafik. På kvällen den 5 juni skulle polisen på nytt av försöka sig in i huset under beskjutning med tårgas. Ett större ta

område runt fastigheten spärrades därför av. Något senare utvidgades avspärrningen ytterligare eftersom 800 sympatisörer till ockupanterna hade lamslagit trafiken. Avspärrningarna upprätthölls från klockan åtta

på kvällen till ungefär klockan fyra nästa morgon.

J0 ansåg avspärrningarna i omedelbar anslutning till byggnaden

att kunde stödjas på 22 § polislagen, Utvidgningen av avspärrningarna

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

sent på kvällen hade enligt JO emellertid inte haft till syfte att avvärja brottsligt handlande eller bereda skydd mot detta, varför 22 § polislagen inte kunde åberopas. Något annat lagstöd för avspärrningarna fanns inte heller. JO påpekade att det också utanför tillämpningsområdet för gällande lagregler ibland kan föreligga ett påtagligt behov av en möjlighet att företa avspärrningar i syfte att avvärja brott eller upprätthålla allmän ordning. Det finns därför

skäl att överväga en viss utvidgning de lagliga möjligheterna till

av sådana åtgärder.

8.5 beträffande

överväganden ingripanden mot

ordningsstörande folksamlingar

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att de vanligaste formerna av ingripanden mot ordningsstörande folksamlingar är

att en plats spärras av eller att en folksamling tvingas att stanna kvar på

en

viss plats eller skingras från platsen. Dessa ingripanden är egentligen

inte annat än olika sidor sak, nämligen begränsningar i

av samma märmiskors rätt att röra sig fritt. De skiljer sig från andra typer

av

ingripanden, exempelvis avlägsnanden med stöd 13 § polislagen,

av genom att förutsättningarna för ingripandet inte prövas beträffande

var och en mot vilken ingripandet riktar sig. I stället är det den samlade folkmassans uppträdande som får ligga till grund för bedömningen

av

om ingripandet är befogat eller ej. Något uttryckligt författningsstöd för dessa ingripanden finns inte

trots att det av 2 kap. 8 och 12 §§ regeringsformen följer att begränsningar i den grundlagsskyddade rörelsefriheten

endast får ske genom

lag. Regeringsformens lagkrav är dock inte avsett att gälla alla former

av begränsningar i rörelsefriheten, utan huvudsakligen sådana

som mera varaktigt hindrar den som är instängd eller utestängd från att komma i kontakt med andra människor prop. 1973:90 241. I

s.

förarbetena till polislagen har därför gjorts gällande att utrymningsåtgärder och kortare förflyttningar inte utgör inskränkningar i

rörelsefriheten i regeringsformens mening. Detsamma skulle gälla även sådana avspärrningar som inte avser större områden eller är

av mer varaktig natur prop. 198384:111 s. 133.

Europakonventionen tillåter emellertid inga inskränkningar i

rörelsefriheten utom sådana i lag artikel 2:3 i fjärde

som anges

tilläggsprotokollet. Det skulle enligt utredningens mening visserligen

kunna tänkas att vissa synnerligen lindriga åtgärder inte skulle

ens komma att betraktas inskränkningar i rörelsefriheten i kon-

som

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

ventionens mening, men i övrigt är konventionens krav på författningsstöd undantagslöst. Utredningen anser därför att flertalet av de åtgärder som möjligen inte kräver lagstöd av hänsyn till regeringsformen, i vart fall fordrar författningsstöd av hänsyn till Europakonventionen. Polisens möjligheter att inskränka medborgarnas rörelsefrihet i situationer då folksamlingar uppträder ordningsstörande bör därför regleras i lag.

Enligt utredningens mening råder det ingen tvekan om att polisen under sådana förhållanden som avses här bör ha vissa befogenheter att begränsa människors rörelsefrihet. Frågan är emellertid vilka dessa

befogenheter bör vara.

8.5.1¶Befogenhet att avlägsna deltagare i ordningsstörande folksamling

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att avlägsnande är en

vanlig åtgärd för att stävja ordningsstörningar i stora folksamlingar

ett förhållandevis lindrigt men ändå effektivt ingripande. Enligt

nuvarande lagstiftning kan deltagare i en ordningsstörande folksamling

avlägsnas endast med stöd av 13 § polislagen. För att ett ingripande enligt den bestämmelsen skall kunna företas måste förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskild person. Det är emellertid uppenbart att det är svårt för polisen att göra en sådan prövning i en situation då stor samling människor uppträder störande. Svårig-

en heterna ökar också fler människor som har samlats och mer de stör ordningen. Bestämmelsen i 13 § polislagen tycks inte ha tillkommit med tanke på dessa svårigheter, utan synes i första hand vara

avsedd för ingripanden mot enskilda ordningsstörare. Denna möjlighet

att ingripa mot enskilda personer i en stor folksamling har i praktiken visat sig otillräcklig för att polisen skall kunna komma tillrätta

vara med ordningsstörningar i sådana situationer som de här avsedda. Det är framför allt förutsättningarna för den individuella prövningen som bör lättas upp vid ingripanden i dessa situationer. Utredningen anser visserligen att förutsättningarna för frihetsberövanden måste prövas i varje enskilt fall jfr prop. l99091:129 s. 23, men principen om individuell prövning gör sig inte lika starkt gällande såvitt avser andra inskränkningar i rörelsefriheten. Polisen bör därför kunna ges

befogenhet att avlägsna deltagare i en ordningsstörande folksamling

oavsett om var och en av deltagarna har bidragit till ordningsstörningen eller En sådan befogenhet skulle innebära att polisen kunde inskränka prövningen till frågan folksamlingen som sådan kan

om

ha stört allmän ordning och om den som ingripandet avser kan anses

soU 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

betraktas som deltagare i folksamlingen angående begreppet deltaga-

re, se avsnitt 8.5.2. Utredningen föreslår anförda skäl att det införs av ovan en bestämmelse om befogenhet för polisen att avlägsna deltagare i en folksamling från det område eller utrymme där de befinner sig, om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Åtgärden bör dock inte vidtas annat än om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas.

Med hänsyn till det grundlagsfästa skyddet för mötes- och

demonstrationsfriheten bör den föreslagna befogenheten inte avse deltagare i sådana folksamlingar som omfattas bestämmelserna av om allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. I dessa fall bör, precis som nu, krävas att polisen först efter individuell

prövning ingriper mot deltagarna med stöd av exempelvis rättegångsbalkens

regler eller 13 § polislagen. Om folksamlingen sådan kan som anses störa allmän ordning bör specialbestämmelserna upplösning om av

allmänna sammankomster och offentliga tillställningar tillämpas. Avgörande för tillämpningen bestämmelse avlägsnande

av en om av

deltagare i en ordningsstörande folksamling är bl.a. frågan hur

om begreppet störande av allmän ordning skall tolkas. Vanligtvis bör det

ordningsstörande beteendet, liksom vid tillämpningen 13 §

av polislagen, innefatta att deltagarna genom sitt handlande faktiskt har stört ordningen. Samma krav bör gälla också vid fara för ordningsstörning, vilket får till följd att det måste fråga konkret vara om en fara som har uppkommit genom ett särskilt uppträdande folksamav lingen. Utredningen har emellertid i avsnitt 8.2.3 funnit även att hindrande av trafiken torde betraktas ordningsnumera som en störning. Den föreslagna bestämmelsen förutsätter att det kan fråga anses vara om en folksamling som stör eller hotar den allmänna ordningen. Vad som förstås med folksamling är inte entydigt. I princip bör det dock röra sig om ett större antal uppehåller på sig personer som samma plats. Är det endast eller en ett par enstaka personer som stör eller hotar att störa ordningen bör emellertid 13 § polislagen

tillämpas.

Detsamma bör gälla då bara enstaka i folksamling stör personer en den allmänna ordningen. För att folksaml ingen sådan skall kunna som

anses störa ordningen bör enligt utredningens uppfattning krävas att

det stora flertalet deltagare på något sätt aktivt sig. engagerar

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

8.5.2¶Begreppet deltagare i folksamling

Det bör uppmärksammas att en bestämmelse om befogenhet för polisen att avlägsna deltagare i en ordningsstörande folksamling kommer att medföra att polisen också får rätt att meddela skingringsbefallning med stöd av den av utredningen föreslagna bestämmelsen om befallningsrätten. Den deltagare i folksamlingen som inte åtlyder en sådan befallning kan dömas för ohörsamhet mot ordningsmakten 16 kap. 1 § brottsbalken och i vissa fall för upplopp 16 kap. 3 § brottsbalken. Begreppet deltagare i folksamling bör därför ha samma betydelse i den nu föreslagna bestämmelsen om avlägsnande som i 16 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken.

I förarbetena till vad som nu motsvaras av bestämmelsen om upplopp i 16 kap. l § brottsbalken anförde departementschefen att

straff borde kunna ådömas varje deltagare i folksamlingen, som kan

ha anslutit sig till dess förehavande även om det icke kan visas anses att han därutöver ådagalagt någon särskild aktivitet. För att straffan-

för upplopp skall inträda torde därför inte behöva bevisas att svar deltagaren sympatiserat med folksamlingens uppsåt att sätta sig upp

myndighet Även den är närvarande helt tillfälligt kan mot etc. som fällas till ansvar under förutsättning att han är medveten om folksamlingens uppsåt. Bestämmelsen om ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten enligt 16 kap. 3 § brottsbalken kan enligt sin ordalydelse tillämpas på en deltagare i en folksamling som inte kan straffas för upplopp eller våldsamt upplopp. Det krävs endast att folksamlingen stör allmän ordning, vilket torde få till följd att straffansvar kan drabba den som visserligen befunnit sig i folksamlingen men inte uppfattat dess förehavande, exempelvis att gå till förenat våld. Däremot torde ansvar aldrig kunna utkrävas av en oskyldig åskådare som råkar bli innesluten i en ordningsstörande folkmassa eller av den som passerar förbi platsen.

Uttrycket deltagare i folksamling har således den vidaste

innebörden i 16 kap. 3 § brottsbalken och bör enligt utredningens uppfattning också ha samma innebörd i den föreslagna regeln om

avlägsnande. Befogenheten att avlägsna deltagare i en ordnings-

störande folksamling bör därför omfatta var och en som har anslutit sig till folksamlingen i medvetande om att den stör allmän ordning. Den föreslagna bestämmelsen fordrar däremot inte, i motsats till 13 § polislagen, att den som skall avlägsnas för egen del har bidragit till

2Beckman mfl. Brottsbalken jämte förklaringar, Band ll, 6e uppl. Stockholm 1990,

, s. 238 cit, Brottsbalken ll.

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

ordningsstörningen. Även polisen således skulle kunna

om ingripa mot

en person redan av det skälet att han deltar i folksamlingen, bör bestämmelsen inte anses ge stöd för att avlägsna exempelvis

en åskådare som råkar komma med i folksamlingen. Detsamma gäller beträffande den som endast råkar passera förbi platsen.

Naturligtvis är det ingenting som säger att alla deltagare i en ordningsstörande folksamling behöver avlägsnas. Tvärtom följer det redan av grundläggande principer att ingripandet inte får

vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att upprätthålla eller återställa ordningen.

8.5.3¶Befogenhet att fatta beslut avlägsnande

om

Utredningen avser slutligen att ta upp frågan om vem som bör ha

befogenhet att besluta att deltagare i en folksamling skall avlägsnas.

Det bör inledningsvis påpekas att den föreslagna bestämmelsen

om

befallningsrätten innebär att befogenheten att avlägsna deltagarna också styr befogenheten att meddela motsvarande skingringsbefallning.

Det finns därför anledning att undersöka vad fordras i detta

som avseende för att en underlåtenhet att åtlyda en befallning skall vara straftbar.

För att ansvar för upplopp skall kunna komma ifråga krävs enligt 16 kap. 1 § brottsbalken att folksarnlingen inte skingrar sig på °myndighets befallning . Straffrättskommittén ansåg, i likhet med vad som gällde tidigare, att den omständigheten att en folkmassa trotsar

en underordnad polismans befallning inte borde vara tillräckligt för ansvar NJA 1948 s. 343. Bestämmelsen i 16 kap. l §brottsbalken torde därför förutsätta att skingringsbefallningen skall ha meddelats

av

polismyndigheten eller av annan myndighet. Samma krav gäller dock

inte befallningar som avses i bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten. Enligt straffrättskommittén NJA 1948 s. 347 krävs endast att:

...åtgärd av ifrågavarande slag, skingringsbefallning eller arman befallning för ordningens upprätthållande, fridlysning eller avspänning, vidtagits av någon som för ordningens upprätthållande

är utrustad med behörighet att vidta sådan åtgärd. Detta gäller

främst om polismyndigheten i orten även underordnad

men om

polisman, till vars åligganden hör att vaka över ordningen, och för

ordningens upprätthållande utkommenderad militär. J ämväl andra

civila tjänstemän kunna under särskilda förhållanden äga behörighet

att vidtaga åtgärd av ifrågavarande slag. Enligt K.K. 28 mars

1914 har sålunda järnvägspersonal vissa åligganden att sörja för

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde, och tulltjänstemän kunna ha att upprätthålla ordningen i samband med tullvisitering av fartyg.

Utredningen anser med beaktande av bestämmelserna i 16 kap. brottsbalken samt med hänsyn till att den föreslagna bestämmelsen kan ge stöd för tämligen omfattande åtgärder, att befogenheten att besluta

om avlägsnande av deltagare i ordningsstörande folksamlingar i första

hand bör tillkomma polismyndigheten. Om det är fara i dröjsmål bör

dock en polisman ha samma befogenhet även utan föregående beslut av polismyndigheten. Den polisman som har befogenhet att rent faktiskt avlägsna deltagare i en ordningsstörande folksamling skulle också, med utredningens förslag till bestämmelse om befallningsrätten, ha

befogenhet att meddela motsvarande skingringsbefallning. Detta gäller oavsett om polismannen skall verkställa polismyndighetens beslut om avlägsnande eller om han på grund av fara i dröjsmål har befogenhet att fatta beslutet själv. I de fall det är polismyndigheten som har fattat

beslut om avlägsnande måste också skingringsbefallningarna anses

meddelade av myndigheten, även om de rent faktiskt uttalas av underordnade polismän. Det kan med anledning av Straffrättskommitténs uttalande i och för sig finnas anledning att ta upp frågan om

huruvida andra än polisen, exempelvis ordningsvakter, har och bör ha befogenhet att meddela befallningar för ordningens upprätthållande.

Det torde emellertid inte ingå i utredningens uppdrag att ta ställning till den frågan. I vart fall bör inte befogenheten att avlägsna deltagare

i ordningsstörande folksamlingar och den därmed följande befogen-

heten att meddela skingringsbefallningar tillkomma andra än polisen.

8.5.4¶Befogenhet att hålla kvar deltagare i ordningsstörande folksamling

Av de tidigare redovisade JO-fallen framgår att polisen i inlednings-

skedet ett ingripande ofta håller kvar deltagarna i en ordnings-

av störande folksamling på den plats där de befinner sig. I den tidigare omnämnda prop. 1990912129 tog departementschefen upp frågan om

polisens möjligheter att ingripa på det sättet. Departementschefen

anförde 24:

kravet på individuell prövning kan medföra praktiska

en

.

problem, även kriterierna är förhållandevis enkla. I en orolig

om

och hotfull situation kan det exempelvis vara en befogad åtgärd

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

från polisens sida att stänga av en folksamling eller en del av den. Aven om det i ett sådant fall föreligger förutsättningar för att omhänderta eller gripa deltagarna i folksamlingen, kan det självfallet inte uteslutas att det på platsen även befinner sig oskyldiga åskådare eller förbipasserande. Prövningen av förutsättningarna för ett ingripande mot varje enskild kan naturligtvis ta

viss tid i anspråk. Det är då angeläget att prövningen sker så en snabbt och att avstängningen upprätthålls på ett sådant sätt att inte redan avstängningen i sig själv blir att betrakta som ett frihetsberövande.

Utredningen anser, i likhet med departementschefen, att polisen bör

ha befogenhet att hålla kvar deltagarna i en folksamling på den plats

där de befinner sig i syfte att pröva förutsättningarna för ett ingripande

och i syfte att på ett lugnt och effektivt sätt verkställa ett beslut om ingripande. Polisens befogenhet att avlägsna en person från en plats kan enligt utredningens uppfattning anses inrymma en befogenhet att inledningsvis hålla kvar vederbörande en kort stund på platsen. Man bör visserligen försöka undvika att ingripanden som begränsar medborgarnas rörelsefrihet inte har annat stöd i lag än vad som framgår vid tolkningen av en bestämmelse och i stället sträva efter att varje inskränkning i rörelsefriheten så långt det är möjligt uttryckligen anges i lag. Ett så kortvarigt ingripande som det här är fråga om bör emellertid inte kräva ytterligare lagstöd eftersom det får anses ingå i de särskilda befogenheterna att ingripa.

Om en folksamling stör allmän ordning bör polisen således med stöd av den föreslagna bestämmelsen om avlägsnande en kort stund kunna hålla kvar folksamlingen på platsen för att möjlighet att ta ställning till vilka som kan anses ha deltagit i folksamlingen och vilka av dessa som bör avlägsnas från platsen samt för att på ett lämpligt sätt kunna verkställa ett beslut om avlägsnande. Ändamålsprincipen medför emellertid att bestämmelsen inte ger befogenhet för polisen att

hålla kvar en folksamling på platsen annat än om det slutliga syftet

med kvarhållandet är att deltagarna skall kunna avlägsnas därifrån. Polisen kan således inte hålla kvar en hel folksamling enbart i syfte att t.ex. kunna gripa en misstänkt som befinner sig i folksamlingen. Om

syftet med ingripandet från början var att deltagarna i folksamlingen

skulle avlägsnas från platsen finns det dock inget som hindrar att kvarhållandet till sist resulterar i ett ingripande av annat slag än vad som ursprungligen var tänkt. Så kan t.ex. bli fallet om polisen finner att det finns skäl att gripa någon av deltagarna eller att ta med honom för förhör.

Frågan om hur länge deltagarna i en folksamling bör kunna få hållas kvar är knappast möjlig att besvara generellt. Som departements-

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

chefen har uttalat kan dock ett mera långvarigt kvarhållande komma att betraktas som ett frihetsberövande. Eftersom kvarhållandet i sig bara syftar till att polisen skall kunna kontroll över situationen, bör det närmast bli fråga om en mycket kortvarig åtgärd. Det kan i varje fall inte accepteras att deltagarna hålls kvar av det skälet att polisen inte har tillräckligt med personal platsen eller därför att det saknas erforderliga transportmöjligheter.

8.6 överväganden beträffande

upplösning

av allmän sammankomst eller offentlig

tillställning

Utredningen har i avsnitt 8.3 lämnat en redogörelse för de bestämmelser i lagen om allmänna sammankomster och allmänna ordningsstad-

gan som reglerar polisens befogenhet att upplösa en sammankomst

eller en tillställning. Som utredningen har konstaterat sägs det inget i dessa bestämmelser om vilka polisiära befogenheter följer ett

som av beslut om upplösande. I praktiken det dock att ett sådant beslut

anses innebär en befogenhet att ingripa för att verkställa beslutet, framför allt genom att avlägsna deltagare och andra från platsen för

sammankomsten eller tillställningen. Frågan är om sådana åtgärder verkligen har stöd i lagen om allmänna sammankomster och allmänna ordningsstadgan eller om de bör regleras särskilt.

