Prop. 1975/76:82

om ändring i brottsbalken

. Prop. 1975/76: 82 Regeringens proposition

1975/76: 82

om ändring i brottsbalken;

beslutad den 23 oktober 1975.

"Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upp- tagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG LENNART GElJER

&

WW &

J USTITIEDEPA RTEMENTET

P. M. med förslag till Vissa ändringar i brottsbalkens bestäm- melser om gäldenärsbrott

Ds Ju 1975: 3

• Sida 48
•  Original

Prop. 1975/76: 82

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

48

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken dels att 11 kap. 1 och 4 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 11 kap. 8 5, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 KAP.

Gäldenär, som förstör eller ge- nom gåva eller annan liknande åt- gärd avhänder sig egendom av be- tydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år.

lå

Gäldenär, som förstör eller ge- nom gåva eller annan liknande åt- gärd avhänder sig egendom av be- tydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fängelse i hög-st två år. Detsamma skall gälla, om gäldenär genom sådant förfarande framkallar uppenbar fara för att han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgivcr obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär, som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningcn till- gång, dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.

4s

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran el- ler vidtager annan sådan åtgärd och därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om bokföringsskyldig gäldenär, ehuru han enligt god

Gäldenär som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar bor— genär genom att betala skuld med annat än vanliga betalningsmedel eller i förtid eller överlämna sä- kerhet för skuld, vid vars tillkomst säkerhet ej var betingad, eller ge— nom att vidtaga annan sådan åt- gärd, dömes, om åtgärden avse- värt förringar andra borgenärers

• Sida 49
•  Original

Prop. 1975/76: 82 49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

köpmanssed uppenbarligen bort rätt, för mannamån mot borgenä- inställa sina betalningar, förfar rer till fängelse i högst två år. Det-

som nu sagts. samma skall gälla, om gäldenären vid tiden för åtgärden ej är på obestånd men uppenbar fara före- ligger för att han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar bc- talning eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer.

Så

Vårdslöshet mot borgenärer enligt 35 första stycket må åtalas av åklagare allenast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 50
•  Original

Prop. 1975/76: 82 50

1 Rättshistorisk återblick

I landskapslagarna nämndes skyldighet för gäldenär att, i fall av brist på tillgångar till borgenärs förnöjande, träda i dennes tjänst. Gäldenä- rens arbete kunde då avräknas på skulden. Efter tyskt föredöme inför- des i sådana fall alternativt fängelse för gäldenären såväl på obestämd tid som i avräkning på skulden.

Allmänna stadslagen gav hänvisning till ett verkligt konkursförfa- rande men öppnade också möjlighet för gäldenären att träffa över- enskommelser med borgenärerna. Under 1600-talet ankom det på myn- digheterna att avgöra om egendomsavträde fick ske. Detta förutsatte att obeståndet föranletts av olycksfall. Om så var fallet, blev gäldenären bc- friad från arbetsskyldighet och fängelse samt från vanheder och fram- tida. ansvar för gälden. Kunde det visas att gäldenären hade vidtagit åt- gärder som röjde en uppenbar avsikt att minska borgenärernas rätt eller att han hade gjort sig skyldig till lättsinne och vårdslöshet i fråga om de- ras intressen, saknades förutsättning för en tillämpning av dessa undan- tagsbestämmelser.

Genom kungl. stadga den 26 augusti 1773 avskaffades arbetstvång och fängelse för oredlig gäldenär. Genom 1818 års konkurslag upphörde rätten för gäldenär, som genom olycka hade bragts på obestånd, att för framtiden bli befriad från den skuld som kvarstod efter konkursen. Den sista skillnaden i civilrättsligt hänseende mellan redlig och oredlig gälde- när försvann genom 1862 års konkurslag.

Straffrättsliga påföljder för konkursförbrytelser fanns nämnda eller förutsatta i vissa lagverk av äldre ursprung. Den första verkliga straff— lagstiftningen på området kom emellertid genom 1699 års kungl. plakat rörande bedrägeri i konkurs, senare kompletterad genom 1730 års för- ordning om rymning för gäld. Dessa straffbestämmelscr som avsåg upp-- såtliga brott fördes över till 1734 års lag (16 kap. 4 och 5 55 handelsbal- ken). Vårdslöshet av konkursgäldenär var som begrepp känt för 1734 års lagstiftare och nämndes i motsats till å ena sidan bedrägeri och å andra sidan oförvållad konkurs. I konkursförfattningarna intogs vissa föreskrifter om påföljd för sådan vårdslöshet (häkte, förbud mot att visa sig på börsen eller mot att sköta allmän syssla), men dessa påföljder var inte av straffrättslig art utan hade samband med den personalcxekution som oredlig konkursgäldenär i allmänhet var underkastad. Straff för vårdslös gäldenär infördes först med 1818 års konkurslag. Genom 1862 års konkurslag skapades en ny klass av konkursförbrytelser, s.k. ored- lighet. I 1864 års strafflag upptogs straffbestämmelserna i 23 kap. under rubriken ”om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs”.

Före 1942 års strafflagsreform gällde nämnda bestämmelser, revide- radc enligt lagar den 14 oktober 1892 och den 13 maj 1921. Straffbarhe-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1975/76: 82 51

ten avsåg bedrägeri emot borgenärer (1 5). Därunder föll bl. a. den som på olika sätt svikligen förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat nå- got av sina tillgångar, vidare den som uppgett eller vidgått falsk skuld och slutligen den som fört falska böcker m.m. i handel eller annan rö- relse. Oredlighet mot borgenärer (2 5) avsåg också ett obehörigt mins— kande av tillgångarna men här förutsattes inte svek.

En bestämmelse om vårdslöshet mot borgenärer fanns i 3 5. Den av- såg bl. a. det fallet att gäldenären till sitt hushåll eller sina personliga ut- gifter hade använt eller genom spel, lättsinniga ansvarsförbindelser c. d. förlorat belopp som inte stått i skäligt förhållande till hans ställning eller tillgångar. För vårdslöshet straffades vidare den som viss tid före kon- kurs hade indragit pengar, borgat varor eller sålt egendom utan att kunna redovisa för detta på nöjaktigt sätt samt den som inte hade full- gjort bokföringsskyldighet ordentligt. Vissa åtgärder företagna av en gäldenär i ett läge då han bort inse att han inte kunde göra rätt för sig utgjorde också vårdslöshet mot borgenärer. Detta gällde om gäldenären hade sålt egendom till uppenbart underpris eller gynnat någon borgenär till de övrigas förfång genom betalning, pant eller annan säkerhet för fordran, som inte var förfallen eller saknade förfallotid och som gälde- nären inte heller hade blivit krävd på. Under samma förutsättning var det straffbart som vårdslöshet att fortsätta rörelse under upplånande av pengar eller varor i uppenbar avsikt att fördröja konkursutbrott. Som ett särskilt brott betraktades rymning för skuld (5 5).

En genomgående förutsättning för straffbarhet var att gäldenären hade försatts i konkurs. Härmed jämställdes, utom när det gällde rym- ning för skuld, att gäldenären hade fått till stånd offentlig ackordsför- handling utan konkurs. I en särskild bestämmelse (6 &) föreskrevs frihet från straffansvar för vårdslöshet mot borgenärer då gäldenären inför rätten kunde styrka att borgenärerna hade fått full betalning.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna i strafflagen kunde oredlighet mot borgenärer, rymning för skuld och vårdslöshet mot borgenärer åta— las bara av målsägande. Genom lag den 14 oktober 1892 förvandlades emellertid oredlighet och rymning till angivelsebrott, och genom lag den 13 maj 1921 lades båda dessa brott under allmänt åtal utan krav på an- givelse av målsägande. Genom sistnämnda lag förordnades dessutom att vårdslöshet mot borgenärer fick åtalas av åklagare, om målsägande hade angett brottet till åtal.

2 Gällande bestämmelser

2.1 1942 års strafflagsreform

Nuvarande. bestämmelser om gäldenärsbrott kom till genom 1942 års strafflagsrefonn som byggde på förslag av straffrättskommittén. I för- arbetena (SOU 1940:20) anförde kommittén bl. a.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1975/76: 82 52

Vid övervägande vilka åtgärder som bör kriminaliseras såsom gälde- närsbrott gives icke i samma utsträckning som beträffande trolöshets- brotten ledning av rättsregler tillhörande andra delar av rättssystemet. Kriminaliseringen av gärningar tillhörande sistnämnda grupp innebär till stor del, att förpliktelser som framgå av privaträttsliga regler ställes under straffsanktion. Det kan icke komma i fråga att på enahanda sätt generellt bereda straffsanktion åt gäldenärens förpliktelser mot fordrings- ägare i allmänhet, ty att stadga straff för betalningsförsummelse såsom sådan är uteslutet. Kriminaliseringen bör inskränkas till vissa gärningar, som. riktar sig mot borgenärernas intressen genom att minska deras ut- sikter till betalning.

Enligt straffrättskommitténs vidare överväganden framstår vissa gär- ningar, genom vilka gäldenären minskar sina tillgångar eller ökar sina skulder och därigenom förringar borgenärernas utsikter att erhålla be- talning, som straffvärda. I motsats till den äldre strafflagen förutsätts därvid inte att gäldenären är försatt i konkurs. För ansvar skulle där- emot krävas att gäldenären vidtagit åtgärd som orsakat att han kommit på obestånd, eller —— om han redan var på obestånd _ förvärrat detta. I praktiken skulle detta inte innebära någon egentlig skillnad. Obestånd torde nämligen sällan kunna styrkas innan gäldenären blivit försatt i konkurs eller annan exekutiv förrättning misslyckats.

Vidare förutsätts enligt kommittén att obeståndet är till men för de borgenärer som gäldenären hade då handlingen förövades. Att det för straffbarhet sålunda fordras att gärningsmannen redan då gärningen förövades häftar i skuld hade i förslaget uttryckts genom att han i brottsbeskrivningarna betecknats som gäldenär.

Om gäldenären inte redan är på obestånd, skall den ifrågavarande gärningen i och för sig — således inte endast i förening med ytterligare åtgärder av gäldenären —— framkalla obestånd.

Kommittén underströk vidare att ett sådant gäldenärsbrott som nu avses skulle anses fullbordat så snart gäldenären genom sin gärning or- sakat eller förvärrat obestånd. Att de borgenärer som fanns vid tiden för brottet kanske sedermera fick full betalning borde inte frita gäldenären från ansvar. Det var enligt kommittén uppenbart att en transaktion kunde vara straffbar som gäldenärsbrott, även om den bringades att återgå med tillämpning av återvinningsreglerna.

Efter 1942 års reform togs fem särskilda gäldenärsbrott upp i 23 kap. strafflagen: oredlighet mot borgenärer (1 ©), grov sådan oredlighet (2 5), vårdslöshet mot borgenärer (3 5), mannamån mot borgenärer (4 5) och bokföringsbrott (5 5). Samtliga dessa brott föll under allmänt åtal utan krav på angivelse av målsägande. Ett under remissbehandlingen av straffrättskommitténs betänkande väckt förslag att låta åtal för några av gäldenärsbrotten bero på prövning av överordnad åklagare avvisades av departementschefen, som inte fann tillräckliga skäl föreligga härför.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1975/76: 82 53

2.2 Brottsbalken

Bestämmelserna om gäldenärsbrott fördes utan sakliga ändringar över till 11 kap. brottsbalken (BrB), och bestämmelserna har inte heller senare ändrats.

I 11 kap. 1 % straffbeläggs oredlighet mot borgenärer. Huvudfallet är att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd av- händer sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obe- stånd eller förvärrar sitt obestånd (första stycket). I förarbetena uttalas att förstörande kan äga rum genom underlåtenhet att tillvarataga egen- dom och att även åtgärd som ekonomiskt är att jämställa med förstö— relse faller under bestämmelsen, som t. ex. att någon säljer en värdefull maskin som skrot. Under bestämmelsen faller också annan rättshandling än gåva, såvida den ekonomiskt är att jämställa med en sådan. Exempel härpå utgör försäljning till underpris i benefikt syfte. Bestämmelsen av- ser även det fallet att gäldenären ingår en förbindelse utan vederlag eller mot otillräckligt vederlag. Vidare framhålls i förarbetena att bestämmel- sen träffar vissa fall när en gäldenär avstår från sin rätt, exempelvis vid likvidation eller bodelning.

Oredlighetsparagrafen riktar sig också mot gäldenär som vid konkurs eller i liknande sammanhang förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld el— ler lämnar annan sådan oriktig uppgift. För straffbarhet förutsätts här att uppgiften inte rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet. Vidare straffbeläggs som oredlighet att gäldenär i sam- band med exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och på så sätt förhindrar att borgenären får betalning eller säkerhet (andra stycket). Gäldenär som inför förestående konkurs för bort egen- dom ur riket för att hålla den undan konkursen eller som undandrar el- ler undanhåller konkursförvaltningen egendom döms slutligen också för oredlighet (tredje stycket).

Av allmänna principer följer att det för ansvar för oredlighet mot borgenärer krävs uppsåt, omfattande alla objektiva rekvisit.

Om sådant brott som avses i 1 & är att anse som grovt, skall enligt 2 & gärningsmannen dömas för grov oredlighet mot borgenärer. Vid bedö- mande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gäldenären har bee- digat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande bok- föring eller om brottet har varit av betydande omfattning.

I 3 5 första stycket har straffbelagts att gäldenär fortsätter rörelse un- der förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörel- sen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lätt- sinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obe— stånd. För detta brott, vårdslöshet mot borgenärer, fordras att det bakomliggande förfarandet sker uppsåtligen. Däremot räcker det att gär-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1975/76: 82 54

ningsmannen såvitt gäller framkallandet eller förvärrandet av obestån- det gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. I fråga om gränsen för straff- barheten gäller enligt straffrättskommittén att ”det får ytterst ankomma på en prövning i det särskilda fallet, huruvida en gäldenär med viss åt- gärd överskridit gränsen till det straffbara området, därvid med ledning av gängse åskådningssätt är att taga hänsyn till hans tillgångar, hans ti- digare skulder och de nya skulder han ådrager sig genom transaktio- nen”.

