RH 1996:99

Åklagaren yrkade ansvar å B.J. för mannamån mot borgenärer under påstående att B.J. såsom enda styrelseledamot i Telespecialisten i Linköping AB den 27 maj 1994, då bolaget varit på obestånd, betalat en förfallen skuld på 75 000 kr, för vilken skuld B.J. ställt personlig borgen. Genom sitt förfarande har B.J. i otillbörligt syfte gynnat viss borgenär, vilket medfört påtaglig fara för att andra borgenärers rätt avsevärt skulle förringas.

Linköpings tingsrätt (1995-12-21, lagmannen Bengt Eliasson samt nämndemännen Jan Saven, Lola Johnsson och Inga-Lena Blomqvist) dömde B.J. i enlighet med åtalet till villkorlig dom jämte böter och anförde i domskälen följande:

Det är utrett, att B.J. nio dagar före Telespecialistens konkurs betalat Scribona 75 000 kr mot att han återfick en personlig borgen och en nedskrivning med 30 000 kr på en förfallen skuld hos Scribona. Det är uppenbart att B.J., som var ensam ansvarig för Telespecialisten, varit införstådd med att bolaget då var på obestånd och att han vid den tiden endast hade en förhoppning om storbeställningar från Saab och Scribona samt ett ägartillskott från en anställd. Genom att i den situationen betala Scribona och därmed återfå en personlig borgen har B.J. företagit en illojal transaktion som gynnat honom själv. Hans förfarande har enligt rätten varit otillbörligt och har medfört en påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skulle, med hänsyn till konkursboets ekonomiska ställning, förringas avsevärt. B.J. har därigenom gjort sig skyldig till mannamån mot borgenärer.

B.J. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Åklagaren bestred ändring.

Göta hovrätt (1996-10-11, hovrättspresidenten Lars Åhlen, hovrättsrådet Hans Träff, referent, t.f. hovrättsassessorn Christian von Szalay samt nämndemannen Kerstin Hahn) ogillade åtalet och anförde som skäl härför följande: Av utredningen framgår att bolaget, under åren 1989 till 1993 hade en omsättning som uppgick till mellan tre och fyra miljoner kr. Under början av år 1994 försämrades lönsamheten och bolaget gick med förlust under de fem första månaderna. I maj 1994 överlät bolaget efter inventering hela sitt lager för 200 000 kr. Detta belopp sattes in på bolagets checkkonto i Östgöta Enskilda Bank, som innehade företagshypotek i rörelsen. Den 27 maj 1994 löste bolaget skulden till Scribona på 105 000 kr. Bolaget betalade därvid 75 000 kr och resterande 30 000 kr avskrevs. Samtidigt befriades B.J. från sitt personliga borgensåtagande gentemot Scribona. Den 6 juni 1994 försattes bolaget i konkurs på begäran av B.J.. I bolagets kassa fanns då 0 kr och på postgirot knappt 10 000 kr. Tillgångarna uppgick till sammanlagt cirka 153 000 kr och bestod huvudsakligen av utestående kundfordringar och inventarier. Skulderna uppgick till drygt 928 000 kr, varav cirka 452 000 kr utgjordes av förmånsberättigade fordringar. Resten, omkring 476 000 kr, var oprioriterade leverantörsskulder. Bland sistnämnda skulder fanns bland annat en skuld till Scribona om cirka 13 000 kr. Bristen i boet uppgick till cirka 775 000 kr.

B.J. har varit ensam ansvarig för bolaget och skött affärerna under flera år. Han har genom betalningen till Scribona den 27 maj 1994 i realiteten tömt bolaget på likvida medel och några dagar senare begärt det i konkurs. Tidigare under maj månad hade bolagets hela lager försålts. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt framkommit angående rörelsen under år 1994 måste det ha varit uppenbart för B.J. att bolaget var på obestånd när betalningen till Scribona ägde rum.

Scribona har erhållit betalning för en fordran som i bolagets konkurs skulle ha upptagits som oprioriterad. Genom detta förfarande har Scribona gynnats. Eftersom det enligt konkursbouppteckningen fanns prioriterade fordringar på betydande belopp måste betalningen, som avsett ett i förhållande till bolagets tillgångar och skulder stort belopp, anses ha medfört en påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skulle förringas avsevärt.

B.J. har i mycket nära anslutning till den tidpunkt när han sökte bolaget i konkurs använt tillgångar till betalning av förfallen skuld. Han har därigenom satt den legala förmånsrättsordningen ur spel samtidigt som han befriats från ett personligt åtagande gentemot borgenären. En förutsättning för straffansvar enligt 11 kap. 4 § brottsbalken är emellertid - när som i förevarande fall förfallodagen inträtt vid betalningstillfället - att gäldenären i otillbörligt syfte gynnat betalningsmottagaren genom betalningen. Det har visat sig att detta krav på otillbörligt syfte har medfört svårigheter att avgränsa det straffbara området.

