NJA 1989 s. 810

Domskäl

TR:n (lagmannen Osten-Sacken och en nämndeman) anförde i dom d 6 juli 1987, såvitt nu är i fråga:

Domskäl. - - - Övriga tilltalade har förnekat brott under uppgift att de vid sina beställningar räknat med att kunna erlägga betalning och även avsett att göra detta.

Av dels uppgifter, som lämnats av åklagaren och inte ifrågasatts av de tilltalade, dels vad dessa berättat, dels den vittnesutsaga som lämnats av sekreteraren R.W-P. framgår till en början följande. Fiskars AB är ett dotterföretag till det finska bolaget Fiskars Oy AB och marknadsförde och sålde i Sverige moderbolagets produkter, främst knivar, saxar och annan köksutrustning. Vid tiden för de i målet ifrågavarande beställningarna var verksamheten tämligen nyetablerad. Beställningar kunde ske dels genom en av bolaget särskilt anlitad säljarkår dels direkt hos bolaget per post eller telefon. Vid sidan av de stora kunderna fanns ett litet antal kunder, bl a skärslipare, som enbart gjorde beställningar per telefon. Under tiden febr-juni 1985 förekom telefonbeställningar från ett 15-tal kunder - däribland de tilltalade - som var bosatta i eller nära Borlänge, Falun, Örebro och Gävle. Beställningarna togs som regel emot av hos bolaget då anställda R.W-P.. Hon brukade vid förfrågningar från nya kunder informera dem om bolagets varusortiment och betalningsvillkor, innebärande 30 dagars kredit och dröjsmålsränta med två procent i månaden, och översände till dem bland annat prislistor, vari dels bolagets priser dels rekommenderade utförsäljningspriser angavs. Inga kreditupplysningar rörande kunderna inhämtades från Fiskars' sida. Fakturering skedde i regel i samband med leveranserna. I fakturorna angavs som betalningsvillkor 30 dagar netto från fakturadatum. - Med anledning av att ingen av de tilltalade erlade någon betalning för på dem utställda fakturor företog bolaget under hösten 1985 närmare undersökningar och tog personlig kontakt med ett flertal av de tilltalade. I anslutning därtill uppgjordes i vissa fall avbetalningsplaner.

Åklagaren har inte gjort gällande att de tilltalade handlat i samråd med varandra, och målet har i huvudsak handlagts särskilt beträffande envar av dem. Dock har åtalen mot J.J. och M.H., vilka är gifta med varandra, handlagts gemensamt. - Åklagaren har i sina gärningsbeskrivningar inte påstått att någon av de tilltalade vid sina samtal med R.W-P. eller annan hos Fiskars rörande sina förhållanden lämnat oriktiga uppgifter ägnade att missleda i fråga om deras betalningsförmåga. Ett enbart förtigande av omständigheter av sådant slag kan inte medföra ansvar för kreditbedrägeri. I den mån de tilltalade visats ha lämnat felaktiga uppgifter kan detta dock få betydelse vid bedömningen av deras betalningsvilja. Av avgörande betydelse vid detta bedömande är vidare vad de tilltalade själva insett i fråga om sin betalningsförmåga mot bakgrund av dels sin ekonomiska situation och sina personliga förhållanden i övrigt dels sina möjligheter att själva avyttra de beställda varorna med tillräckligt fördelaktigt ekonomiskt resultat. I beställningarna kan inte intolkas en garanti för att full betalning skulle erläggas inom kreditmånaden. Det torde inte vara ovanligt att särskilt mindre företagare medvetet utnyttjar möjligheterna till ytterligare kredit mot dröjsmålsränta. I den mån de tilltalade räknat med att behöva överskrida betalningsmånaden men väl att kunna betala såväl fakturabelopp samt dröjsmålsränta inom rimlig tid, skall detta därför enligt TR:ns mening inte medföra straffansvar för dem.

Mot den angivna bakgrunden företar TR:n sin prövning i fråga om varje tilltalad för sig.J.J. och M.H.

