RH 1996:88

Inför förestående äktenskap ingick B-O.J. och M.J. den 12 juni 1981 ett äktenskapsförord av innehåll, att all egendom som vardera av dem hade förvärvat före äktenskapet eller förvärvade därefter, liksom all avkastning därav, skulle vara förvärvarens enskilda egendom och att den andra maken inte skulle ha giftorätt i egendomen. Äktenskapsförordet registrerades vid Karlstads tingsrätt.

Parterna anmälde till samma tingsrätt genom en den 14 februari 1991 dagtecknad handling att de avsåg att förrätta bodelning under bestående äktenskap och att de var överens om att bodelning skulle ske och om hur egendomen skulle fördelas.

Av en den 25 februari 1991 såsom bodelning och bouppteckning betecknad handling, vilken registrerats vid Karlstads tingsrätt, framgår bl.a. följande. Under rubriken uppteckning av makarnas till bodelning förefintliga tillgångar och skulder dagen för anmälan om bodelning antecknades för vardera maken såsom giftorättsgods viss närmare angiven egendom, däribland hälften av inre lösöre i bostaden. Genom bodelningen överenskoms att envar av dem skulle erhålla hälften av inre lösöre i bostaden.

B-O.J. och M.J. har därefter den 22 mars 1994 upprättat ett äktenskapsförord med samma innehåll som det tidigare, vilket även det registrerats vid Karlstads tingsrätt.

B-O.J. ansökte hos tingsrätten om förordnande av god man enligt samäganderättslagen att omhänderta och till försäljning på offentlig auktion utbjuda makarnas samtliga lösöre i det tidigare gemensamma hemmet i Karlstad.

I ansökningen anförde B-O.J. bl.a. följande: Makarna har i samband med bodelningen 1991 överenskommit att lösöret i det gemensamma hemmet skulle tillskiftas dem med hälften vardera utan angivande av vad respektive make skulle erhålla. De innehar alltså allt lösöre med samäganderätt. I äktenskapsförordet 1994 förordnade de att all egendom endera då ägde skulle vara den makens enskilda. Försök att dela upp lösöret mellan dem har misslyckats.

M.J. yttrade sig inte över ansökningen.

Karlstads tingsrätt (1996-06-13, rådmännen Lars Rubenson, Staffan Widlund och Bertil Ehn) avslog ansökningen på följande skäl: Såvitt framgår av ansökan i ärendet föreligger ej samäganderätt till den egendom varom är i fråga.

B-O.J. överklagade beslutet med yrkande att hovrätten skulle undanröja detsamma och återförvisa målet till tingsrätten för förordnande av god man enligt samäganderättslagen.

M.J. bestred ändring.

I hovrätten anförde B-O.J. bl.a. följande: Makarna har inte träffat något avtal om hur egendomen skall delas upp. Då fördelning av de olika tillgångarna inte skett mellan makarna äger de fortfarande allt lösöre med samäganderätt. Att de därefter har träffat ett nytt äktenskapsförord innebär inte att samäganderätten har upphävts. Egendom som är någon av makarnas enskilda, eller måhända båda makarnas enskilda som i förevarande fall, kan mycket väl göras till föremål för försäljning enligt samäganderättslagen. M.J. har inte framställt någon begäran om jämkning eller att få överta egendomen.

M.J. anförde bl.a. följande: Genom äktenskapsförordet 1994 är bohaget fördelat mellan makarna och det föreligger därför inte något samägt lösöre. Äktenskapsförordet har inte i sin text någon som helst koppling till den tidigare bodelningen utan understryker förvärv före eller under äktenskapet, varigenom makarna fått en tidsaxel att hålla sig till. Det nya äktenskapsförordet innebär att lösöret är fördelat mellan dem och att samäganderätten därmed är upphävd. Egendom som är makes enskilda kan inte göras till föremål för försäljning enligt samäganderättslagen enär det brister i det avgörande rekvisitet, samägandet. Enskild egendom som makarna innehar gemensamt kan däremot göras till föremål för sådan försäljning.