För vårdslöshet döms också gäldenär som vid konkurs eller i lik— nande sammanhang av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obe- fintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, om inte uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet (3 & andra stycket).

Till gäldenärsbrotten hör också mannamån mot borgenärer (4 %) som förutsätter att gäldenär, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran och därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. Med att konkurs är förestående likställs för bokfö- ringsskyldig gäldenär att han enligt god köpmanssed uppenbarligen har bort inställa sina betalningar. För mannamån mot borgenärer straffas också gäldenär som i hemlighet lämnar eller utlovar betalning eller an- nan förmån för att främja ackord. Brottsbeskrivningen i fråga om man- namån mot borgenärer innefattar så till vida en utvidgning i förhållande till den före 1942 års reform gällande rätten att även betalning av eller ställande av säkerhet för förfallen skuld kan bestraffas som sådant brott, om betingelserna härför i övrigt är för handen. I sin motivering för denna utvidgning anförde straffrättskommittén att gäldenär även genom sådan åtgärd beträffande förfallen fordran kunde göra sig skyldig till straffvärd illojalitet, i det att övriga borgenärers utsikter till betalning därigenom minskas. Att göra skillnad i förevarande avseende mellan förfallen och icke förfallen gäld var enligt kommittén för övrigt även av den orsaken mindre välgrundat, att det mycket ofta beträffande mera betydande fordringar träffas sådana anordningar att fordran förfaller när gäldenären råkar i ekonomiskt trångmål. I 1942 års proposition (prop. 1942z4 s. 131) anmärkte departementschefen att det genom kra- vet på uppsåt och bestämmelsen att gärningen skall avsevärt förringa övriga borgenärers rätt torde ha uteslutits att lojal skuldbetalning skulle anses straffbar. Enligt departementschefen syntes det inte heller möjligt att tydligare ange förutsättningarna för straffbarhet utan att dessa skärptes på ett sätt som inte kunde anses ändamålsenligt med hänsyn till behovet att skapa skydd mot illojala förfaranden av ifrågavarande art.

För bokföringsbrott (5 &) förutsätts att gäldenären uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställ- ningen och rörelsens gång inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. I detta fall har som en särskild förutsättning för åtal före-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1975/76: 82 55

skrivits att gäldenären inom fem år från tiden för brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller ställt in sina betalningar. I an- slutning härtill har en särskild preskriptionsbestämmelse tagits in i 35 kap. 4 % andra stycket BrB. Av denna bestämmelse framgår att preskrip- tionstiden här skall räknas från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske.

Av de i 11 kap. BrB upptagna brotten har endast det som består i bortförande av egendom ur riket straffbelagts på försöksstadiet (6 å). I 7 & föreskrivs att ställföreträdare för gäldenär som begår gäldenärsbrott skall dömas som om han själv vore gäldenär. I samma lagrum finns också bestämmelser om i vilka fall borgenär kan dömas för medverkan till mannamån mot borgenärer. Det förutsätts här för straffbarhet att borgenären har brukat otillbörligt hot eller otillbörligt löfte eller handlat i hemligt samförstånd med gäldenären.

Straffsatsen för gäldenärsbrotten är, utom såvitt gäller grov oredlig- het, fängelse i högst två år. För bokföringsbrott kan dock, om brottet är ringa, dömas till böter. Straffet för grov oredlighet är fängelse lägst sex månader och högst sex år.

2.3 Vissa bestämmelser i konkurslagen

3.3.1 Reglerna om återvinning

Av bestämmelserna om gäldenärsbrott kan vissa sägas ha en civil- rättslig motsvarighet i reglerna om återvinning till konkursbo. Dessa finns i 28—40 åå konkurslagcn (19211225). Reglerna är uppbyggda en- ligt följande system. 1 första hand anges i varje paragraf en typ av åter- vinningsgrundandc transaktion. För varje typ av transaktion uppställs ett tidsrekvisit av innehåll att den återvinningsbara handlingen måste ha skett inom en viss tid före konkursansökningen eller under tiden mellan denna och konkursbeslutet. Längden av dessa frister varierar allt efter den återvinningsgrundade transaktionens karaktär. Härjämte uppställs i vissa fall ett särskilt krav på att borgenärerna genom den ifrågavarande transaktionen drabbats av skada och i en del fall ett krav på särskild in- sikt hos gäldenärens medkontrahent om gäldenärens ekonomiska förhål- landen eller om att han kommit att gynnas särskilt i förhållande till öv- riga borgenärer. I förevarande sammanhang är särskilt de regler som har meddelats i 28, 29 och 30 %% av intresse.

I 28% ges en regel om återvinning av gåva. För rätt till återvinning förutsätts att gåvan har ett sådant värde att borgenärerna har åsamkats märklig skada. Återvinningsfristen är 180 dagar. Samma rätt till återvin- ning föreligger vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om avtalet i realiteten huvudsakligen har egenskap av gåva.

Betalning av skuld som ej var förfallen och betalning av skuld med ovanliga betalningsmedel kan enligt 29é bringas att gå åter, om betal-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1975/76: 82 56

ningen skett inom 60 dagar före konkursansökningen. Har gäldenären inom denna frist lämnat pant för skuld vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, kan pantsättningen återvinnas. Har borgenär under den an- givna tiden sökt inteckning av skuldebrev för fordran vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, är borgenären skyldig att avstå från sin in— teckningsrätt. Borgenären kan enligt 295 undgå återvinning genom att visa att han, när betalningen eller panten mottogs eller inteckningen söktes, saknade skälig anledning anta att gäldenären avsåg att gynna ho- nom framför övriga borgenärer. Sådan bevisning är dock utan betydelse, om borgenären hade skälig anledning anta att gäldenären var på obe- stånd eller hade kännedom om konkursansökningen.

Betalning av förfallen skuld och överlämnande av pant för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet avtalats men inte överlämnats, kan enligt 30% återvinnas, om åtgärden vidtagits inom 30 dagar före konkursan- sökningen och det visas att borgenären vid mottagandet hade skälig an- ledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om kon- kursansökningen. Från bestämmelserna om återvinning av betalning gör 36 & vissa undantag i fråga om växel och check.

Även bestämmelserna i 32—34 %% bör beröras i detta sammanhang. I 32 _å föreskrivs att om gäldenären i andra fall än som anges i 28 och 29 ,5 inom 60 dagar före konkursansökningen har ingått avtal till skada för borgenärerna, detta kan bringas att gå åter under förutsättning att den med vilken avtalet ingicks hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen. Återgång skall emellertid inte ske, om den andre visar att han varken insåg eller bort inse att avtalet skulle vara till förfång för borgenärerna. I 33 & finns särskilda regler om återvinning av bodelning samt av avtal m.m. vid dödsbos konkurs. Dessutom gäller enligt detta lagrum att tidigare an- givna frister förlängs till ett år när det gäller återvinning från gäldenä- rens make. I 345 finns en i förhållande till bl. a. 28, 29, 32 och 33 55 subsidiär återvinningsbestämmelse. För återvinning förutsätts. att gälde- nären ingått avtal varav kommit skada för borgenärerna. att det var gäl- denärens avsikt att åstadkomma sådan skada och att medkontrahenten hade kännedom om gäldenärens avsikt. I fråga om avtal med gäldenä- rens make gäller ingen särskild återvinningsfrist, men i andra fall är fris- ten fem år från avtalet.

rr.

,

2.3.2 Annlälningsskyldighct vid misstanke om gäldenärsbrott

Enligt 55 & konkurslagcn skall konkursförvaltaren så snart det kan ske upprätta en skriftlig berättelse om konkursboets tillstånd och om orsa- kerna till gäldenärens obestånd i den mån dessa kan utrönas. I denna berättelse skall också anmärkas om det finns skälig anledning till anta- gande att gäldenären har gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer. Om det finns anledning till sådant antagande, skall

• Sida 57
•  Original

Prop. 1975/76: 82 57

grunden härför anges. Uppges det i berättelsen att det finns skäl att misstänka gäldenärsbrott, är konkursdomaren skyldig att lämna under- rättelse om saken till allmän åklagare (218 & konkurslagen).

De nu redovisade bestämmelserna gäller bara ordinära konkurser. I sådana konkurser där det bedömts att gäldenärens bo inte räcker till för betalning av konkurskostnaderna (s.k. fattigkonkurs enligt 185 eller 1865 konkurslagen) finns ingen konkursförvaltare, och någon motsva- rande anmälningsskyldighet vid fall av misstanke om gäldenärsbrott har därför inte kunnat föreskrivas.1

2.4 Åklagarinstruktionen

I den åklagarinstruktion (1964: 739) som gällde fram till årsskiftet 1974——1975 föreskrevs att länsåklagare skulle fullgöra åklagaruppgif ten i mål där denna uppgift var särskilt krävande eller av annat skäl borde fullgöras av statsåklagare. Om det förekom anledning att åklagaruppgif— ten i visst mål hos distriktsåklagare borde fullgöras av länsåklagare, skulle distriktsåklagaren underställa länsåklagarmyndigheten frågan vem som skulle handlägga målet. Om inte riksåklagaren förordnat annor- lunda, skulle sådan underställning alltid ske bl. a. när det gällde brott som avses i ]1 kap. BrB. Åklagaruppgiften vid gäldenärsbrott —— med undantag av bokföringsbrott som brukat överlämnas åt distriktsåklagare — har också regelmässigt fullgjorts av länsåklagare, när målet inte hört till åklagarmyndighet i någon av de tre största kommunerna.

I den fr.o.m. den 1 januari 1975 gällande nya åklagarinstruktionen (1974: 910) har den särskilda uppräkningen av brott som kräver obliga- torisk underställning hos länsåklagare slopats. I 20 5 finns en allmän be- stämmelse om att länsåklagarc skall fullgöra åklagaruppgiften i mål där denna uppgift är särskilt krävande eller av annat skäl bör fullgöras av statsåklagare. Från denna bestämmelse får riksåklagaren förordna om undantag i den mån särskilda skäl föreligger. När det gäller åklagar- myndigheterna i de tre största städerna föreskrivs i 305 att chefsåkla— gare bör handlägga de mål där åklagaruppgiften är särskilt krävande el- ler av annat skäl bör fullgöras av chefsåklagaren.

3 Vissa ändringsförslag m. m.

Vid remissbehandlingen av förslaget till BrB framställdes i fråga om gäldenärsbrotten erinran endast beträffande mannamån mot borgmärm'. Invändningar mot utformningen av rekvisiten för detta brott kom från Sveriges advokatsamfund som gav uttryck åt den uppfattningen, att 1 Jfr beträffande fattigkonkurs Lithner i Företagsekonomi 1968 s. 268—269. NTfK 1970 s. 59—60 och TSA 1971 s. 273 ff samt Cavallin i SvJT 1970 s. 573 ff.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1975/76: 82 58

stadgandet i gällande rätt erhållit en alltför vid utformning. Om gälde— närens gärning inte består i annat än att han med vanliga betalningsme- del betalt förfallen skuld, synes det inte rimligt att han skall kunna fällas till ansvar. I förhållande till borgenären är han civilrättsligt skyldig att betala. Det är obilligt att fordra att gäldenären under hot om straff vid eventuell felbedömning skall vara pliktig att träffa det rätta avgörandet i den stundom mycket tveksamma frågan huruvida konkurs kan anses ”förestående” eller, såvitt angår köpmän, han ”bör" inställa sina betal- ningar. Mången gång händer det att gäldenären genom att i en dylik si- tuation betala en förfallen gäld kan vinna en tidsfrist, som gör det möj— ligt för honom att klara upp sina affärer så att ingen borgenär drabbas av förlust. Det är visserligen sant att det, om konkurs i allt fall inte kan undvikas, hade varit bättre att betalning inte erlagts, men konkurslagens återvinningsregler synes här utgöra det naturliga korrektivet. Speciellt egendomligt ter det sig att gäldenären inte ens skall kunna utan risk för straff betala sin skuld, när han genom dom förpliktats att betala. Om borgenären därefter begär utmätning och gäldenären låter förfarandet ha sin gång med påföljd att borgenären genom utmätningcn erhåller be- talning för sin fordran, kan gäldenären inte fällas till ansvar, men om han i denna situation i stället erlägger betalning. kan straffstadgandet bli tillämpligt. Ett skäl mot det vidsträckta straffansvaret för mannamån ligger vidare i att hot om åtal för sådant brott lätt kan begagnas för att förmå gäldenärens anhöriga att betala hans skulder. Erfarenheten ger inte belägg för att straffhotet skulle i nämnvärd mån förmå beträngda gäldenärer att inrätta sitt handlande efter de riktlinjer som strafflagstif— taren funnit önskvärda; strafflagen har i själva verket en ganska begrän- sad förmåga att påverka gäldenärer i detta hänseende. Samfundet hem- ställde på anförda skäl om en inskränkning av paragrafens tillämplighets- område. Skulle det anses möta alltför stora betänkligheter att låta betal- ning av förfallen gäld under alla omständigheter falla utanför det straff— bara området, synes andra möjligheter att begränsa stadgandets räck- vidd böra undersökas. Måhända kunde en lämplig begränsning ernås ge- nom att i subjektivt avseende uppställa krav på avsikt att skada övriga borgenärer.

Departementschefen ansåg, i likhet med advokatsamfundet, att be- stämmelsen om mannamån mot borgenärer inte var fullt tillfredsstäl— lande avfattad men förklarade sig med hänsyn till ämnets invecklade be- skaffenhet inte beredd att framlägga något ändringsförslag utan när- mare utredning (prop. ”1962: 1.0 5. B 208). Bestämmelsen togs därför upp i BrB i överensstämmelse med den förut gällande lydelsen.