Utredningen vill först påpeka att polisen alltid har möjlighet att ingripa mot enskilda deltagare i en sammankomst eller vid en offentlig tillställning med stöd av andra bestämmelser, oavsett om något beslut om upplösande har fattats eller En demonstrant stör allmän

som ordning kan således avlägsnas med stöd 13 § polislagen och den

av som är misstänkt för brott kan gripas eller tas med för förhör. Sådana

ingripanden har emellertid helt andra syften än ingripanden som

företas i avsikt att verkställa ett beslut om upplösning av en sammankomst eller en tillställning. De har heller ingen formell koppling till det administrativa beslutet om upplösning av sammankomsten eller

tillställningen, utan förutsätter att polismannen på platsen gör

en egen bedömning av situationen. i

Utöver dessa befogenheter att ingripa mot enskilda måste

personer

polisen enligt utredningens uppfattning också ha möjlighet att verkställa polismyndighetens beslut upplösning

om av en sammankomst eller tillställning genom att avlägsna deltagare och andra från platsen. Ett sådant avlägsnande innebär begränsning den

en av grundlagsskyddade rörelsefriheten och får av konstitutionella skäl inte

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

företas utan uttryckligt lagstöd. Bestämmelserna i lagen om allmänna sammankomster och allmänna ordningsstadgan är enligt

utredningens

uppfattning inte utformade på ett sådant sätt det kan grunda att anses någon befogenhet att ingripa. Utredningen föreslår i stället att det införs en uttrycklig bestämmelse polisens

om befogenhet i detta

avseende. Bestämmelsen bör polisen möjlighet avlägsna dem ge att som inte frivilligt lämnar platsen sedan ett beslut upplösning har tillom kärmagetts. Den bör inte avse endast dem deltar i allmän som en sammankomst, utan omfatta även andra uppehåller sig på platsen som om det behövs för att uppnå syftet med beslutet upplösa att sammankomsten. Är det fråga

om en offentlig tillställning bör polisen kunna

avlägsna både dem deltar i tillställningen och dem besöker som som den. Ett sådant ingripande bör inte förutsätta beslut

av polismyndigheten

eftersom myndigheten redan har prövat frågan om upplösande av sammankomsten eller tillställningen. En polisman bör således själv få

ta ställning till i vilken utsträckning det är nödvändigt att avlägsna

någon från platsen för att polismyndighetens beslut skall kunna verkställas. Utredningens förslag till bestämmelse

om befallningsrätten

medför att polismannen därmed också har befogenhet meddela att

skingringsbefallning.

Det kan diskuteras den föreslagna bestämmelsen om nu bör placeras i polislagen eller i lagen allmänna sammankomster och allmänna om ordningsstadgan. Utredningen anser emellertid att regler polisens om

befogenheter att ingripa i princip bör samlas i polislagen. Bestämmel-

sen bör därför sättas i polislagen i anslutning till övriga regler om

avlägsnande.

8.7 beträffande

överväganden åtgärder i syfte

att förebygga ordningsstömingar

8.7. 1 Avspärmingar

En vanlig och effektiv åtgärd från polisens sida för

att förebygga

ordningsstörningar är att olika områden eller utrymmen spärras av. Det kan exempelvis fråga polisen spärrar vara om att av gator eller öppna platser i samband med demonstration kan förväntas leda en som till angrepp från deltagarna i motdemonstration. Erfarenheten en visar att polisen behöver ha befogenhet att företa vissa sådana

avspärrningar

för att kunna fullgöra sin uppgift att upprätthålla allmän

ordning och

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

säkerhet. Att avspärrningar redan enligt gällande rätt förutsätts kunna förekomma framgår också bestämmelsen om ohörsamhet mot av ordningsmakten i 16 kap. 3 § brottsbalken, där det stadgas ansvar under vissa förutsättningar för den som intränger på ett område som har blivit avspärrat för ordningens upprätthållande. En avspärrning torde i rättslig mening få betraktas som ett tecken polisen har förbjudit tillträde till det avspärrade området. Enligt på att vad utredningen har kunnat finna saknas det emellertid lagstöd för beslut sådana tillträdesförbud, trots att det av hänsyn till Europaom konventionen krävs att alla begränsningar i medborgarnas rörelsefrihet har stöd i lag eller författning. Det kan visserligen ifrågasättas annan tillträdesförbud alltid har den karaktären att de är att anse som om inskränkningar i rörelsefriheten i Europakonventionens mening. Mot det talar framför allt att tillträdesförbud som regel bör kunna antas generell natur och förhållandevis kortvariga. Att spärra av en vara av med påföljd människor måste välja väg är sannolikt gata att en annan inte sådan begränsning fordrar stöd i lag. Det torde däremot en som fallet med ett tillträdesförbud får till följd att de som bor i vara som fastighet inte kan ta sig in eller ut. En sådan åtgärd kan i extrema en fall också bli att betrakta som ett frihetsberövande. Att vissa tillträdesförbud kan utgöra inskränkningar i typer av rörelsefriheten är enligt utredningens uppfattning tillräckligt för att det bör införas bestämmelse under vilka förutsättningar polisen bör en om tillträde till område eller Även den kunna förbjuda ett ett utrymme. omständigheten att ett tillträdesförbud kan innefatta ett visst intrång i markägares rätt att disponera sin fastighet talar för att befogenheten en bör regleras i lag. Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse befogenhet för polisen att på vissa villkor i föreom byggande syfte förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme. En sådan bestämmelse skulle i viss mån sammanfalla med 22 § polislagen, vilken dock inte befogenhet att förbjuda tillträde till ger hus, eller annat ställe, annat än om det på grund av några rum särskilda omständigheter föreligga risk för ett mycket allvarligt anses brott. Syftet med bestämmelse tillträdesförbud skulle en ny om emellertid att den skulle kunna tillämpas i mera allmänt förevara byggande syfte, dvs. redan innan det finns fara för att ett visst brott kommer att förövas. Det bör dock krävas konkret risk för allvarliga en störningar den allmänna ordningen eller säkerheten, eftersom av sådana störningar typiskt sett innebär en fara för olyckshändelser eller brott. Vad förstås med allvarliga störningar av den allmänna som ordningen eller säkerheten får bedömas i det enskilda fallet, varvid hänsyn måste tas till proportionalitetsprincipen. Ett tillträdes-stor

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

förbud måste således till sin omfattning och varaktighet stå i rimligt förhållande till den fara som hotar. Bestämmelsen om tillträdesförbud bör kunna tillämpas exempelvis om polisen har gett tillstånd till demonstration och det finns en anledning att vänta en stor mängd deltagare. Redan den omständigheten att deltagarna kommer att förflytta sig längs trafikerade gator gör att det kan anses finnas risk för allvarliga störningar den av allmänna ordningen. I en sådan situation kan polisen behöva spärra av vissa gator för att leda trafiken på andra vägar och för att förhindra annan oordning. I samband med stora idrottstävlingar, som t.ex. Stockholm Maraton, bör polisen också kunna förbjuda trafik på de gator längs vilka det erfarenhetsmässigt samlas tusentals åskådare3. Polisen kan också ha anledning att förbjuda tillträde till olika områden i samband med t.ex. fotbollsmatch det finns risk för allvarliga en om störningar av den allmänna ordningen. För sådan risk skall att en anses föreligga torde det vara tillräckligt att det har sålts så många biljetter till matchen att det finns anledning att vänta ett mycket stort antal besökare. Bestämmelsen bör naturligtvis inte begränsad till vara situationer då det finns risk för ordningsstörningar utan också kunna tillämpas då en störning faktiskt har inträffat. Med hänsyn till att avspärrningar kan ganska omfattande och vara bestå under förhållandevis lång tid, utredningen att det anser som

huvudregel bör vara polismyndigheten fattar beslut att

som om förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Vid fara i dröjsmål bör dock polisman kunna spärra ett område eller även av utrymme utan föregående beslut av polismyndigheten. I ett sådant fall bör polismannen dock åläggas att skyndsamt anmäla åtgärden till polismyndigheten som omedelbart bör pröva om åtgärden skall bestå eller ej.

Ingripande mot den som överträder tilltrddesförbud

En befogenhet att förbjuda tillträde till ett område är ingenting värd om den inte är förenad med motsvarande befogenhet att avlägsna den som överträder förbudet. Om överträdelsen utgör brott kan polisen möjligen ingripa med stöd av rättegångsbalkens regler. Att överträda

3 Det kan ifrågasättas om det alltid bör vara polisen som har att fatta beslut om omfattande avpärmingar i samband med ett sådant evenemang. Det borde enligt utredningens uppfattning snarare vara en uppgift för kommunen när det är fråga om avspärrningar som kan planeras lång tid i förväg och huvudsakligen berör som kommunal mark.

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

ett tillträdesförbud som har meddelats med stöd av den föreslagna bestämmelsen torde emellertid inte vara straffbart som överträdelse av myndighets bud 17 kap. 13 § brottsbalken och endast under vissa

förutsättningar ohörsamhet mot ordningsmakten 16 kap. 3 §

som brottsbalken f Om den överträder förbudet också stör ordningen

som

kan givetvis också l3§ polislagen vara tillämplig. Några andra

möjligheter att avlägsna den som har trängt in på det avspärrade området finns emellertid inte. Utredningen föreslår därför att det införs bestämmelse i polislagen om befogenhet för polisen att

en avlägsna och en som överträder ett tillträdesförbud genom att

var försöka tränga på avspärrat område eller genom att vägra lämna en plats som har spärrats av. En sådan bestämmelse skulle ge polisen

uttryckligt stöd för befogenheten att avlägsna även den som överträder

ett tillträdesförbud meddelat med stöd av någon annan regel än den ovan föreslagna om avspärrande.

8.7.2 Befallning att följa viss anvisad väg

Av den tidigare redogörelsen för olika polisingripanden framgår att polisen ibland befaller deltagare i folksamling att följa viss anvisad

en väg från platsen. I den tidigare nämnda propositionen 1990912129

25 framhöll departementschefen också sådant anvisande av väg s.

ett lämpligt alternativ till skingringsbefallningar i vissa fall.

som Befallningar att följa viss anvisad väg förekommer både i syfte att förhindra hotande ordningsstörningar och som en förebyggande åtgärd innan någon konkret fara för ordningsstörning över huvud taget har uppstått. Ofta följer polisen med längs den anvisade vägen för att försäkra sig att befallningen åtlyds. Som framgår av JO-besluten

om kan det exempelvis vara fråga om att följa fotbollspublik till tunnelbanestationen efter matchens slut eller att i bil eskortera bussar med supporters ut genom staden.

Att med tvång förmå någon att följa viss väg torde vara en sådan inskränkning i rörelsefriheten som inte får ske annat än med stöd i lag. Med anledning härav har utredningen övervägt om det finns behov av att reglera polisens befogenhet att anvisa väg. Det man först måste

fråga sig är vad begreppet anvisande av väg egentligen innebär och i vilken utsträckning det redan finns lagstöd för de åtgärder polisen

vidtar inom ramen för begreppet.

4 Brottsbalken s. 361.

sou 1993:60 Åtgärder vid större evenemang

Avlägsnande

Att förmå någon att följa viss väg från plats är ett ingripande en en som många gånger ryms inom ramen för ett avlägsnande. Polisen har redan med stöd av 13 § polislagen befogenhet att avlägsna den som stör eller utgör en omedelbar fara för den allmärma ordningen. Den

föreslagna bestämmelsen om avlägsnande deltagare i folksamling

av en som stör den allmänna ordningen eller utgör omedelbar fara för en denna, ger också ökade möjligheter för polisen att avlägsna dem som annars kanske skulle komma ifråga för befallning att följa viss väg. en Som utredningen tidigare har redogjort för kan ett sådant avlägsnande innebära att deltagarna i folksamlingen förs tämligen lång sträcka en från den plats där de befinner sig. En fotbollssupportrar grupp som efter matchens slut uppträder på ett sådant sätt att de utgör en omedelbar fara för ordningen, bör exempelvis kunna avlägsnas till tunnelbanestationen eller till de bussar skall föra dem hem. som

Avspärrande

En befallning att följa viss väg har också vissa likheter med polisens åtgärd att förbjuda tillträde till ett område, dvs. att spärra väg av en eller en plats. En avspärrning torde i många fall kunna ersätta en befallning att följa viss väg eftersom avspärrningen i praktiken innebär att den som vill komma till viss plats måste ta väg för en en annan att nå sitt mål. Den som t.ex. vill komma till fotbollsstadion måste välja en viss väg om polisen har spärrat andra framkomliga vägar. Om av polisen vill undvika att bussar från rivaliserande supporterklubbar parkerar på samma parkeringsplats kan det ske att parkeringsgenom platserna först spärras av, varefter polisen låter vissa bussar passera avspärrningarna på en parkeringsplats, medan andra bussar får passera avspärrningarna på en annan parkeringsplats. I många avseenden torde den av utredningen föreslagna bestämmelsen befogenhet för om polisen att förbjuda tillträde till visst område kunna ersätta befallningar att följa viss väg.

Behövs det särskilda föreskrifier anvisande väg om av

Som utredningen har angett förekommer befallningar följa ovan att viss anvisad väg huvudsakligen i två olika situationer, nämligen dels då det finns en omedelbar och konkret fara för ordningsstörning, dels

i mera allmänt förebyggande syfte.

Åtgärder vid större evenemang sou 1993:60

I de fall det har uppstått en omedelbar, konkret fara för ordningsstörning kan polisen i stället för att anvisa väg avlägsna den som hotar att störa ordningen eller som deltar i en folksamling som hotar att störa ordningen. I kombination med möjligheten att spärra av olika områden torde detta vara tillräckligt för att polisen skall kunna upprätthålla ordningen. Utredningen anser därför inte att det finns anledning att polisen någon särskild befogenhet att i dessa

ge situationer med tvång förmå någon att följa viss anvisad väg i sådana situationer.

Om det visserligen finns risk för ordningsstörning, men faran

en inte är omedelbar, är bestämmelserna om avlägsnande inte tillämpliga. I sådan situation, då polisen kan ha behov av att företa åtgärder i

en

förebyggande syfte, kan emellertid den föreslagna bestämmelsen mera

avspärrningar tillämplig. Frågan är om polisen behöver om vara ytterligare befogenheter för att förebygga ordningsstörningar och vilka befogenheter i så fall är lämpliga med hänsyn till bl.a. pro-

som

portionalitetsprincipen.

Det bör noteras att en avspärrning visserligen innebär att deltagarna i folksamling på väg till en viss plats är förhindrade att ta den väg

en de hade tänkt sig, att varje deltagare i övrigt är fri att välja vilken

men

väg han vill. Om polisen i stället befaller deltagarna att följa annan viss väg innebär det att ingen av dem har rätt att vända och gå tillbaka

väg han kom. Som utredningen tidigare har anfört ryms samma som sådana åtgärder inom begreppet avlägsna. Utredningen anser emellertid att det-är mycket tveksamt om så ingripande åtgärder bör kunna få företas om det inte finns någon omedelbar fara för ordningsstörning, Det talar emot är framför allt att polisen i så fall också måste ges

som befogenhet att tvinga folksamling att följa viss väg, t.ex. att med

en våld stoppa de bussar inte följer den anvisade vägen bort från

som fotbollsarenan. Så omfattande åtgärder i förebyggande syfte torde emellertid strida mot proportionalitetsprincipen. Utredningen anser därför att polisen inte bör särskilda befogenheter att anvisa väg

ges

i syfte att förebygga ordningsstörningar.

Även utredningen således har kommit fram till att polisen i

om förebyggande syfte inte bör kunna använda tvång för att förmå någon att följa viss väg, finns det enligt utredningens mening ingenting som hindrar att polisen kommer överens med deltagarna i en folksamling

att de frivilligt skall ta viss väg. Polisen kan också ge en anvisning om

befallning vilken väg de bör ta och dessutom bevaka dem

inte en om

under färden om det finns anledning att tro att de kommer att störa ordningen. Sådana åtgärder kan inte betraktas som ingripanden enligt

utredningens definition och behöver därför inte uttryckligt lagstöd. Det

bör dock återigen framhållas att åtgärderna inte kan förenas med

sou 1993:60 Åtgärder vid större

evenemang

tvång. Om polisen meddelar någon anvisning att följa viss väg

en om är det därför viktigt att det sker på ett sådant sätt att det framgår för vederbörande att han utan risk för att bli utsatt för ett tvångsingripande kan låta bli att följa anvisningen.

9 och

Avgränsningen placeringen

av föreskrifterna om

polisens

befogenheter

Polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa ñr att awärja brott

och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet regleras inte bara i polislagen utan också i ett stort antal andra författningar.

Utredningen har haft i uppdrag att analysera frågan det är

om

ändamålsenligt att regleringen är spridd på så många författningar och

om bestämmelserna är lämpligt avgränsade i förhållande till varandra.

Då det gäller placeringen av föreskrifterna om polisens verksamhet bör man framför allt ta hänsyn till de praktiska svårigheter kan

som

uppstå om regleringen inte är tillräckligt lättillgänglig. önskemålet

om ett samlat regelverk bör därför i första hand tillgodoses såvitt de

avser bestämmelser som reglerar det praktiska polisarbetet, dvs. bestärnmel-

serna om polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa. Dessa bestämmelser bör enligt utredningens mening så långt möjligt

som vara placerade i polislagen. Undantag bör dock göras bl.a. för straffprocessuella regler, vilka bör finnas i rättegångsbalken. Andra bestämmelser än de som avser polisingripanden bör också kunna placeras utanför polislagen. Exempelvis bör bestämmelser

om

polismyndighetens kontroll- och tillsynsverksamhet finnas i de

författningar som reglerar den aktuella sakfrågan.

De flesta regler om polisingripanden finns redan i polislagen. På

några områden finns det emellertid anledning att överväga vissa

ändringar i syfte att ytterligare koncentrera reglerna om polisingripanden till polislagen. Utredningen har bl.a. funnit att polisens befogenhet

att använda våld i vissa avseenden saknar stöd i polislagens bestämmelser och föreslår därför vissa ändringar i 10 § polislagen. Polisens befogenhet att stoppa fordon, med eller utan våld, är inte heller tillfredsställande reglerad. Utredningen föreslår därför att polisens befogenhet att stoppa fordon regleras i polislagen. Dessutom föreslår

utredningen en bestämmelse i polislagen om användning av fángsel.

Utredningen har slutligen också funnit att det bör införas bestämmelser

i polislagen om polisens skyldighet att lämna handräckning och polismäns befogenheter i samband därmed.

Avgränsning och placering sou 1993:60

l Nödhandlingar

Utredningen föreslår att polisen får uttryckligt stöd i lag för befogenheten att använda våld i vissa situationer då polisen enligt gällande rätt är hänvisad till att åberopa straffrihetsbestämmelserna om bl.a. nödvärn. Utredningen föreslår därför att 10 § polislagen utvidgas till att omfatta fall då en polisman angrips med våld eller hot om våld eller då han behöver använda våld för att hindra en frihetsberövad person från att rymma eller för att hålla den frihetsberövade till ordningen.

9.1.1¶Inledning

Den grundläggande bestämmelsen om polisens befogenhet att bruka våld finns i 10 § polislagen, enligt vilken bestämmelse en polisman under vissa förutsättningar får använda våld för att genomföra en

tjänsteåtgärd. Polisens våldsanvändning kan i de flesta fall stödjas på

denna bestämmelse. I vissa fall saknas emellertid uttryckligt lagstöd, vilket leder till att polisen, för att kunna genomföra en tjänsteåtgärd med våld, måste åberopa brottsbalkens bestämmelser om straffrihet för gärningar som exempelvis begås i nödvärn. En sådan ordning torde

visserligen inte vara oförenlig med vare sig Europakonventionen eller

regeringsformen, men det strider mot principen att polisens tjänsteplikter så långt som möjligt bör ha stöd i positiva bestämmelser. Enligt utredningens mening bör polisen, för att kunna använda våld i tjänsten, inte i samma utsträckning som nu vara hänvisad till att åberopa en bestämmelse om straffrihet. I stället bör 10 § polislagen utvidgas för att täcka vissa situationer som för närvarande inte tas upp i bestämmelsen, men i vilka polisen enligt utredningens mening bör ha befogenhet att bruka våld. Innan utredningen går närmare in på vilka ändringar som behövs, lämnar utredningen en kort redogörelse

för bakgrunden till 10 § polislagen.

Före polislagens införande fanns det allmänna lagstödet för polisens befogenhet att använda våld i 24 kap. 2 § brottsbalken. Dessutom gällde naturligtvis de allmänna bestämmelserna om nöd och nödvärn i 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken även för polismän. Polisen ansågs emellertid också ha befogenhet att använda våld vid sidan av vad som följde av reglerna i 24 kap. brottsbalken och vad som tolkningsvis kunde härledas ur andra bestämmelser. Generalklausulen i 2 § polisinstruktionen ansågs utgöra rättsgrunden för denna våldsan-

vändningsrätt.

sou 1993:60 Avgränsning och placering

Efter tillkomsten av 1974 års regeringsform krävdes uttryckliga föreskrifter om polisens våldsanvändning i andra fall än sådana

som avsågs i 24 kap. brottsbalken. Polisberedningen föreslog därför att polisens befogenhet att använda våld skulle lagfástas och att bestämmelserna i 24 kap. 2 § brottsbalken skulle utgöra stommen i den

nya regleringen. Med undantag för vad som numera stadgas i 24 kap. 2 § första stycket brottsbalken, kom dessa bestämmelser att överföras till 10 § första stycket 2 och 4 polislagen. Dessutom ansåg beredningen att nödvärnsbestämmelsen i 24 kap. 1 § brottsbalken borde kompletteras genom en särskild bestämmelse i polislagen med sikte på intresset att avstyra straffbara handlingar eftersom polisen, enligt beredningens uppfattning, hade en generell skyldighet att söka avvärja brott även i andra fall än sådana som avsågs med nödvärnsbestämmelsema. Beredningen framhöll också fördelen med att polisens tjänsteplikter så långt som möjligt hade stöd i positiva bestämmelser och inte behövde

härledas ur straffrihetsregler. Av samma skäl föreslog beredningen att

en bestämmelse som sakligt sett motsvarade bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken fick ingå i regleringen av polisens befogenhet att använda våld. Båda de nu nämnda bestämmelserna kom att införas i 10 § första stycket 3 polislagen.

