RH 1996:26
Hyresgäster, som inte fått några hyresavier eller annan information om det nya hyresbeloppet, har förpliktats betala dröjsmålsränta för hyreshöjningarna inte från respektive förfallodag utan först från den senare tidpunkt, då de fått kännedom om den rätta månadshyran.
J-Å.F. och Y.G. (hyresgästerna) hyrde av Bostadsstiftelsen Haningehem en lägenhet om tre rum och kök. Sedan stiftelsen sagt upp hyresavtalet p.g.a. försenad hyresbetalning och hänskjutit förlängningsfrågan till hyresnämnden, beslutade nämnden - och sedermera bostadsdomstolen, dit hyresgästerna klagat - att hyresavtalet upphört samt medgav hyresgästerna anstånd med avflyttningen till den 30 juni 1993. - Stiftelsen yrkade förpliktande för hyresgästerna att betala dels 2 362 kr avseende hyreshöjningar för tiden augusti 1992 t.o.m. mars 1993, dels 3 125 kr avseende skada på lägenheten, dels ränta på kapitalbeloppen. Hyresgästerna bestred yrkandena och gjorde gällande att de inte fått några hyresavier och att de inte förorsakat de angivna skadorna. - Stiftelsen anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Rätten till hyreshöjning fanns angiven i hyreskontraktet och hyresgästen är skyldig att följa de överenskommelser om höjning av hyran som anges där. Eftersom dessa hyresgäster inte betalade sin hyra i tid, upphörde stiftelsen att dela ut hyresavier till dem. Information om hyreshöjningarna sattes upp på anslagstavlan i trapphuset. Vidare skickades skrivelser ut till hyresgästerna och lämnades besked om hyreshöjningarna via en speciell TV-kanal.
Handens tingsrätt (1995-01-10, rådmannen Urban Loinder) biföll stiftelsens talan och förpliktade hyresgästerna att betala dels 2 362 kr jämte ränta fr.o.m. den 1 augusti 1992, dels 3 125 kr jämte ränta från den 1 september 1994, i båda fallen till dess betalning sker.
Tingsrätten anförde beträffande hyreshöjningarna följande:
Vad först gäller kravet på hyra är det klarlagt i målet att svarandena redan tidigare än för de månader som nu är i fråga har släpat efter med hyra. Det kan visserligen anses naturligt att en hyresgäst - i vart fall före varje tillfälle av ändrat belopp - ges upplysning i en eller annan form om gällande hyra. Uppenbarligen har stiftelsen dock sett det såsom meningslöst att sända ut månatliga inbetalningskort från och med någon gång i början av 1992. I 19 § hyresförhandlingslagen sägs att hyresgästerna skall underrättas om innehållet i en förhandlingsöverenskommelse. Så måste anses ha skett genom de av stiftelsen angivna skrivelserna och den ytterligare information som stiftelsen anvisat i målet. Att därutöver sända ut hyresavier är inte tvunget.
Hyresgästerna överklagade domen såväl beträffande hyresfordringen som skadeståndet. I fråga om hyresfordringen yrkade de i första hand ogillande av hyresvärdens (numera Haninge Bostäder Aktiebolag) talan, i andra hand att ränta skall utgå från den 1 mars 1993 eller från respektive förfallodag.
Sedan hovrätten meddelat prövningstillstånd, bestred bolaget ändring. Målet utsattes till huvudförhandling. Vid denna satte bolaget ned skadeståndsyrkandet till 2 000 kr jämte ränta från den 1 januari 1994. Hyresgästerna medgav detta yrkande.
Svea hovrätt (1996-02-01, hovrättsråden Ulla Erlandsson och Gunilla Persson, referent, samt hovrättsassessorn Anna Nygren Malmenfelt) ändrade tingsrättens dom på så sätt att skadeståndet sattes ned i enlighet med vad parterna kommit överens om. Vidare förpliktade hovrätten hyresgästerna att utge 2 362 kr avseende hyreshöjningar jämte ränta från den 1 mars 1993 tills betalning sker.
Hovrätten anförde följande: Av meddelandena och tidningsartikeln våren 1992 framgick att det skett en omfördelning av hyrorna och att de flesta lägenheter om tre rum och kök - vilket J-Å.F. och Y.G. hade - skulle få oförändrad hyra eller någon ökning. Då klagandena inte fick någon hyresavi anser hovrätten att de haft visst fog för att anta att hyran för deras lägenhet var oförändrad. Detta befriar emellertid inte klagandena från att betala den hyreshöjning som faktiskt bestämts för deras lägenhet och de skall därför förpliktas utge det yrkade beloppet.
Bristen på information om det nya hyresbeloppet kan emellertid få betydelse för tidpunkten för ränteberäkningen. Här noterar hovrätten att det av bilaga 1 till hyresnämndens protokoll den 25 februari 1993 framgår att J-Å.F. och Y.G. regelmässigt betalat hyrorna för sent. Så länge de erhöll hyresavier från hyresvärden har beloppen emellertid varit korrekta. Det finns således anledning anta att så skulle ha skett även fortsättningsvis, om de fått hyresavier. Från bolagets sida har hävdats att J-Å.F. och Y.G. fått kännedom om den förhöjda hyran genom ett kravbrev den 8 juli 1992. Detta har inte ingetts som bevisning i målet och mot klagandenas bestridande kan inte anses visat annat än att det var en påminnelse om att de låg efter med hyran. Inte heller har bolaget förmått visa på vilket sätt J-Å.F. och Y.G. informerades om de nya hyrorna i samband med att personal från hyresvärden delgav J-Å.F. uppsägningen den 21 augusti 1992. Vid detta tillfälle var för övrigt augustihyran betald, dock med ett lägre belopp än som bestämts i hyresförhandlingarna. Sammanfattningsvis finner hovrätten att klagandena haft visst fog för att anta att deras lägenhet inte skulle drabbas av hyreshöjning den 1 juli 1992, att hyresvärden inte på sedvanligt sätt informerat dem om det rätta beloppet samt att det inte är visat i målet att de fått uppgift om det förhöjda beloppet förrän vid förhandlingen i hyresnämnden. Med hänsyn härtill bör ränta på hyresfordringen utgå först från den 1 mars 1993.