RH 1996:42
Straffvärde och påföljd vid grov förskingring.
Åklagaren yrkade ansvar å B.F. för grov förskingring med följande gärningsbeskrivning:
B.F. har under tiden den 1 januari 1989 - den 5 april 1994 som anställd i Sparbanken Sverige AB (banken) och i egenskap av kassaförvaltare i Länssparbanken Värmlands IF (LVIF) självständigt skött föreningens ekonomiska angelägenheter varvid han inom ramen för fastställd budget i realiteten haft möjlighet att utanordna medel för verksamheten från ett huvudbokskonto i banken. - B.F. har under angiven tid vid 351 tillfällen utanordnat sammanlagt 620 856 kr vilka utbetalats till honom via en kontantkassa i banken. Han har därvid åsidosatt sin redovisningsskyldighet genom att tillägna sig en övervägande del av det utbetalda beloppet, vilket inneburit vinning för honom och skada för banken.
B.F. medgav förskingring av ett sammanlagt belopp om ungefär 130 000 kr men bestred i övrigt ansvar.
Karlstads tingsrätt (1995-09-13, f.d. rådmannen Folke Fredlund samt nämndemännen Per-Olof Pahlin, Marianne Gerard och Margareta Enberg) dömde B.F. för grov förskingring till villkorlig dom.
Tingsrätten, som på anförda skäl fann styrkt att B.F. av föreningens medel tillägnat sig åtminstone 400 000 kr, anförde vidare: B.F. är alltså befunnen skyldig till att i sitt uppdrag som kassör för LVIF ha tillägnat sig 400 000 kr och därigenom ha åsidosatt sin redovisningsskyldighet till vinning för honom själv och skada formellt i första hand för föreningen men i praktiken för banken, som synes ha påtagit sig den uppkomna förlusten. Härigenom har han förfallit till ansvar för förskingring. Brottet måste bedömas som grovt. Detta föranledes först och främst av det förskingrade beloppets sammanlagda storlek. Men därtill bidrar också dels att B.F. för genomförande av sin brottsliga verksamhet begagnat av honom utfärdade bokföringsorder, som upptagit oriktiga uppgifter om de belopp, vartill de i dessa bokföringsorder angivna utgifterna belöpt sig, dels - i åtminstone indirekt avsikt att försvåra utsikterna att avslöja honom - undanröjt föreningens bokföringshandlingar för 1991 och 1992. (Att han förfarit så också med bokföringsmaterialet för tidigare år, är däremot inte styrkt.) - Visserligen föreligger också mildrande omständigheter. Sålunda är det ytterligt anmärkningsvärt, att vare sig LVIF eller banken låtit B.F:s verksamhet bli föremål för någon som helst revision före 1994. Det är självfallet det förhållandet, som möjliggjort, att B.F:s förskingringar kunnat få den stora omfattning, som de fått, ja, måhända t.o.m. att de alls kommit till stånd. Vidare måste beaktas, att den förtroendeställning B.F. missbrukat genom brotten inte varit mer ansvarsfull än vid förskingringsbrott i allmänhet, snarare tvärtom. Som kassör i LVIF har han inte haft mera vidsträckt ansvar än andra föreningskassörer, och har föreningen tydligen inte praktiskt riskerat att få svara för de förskingrade beloppen. Och i fråga om hans ansvar mot banken är att anmärka, att i den mån han intagit förtroendeställning till banken vid utövandet av brotten, det inte varit i sin egenskap av vaktmästare och så småningom innehavare av kassatjänst vid banken utan som LVIF:s kassör, och har den förtroendeställningen förorsakats av att banken inte tillsett, att dess utanordningsbestämmelser blivit tillämpade utan tillåtit den därtill obehörige B.F. att utfärda bokföringsorderna och fortsätta därmed år efter år. De sålunda föreliggande mildrande omständigheterna är emellertid inte av beskaffenhet att kunna rubba ställningstagandet, att B.F:s förskingringsbrott är av grovt slag. - B.F. är inte noterad i kriminalregistret. Enligt vad som inhämtats från företagen personutredning, lever han under ordnade förhållanden. Någon särskild anledning befara, att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, förekommer bl.a. på grund härav inte. Förutsättningar för att meddela honom villkorlig dom är följaktligen för handen, om inte hinder får anses uppkomma till följd av straffvärdet och arten av hans brott. Brottslighetens art utgör därvidlag inte något hinder. Straffvärdet åter är så högt, att ett gränsfall får bedömas föreligga. Med tanke dels på de mildrande omständigheter, som framkommit, och dels på att B.F:s förskingringar medfört, att han efter 32 års tjänstgöring hos banken avskedats från sin tjänst och nu saknar egentlig arbetsanställning, finner dock rätten det inte vara ofrånkomligt att döma till fängelse. Rätten bestämmer alltså påföljden till villkorlig dom. Eftersom omfattande skadeståndsskyldighet åvilar B.F. på grund av hans brott, och han även bortsett därifrån har en för honom mycket besvärande skuldbörda, finns skäl underlåta att förena den villkorliga domen med böter.
B.F. överklagade domen med yrkande att hovrätten skulle döma honom för förskingring avseende ett belopp om 130 000 kr.
Åklagaren bestred ändring. Han yrkade vidare att B.F. skulle dömas till fängelse.
Hovrätten för Västra Sverige (1996-04-30, hovrättsråden Sigvard Helin och Kent Jönsson, referent, hovrättsassessorn Katarina Wingård samt nämndemännen Ragnar Andersson och Ingrid Palmgren) ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse tio månader.
I domskälen fann hovrätten liksom tingsrätten styrkt att de medel B.F. tillägnat sig uppgått till i vart fall 400 000 kr samt att fråga var om grov förskingring. Hovrätten fortsatte: När det gäller påföljden finns det, som tingsrätten konstaterat, skäl som talar för villkorlig dom. Brottet har emellertid avsett ett mycket betydande belopp. På grund härav och då övriga omständigheter kring brottet ej föranleder annan bedömning är straffvärdet så högt att villkorlig dom ej bör komma i fråga. B.F. bör därför dömas till fängelse. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd beaktar hovrätten att B.F. på grund av brottet avskedats från sin tjänst.