Hovrätten för Västra Sverige (1996-09-19, hovrättsråden Kjell Björnberg, referent, Bertil Josefson och Ola Olsson samt tf. hovrättsassessorn Dan Isaksson) förordnade enligt 6 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, med ändring av tingsrättens beslut, att det inre lösöret i B-O.J:s och M.J:s tidigare gemensamma hem skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion. Hovrätten förordnade också god man att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.

I skälen för beslutet anförde hovrätten:

På grund av 1981 års äktenskapsförord mellan makarna torde all egendom de innehaft, var för sig eller med eventuell samäganderätt, ha varit varderas enskilda egendom. Om makar vid bodelning har kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom enligt 10 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken vid bodelningen anses utgöra giftorättsgods. Det får, i avsaknad av andra uppgifter, förutsättas att det är på grund av denna bestämmelse som makarnas egendom i bouppteckningen i samband med bodelningen år 1991 har betecknats som giftorättsgods. I princip torde bestämmelsen medföra, att reglerna i 11 kap.äktenskapsbalken om andelar och fördelning av egendomen på lotter, t.ex. om rätt enligt 8 § för den som bäst behöver bohaget att få sådan egendom i avräkning på sin lott, är tillämpliga. Samtidigt förutsätter emellertid en bodelning under äktenskapet att makarna är överens om hur delningen skall gestaltas. Om makarna inte är överens kan bodelningen inte fullföljas (Örjan Teleman, bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 2u 1993 s. 287).

Parterna har inte gjort gällande att de inte skulle ha varit överens om allt det som anges i bodelningsavtalet. De har inte heller påstått att egendomen rent konkret har delats upp mellan dem. Någon begäran om jämkning av bodelningsavtalet i nu aktuell del har inte framställts. Mot denna bakgrund bör innehållet i bodelningsavtalet således ensamt vara avgörande för bedömningen av äganderätten till bohaget efter bodelningen. Bodelningsavtalet skall därför i denna del tolkas så, att makarna varit eniga om en hälftendelning av bohaget men att den konkreta uppdelningen mellan dem av egendomen skulle bestämmas i efterhand.

Det råder en viss osäkerhet om vilken rättslig status enskild egendom som gjorts till föremål för bodelning under pågående äktenskap får efter bodelningen (a.a. s. 50f). Bodelningsavtalet kan emellertid inte tolkas så, att avsikten varit att ge vardera maken giftorätt i bohaget. Inte heller kan det anses innebära att det mellan makarna tidigare upprättade äktenskapsförordet skulle upphöra att gälla. Anledning saknas således att utgå från annat, än att all den egendom som tillskiftades var och en av dem även efter bodelningen utgjorde enskild egendom.

En samäganderätt kännetecknas av att ingen av delägarna har äganderätt till viss konkret utskiljbar del av godset, utan att varje samägare istället äger en viss andel av godset i dess helhet (Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 4u 1990, s. 49). Eftersom makarna alltså genom en i denna del ofullbordad bodelning, i den meningen att någon lottläggning av egendomen inte har ägt rum, har tillskiftats en ideell andel i en bestämd egendom, förelåg efter bodelningen samäganderätt i egendomen. En bodelning av den innebörden får anses vara giltig eftersom förvärv av makar med samäganderätt torde vara möjligt (jämför Håstad s. 51n) och en överföring genom bodelning av enskild egendom till samägd sådan i annan form än genom äktenskapsförord också torde vara möjlig på grund av bestämmelsen i 10 kap. 4 § första stycket äktenskapsbalken.

Makarna har efter bodelningen ingått ett nytt äktenskapsförord år 1994. M.J. har gjort gällande, att samäganderätten har upphävts genom detta äktenskapsförord och att bohaget genom detta är fördelat mellan dem och att det därför inte föreligger något samägt lösöre. Enligt hovrättens uppfattning har dock äktenskapsförordet inte fått den följden. Det äktenskapsförord som makarna då träffade har med avseende på den samägda egendomen endast den innebörden, att egendomen är utesluten från giftorättsgemenskap. Bohaget ägs således alltjämt av B-O.J. och M.J. med samäganderätt.

Målnummer ÖÄ 1151/96