J.J. har uppgivit: Han saknar yrkesutbildning men har under många år sporadiskt sysslat med skärslipning. Han missbrukar alkohol och har tidvis fått socialhjälp. Han bodde med sin hustru M.H. i en villa i Björka i Gagnef nära Borlänge. I början av 1985 inköpte han en slipmaskin. Med denna följde en katalog från Fiskars. Han ringde upp bolaget och talade med R.W-P.. Han sade sig vara skärslipare och hörde sig för om bolagets sortiment och betalningsvillkor. R.W-P. sade att saxar och kockknivar gick bäst. Efter att ha funderat på saken gjorde han d 21 febr 1985 en första beställning av främst saxar och knivar. Därvid räknade han med att kunna få 5-10 kr utöver inköpspriset för varje artikel och därigenom få in tillräckligt med pengar till att kunna betala varorna med. Han tänkte göra avbetalningar då och då. Skärsliperiet gick dåligt och inbragte som bäst kanske 500 kr i veckan. Leveransen kom d 28 febr. Han fick då inte full leverans av alla varor. Det blev inte av att påtala detta. Till en början bedrev han försäljningen i samband med sliperiet. Han sålde en del. För pengarna köpte han tapeter med mera till huset och bytte bil, varvid han erlade 1 500 kr i mellanskillnad. I övrigt gick pengarna åt till familjens upphälle. Han hade inga andra inkomster, och ekonomin var "i botten". Han kunde därför inte lägga undan några pengar för Fiskars' räkning. Vid den andra beställningen, d 12 mars, sade han till R.W-P. att försäljningen gick dåligt och att han inte kunde betala inom 30 dagar.

R.W-P. rådde honom att pröva nya artiklar, bl a filéknivar. Hon hade stor övertalningsförmåga. I april eller maj övergick han till ambulerande försäljning i gårdarna i Leksandstrakten. Då han inte har körkort, anlitade han en grabb som chaufför. Han fick nu utgifter för bensin och till grabbens och eget uppehälle under resorna. M.H. följde inte med på dessa. Han hade sålt slut på det första partiet, och vid samma tid kom han in i en supperiod. När han var på fyllan sålde han varorna till inköpspriset. Pengarna gick åt till sprit och bensin. Mycket stals från bilen. Han hade dock alltjämt avsikt att betala. Han kan inte förklara varför han gjorde de ytterligare beställningarna. Vid den sista beställningen, d 25 mars, hade hans faktura på den första beställningen ännu inte förfallit. Troligen i april ringde han till R.W-P. och begärde anstånd med betalningen. Hon sade att han skulle betala så snart han fick in pengar. Han har dock inte betalat något. Vid ett tillfälle då han var bortrest gjorde M.H. en beställning utan hans vetskap. Leveransadressen angavs därvid till Tuna, Hessberg, Idkerberget. Där bodde hans mor. Anledningen till detta förfarande var att såväl han som M.H. var bortresta. När de återkom, ringde de till ASG och dirigerade om leveransen till Björka. Han sålde sedan av detta parti på samma sätt som han gjort med de varor han själv beställt. Det mesta blev stulet. Någon polisanmälan har han dock inte gjort. Han gjorde en enda större affär, varvid han sålde Fiskarsprodukter för 18 000 kr till ett överskottslager i Tuna, Hessberg. För pengarna köpte han bland annat en stereo och en taklampa. Resten söp han upp. Han började nyktra till i aug-sept 1985. Då var lagret så gott som slut. Han vet inte hur mycket han då hade fått in på försäljningen men tror att nettot kan röra sig om ca 50 000 kr inklusive vad de av M.H. beställda varorna inbragte.

Vid ett tillfälle kom hans morbror Y.G. på besök, varvid han visade denne sitt lager. Även hans syster G.N. såg lagret. Också hans bror G.G. kom en gång och tittade på artiklarna. G.G. fick en Fiskars-katalog av honom. I övrigt har han inte talat med någon om Fiskars, och han känner inte till om någon annan i släkten gjort beställningar där. De uppgifter som han vid förundersökningen lämnat därom, att försäljningen i Tuna- Hessberg till hälften skett för G.N:s räkning och att han skulle ha givit henne 9 000 kr av vad som inflöt vid försäljningen, är felaktiga; han var berusad vid förhören.