Då det gällde den lagtekniska placeringen av de nya bestämmelserna anförde polisberedningen SOU 1982:63 s. 95:

Antingen kan 24 kap 2 § BrB kompletteras eller också kan reglerna tas i polislagen. I denna del anser beredningen i likhet med

bl.a. straffrättskommittén SOU 1953:14 s 403 att reglerna

- om

polisens våldsanvändningsrätt systematiskt sett närmast får anses

höra till förvaltningsrätten och inte till bestämmelserna

om straffrätt. Härtill kommer enligt beredningen att den polislagen

nya skulle te sig ofullständig, om den inte inbegrep de grundläggande reglerna om polisens rätt att bruka våld. Beredningen har därför stannat för att föreslå att de nu diskuterade reglerna i huvudsak placeras i polislagen. Till denna bör då också föras de bestämmelser i 24 kap 2 § brottsbalken som direkt tar sikte på polismän eller

personal med vissa polisiära befogenheter, t.ex. ordningsvakter första och tredje styckena samt andra stycket andra meningen.

Däremot tar reglerna om laga befogenhet för fall då någon som är berövad friheten söker rymma, göra motvärn m.m. andra stycket första meningen sikte även på personal än har angetts

annan som

nu, såsom exempelvis kriminalvårdstjänstemän samt personal vid

sjukhus för sluten psykiatrisk vård och vissa hem som avses i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. I denna del bör regleringen enligt beredningen lämpligen stå kvar i brottsbalken,

fastän den givetvis är tillämplig även polismän.

Avgränsning och placering sou l993:60

Departementschefen anslöt sig i princip till vad beredningen hade anfört med vissa smärre justeringar i förslaget till lagtext.

9.1.2 Befogenhet att använda våld vid angrepp med våld

eller hot om våld

Polisberedningen hade föreslagit att 10 § första stycket l polislagen,

i överensstämmelse med den dåvarande lydelsen av 24 kap. 2 § brottsbalken, skulle ge en polisman befogenhet att använda våld om polismannen möts eller angrips med våld eller hot om våld. Departementschefen ansåg emellertid att orden eller angrips borde utgå ur lagtexten eftersom en polisman som angrips med våld eller hot

våld liksom andra medborgare normalt har rätt att handla i om nödvärn och alltså redan på denna grund har befogenhet att bruka våld prop. 198384:l11 s. 94.

I linje med vad utredningen har anfört i inledningen till detta avsnitt om att en polisman inte skall behöva åberopa en straffrihetsbestämmelse för att använda våld, bör befogenheten att använda sådant våld

i de fall då en polisman under tjänsteutövning angrips med våld eller

hot om våld, framgå direkt av polislagen. Bestämmelsen i 10 § första stycket l polislagen bör därför kompletteras med orden eller angrips för att polisman som blir angripen när han skall genom-

en föra en tjänsteåtgärd skall ha positivt lagstöd för befogenheten att använda våld.

9.1.3 Befogenhet att använda våld för att förhindra

rymning

Enligt 24 kap. 2 § brottsbalken är det straffritt att med ett försvarligt mått av våld hindra en frihetsberövad person från att rymma. Bestämmelsen tar således sikte på att någon som redan är berövad friheten försöker rymma. I paragrafen nämns särskilt den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen, men det kan också vara fråga om någon som exempelvis är omhändertagen

på grund av berusning eller intagen för rättspsykiatrisk vård. Enligt

bestämmelsens ordalydelse är det straffritt att bruka våld för att rymningen skall hindras. Det innebär att bestämmelsen inte tar sikte på det våld som måste utövas för att ta fast och återföra rymlingen efter det att rymningen har avslutats Brottsbalken s. 669. Detta torde i sin tur hänga samman med att bestämmelsen framför allt riktar

sou 1993:60 Avgränsning och placering

sig till den personal vid kriminalvårdsanstalter, häkten, sjukhus eller liknande som det åligger att hindra rymning. I förekommande fall omfattas dock även polismän och exempelvis arrestvakter.

Polisen har enligt 10 § första stycket 2 polislagen befogenhet

att använda våld i situationer då någon som skall berövas friheten försöker undkomma, vilket torde innebära att paragrafen är tillämplig bl.a. då polisen skall ta fast och återföra rymling. Däremot en ger paragrafen inte befogenhet för polisen att med våld förhindra en rymning. Något annat stöd för sådan våldsutövning finns inte heller i 10 § polislagen, utom för det fall att polismarmen möts med våld eller hot om våld. Utredningen föreslår därför att 10 § polislagen utvidgas så att det uttryckligen framgår att en polisman har befogenhet att använda våld, inte bara då han med laga stöd skall beröva någon friheten och denne försöker undkomma eller polismarmen möts motstånd när annars av han skall verkställa frihetsberövandet, utan också då någon redan som är frihetsberövad försöker rymma och polismannen möts motstånd av då han skall förhindra rymningen. Liksom i 10 § första stycket 2 polislagen avses uttrycket möts av motstånd innefatta motstånd även från en utomstående person.

9.1.4 Befogenhet att använda våld för att hålla en frihetsberövad till ordningen person

Förutom vid rymning är det enligt 24 kap. 2 § brottsbalken straffritt att använda våld för att upprätthålla ordningen om en frihetsberövad person, med våld eller hot om våld, sätter sig till motvärn eller på annat sätt gör motstånd mot någon under vars uppsikt han står, när denne skall hålla honom till ordningen. Bestämmelsen motiveras att av den som har tagits i förvar på kriminalvårdsanstalt, i häkte eller i

polisarrest är skyldig att rätta sig efter de ordningsregler som gäller för förvaringslokalen och de anvisningar personalen lämnar

som honoml. Detta är i sin tur motiverat att det med hänsyn till risken av

för bl.a. rymning, skadegörelse eller våldsutövning

annan anses nödvändigt att förhindra Omhändertagna från att förflytta sig fritt inom

förvaringslokalen jfr NJA 1971 s. 245.

För att det skall vara straffritt att använda våld då frihetsberövad en person skall hållas till ordningen krävs antingen att den frihets-

2 kap. 9 § andra stycket lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt samt 2 § förordningen 1976:376 om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Avgränsning och placering sou 1993:60

berövade med våld eller hot våld sätter sig till motvärn eller att

om han på annat sätt gör motstånd. Skulle den frihetsberövade få hjälp av

utomstående person som gör motstånd, får våld brukas även mot en denne inom ramen för vad som är försvarligt. Med begreppet motstånd menas i brottsbalken även rent passivt motstånd, t.ex. vägran att flytta på sig eller vägran att sitta ner på en bänk på en polisstation Brottsbalken s. 669 och NJA 1971 s. 245.

Enligt utredningens uppfattning har polisen enligt gällande rätt befogenhet att meddela de anvisningar som behövs för att genomföra

redan beslutad tjänsteåtgärd. Om en person har berövats friheten en får polisen således lämna honom erforderliga anvisningar i syfte att

upprätthålla ordningen och säkerheten på förvaringsplatsen. Den som

inte åtlyder en sådan anvisning bör i vissa fall med våld kunna hållas till Är det frågan någon med våld eller hot

ordningen. om som om

våld sätter sig till motvärn har polisen med stöd av 10 § första stycket 1 polislagen befogenhet att använda våld. Däremot finns det inget positivt lagstöd för befogenheten att använda våld om en polisman möts motstånd på annat sätt då han skall hålla en frihetsberövad

av person till ordningen.Utredningen anser att sådant lagstöd bör införas och föreslår därför att det i 10 §polislagen föreskrivs att en polisman får använda våld om han möts av motstånd då han skall hålla en frihetsberövad person till ordningen. Med att hålla någon till ordningen förstås här att vidta åtgärder för att undanröja risken för störningar både ordning och säkerhet jfr NJA 1971 245. Även

av s. i detta fall avses uttrycket möts av motstånd innefatta motstånd även från en utomstående person.

Bestämmelsen i 24 kap. 2 § brottsbalken kommer även fortsättningsvis att utgöra det enda stödet för våld som utövas av t.ex. kriminalvårdspersonal. Det kan ifrågasättas om inte våldsbefogenheten

borde komma till positivt uttryck även för dessa personalkategorier.

Det ingår emellertid inte i utredningens uppdrag att ta ställning till den

frågan.

9.2¶Stoppande av fordon och andra transportmedel

Justitiedepartementet har till utredningen överlämnat ett ärende angående användning av spikmatta i polistjänsten, vilket föranletts av

skrivelse från Rikspolisstyrelsen med begäran om vissa ändringar en i reglerna om användning av spikmatta. Utredningen har med anledning av detta granskat både de regler som gäller för användande

spikmatta och de allmänna förutsättningarna för att stoppa fordon. av

sou 1993:60 Avgränsning och placering

Granskningen har lett till att utredningen föreslår bestämmelse i

en

polislagen om de förutsättningar skall föreligga för

som att en polisman skall få stoppa ett fordon eller något annat transportmedel.

Utredningen föreslår också att bestämmelsen polismans befogenhet

om att använda våld ändras så att den uttryckligen omfattar de situationer då fordon får stoppas. Däremot föreslår utredningen inga ändringar i reglerna om användning av spikmatta.

9.2.1 Bestämmelser stoppande fordon

om av m.m.

I likhet med bl.a. handfängsel och skjutvapen är spikmatta ett tekniskt hjälpmedel som kan användas i situationer då polisen har befogenhet att använda våld för att genomföra tjänsteåtgärd, i det här fallet då

en ett fordon skall stoppas. Spikmatta bör således inte få användas i andra situationer än då polisen enligt l0§ polislagen är berättigad

att använda våld. Särskilda föreskrifter när spikmatta får användas

om finns i kungörelsen 1967:419 med bestämmelser användning

om av

spikrnatta i polistjänsten spikmattekungörelsen. Dessa bestämmelser bör enligt utredningens uppfattning betraktas verkställighetsföre-

som skrifter till den i 10 § polislagen lagfästa befogenheten att bruka våld jfr prop. 1983842111 s. 83 och 90. Det får till följd att bestämmelserna, trots att de innebär begränsningar i den personliga rörelsefriheten, inte behöver upptas i lag under förutsättning de inte

att tillåter användning spikmatta i vidare mån än vad medges

av som

enligt reglerna om våldsanvändning i 10 § polislagen.

I en skrivelse till regeringen har Rikspolisstyrelsen begärt vissa

ändringar av reglerna om användning av spikmatta. Skrivelsen

föranleddes av att bestämmelserna i spikmattekungörelsen enligt

Rikspolisstyrelsen var så komplicerade att polisen i praktiken inte

kunde använda spikmatta. Rikspolisstyrelsen lämnade ett förslag till

hur spikmattekungörelsen kunde ändras och föreslog också att

bestämmelserna skulle föras över till polislagen.

För närvarande föreskrivs i l § spikmattekungörelsen att spikmatta får användas som hjälpmedel i polistjänsten för att tvinga förare att stanna bilen om föraren visat uppenbar likgiltighetför liv,

annans om han av annan anledning kan antas farlig för eller

vara annan person om han vid en i förväg planerad trafikkontroll inte pd

stannar polismans tecken. Dessutom innehåller spikmattekungörelsen regler om förfarandet vid användning spikmatta och behörig besluts-

av om fattare. Bestämmelserna förutsätter emellertid inte polisen enligt

att andra föreskrifter i lag har befogenhet att med våld stoppa fordonet.

I viss utsträckning korresponderar dock spikmattekungörelsen med

Avgränsning och placering sou 1993:60

polislagens bestämmelser om våldsanvändning. Exempelvis kan en fordonsförare som visat uppenbar likgiltighet för annans liv gripas som misstänkt för grov vårdslöshet i trafik, med påföljd att polisen enligt 10 § polislagen får använda våld om han försöker undkomma. Befogenheten att stoppa en förare som av någon annan anledning kan antas vara farlig för en annan person kan också komma att användas i situationer då föraren skall berövas friheten. Det kan t.ex. vara fråga

någon som är misstänkt för brott eller om en farlig rymling som om skall återföras till en kriminalvårdsanstalt. Spikmattekungörelsen är emellertid inte begränsad till dessa fall och förutsätter inte uttryckligen att polisen skall företa någon tjänsteåtgärd som motiverar att den förmodat farlige fordonsföraren stoppas. Naturligtvis måste polisen också ha befogenhet att stoppa ett fordon i samband med trafikkon-

troll, med iakttagande av den begränsning som proportionalitetsprin-

cipen innebär. Det finns emellertid ingen uttrycklig bestämmelse i

10§ polislagen som ger stöd för spikmattekungörelsens regel om

användning av våld för att stoppa ett fordon i ett sådant fall.

Trots att spikmattekungörelsen är underordnad 10 §polislagen tycks

den, tolkad efter sin ordalydelse, ge större befogenheter att använda

våld än vad 10 § polislagen gör. Spikmattekungörelsen bör därför

ändras så att det tydligt framgår att spikmatta inte får användas i andra fall än då polisen enligt 10 § polislagen har befogenhet att använda våld. En möjlighet skulle kunna vara att föreskriva att kungörelsen är tillämplig endast i sådana fall som avses i 10 § polislagen. För att denna bestämmelse skall vara tillämplig fordras emellertid att polisen behöver använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Tjänsteåtgården skulle i det här fallet vara att stoppa ett fordon. Det framgår dock varken av polislagen eller någon annan författning under vilka förutsättningar ett fordon får stoppas. För närvarande anses befogenheten att stoppa fordon följa av befogenheten att ingripa annat sätt mot någon som färdas i fordonet, antingen det är fråga om att gripa någon med stöd av rättegångsbalkens regler eller företa körkortskontroll med stöd bestämmelserna i körkortslagen. Det skulle med

av andra ord ligga i sakens natur att polisen får stoppa ett fordon för att kunna företa någon annan åtgärd.

sou 1993:60 Avgränsning och

placering

överväganden

Om polisen stoppar ett fordon för att t.ex. ingripa mot en person som

färdas i fordonet, medför det en inskränkning i rörelsefriheten för alla

som befinner sig i fordon. Det kan

samma av konstitutionella skäl ifrågasättas om det är tillräckligt lagstödet för

att ett sådant ingripande

bara kan härledas tolkningsvis någon ur annan bestämmelse. Behovet

av uttryckligt lagstöd blir särskilt tydligt tänker

om man sig att polisen

exempelvis måste stoppa buss för kunna en att gripa en passagerare

som misstänks för ett allvarligt brott.

Ett ingripande det slaget

av innebär inskränkning i rörelsefriheten en för alla i bussen, passagerare

vilket förhållande kan få mängd oavsedda en konsekvenser. En sådan

betydande inskränkning i rörelsefriheten bör

enligt utredningens

mening inte få förekomma utan uttryckligt stöd i

lag.

Ytterligare ett viktigt skäl för att borde

man lagfästa principerna för

när polisen med våld skall kunna få stanna ett fordon är att exempelvis

användning av hinder och spikmatta förföljande

samt av fordon är

åtgärder som är förenade med risker stora för skador på och person

egendom. Särskilt förföl j andet fordon innefattar av så stora skaderisker

att det i sig talar för att de grundläggande villkoren för att stoppa

fordon bör i lag jfr JO 199091 anges s. 70. Utredningen föreslår

därför att det införs bestämmelse en i polislagen vilka förutom

sättningar som bör gälla för att ett fordon skall stoppas. Som en

följd härav föreslår utredningen också 10 §

att polislagen utvidgas så

att polisen får befogenhet använda våld att för att stoppa ett fordon.

Dessutom bör också spikmattekungörelsens tillämpningsområde uttryckligen begränsas till situationer då polislagen tillåter

våldsan-

vändning för att stoppa ett fordon. Detsamma

gäller Rikspolisstyrel-

sens föreskrifter andra om typer av våldsanvändning i syfte att stoppa

fordon, t.ex. bestämmelser om när vägspärrar får upprättas och när

fordon får förföljas. På det här sättet kan man uppnå den eftersträvade

anknytningen mellan polislagens bestämmelser

å ena sidan och de

olika verkställighetsföreskrifterna

å den andra.

Ett ingripande medför fordon som att ett stoppas syftar vanligen till

att polisen skall kunna ingripa föraren eller mot någon annan som färdas i bilen. En bestämmelse polisens om befogenhet att stoppa

fordon bör därför omfatta situationer då polisen med stöd andra av bestämmelser kan ingripa någon mot som färdas i fordonet, t.ex. om det finns anledning att anta föraren eller att någon färdas annan som

i fordonet har begått brott eller ett om det behövs för att polisen av annan anledning än misstanke brott skall kunna om ingripa genom att

beröva någon friheten, på inskränka annat sätt hans rörelsefrihet eller

underkasta honom kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning. Polisen bör

8 13-0645

Avgränsning och placering sou 1993:60

fordon det behövs för att genomföra husockså få stoppa ett om

eller för genomföra fordons- eller rannsakan i fordonet att en

bör få fordon det behövs förarkontroll. Dessutom polisen stoppa om

trafiken. I det följande redogör utredningen närmare för för att reglera

enligt utredningens mening bör gälla för de olika förutsättningar som

polisen skall få stoppa ett fordon. att redan påpekas att utredningens avsikt närmast är att Det bör nu

i fråga ingripanden syftar till att få

klargöra vad som gäller om som

och förslaget således inte är avsett att innebära stopp på ett fordon att

förändring i praktiken i förhållande till vad som anses gälla. någon

bör dessutom framhållas att bestämmelse om stoppande av Det en

omfatta andra åtgärder än sådana som kan förenas fordon inte skulle

därför måste betraktas ingripanden. Oavsett med tvång och som som

stoppande fordon kan polisman i syfte att

vad som stadgas om av en

upplysning hejda ett fordon för att ta kontakt

exempelvis inhämta en

kan hejda inte befinner sig i med föraren, liksom han en person som

emellertid i sådan situation mycket viktigt att ett fordon. Det är en

handlar sådant sätt att det framgår för bilföraren

polismannen ett

och att han inte riskerar att bli utsatt att han inte är skyldig att stanna

för tvångsingripande han låter bli.

ett om

vid misstanke om brott

Befogenhet att stoppa fordon

befogenhet stoppa fordon bör för det första En bestämmelse om att

finns anledning anta att föraren eller någon omfatta fall då det att

har begått ett brott. Graden av misstanke annan som färdas i fordonet

vad fordras för att inleda förunderbör inte motsvara mer än som

den misstanke ligger till grund för ett beslut om att sökning, men som

på konkreta omständigheter. Om en

stoppa ett fordon måste grundas

tecken, kan polismannen stärkas förare inte stannar på en polismans

anledning dölja något och att han kanske till i tron att föraren har att

till brott. Att bilförare underlåter att och med har gjort sig skyldig en

tecken kan i vissa fall en förseelse mot stanna på polismans vara

innebär inte automatiskt att det finns grund

vägtrafikkungörelsen, men

föraren har gjort sig skyldig till något annat brott. för att misstänka att

Utredningen därför att det måste finnas någon ytterligare anser stöd för brottsmisstanke jfr JO 199091

information som ger en

dock inte krävas det är fråga ett brott av viss 73. Det bör att om s. ingripande. En sak är att dessa svårhet eller om en viss typ av annan

proportionalitetsprincipen ändå får

omständigheter till följd av

i vilken utsträckning våld bör få

betydelse för bedömningen av

brott och högre grad misstanke det är fråga användas. Ju svårare av

sou 1993:60 Avgränsning och

placering

om, desto angelägnare är det fordonet att stoppas, vilket i sin tur

innebär att det våld med stöd som av 10 § polislagen får användas

också bör kunna få trappas Är upp. det bara fråga om att kontrollera

förarens identitet för kunna att rapportera en trafikförseelse kan

självfallet inte grad våld samma av accepteras som då polisen på

sannolika skäl misstänker flyende fordonsförare en för ett grovt brott

jfr JO 199091 72. s.

