RH 1996:60
Tingsrätten dömde en banktjänsteman för grov förskingring till villkorlig dom. Hovrätten ändrade påföljden till fängelse.
Åklagaren yrkade ansvar å K.R. för grov förskingring enligt följande gärningsbeskrivning: K.R. har i egenskap av banktjänsteman på Handelsbanken i Nacka vid ett stort antal tillfällen under tiden den 2 mars 1989 till den 22 december 1994 åsidosatt sin redovisningsskyldighet och tillägnat sig 386 992 kr dels på egen hand, dels medelst vilseledande av annan bankpersonal, genom att presentera av henne förfalskade uttagsallegat eller överföringsuppdrag för bankens ADB- system, förmått dessa att utföra uppdragen, enligt följande. Hon har överfört 310 101 kr från två bankkunders konton till sitt eget och hennes mans konton, överfört 31 325 kr från två bankkunders konton samt 76 891 kr från bankens omkostnads- och förskottskonton till de ovan nämnda kundkontona för att täcka bristerna. Brottet är grovt då det satts i system, avsett betydande värden och då K.R. missbrukat sin ställning samt begagnat falska handlingar.
K.R. erkände gärningen.
Hörd över åtalet uppgav K.R. följande. Hon kan inte förklara varför hon började förskingra pengar från banken, tanken var att hon skulle betala tillbaka pengarna. Förskingringarna var kopplade till hennes privata ekonomi, som var ansträngd. Situationen förvärrades av att hon 1991, tillsammans med sin man, förvärvade en tomt och uppförde ett hus på denna. Husbygget slukade pengar och detta medförde att förskingringarna tilltog i omfattning från 1991 och framåt. Ökningen innebar att det blev svårare att se någon möjlighet att betala tillbaka till banken. Hon kände sig låst i en ond cirkel och har mått mycket dåligt av detta. Hon vitsordar att åklagarens utredning stämmer med det som inträffat.
Nacka tingsrätt (1995-10-19, rådmannen Yvonne Hållstrand samt nämndemännen Irma Holmberg, Hans Törnqvist och Britt-Mari Lidholm) fällde K.R. till ansvar för grov förskingring, bestämde påföljden till villkorlig dom samt förpliktade henne att utge skadestånd till Handelsbanken med 386 992 kr jämte ränta. I sina domskäl i påföljdsfrågan anförde tingsrätten:
Som Högsta domstolen uttalat i rättsfallet NJA 1992 s. 470 är den aktuella brottsligheten av allvarlig karaktär men dess art är inte sådan att den oavsett straffvärdet bör föranleda fängelse. Straffvärdet är högt i detta fall, särskilt med hänsyn till beloppet och att förfalskade handlingar använts. Med tvekan har dock tingsrätten kommit fram till att det inte ofrånkomligen krävs fängelse. K.R. är inte tidigare dömd för brott. Hon lever under ordnade förhållanden och har fått nytt arbete. Påföljden skall därför bestämmas till villkorlig dom.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att K.R. skulle dömas till fängelse.
K.R. bestred ändring.
Om sina personliga förhållanden uppgav K.R. följande. Hon, hennes make och deras 4-årige son har efter försäljning av den villa de tidigare bodde i flyttat till ny bostad. Hon har sedan hon avskedats från sin tjänst hos banken lyckats ordna med ett nytt arbete. Hennes arbetsgivare känner inte till den överklagade domen.
Svea hovrätt (1996-03-21, hovrättsråden Lars Hesser och Jan-Olov Swahn, tf. hovrättsassessorn Lotta Gustavson, referent, samt nämndemännen Anders Sundholm och Bert Falk) ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse tio månader. I sina domskäl anförde hovrätten följande.
K.R. har under en period av nästan sex år vid ett stort antal tillfällen åsidosatt sin redovisningsskyldighet och tillägnat sig totalt 386 992 kr. Hon har därvid allvarligt missbrukat sin förtroendeställning inte bara gentemot sin arbetsgivare utan också i förhållande till bankens kunder. Av utredningen framgår vidare att hon använt sig av metoder som gjort brottsligheten svårupptäckt och som även inneburit att hon vilselett andra anställda på banken att genomföra vissa transaktioner.
Vid en samlad bedömning av ovan angivna omständigheter finner hovrätten att straffvärdet för gärningen är så högt att påföljden bör bestämmas till fängelse om inte särskilda omständigheter talar mot en frihetsberövande påföljd. Några sådana omständigheter har inte framkommit i målet. K.R. skall därför dömas till fängelse. Vid straffmätningen bör i någon mån beaktas de svårigheter på arbetsmarknaden som K.R. till följd av brottet drabbas av. Hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till tio månader.