M.H. har uppgivit: Hon hade tidigare varit lokalvårdare. Periodvis var hon arbetslös. Under tiden från mars till början av maj 1985 hade hon en anställning som lokalvårdare i Mockfjärd. Därefter hade hon inga egna inkomster. Hon har själv alkoholproblem men var inte inne i någon missbruksperiod vid i målet aktuell tid. Hon och J.J. hade gemensam ekonomi. J.J. sade att försäljningen av knivar och saxar gick dåligt och att han inte fått in tillräckligt med pengar för att kunna betala Fiskars. Vid hennes egen beställning d 3 maj 1985 var J.J. inne i en supperiod, och hon gjorde beställningen på eget bevåg. Hon avsåg att sälja själv och trodde att hon som nybörjare skulle lyckas bättre än J.J.. Eftersom hon varken hade bil eller körkort tänkte hon att en gammal kompis i Örebro skulle kunna hjälpa till, men det blev aldrig av att tillfråga denna. Hon skrev upp vissa saker ur J.J:s katalog från Fiskars och ringde upp R.W-P.. Vid samtalet uppgav hon att hon inte hade någon firma och tänkte sälja på marknader. R.W-P. talade om vilka produkter som var bra och sade att fakturan skulle komma efteråt. Hon visste priserna i stort. Hon beräknade att beställningen skulle gå på ca 60 000 kr. Emellertid fick hon mer varor än hon beställt. Hon kontrollerade inte leveransen genast. Det blev inte så att hon sålde något själv. Med anledning av J.J:s supande reste hon bort och hälsade på sina barn. Hon hade lovat J.J. att denne skulle få sälja själv om han ville, och han sålde därefter hennes varor tillsammans med sina egna. J.J. har inte redovisat försäljningarna till henne men bidrog till deras gemensamma utgifter. Hon hade inga pengar att betala Fiskars med. Någon gång under sommaren 1985 ringde hon upp Fiskars för att tala med R.W-P. om en avbetalningsplan, men bolaget hade stängt för semester.

R.W-P. har i sitt vittnesmål uppgivit: Hon anställdes hos Fiskars i dec 1983 som sekreterare åt den verkställande direktören och lämnade bolaget i febr 1986. Hennes arbete bestod bl a i ordermottagning, bevakning av leveranser, fakturering och handhavande av alla in- och utbetalningar. Hon hade ett formulär, på vilket hon vid telefonbeställningar fyllde i uppgifter om beställarens namn och adress och vilka varor som beställdes. Hon brukade bl a tillfråga kunderna var de ämnade bedriva sin försäljning, detta emedan de inte fick konkurrera inom ett område som täcktes av den befintliga försäljningsorganisationen. Ingen kontroll gjordes av beställarens uppgifter. Betalningsvillkoren framgick av den broschyr, som hon brukade översända till kunderna. Större order, på 10 000-tals kronor, visades för verkställande direktören för godkännande. Hon har aldrig beviljat längre kredit än på 30 dagar och saknade befogenhet därtill. Vid nybeställningar hade hon möjlighet att kontrollera att tidigare utställda fakturor betalats av kunden men hon företog inte alltid någon sådan kontroll. Det var inte så vanligt att kunderna misskötte sina betalningar. Bolaget hade vissa leveranssvårigheter, vilket bl a medförde att en del beställningar inte effektuerades på en gång. Det gällde för bolaget att komma igång, och marknaden var hård speciellt för knivar. Hon kände därför en press på sig. Hon gav dock inga råd till kunderna utan redogjorde endast för sortimentet. Smärre felleveranser förekom i början. I april 1985 togs frågan om bl a kreditvillkoren upp till diskussion inom bolaget. Allt fler G-sons ringde och ville beställa. I juni samma år började hon begära utförligare uppgifter av en del kunder och erbjuda leverans mot postförskott i vissa fall. Ingen ringde och ville återlämna varor. Kontrollen skärptes efter sommaren 1985. - Hon minns att J.J. gjorde flera beställningar. Han berättade hur han bedrev sin försäljning. Hon minns också beställningen från M.H.. Denna berättade att hon hade startat en semesterby på den ort som hon angav som leveransadress. En gruva skulle finnas i närheten, och M.H. skulle öppna en butik där och bl a sälja köksutrustning. Med hänsyn till orderns storlek visade hon den säkerligen för sin chef.

M.H. har förnekat att hon till R.W-P. lämnat sådana uppgifter om sin verksamhet som vittnet nämnt om men uppgivit att hon för denna omtalat att hon och hennes make - vars namn hon inte nämnde - skulle starta en firma, något som de tidigare diskuterat sinsemellan men som inte hade blivit av.

I målet har även föredragits skriftlig utredning i form av kopior av hos Fiskars upprättade beställningslistor, fraktsedlar och fakturor.

TR:ns bedömning.