Synpunkter av samma slag som advokatsamfundets har i den juri- diska debatten framförts bl. a. av professor Hans Thornstedt i uppsatsen Kriminalisering och avkriminalisering (Festskrift för Ivar Agge, 1970, s. 385). Enligt Thornstedt kan det ifrågasättas om mannamån mot borge-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1975/76: 82 5. - 59

närer över huvud taget behöver vara straffbart. Med ett visst fog kan man nämligen begära av borgenärer att de själva håller sig orienterade om sina gäldenärers ekonomiska ställning och att de genom konkursan- sökan med därmed följande rätt till återvinning själva förhindrar eller oskadliggör mannamånshandlingar.

Även beträffande vårdslöshet mot borgenärer har i skilda samman- hang gjorts gällande att en ändring av nuvarande bestämmelser bör komma till stånd. Från flera håll har föreslagits avkriminalisering av brott av denna typ. Ett förslag i sådan riktning har framställts av riks- åklagaren (Nordisk tidskrift for Kriminalvidenskab 1970 s. 213). Riks- åklagaren framhåller att klart oredliga förfaranden som skadar borgenä- rernas intressen genom att minska deras utsikter till betalning bör vara straffbara också i fortsättningen. Men det är inte lika givet att man bör straffa en företagare för att han av oaktsamhet fortsätter en förlust- bringande rörelse under utnyttjande av den möjlighet att få ytterligare kredit som han har därför att han driver en rörelse. Förfarandet ter sig ofta som föga straffvärt. Det kan t. ex. förhålla sig så att företagaren har hållit sin rörelse i gång av omtanke om sina anställda. Mot önskvärdhe- ten av att förebygga vårdslöshet mot borgenärer bör också vägas den be- lastning som beivrandet av detta slags brottslighet innebär för det all- männa. För utredning av gäldenärsbrott behövs särskilt kvalificerad po- lispersonal. Det råder brist på sådan personal och utredningarna är i sig tidskrävande. Målen handläggs därför regelmässigt avsevärd tid efter den brottsliga gärningen, inte sällan i närheten av preskriptionsgränsen. Detta förhållande är ägnat att minska den kriminalpolitiska effekten av lagföringen. Genom att slopa kriminaliseringen av vårdslöshet mot bor- genärer skulle man enligt riksåklagaren frigöra betydande utredningsre- surser. Dessa skulle i stället kunna sättas in i kampen mot de grövre for— merna av förrnögenhetsbrott. Hit hör också skattebrottcn. Synpunkter av liknande art har framförts av Thornstedt (ovannämnda uppsats s. 384; jfr också brottsförebyggande rådets rapport 1':>7-l:1 bil. 5 s. 4) och av Kälebo i tidskriften Svensk Polis (nr 3/1972 s. 22)!

Frågan om gäldenärsbrotten har tagits upp även av 1968 års brott— målsutredning (Ju 1969: 54) i en skrivelse den 24 augusti 1972 till che- fen för justitiedepartementet.. Enligt brottmålsutredningen är det syn- nerligen angeläget att kriminaliseringens omfattning vid gäldenärsbrott tas upp till förnyad prövning. Just beträffande dessa brott finns det en-. ligt utredningens mening särskild anledning att ifrågasätta om rättsvä- sendets insatser i dag kan anses rimliga när det gäller att tillgodose in- tresset av att motarbeta vårdslösa ekonomiska förehavanden från gälde- närers sida. Det är inte givet att straffhot här i första hand skall använ-

1 Jfr å andra sidan Lithner i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1971 s. 278, Söderberg i Svensk Polis nr 4/1972 s. 18—19 och Bomgren i Svensk Iu- risttidning 1972 s. 207.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1975/76: 82 50

das som påtryckningsmedel och det är än mindre klart att straffhotet skall vara så långtgående som nu är fallet. Utredningen uppställer i detta sammanhang frågan om inte borgenärerna i större utsträckning än f. n. bör visa aktsamhet vid beviljande av krediter och i mindre utsträck- ning kunna förlita sig på rättsväsendets stöd om gäldenären brister i an- svar.

Brottskommissionen framhåller i betänkandet Åtgärder för att be- kämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen (Ds Ju 1973: 5) det angelägna i att man påskyndar det pågående utredningsar- betet beträffande möjligheterna att underlåta åtal och förundersökning då kriminalpolitiska eller proceSSekonomiska skäl föranleder detta. Kommissionen anser också att från samma utgångspunkter en översyn bör ske av gäldenärsbrotten eller utredningsförfarandet beträffande dessa brott.

I en skrivelse den 13 juni 1973 till chefen för justitiedepartementet har riksåklagaren (RÅ) hemställt om lagändring i 11 kap. BrB. I skrivel- sen upplyser RÅ att vid de av honom företagna inspektionerna hos läns- åklagarna balanserna till stor del har befunnits utgöras av ärenden som gäller misstanke om gäldenärsbrott. I skrivelsen anförs vidare.

Oftast avser utredningen endast att klarlägga huruvida den misstänkte gjort sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer. Utredningen härom kräver _ liksom vid annan brottslighet enligt 11 kap. brottsbalken— särskilt kvalificerad polispersonal. Det råder brist på sådan personal och utredningarna är dessutom i sig tidsödande. Det är inte blott från det allmännas aspekt som det är en olägenhet att kvalificerad och dyrbar ar- betskraft binds vid dessa utredningar; även ut den enskildes synvinkel måste lagföringen ofta framstå som omotiverad. På grund av tidsutdräk- ten handläggs målet ofta lång tid efter det att gärningen begåtts, inte säl- lan i närheten av preskriptionstiden. Detta förhållande är ägnat att minska den kriminalpolitiska effekten av lagföringen. Den tilltalades förfarande ter sig i många fall inte särskilt straffvärt. Det kan t. ex. röra sig om en företagare som fortsatt att driva sin rörelse av omtanke om sina anställda. Påföljden synes i regel bli villkorlig dom.

Det är givet att det allmänna bör ingripa mot klart oredliga förfaran- den som syftar till att skada borgenärers rätt. Det är å andra sidan ange- läget att de kriminalpolitiska insatserna styrs dit där de bäst behövs. Som jag i skilda sammanhang framhållit och som även understrukits av brottskommissionen i dess betänkande (Ds Ju 1973z5 s. 39) är det påkal- lat med en översyn av gäldenärsbrotten. En sådan översyn blir med nöd- vändighet ganska tidsödande. Med hänsyn till att de mest kvalificerade åklagarna och kriminalpoliserna nödgas tillsätta en väsentlig del av sin arbetstid för utredningen om vårdslöshet mot borgenärer till men för andra och från kriminalpolitisk synpunkt viktigare uppgifter finner jag det angeläget att åtgärder vidtas redan nu i avvaktan på en allmän översyn av gäldenärsbrotten. Detta synes mig kunna ske genom en par- tiell avkriminalisering i form av särskild åtalsprövning efter mönster av ett flertal andra bestämmelser i brottsbalken. Med stöd av en regel om åtalsprövning kan åklagaren på grundval av ett begränsat utredningsma— terial bedöma om det finns skäl att inleda förundersökning i fallet. Vid

• Sida 61
•  Original

Prop. 1975/76: 82 61

ifrågasatt vårdslöshet mot borgenärer ger det från början tillgängliga materialet i allmänhet tillräckligt underlag för en sådan bedömning. Ge- nom clen sålunda föreslagna reformen synes man kunna i görligaste mån eliminera de olägenheter som är förbundna med utredningen och lagfö- ringen av brottet vårdslöshet mot borgenärer. Prövningen bör ankomma på statsåklagare.

Under åberopande av det anförda hemställer RÅ att det i 11 kap. BrB införs den bestämmelsen beträffande vårdslöshet mot borgenärer att brottet skall åtalas endast om åklagare finner det påkallat ur allmän syn— punkt.

Nyligen har frågan om gäldenärsbrotten tagits upp också av konkurs- lagskommittén (Ju 1971: 06) i betänkandet Förenklad konkurs (SOU 1974: 6). Där framhålls att det i sådana fall ofta uppkommer betydande utrednings— och bevissvårigheter. Polisen har inte alltid tillräckliga re- surser för de komplicerade och tidskrävande undersökningar som måste göras i samband med gäldenärsbrott. Inte sällan behövs ekonomisk och affärsjuridisk expertis. Å andra sidan kan enligt kommittén skäl anföras för avkriminalisering av vissa föga straffvärda förfaranden som f. n. fal— ler under gäldenärsbrotten.

Hithörande frågor har senast tagits upp i en studie över gäldenärs- brottsligheten som utförts av universitetslektorn Gösta Kedner. Studien har gjorts på uppdrag av rådet för mindre och medelstora företag vid statens industriverk och ingår i en rapport kallad Konkursföretagets för— valtning och ekonomi (industriverkets skriftserie SIND 3: 1974). Kedner har efter en undersökning av ett stort antal företagskonkurser som av- slutats år 19701 dragit vissa preliminära slutsatser. I studien anges så- lunda att det nuvarande rapportsystemet ger åklagarna otillräcklig in— formation om misstänkta gäldenärsbrott. En ökad effektivitet i uppda- gandet av denna brottstyp är angelägen ur allmänprcventiv synpunkt. Konkurslagen bör föreskriva rapportskyldighet också vid fattigkonkur- ser. Anmärkning om misstänkt gäldenärsbrottslighet måste grundas på en sakkunnig granskning av omständigheterna kring f attigkonkurserna. Samtliga gäldenärsbrott —— således även bokföringsbrott — bör vara åtalbara under ett företags verksamhetstid. Det nuvarande rapportsyste- met konkursdomarc — åklagare bör i allt väsentligt behållas men göras smidigare och effektivare. Underhandsmeddelanden till åklagare om misstänkt brottslighet bör bli en normal rutin. Åklagarmyndigheterna bör åläggas att eftergranska både ordinära konkurser och fattigkonkur- ser. Vid länsåklagarmyndigheterna bör finnas en särskild avdelning som handlägger gäldenärsbrott.

1 Se vidare 5. 70—71.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1975/76: 82 62

4 Förslag till ändringar i konkurslagcn

4.1. Reglerna om återvinning

I en proposition den 16 januari 1975 (prop. 1975: 6) har lagts fram förslag till vissa ändringar i konkurslagcn som främst berör den mate- riella konkursrätten, dvs. frågor om förutsättningarna för konkurs, gäl- denärens förlust av rådigheten över sin egendom samt återvinning till konkursbo men även förfarandet i inledningsskedet av konkurs. Försla- get bygger på lagberedningens delbetänkande Utsökningsrätt X (SOU 1970: 75).

I fråga om återvinning innefattar förslaget genomgripande ändringar av nuvarande regelsystem i konkurslagen. Förslaget innebär i denna del att reglernas tillämpningsområde vidgas avsevärt. Utvidgningen åstad- koms på flera sätt. Återvinningsfristerna förlängs betydligt, bl. a. i fråga om benefika transaktioner och transaktioner till förmån för närstående. Den krets av närstående som träffas av återvinningsreglerna vidgas. Vi- dare föreslås ändringar av bevisbördereglerna. Återvinning skall i de flesta fall inte längre vara beroende av att det visas att gäldenärens med- kontrahent haft insikt om gäldenärens ekonomiska ställning eller om att han gynnats framför andra borgenärer. Å andra sidan föreslås också en möjlighet till jämkning i vissa fall när synnerliga skäl föreligger. Redo- görelsen i det följande för vissa av de föreslagna bestämmelserna be- gränsas till vad som närmast har intresse. vid ett övervägande av krimi— naliseringens omfattning i fråga om gäldenärsbrotten, främst straffbe- stämmelsen beträffande mannamån mot borgenärer.

Reglerna om återvinning inleds enligt förslaget med en bestämmelse enligt vilken möjlighet till återvinning utesluts i två fall (28 5). Det ena fallet avser betalning av skatt eller allmän avgift som avses i 1 & lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m., om ford- ringen varit förfallen till betalning. Det andra gäller betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet varit förfallet till betalning och den underhållsberät- tigade inte gynnats på ett otillbörligt sätt.

En allmän regel om återvinning av otillbörliga rättshandlingar finns i 30 & enligt förslaget. Det föreskrivs där att rättshandling, varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför andra eller gäldenärens egendom undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats, går åter, orn gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent samt den andre kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de om- ständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Ägde rättshandlingen rum mer än fem år före fristdagen — dvs. i allmänhet dagen för kon- kursansökan — går den åter endast om den företagits gentemot gäldenä- ren närstående.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1975/76: 82 63

Gåva och därmed jämställda rättshandlingar går enligt 31 & åter om rättshandlingen har fullbordats senare än sex månader före fristdagen. Har gåvan fullbordats senare än ett år eller, när den skett till när- stående, två år före fristdagen, går den också åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent.

I 355 enligt förslaget behandlas betalning av skuld. Sådan betalning skall, om den skett senare än tre månader före fristdagen, gå åter i tre fall, nämligen om den har gjorts med annat än sedvanliga betalningsme- del, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens eko- nomiska ställning. För att återvinning skall äga rum förutsätts i samtliga fall att betalningen inte med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinär. Liksom enligt gällande lag finns en specialbestämmelse som gäller betalning för växel eller check (36 5). För överlämnande av säker- het blir återvinningsfristen enligt förslaget tre månader (37 å). För att återvinning skall äga rum förutsätts att säkerheten inte var betingad vid skuldens tillkomst eller att överlämnandet inte har skett utan dröjsmål efter denna tidpunkt. Också när det gäller betalning av skuld och läm- nande av säkerhet föreslås längre återvinningsfrister för det fallet att rättshandlingen har företagits gentemot närstående.

