RH 1996:77
En banks kostnad för krisgruppsarbete i anledning av ett bankrån har, mot bakgrund av de skyldigheter som åligger en arbetsgivare enligt arbetsmiljölagstiftningen, ansetts vara en ersättningsgill skada.
Åklagaren yrkade ansvar å B.G., X.X., P-M.W. och T.L. för bland annat rån, bestående i att de gemensamt och i samråd hade planerat och genomfört ett väpnat rån mot Sparbanken i Figeholm. I anslutning till åtalet yrkade Sparbanken Sverige AB (Sparbanken) skadestånd för bland annat en kostnad för krisgruppsarbete med 62 145 kr.
B.G., X.X., P-M.W. och T.L. erkände gärningen med vissa justeringar. De bestred skadeståndsyrkandet och anförde att ersättningsanspråket för krisgruppens arbete inte utgjorde en direkt konsekvens av rånet, utan härrörde från en åtgärd vidtagen ex gratia från bankens sida.
Oskarshamns tingsrätt (1995-10-05, lagmannen Bo Harling samt nämndemännen Per Linden, Sigurd Johansson, Ruben Davidsson, Anita Eriksson och Maj-Britt Carlsson) fällde B.G., X.X., P-M.W. och T.L. till ansvar för rån och biföll Sparbankens skadeståndstalan. Tingsrätten anförde beträffande skadeståndsyrkandet för krisgruppsarbetet följande.
Vad beträffar kostnader för krisgruppsarbete har dessa uppkommit som en direkt följd av rånet. Det har inte framgått annat än att yrkat belopp är skäligt. Det har förelegat ett behov av att rehabilitera bankens personal för att kunna fortsätta den dagliga verksamheten vid banken. Det är dessa personer och inte den juridiska personen som genomgått krisgruppsarbetet.
B.G., X.X. och P-M.W. överklagade tingsrättens dom och yrkade bland annat att hovrätten skulle ogilla Sparbankens skadeståndstalan såvitt avsåg kravet om 62 145 kr för krisgruppskostnader.
Sparbanken bestred ändring.
Göta hovrätt (1995-11-30, hovrättslagmannen Lars Lunning, hovrättsrådet Toni Radtke, referent, tf hovrättsassessorn Ulla Karlbrink Malmquist samt nämndemännen Lillemor Draken och Sture Karlsson) ändrade tingsrättens dom såvitt avsåg Sparbankens skadeståndstalan och bestämde det belopp B.G., X.X. och P-M.W. skulle betala till Sparbanken för krisgruppsarbete till 30 000 kr.
De tilltalade hade som grund för sitt ändringsyrkande anfört att i den mån någon hade blivit skadad psykiskt genom rånet var det personer som hade vistats inne i banken, inte banken som sådan. Och de hade inte överlåtit sina skadeståndsanspråk, avseende rehabiliteringskostnader, på banken. Att det i samhället har blivit modernt att tillsätta krisgrupper i allehanda situationer är inte liktydigt med att det skulle finnas en skyldighet för banken att göra detta. Det finns f.ö. godtagbara alternativ inom öppenvården. - Den fordrade ersättningen kunde inte vitsordas i och för sig. Banken hade inte lämnat någon godtagbar redovisning för sina kostnader, och den anlitade konsultens, R.N., debiteringsnormer kunde inte godtas.
Hovrätten anförde följande.
Bankens krav avser inte ersättning för sveda och värk eller kränkning som bankpersonal och kunder har blivit utsatta för. Kravet avser inte heller sjukvård eller andra sådana kostnader som dessa personer har haft och som de har gjort banken ansvarig för. Kravet avser något annat, nämligen den kostnad som banken själv har haft för att försöka rehabilitera anställda och kunder efter det övergrepp som de har blivit utsatta för inne i bankens lokaler. Detta får anses vara en skada för banken, jämförlig med andra kostnader som har drabbat banken vid rånet, exempelvis skada på inventarier, försvunna kontanter eller annan inkomstförlust i näringsverksamheten (jfr 5 kap. 7 § skadeståndslagen).
De tilltalade har också invänt att det under alla förhållanden rör sig om en icke nödvändig kostnad, som därför inte kan utkrävas av dem. Om detta är att säga följande.
Enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen är en arbetsgivare skyldig att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att anställda utsätts för ohälsa. Enligt 2 a § tredje stycket samma kapitel skall arbetsgivaren också se till att det inom hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad rehabiliteringsverksamhet. Arbetarskyddsstyrelsen har i AFS 1993:2 med stöd av 18 § arbetsmiljöförordningen meddelat föreskrifter om åtgärder mot våld och hot om våld i arbetsmiljön. Av 11 § i dessa föreskrifter framgår att en arbetstagare som har utsatts för våld eller hot om våld snabbt skall få hjälp och stöd för att förebygga och hindra bl.a. psykisk skada. I styrelsens allmänna råd till 11 § talas om nödvändigheten av en förberedd organisation för detta. Där talas också om behovet av professionell hjälp och om biträde vid rättegång.
Den av banken tillsatta stödgruppen liksom I.M:s och R.N:s engagemang i rehabiliteringsarbetet ligger helt i linje med arbetsmiljölagens krav. Det rör sig alltså inte om ett åtagande ex gratia utan om en skyldighet enligt lag. Behovet av rehabiliteringsinsatser är också en effekt av rånet, som lätt inses av gärningsmännen. Skadan är alltså både kausal och adekvat.
Inte heller kan det enligt hovrättens mening riktas någon erinran mot att enstaka kunder har fått delta i rehabiliteringsarbetet, när bankens extrakostnader för detta har varit försumbara och inte heller framstår som rörelsefrämmande för den verksamhet som banken bedriver. Hovrätten kan inte heller se någon anledning till varför det allmänna (öppenvården) skulle bära ansvaret för en kostnad som de tilltalade har förorsakat.
Däremot finns det anledning att rikta kritik mot bankens redovisning av uppkomna kostnader. Att banken har haft en kostnad, är ställt utom allt tvivel, men beloppet är inte tillfredsställande styrkt. I brist på annan utredning uppskattar hovrätten, med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken, kostnaderna till 30 000 kr.