Utredningen visar att J.J. har gjort de mot honom påstådda beställningarna och - i vart fall i allt väsentligt - också erhållit de beställda varorna. I betraktande av de uppgifter han lämnat om sina förhållanden och hans uppenbarligen bristfälliga planering av försäljningsverksamheten kan ifrågasättas om han inte redan från början haft bedrägligt uppsåt. TR:n godtar dock hans uppgift, att han vid den första beställningen räknat med ett sådant resultat att han skulle kunna göra rätt för sig mot Fiskars och även avsett att betala. Sedan han påbörjat försäljningen har han enligt egen utsago funnit att denna gick dåligt; i vart fall har han underlåtit att avsätta pengar till betalning av varorna och förbrukat inflytande medel för egna eller familjens utgifter. Han har likväl gjort ytterligare beställningar. Det måste vid angivna förhållanden antas att J.J. vid dessa beställningar inte räknat med att erlägga betalning utan avsett att helt förbruka vad som inflöt för egen del. Detta antagande vinner ytterligare stöd av det förhållandet, att han inte heller senare till någon del fullgjort sin betalningsskyldighet. J.J. har således, sig till vinning och till skada för Fiskars, vid två beställningar medelst vilseledande i fråga om sin vilja att betala förmått bolaget att leverera varor till honom. J.J. har således gjort sig skyldig till bedrägeri i två fall.

Inköpspriset för varorna har uppgått till sammanlagt över 76 000 kr. Värdet kan inte anses vara så betydande att brotten enbart av den anledningen är att bedöma som grova. Inte minst med hänsyn till Fiskars' underlåtenhet att företa någon kontroll av J.J:s betalningsförmåga finns inte heller i övrigt skäl för en sådan bedömning. - - -

M.H., som haft åtminstone viss kännedom om sin makes försäljningsverksamhet, har vid sin beställning haft tillgång till Fiskars' katalog. Med hänsyn härtill och till den angivna vittnesutsagan saknas anledning till annat antagande än att hon varit medveten om vad hon beställde och om de priser som gällde. Hon saknade egen erfarenhet av försäljningsarbete och hade själv inte tillgång till bil. Hon har enligt egen uppgift heller inte sålt något av varorna. Med hänsyn till beställningens stora omfattning förtjänar hennes uppgifter om att hon handlat på eget bevåg och vid beställningen själv avsett att sälja varorna på marknader ingen tilltro. Fastmera måste antas att hon handlat i samförstånd med J.J. och att hon redan från början avsett att, såsom också blev fallet, denne skulle sälja varorna. Detta antagande bestyrks ytterligare av den omständigheten, att M.H. vid beställningen inte angivit sin egen adress utan J.J:s mors. Den förklaring som J.J. lämnat härtill förtjänar med hänsyn till makarnas fortsatta handlande inte något avseende. Genom vittnesutsagan anser TR:n vidare styrkt att M.H. även lämnat vittnet oriktiga uppgifter i fråga om sin verksamhet. Syftet med dessa vilseledande uppgifter torde ha varit att bolaget inte skulle sätta hennes beställning i samband med J.J., vilken vid tiden för beställningen hade förfallna skulder till Fiskars på över 40 000 kr. M.H. var medveten om att hon själv saknade varje möjlighet att betala vad hon beställde. Hon har inte brytt sig om att avfordra J.J. någon redovisning och hade av denne hört att hans försäljning gick dåligt.

Vid angivna förhållanden anser TR:n att det måste hållas för visst, att M.H. vid sin beställning inte avsett att Fiskars skulle få någon betalning. Hon har således gjort sig skyldig till bedrägeri.

Genom brottet har M.H. åtkommit varor för ett sammanlagt inköpspris av ca 186 000 kr. Redan med hänsyn härtill måste brottet anses grovt. Till det sagda kommer att M.H. handlat med en viss förslagenhet.

M.H. är ostraffad. Vad som upplysts om henne i avgiven personundersökning visar att individualpreventiva skäl talar för att hon ådöms skyddstillsyn. Vad som förut sagts om brottets grovhet gör dock att enligt TR:ns mening hänsynen till allmän laglydnad väger tyngre. Vid denna bedömning har TR:n också tagit hänsyn till att M.H. kan ha handlat under påverkan av sin make. Denna omständighet, liksom att M.H. är ostraffad, bör beaktas vid straffmätningen. - - -G.N.