Befogenhet att stoppa fordon for ingripa att av annan anledning

Befogenheten att stoppa fordon behövs också när polisen av annan anledning än misstanke brott skall ingripa beröva om genom att någon

friheten eller pd annat sätt inskränka någons

rörelsefrihet. Det kan

exempelvis vara frågan skall om en person som återföras till en kriminalvårdsanstalt eller någon skall hämtas som till förhör, hämtas

till ett sammanträde inför rätten, inställas

till en läkarundersökning

eller utvisas. Förutom i sådana fall bör bestämmelsen dessutom vara

tillämplig då polisen har befogenhet

att av annan anledning än

misstanke om brott kroppsvisitera någon färdas som i fordonet eller

genomföra husrannsakan i fordonet.

Befogenhet att stoppa genomföra fordons-

fordon for att eller forarkontroll

Polisen behöver också kunna fordon för stanna att genomföra fordons-

ellerförarkontroller av olika slag. Bestämmelser

om sådana kontroller

finns i bilregisterkungörelsen 1972:549, terrängtrafikkungörelsen 1972:594, fordonskungörelsen 1972:595, kungörelsen 1972:602

om arbetstid vid vägtransport, vägtrafikkungörelsen

1972:603,

kungörelsen 1974:681 internationella

om vägtransporter, för-

ordningen 1975:883 arbetsförhållanden vid vissa

om internationella vägtransporter, körkortslagen 1977:477,

körkortsförordningen

1977:722, lagen 1982:821 transport

om av farligt gods, för-

ordningen 1982:923 om transport farligt gods,

av förordningen

1987:27 om fordon i internationell vägtrafik i Sverige, vägtrafikskat-

telagen 1988:327 och lagen 1990:1079

om tillfälliga bilförbud.

I en del av dessa författningar finns bestämmelser om att polisen

under vissa förutsättningar skall hindra fortsatt färd om ett fordon

framförs i strid mot författningen. Det saknas dock bestämmelser om polisens befogenhet att stoppa fordon för ett att kontrollera det om framförs i strid mot bestämmelserna eller Det finns heller inga

Avgränsning och placering sou 1993:60

bestämmelser polisens befogenheter att stoppa fordon för mera om rutinmässiga trafikkontroller, t.ex. körkortskontroller. Visserligen sägs

och 9 §§ vägtrafikkungörelsen att vägtrafikant skall lyda

det i 8 anvisning i trafiken och att förare motordrivet fordon

polismans av

på tecken den myndighet förordnats att skall stanna av som av fordon och förare gäller enligt 40 och 41 §§

kontrollera motsvarande

Bestämmelserna riktar sig emellertid till

terrängtrafikkungörelsen.

trafikanterna och kan i sig inte läggas till grund för någon polisiär fordon. Den föreslagna bestämmelsen om befogenhet att stoppa ett bör därför även omfatta fall då polisen skall

sådan befogenhet

fordons- eller förarkontroll i enlighet med vad som är

genomföra

särskilt föreskrivet.

Befogenhet att stoppa fordon i trajikreglerande syfte

rätt polisen kan meddela anvisningar i Det förutsätts i nu gällande att Som utredningen har anfört ovan kan be-

trafikreglerande syfte.

och terrängtrafikkungörelsen inte stämmelserna i vägtrafikkungörelsen

stöd för polisens befogenhet att ingripa. Det finns inte

åberopas som

befogenhet för polisen att ingripa för att

heller någon annan laglig anvisning för trafiken, trots att det till och förmå någon att följa en straffbart inte lyda sådan anvisning. Polisen maste med är att en

i trafikreglerande syfte. Det

emellertid ha befogenhet att stoppa fordon fordonsförare inte stannar på polismans tecken i en gäller t.ex. om en eller föraren inte följer anvisning som grundas på

gatukorsning om en

köra viss väg. Den föreslagna bestämmelsen att det är förbjudet att befogenhet fordon också i trafikreglebör därför ge polisen att stoppa Det bör observeras att sådan befogenhet bör kunna rande syfte. en det behövs för att ordna för trafiken. Bestämmelanvändas enbart om således inte avsedd polisen stöd för att stoppa trafikanter sen är att ge lämna trafiksäkerhetsinfonnation eller allmänna uppför att t.ex. hur bör uppträda i trafiken.

lysningar om man

i polisens förebyggande verksamhet

Befogenhet att stoppa fordon

överlämnat beslut polisens medverkan JO har till utredningen ett om trafiksäkerhetskampanj tillsammans med bl.a. trafiksäkerhetsveri en den 15 april 1992, dnr 1562-1991. Polisen ket och NTF beslut bilförare hade kört för fort, deltog i kampanjen genom att stoppa som bilförarna upplystes hur fort de hade kört samtidigt som varefter om de fick viss trafiksäkerhetsinformation. Hastighetsöverträdelserna

sou 1993:60 Avgränsning och

placering

föranledde i övrigt inga åtgärder från polisens sida. JO anförde i

beslutet att det i vissa fall kunde vara både lämpligt och önskvärt att polisen inom för det ramen brottsförebyggande arbetet samverkade

med andra myndigheter och organisationer. Så snart sådana åtgärder

innefattade ingripanden enskilda krävdes mot enligt JO emellertid

lagstöd. JO konstaterade att sådant stöd hade saknats i det aktuella

fallet.

Utredningen har med anledning JO:s beslut

av uppmärksammat

frågan om polisen bör ha befogenhet fordon att stoppa ett endast för

att lämna upplysningar eller allmän trafiksäkerhetsinformation. Det

allmänna intresset sprida information

av att i trafiksäkerhetsfrågor kan

visserligen tyckas skäl för polisen borde vara nog att kunna få stoppa

fordon för att lämna sådan information men det är mycket svårt att

finna några bärande principiella skäl för att just på detta område införa

bestämmelser myndighetsutövning

om som endast syftar till att göra

det möjligt att informera vissa

medborgare. Utredningen också

anser att det skulle möta stora praktiska

svårigheter att på ett rimligt sätt avgränsa polisens befogenheter ingripa i att förebyggande syfte.

Frågan är nämligen om andra förebyggande åtgärder i så fall också

skulle kunna motivera befogenhet en att stoppa fordon med tvång och

om polisen i syfte dessutom borde kunna samma ingripa på något

annat sätt. Som exempel kan tänka sig polisen man att skulle kunna

hålla kvar på för lämna en person gatan att information hur om man

kan skydda sig mot ficktjuvar eller

att polisen skulle bereda sig

tillträde till bostad för informera en persons att om inbrottsskydd.

Bortsett från att det skulle svårt vara att avgöra när och på vilket

sätt polisen borde lov att ingripa i förebyggande syfte, finns det

ytterligare skäl som talar mot bestämmelse

en om befogenhet att

stoppa fordon i sådant syfte. Det kan starkt

nämligen ifrågasättas om

det med beaktande

av proportionalitetsprincipen kan anses försvarligt

att inskränka de mänskliga fri- och

rättigheterna på det sätt

som framgår av exemplen ovan, enbart i avsikt brott

att förebygga eller

trafikolyckor. Polisens förebyggande arbete kan också bedrivas på så

många andra sätt, utan att polisen måste ha befogenhet med

att tvång

stoppa bilar. Det finns inte heller något för belägg att det skulle vara en mer effektiv åtgärd än andra åtgärder i

syfte att exempelvis främja

trafiksäkerheten. Sammantaget anser utredningen därför att det inte

finns anledning att införa för en möjlighet polisen att stoppa fordon

enbart i förebyggande syfte. Trafikpolisutredningen har i betänkandet Trafikpolisen

mer än

dubbelt bättre SOU 1992:81 s. 156 f. föreslagit en bestämmelse i

vägtrafikkungörelsen som skulle polisen befogenhet

ge att stanna

förare av fordon för att överlämna sådan information som är av

ö

Avgränsning och placering sou 1993:60

för trafiksäkerheten. Som skäl för förslaget har Trafik-

betydelse

bestämmelsen behövs för det fortsatta

polisutredningen angett att

mellan NTF och polisen. Eftersom den föreslagna samarbetet bestämmelsen inte på något sätt är knuten till polislagens regel om när användas, kan det ifrågasättas Trafikpolisutredningen har våld får om att polisen skall kunna tvinga en förare att stanna. avsett utredningen att polisen inte bör ha Som framgår ovan anser med tvång fordon för att lämna information i

befogenhet att stoppa

trafiksäkerhetsfrågor. Utredningen har tidigare konstaterat att polisen oförhindrad lagstöd, företa sådana åtgärder som inte är att, även utan ingripanden. Polisen kan således hejda ett fordon kan betraktas som med föraren och exempelvis överlämna information för att ta kontakt på frivillig medverkan från förarens sida. Det är

om åtgärden bygger

viktigt under sådana förhållanden agerar så att emellertid att polisen det klart framgår för fordonsföraren att han inte skyldig att stoppa heller skyldig kvar på platsen. För sådana fordonet och inte att stanna behövs enligt utredningens mening inte något ytterligare

åtgärder

fall regel sådana åtgärder inte in i

lagstöd. I varje passar en om

föreskrifter riktar sig till vägtrafikanter och

vägtrafikkungörelsen, vars

Skulle sådan bestämmelse emellertid föras i inte till polisen. en skulle det dessutom bli straffbart att inte stanna

vägtrafikkungörelsen

att överlämna trafiksäkerhetsinpå tecken av en polisman som avser i sin skulle medföra att polisen skulle kunna formation, vilket tur med tvång. Av angivna skäl bör den av Trafikpolisutred-

ingripa ovan

ningen föreslagna bestämmelsen inte föras in i vägtrafikkungörelsen, för i detta hänseende inte uppfyller kravet på att

vilken övrigt

inskränkningar i medborgarnas rörelsefrihet skall bestämmelser om meddelas i lag.

Befogenhet att stoppa fordon i spaningssyjie

har anfört att polisen bör ha lagligt stöd för att Utredningen tidigare fordon bl.a. det finns anledning att anta att någon som stoppa om fordonet har gjort sig skyldig till brott. Det kan ifrågasättas färdas i bör ha befogenhet att stanna fordon i spaningsom polisen dessutom misstankegrad har uppnåtts innebär att det syfte, dvs. innan den som anledning anta visst brott har begåtts. Det förefinns att att ett bil för att kontrollera bilen kommer redan nu att polisen stoppar en i den. Ett ingripande den typen grundar sig eller dem som färdas av kunskap viss kriminella levnadssätt. ofta en allmän om en persons huvud ingen konkret misstanke om brott bör Finns det över taget emellertid inte få företa så ingripande åtgärd som att stoppa

polisen en

sou 1993:60 Avgränsning och placering

ett fordon, både med hänsyn till den inskränkning i rörelsefriheten det innebär och med hänsyn till den fara som kan uppstå om polisen med våld försöker tvinga föraren att stanna. Även kräver om man att polisen för att stoppa ett fordon skall ha en misstanke att ett visst brott har om begåtts, är det därmed inte givet vilken grad misstanke bör ha uppnåtts för av som att fordonet skall få stoppas. När man skall ta ställning till vilken lägsta

misstankegrad som

bör krävas för att polisen skall få fordon bör stoppa ett man framför allt beakta syftet med ett sådant ingripande. Att stoppa ett fordon är

enligt utredningens uppfattning bara medel för

ett att polisen skall kunna utöva någon befogenhet annan att ingripa. Man måste därför fråga sig vad det är för ingripande polisen kan som företa sedan fordonet väl har stoppats.

Utredningen har tidigare föreslagit att det bör krävas polisen

att har anledning att anta att ett visst brott har begåtts. Det är samma grad av misstanke som fordras för att skall

förundersökning kunna inledas.

Att utredningen har valt den misstankegraden

som lägsta nivå för att polisen skall få stoppa ett fordon beror på polisen att inte har någon

befogenhet att ingripa förrän reglerna i 23

om förundersökning kap.

rättegångsbalken är tillämpliga. Finns det anledning att anta att brott har begåtts får polisman enligt 23 en kap. 3 § fjärde stycket hålla förhör och vidta annan åtgärd i syfte utreda brottet, att om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. En polisman som stoppar en bil i spaningssyfte har emellertid inte befogenhet att företa något egentligt ingripande sedan bilen väl har stannat. I stort sett kan polismannen inte göra mer än att notera bilens registreringsnummer och konstatera hur många färdas i den. Det kan personer som med hänsyn till

proportionalitetsprincipen inte anses försvarligt att stoppa fordon

ett enbart i syfte att företa sådan kontroll. Det

en gäller i synnerhet om

man beaktar de risker det medför fordonsförare att tvinga en att stanna. Utredningen anser därför att polisen inte bör

ges befogenhet

att stoppa fordon innan brottsmisstanken har nått en sådan grad att det åtminstone finns anledning anta brott att att ett har begåtts.

Befogenhet att stoppa fordon i hjälpande syfte

Bestämmelsen stoppande fordon omfattar bara om av sådana åtgärder som kan betraktas ingripanden i bemärkelse. som egentlig Utanför begreppet ingripande faller bl.a. åtgärder polisen vidtar i som syfte att hjälpa någon. Bestämmelsen hindrar därför inte att en polisman stoppar en fordonsförare för att tala för honom om att det har hänt en olycka längre fram på vägen och att han därför bör ta en annan väg.

Avgränsning och placering sou 1993:50

situation bör polisen dock inte ha befogenhet att tvinga I en sådan I vissa situationer kan polisen emellertid behöva föraren att stanna. använda våld för någon kan komma att råka ut för en att stoppa som fara. Under sådana förhållanden skulle polisen kunna omedelbar bestämmelserna nöd och nödvärn för att använda våld. åberopa om

Tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon

vilka hjälpmedel bör få användas för att stoppa fordon Frågan om som teknisk karaktär. De olika hjälpmedlen utvecklas hela är närmast av

rekommenderar polisen även uppbromsningsnät och

tiden numera - därför snabbt behöva ändras. Föreskrifter om den reglerna kan användningen sådana tekniska hjälpmedel bör därför inte närmare av lag, i förordning eller i Rikspolisstyrelsens föremeddelas i utan Utredningen föreslår det skälet inga ändringar i spikskrifter. av

mattekungörelsen vill framhålla vikten av att kungörelsen anknyts

men föreslagna bestämmelsen stoppande fordon och till till den nu om av

10 § polislagen.

9.3¶Användning av fángsel

föreslår det införs bestämmelse i polislagen om de

Utredningen att en

förutsättningar bör gälla för att fängsel skall få användas. som Bestämmelsen överensstämmer med den finns i lagen 1976:372 som behandling häktade och anhållna m.fl. om av

9.3.1 Bestämmelser om användning av fängsel

har beslut den 9 januari 1992 till Justitiedepartementet genom överlämnat skrivelse från Polismyndigheten i Stock-

utredningen en

holm användningen handfängsel dnr 91-4151. Polismyn-

angående av

har i skrivelsen begärt att bestämmelserna om fängsel

digheten

eftersom det inte framgår i vilken utsträckning polisen har

förtydligas befogenhet använda fängsel i de fall då lagen 1976:372 om

att häktade och anhållna m.fl. behandlingslagen inte är

behandling av tillämplig. och andra fängsel är precis skjutvapen och Handfängsel som

form hjälpmedel polisen kan använda sig av för

spikmattor en av som

tjänsteåtgärd med våld. Det finns inga särskilda

att genomföra en

sou 1993:60 Avgränsning och placering

regler i polislagen om när fängsel får användas. Det har hävdats att polisens befogenhet att använda fängsel grundar sig på 24 kap. 2 § brottsbalken. JO har dock i ett beslut bl.a. användningen om av fängsel anfört att den rättsliga grunden står att finna i 10 § polislagen beslut den 3 april 1992, dnr 2888-1991. I 10§ polislagen polisen allmän befogenhet i vissa ges en att situationer utöva våld för att genomföra tjänsteåtgärd. Bestämmelen sen sätter därmed också gränserna för när fängsel får användas. Liksom vid alla andra ingripanden måste polisen ta hänsyn till behovs-

och proportionalitetsprinciperna och i varje enskilt fall göra

en

bedömning av nödvändigheten och försvarligheten i att använda

fängsel. Fängsel får således inte användas rutinmässigti samband med t.ex. frihetsberövanden. Utöver vad som följer av 10§ polislagen finns inga generellt

tillämpliga bestämmelser om användning av fängsel ett hjälpmedel

som för våldsutövning. För vissa speciella fall finns det emellertid sådana regler i 15 §behandlingslagen. Av paragrafen framgår den är att som häktad får beläggas med Fängsel deg under transport och eljest under

vistelse utom förvaringslokalen, det är nödvändigt säker-

om av hetsskäl, dels i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande den av omhändertagne, om andra medel visat sig otillräckliga och det är

oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den omhändertagnes

egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa. Regeln är i första hand tillämplig på häktade, men också bl.a. på den anhållits eller som gripits på grund av misstanke om brott 17 § behandlingslagen och på den som tas i förvar i polisarrest 18 § behandlingslagen. I det senare

fallet gäller behandlingslagen dock endast i tillämpliga delar och med

särskilt beaktande av anledningen till intagningen och dennas varaktighet. Av förarbetena till den tidigare gällande behandlingslagen från 19582 framgår att hade göra viss skillnad mellan de man avsett att en olika kategorier av frihetsberövade i och för sig omfattades som av lagen prop. 1958:68. Vid tillkomsten denna lag föreslog av departementschefen att lagen skulle gälla för den på grund som av

misstanke om brott eller anledning intagits i fångvårds-

av annan anstalts häktesavdelning eller i häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest anförda prop. s. 38. Lagrådet ansåg emellertid att bestämmelserna, såvitt avsåg anhållna och häktade, borde tiden från häktningen avse

z Lagen 1958:213 om behandling av häktade och anhållna m.fl. De bestämmelser i den nu gällande behandlingslagen, vilka är av intresse för polisens befogenhet att använda fängsel, motsvarari stort vad som gällde enligt 1958 års lag.

Avgränsning och placering sou 1993:60

eller anhållandet intill frigivning eller påbörjande av verkställighet av

straff eller påföljd och alltså inte gälla endast vistelsen i häkte

annan eller arrest anförda 93-95. Departementschefen godtog

prop. s. lagrådets förslag med det tillägget att vad som skulle gälla anhållen också borde gälla den som gripits som misstänkt för brott anförda

98. Beträffande andra kategorier av frihetsberövade kom prop. s. lagen således att gälla endast den som hade tagits in i häkte eller i arrest.

Gripna, anhållna och häktade omfattas således av behandlingslagens bestämmelser från det att de har berövats friheten. Den som har berövats friheten anledning än misstanke om brott omfattas

av annan däremot i princip inte av behandlingslagen förrän han har tagits in i

häkte eller polisarrest. Behandlingslagens bestämmelser om fängsel är

således tillämpliga på den som har omhändertagits med stöd av polislagen eller LOB först då han tas i förvar i arrest. Under transporten till arresten omfattas den omhändertagne däremot inte av

behandlingslagens bestämmelser.

9.3.2 överväganden

Som utredningen tidigare har anfört bör bestämmelser om polisingripanden finnas i polislagen. Polisens befogenhet att använda fängsel bör därför också framgå polislagen. Dessutom anser utredningen att det

av

i fråga fängselbeläggning bör gälla samma regler för frihets-

om berövade oberoende vilken rättslig grund som kan åberopas för

av frihetsberövandet. När man i 1958 års behandlingslag jämställde de

tagna i förvar i polisarrest med bl.a. anhållna och häktade, som var skedde det i syfte att skapa gemensamma regler för alla intagna prop. 1958:68 38. Man ville således att olika kategorier av frihets-

s. berövade skulle komma att behandlas lika. När det gäller användningen fängsel kan dessa regler emellertid leda till att de som

av berövas friheten behandlas olika innan de har kommit så långt som till arresten. Det beror på om behandlingslagen ger polisen samma

befogenhet att använda fängsel 10 § polislagen eller om be-

som handlingslagen tvärtom innebär en utvidgning eller en inskränkning i förhållande till polislagen. Skulle polislagen och behandlingslagen i detta avseende skilja sig åt bör man därför överväga en lagändring för att undvika risken för att frihetsberövade inte blir behandlade på ett likformigt sätt. För att kunna avgöra vilka ändringar som behövs har utredningen jämfört befogenheten att använda fängsel med stöd av

10 § polislagen med den befogenhet följer av bestämmelsen i

som behandlingslagen.

sou 1993:60 Avgränsning och placering

Enligt 15 § behandlingslagen får frihetsberövad ñr det första

en beläggas med fängsel under transport och eljest under vistelse utom

förvaringslokalen, om det är nödvändigt säkerhetsskäl. Av

av förarbetena till bestämmelsen framgår med uttrycket säker-

att man hetsskäl har avsett att omfatta bl.a. fall då det föreligger flyktfara prop. 197576:90 s. 69 f.. Fängsel kan således användas med stöd av behandlingslagen redan om polisen bedömer att det fimis risk för att en frihetsberövad kommer att försöka fly. Någon befogenhet att använda våld i en sådan situation finns för närvarande inte i polisla-

gen. Inte heller de ändringar som utredningen har föreslagit i 10 § polislagen skulle ge polisen befogenhet att med våld förebygga ett flyktförsök. I det här fallet går behandlingslagen således längre än

polislagen, bortsett från de fall då den allmänna bestämmelsen i 10 §

första stycket 6 skulle kunna tillämplig. Enligt utredningens

vara uppfattning bör polisen emellertid alltid ha befogenhet att, i de

situationer som avses i behandlingslagen, med användning fängsel

av förebygga och förhindra att en frihetsberövad person flyr.