4.2 Förenklat konkursförfarande

Konkurslagskommittén har i sitt förut nämnda betänkande (SOU 1974: 6) lagt fram förslag om ett nytt summariskt konkursförfarande för små och enkla konkurser. Förfarandet, kallat förenklad konkurs, avses träda i stället för de nuvarande fattigkonkursema och vissa av de kon- kurser som enligt gällande lag skall handläggas i ordinär form. I förenk- 1.ade konkurser skall förvaltare regelmässigt utses. Av intresse i föreva- rande sammanhang är särskilt att kommittén föreslår att förvaltaren också när det gäller förenklade konkurser skall skriftligen göra anmärk- ning hos konkursdomaren, om det finns skälig anledning anta att gälde- nären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer. Uppgcr förval- taren att det finns anledning till sådant antagande, skall konkursdoma— ren underrätta allmän åklagare (185 a'g" 2 tredje stycket och 218 & kon— kurslagcn enligt kommitténs förslag). I sin motivering till förslaget i denna del framhåller kommittén att den omständigheten att konkursen handläggs i förenklad form inte hindrar att eventuell bakomliggande brottslighet kan vara av allvarlig beskaffenhet och att en ökning av upp— täcktsrisken får även brottsförebyggande effekt. Kommitténs förslag in— nebär vidare bl. a. att både förvaltare och borgenär skall kunna föra ta— lan om återvinning i samband med förenklad konkurs. Betänkandet övervägs f. n. i justitiedepartementet.

• Sida 64
•  Original

64

5 Vissa uppgifter om utländsk rätt

5.1 Danmark

Enligt 283å i den danska borgerliga straffeloven är ='skyldnersvig” straffbelagt. Som allmän brottsförutsättning gäller här att det straffbara handlandet skall syfta till att bereda gärningsmannen eller annan obehö- rig vinning. För skyldnersvig straffas under angivna förutsättning bl. a. gäldenär som, efter det att han har försatts i konkurs eller förhandling om tvångsackord har inletts, företar handling som medför att boets egendom inte kommer borgenärerna till godo. Vissa förfaranden som syftar till att undanhålla borgenärerna eller någon av dessa egendom straffas som skyldnersvig, även om inte konkurs eller tvångsackord på- går vid tiden för handlingen. Det förutsätts här att gäldenären döljer egendom eller undandrar den genom falska förespeglingar, skenhand- ling, betydande gåvor, oproportionerlig förbrukning, försäljning till un— derpris, betalning av eller ställande av säkerhet för skuld som inte är förfallen eller på annat liknande sätt. Straffet är i normalfallet fängelse i högst ett år och sex månader. För vissa förfaranden av mannamånska- raktär kan straffet sättas ned till haefte som i princip kan utdömas på viss tid mellan sju dagar och sex månader. För grovt brott kan dömas till fängelse upp till åtta år. Anses brottet mindre straffvärt med hänsyn till omständigheterna vid dess förövande eller till att det har varit fråga om endast mindre värden eller av annan grund, gäller generellt att straf- fet kan sättas ned till böter eller haefte. Är omständigheterna särskilt förmildrande, kan påföljden bortfalla.

Straffbestämmelser finns också för vissa förfaranden i gäldenärsför- hållanden som inte syftar till att bereda gärningsmannen eller annan obehörig vinning. Den som genom att förstöra, skada eller undanskaffa sina tillgångar undanhåller borgenärema eller någon av dessa egendom kan sålunda dömas till straff. För detta brott är stadgat böter, haefte el— ler fängelse i högst ett år (292 å). Till fängelse i högst ett år, haefte eller, under förmildrande omständigheter, böter kan vidare gäldenär dömas som,. i ett läge då han inser eller borde inse att han inte kan förnöja sina fordringsägare, avsevärt försämrar sin förmögenhetsställning genom att stifta ny gäld eller genom att betala eller ställa säkerhet för förfallen skuld till betydande belopp. Samma straff ådöms gäldenär som aVsevärt förringar borgenärernas möjlighet att få betalning genom slösaktigt lev- nadssätt, spel, äventyrligt företag, som står i missförhållande till hans förmögenhet, eller genom höggradigt oordnad affärsrörelse eller annat lättsinnigt beteende samt gäldenär som lämnar oriktiga uppgifter i sam— band med konkurs eller liknande förfarande (300 5).

För samtliga nu angivna gärningar gäller att om brottet inte har kränkt särskild säkerhetsrätt till egendom, åtal får ske bara när målsä-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975/76: 82 65

gande begär det eller utmätningsförsök har misslyckats, konkursförfa- rande eller tvångsackord inletts eller konkursansökan avslagits för att tillgångarna inte räcker till för konkurskostnadernas betalning.

I den danska strafflagen finns inte någon direkt motsvarighet till den svenska bestämmelsen om straff för gäldenär som fortsätter rörelse un— der förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörel- sen och därigenom framkallar eller förvärrar obestånd. Däremot finns i 301 5 en straffbestämmelse som avser det fallet att någon uppsåtligen el- ler av oaktsamhet underlåter att fullgöra en honom åvilande skyldighet att begära sig själv eller en juridisk person som han företräder i kon- kurs. Straffet är böter eller haefte i högst tre månader. Den danska kon- kurslagskommittén har i betänkandet Konkurs og tvangsakkord (1971 nr 606) föreslagit att denna bestämmelse skall upphävas.

För bokföringsbrott är straffet böter eller haefte (302 5). Dessutom finns en särskild straffbestämmelse i bokföringslagen.

I detta sammanhang bör anmärkas att folketinget år 1974 har före- lagts ett lagförslag som syftar till att erbjuda ökade möjligheter att be— kämpa skadlig ekonomiSk verksamhet. Förslaget innebär bl. a. en ut- vidgning av rekvisiten för ocker samt införande av straff för vissa be- drägeri- eller ockerliknande förfaranden. Gäldenärsbrotten berörs inte av förslaget.

5.2 Norge

I den norska borgerliga straffeloven finns bestämmelser om förbrytel- ser i gäldsförhållanden i 27 kap. Bestämmelserna fick sin nuvarande ut- formning år 1951. Vissa nyligen framlagda ändringsförslag övervägs f.n. i det norska justitiedepartementet. Förslagen har lagts fram dels av den norska konkurslagskommittén i betänkandet Gjeldsforhandling og kon- kurs (NOU 1972:20), dels i en departementspromemoria från november 1974 om straffrättsliga åtgärder mot vissa former av ekonomisk krimi- nalitet.

De allvarligaste av gäldenärsbrotten straffbeläggs i 281 &. Hit hör fall då en gäldenär under konkurs eller i liknande sammanhang genom orik— tiga uppgifter eller på annat sätt försöker undandra borgenärerna egen- dom eller uppger eller vidgår falsk skuld och vidare fall då gäldenär, trots att han inte kan förnöja sina borgenärer, försöker undandra egen- dom genom gåva, försäljning till underpris, förstörelse eller på annat liknande sätt. Straffet är fängelse i högst tre år eller, om brottet är grovt, högst fem år. Med böter eller fängelse i högst tre år straffas den som försöker undanhålla egendom genom oriktiga uppgifter eller liknande vid utmätning (282 5). Om gärning som avses i 281 eller 282 % begåtts av grov oaktsamhet är straffet böter eller fängelse i högst sex månader (283 g).

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975/76: 82 ' 66

En bestämmelse motsvarande den svenska mannamånsparagrafen finns i 284 %. Där stadgas straff för gäldenär som ger någon av sina borgenärer betalning eller säkerhet eller underlåter att hindra borgenä- ren från att få sådan gottgörelse, trots att han ”er innse” att han inte kommer att kunna förnöja alla sina fordringsägare och att utsikten för dem att få täckning för sina fordringar förringas avsevärt. Straffet är fängelse i högst två år. Enligt departementspromemorian övervägs f.n. inom det norska justitiedepartementet att lägga fram ett ändringsförslag som går ut på att orden ”er innse” i förtydligande syfte ändras till ”forstod eller burde forstå”.

Fängelse i högst två år är enligt 285 & stadgat också för den som ge- nom spel, annat äventyrligt företag, slösaktigt levnadssätt, höggradigt oordnad affärsrörelse m.m. försämrar sin förmögenhetsställning till skada för borgenärerna samt under vissa förutsättningar för den som tar ut pengar ur rörelse åt sig själv eller annan så att dess ställning försäm- ras.

Den norska konkurslagskommittén har lagt fram ett förslag till en ny bestämmelse, 283 a %, som syftar till en viss utvidgning av straffbarhe- ten. Enligt förslaget skall det i två särskilda situationer vara straffbart för en gäldenär, som bör inse att han inte kommer att kunna gottgöra alla sina borgenärer, att underlåta att begära sig i konkurs eller ansöka om ackordsförhandling. Den ena av de avsedda situationerna är när gäl- denären bör inse att rättshandlingar eller exekutiva åtgärder, som innebär att borgenärernas utsikter att få betalning förringas avsevärt, inte: kommer att kunna undvikas till följd av underlåtelsen. Den andra situationen är när en rörelse som gäldenären bedriver uppenbart går med förlust och gäldenären bör inse att borgenärerna inte kommer att kunna gottgöras inom rimlig tid. Inte heller i norsk rätt finns nämligen f.n. någon motsvarighet till den svenska straffbestämmelse som riktar sig mot gäldenär som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och därigenom framkallar eller förvärrar obestånd. Enligt det norska förslaget skall straffbarhet dock inte inträda om gäldenären har handlat i samförstånd med ford- ringsägare som både med hänsyn till fordringsbelopp och till antal re- presenterar en väsentlig del av borgenärsintressena.

Det bör vidare anmärkas att departementspromemorian tar upp tan— ken att ersätta reglerna i 284 och 285 55 med en allmän bestämmelse om straff för den som till skada för borgenärerna företar oförsvarliga el- ler starkt riskbetonade ekonomiska dispositioner. Något förslag i denna riktning läggs dock inte fram.

En bestämmelse om straff för bokföringsbrott finns i 286 %. Straffet är vid grov oaktsamhet böter eller fängelse i högst ett år. Om gäldenären har använt falsk bokföring, förstört sina räkenskaper eller gjort dem oanvändbara eller förfarit på liknande sätt är straffet fängelse i högst tre ar.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975/76: 82 67

De brott som avses i 281—285 %% får f.n. åtalas av åklagare bara om målsägande begär det eller konkursförfarande eller ackordsförhandling har inletts eller konkurs har vägrats på den grund att tillgångarna är otillräckliga. Enligt departementspromemorian övervägs emellertid att göra det möjligt att väcka åtal enligt dessa paragrafer också när det i annat fall är påkallat från allmän synpunkt. Bokföringsbrott får åtalas om gäldenären har försatts i konkurs eller inlett ackordsförhandling. om konkurs har vägrats på grund av att tillgångarna är otillräckliga eller om det på annat sätt styrks att gäldenären inte kan tillfredsställa samtliga borgenärer.

5.3 Finland

i den finska strafflagen finns i 39 kap. 1—4 55 bestämmelser om bank- ruttbrott som ungefärligen motsvarar de svenska bestämmelser som gällde före 1942 års strafflagsreform. I 1—3 %% finns straffbestämmelser som riktar sig mot bedräglig gäldenär, oredlig gäldenär och vårdslös el- ler lättsinnig gäldenär. -I samtliga fall förutsätts för straffbarhet att gäl- denären har försatts i konkurs. Vidare finns i 4 5 en bestämmelse om straff för rymning för skuld. En särskild straffbestämmelse för bokfö- ringsbrott finns i bokföringslagen (38 å).

Som allmän förutsättning för att någon skall kunna straffas som bedräglig gäldenär gäller att handlingen skall ha före-tagits i avsikt att bereda gäldenären själv eller annan obehörig vinning. Straffbestämmel- scn riktar sig bl.a. mot den som på olika sätt undandrar, förtiger eller undanskaffar egendom som borgenärerna skulle ha haft rätt till, vidare den som uppger eller vidgår uppdiktad skuld och slutligen den som fört oriktig bokföring m.m.

Som oredlig borgenär straffas gäldenär som med kännedom om sin oförmåga att göra rätt för sig genom gåva eller liknande åtgärd har av- hänt sig egendom till betydlig skada för borgenärema. Den som med kännedom om anhängig konkursansökan har försålt något av sin egen- dom "utöver nödtorft” eller uppsåtligen förstört eller förskingrat egen— dom straffas också för oredlighet. Ett tredje fall av oredlighet är att nå- gon vägrar avlägga gäldenärsed eller lämna upplysningar om boet.

Under bestämmelsen om straff för vårdslös eller lättsinnig gäldenär faller den som till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt eller genom spel, lättsinnig ansvarsförbindelse c.d. förlorat belopp som inte står i skäligt förhållande till hans ställning och tillgångar. För vårdslös- het straffas också dcn gäldenär som inte har fullgjort bokföringsskyldig- het ordentligt eller som, i ett läge när han bort inse att han inte kan göra rätt för sig, berett sig penningtillgång genom att sälja varor till uppen- bart underpris eller på annat sådant sätt eller fortsatt handel eller näring under upplånande av pengar eller varor i avsikt att fördröja konkursut-

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975/76: 82 68

brott. Ytterligare ett fall som avses i samma bestämmelse är att gäldenä— ren viss tid före konkurs har antingen indragit pengar, mottagit varor el— ler avyttrat egendom utan att kunna redovisa för den på nöjaktigt sätt el- ler också gynnat någon borgenär med betalning eller säkerhet för ford- ran. som inte är förfallen. Det sista av de i lagen uppräknade vårdslös- hetsfallen är att gäldenären i strid mot föreskrift har använt pengar eller varor som har anförtrotts honom för bestämt ändamål.

Ansvar för oredlighet eller vårdslöshet är uteslutet om gäldenären kan styrka att han har förnöjt sina borgenärer till fullo.