G.N. har uppgivit: Hon hade ensam hand om sina två minderåriga barn. Hon var arbetslös och levde på socialhjälp. Hon saknade erfarenhet av försäljningsarbete. I sin mors, S.G:s, bil anträffade hon en J.J. tillhörig katalog från Fiskars och kom på tanken att själv göra en mindre beställning därifrån för ca 1 500 kr för att göra sig en liten förtjänst genom att sälja varorna på marknader i Dalarna. Hon tänkte sig därvid att kunna låna moderns bil. Det fanns ingen prislista i katalogen. Hon talade med R.W-P. per telefon. Denna redogjorde för vad som fanns och gick att sälja samt angav priser med mera. R.W-P. upplyste också om att hon inte behövde betala allt på en gång. Hon gjorde då en beställning. När leveransen kom, fanns av henne beställda kökstavlor inte med. Hon ringde då på nytt upp R.W-P.. R.W-P. uppgav att leveransen var försenad och nämnde att bl a kockknivar var väldigt lätta att sälja. Det blev så att hon beställde ännu mer varor. Hon visste då inte hur mycket den första beställningen gick på och klarade inte av att säga nej till R.W-P:s förslag vid det senare tillfället. Hon visste inte hur mycket hon beställde eller vad det skulle kosta. Kort efter sistnämnda beställning fick hon en faktura på ca 37 000 kr avseende den första leveransen. Hon reagerade och tänkte återlämna vad hon inte skulle kunna sälja men talade aldrig med R.W-P. härom. När den andra leveransen kom ansåg hon att hon fått mycket och att dubbelleveranser skett. Hon ringde då upp R.W-P. och sade att hon fått mer än hon beställt, men R.W-P. svarade att det var lättsålda saker och att hon skulle försöka. Hon behöll varorna men vidtog inga åtgärder för att sälja dem, utan hela lagret låg kvar i hennes bostad. Hon fick en faktura även på den andra leveransen på över 188 000 kr. Någon gång i maj träffade hon två herrar på en dansrestaurang, vilka hette J. och D.. Hon kände dem inte tidigare. Hon berättade för dem om varorna från Fiskars. De sade sig vilja undersöka om dessa kunde säljas på marknader och i så fall hjälpa henne med försäljningen. Efter ett par dagar ringde de, varefter de kom och hämtade hela lagret. Hon tog inga uppgifter om deras fullständiga namn eller adresser och fick heller inte något kvitto av dem. De verkade mycket trovärdiga. Därefter har hon emellertid inte hört av dem. Hon har inte gjort några försök att få tag i dem och har inte heller polisanmält händelsen.

R.W-P. har - utöver vad som ovan antecknats vid behandlingen av åtalet mot J.J. - uppgivit bl a följande: G.N. uppgav vid sin första beställning att hon hade en sybehörsaffär, som hennes syster hjälpte henne med, och att de redan sålde saxar och dylikt i affären. Hon skulle kontakta G.N. med anledning av den andra beställningen men vid försök att nå henne per telefon svarade en annan kvinna, som hon trodde var G.N:s syster. Det är möjligt att hon fick telefonnumret först en tid efter beställningarna, när hon börjat göra närmare undersökningar. Vid ett senare försök att nå G.N. per telefon svarade M.V., vilken även han förekom i Fiskars' kundregister.

G.N. har härtill uppgivit: Det är osant att hon uppgivit sig ha en sybehörsaffär. M.V., som är bror till henne, bodde på annan ort. Hon kan inte förklara hur R.W-P. fått fel telefonnummer.

Med hänsyn till vad R.W-P. omvittnat och till vad i övrigt förekommit måste det betecknas som osannolikt att G.N. inte skulle ha fått klart för sig hur stora beställningar hon gjort eller vad varorna skulle kosta. Om uppgiften skulle vara riktig, tyder den på att G.N. har varit likgiltig för vilket betalningsansvar hon åtog sig. Det kan knappast antas att Fiskars skulle ha levererat vida fler varor än som beställts. Om ett misstag verkligen förekommit, hade det varit naturligt att G.N. påtalat detta. Så har uppenbarligen inte skett. Uppgiften att G.N. utan ersättning skulle ha överlämnat hela sitt lager till två för henne okända män utan att ens ta reda på deras namn och adresser är sådan, att den inte förtjänar avseende. Att G.N. skulle ha avsett att själv sälja varorna motsägs av att hon enligt egen uppgift inte vidtagit någon åtgärd i detta syfte. Anledning saknas vidare att ifrågasätta sanningshalten i vittnesuppgiften om att G.N. sagt sig inneha en sybehörsaffär, något som inte överensstämde med det verkliga förhållandet. Denna osanna uppgift kan G.N. antas ha lämnat i syfte att förmå Fiskars till leverans.