Behandlingslagen tillåter användning fängsel också i andra fall

av då fara för säkerheten föreligger under transport och eljest under vistelse utom förvaringslokalen. Om den frihetsberövade uppträder våldsamt får fängsel användas också i övrigt. Det finns inte någon bestämmelse i polislagen polisman befogenhet använda

som ger att våld i alla de situationer då det kan föreligga fara för säker-

anses

heten. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen befogenhet

om att bruka våld för att hålla en frihetsberövad till ordningen

person skulle emellertid kunna åberopas den frihetsberövade gör mot-

om stånd. Utredningen anser emellertid att polisen även i detta avseende bör ha befogenhet att använda fängsel i mera förebyggande syfte.

Polisen bör således ha befogenhet att belägga frihetsberövade med fängsel i samtliga de situationer som anges ovan, oberoende den

av rättsliga grunden för frihetsberövandet. Det kan åstadkomma

man genom att utöka polisens befogenhet att använda våld med stöd

av 10 § polislagen. Å andra sidan

anser utredningen också att den lagliga

möjligheten att använda fängsel bör begränsas till situationer då polisen ingriper mot en person genom att beröva honom friheten. Det talar snarare för att man bör införa särskild bestämmelse i

en polislagen som i förhållande till de allmänna reglerna våldsan-

om

vändning i 10 § polislagen både utvidgar och inskränker befogenheten

att använda fängsel.

Det finns också andra skäl talar för specialbestämmelse

som en om användningen av fängsel. En sådan bestämmelse skulle nämligen kunna innebära att polisen fick befogenhet att använda fängsel i situationer då någon annan form av våld inte kan accepteras. Utred-

Avgränsning och placering sou 1993:60

ningen att det fördel med en specialreglering eftersom

anser vore en användningen av fängsel i vissa fall måste betraktas som lindrigare än annan våldsanvändning. Detta gäller i synnerhet om det är fråga om

att använda våld i förebyggande syfte.

Som exempel kan man ta en situation där det fimis risk för att en frihetsberövad person kommer att fly. Oftast torde det i ett sådant fall räcka med att en polisman övervakar den frihetsberövande och är beredd att tillgripa våld om det behövs för att förebygga ett flyktförsök. Om polisen emellertid bedömer att det inte är tillräckligt med övervakning kan man, genom att använda fängsel, på ett tidigt stadium förhindra ett flykttörsök. Någon annan form av våld bör dock inte få användas förrän den frihetsberövade faktiskt försöker fly.

På motsvarande sätt anser utredningen att polisen bör kunna använda fängsel i en situation då det på grund av några särskilda omständigheter kan befaras att den frihetsberövade kommer att bli våldsam och kanske gå till angrepp mot andra. På det sättet kan man förhindra ytterligare våldsanvändning, som i sin tur kanske leder till våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman. Så länge det är fråga om att förebygga risken för våld eller hot om våld bör polisen emellertid vara hänvisad till att använda fängsel. Annat, mer ingripande, våld bör liksom för närvarande inte få användas förrän den frihetsberövade gör motstånd då polisen skall hålla honom till ordningen.

Utredningen anser av ovan anförda skäl att det bör införas en särskild bestämmelse i polislagen om användningen av fängsel. Bestämmelsen bör gälla alla frihetsberövade personer och ge polisen befogenhet att använda fängsel under samma förutsättningar som gäller enligt behandlingslagen. Det innebär visserligen att regler för behandling av dem som är intagna i arrest kommer att ges både i

polislagen och i behandlingslagen. Enligt utredningens uppfattning

uppvägs det emellertid av den praktiska fördelen med att bestämmel-

polisens befogenhet att använda fängsel samlas på ett och

serna om samma ställe.

Bestämmelsen bör i tillämpliga delar gälla också då polisen ingriper

att avlägsna eller genom att på annat sätt inskränka genom en person hans rörelsefrihet. Fängsel bör sålunda kunna användas exempelvis under transport skall inställas till förhandling vid

av en person som domstol, det finns risk för att han flyr. Bedömningen av om det

om föreligger flyktfara måste liksom i andra fall grundas på några särskilda omständigheter i det enskilda fallet, t.ex. att personen ifråga

tidigare har visat sig rymningsbenägen. Likaledes bör polisen ha

vara befogenhet att använda fängsel om en person som skall föras till ett sjukhus eller någon annan vårdinrättning uppträder på ett våldsamt sätt. Om det uppstår behov av att använda fängsel på någon som inte

sou 1993:60 Avgränsning och placering

är frihetsberövad måste polisen vid bedömningen av om det är försvarligt att använda fängsel ta särskild hänsyn till ändamålet med ingripandet. Det torde exempelvis inte vara försvarligt att använda fängsel för att ett vittne skall kunna hämtas till förhör, även om det finns risk för att vittnet avviker under transporten. Om polisen skall förpassa en person till en kriminalvårdsanstalt där han skall avtjäna straff, kan det emellertid vara försvarligt att använda fängsel för att hindra honom från att fly.

Utredningen vill slutligen ta upp frågan om polisens befogenhet att belägga en person med fängsel för att kunna genomföra kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Det förekommer nämligen att polisen i vissa fall anser sig tvungen att använda handfängsel för att man skall kunna ta blodprov på en misstänkt rattfyllerist som inte vill medverka till provtagningen. Detta gäller i synnerhet misstänkta som är påverkade av narkotika och som polisen har svårt att hålla stilla. I en sådan situation skulle fángsel i och för sig kunna användas med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Det förutsätter dock att den misstänkte antingen är berövad friheten, i praktiken gripen eller anhållen, eller att beslutet om blodprovstagning i sig kan anses innefatta befogenhet att hålla kvar den misstänkte med tvång under provtagningen. Frågan om vilka befogenheter som följer av ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning kommer utredningen emellertid att ta upp först under det fortsatta arbetet i enlighet med tilläggsdirektiven. Utredningen har därför inte tillräckligt underlag för att redan nu ta ställning till om fángsel bör kunna användas i en situation som den nyss beskrivna.

9.4¶Handräckning

Utredningen har haft i uppdrag att studera bestämmelserna om polishandräckning och att överväga om dessa är konsekvent och ändamålsenligt utformade. Översynen har lett till att utredningen föreslår att det i polislagen införs vissa regler om handräckning. Den första bestämmelsen definierar begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär handräckning, medan den tredje reglerar när polisen är skyldig att lämna handräckning och när en begäran får avslås.

Avgränsning och placering sou 1993:60

9.4.1¶Inledning

Med handräckning menas vanligen att polisen på begäran av en

myndighet biträder myndigheten med att utföra en uppgift, t.ex. bereder kronofogdemyndigheten tillträde till en lägenhet vid en

utmätningsförrättning. Handräckningen kan emellertid också syfta till verkställighet av ett beslut som en annan myndighet har fattat, exempelvis ett beslut om omhändertagande enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Det finns en mängd författningar med bestämmelser om handräckning och redan den omständigheten att

reglerna är spridda i så många författningar är ett problem i sig.

Dessutom är de inte alltid utformade så att det tydligt framgår om polisen är skyldig att vidta åtgärder med anledning av en begäran om handräckning och vilka åtgärder polisen i så fall har befogenhet att vidta. Det beror i sin tur på att handräckningsbestämmelsema ofta är mycket allmänt hållna, men också på att de omfattar en mängd ganska udda uppdrag inte in i polislagens Är det bara

som passar system. fråga om att verkställa ett beslut om frihetsberövande kan t.ex. polislagens bestämmelser om husrannsakan vara tillämpliga. Däremot säger varken polislagen eller någon annan författning något närmare

om vilka befogenheter en polisman har då han exempelvis enligt växt-

skadelagen skall verkställa ett beslut om åtgärder för att hindra spridning av växtskadegörare eller då han enligt förordningen om elektriska starkströmsanläggningar skall låta sätta ett ledningsnät

ur drift. Med undantag för den allmänna bestämmelsen om polisens

våldsanvändning i 10 § första stycket 5 polislagen finns inte heller

några generella regler som tar sikte på polisens handräckning.

Formellt sett skulle även polisens verkställighet av beslut om häktning eller anhållande eller om användning av tvångsmedel i brottmål kunna betraktas som handräckning. I det straffprocessuella förfarandet är domstolen, åklagaren och polisen emellertid så sammankopplade att polisens åtgärder inte kan jämställas med sådana ingripanden som företas begäran av en helt utomstående myndighet. Åtgärder inom ramen för det straffprocessuella förfarandet bör därför inte betraktas som handräckning, trots att de vidtas först efter beslut av åklagare eller domstol. Detta gäller, förutom de inledningsvis nämnda åtgärderna, också hämtning till förhandling i brottmål3.

Nära besläktade med polishandräckning är sådana åtgärder som företas i syfte att verkställa ett polismyndighetsbeslut. Sådana beslut

3 Det kan i sammanhangetanmârkas att det inte finns några bestämmelser om vem som skall verkställa domstols eller åklagares beslut.

sou 1993:60 Avgränsning och placering

avser vanligen tillfälligt omhändertagande av personer eller omhändertagande av egendom. Dessa vållar i allmänhet inga problem i fråga om vilka ingripanden som får företas. Det finns dock vissa bestämmelser om polismyndighetsbeslut som i likhet med handräckningsbestämmelserna kan ge upphov till sådana problem. Ett exempel är bestämmelserna om upplösning av allmän sammankomst eller offentlig tillställning. I avsnitt 8.6 har utredningen tagit upp frågan om vilka befogenheter en polisman har och bör ha för att verkställa ett sådant beslut. Andra exempel är 22 § polislagen om förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel, 31 § allmänna ordningsstadgan 1956:618 om verkställande av åtgärd på annans bekostnad och 21 kap. 10 § föräldrabalken om vissa åtgärder i samband med verkställighet av dom eller beslut om vårdnad eller umgänge. I lagen 1943:459 om tillsyn över hundar och katter, jaktlagen 1987:259, jaktforordningen 1987:905 och djurskyddslagen 1988:534 finns dessutom bestämmelser om att polismyndigheten får omhänderta djur och låta sälja eller avliva dem.

Utredningen kommer inledningsvis att lämna en kort redogörelse for de olika handräckningsbestämmelserna. Redogörelsen avser särskilt frågan om vilka skyldigheter och befogenheter som följer av bestämmelserna. Reglerna om polismyndighetsbeslut kommer i förekommande fall att beröras i anslutning till näraliggande handräckningsbestämmelser.

9.4.2 Frihetsberövanden och andra inskränkningar i

rörelsefriheten

I många författningar finns bestämmelser om att polisen skall hämta personer som inte självmant inställer sig till ett sammanträde inför rätten eller till någon annan förrättning. Polisen har också till uppgift att hämta den som skall föras till kriminalvårdsanstalt för att avtjäna strafP. Dessutom skall polisen verkställa beslut om omhändertagande

° 9 kap. 10 § rättegångsbalken, 38 kap. 12 § brottsbalken, utlänningslagen 1989:529, lagen 1991:572 om särskild utlänningskontroll, lagen 1988:870 om vård av missbrukarei vissa fall, lagen l990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård, smittskyddslagen 1988:1472, vämpliktslagen 1941:967, civilförsvarslagen 1960:74 och lagenom vapenfri tjänst 1966:413.

5Lagen 1974:202 beräkning strafñid m.m., lagen 1963:193 om samarbete

om av med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff och förordningen 1977:178 med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Avgränsning och placering sou 1993:60

för vård och i övrigt biträda då någon skall föras till vårdinrättning eller läkare för undersökning Även beslut utvisning eller om utlämning skall verkställas av polisen, liksom beslut om törvarstagande av utlärming7. Polismyndigheten skall också lämna handräckning om någon skall awisas från ett tärdmedel med stöd lagen av

1977:67 om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik. Ytterligare

bestämmelser om handräckning finns i 21 kap. föräldrabalken. Om länsrätten förordnar om verkställighet av dom eller beslut vårdnad om eller umgänge, får domstolen enligt 21 kap. 3 § besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. Länsrätten kan också, om saken är brådskande, med stöd av 21 kap. 10 § omedelbart förordna att barnet skall tas om hand. Kan ett sådant beslut inte avvaktas får polismyndigheten vidta omedelbara åtgärder. Bestämmelser som motsvarar dem i 21 kap. föräldrabalken finns i lagen 1989:14 om

erkännande och verkställighet utländska vårdnadsavgöranden

av m.m. och om överflyttning av barn ändrad genom SFS 1993:212. I de flesta av dessa bestämmelser sägs det att polismyndigheten skall eller får förpassa en person eller på annat sätt lämna handräckning, vilket kan tyckas vara en föreskrift riktad till polisen I vissa andra

° Lagen 1988:870 om vård av missbrukare i vissa fall, lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen 1991:1128 psykiatrisk om tvångsvård, lagen 1991:1129 om rättspsykiatrisk vård, lagen 1991:1137 om rättspsykiatrisk undersökning, förordningen 1991:1472 om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, lagen 1991:2041 om särskild personutredningi brottmål, m.m. lagen 1958:642 om blodundersökningmm. vid utredning av faderskap, lagen , 1965:61 om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. och smittskyddslagen 1988:1472. 7Utlänningslagen 1989:529, lagen 1991:572 om särskild utlänningskontroll, lagen 1957:668 om utlämning för brott, lagen 1959:254 om utlämning ñr brott till Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen 1970:375 om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut vård eller om behandling. En liknande regel finns i 4 kap. 9§ i förslaget till ny ordningslag prop. 1992931210. Det kan emellertid ifrågasättas om det här är fråga om en handräckningsbestämmelse och inte en bestämmelse som ger polisen självständig befogenhet att ingripa. Av paragrafens ordalydelse tycks det polisman kan snarast som om en ingripa utan någon ñregående begäran handräckning jfr anförda 307 f.. om prop. s. 9 38 kap. 12 § brottsbalken, lagen om beräkning av strafitid lagen m.m., om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angåendeverkställighet av straff, lagen om vård av missbrukarei vissa fall, lagen med särskilda bestämmelser vård om av unga, lagen om psykiatrisk tvångsvård, lagen om rättspsykiatrisk vård, lagen om rättspsykiatrisk undersökning, förordningen ompsykiatrisk och rättspsykiatrisk vård, lagen om särskild personutredningi brottmål m.m., lagen behörighet om att utöva veterinäryrket m.m., smittskyddslagen, utlänningslagen, lagen särskild om utlänningskontroll, lagen om utlämning för brott, lagen utlämning för brott till om Danmark, Finland, Island eller Norge, lagen och kungörelsen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge ñr verkställighet av beslut om vård eller

sou 1993:60 Avgränsning och placering

författningar föreskrivs dock antingen får hämtas att en person genom

polismyndighetens försorg eller myndighet får begära hjälp

att en av

polismyndigheten med att hämta vederbörande. Dessa bestämmelser

kan inte anses riktade till polisen utan till den myndighet får som

begära handräckning. I några författningar sägs ingenting

alls om vem

det är som skall länma handräckning. Så är t.ex. fallet i 9 kap. 10 §

rättegångsbalken som handlar om hämtning till förhandling. Detsamma

gäller hämtning till förhandling enligt lagen vård missbrukare

om av i vissa fall, lagen med särskilda bestämmelser vård lagen om av unga,

om psykiatrisk tvångsvård och smittskyddslagen samt verkställighet

av länsrätts beslut om omhändertagande barn enligt 21 kap. 10 § av första stycket föräldrabalken eller 19 § lagen erkärmande och om

verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden

m.m.

9.4.3 Tillträde till visst område eller

utrymme

En annan form av handräckning är att polisen bistår myndighet

en som enligt särskild författning har rätt att få tillträde till lokal för en att inspektera viss verksamhet, kontrollera föremål, ta eller ta prover hand om viss egendom. Som regel sägs det i dessa författningar att

behandling samt lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.

° 21 kap. 3 § föräldrabalken, lagen om erkännande och verkställighet utländska av vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning barn, utlänningslagen, lagen av om särskild utlänningskontroll, vämpliktslagen, civilförsvarslagen, lagen vapenfri om tjänst, lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff, förordning om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, lagen om blodundersökning m.m. vid utredning faderskap. av

Sjölagen 1891:35 s. 1, lagen 1902:71 s. 1 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, miljöskyddslagen 1969:387, stadgan 1970:88 om enskilda vårdhem m.m., lagen 1970:299 skydd mot flyghavre, delgivningslagen om 1970:428, fastighetsbildningslagen1970:988,livsmedels1agen1971:511, väglagen 1971:948, lagen 1971:1081 om bestämning volym och vikt, lagen 1971:1154 av om förbud mot dumpning av avfall i vatten, växtskyddslagen 1972:318, lagen 1975:74 med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen,

utsädeslagen 1976:298, berberislagen 1976:451, arbetsmiljölagen 1977:1160, lagen 1978:277 med bemyndigande att meddela föreskrifter i fråga om anordning för förbrukningsmätning elektrisk energi, vatten eller vänneenergi, av m.m., renhållningslagen 1979:596, lagen 1980:1l om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl., epizootilagen 1980:369, lagen 1980:424 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, fastbrânslelagen 1981:599, utsökningsbalken,

utsökningsforordningen 1981:981, lagen 1982:636 anordnande visst om av automatspel, arbetstidslagen 1982:673, lagen 1982:821 om transport farligt av gods, hälsoskyddslagen 1982:1080, vattenlagen 1983:291, lagen 1983:738 om bekämpande av salmonella hos djur, lagen 1984:1049 beredskapslagring olja om av

Avgränsning och placering sou 1993:60

det åligger polismyndigheten att lämna handräckning. Vissa av

författningarna säger dock ingenting om polisens skyldighet att

biträda, föreskriver endast att myndighet får begära biträde av utan en

polismyndigheten.

Författningarna innehåller mycket varierande bestämmelser om vad

det är polisen skall göra. I några föreskrivs uttryckligen att den

myndighet har att utöva tillsyn bara har rätt att få tillträde till ett som utrymme eller område, vilket därmed också begränsar polisens

befogenhet i samband med handräckning. Det finns också en

författningar den handräckningssökande myndigheten ganska

som ger opreciserade befogenheter. I många fall föreskrivs det att en till-

synsmyndighet, förutom att tillträde till ett område eller utrymme,

också har rätt att göra undersökningar och ta prover samt att få de

upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. I andra fall

sägs att tillträdesrätten får utövas för att utföra provning eller

och kol, lagen 1985:426 kemiska produkter, lagen 1985:295 om foder, lagen om 1985:635 försörjningsberedskap på naturgasområdet, räddningstjänstlagen om 1986:1102, bilavgaslagen 1986:1386, plan- och bygglagen 1987: 10, fartygssäkerhetslagen1988:49, strålskyddslagen 1988:220, djurskyddslagen 1988:534, lagen

1988:868 brandfarliga och explosiva varor, smittskyddslagen 1988:1472, lagen om 1990:484 övervakningskameror lagen 1990:712 om undersökning av om m.m., olyckor, lagen 1990:886 granskning och kontroll av filmer och videogram, järnom vâgssäkerhetslagen 1990:1157, lagen 1991:336 om vissa dryckesförpackningar, lagen 1991:639 förhandsgranskning biologiska bekämpningsmedel, lagen om av 1992:860 kontroll narkotika och lagen 1992:1684 om EEG-handelsgödsel. om av z Sjölagen, utsökningsförordningen, lagen anordnande av visst automatspel och om lagen om övervakningskameror.

3 Sjölagen, stadgan enskilda vårdhem, delgivningslagen, lagen om bestämning om volym och vikt, utsökningsbalken och utsökningsförordningen, lagen om av bekämpning salmonella hosdjur, smittskyddslagen, lagen om övervakningskameror av och lagen om undersökning av olyckor.