Enligt uttalanden i motiven (se prop. 1975/76:82 s. 120) kriminaliseras sådana betalningar av förfallen gäld vid vilka själva syftet kan betecknas som otillbörligt, dvs. fall då gäldenärens handlande har bestämts av en önskan att i en obeståndssituation visa välvilja mot en speciell borgenär, fastän det sker på de övrigas bekostnad. Under straffbestämmelsen anses falla betalning av förfallen skuld av ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag till ett annat bolag, som han själv har intresse i, liksom det fallet att gäldenären gör en betalning till närstående av en skuld som har bringats att förfalla genom en särskild förfalloklausul. Utanför det straffbara området faller däremot, enligt motiven, situationer som kännetecknas av att gäldenären vid en betalning på vanligt sätt av en förfallen skuld inte har något särskilt intresse av den ifrågavarande borgenärens förmögenhetsställning. Detta anses så gott som alltid vara fallet vid betalning av vanliga löpande fordringar avseende t.ex. avbetalningsköp, hyra eller skatt, dvs. betalningar som kan betecknas som ordinära. Som ordinära betalningar anges i motiven till konkurslagstiftningen även inbetalning på checkräkningskredit, (prop. 1975:6 s. 224 och s. 227).

Det rör sig således typiskt sett om förfaranden där gäldenären själv inte hyser något hopp om att reda upp sin ekonomiska situation och inför det förestående sammanbrottet avsiktligt gynnar viss borgenär på andras bekostnad. Det karaktäristiska är att gäldenären omedelbart innan han söker sig i konkurs använder tillgångar till betalning av förfallna skulder enligt en egenhändigt tillskapad turordning där han sätter den legala förmånsrättsordningen ur spel. I återvinningsbestämmelsen i 4 kap. 5 § konkurslagen anses ett sådant förfarande vara "otillbörligt". I straffbestämmelsen avses dock något annat, nämligen att gärningsmannen har vissa icke acceptabla motiv för att sätta förmånsrättsordningen ur spel (se M. Leijonhufvud; Brotten mot borgenärer, 2 uppl. 1986, s. 271).

Högsta domstolen har i ett fall (NJA 1980 s. 94) uttalat att "en betalning inte kan anses ske i otillbörligt syfte enligt den innebörd uttrycket får anses ha i 11 kap. 4 § BrB enbart därför att gäldenären inser att betalningen gynnar borgenären på andra fordringsägares bekostnad. Härutöver måste fordras, att gäldenären för sitt gynnande av just den ifrågavarande borgenären haft någon särskild bevekelsegrund som förtjänar beteckningen otillbörlig."

Högsta domstolen har således slagit fast att mannamånsansvar för betalning av förfallen gäld förutsätter att det finns en särskild bevekelsegrund för gäldenärens gynnande. Enligt de återgivna uttalandena i propositionen skall bevekelsegrunden utgöras av omsorg om betalningsmottagarens förmögenhetsställning.

Vad åklagaren lagt B.J. till last när det gäller det otillbörliga syftet med betalningen är det förhållandet att B.J. betalat en skuld för vilken han ställt personlig borgen.

Under förarbetena till lagbestämmelsen uppmärksammade lagrådet problemet med arbetsgivares källskatteinbetalningar. Det har därvid ansetts att motivet att undgå personlig betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen inte kan anses göra betalningen till ett otillbörligt gynnande i straffbestämmelsens mening. (Se prop. 1975/76:82 s. 109 ff och s. 117 f samt M. Leijonhufvud; a a s. 265.) I betänkandet Borgenärsbrotten, en översyn av 11 kap.brottsbalken (SOU 1996:30 s. 103) uttalas: "Det är alltså numera otvivelaktigt att straffansvar för mannamån mot borgenärer inte drabbar ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag på obestånd som använder tillgängliga medel för inbetalning av bl.a. förfallna källskatter och arbetsgivaravgifter i syfte att undgå personlig betalningsskyldighet."

Ett syfte som är jämförbart med att undgå lagstadgad personlig betalningsskyldighet föreligger när - som i förevarande fall - ställföreträdaren för en juridisk person tillgodoser en viss borgenär av den anledningen att ställföreträdaren personligen gått i borgen för den aktuella skulden. Om borgensförbindelsen gäller en oprioriterad fordran bör dock - i enlighet med det nyss sagda - ansvar inte kunna komma ifråga för förfallen gäld såvida inte någon annan bevekelsegrund föreligger som innefattar ett gynnande i otillbörligt syfte (M. Leijonhufvud; a a s. 265 ff). En liknande situation föreligger i det fall ställföreträdaren tecknat personlig borgen för den juridiska personens checkräkningskredit och i en insolvenssituation gör en inbetalning på checkräkningen i stället för att betala en prioriterad gäld. Enligt gällande rätt beror straffansvaret i dessa fall på om den gynnande borgenärens fordran var förfallen till betalning eller ej; endast i det senare fallet anses mannamånsbrott föreligga (M. Leijonhufvud; DsJU 1983:17 s. 95 f).

Mot bakgrund av det anförda torde rättsläget kunna sammanfattas så att straffansvarets omfattning fått den begränsning som departementschefen avsåg, nämligen att betalning av förfallen gäld i otillbörligt syfte är kriminaliserat i huvudsak vad gäller transaktioner till någon ställföreträdaren närstående eller till honom själv.

Den i målet aktuella betalningen avser en skuld till leverantörsbolag. Det har inte ens påståtts att B.J. haft något intresse i detta bolag eller att hans relation till det skulle ha varit av speciell karaktär. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad som anförts rörande betalning av förfallen gäld i syfte att befria sig själv från ett personligt betalningsansvar, kan B.J. inte anses övertygad om att ha handlat i sådant otillbörligt syfte som avses i 11 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken. Åtalet mot honom för mannamån mot borgenärer skall därför ogillas.

Från domen var nämndemannen Ingbritt Svensson av skiljaktig mening och fastställde tingsrättens dom.

Målnummer B 101/96