Vid nu redovisade förhållanden står det enligt TR:ns mening utom tvivel att G.N. vid båda beställningarna saknat vilja att erlägga betalning. Sannolikt har hon handlat som bulvan för annan eller andra personer. Hon har således i båda fallen gjort sig skyldig till bedrägeri.

Anledningen till att G.N. gjort beställningar vid två tillfällen, ehuru någon försäljning däremellan inte skall ha förekommit, har inte klarlagts. Med hänsyn till att den första beställningen inte kan anses ha avsett ett betydande värde och till Fiskars' bristande kontroll anser TR:n detta brott inte vara grovt. Värdet av den andra beställningen är sådan att gärningen inte kan bedömas som annat än grovt bedrägeri.

Hänsynen till allmän laglydnad medför att annan påföljd än fängelse inte bör väljas för G.N:s del.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.H. enligt 9 kap 3 § BrB för grovt bedrägeri till fängelse 8 månader och G.N. enligt 9 kap 1 och 3 §§ BrB för bedrägeri och grovt bedrägeri till fängelse 10 månader.

Nämndemännen Ljunggren och Pontéus var skiljaktiga såvitt avsåg påföljden för M.H. och G.N. och anförde: M.H. och G.N. kan båda antas ha handlat under påverkan av andra personer. De är ostraffade, och skäl saknas till antagande att de kommer att begå nya brott. Med hänsyn till det anförda och till den tid, som förflutit sedan brotten begicks, anser vi att frihetsberövande påföljd inte är oundgängligen erforderlig för deras del. Beträffande M.H. visar personutredningen att hon är i behov av övervakning. Hon bör därför ådömas skyddstillsyn. G.N. saknar behov av övervakning. Vi meddelar därför henne villkorlig dom.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har M.H., G.N. och - - - hörts på nytt. Vidare har förnyat förhör hållits med vittnet R.W-P..

HovR:n, som i likhet med TR:n finner M.H., G.N. och - - - skyldiga till de med åtalet avsedda gärningarna, finner inte anledning att frångå TR:ns bedömning i fråga om brottens rubricering.

Den brottslighet som M.H., G.N. och - - - gjort sig skyldiga till är av allvarligt slag. Som TR:n funnit bör av hänsyn till allmän laglydnad påföljden för envar av dem bestämmas till fängelse. Vad TR:n förordnat i fråga om fängelsestraffens längd kan godtas. TR:ns dom skall därför stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Referenten, adj led Camitz, var skiljaktig i fråga om påföljden för M.H. och G.N. och anförde: M.H. och G.N. förekommer inte tidigare i kriminalregistret. Det har i målet framkommit att de vid tiden för gärningarna levde under svåra sociala förhållanden. M.H. var arbets- och bostadslös och hade problem i äktenskapet. Vidare missbrukade hon alkohol. G.N. var ensamstående med två mindre barn. Även hon var arbetslös och hade en urusel ekonomi. På grund av en separation befann hon sig i en psykiskt pressad situation. I HovR:n har upplysts att M.H. numera helt upphört med sitt alkoholmissbruk. Hon arbetar som vårdbiträde på ett ålderdomshem och har erhållit egen lägenhet i Insjön. Hon planerar att utbilda sig till sjukvårdsbiträde. Hon får stöd av Filadelfiaförsamlingen. Även för G.N. ser situationen ljusare ut. Hon synes ej längre ha några personliga problem och planerar nu att så snart hon får hjälp med barnomsorgen genomgå en arbetsmarknadsutbildning. - Den förmögenhetsbrottslighet som M.H. och G.N. övertygats om är med hänsyn till beloppens storlek att anse som grov. I övrigt har inte visats någon större förslagenhet från deras sida. Vidare har Fiskars' totala underlåtenhet att kontrollera beställarnas betalningsförmåga varit helt avgörande för brottslighetens genomförande och omfattning. Fiskars har under den i målet aktuella tiden godtagit beställningar från de vid TR:n tilltalade personerna till ett sammanlagt belopp om drygt 1,3 miljoner kr och inte vid något tillfälle vägrat någon beställning från dessa. Fiskars har sålunda godkänt bl a M.H:s beställning å 186 320 kr och G.N:s beställning å 188 522 kr utan någon som helst föregående kontroll, till exempel genom att inhämta kreditupplysningar på dem.

