RH 1996:29
Narkotikabrott bestående i innehav av 8,97 g amfetamin har ansetts som ringa.
Åklagaren yrkade ansvar å C-G.B. för narkotikabrott jämlikt 1 § 6 p. narkotikastrafflagen (1968:64) under påstående att C-G.B. den 8 mars 1994 vid en bilresa mellan Stockholm och Ljusdal olovligen innehaft 8,97 g amfetamin, som förvarats i en strumpa på hans fot.
C-G.B. erkände gärningen, men gjorde gällande att narkotikabrottet skulle bedömas som ringa brott.
Ljusdals tingsrätt (1994-06-08, lagmannen Jan-Olov Brännström samt nämndemännen Arne Hjert, Sonja Johansson och Helge Lundqvist) dömde C-G.B. jämlikt 2 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott, ringa brott, till dagsböter.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma C-G.B. för narkotikabrott enligt 1 § 6 p. narkotikastrafflagen och bestämma påföljden till fängelse.
C-G.B. bestred ändring.
Hovrätten för Nedre Norrland (1996-01-31, hovrättsråden Gösta Grefberg och Anders Lind, t.f. hovrättsassessorn Tomas Sandström, referent, samt nämndemännen Åsa Norberg och Yngve Nilsson) fastställde överklagade domen och uttalade i domskälen följande.
C-G.B. har i enlighet med tingsrättens dom gjort sig skyldig till narkotikabrott den 8 mars 1994.
Åklagaren har under åberopande av motivuttalanden i prop. 1992/93:142 s. 16 f. hävdat att den nedre gränsen för när innehav av amfetamin är att hänföra till narkotikabrott av normalgraden, och alltså inte till ringa brott, sänkts från ca 8 g till ca 6 g genom den ändring av 2 § narkotikastrafflagen som trädde i kraft den 1 juli 1993.
Departementschefen har i nämnda lagstiftningsärende beträffande narkotikabrott avseende innehav av amfetamin för eget bruk antagit att mängden 8 g gällt som en yttersta gräns för när brottet kan bedömas som ringa och menat att denna gräns borde sänkas något.
Av förarbetena framgår att departementschefens uttalanden gjorts inför en lagändring vars syfte varit att i lagtexten närmare ange vilka huvudsakliga omständigheter som kan medföra att ett narkotikabrott bedöms som ringa, nämligen arten och mängden narkotika men också andra omständigheter. Däremot synes det inte ha varit något huvudsyfte med lagändringen att åstadkomma en generell straffskärpning för sådana gärningar som dittills hade bedömts som ringa brott.
Direktiv i lagförarbeten har i sig ingen bindande verkan utan beaktas normalt av domstolarna i syfte att erhålla ökad förståelse för lagstiftningens syften. Det måste anses vara direkt olämpligt att lagstiftaren genom förarbeten ger tolkningsförslag eller andra anvisningar till domstolarna i hänseenden som faller utanför den lagstiftningsfråga som är aktuell och sålunda söker ändra eller påverka den rättspraxis som utbildats i anslutning till ett lagstadgande. I stället är det för rättstillämpningen av utomordentlig vikt att en åsyftad ändring av gällande rätt från lagstiftarens sida kommer till uttryck genom föreskrifter i lag. Mot bakgrund av det nu anförda, och då det i förevarande sammanhang dessutom finns anledning att ifrågasätta om departementschefen uppfattat innebörden av rådande rättspraxis på ett riktigt sätt, anser sig hovrätten kunna bortse från de berörda motivuttalandena om mängdgränsen för ringa narkotikabrott.
Med beaktande av arten och mängden narkotika - 8,97 g amfetamin - som C-G.B. innehaft - uppenbarligen för eget bruk - samt omständigheterna i övrigt finner hovrätten i likhet med tingsrätten att narkotikabrottet är att bedöma som ringa.