Lagen innefattande vissa bestämmelser elektriska anläggningar, miljöom skyddslagen, fastighetsbildningslagen, livsmedelslagen, lagen om förbud mot dumpning avfall i vatten, lagen med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter av för trädgårdsnâringen, utsâdeslagen, arbetsmiljölagen, renhállningslagen, lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen, fastbrânslelagen, lagen om anordnande visst automatspel, arbetstidslagen, lagen om transport av farligt gods, hälsoskyddsav lagen, vattenlagen, lagen beredskapslagring av olja och kol, lagen om kemiska om produkter, lagen foder, lagen om försörjningsberedskap på naturgasområdet, om râddningstjânstlagen, bilavgaslagen, plan- och bygglagen, fartygssäkerhetslagen, strålskyddslagen, djurskyddslagen, lagen om brandfarliga och explosiva varor, lagen granskning och kontroll filmer och videogram, jârnvâgssâkerhetslagen, lagen om av vissa dryckesförpackningar, lagen förhandsgranskning av vissa biologiska om om bekämpningsmedel och lagen om kontroll av narkotika.

sou 1993:60 Avgränsning och placering

kontroll. Dessa författningar beskriver sällan polisens uppgift. I de flesta fall föreskrivs bara att polisen skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Vad det innebär framgår inte. I lagen om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle och lagen om anordnande av visst automatspel begränsas emellertid polishandräckningen till rätten att få tillträde. I epizootilagen finns inga begränsningar alls, utan polisen åläggs att lämna den handräckning som behövs för att lagen skall efterlevas. Ytterligare kategori fören

fattningar innehåller ännu opreciserade handräckningsbestäm-

mer melser. I dessa sägs det att polisen skall lämna den handräckning som behövs för kontroll av att lagen efterlevs, utan att det hur anges kontrollen skall genomföras och vad det är den handräckningssökande

myndigheten får begära hjälp med.

9.4.4¶Viss handräckning

annan

Det finns ytterligare ett antal författningar innehåller olika regler som om handräckning, bl.a. lagen 1966:314 om kontinentalsockeln, lagen 1970:299 om skydd mot flyghavre, väglagen 1971:948, växt-

skyddslagen 1972:318, berberislagen 1976:451, epizootilagen

1980:369 och lagen 1983:738 om bekämpande salmonella hos av djur. I dessa författningar föreskrivs myndighet får besluta att en att låta verkställa en åtgärd på någon annans bekostnad. Handräckningsbestämmelserna är något olika utformade. I lagen kontinentalom

sockeln sägs det att tillsynsmyndigheten polismyndighetens

genom försorg får låta vidta rättelse. Epizootilagen och lagen bekämpning om av salmonella hos djur föreskriver att polismyndigheten skall lämna den handräckning som behövs för att lagen skall efterlevas. I övriga

författningar föreskrivs att polismyndigheten skall lämna handräckning

för att verkställa beslut med stöd lagen. Vilka åtgärder polisen skall av

vidta framgår inte någon författningarna.

av av

I förordningen 1957:601 elektriska starkströmsanläggningar

om föreskrivs att polismyndigheten efter anmälan statens energiverk av

skall låta sätta ett elledningsnät drift och enligt oljekrislagen

ur

5 Lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter i fråga anordning for om förbrukningsmätning av elektrisk energi, vatten eller vâmieenergi, epizootilagen och lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. i Lagen om skydd mot flyghavre, vâxtskyddslagen och berberislagen. 7 I 31 § allmänna ordningsstadgan 1956:617 finns en liknande bestämmelse, enligt vilken polismyndigheten får låta verkställa visst arbete på annansbekostnad jfr även 3 kap. 21 § i förslaget till ny ordningslag enligt prop. 199293:210.

Avgränsning och placering sou 1993:60 n

1975:197 får polismyndigheten lämna det biträde som behövs om någon vägrar eller försummar att i enlighet med lagen tillhandahålla

råolja eller oljeprodukter. Räddningstjänstlagen 1986: l 102 före-

skriver att räddningsledare får företa ingrepp i annans rätt såsom t.ex. att förstöra egendom och att polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Enligt lagen 1980:424 om åtgärder mot vattenförorening från

fartyg samt fartygssäkerhetslagen 1988:49, skall polismyndigheten

vidta de åtgärder behövs för att hindra överträdelse av förbud för

som

fartyg att avgå. Polismyndigheten skall också enligt sjöförklarings-

kungörelsen 1967:294 vidta de åtgärder som behövs för att hindra ett fartyg att avgå innan sjöförklaring hållits.

Djurskyddslagen 1988:534 föreskriver att bl.a. länsstyrelsen under särskilda omständigheter får besluta att ett djur skall tas om hand

polismyndighetens försorg och att polismyndigheten sedan skall

genom låta avliva eller sälja djuret.

9.4.5 överväganden

Det har uppgifter från polismyndighetema framgått att den

av handräckning oftast förekommer är sådan som avser frihetsberö-

som vanden eller andra inskränkningar i rörelsefriheten. Det är också den enda typ handräckning det går att få fram statistik om. 1990

av lämnade Polismyndigheten i Göteborg sådan handräckning i 2 795 fall och 1991 i 2 926 fall. Dessa fördelade sig på följande sätt: lagen om sluten psykiatrisk vård, 1001 respektive 1123; lagen med särskilda bestämmelser vård unga, 484 respektive 470; lagen om vård av

om av missbrukare i vissa fall, 433 respektive 500; 38 kap 12 § brottsbalken, 220 respektive 228; lagen om beräkning av strafftid, 324 1991; inställelse till förhandling vid domstol, 147 1991 samt militärärenden, 114 1991.

3 Liknande bestämmelser finns för polismyndighetens del i lagen 1943:459 om tillsyn över hundar och katter, jaktlagen 1987:259 och jaktförordningen 1987:905.

sou 1993:60 Avgränsning och placering

Innebörden av handräckningsbestámmelserna i de olika författningarna

Bestämmelserna om handräckning är framgår redogörelsen

som av ovan mycket olika till sin utformning. I vissa fall tycks de inte

innefatta annat än en upplysning att myndighet får begära

om en polishandräckning för att genomföra en uppgift, medan dei andra fall

tycks ålägga polismyndigheten att lämna handräckning. Det kan

emellertid ifrågasättas om någon verklig skillnad är avsedd.

Syftet med reglerna om handräckning är att underlätta för olika myndigheter att fullgöra sina åligganden. Det framstår som

om bestämmelserna har formulerats med hänsyn till det syftet och inte med tanke på vad de skulle komma att innebära för polisen. Handräckningsbestämmelserna bör enligt utredningens uppfattning därför över huvud taget inte anses grunda någon skyldighet för polisen att lämna handräckning. I stället bör de anses riktade till den myndighet i

som något hänseende behöver biträde av polisen.

Bestämmelserna bör därför också vara formulerade så att det tydligt framgår att de riktar sig till den myndighet skall kunna

som man avser

begära hjälp av polisen. En lämplig formulering kan att myndig-

vara heten för att kunna utföra en viss, angiven åtgärd får begära handräckning hos polismyndigheten. Ett minimikrav är att det också framgår av bestämmelserna att det är polisen som skall utföra åtgärd eller

en verkställa ett beslut. Det bör vidare respektive handräckningsbe-

av

stämmelse framgå vilka åtgärder en myndighet kan begära hjälp med. Det är långt ifrån tillräckligt att säga att polismyndigheten skall

lämna den handräckning behövs för kontroll att lagen

som av efterlevs. Detsamma gäller föreskrifter att polismyndigheten

om skall lämna den handräckning behövs för att lagen skall efter-

som levas.

Även således det

om utredningen anser motiverat med vissa

ändringar i en del av handräckningsbestänunelserna, har utredningen

av tidsskäl inte möjlighet att lämna förslag till sådana ändringar.

9 I bestämmelserna t.ex. verkställighet domstols beslut hämtning till

om av om förhandling i 9 kap. 10 § rättegångsbalken, lagen om vård av missbrukarei vissa fall, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen om psykiatrisk tvångsvård och smittskyddslagen finns inte angivet skall utföra den ifrågavarande

vem som åtgärden. Detsamma gäller verkställighet av lânsrâttsbeslut om omhändertagande av bam enligt 21 kap. 10 § första stycket föräldrabalken eller 19 § lagen erkännande

om och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden. f Se lagen om skydd mot flyghavre samt vâxtskyddslagen och berberislagen. 2 Se epizootilagen och lagen om bekämpning av salmonella hos djur.

Avgränsning och placering sou 1993:60

Definition av begreppet handräckning i polislagen

Eftersom utredningen anser att de handräckningsbestämmelser som har

berörts ovan bör anses rikta sig till den myndighet som får begära handräckning bör bestämmelserna även fortsättningsvis finnas i de författningar som reglerar respektive sakfråga. Däremot bör det i polislagen införas bestämmelser som reglerar handräckningsförfarandet

för polisens del.

Inledningsvis föreslår utredningen en bestämmelse som definierar begreppet handräckning. Som utredningen har nämnt i avsnitt 9.4.1 bör verkställighet av domstols eller åklagares beslut enligt bestämmelserna om rättegången i brottmål inte betraktas som handräckning. Definitionen bör för det första omfatta ingripanden varigenom polisen verkställer ett av arman myndighet fattat beslut. Det kan vara fråga om beslut om omhändertagande för vård av olika slag, beslut om hämtning till förhandling eller beslut om utvisning eller utlämning. För det andra bör begreppet handräckning också omfatta ingripanden

varigenom polisen biträder en myndighet i syfte att myndigheten skall

kunna fullgöra sina i lag eller annan författning ålagda uppgifter. Exempel på sådan handräckning är att polisen inställer en person till läkarundersökning eller bereder en myndighet tillträde till en lokal.

Dessa båda typer av handräckning skiljer sig i fråga om vem som bär ansvaret för åtgärderna. I det första fallet är det polisen som är ansvarig för att åtgärden blir utförd, dvs. att beslutet blir verkställt.

I det andra fallet har den handräckningssökande myndigheten

fortfarande det fulla ansvaret, även om verkställigheten sker med biträde av polisen. Visserligen kan det ibland vara tveksamt om det är fråga om den ena eller andra typen av handräckningsuppdrag, men skillnaden torde i praktiken bara få betydelse för polisens möjlighet att vägra handräckning. Polisen bör så långt det är möjligt bevilja ansökningar om verkställighet av beslut, medan ansökningar om biträde en myndighet inte kan anses ha samma prioritet.

Allmänna förutsättningar för handräckning

Oavsett vad för slags handräckning det är fråga om bör polisens

åtgärder begränsas till sådana som den handräckningssökande

myndigheten själv inte har befogenhet att företa. Polishandräckning bör därför framför allt utnyttjas i situationer då det kan komma att finnas behov av att använda våld. Polisen kan exempelvis biträda en myndighet genom att med våld föra en person till ett sjukhus där han enligt myndighetens beslut skall beredas vård. Handräckning är

sou 1993:60 Avgränsning och placering

naturligtvis också motiverat om den handräckningssökande myndigheten har behov av att utnyttja andra polisiära befogenheter. Så kan t.ex. polisens möjlighet att företa husrannsakan behöva utnyttjas för att ett beslut om frihetsberövande skall kunna verkställas.

Som en allmän princip bör gälla att myndighet inte skall begära

en hjälp av polisen förrän myndigheten har konstaterat att den åtgärd det är fråga om armars inte kan genomföras. I förarbetena till lagen

om psykiatrisk tvångsvård poängteras att polishandräckning skall begäras endast när det av omständigheterna framgår att den enskilde exempelvis håller sig undan eller inte frivilligt låter sig undersökas läkare

av prop. 199091:58 s. 286 f.. Det förutsätts också att den läkare

som begär handräckning först försöker övertala patienten att gå med på åtgärden frivilligt. Dessutom framhålls det i propositionen att vårdpersonal bör följa med då polisen skall hämta patient i hans

en bostad.

Att döma av svaren på utredningens enkät inom polisen

anser man

att många myndigheter begär handräckning tämligen slentrianmässigt,

utan att ha övervägt om polisens hjälp verkligen behöver tas i anspråk. Handräckning betraktas i vissa fall som ett enkelt sätt att exempelvis ordna en transport. Detta skapar problem för polisen, eftersom det inte finns någon formell möjlighet att vägra handräckning. Det förefaller dock som om polisen ibland hänvisar till bristande i syfte att

resurser inte behöva biträda med en, som polisen uppfattar det, omotiverad

handräckning. Sammantaget anser utredningen därför att det finns skäl

att införa bestämmelser om vilka förutsättningar bör gälla för att

som polisen skall lämna handräckning.

Polisens befogenhet och skyldighet att lämna handräckning

Det bör enligt utredningens mening åligga polismyndigheten att pröva en begäran om handräckning. Med hänsyn till vikten att all

av offentlig verksamhet dokumenteras i så stor utsträckning möjligt

som

bör en sådan begäran som regel skriftligen. En muntlig begäran

ges bör dock kunna godtas om det är fara i dröjsmål och sökanden därför inte hinner komma med en skrivelse. En sådan muntlig begäran bör dock bekräftas skriftligen i efterhand. Under alla förhållanden

bör en begäran innehålla uppgift vilken åtgärd sökanden begär biträde

om med samt de omständigheter i sak åberopas skäl.

som som

En första förutsättning för att polismyndigheten skall kunna bevilja

en begäran om handräckning bör vara att sökanden enligt särskild föreskrift i lag eller annan författning får ansöka handräckning för

om att utföra den begärda åtgärden. Det bör alltså framgå lagen vilken

av

Avgränsning och placering sou 1993:60

konkret åtgärd sökanden får begära hjälp med, t.ex. att verkställa ett beslut om frihetsberövande eller bereda sökanden tillträde till en lokal. Sökanden bör därför också ange lagstödet för sin ansökan. Eftersom många av handräckningsbestämmelserna inte är tillräckligt preciserade kan den här principen komma att vålla vissa svårigheter, vilket i och för sig tyder på att översyn av bestämmelserna är motiverad. Till

en dess en översyn kommer till stånd bör bestämmelserna emellertid tolkas generöst och i belysning av syftet med polisens handräckning.

För att polisen skall kunna lämna handräckning krävs naturligtvis också att polisen har befogenhet att företa den begärda åtgärden. Det innebär att polisen skall vägra att utföra den begärda åtgärden dels om det är fråga om en åtgärd som polisen inte har befogenhet att företa, dels om begäran är förenad med sådana villkor att polismyndigheten inte kan genomföra handräckningen utan att överskrida sina befogenheter. Ett praktiskt exempel är att en missbrukare som är omhändertagen för tvångsvård skall föras av polisen till ett LVM-hem för vård. I sådana fall förekommer det att sökanden förutsätter att polisen skall ta missbrukaren i förvar i avvaktan på att han kan tas emot på LVM-hemmet. Polisen har emellertid inte laglig befogenhet att ta någon i förvar under sådana förhållanden se avsnitt 6.6.6. Om polismyndigheten inte kan förmå sökanden att acceptera andra villkor för handräckningen bör polismyndigheten vägra att utföra åtgärden.

Om den sökande myndigheten således har befogenhet att begära hjälp av polisen och polisen också har befogenhet att utföra den begärda åtgärden bör polismyndigheten i princip vara skyldig att lämna handräckning. I vissa fall bör polisen emellertid kunna vägra att utföra åtgärd av hänsyn till arbetssituationen. Ett handräcknings-

en uppdrag kan nämligen innebära en svår belastning för arbetet framför allt i ett mindre polisdistrikt, t.ex. om det är frågan om en mycket lång transport. I första hand bör polismyndigheten naturligtvis försöka lösa problemet i samråd med sökanden, men i sista hand bör polisen således också kunna avslå begäran om handräckning. Det bör dock kunna komma ifråga endast om arbetsläget är så ansträngt att handräckningen skulle innebära ett allvarligt hinder för polisens möjlighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Polismyndigheten bör också kunna avslå en begäran om myndigheten finner att det är uppenbart att den sökande myndigheten inte har behov av handräckning. Normalt bör polisen naturligtvis kunna förlita sig på att sökanden har gjort en riktig bedömning av behovet av handräckning. Om polismyndigheten emellertid gör en annan bedömning mot bakgrund av de omständigheter som sökanden åberopar skäl för sin begäran om handräckning, bör polismyndig-

som heten i speciella fall kunna vägra att utföra den begärda åtgärden. Det

sou 1993:60 Avgränsning och placering

är dock viktigt att framhålla att möjligheten att avslå en begäran på denna grund inte bör utnyttjas annat än i undantagsfall, vilket utredningen har avsett skall komma till uttryck genom att det måste vara uppenbart att sökanden inte har behov av handräckning.

Vid prövningen av om en begäran är befogad eller inte bör

polismyndigheten framför allt ta hänsyn till syftet med den begärda

handräckningen. För att avslå en begäran om verkställighet av ett beslut måste det krävas synnerligen starka skäl, särskilt om det är fråga om ett sådant beslut som inte kan verkställas annat än genom polisens försorg. Så är fallet t.ex. med en länsrätts beslut om hämtning för inställelse till förhandling. Ett beslut om omhändertagande kan emellertid i vissa fall verkställas utan polisens medverkan, t.ex. om ett barn skall föras till ett ungdomshem med anledning av ett beslut om omhändertagande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av

Är det inte frågan verkställighet ett beslut, utan unga. om av om biträde åt en myndighet, bör det inte krävas lika mycket för att en begäran skall kunna avslås. Som exempel kan nämnas en begäran om att polisen skall transportera en person som är intagen för psykiatrisk tvångsvård från ett sjukhus till ett annat.

Det kan tyckas att en bestämmelse som ställer så höga krav för att polisen skall kunna vägra handräckning inte skulle få någon praktisk

betydelse. Det viktiga är emellertid att polisen får formell möjlighet

att i sista hand avslå en obefogad begäran och därigenom kunna bestämma över sina egna resurser. Sannolikt skulle en sådan möjlighet inte behöva utnyttjas annat än i rena undantagsfall. I de flesta fall torde det vara tillräckligt att bestämmelsen finns för att polisen skall

slippa mera slentrianmässiga framställningar.

Syftet med utredningens förslag att införa en bestämmelse om polisens handräckningsskyldighet är inte att skapa en ny form av formellt förvaltningsärende, utan endast att ge vissa regler för samarbetet mellan polisen och andra myndigheter som behöver polisens hjälp. Utredningen anser därför inte att det behöver införas möjlighet att överklaga ett beslut att inte lämna handräckning. Om polismyndighetens beslutanderätt har delegerats torde det i stället vara

naturligt att begäran om handräckning omprövas av en Överordnad befattningshavare. Ett beslut med anledning av en begäran om handräckning bör därför avfattas skriftligen. Avslag bör dessutom

motiveras.

Avgränsning och placering sou 1993:60

Polisens befogenhet att företa husrannsakan med anledning beslut

av om handräckning

Härefter tar utredningen frågan vilka befogenheter polisen har

upp om och bör ha med anledning av att en ansökan om handräckning har bifallits. Några generella regler finns för närvarande inte utöver bestämmelsen i 10 § första stycket 5 polislagen.

Då det gäller handräckning som syftar till frihetsberövanden eller andra inskränkningar i rörelsefriheten behöver polisen framför allt ha befogenhet att företa husrannsakan i syfte att söka efter den

som handräckningsuppdraget gäller. Husrannsakan får enligt 28 kap. 2 § rättegångsbalken företas bl.a. för att söka efter den som skall hämtas till inställelse vid rätten. Regeln torde emellertid inte utan särskild föreskrift vara tillämplig i fråga om annat än straffprocessuella förfaranden Gärde, Nya rättegångsbalken, 379. Sådana föreskrifter

s. finns, såvitt nu är av intresse, endast i lagen utlämning för brott

om och lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Husrannsakan kan också företas med stöd av 20 § polislagen,

om det behövs för att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas. Det synes emellertid vara oklart uttrycket omhän-

om dertagande är avsett att träffa enbart sådana åtgärder som enligt utredningens mening bör rubriceras som omhändertaganden, dvs. frihetsberövanden, eller om uttrycket har vidare innebörd.

en

Enligt förarbetena till 20 § polislagen är bestämmelsen avsedd att

kunna tillämpas då polisen enligt speciallagstiftning har skyldighet att

omhänderta någon. Som exempel på sådan lagstiftning nämns i propositionen lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård

numera

lagen om psykiatrisk tvångsvård, utlänningslagen, lagen med vissa

bestämmelser om vård av unga, lagen om vård av missbrukare i vissa fall, 28 kap. 11 § brottsbalken och 21. kap 3 § föräldrabalken prop. 198384: l 1 l s. 126. Eftersom författningarna innehåller bestämmelser både om handräckningsåtgärder som kan betraktas som frihetsberövanden och om sådana som endast utgör andra inskränkningar i rörelsefriheten, ger dock denna uppräkning av bestämmelser ingen

säker vägledning om vad är avsett med uttrycket omhändertagan-

som de.