Fiskars' agerande framstår mot denna bakgrund som synnerligen anmärkningsvärt. Det kan inte heller uteslutas att brottsligheten mer haft sin grund i M.H:s och G.N:s sociala situation och därmed sammanhängande oförmåga att sätta stopp för påverkan utifrån av närstående än i en alltigenom medveten brottslig avsikt. - Med hänsyn till vad som nu anförts finner jag att brottsligheten i sig inte kan anses vara av så allvarlig beskaffenhet att fängelsestraff av allmänpreventiva skäl är oundgängligen erforderliga i M.H:s och G.N:s fall. Som framgått föreligger dessutom starka skäl av individualpreventiv karaktär att inte ådöma dem fängelse. Då det inte finns anledning att befara någon fortsatt brottslighet från deras sida bör påföljden därför för envar av dem bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till de dryga skadestånd som M.H. och G.N. ålagts att utge bör påföljden inte förenas med något bötesstraff.

Domskäl

Domskäl. M.H. och G.N. har hörts på nytt vid huvudförhandling i HD. Deras därvid lämnade berättelser angående de närmare omständigheterna kring de åtalade gärningarna överensstämmer i allt väsentligt med vad som i dessa delar antecknats i TR:ns dom.

I likhet med TR:n och HovR:n finner HD genom utredningen i målet styrkt att M.H. och G.N. gjort sig skyldiga till de gärningar som åtalen avser.

Frågan är därefter, huruvida M.H:s brott och vad G.N. gjort sig skyldig till i samband med sin andra beställning av varor d 3 april 1985 skall betecknas som bedrägeri eller grovt bedrägeri. Det kan då till en början fastslås, att det i båda fallen varit fråga om betydande värden, nämligen omkring 185 000 kr. Brotten avser således belopp som är nära nog dubbelt större än vad som enligt praxis normalt medför att ett bedrägeri hänförs under 9 kap 3 § BrB (jfr prop 1975/76:42 s 10 och 23 samt SOU 1983:50 s 214).

Visserligen kan värdena inte ensamma bli avgörande för hur brotten skall rubriceras. Av betydelse blir också målsägandens förhållanden - inte bara vilken skada han förorsakats utan bl a också i vad mån hans handlande kan anses ha underlättat sådana brottsliga förfaranden som åtalet rör. I detta hänseende bör framhållas att berörda företrädare för Fiskars AB under den i målet aktuella tiden handlat förvånansvärt lättsinnigt genom att försumma varje kontroll av beställarnas uppgifter om sig själva och sina affärsförhållanden, och detta även när det som här gällt mycket betydande och ibland upprepade beställningar från enskilda personer, som dessutom knappast kan ha gett intryck av att ha någon branschkännedom. Bolagets företrädare synes rentav ha medverkat till att beställningarna blivit större än de tilltalade från början avsett, väl inte genom att leverera mera varor än som beställts men genom viss påverkan i samband med beställningarna. Särskilt med hänsyn till de tilltalades berättelser om vad som hände med de beställda varorna framstår det dessutom - trots att de påstått motsatsen - som övervägande troligt att de i själva verket handlat under påverkan av andra och då närmast som "bulvaner". Inte heller vittnar deras förfaranden om nämnvärd förslagenhet; eftersom de uppgett sitt riktiga namn var risken för upptäckt uppenbar. Vad som nu sagts kan tala för en mildare bedömning av gärningarna än värdet av beställningarna i och för sig skulle motivera.

Å andra sidan måste beaktas att de åtalade gärningarna ingått i en serie av liknande brottslighet, som haft det gemensamt att beställarna utnyttjat de angivna bristerna i bolagets kontroll. M.H. och G.N. måste ha känt till detta förhållande och insett att den samlade förlusten för bolaget kunde bli mycket stor.

Vid en sammanvägning av de omständigheter som redovisats finner HD att trots de mildrande omständigheter som föreligger M.H. och G.N. inte kan undgå ansvar för grovt bedrägeri.

M.H. är tidigare ostraffad. Av utredningen om hennes personliga förhållanden framgår att hon vid tiden för brottet levde under tämligen oordnade sociala förhållanden. Hon har därefter haft arbete ett år som vårdbiträde och tänker nu utbilda sig till undersköterska. Sedan jan 1989 går hon i en kommunal vuxenskola och försörjer sig samtidigt med städarbeten på kvällar och under helger. Hon är numera också kyrkligt verksam. - En d 24 aug 1989 redovisad kompletterande personundersökning har, med hänvisning till den avsevärda förbättring av M.H:s sociala situation som inträtt sedan den föregående personundersökningen i maj 1987, utmynnat i ett förslag om villkorlig dom såsom den lämpligaste påföljden.