Straffet för bedräglig gäldenär är tukthus i högst sex år eller, om om- ständigheterna är synnerligen mildrande, fängelse i minst två månader. För oredlighet eller rymning för skuld är straffet fängelse i högst två år och för vårdslöshet eller lättsinne fängelse i högst ett år.

För att åtal skall få äga rum krävs angivelse av målsägande utom när det gäller bedräglig gäldenär eller oredlighet eller vårdslöshet som ägt rum vid förvaltning i bank eller liknande inrättning.

6 Statistiska uppgifter

Antalet gäldenärsbrott som kommit till polisens kännedom har enligt den allmänna kriminalstatistiken under senare tid i allmänhet uppgått till omkring 500 per år. I de sålunda redovisade antalen ingår också fall som under utredningens gång av olika skäl inte har bedömts som brott. Uppgifterna för åren 1968—1973 redovisas i nedanstående tabell.

Tabell 1 . Brott mot I 1 kap. brottsbalken som kommit till polisens kännedom.

År Antal 1968 491 1969 547 1970 588 1971 5361 1972 5171 1973 455'

Antalet gäldenärsbrott som uppklarats under åren 1969 och 1970 framgår av tabellerna 2—3.

Tabell 2. Uppklarade gäldenärsbrott 1969 Uppklarningsprocent 1969 för gälde- Totalt Därav brott som anmälts närsbrott anmälda 1969 1968 1967 Tidigare 1969 1969 el. tidigare 322 97 157 53 15 17,73 58,87 Tabell 3. Uppklarade gäldenärsbrott 1970 Uppklarningsprocent 1970 för gälde- Totalt Därav brott som anmälts närsbrott anmälda

1970 1969 1968 Tidigare 1970 1970e1. tidigare 384 94 187 83 20 ,__'ifä3;å15,99 65,31

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975/76: 82 69

Under åren 1967—1971 meddelade åklagare med stöd av 20 kap. 7 5 första stycket 2 rättegångsbalken (RB) beslut att ej tala å brott i sam- manlagt 2 fall beträffande oredlighet mot borgenärer, 4 fall beträffande vårdslöshet mot borgenärer och 10 fall beträffande bokföringsbrott. Dessutom meddelades under samma period jämlikt första stycket ]. i samma paragraf — vilket kan tillämpas endast beträffande bokförings- brott som har böter i straffskalan — beslut om åtalsunderlåtelse i 9 fall. Inte i något fall under perioden har såvitt framgår av statistiken beslut att ej tala å gäldenärsbrott meddelats med stöd av annan bestämmelse. Inga beslut om åtalsunderlåtelse har meddelats i fråga om vare sig grov oredlighet mot borgenärer eller mannamån mot borgenärer.

I tabell 4—6 lämnas vissa uppgifter angående ådömda påföljder och fördelningen mellan de särskilda brotten. Det framgår att lagföringen i de allra flesta fall leder till ansvar för bokföringsbrott. För vårdslöshet mot borgenärer har omkring 30—40 personer dömts varje år. Över 70 92 av de tilltalade har meddelats villkorlig dom.

Tabell 4. Tilltalade för gäldenärsbrott. Påföljd.

1967 1968 1969 1970 1971

Ej dömda (ej sakerförklarade).

Påföljd eftergiven 16 10 22 22 21 Fängelse 7 6 10 7 7 Villkorlig dom 156 157 155 184 172 S_kyddstillsyn 16 11 13 13 6 Öppen psykiatrisk vård 1 — 1 — — Böter (av domstol) 16 14 14 23 17 Böter (genom straiföreläggande) 5 2 4 10 10

Antal tilltalade 217 200 219 259 233

T abell 5. Personer som dömts till påföljd/är de olika gäldenärsbrotten.

Brott 1967 1968 1969 1970 1971 11: 1 oredlighet mot borgenärer 10 3 2 11 11 11: 2 grov oredlighet mot

borgenärer 3 i 6 9 8 11: 3 vårdslöshet mot borgenärer 34 36 36 37 42 11: 4 mannamån mot borgenärer 5 4 18 9 6 11: 5 bokföringsbrott 149 146 135 171 145

Antal dömda 201 190 197 237 212

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975/76: 82 70

Tabell 6. Personer som dömts till påföljd för gäldenärsbrott. Ålder.

Ålder 1967 1968 1969 1970 1971 18 — 20 2 2 1 1 1 21—24 12 9 8 17 10 25—29 23 24 18 20 34 30—-39 65 61 66 77 65 40—-49 59 54 66 80 70 50—-59 33 35 34 38 29 60— 7 5 4 4 3

201 190 197 237 212

För att belysa relationen mellan gäldenärsbrottsligheten och konkurs- utvecklingen under senare år redovisas i följande tabcll vissa uppgifter angående antalet beslutade respektive avslutade konkurser under åren 1963—1972.

Tabell 7. Konkurser 1968—1972.

1968 1969 1970 1971 1972

Konkurser beslutade under året 2 590 2 851 3 740 4 260 4 2631 Därav företagskonkurser2 ] 610 1 925 2 649 2 976 3 070 Konkurser avslutade under året 2 384 2 723 3 123 3 686 4 3551 Därav konkurser som avslutats genom slututdelning 922 1 037 1 077 1 252 1 351]

I sin i det föregående omnämnda studie av gäldenärsbrotten har Ked- ncr undersökt 755 företagskonkurser som avslutats under år 1.970. Kon- kurserna är fördelade på 368 ordinära konkurser och 387 fattigkonkur- scr. Undersökningsområde har varit landets tio sydligaste län. Nödvän— diga data har insamlats genom personliga besök hos 43 tingsrätter och genom en enkät riktad till åklagarmyndigheterna i de tio 1änen3.

Undersökningen har visat att 30 % av gäldenärerna i de ordinära konkurserna har anmälts till åklagarmyndigheterna för gäldenärsbrott av konkursdomare eller annan. Beträffande fattigkonkursema, där an- mälningsskyldighet inte finns föreskriven, är anmälningsfrekvenscn ändå 9 %. Enligt Kedner har undersökningen vidare visat att ett strikt iaktta- gande av reglerna i 11 kap. BrB borde resultera i en möjlig anmäl- ningsfrekvens vid de ordinära konkurserna på ca 40 % och i samband med fattigkonkurser på 40—50 %. ”Dold” gäldenärsbrottslighet skulle således finnas i ca 10 % av de ordinära konkurserna och 30—40 % av 1 Siffrorna är preliminära. 2Uppgifterna för åren 1968—1971 har hämtats ur chners år 1972 utförda studie Konkurs och ackord (utgiven av delegationen för de mindre och me- delstora företagen). Uppgiften för 1972 har lämnats av statens industriverk. Antalet under 1973 beslutade företagskonkurser utgjorde enligt uppgift från industriverket 3 087. 3 En liknande undersökning, begränsad till Blekinge län och Kronobergs län, redovisas av Lithner i TSA 1971 s. 260—278.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975/76: 82 71

fattigkonkursema. Av de anmälningar som gjorts har åklagarna avskri— vit i genomsnitt fem % vid en första sovring, varför misstanke kvarstått och förundersökning inletts i 95 % av fallen. Åtalsfrekvensen efter för- undersökning är hög — i genomsnitt har åtal väckts i 73 % av fallen när det gällt ordinära konkurser och i 100 % av fallen i fråga om fattig- konkurser. Av de åtalade har genomsnittligt två % frikänts. Bokförings- brott har varit det vanligaste gäldenärsbrottet vid båda konkurstyperna. Av de dömda gäldenärerna har 91 % fällts till ansvar för bokförings- brott vid fattigkonkurser och 83 % vid ordinära konkurser. På andra plats kommer i fråga om ordinära konkurser vårdslöshet mot borgenä- rer och beträffande fattigkonkurser oredlighet mot borgenärer. Bety- dande regionala skillnader i anmälningsfrekvens förekommer vid båda konkurstyperna. Undersökningen har enligt Kedner visat att hög anmäl- ningsfrekvens förutsätter en aktiv medverkan från åklagarmyndigheter- nas sida.

7 Överväganden och förslag

7.1. Allmänna synpunkter

De förfaranden som straffbeläggs som gäldenärsbrott har en i många avseenden speciell karaktär i förhållande till övriga förmögenhetsbrott. De förutsätter typiskt sett inte att gärningsmannen gör en förmögen- hetsvinst eller utför ett konkret angrepp på annans förmögenhet och be- höver inte heller förutsätta att han vilseleder någon annan. Vad som har kriminaliserats är vissa handlingssätt som ansetts strida mot vad en per- son skall iaktta av hänsyn till sina borgenärer över huvud.

Frågan i vad mån det skall vara straffbart att åsidosätta hänsynen till borgenärer har på senare tid aktualiserats i olika sammanhang. Ett åter— kommande problem är att sätta en gräns mellan civilrätt och straffrätt när det gäller ekonomiska dispositioner och underlåtenhet att uppfylla betalningsförpliktelser. Äldre tids uppfattning att betalningsförsummel- sen i och för sig borde föranleda straffpåföljd eller personalexekution ter sig numera främmande. Att straffbelägga betalningsförsummelsen som sådan är med nutida betraktelsesätt uteslutet. I vissa fall bär emellertid en gäldenär fortfarande straffansvar för ekonomiska transaktioner som leder till förluster för borgenärerna. Detta ansvar är till en del också rätt långtgående, eftersom det omfattar även fall då det inte rör sig om ett uppsåtligt handlande till borgenärernas förfång utan om ett förfarande där själva effekten, obestånd eller förvärrande av obestånd, kan ha framkallats utan avsikt, såsom vid vårdslöshet mot borgenärer.

Frågan om kriminaliseringens omfattning på detta område måste emellertid betraktas också från andra utgångspunkter. Den ekonomiska strukturomvandlingen och kapitalkoncentrationen i näringslivet har

• Sida 72
•  Original

Prop. 1975/76: 82 73

medfört att enskilda dispositioner kan få sociala och ekonomiska kon- sekvenser för ett stort antal människor på ett helt annat sätt än tidigare. Härvid kommer i första hand företagens ansvar mot sina anställda och de regler som avser att tillgodose arbetarskydd m.m. i blickpunkten. Av stor betydelse i detta sammanhang är vidare samhällets intressen när det gäller efterlevnaden av bestämmelserna om skatter, valuta, miljövård m.m. Enighet råder om att de former av missförhållanden i samband med ekonomisk verksamhet som det här är fråga om måste mötas med förstärkta insatser från samhällets sida. Till en del har det därvid blivit nödvändigt att i ökad utsträckning kriminalisera förfaranden i det eko- nomiska livet som bedöms som samhällsekonomiskt eller socialt inte önskvärda företeelser. Den ekonomiska kriminalitet som här står i för- grunden är i huvudsak av annat slag än de förfaranden som avses med bestämmelserna om gäldenärsbrott och får därför främst mötas med andra lagregler och åtgärder. Detta utesluter emellertid inte att just förekomsten av handlingar som kan betecknas som gäldenärsbrott i Vissa fall kan vara nog så allvarliga med hänsyn till konsekvenserna för de anställda och samhället och dessutom kan vara tecken på andra bakomliggande, svårare missförhållanden. Inte minst med tanke på så- dan dold kriminalitet är det angeläget att rättsväsendets resurser även på detta område kan koncentreras på de verkligt allvarliga fallen och tas i anspråk på ett så effektivt sätt som möjligt.

Ett speciellt förhållande som bör tas i beaktande i detta sammanhang är den nuvarande höga frekvensen av företagskonkurser, särskilt när det gäller mindre företag. Antalet företagskonkurscr har under senare delen av 1960-talet ökat kraftigt med en kulmen år 1970. Konkursfrekvenscn är alltjämt hög, låt vara att stegringen har reducerats under 70-talets första år för att så gott som helt avstanna 1973. En alldeles övervägande del av antalet företagskonkurscr gäller små företag. Vissa beslutade el- ler planerade reformer kan väntas få en positiv effekt på utvecklingen när det gäller antalet företagskonkurscr. I första hand kan nämnas de år 1973 beslutade ändringarna i lagen (1944: 705) om aktiebolag som in- nebär bl. a. att minimigränsen för aktiekapitalet har höjts från 5 000 kr. till 50 000 kr. och att aktiebolag inte får lämna lån till styrelseledamöter, aktieägare m.fl. Till lagrådet har den 23 augusti 1.974 remitterats ett för- slag till ny aktiebolagslag som bygger på aktiebolagsutredningcns betän- kande SOU 1971:15. Förslaget innehåller bl.a. bestämmelser om ökade krav på inbetalning av aktiekapitalet och om skärpt kontroll av att inbe- talning verkligen har ägt rum. Vidare skärps enligt förslaget reglerna om revision och redovisning i vissa avseenden. I betänkandet Förslag till bokföringslag (SOU 1973: 57) har 1971 års utredning om bokföringslag- stiftningcn föreslagit att alla rörelseidkare i princip skall vara bokfö- ringsskyldiga, ett förslag som, om det genomförs, kommer att öka möj- ligheten att bedöma ett företags ekonomiska ställning.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975/76: 82 73

En åtgärd av annat slag som ofta har diskuterats och som bör nämnas i detta sammanhang är införande av etableringskontroll av mer eller mindre omfattande slag.