Det går således inte att dra några säkra slutsatser vad

om som avsetts vara den exakta innebörden av 20 § polislagen. Polisen bör dock ha befogenhet att företa husrannsakan i samtliga fall hand-

av täckning som syftar till frihetsberövanden eller andra inskränkningar i rörelsefriheten. Utredningen föreslår därför att det införs ett nytt andra stycke i 20 i vilket föreskrivs att en polisman på motsvarande

Avgränsning och placering

sätt som sägs i första stycket får bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter en person som avses med ett beslut om handräckning.

Polisens befogenhet att bereda sökanden tillträde till lokaler

m.m.

En särskild grupp handräckningsärenden avser ingripanden i syfte att bistå en myndighet som enligt särskild författning har rätt att exempelvis i kontroll- eller undersökningssyfte få tillträde till en lokal eller liknande avsnitt 9.4.2. Det finns inga bestämmelser polisens

om befogenhet att i dessa fall tvångsvis bereda en myndighet tillträde, trots att sådana åtgärder kräver lagstöd med hänsyn till regeringsformen. I propositionen till polislagen anfördes emellertid, med hänvisning till förarbetena till regeringsformen, att det från konstitutionell synpunkt sett skulle vara tillräckligt om lagstödet för dessa ingripanden kunde härledas tolkningsvis ur andra bestämmelser. De specialförfattningar som ålade polisen att lämna handräckning var formulerade så att det med tillräcklig tydlighet fick anses framgå i vilka fall polisen tvångsvis fick bereda den andra myndigheten tillträde, varför någon allmän bestämmelse i polislagen inte skulle behövas prop. 1983841111 s. 124 och 128.

Enligt utredningens uppfattning är det emellertid mycket tveksamt om Europakonventionens och regeringsformens krav på lagstöd verkligen kan anses uppfyllt om polisens befogenhet att bereda sig tillträde till en lokal eller liknande endast framgår vid tolkningen

av en bestämmelse om handräckning i en särskild författning, särskilt om man som utredningen menar att bestämmelsen inte skall anses vara riktad till polisen. Detta gäller i synnerhet som det är fråga om bestämmelser som många gånger är mycket vagt formulerade. Utredningen anser därför att det finns skäl att i polislagen införa

en uttrycklig bestämmelse om polisens befogenhet att bereda en myndighet tillträde. En sådan bestämmelse skulle dessutom ligga i linje med principen om att regler för polisingripanden bör samlas i polislagen. Utredningen föreslår därför en bestämmelse om att en polisman, under förutsättning att polismyndigheten har beslutat att lämna handräckning, får bereda sökanden tillträde till bostad, hus, eller annat ställe

rum om det behövs för att handräckningsuppdraget skall kunna fullgöras. Att polisen också får använda våld för att genomföra åtgärden framgår av 10 § första stycket 5 polislagen.

Avgränsning och placering sou 1993:60

Andra befogenheter att ingripa efter beslut handräckning

om

Härefter återstår frågan om vilka befogenheter polisen har med anledning av sådan handräckning som avses i avsnitt 9.4.4. Som utredningen tidigare har redogjort för är vissa av dessa handräckningsbestämmelser mycket allmänt hållna. Det gäller framför allt bestämmelserna i lagen om kontinentalsockeln, lagen om skydd mot

flyghavre, växtskyddslagen, berberislagen, epizootilagen och lagen om

bekämpande av salmonella hos djur. Eftersom det är osäkert vilka åtgärder polisen skulle kunna utföra med anledning av en ansökan om

handräckning enligt någon av dessa författningar, framstår det som

angeläget att bestämmelserna preciseras.

Handräckningsbestämrnelsen i 72 § väglagen är något tydligare. Där sägs att polismyndigheten skall lämna en väghållningsmyndighet det

biträde som behövs för att åtgärder i 34, 40, 43, 45 eller

som avses 53 § väglagen skall kunna vidtas. I dessa bestämmelser föreskrivs bl.a. att väghållningsmyndigheten får verkställa förordnande att

om enskild vägs anslutning till allmän väg skall spärras eller ändras,

av att väghållningsmyndigheten får vidta de åtgärder som behövs om en byggnad har uppförts utan tillstånd inom ett vägområde och att länsstyrelsen får besluta att träd eller buskar intill ett vägområde skall

avlägsnas genom väghållningsmyndighetens försorg. Det framgår dock inte på vilket sätt polismyndigheten skall biträda väghållningsmyndig-

heten med dessa åtgärder. Enligt utredningens uppfattning är det i vart fall inte rimligt att polisen rent faktiskt hjälper till med att riva hus eller fälla träd, men såvitt framgår av propositionen till polislagen

tycks emellertid våldsbefogenheten i 10 § första stycket 5 polislagen

vara avsedd bl.a. just för fall då träd måste fällas enligt 53 § väglagen prop. 198384:111 s. 96. Det finns därför skäl att förtydliga även väglagens handräckningsbestämmelse så att det inte råder någon tvekan om vad det är polisen skall hjälpa till med. Detsamma gäller

förordningen om elektriska starkströmsanläggningar och oljekrislagen. Enligt lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och

fartygssäkerhetslagen skall polisen vidta åtgärder för att förhindra att ett förbud mot ett fartygs överträds. Vilka faktiska åtgärder

resa som avses framgår inte, men i allt fall torde polisen ha befogenhet att använda våld 10 § första stycket 5 polislagen. Detsamma gäller då

polismyndigheten enligt sjöförklaringskungörelsen skall hindra fartyg

från att avgå.

I djurskyddslagen föreskrivs att djur under vissa förhållanden skall omhändertas och, efter beslut av länsstyrelsen, försäljas eller avlivas

genom polismyndighetens försorg. Sedan ett djur väl omhändertagits

av polisen, om nödvändigt med våld enligt 10§ första stycket 4

sou 1993:60 Avgränsning och placering

polislagen, bör polisens befattning med djuret dock kunna upphöra.

Den fortsatta vården, liksom försäljning och avlivning av djuret, bör

polismyndigheten lämpligen överlåta på någon arman. Polismyndig-

heten torde dock ha ansvar för åtgärderna.

Avslutningsvis vill utredningen ifrågasätta om samtliga dessa mycket

speciella handräckningsbestämmelser verkligen är nödvändiga. Att

exempelvis låta sätta ett elledningsnät ur drift är knappast en typiskt

polisiär uppgift. Detsamma gäller försäljning av sjuka eller skadade djur. Som utredningen tidigare har framhållit bör handräckning dessutom begränsas framför allt till åtgärder som kan komma att kräva våldsanvändning. Det finns därför i och för sig skäl att överväga om polisens resurser bör tas i anspråk för dessa och liknande åtgärder. Av tidsskäl har utredningen dock inte haft möjlighet att göra några sådana

överväganden.

10¶Dokumentation av

polisingripanden

Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse i polislagen om

skyldighet att föra protokoll över polisingripanden.

Bestämmelser om dokumentation av polisingripanden

Det finns inga generella bestämmelser om skyldighet att protokollera polisingripandenl, däremot regler om dokumentation av vissa typer av ingripanden. Så t.ex. sägs det i 27 kap. 13 § rättegångsbalken att det skall föras protokoll över beslag. I protokollet skall anges ändamålet med beslaget och vad som förekommit. Beslagtagna föremål skall dessutom beskrivas. Även över husrannsakan skall enligt

noga 28 kap. 9 § rättegångsbalken föras protokoll, i vilket ändamålet med förrättningen skall anges samt vad som förekommit. Bestämmelsen är enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken tillämplig även beträffande

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Enligt 20 § förunder-

sökningskungörelsen skall dessutom i förundersökningsprotokoll antecknas bl.a. beslut och uppgifter rörande användande av tvångsmedel.

Det finns också regler om skyldigheten att dokumentera användning

av vissa hjälpmedel vid våldsutövning. I ll § förordningen om

behandlingen av häktade och anhållna sägs att anteckning om användning av fängsel skall göras på transportsedel eller i protokoll.

Av anteckningen skall bl.a. framgå fángslets art, tiden när fángslet

anbringades och när det togs bort samt skälen till åtgärden. Anteckningen skall skrivas under av den som har beslutat om åtgärden.

I 8 § kungörelsen 1969:84 om användande av skjutvapen i polis-

tjänsten föreskrivs att den polisman som har använt skjutvapen skall lämna skriftlig rapport om händelsen. Har spikmatta använts skall det

enligt 5 § kungörelsen 1967:419 med bestämmelser om användning av spikmatta i polistjänsten anmälas till länsstyrelsen och Rikspolisstyrelsen.

Reglerna i förvaltningslagen och 2 kap. 27§ polisförordningen gäller endast polismyndighetsbeslut i förvaltningsärenden och andra beslut som inte rör den operativa verksamheten.

Dokumentation sou 1993:60

I polislagen och LOB finns emellertid inga bestämmelser om dokumentation. Rikspolisstyrelsen har dock fastställt blanketter och utfärdat vissa regler för dokumentation av bl.a. omhändertaganden enligt polislagen och LOB. Detsamma gäller i fråga om beslut

om bl.a. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation.

överväganden

Bestämmelser om skyldighet att dokumentera polisingripanden har av

två skäl mycket stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. För det

första får sådana bestämmelser till följd att en polisman, står i

som begrepp att företa ett ingripande, måste ta ställning till vem som är ansvarig för ingripande och dessutom noga överväga vad för slags

ingripandet det är fråga om samt om förutsättningarna för ingripandet

är uppfyllda. Det andra skälet är att en korrekt dokumentation också gör det möjligt att i efterhand kontrollera polisens verksamhet. Vikten av fullständig och riktig dokumentation har vid ett flertal tillfällen också framhållits av JO i samband med att JO konstaterat att det inte varit möjligt att slå fast vem som fattat ett visst beslut eller vad som

i övrigt hänt i olika hänseenden av betydelse ur rättssäkerhetssyn-

punkt

Betydelsen av en fullständig dokumentation har också påtalats

av Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning vid en inspektion i Sverige 19913. Efter ett antal stickprovskontroller fann kommittén anledning att anmärka på polisens bristfälliga dokumentation frihetsberö-

av vanden och rekommenderade därför i sin rapport till den svenska regeringen att varje polisiärt frihetsberövande borde bli föremål för en enhetlig dokumentation. Dokumentationen borde enligt kommittén

innehålla vissa obligatoriska uppgifter, bl.a. tidpunkten och grunden för frihetsberövandet, tidpunkten för frigivningen, tidpunkten för

underrättelse om de rättigheter som tillkommer den frihetsberövade, tecken på skador och sjukdomar, tidpunkterna för måltider och förhör samt tidpunkterna för underrättelse till den frihetsberövades anhöriga och till hans advokat samt för eventuella besök dessa

av personer.

ZSe bl.a. JO 199192 s. 71, 199293 s. 99 samt10:5 beslut den 21 februari 1992, dnr 108-1990 och 1556-1990. 3 Kommittén har upprättats med stöd av den Europeiska konventionen den 26 november 1987till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning SÖ 1988:37. Kommittén besökte Sverige den 5 14 maj 1991 och

inspekterade därvid bl.a. vissa polismyndigheten hâkten och kriminalvårdsanstalter.

sou 1993:60 Dokumentation

Formuläret borde vidare undertecknas av den frihetsberövade eller,

om det inte är möjligt, innehålla en förklaring till varför namnteckningen saknas. Kommittén ansåg slutligen den frihetsberövades att

advokat borde ha tillgång till formuläret. Med anledning kommitav tens rekommendationer har Rikspolisstyrelsen tillsatt

en arbetsgrupp

med uppgift att bl.a. lämna förslag på de nuvarande om protokolls-

formulären kan förbättras eller om ett nytt enhetligt formulär kan tas

fram. Arbetsgruppen har inte föreslagit några ändringar såvitt

avser omhändertagandebladen, men ansett att formuläret för straffpro-

cessuella frihetsberövanden bör ändras på visst sätt.

Med hänsyn till den betydelse för rättssäkerheten

som en fullständig

dokumentation således har,

anser utredningen att åtminstone principen

om polisens skyldighet att dokumentera

ingripanden bör framgå

av lag. Utredningen föreslår därför att det i polislagen införs allmän en

bestämmelse om dokumentationsskyldighet.

Bestämmelsen bör omfatta

alla former frihetsberövanden och av andra typer av inskränkningar i

rörelsefriheten, husrannsakan, kroppsvisitation,

kroppsbesiktning och

omhändertagande av egendom.

För att passa på alla dessa olika

slag av ingripanden måste

en bestämmelse dokumentation om vara tämligen allmänt hållen. Enligt

utredningens uppfattning är det tillräckligt den innehåller

att före-

skrifter om de grundläggande uppgifter som alltid bör länmas,

nämligen uppgift har beslut

om vem som fattat om ingripandet,

grunden för beslutet och tiden det har när fattats, vem eller vilka som

har deltagit i ingripandet,

vem ingripandet har riktat sig mot, tiden för

ingripandet, samt vad i övrigt har

som förekommit vid ingripanden

Närmare föreskrifter bör kunna meddelas av regeringen eller Riks-

polisstyrelsen.

Anteckning om ingripande bör således innehålla uppgift om vilken

typ av ingripande det är fråga Det är

om. viktigt att polisen i det

sammanhanget använder sig vedertagna JO har

av termer. anmärkt på

att det i samband med dokumentation frihetsberövanden av har använts

sådana uttryck som att någon skall tas in, föras in eller liknande

juridiskt oprecisa formuleringarf. För

att dokumentationen skall fylla sitt syfte måste naturligtvis sådana

uttryck användas att det inte råder

något som helst tvivel vilken

om typ av ingripande Om

som avses. en förman efter omprövning

av ett ingripande gör bedömning

en annan

än den polisman som ursprungligen fattade beslutet, måste det också

tydligt framgå att det är fråga beslut.

om ett nytt

4 JO:s beslut den 21 februari 1992, dnr 108-1990 och 1556-1990.

9 11-0645

Dokumentation sou 1993:60 .

har beslutat åtgärden bör också framgå av Namn på den som om på den omprövar eller

protokollet. Det gäller även namnet som

fastställer ett beslut fattat av annan. bör dessutom innehålla uppgift grunden för in- Protokollet om viktigt framhålla att det är de faktiska omständig-

gripandet. Det är att

De bör redovisas tillräckligt utförligt för att heterna som skall anges. kontrolleras i efterhand. Det bör t.ex. inte godtas beslutet skall kunna enligt nuvarande 13 § polislagen motiveras med att

att ett avlägsnande

nödvändigt för upprätthålla allmän ordning. För att det var att skall sin funktion måste protokollet innehålla dokumentationen fylla vilket sätt den har avlägsnats har stört ordningen.

uppgift om på som

motsvarande sätt kan det inte accepteras att ett omhändertagande På motiveras med att den omhändertagne är ett urenligt LOB bara

bör protokoll över ett omhändertagande enligt

ståndsfall. I stället ett innehålla de sakförhållanden som har legat till grund

LOB uppgift om

bedömning den omhändertagne inte kan ta hand

för polismannens att om sig själv.

protokoll skall upprättas genast, men det bör Det kan inte krävas att Protokoll behöver inte heller alltid sättas upp ske så snart som möjligt.

dokumentationsskyldigheten kan fullgöras på enklast

särskilt, utan

kan skyddvisitation lämpligen antecknas på

möjliga sätt. Exempelvis omhändertagande eller avlägsnande redovisas.

den handling där flertal JO-beslut förekommer det att protokoll Som framgår av ett huvud inte upprättas, trots bestämmelser över ett ingripande över taget En bestämmelse dokumentation

dokumentationsskyldighet. ny om

om också skall bära ansvaret för att dokumenbör därför reglera vem som fullgörs. Den har fattat ett beslut om

tationsskyldigheten som

ansvarig för att beslutet protokolleras och att

ingripande bör vara

för beslutet framgår protokollet. Ansvaret för att grunden och tiden av

lämnas eller vilka har deltagit i ingripandet, uppgifter om vem som

riktat sig tiden för ingripandet och vad som

ingripandet har mot,

vem förekommit, bör emellertid åvila den som är att anse som i övrigt har Det innebär bl.a. att polischef som på

förman vid ingripandet. en

vägnar fattar beslut husrannsakan har ansvaret

polismyndighetens om

beslutet medan det är den av de ingripande

för att protokolleras,

förman har att se till att det polismännen som är att anse som som vad förekommer då beslutet verkställs. upprättas protokoll över som ansvarig för protokoll upprättas svarar för dess Den som är att eller någon har upprättat det. Det kan innehåll oavsett om han annan

den ansvarige själv signerar protokollet.

emellertid vara lämpligt att

utsträckning detta bör ske får regleras i tillämpningsföre-

I vilken

skrifter.

sou 1993:60 Dokumentation

Som utredningen har nämnt bör protokoll

ovan ett över ett ingripande bl.a. innehålla uppgift vad har förekommit

om som vid ingripandet. Det bör således framgå våld i någon form har

om använts. Utredningen har övervägt våldsanvändning bör dokumen-

om teras även då det inte har samband med något ingripande,

t.ex. om

våld används för att avvärja straffbelagd

en handling. Av praktiska skäl kan det emellertid inte krävas att alla former våld dokumen-

av teras. Däremot anser utredningen att protokoll alltid bör föras

över an-

vändning av fángsel, skjutvapen, tårgas tekniska hjälpmedel för

samt att stoppa fordon eller annat transportmedel. Ett

sådant protokoll bör innehålla uppgift skälen för åtgärden. Den polisman

om som har

beslutat om våldsanvändningen bör för

ansvara att protokollet upprättas.

11 Övriga överväganden

Kostnadskonsekvenser

Enligt regeringens direktiv till kommittéer samtliga och särskilda utredare angående finansiering reformer dir. av 1980:20 skall alla förslag som kommittéerna lägger fram kunna genomföras inom ramen för oförändrade inom det område resurser som förslagen avser. Om kostnadskrävande förslag läggs fram måste det

samtidigt visas hur

förslagen kan finansieras besparingar i form genom av t.ex. rationali-

seringar inom utredningsomrâdet.

Ett av utredningens förslag innebär polisens

att befogenhet att

tillfälligt omhänderta den stör den allmänna som ordningen eller gör sig skyldig till brott ersätts utökad befogenhet av en att företa frihetsberövanden i straffprocessuell

ordning. Förslaget är inte avsett

att leda till färre polisingripanden än för närvarande, men medför sannolikt att antalet avlägsnanden ökar medan antalet frihetsberövanden minskar. Med utredningens kommer förslag således färre personer att tas i förvar i arrest, vilket leder till minskade kostnader. Den omständigheten att det polisiära

omhändertagandet ersätts med gripande, anhållande och häktning

leder å andra sidan till vissa ökade

kostnader för bl.a. lagföring. Utredningen

anser att det för närvarande inte går att förutse kostnaderna sammanlagt kommer om att öka eller minska. Utredningen har även föreslagit vissa regler polisens handräckom

ning. Förslaget medför viss ökad administration, men är samtidigt

avsett att leda till att antalet handräckningar i viss

utsträckning

minskas. Utredningen därför anser att förslaget i denna del inte kommer att leda till ökade kostnader.

Enligt utredningens förslag skall alla

polisingripanden dokumente-

ras, vilket naturligtvis leder till vissa

kostnadsökningar. Hur stora

dessa blir kan emellertid inte förutses. Till del beror stor kostnaderna på hur blanketter utformas och i vilken

nya utsträckning ADB

används.