På grund av vad sålunda och i övrigt upplysts om M.H:s nuvarande förhållanden finns inte någon särskild anledning befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför kunna stanna vid villkorlig dom. Med hänsyn till den skadeståndsskyldighet som i målet ålagts M.H. och hennes ekonomiska situation i övrigt finns det särskilda skäl som talar mot att även döma till böter.

Beträffande G.N. föreligger en fullständig personundersökning från 1987 och en under målets handläggning i HD företagen kompletterande sådan undersökning. Av dessa utredningar framgår bl a att G.N. har två minderåriga barn samt att hon i brist på hjälp med passningen av dem under senare tid haft svårt att söka sig ut på arbetsmarknaden. Hon har inga missbruksproblem. På grund av det ådömda fängelsestraffet har hon emellertid under de senaste åren fått vissa psykiska problem. För dessa har hon sedan aug 1988 haft öppenvårdskontakter med Säters sjukhus. - Överläkaren M.K. vid nämnda sjukhus har i ett i nov 1989 avgivet läkarintyg framhållit, att G.N. på grund av förhållanden under sin uppväxt har en förhöjd känslighet och ångestberedskap i påfrestande situationer. Förberedelser har nu vidtagits för att hon skall få en regelbunden psykoterapeutisk kontakt med någon befattningshavare vid sjukhuset. M.K. säger vidare att han fått den uppfattningen att också en villkorlig dom skulle bli ytterst kännbar för G.N. men att den i alla fall inte skulle riskera att försämra hennes hälsa och rehabiliteringsförmåga ytterligare. Sammanfattningsvis anförs att G.N:s djupa reaktion i sammanhanget talar för att det är mycket osannolikt att hon skulle kunna göra sig skyldig till ett nytt brott.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits angående G.N:s nuvarande situation finner HD att den lämpligaste påföljden även för hennes del är villkorlig dom. Av motsvarande skäl som anförts beträffande M.H. bör den villkorliga domen inte förenas med böter.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att påföljden för såväl M.H. som G.N. bestäms till villkorlig dom.

JustR Magnusson var skiljaktig beträffande brottsrubriceringen och anförde: I målet uppkommer frågan huruvida M.H:s brott och vad G.N. gjort sig skyldig till i samband med sin beställning av varor d 3 april 1985 skall betecknas som bedrägeri eller grovt bedrägeri. Det kan då till en början konstateras att beställningarna i båda fallen avsåg varor till ett inköpsvärde av omkring 185 000 kr. Brotten får därmed anses ha avsett betydande värden. Detta gäller även med beaktande av att uttrycket betydande värde i 9 kap 3 § BrB i regel bör avse betydligt högre belopp än vid stöld (se prop 1975/76:42 s 23).

Värdet av beställningarna kan emellertid inte bli ensamt avgörande vid brottsrubriceringen, utan det måste göras en helhetsbedömning. Det har i målet framkommit ett flertal omständigheter som talar i mildrande riktning.

Av utredningen framgår att berörda företrädare för Fiskars AB under den i målet aktuella tiden har handlat förvånansvärt lättsinnigt genom att försumma varje kontroll av beställarnas uppgifter om sig själva och sina affärsförhållanden. Kontroll har underlåtits även när det som här har gällt betydande och ibland upprepade beställningar från enskilda personer, som dessutom knappast kan ha gett intryck av att ha någon branschkännedom. Bolagets företrädare synes rentav ha medverkat till att beställningarna blev större än de tilltalade från början avsett, visserligen inte genom att leverera mera varor än som beställts men genom påverkan i samband med beställningarna.

Särskilt med hänsyn till de tilltalades berättelser om vad som hände med de beställda varorna framstår det dessutom - trots att de tilltalade har påstått motsatsen - som troligt att de i själva verket handlade under påverkan av andra, närmast som bulvaner. De tilltalades förfarande vittnar inte om någon nämnvärd förslagenhet. Eftersom de uppgav sina riktiga namn i samband med beställningarna var risken för upptäckt uppenbar.

De åtalade gärningarna har visserligen ingått i en serie av liknande brottslighet, som haft det gemensamt att beställarna har dragit fördel av bristerna i bolagets kontroll. Varken M.H. eller G.N. synes emellertid ha spelat någon framträdande roll i planeringen av brottsligheten.

Vid en sammanvägning av de omständigheter som har redovisats finner jag, trots de värden som brotten har avsett, att brotten inte bör betecknas som grova utan att såväl M.H. som G.N. skall dömas för bedrägeri.

I övriga delar av målet är jag ense med majoriteten.