Det är inte bara genom det straffrättsliga sanktionssystemet som sam- hället kan komma till rätta med av gäldenär företagna handlingar som strider mot hänsynen till borgenärsintresset. Utformningen av gäldenärs- brotten bör ses mot bakgrund av de möjligheter som finns att på civil- rättslig väg komma till rätta med otillbörliga förfaranden från gäldenärs sida. Av särskild betydelse i detta sammanhang är konkursbos rätt att påkalla återvinning till konkursboet enligt reglerna i konkurslagcn. Som förut redovisats har förslag framlagts till en partiell revision av konkurs- lagen (prop. 1975:6). Förslaget ingår som en etapp i det fortgående ar- betet på en översyn av konkurslagstiftningen. I propositionen har reg- lerna om återvinning till konkursbo blivit föremål för en genomgri- pande omarbetning. Ett viktigt syfte bakom reformen i denna del har varit att så långt möjligt motverka otillbörliga transaktioner från gälde- närens sida i samband med förestående konkurs. Förslaget beträffande återvinning innebär en avsevärd vidgning av möjligheterna att få sådana transaktioner som gäldenären företagit före konkursutbrottct att bli overksamma gentemot konkursboet. Det bör också nämnas att tillämp- ningsområdet för återvinningsreglerna även i andra sammanhang före- slagits utvidgat. Sålunda har lagberedningen i betänkande (SOU 1973: 22) med förslag till utsökningsbalk föreslagit att återvinning skall kunna ske också i samband med utmätning. Konkurslagskommitténs förslag i betänkandet SOU 1974: 6 innebär som förut sagts att återvinningsreg- lerna i motsats till vad som nu gäller skall vara tillämpliga vid alla for- mer av konkurs.

Vid sidan av det straffrättsliga sanktionssystemet finns också regler som erbjuder möjlighet att påföra ställföreträdare för företag personlig betalningsskyldighet i vissa fall av oansvarig skötsel av företaget. Av stor praktisk betydelse är bestämmelsen i 77 a 5 uppbördslagen (1953z272) enligt vilken företrädare för arbetsgivare som är juridisk per- son kan bli personligen betalningsskyldig för innehållen preliminärskatt. En motsvarande föreskrift har med verkan fr.o.m. den 1 januari 197-4 införts i lagen (1968:430) om mervärdeskatt (48 a å). Ett flertal sanktio- ner av det slag som nu avses finns också i aktiebolagslagen. Här kan pe- kas på regeln i 148 5 som bl.a. innebär att styrelseledamöter och verk- ställande direktör i ett aktiebolag svarar för bolagets uppkommande för- bindelser som för egen skuld, om de underlåter att föranstalta om likvi- dation sedan en viss angiven del av aktiekapitalet har gått förlorad. Vi- dare finns i 207—212 åå bestämmelser om skadeståndsskyldighet vilka träffar bl. a. styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgö- rande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet skadar bolaget. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas 73 5 2 mom. enligt vilket lag

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975/76: 82 74

rum återbetalningsskyldighet föreligger gentemot bolaget, om vinst- utdelning har verkställts i strid mot de i lagen uppställda reglerna. De nu berörda bestämmelserna har motsvarighet i det nyligen till lagrådet remitterade förslaget till nya aktiebolagslag.

Vid en översyn av bestämmelserna om gäldenärsbrott hör till en bör- jan övervägas i vad mån gällande regelsystem ger tillräckliga möjlighe- ter att komma åt sådan ekonomisk oansvarighet som från allmänna syn- punkter bör beivras. Det förhåller sig otvivelaktigt så att vissa företagare inte är seriöst inriktade utan går in för att få så stor vinning som möjligt utan hänsyn till om företaget går omkull. I många sammanhang har framställts krav på mera effektiva åtgärder för att motverka nyetable- ring i uppenbart spekulationssyfte. Ett exempel på åtgärder av det slag som nu avses utgör konkurslagskommitténs i det föregående omnämnda förslag om anmälningsskyldighet vid misstanke om gäldenärsbrott även i samband med förenklad konkurs. Ett genomförande av detta förslag skapar vidgade möjligheter att i samband med konkurser komma åt oredliga eller klart oansvariga förfaranden. Det bör emellertid undersö- kas om även andra vägar finns att effektivisera det gällande sanktions- systemet.

Vid de överväganden som kan göras från olika synpunkter beträf- fande kriminaliseringens omfattning måste man emellertid också ta hänsyn till att de handlingssätt som träffas av bestämmelserna om gälde- närsbrott kan ha mycket skiftande karaktär. Å ena sidan kan det som nyss nämnts i en del fall röra sig om ett kvalificerat brottsligt förfarande som får ingripande verkan för en vid krets av personer. Att handlandet i sådana fall inte behöver på samma sätt som i allmänhet vid förmögen- hetsbrott rikta sig direkt mot enskild utan kan på ett mera generellt sätt drabba de berörda innebär naturligtvis inte att samhället vid den straff- rättsliga värderingen bör anlägga ett mildare synsätt. Man måste emel- lertid å andra sidan räkna med att det bland förfaranden som i och för sig utgör gäldenärsbrott i ett betydande antal fall är fråga om ett hån- delseförlopp som allmänt torde upplevas som mindre förtjänt av en straffrättslig reaktion från samhällets sida. Det kan här ofta vara fråga om företagare som trots ivriga ansträngningar och betydande personliga uppoffringar av skilda slag inte lyckas undgå att komma på obestånd. Orsakerna härtill kan skifta från fall till fall. Felaktiga kalkyler, bris- tande erfarenheter, otillräckliga resurser, alltför snabb expansion liksom överdriven optimism eller rent oförstånd är endast några exempel på så— dana orsaker. Det är heller inte ovanligt att en företagare som vid en nedgång i lönsamheten t.ex. på grund av tillfälliga avsättningssvårighe- ter kommer på obestånd likväl fortsätter sin rörelse i hopp om förbätt- rade konjunkturer bl.a. av omtanke om de anställda. Bestämmelserna om mannamån mot borgenärer har vidare ansetts kunna drabba t.ex. en rörelseidkare som inför förestående konkurs fullgör betalningsskyldighet

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975/76: 82 75

som i och för sig framstår som angelägen från samhällets synpunkt, så- som när det gäller inbetalning av preliminär skatt för anställda. Det bör också beaktas att man i andra näraliggande sammanhang har vidtagit åtgärder för att inrikta brottsbekämpningen på den grövre kriminalite- ten. Ett exempel härpå erbjuder skattebrottslagen (1971169). Genom den har vissa oaktsamma förfaranden som förut ansågs straffbara avkrimi- naliserats, medan möjligheter har skapats för ett mer effektivt beivrande än tidigare av den allvarliga brottsligheten.

När man överväger en reform på förevarande område torde man inte kunna undgå att fästa rätt stort avseende vid de utredningsekonomiska synpunkterna. Gäldenärsbrotten tillhör, möjligen bortsett från bokfö— ringsbrottet, de brott som generellt sett erbjuder de största svårigheterna i utrcdningshänseende. Utredningarna anses i regel vara synnerligen tidskrävande och besvärliga. Vid brott av den allvarligaste typen, oredlig- het mot borgenärer, kan det visserligen ibland vara fråga om klart av- gränsade förfaranden som vad beträffar utredningens omfattning och svårighetsgrad kan jämställas med vissa förmögenhetsbrott av bedrägeri- eller förskingringstyp. De största svårigheterna i förevarande hänseende vållas emellertid av det övervägande antalet fall som gäller misstanke om vårdslöshet mot borgenärer, särskilt sådan vårdslöshet som består i att gäldenären har fortsatt rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och därigenom framkallat el— ler förvärrat obestånd. Utredningen måste här inriktas på flera olika punkter. Det gäller till en början att klargöra inte bara medelsförbruk- ningens omfattning utan också om förbrukningen har varit till nytta för rörelsen eller ej. Det är vidare av särskild vikt att utreda i vad mån medelsförbrukningen haft inverkan på gäldenärens obestånd. Gällande rätt uppställer nämligen här ett krav på direkt orsakssamband, dvs. den vårdslösa åtgärden skall i och för sig och alltså inte endast i förening med ytterligare omständigheter ha framkallat eller förvärrat obeståndet. Dessa frågor kräver inte sällan en vansklig ekonomisk bedömning, vil- ken i sin tur ofta förutsätter tillgång till ett mycket vidlyftigt material som i regel inte kan tas fram enbart från gäldenärens egen bokföring och övriga handlingar. Det blir i sådana fall nödvändigt att från andra håll införskaffa uppgifter om förfallna skulder. betalningsföreläggandcn, 'växelprotester, utmätningsförsök m.m. När det gäller värderingen av tillgångarna i ett företag av inte helt obetydlig omfattning och den eko- nomiska analysen av företagets ställning vid olika tidpunkter måste ofta särskilda sakkunniga anlitas. Det är givet att förundersökningarna under sådana förhållanden ställer stora krav på tid och resurser både hos po- lis- och åklagarmyndigheter. RÅ har i denna del upplyst att arbetet med ärenden angående gäldenärsbrott genomsnittligt har beräknats ta om- kring 50 procent av länsåklagarnas tid i anspråk.

Behovet av tid och resurser för utredningen av gäldenärsbrott gör sig

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975/76: 82 76

särskilt starkt gällande i polisens arbete. Utredningsmannen måste ha specialkunskaper och ingående praktisk erfarenhet. Som regel kan en- dast högt kvalificerad polispersonal tas i anspråk för utredningar av detta. slag. Förundersökningen binder utredningsmannen för lång tid, ofta mer än ett år. Vanligen har endast de större och medelstora polis— distrikten resurser för att klara av utredningar av denna typ. De mindre distrikten får i allmänhet anlita hjälp från annat håll. Det är inte ovan- ligt att en långvarig utredning utmynnar i att brott inte kan styrkas.

Dessa förhållanden får till följd att lagföringen i de fall då brott anses föreligga ofta äger rum lång tid efter gärningen. Också för domstolarna utgör mål om gäldenärsbrott en inte obetydlig belastning. Det vidlyftiga bevismaterial som i allmänhet förekommer medför att huvudförhand— ling i sådana mål ofta tar flera dagar i anspråk.

Det är framför allt två frågor som får aktualitet mot bakgrund av de allmänna synpunkter som sålunda har redovisats. I första hand bör så- lunda undersökas om rekvisiten i fråga om gäldenärsbrotten f.n. är ut- formade på ett ändamålsenligt sätt. Vidare bör övervägas om den abso- luta åtalsplikten på förevarande område bör bibehållas fullt ut.

7.2 Kausalitetskravet vid oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer

Vid de överväganden som gjordes inför 1942 års strafflagsreform framhöll straffrättskommittén beträffande gäldenärsbrotten (SOU 1940:20 s. 211) att en viss skillnad förelåg mellan dessa å ena sidan och trolöshetsbrotten å den andra. Kommittén anförde som exempel att den som har fått egendom i sin besittning med skyldighet att utge egendo- men eller redovisa för denna gör sig skyldig till förskingring inte bara i det fallet att han underlåter att på den bestämda tidpunkten fullgöra sin skyldighet. Han anses ha gjort sig skyldig till straffvärd gärning som in- nebär skada för den berättigade redan om han före denna tidpunkt fram- kallar risk för att han inte skall bli i stånd att fullgöra sin skyldighet. När det gäller en gäldenärs förpliktelser gentemot sådana borgenärer som inte har en redovisningsfordran eller annan särskilt kvalificerad rätt kan man emellertid enligt kommittén inte ställa upp så stränga krav på den förpliktade. För att en gäldenär skall anses ha gjort sig skyldig till straffvärd kränkning av sina borgenärers intressen bör enligt kommitten fordras att det konstateras att gäldenären inte kan betala skuld på för- fallodagen. För ansvar ställde kommittén därför upp det kravet att gäl- denären vidtagit en åtgärd som orsakat att han kommit på obestånd. Om han redan före gärningen är på obestånd, fordras att hans obestånd har förvärrats genom gärningen.

Med det nu anförda hänger samman att det, enligt vad kommittén vi— dare utvecklade, för straffbarhet fordras att gärningen i och för sig och således inte endast i förening med ytterligare åtgärder skall ha fram-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975/76: 82 77

kallat obestånd. Kommittén belyste i denna del sin tankegång med föl- jande exempel. Om den som har 60 000 kr. i tillgångar och 10 000 kr. i skulder skänker bort 40 000 kr. men därefter får en ytterligare skuld på 20 000 kr. med följd att han kommer på obestånd, får han inte anses ha ådragit sig straffansvar genom gåvan, fastän han fortfarande skulle ha varit solvent om han hade behållit sin egendom. Detsamma skall enligt kommittén gälla också ifall exemplet ändras på det sättet att han efter att ha gett bort beloppet om 40 000 kr. kommer på obestånd genom att de återstående tillgångarna sjunker i värde.

Straffbestämmelserna för oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer fick sin nuvarande utformning på grundval av de överväganden som så- lunda gjordes av straffrättskommittén. För att någon skall kunna fällas till ansvar enligt 11 kap. 1 5 första stycket eller 3 & första stycket ford- ras sålunda, i det fallet att gäldenären inte var på obestånd redan när handlingen företogs, att gärningen har framkallat obeståndet. Här- igenom uppställs ett krav på direkt orsakssammanhang mellan gär- ningen och insolvenstillståndet.

Något absolut krav på ett sådant orsakssammanhang torde inte upp- rätthållas vare sig i finsk eller dansk rätt. Enligt de finska bestämmel- serna om bankruttbrott förutsätts för straffbarhet att gäldenären har kommit i konkurstillstånd. Gäldenären kan under denna förutsättning fällas till ansvar bl.a. om han befinnes ha i avsikt att bereda sig själv el- ler någon annan person fördel på vissa särskilt angivna sätt undandragit borgenärerna egendom eller om han till sina personliga utgifter använt eller genom spel eller liknande företag förlorat belopp som inte stått i skäligt förhållande till hans ställning och tillgångar. Att konkursen har framkallats av gäldenärens handlingssätt förutsätts inte. Den danska be- stämmelse om skyldnersvig som här närmast är aktuell (283 & första stycket mom. 3 i den borgerliga straffeloven) riktar sig mot gäldenär som för att skaffa sig eller annan obehörig vinning undandrar borgenä- rerna eller någon av dessa egendom genom vissa angivna åtgärder. Det är här fråga om falska förespeglingar, döljande av egendom. betydande gåvor, oproportionerlig förbrukning, försäljning till underpris, betalning eller ställande av säkerhet för skuld som inte är förfallen eller annan lik- nande handling. I rcgel anses visserligen bara dispositioner som i tiden ligger nära ett hotande ekonomiskt sammanbrott eller en förestående specialexekution kunna bestraffas enligt lagrummet. Någon bestämd tidsgräns uppställs emellertid inte i lagen. Det anses inte heller kunna krävas att gäldenären var insolvent vid tillfället eller att han gjorde sig insolvent genom att företa åtgärden. I överensstämmelse härmed krävs på den subjektiva sidan endast att gäldenären är medveten om att han genom transaktionen gör borgenärernas rätt osäker (eller mera osäker än den var förut, jfr. Hurwitz, Den danske kriminalret, Speciel de], 1955, s. 440—441).