Övriga överväganden sou 1993:60

Följddndringar

utredningen har föreslagit i polislagen bör föranleda De ändringar som i bl.a. lagen felparkeringsavgift. I lagen anges

vissa följdändringar om

framgår polisman under vissa omständigatt det av polislagen att en får låta bli meddela parkeringsanmärkning. Denna heter att en till bör ändras eftersom utredningen har

hänvisning polislagen reglerna polismans rapportskyldighet och principerna föreslagit att om till rättegångsbalken. Bestämmelsen i

för rapporteftergift flyttas över

när polisman får underlåta att meddela parke-

polisförordningen om

finns det däremot inte skäl att ändra.

ringsanmärkning

har framhållit i avsnitt 6.10 kan det finnas skäl att Som utredningen konventionshänsyn göra vissa ändringar i järnvägssäkerhetslagen av krigsmän. Utredningen har

och lagen om disciplinförseelser av

emellertid inte lagt fram något förslag till sådana ändringar. avsnitt 6.10 har utredningen även tagit lagen om skydd för I upp samhällsviktiga anläggningar skyddslagen. Eftersom frågan om m.m. konventionsenligheten skyddslagen fordrar särskilda överväganden av till dess syfte, har utredningen inte gått närmare in på

med hänsyn

således inte heller föreslagit några ändringar. Det bör dock frågan och hänvisning till polislagen bör ändras av

påpekas att skyddslagens

skäl. Samtidigt torde det nödvändigt att ta ställning redaktionella vara huruvida de omhändertas med stöd skyddslagen skall kunna till som av tas i förvar i arrest eller

Brottsbalken, sekretesslagen, utlänningslagenoch kreditupplysnings-

innehåller hänvisningar till vissa bestämmelser i polislagen och lagen bör därför ändras i redaktionellt hänseende.

12¶Specialmotivering

12.1 till i

Förslag lag om ändring polislagen

6 §

Polisstyrelsen får inrätta en eller flera polisnämnder för under att

styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar polis-

av distriktet som styrelsen bestämmer. I en polisnämnd skall ingå polischefen och det antal

övriga

ledamöter, lägst fem och högst tio, polisstyrelsen bestämmer. som

Dessa ledamöter utses polisstyrelsen. Polisstyrelsen får be-

av stämma att också chef för arbetsenhet inom nämndens område skall ingå. För de ledamöter som utses av polisstyrelsen skall lika många suppleanter utses. I fråga om de ledamöter och suppleanter som utses av polissty-

relsen tillämpas 5 § tredje stycket första och andra meningarna.

Paragrafen motsvarar tidigare 5 a

7 §

Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den för

ansvarar polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet som

bedrivs av polismyndigheterna i länet.

Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs gemensamt för flera polisdistrikt för viss samt att begränsad tid eller för särskilda fall i övrigt bestämma sådan om verksamhet. För att främja effektiv verksamhet eller vid en annars behov får länsstyrelsen bestämma även

om annan polisverksamhet

inom länet. Vad har sagts gäller dock inte i den mån som nu annat har beslutats av regeringen.

Länsstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett polisdis-

trikt till ett annat inom länet eller till län förett annat samt begära stärkning från ett annat län. Den får också helt eller delvis ta över ledningen av polispersonalen i länet, när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på enhetlig ledning inom länet en annars är särskilt framträdande. Regeringen kan föreskriva

att länsstyrel-

sen också i andra fall skall leda polisverksamhet. När länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad i lag eller

som annan författning

Specialmotivering sou 1993:60

föreskrivs polismyndighet i tillämpliga delar gälla även om

länsstyrelsen.

Paragrafen motsvarar tidigare 6

8§

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisvä-

sendet och har tillsyn över detta. Styrelsen skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom polisväsendet.

kan uppdra rikspolisstyrelsen att leda polisverk- Regeringen

samhet för förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. att kan också uppdra rikspolisstyrelsen att i särskilda

Regeringen hänseenden leda polisverksamhet. När rikspolisstyrelsen

annan leder polisverksamhet skall vad i lag eller annan författning som

föreskrivs polismyndighet i tillämpliga delar gälla även

om

rikspolisstyrelsen.

Paragrafen motsvarar tidigare 7

9§

En har att verkställa tjänsteuppgift skall under

polisman som en

vad föreskrivs i lag eller annan författning

iakttagande av som

handla på ett sätt är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte som omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske

och övriga

den form och den utsträckning behövs för att det endast i som avsedda resultatet skall uppnås. begränsar någon de grundläggande fri-

Ett ingripande som av

och rättigheter i 2 kap. regeringsformen får grundas som avses enbart på bestämmelserna i första stycket.

tidigare 8 Ändringen är motiverad av att

Paragrafen motsvarar

behovs- och proportionalitetsprinciperna skall beaktas vid alla typer av

åtgärder, inte bara vid sådana som kan betraktas som

polisiära ingripanden i den mening som avses i 10

förarbetena till framgår att andra stycket i föreva-

Av polislagen

är utgöra ett allmänt bemyndigande för rande paragraf avsett att

vidta de åtgärder är försvarliga för att fullgöra sina polisen att som

så länge det inte är fråga åtgärder som begränsar en

uppgifter, om

rättighet eller står i strid mot någon special-

grundlagsskyddad som

198384:11l 78. Oavsett syftet anser utredningen

reglering prop. s.

paragrafen inte är formulerad på ett sådant sätt att den kan anses att företa någon tjänsteåtgärd. Det är inte heller

ge befogenhet att har lagstöd för sådana tjänsteåtgärder som inte

nödvändigt att polisen

sou 1993:60 Specialmotivering

inskränker de mänskliga fri- och rättigheter skyddas i Europakon-

som ventionen. Å andra sidan förevarande

är paragraf otillräcklig som stöd

för sådana ingripanden, även om de inte skulle inskränka de grundlagsskyddade rättigheterna. En polisman skulle med stöd denna av bestämmelse t.ex. inte kunna omhänderta bilnycklarna från en misstänkt rattfyllerist eftersom sådan åtgärd enligt artikel l i första en

tilläggsprotokollet till Europakonventionen fordrar författningsstöd.

Detta gäller trots att äganderätten inte skyddas regeringsformen. av Utredningen ifrågasätter därför om inte andra stycket i paragrafen borde kunna upphävas.

10§

En polisman har under de förutsättningar i denna lag som anges

eller annan författning befogenhet att ingripa

genom att med tillsägelser, tecken, signaler eller andra åtgärder meddela någon befallning att fullgöra skyldighet eller iaktta en en

ett förbud,

avlägsna någon eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet på ett sätt som inte innefattar frihetsberövande, gripa, omhänderta eller pá annat sätt beröva någon friheten, företa husrannsakan och liknande åtgärder,

företa kroppsvisitation eller kroppsbesilctning,

stoppa fordon eller annat transportmedel eller beslagta eller pá annat sätt omhänderta föremål eller förfoga över dem.

I paragrafen, som motiveras närmare i avsnitt 6.1.1, vilka olika anges typer av ingripanden en polisman får företa. Ett ingripande är enligt utredningens definition i avsnitt 4.1 en åtgärd syftar till ett som konkret resultat och som riktas mot eller flera bestämda en personer eller en bestämd grupp av personer och dessutom medför synbara eller kännbara verkningar. För åtgärd skall kunna betraktas att en som ett ingripande skall den dessutom på något sätt kunna förenas med tvång.

Uppräkningen av de olika ingripanden polisen får företa är

som avsedd att vara uttömmande. För att polisman skall ha befogenhet en att företa ett sådant ingripande i förevarande paragraf måste som avses han av konventionshänsyn ha stöd i någon bestämmelse i lag annan eller annan författning eftersom alla ingripanden inskränker de

mänskliga fri- och rättigheterna. Ett ingripande kan således inte

grundas på enbart 10 I punkt 1 ges en definition av begreppet befallning. Den vanligaste

formen av befallning är tillsägelser. En polisman kan exempelvis säga

till den som stör ordningen på plats att lämna platsen. Det är också en

Specialmotivering sou 1993:60

fråga befallning när polisen säger till den som försöker tränga

om en sig in på avspärrat område att han skall hålla sig utanför avspärrningen. Befallningar kan också ges som tecken eller signaler, exempelvis då en polisman gör stopptecken en bilförare.

I punkt 2 polisman får avlägsna någon eller på annat sätt

sägs att en inskränka hans rörelsefrihet på ett sätt som inte innefattar frihetsberövande medan det i punkt 3 talas om sådana ingripanden som utgör frihetsberövanden. Tanken med punkt 2 och 3 är att skilja sådana åtgärder enligt Europakonventionen utgör frihetsberövanden från

som andra former av inskränkningar i rörelsefriheten. Frågan om gränsdragningen mellan dessa båda typer av ingripanden har utredningen diskuterat i avsnitt 6.1.2. I avsnitt 6.3.2 finns ytterligare synpunkter såvitt avser ingripanden mot barn och unga.

Avlägsnande respektive gripande och omhändertagande är endast

exempel på sådana ingripanden som avses i punkt 2 och Innebörden

begreppet avlägsnande har utredningen redogjort för i avsnitt 6.2.2, av medan frågan vilka ingripanden som kan anses innefatta frihets-

om berövanden har tagits närmare i avsnitt 6.6. I det avsnittet har

upp utredningen granskat bestämmelserna om polisens befogenheter att företa sådana ingripanden som innefattar inskränkningar i rörelsefriheten. Syftet med detta har varit att försöka ta reda på vilka bestämmel-

är avsedda att polisen befogenhet att ta en person i förvar, ser som ge dvs. att ge stöd för frihetsberövanden i Europakonventionens mening. Utredningen har funnit att bl.a. omhändertaganden enligt polislagen eller LOB utgör frihetsberövanden eftersom en omhändertagen får tas i förvar. Motsatsen gäller för medtagande eller hämtning till förhör, eftersom den skall förhöras inte får tas i förvar.

som

Att stoppande fordon tas en särskild form av ingripande

av upp som i punkt 6 är inte avsett att innefatta någon nyhet. Avsikten är endast att skapa ett enhetligt begrepp för polisingripanden som innefattar att ett fordon stoppas, med eller utan användning av våld. Om en polisman hejdar ett fordon utan att det kan betraktas som ett ingripande omfattas åtgärden inte förevarande bestämmelse. Så kan

av t.ex. fallet om en polisman hejdar ett fordon för att inhämta

vara någon upplysning från föraren, eftersom föraren utan risk för att bli utsatt för ett tvångsingripande kan vägra att ställa sig till förfogande.

sou 1993:60 Specialmotivering

1l§

En polisman får meddela någon befallning, polismannen en om har befogenhet att beräva honom friheten, avlägsna honom eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet. En polisman skall om situationen medger det och det inte står klan att en befallning utgör otillräcklig åtgärd, innan han en inskränker någons rörelsefrihet, meddela sådan befallning en som avses i första stycket.

Paragrafen reglerar när en polisman får meddela sådan befallning en som avses i 10 § De närmare skälen för bestämmelsen framgår av avsnitt 7. Paragrafen reglerar inte polisens befogenhet meddela att upplysningar som inte på något sätt kan förenas med tvång och som därför inte kan betraktas ingripanden. Utanför paragrafens som

tillämpningsområde faller också sådana anvisningar polisman

som en meddelar för att kunna genomföra redan beslutad tvångsåtgärd. Det en kan t.ex. vara fråga om anvisningar till polisen har en person som beslutat att kroppsvisitera. Detsamma gäller anvisningar behövs som för att upprätthålla ordning och säkerhet bland dem är frihetssom berövade eller av annat skäl befinner sig på polisstation. en Av andra stycket följer att polisman också i princip är skyldig en att meddela en befallning innan han ingriper på något annat sätt. Avsikten

med en sådan befallning är att polismannen skall göra det möjligt för den som ingripandet avser att frivilligt rätta sitt beteende och därigenom undvika att bli utsatt för ett ingripande med tvång.

Skyldighet att meddela en befallning föreligger dock endast

om situationen medger det, dvs. det finns tid att vänta med tvångsinom gripandet. Många gånger är det så bråttom att det inte kan begäras att polismannen meddelar en befallning innan han ingriper. I sådana fall

då polismannen avser att t.ex. gripa någon finns det oftast inte heller

anledning att först meddela en befallning.

12§

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det

med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om

han angrips eller möts med våld eller hot våld, om någon som med laga stöd skall berövas friheten försöker undkomma eller polismannen möts motstånd när han annars av skall verkställa ett sådant frihetsberövande, någon som är berövad friheten försöker och polismanrymma nen skall förhindra rymningen,

Specialmotivering sou 1993:60

någon som är berövad friheten gär motstånd då polismannen skall hålla honom till ordningen eller om polismannen annars mäts av motstånd i ett sådant fall,

5. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande

skada i miljön,

polismannen med laga städ skall avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet,

polismannen med laga stöd skall verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,

polismannen med laga städ skall stoppa ett fordon eller annat

transportmedel,

polismannen armars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller

10. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den

allmärma ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.

I fall som avses i första stycket 7 och 9 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.

Till punkt l har förts en bestämmelse som innebär att en polisman får använda våld även då han angrips med våld eller hot om våld under tjänsteutövning. Tidigare har polismän i sådana situationer varit hänvisade till att åberopa reglerna om nödvärn i brottsbalken. De närmare skälen för ändringen framgår av avsnitt 9.1.2 iden allmänna

motiveringen.

I punkt 2 regleras polismans befogenhet att använda våld då någon med laga stöd skall berövas friheten. Ett frihetsberövande kan t.ex. bestå i att en polisman omhändertar en person enligt polislagen eller griper någon med stöd av rättegångsbalken. Den som är anhållen eller häktad i sin frånvaro skall också berövas friheten. Det sker genom att en polisman verkställer beslutet om häktning eller anhållande. Man kan däremot inte tala om ett polisingripande som innebär att någon häktas eller anhålls. I punkten två har därför orden någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten bytts ut mot någon som med laga stöd skall berövas friheten.

Punkt 3 och 4 har införts för att ge polisen uttryckligt stöd för att använda våld i situationer då tidigare endast reglerna om nödhand-

sou 1993:60 Specialmotivering

lingar har varit tillämpliga. De närmare skälen framgår avsnitt

av 9.1.3 och 9.1.4.

Punkt 5 motsvarar tidigare punkt

Punkt 6 och 7 motsvarar punkt 4 i tidigare lydelse. Avsikten med ändringen har varit att skilja sådana ingripanden innefattar

som

inskränkningar i rörelsefriheten från övriga uppräknade ingripanden.

I punkt 6 har uttrycket avvisa tagits bort eftersom det enligt ut-

redningens uppfattning är ett uttryck för befallningsrätten se avsnitt

7 iden allmärma motiveringen. Punkt 6 är dessutom kompletterad för att det skall framgå att den inte bara omfattar avlägsnanden utan alla sådana ingripanden som innefattar inskränkningar i rörelsefriheten.

I punkt 8 har tagits in en bestämmelse att polisman får

om en använda våld då han med laga stöd skall stoppa ett fordon eller något annat transportmedel. Hur mycket våld som får användas och vilka tekniska hjälpmedel som får tas i anspråk måste, liksom i andra fall,

avgöras med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

Punkt 9 och 10 motsvarar tidigare punkt 5 och Sista stycket i paragrafen har tagits bort med hänsyn till att reglerna

om nödhandlingar över huvud taget inte bör läggas till grund för några polisiära befogenheter. Detta innebär inte att polismän skulle

vara undantagna från att åberopa nödreglerna, utan är endast ett utflöde

av

principen att polismän inte skall behöva åberopa straffrihetsgrunder för att rättfärdiga åtgärder i tjänsten som de som regel är skyldiga att

utföra.

13§

En polisman får belägga den som är berävad friheten med

fängsel

under transport och under vistelse utom förvarings-

annars lokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, samt

i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den frihetsberövade, om andra medel visar sig otillräckliga och det är ound-

gängligen nödvändigt med hänsyn till den frihetsberävades eller

annans säkerhet till liv eller hälsa.

Vad som sägs i första stycket gäller också i tillämpliga delar då

en polisman avlägsnar någon eller på annat sätt inskränker hans

rörelsefrihet.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Rikspolis-

styrelsen, utfärdar närmare föreskrifter om användning skjut-

av vapen och tårgas samt av tekniska hjälpmedel fär att stoppa fordon

eller annat transportmedel.

Specialmotivering

Skälen för att paragrafen har införts framgår av avsnitt 9.3 i den allmänna motiveringen. Första stycket motsvarar 15 § lagen 1976:372 om behandling av häktade och anhållna m.fl.

Med fängsel menas i princip ett tekniskt hjälpmedel som binder samman händer eller fötter. Begreppet fängsel har emellertid inte definierats i paragrafen eftersom utvecklingen på det tekniska området sarmolikt skulle medföra att en sådan definition ganska snabbt skulle bli föråldrad.

Paragrafen innebär både en inskränkning och en utvidgning i

förhållande till vad som gäller enligt 12 Enligt 12 § 4 får en polisman som möts av motstånd använda det våld som behövs för att hålla en frihetsberövad person till ordningen. Fängsel får dock enligt förevarande paragraf inte användas annat än om den frihetsberövade uppträder våldsamt. Å andra sidan ger paragrafen befogenhet för en polisman att använda fängsel under transport av en frihetsberövad om det finns en dokumenterad risk för att han kommer att fly, medan annat våld enligt 12 3 inte får användas förrän det behövs för att

hindra ett flyktförsök.

Fängsel får enligt andra stycket användas också då en polisman ingriper genom att avlägsna någon eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet. Polisen kan med stöd av första stycket 1 använda fängsel för att förebygga risken för att den som exempelvis skall hämtas till en förhandling flyr under transporten till domstolen. Om en person stör ordningen och därför skall avlägsnas från platsen kan polisen belägga honom med fängsel i avvaktan att han transporteras från platsen, om det behövs för att betvinga våldsamt uppträdande.

Även det inte uttryckligen framgår paragrafen följer det

om av av 8 § att behovs- och proportionalitetsprincipema skall beaktas vid bedömningen av huruvida fängsel får användas.

I paragrafens tredje stycke hänvisas till de särskilda föreskrifter som skall finnas beträffande användningen av andra, särskilt farliga hjälpmedel för våldsanvändning. Inte heller dessa hjälpmedel har, med hänsyn till den tekniska utvecklingen, definierats i lagtexten.

l4§

I denna lag förstås med avlägsnande en sådan inskränkning i

rörelsefriheten som innefattar att en polisman för någon bort från

en plats till hans bostad, till en polisstation eller till någon annan

plats.

Avlägsnande är enligt utredningens uppfattning ett ingripande som utgör en inskränkning i rörelsefriheten utan att det innefattar ett

sou 1993:60 Specialmotivering

frihetsberövande. I avsnitt 6.1.2 och 6.2.2 iden allmänna motiveringen har utredningen redogjort närmare för sin syn på begreppet avlägsnande. Med hänsyn till den nya innebörden av begreppet och de nya bestämmelserna i 15 18 §§, har begreppet avlägsnande definie-

rats i lagtexten.

Som exempel på vart den som kan avlägsnas kan föras nämns särskilt i lagtexten den avlägsnades bostad eller en polisstation. Som framgår av lagtexten kan också andra platser komma i fråga.

Paragrafen innehåller inte någon begränsning av hur långt en person får föras inom för avlägsnande. Är det fråga

ramen ett om en långvarig transport kan ett ingripande av denna karaktär i undantagsfall bli att betrakta som ett frihetsberövande. Detsamma gäller om en person förs till en avlägsen plats. Som framgår av den allmänna motiveringen är det emellertid ofta svårt att i förväg ange när ett avlägsnande övergår till ett frihetsberövande. Det är en fråga som i det enskilda fallet får avgöras med hänsyn till omständigheterna. Det är därför inte heller lämpligt att bestämma generellt hur långt en person skall kunna avlägsnas.

I vissa situationer kan polisen ibland vara tvungen att transportera

mycket långa sträckor. Det gäller framför allt i glesbygder

en person där det är långt till närmaste polisstation. Vid bedömningen av om ett sådant ingripande utgör ett frihetsberövande eller någon annan inskränkning i rörelsefriheten måste man, liksom i alla andra fall, ta

till samtliga omständigheter i det särskilda fallet. Även den

hänsyn

omständigheten att polisen kan ha hjälpt till med transporten tillbaka

kan därför få betydelse för bedömningen.

15§

Anträffas någon, som kan antas vara under arton år, under för-

hållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig

risk för hans hälsa eller utveckling, får en polisman avlägsna honom från platsen i syfte att skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden.

Paragrafen motsvarar tidigare 12

Som utredningen har redogjort för i avsnitt 6.3.2 bör paragrafen av

konventionshänsyn inte ge stöd för att ta ett barn i förvar i arrest eller på annat sätt beröva barnet friheten. Eftersom begreppet omhändertagande enligt utredningens uppfattning bör reserveras för sådana ingripanden som innefattar frihetsberövanden har uttrycket tas om

hand bytts ut mot uttrycket avlägsna.

Specialmotivering sou 1993:60

16§

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen

eller utgör en omedelbar fara för denna, får polisman, när det

en

är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avlägsna

honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller

om en

sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd gärning skall kunna