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975/76: 82 78

Samtidigt som straffbarheten vid gäldenärsbrott utvidgades i väsent- liga avseenden genom 1942 års reform, torde reformen i det aVSeende som nu berörts ha inneburit en begränsning av kriminaliseringen. Som tidigare har redovisats uppställdes i 23 kap. strafflagen för straffbarhet ett krav på att gärningsmannen skulle ha försatts i konkurs. Något krav på att konkursen skulle vara en direkt följd av gärningen fanns emeller- tid inte i lagen. Frihet från ansvar ansågs inte inträda om konkursen hade förorsakats av andra omständigheter, såsom ”sjöskada, fiendens infall, eldsvåda eller annan olycka, dertill gäldenären ej vållande varit”. All— mänt ansågs dock att något slags relation av saklig innebörd måste kunna ställas upp mellan å ena sidan handlingen och dess verkan och å andra sidan konkursen. För straffbarhet krävdes enligt denna uppfatt— ning att ”gäldenärens förfaringssätt i sin mån inverkat på konkursen, så att densamma fått ett annat utseende, än eljest skulle hafva varit fallet"?-

Den avgränsning av straffbarheten som i nu avsett hänseende gjordes vid 1942 års reform bygger på grundsatsen att en gärning som, när den företogs, var ekonomiskt försvarlig inte sedermera får anses straff bar till följd av att de ekonomiska förhållandena har ändrats. Att denna princip bör ligga till grund för kriminaliseringen på förevarande område synes i och för sig vara befogat. Men principen synes inte med nödvändighet dra med sig ett krav på direkt kausalitet mellan gärningen och ett efter— följande obestånd. Detta krav kan i själva verket leda till egendomliga och från rationella synpunkter svårförklarliga konsekvenser. Kravet sy- nes medföra att förutsättningarna för straffbarhet blir snävare än som i vissa fall kan anses rimligt.

Orcdlighetsparagrafens gällande avfattning kan sålunda få till följd att en gäldenär som visat stor hänsynslöshet gentemot borgenärerna ändå undgår straffansvar. En person i ekonomiskt trångmål som skänker bort eller på liknande sätt avhänder sig egendom av betydande värde kan nämligen inte i alla lägen fällas till ansvar för oredlighet mot borgenä- rer, även om han genom transaktionen medvetet skapar en uppenbar risk för obestånd och det sedan också visar sig att borgenärerna därige- nom förorsakas skada. För att han skall kunna dömas för oredlighet krävs att det kan bevisas att han som en direkt följd av åtgärden har bli- vit insolvent. Så snart det inte kan uteslutas att någon efterföljande fak- tor, såsom exempelvis vikande konjunkturer eller en i och för sig inte straffbar missbedömning av en affärstransaktion, har bidragit till obe- ståndet, kan gäldenären gå fri, trots att han genom gåvan eller avhändel- sen har framkallat en påtaglig fara för borgenärerna och rent faktiskt skadat dessa genom att minska dividenden för dem i konkursen. Inte ens om det kan styrkas att obeståndet har utgjort en omedelbar följd av gå— van eller avhändelsen är det säkert att gäldenären i en sådan situation

] Se Rydin, Om konkursförbrytelser enligt svensk rätt, 1888, s. 92, och Briick, Studier över strafflagen kap. 23, 1933, s. 102.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975/76: 82 79

som nu avses kan dömas för oredlighet. Av allmänna principer följer nämligen att orsakssambandet mellan transaktionen och obeståndet skall omfattas av uppsåt från gäldenärens sida. Det är således inte tillräckligt att gäldenären klart insett riskerna för att åtgärden kan leda till att han kommer på obestånd. Det krävs ytterligare åtminstone att det kan antas att han skulle ha vidtagit åtgärden även om han hade varit säker på att den skulle som en direkt följd medföra insolvens. Ett sådant antagande kan inte alltid göras.

Kravet på direkt kausalitet leder också i praktiken till olägenheter från andra synpunkter. Det ställer nämligen mycket stora anspråk på den utredning som måste åberopas från åklagarsidan i mål av föreva- rande typ. Det bidrar härigenom till att försvåra utredningarna och för- länga den tid som förflyter innan lagföring kan komma till stånd.

Som tidigare sagts synes man böra hålla fast vid den grundläggande tanken att en handling som var ekonomiskt försvarlig när den företogs inte skall leda till straffansvar på grund av efterföljande omständigheter. Denna princip synes emellertid inte genombrytas, om man som ett alter- nativt rekvisit till att en handling som avses i 11 kap. 1 5 skall framkalla obestånd låter straffbestämmelsen omfatta även fall då handlingen ska- par en uppenbar fara för att obestånd skall inträda.

Uppställandet av ett sådant alternativt rekvisit skulle nära ansluta till en reform på förevarande område som f. n. övervägs i Förbundsrepubli- ken Tyskland. Ett år 1972 framlagt förslag (Entwurf. eines Einfijhrungs- gesetzes zum Strafgesetzbuch den 3 januari 1972) går nämligen ut på att straffansvar för ”Bankrott” skall inträda så snart gäldenären genom oredliga eller vårdslösa handlingar av närmare angiven beskaffenhet äventyrar borgenärernas rätt. Något krav på kausalitetssammanhang mellan gärningen och ett efterföljande obestånd ställs alltså inte upp. Det bör dock anmärkas att det enligt förslaget förutsätts att gäldenären har försatts i konkurs eller inställt sina betalningar för att straffbarhet skall inträda.

Genom att föreskriva straffansvar för gäldenär som förstör eller ger bort egendom av betydenhet redan i det fallet att handlingen skapar en uppenbar fara för obestånd överger man grundsatsen att den straffbara gärningen skall stå i direkt orsakssammanhang till ett efterföljande obe- stånd. Det synes emellertid knappast kunna hävdas att en utvidgning av kriminaliseringen i denna riktning ställer alltför stränga krav på gälde- närerna. Det är här fråga endast om vissa mycket speciella åtgärder som är ägnade att undandra borgenärerna egendom. För ansvar förutsätts vi- dare att åtgärden har vidtagits uppsåtligen. Införs ett rekvisit av det slag som nyss har berörts, kommer kravet på uppsåt att omfatta även att åt- gärden skapar en uppenbar fara för obestånd. Inte heller när det gäller sådana handlingar som är att jämställa med förstörelse eller bortgi- vande, såsom under vissa förutsättningar försäljning till underpris eller

• Sida 80
•  Original

Prop. 1975/76: 82 80

ingående av förbindelse mot otillräckligt vederlag, kan det rimligen an- ses att denna kriminalisering går för långt. En åtgärd av sådant kvalifi- cerat slag som förutsätts i oredlighetsparagrafen kan givetvis aldrig vara ekonomiskt försvarlig. om den leder till en uppenbar fara för borgenä- rerna. En betydelsefull begränsning av straffbarheten ligger också i det krav som ställs upp på att åtgärden skall avse egendom av betydenhet.

Ett införande i oredlighetsparagrafen av ett nytt rekvisit av det slag som. här har diskuterats kan möjliggöra samhällsingripande vid vissa särskilt allvarliga fall av åsidosättande av borgenärsintressen. Det med- för också påtagliga fördelar från utredningssynpunkt. Utredningarna kan i många fall begränsas till omfattningen i förhållande till vad som nu är vanligt när det i anledning av inträffad konkurs gäller att styrka det direkta sambandet mellan den aktuella dispositionen och obeståndet.

I det fallet att gäldenären vid den tidpunkt då gärningen företas redan är på obestånd inträder enligt gällande rätt straffbarhet så snart obestån— det förvärras genom gärningen. I en sådan situation synes inte något be- hov föreligga av ett alternativt rekvisit av den innebörd som har föror- dats i det föregående. Kriminaliseringen träffar redan f. n. de fall då gäl- denären genom den särskilt kvalificerade åtgärd som är i fråga har för- sämrat sin förmögenhetsställning, såvida de i förevarande lagrum upp— ställda betingelserna i övrigt är för handen.

Under åberopande av vad som sålunda anförts föreslås en ändring av 11 kap. 1 5 första stycket BrB av innebörd att även framkallande av en uppenbar fara för obestånd blir straffbelagt. Rörande den närmare inne- börden av förslaget hänvisas till specialmotiveringen.

Vissa skäl kan tala för att en ändring av samma innebörd som så- lunda föreslås beträffande oredlighet mot borgenärer genomförs även i fråga om vårdslöshet mot borgenärer enligt 11 kap. 3 & första stycket BrB. Härigenom skulle man underlätta åklagarens bevisbörda på ett sätt som i och för sig kan öka utsikterna att komma tillrätta med vissa fall av oansvarighet gentemot borgenärsintressen. En sådan utvidgning av kriminaliseringen i fråga om vårdslöshetsfallen torde emellertid kunna leda till en betydande osäkerhet i tillämpningen och skulle därtill i prak- tiken alltför nära gränsa till ett straffbeläggandc redan av oförmågan att betala. Av dessa skäl synes utvidgningen böra begränsas till oredlighets- fallen.

7.3 Åtalsprövningsregel vid vårdslöshet mot borgenärer

Genom en utvidgning av rekvisiten för oredlighet mot borgenärer i det hänseende som föreslagits i föregående avsnitt ökar man möjligheten att komma åt vissa mera allvarliga fall av åsidosättande av borgenärsin- tressen. Det är emellertid samtidigt angeläget att man också söker skapa garantier för att rättsväsendets resurser inte behöver tas i alltför stort

• Sida 81
•  Original

Prop. 1975/76: 82 81

anspråk på grund av gäldenärsbrott av jämförelsevis lindrig art. F.n. väcks i mycket stor utsträckning åtal för vårdslöshet mot borgenärer som inte resulterar i mera ingripande åtgärder från samhällets sida än villkorlig dom. Detta förhållande samt de tids- och personalkrävande ut- redningarna vid brott av denna typ motiverar att man överväger vilka möjligheter som kan finnas att avgränsa kriminaliseringen till de fall be- träffande vilka det från samhällets synpunkt föreligger störst intresse av att lagföring kommer till stånd.

Under senare tid har kriminalpolitiken i ökad utsträckning inriktats på att söka begränsa utrymmet för straffrättsliga ingripanden när det gäller sådana beteenden som anses böra tillmätas lågt straffvärde. Av- kriminaliseringen har rättsligt sett tagit sig uttryck i olika former. Man brukar tala om egentlig avkriminalisering, när en straffbestämmelse helt upphävs, och skenbar avkriminalisering, när den straffrättsliga reaktio— nen ersätts exempelvis av en administrativ påföljd. En tredje form är avkriminalisering på straffprocessuell väg som kan ske genom bestäm- melser om rapporteftergift eller möjlighet för åklagare att underlåta åtal.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har det i olika sam— manhang förts fram krav på en mer eller mindre långtgående avkrimi- nalisering när det gäller vårdslöshet mot borgenärer. Debatten har här gällt den form av vårdslöshet som avses i 11 kap. 3 % första stycket BrB. Andra stycket i samma paragraf — som handlar om gäldenär som av grov oaktsamhet förtiger tillgång vid beedigandc av konkursbouppteck- ning eller i liknande sammanhang _ har sin motsvarighet i ett flertal bestämmelser från andra områden, och det torde inte ha förts på tal att förfaranden av sådan art skulle lämnas utan reaktion.

Första stycket i 11 kap. 3 % riktar sig mot gäldenär som fortsätter rö- relse under förbrukande'av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt'lcller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse. eller vidtar annan sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvär- rar obestånd. Lagrummet behandlar således inte bara fall där framkal- landet eller förvärrandet av obeståndet skett av grov oaktsamhet utan också fall där det skett uppsåtligen. Det torde kunna förutsättas att för- slagen i fråga om avkriminalisering inte avsetts ha den innebörden att fall av uppsåtligt framkallande av obestånd generellt skulle lämnas straf— fria. I själva verket kan det här vara fråga om ekonomisk kriminalitet av allvarlig art. Gränsdragningen mellan uppsåtliga förfaranden som faller under 3 5 och sådana som avses i 1 5 består i att till 1 & hänförts fall där gäldenären framkallar eller förvärrar obestånd genom mera på- tagliga åtgärder medan 3 & avser fall där samma effekt framkallas ge- nom att gäldenären vidtar en åtgärd som inte kan vare sig betecknas som benefik eller jämställas med ett förstörande av egendom. Det är vid

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975/76: 82 82

sådant förhållande uppenbart att omständigheterna i det särskilda fallet ibland kan vara sådana att ett uppsåtligt förfarande som rättsligt faller under 3 & framstår som ett väl så allvarligt brott som om 1 % hade varit tillämplig.

Förslagen om avkriminalisering får därför antas i huvudsak ha tagit sikte på de fall där obestånd framkallats eller förvärrats av grov oakt- samhet. Särskilt torde det vårdslöshetsfall som består i fortsättande av rörelse ha stått i blickpunkten. Man har därvid bl." a. sagt att det för en företagare är naturligt att fortsätta sin rörelse så länge det går, både för hans egen skull och för de anställdas. Det är därför hårt att begära av honom att han på egen hand skall besluta sig för att inställa verksamhe- ten vid äventyr av straff. Vidare har anförts att straffbestämmelsen fun- gerar så i praktiken att någon lagföring inte kommer till stånd, om före- tagaren kommer över krisen, t. ex. med hjälp av ny kredit eller ett kon- junkturomslag.

En radikal åtgärd i syfte att tillgodose kraven på- avkriminalisering skulle vara att omformulera regeln i 11 kap. 3 % första stycket på det sättet att endast uppsåtligt framkallande eller förvärrande av obestånd kommer att omfattas av straffbestämmelsen. En så långtgående ändring av bestämmelsen väcker emellertid starka betänkligheter. Redan det för- hållandet att ett grovt oaktsamt förfarande gentemot borgenärer är be- lagt med straff och stämplas som ett brott av samhället torde i viss ut- sträckning ha positiva effekter genom att utgöra ett tryck på rörelseid- kare, som kommer i en ekonomiskt ohållbar ställning, att inställa driften i tid. Ett absolut krav på att effekten av det straffbara förfarandet skall ha framkallats uppsåtligen skulle vidare medföra bevissvårigheter och hindra möjligheterna till lagföring även i sådana fall då denna framstår som angelägen från samhällets synpunkt. Som förut anförts måste man alltid räkna med att det finns ett antal företagare som inte är seriöst in- riktade utan endast går in för att till varje pris få så stor ekonomisk vin- ning som möjligt. Vissa förfaranden som präglas av stor hänsynslöshet gentemot borgenärerna kan inte bestraffas som uppsåtliga brott. För att uppsåt skall anses föreligga räcker det inte att gäldenären klart inser ris- ken för att företaget skall gå omkull. Det krävs ytterligare åtminstone att det kan antas att han skulle ha förfarit på samma sätt om han hade varit säker på att följden skulle bli att företaget kom på obestånd. För- hållandena är ofta sådana att ett dylikt antagande inte kan göras. Erfa- renheten visar över huvud taget att det komplicerade system som utmär- ker det ekonomiska livet öppnar många möjligheter för illojala förfaran— den där ett direkt eller eventuellt uppsåt kan vara svårt att styrka.

Det bör i detta sammanhang också anmärkas att det förslag till ny ak- tiebolagslag som den 23 augusti 1974 har remitterats till lagrådet inte i samma utsträckning som gällande lag om aktiebolag innehåller särskilda straffbestämmelser. Att vissa sådana bestämmelser har ansetts kunna

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975/76: 82 83

undvaras i den nya lagen har motiverats bl.a. med att ansvar för överträdelse av de regler som gäller för aktiebolag kan inträda enligt BrB, exempelvis genom reglerna om gäldenärsbrott. Vidare är att märka att det varken enligt gällande rätt eller enligt det förslag som har lagts fram i prop. 1975: 6 föreskrivs någon skyldighet för gäldenär som är in- solvent att begära sig i konkurs. Det är även mot bakgrund härav ange- läget att den aktuella straffbestämmelsen är konstruerad på det sättet att den kan användas också vid fall av grov oaktsamhet.

En annan möjlighet att tillgodose de synpunkter som ligger bakom kraven på avkriminalisering skulle vara att ändra rekvisiten i 11 kap. 3 & på ett sådant sätt att kriminaliseringen begränsas till att avse endast de allvarligaste oaktsamhetsfallen. Det möter emellertid svårigheter att i så— dant fall ange förutsättningarna för straffbarhet så att man när detta mål utan att samtidigt urholka bestämmelsen. Ett tillägg till paragrafen av exempelvis den innebörden att straff inte inträder om gäldenärens förfarande med hänsyn till omständigheterna framstår som ursäktligt sy- nes sålunda medföra att föreskriften blir alltför obestämd till sitt inne- håll. Inte heller synes det ändamålsenligt att för straffbarhet ställa upp det ytterligare kravet att gäldenärens förfarande skall ha lett till bety- dande skada för borgenärerna. Redan f. n. krävs nämligen när det gäller fortsättande av rörelse, som är det praktiskt viktigaste av vårdslöshets- fallen, att ”aVSevärda” medel har förbrukats utan motsvarande nytta för rörelsen. Att knyta straffbarheten till en ytterligare kvantitativ bestäm- ning synes från principiella synpunkter vara mindre tillfredsställande.

Som förut redovisats har RÅ i en skrivelse till chefen för justitiede- partementet föreslagit att en bestämmelse beträffande vårdslöshet mot borgenärer införs av innebörd att sådant brott skall åtalas endast om åklagare finner det påkallat ur allmän synpunkt. Förslaget går således ut på att åklagare i nu aktuella fall skall få 5. k. diskretionär prövningsrätt, dvs. befogenhet att underlåta att åtala när ett åtal inte befinnes påkallat från samhällets synpunkter.

Vid BrB:s tillkomst diskuterades ingående frågan i vad mån åklagare skulle tillerkännas diskretionär åtalsprövningsrätt. Straffrättskommittén föreslog beträffande ett stort antal brott regler om att åtal skulle ske först efter lämplighetsprövning från åklagarens sida (se SOU 1953: 14 s. 115—116). Vid remissbehandlingen riktades viss kritik mot förslaget i detta avseende (se prop. 1962: 10 5. C 135—140). Departementschefen förklarade sig för egen del inte hysa några betänkligheter mot att inom vissa gränser utvidga åklagarnas diskretionära prövningsrätt men ville dock inte förorda att regler om särskild åtalsprövning skulle knytas till ett så stort antal brott som kommittén hade föreslagit (prop. 1962: 10 5. C 149—153).

I BrB infördes ett flertal regler om åtalsprövning, t. ex. i 3 kap. 11 5, 4 kap. 11. %, 6 kap. 11 &, 7 kap. 6 5, 8 kap. 13 5, 9 kap. 12 %., 10 kap.

• Sida 84
•  Original

Prop. 1975/76: 82 84

10 å och 12 kap. 6 %. Bestämmelserna kan delas in i tre grupper. En grupp regler föreskriver att åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Enligt reg- lerna i den andra gruppen får åklagare åtala bara om målsägandeangi- velse skett och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Den tredje grup- pen utgörs av bestämmelser enligt vilka det inte har någon betydelse om målsäganden har angett brottet eller inte. I dessa fall föreskrivs i stället att åklagare får åtala endast om åtal finnes påkallat —— i vissa fall ”av särskilda skäl finnes påkallat” _ ur allmän synpunkt. De speciella åtalsreglerna är föranledda av de svårigheter som är förenade med att utforma brottsbeskrivningar så att endast straffvärda fall omfattas av beskrivningen. Vid sidan av dessa speciella regler om åtal finns också en del generella bestämmelser om åtalsunderlåtelse bl. a. i 20 kap. 7 & RB.

En åtalsprövningsregel beträffande vårdslöshet mot borgenärer av det slag som RÅ har föreslagit skulle sålunda inte utgöra någon principiell nyhet i BrB. Ett genomförande av förslaget skulle från arbetssynpunkt medföra den fördelen att åklagaren på grundval av ett begränsat utred- ningsmaterial kan ta ställning till frågan om det finns skäl att inleda el- ler fortsätta förundersökning i det särskilda fallet. Det torde nämligen numera vara klart att åklagare. när en regel om åtalsprövning finns, får skriva av ett ärende under motivering att åtal inte är påkallat från all- män synpunkt, utan att det dessförinnan behöver utredas om ett brott verkligen föreligger. Någon fullständig förundersökning behöver alltså inte göras (jfr 1 LU 1960: 28 s. 16, RÅ:s cirkulär nr 96 5. 5—6 och SOU 1971: 10 s. 133).

Det är alltså uppenbart att betydande praktiska fördelar skulle vara att vinna om en regel om åtalsprövning i enlighet med RÅ:s förslag in- förs. Utrymme kan skapas för att koncentrera tid och resurser på den grövre ekonomiska brottsligheten. Härigenom ökas utsikterna att bl. a. komma tillrätta med förfaranden som innebär ett systematiskt eller av annat skäl hänsynslöst utnyttjande av konkursinstitutet eller som på andra grunder framstår som särskilt straffvärda. Inte minst från all— mänpreventiv synpunkt är det vidare angeläget att lagföringen i sådana fall —— där påföljderna kan väntas bli betydligt strängare än som ge- nerellt sett synes vara fallet f. n. (jfr s. 69) — kan ske i tidsmässigt när- mare anslutning till gärningen än som hitintills varit vanligt. En reform efter de nyss angivna riktlinjerna kan antas få särskild betydelse på poli- sens område genom att kvalificerad och särskilt utbildad personal kan i större utsträckning än f.n. tas i anspråk dels för sådana allvarligare ty- per av gäldenärsbrott och dels för näraliggande ekonomisk kriminalitet, såsom skattebrotten.

Om konkurslagskommitténs förslag att reglerna om anmälan rörande misstänkt gäldenärsbrottslighet skall gälla samtliga konkurser skulle ge- nomföras, synes de skäl som kan åberopas för en regel om åtalsprövning

• Sida 85
•  Original

Prop. 1975/76: 82 85

förstärkas. Det har ansetts vara en påtaglig brist i systemet att sådan an- mälan inte skall ske i s.k. fattigkonkurser. Det torde nämligen inte kunna antas att frekvensen av gäldenärsbrott i samband med små kon- kurser är väsentligt annorlunda än när det gäller stora konkurser. Med den ökning av antalet anmälningar som sålunda kan antas komma att ske om kommitténs förslag genomförs kan det befaras att åklagarna och den kvalificerade polispersonalen ställs inför en övermäktig arbetsan— hopning, om inte möjlighet till sovring tillskapas. Detta talar för att åklagaren bör ha befogenhet att lägga ned utredningen även i fall då de formella rekvisiten för vårdslöshet mot borgenärer kan misstänkas vara uppfyllda, förutsatt att ett åtal inte framstår som påkallat från samhäl— lets synpunkt. Det kan på goda grunder antas att de f all då en sådan be- fogenhet skulle utnyttjas praktiskt taget undantagslöst blir sådana som i händelse av lagföring och fällande dom skulle leda till en förhållandevis lindrig påföljd.

Oavsett vilka arbetsbesparingar som kan uppnås genom en åtalspröv- ' ningsregel bör en sådan regel självfallet införas bara om den också är motiverad från kriminalpolitiska synpunkter. I det föregående har fram- hållits att brott av det slag som avses i 11 kap. 3 & BrB kan ha mycket skiftande karaktär. I vissa fall kan starkt förmildrande omständigheter vara för handen. Det bör vidare beaktas att i åtskilliga av de fall då en tillämpning av straffbestämmelsen kan komma i fråga gärningsmannen ofta har drabbats eller kommer att drabbas av ingripande åtgärder av annan än straffrättslig art. Konkursen och dess sociala konsekvenser kan ha medfört svåra påfrestningar för den misstänkte och hans familj. Även när gärningsmannen har drivit ett företag som varit en självstän- dig juridisk person kan en betydande personlig betalningsskyldighet ha aktualiserats antingen på grund av lagregler eller till följd av borgens- åtaganden e. (1. Som tidigare nämnts kan det aktuella förfarandet ibland till största delen ha haft sin grund i förhållanden som i varje fall inte framstår som något utslag av hänsynslöshet utan rent av måste uppfattas i och för sig positivt, t. ex. omtanke om de anställda i rörelsen. Det finns mot bakgrund av vad som nu sagts goda grunder för antagandet att det i praktiken kan förekomma rätt många fall där en lagföring framstår som omotiverad och t.o.m. kan upplevas som en obillighet från samhällets sida. Genom en åtalsprövningsregel ges möjlighet att skilja ut de från allmän synpunkt allvarligare fallen och underlåta lagföring när denna inte bedöms som meningsfull.

Mot bakgrund av det anförda framstår ett införande av en åtalspröv- ningsregler som en befogad åtgärd av både praktiska och kriminalpoli- tiska skäl. Vårdslöshet mot borgenärer är ett brott av så speciellt slag att det inte heller från principiella synpunkter synes kunna väcka betänklig- heter att en sådan regel införs. Det torde vidare kunna förutsättas att RÅ kommer att verka för en enhetlig åtalspraxis på detta område.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1975/76: 82 86

Den övergripande frågan om den absoluta åtalsplikten generellt bör överges utreds f. n. av åtalsrättskommittén (Ju 1970: 63). Det kan givet- vis diskuteras, om en separat reform på förevarande område bör genom- föras i fråga om möjligheterna till åtalsunderlåtelse utan att denna kom- mittés ställningstagande avvaktas. Åtalsrättskommitténs arbete är emel- lertid generellt inriktat och avser inte införande av åtalsprövningsregler i fråga om de särskilda brotten. Det kan inte f. n. bedömas när en änd- rad lagstiftning på grundval av kommitténs förslag kan genomföras. Nå- got hinder mot en reform av den begränsade innebörd som det här är fråga om torde därför inte föreligga, så mycket mindre som denna mo- tiveras av vägande praktiska synpunkter och ligger i linje med det syn- sätt som har kommit till uttryck i åtalsrättskommitténs direktiv.

Om en regel om åtalsprövning beträffande vårdslöshet mot borgenä- rer införs, torde denna böra avse endast de förfaranden som avses i 11 kap. 3 % första stycket. Den särskilda frågan uppkommer vidare, om re— geln bör ytterligare begränsas till att gälla enbart fall då obestånd har framkallats eller förvärrats av grov oaktsamhet, vilket skulle innebära att uppsåtliga förfaranden fortfarande kommer att omfattas av den ab- soluta åtalsplikten.

Som förut har sagts kan det vid fall av sistnämnda typ vara fråga om ekonomisk kriminalitet av allvarlig art. Detta kan synas tala för en be- gränsning av åtalsprövningsregeln till grovt oaktsamma förfaranden. Ett ovillkorligt krav på att uppsåtliga förfaranden skall åtalas kan emellertid skapa svåra gränsdragningsproblem för åklagaren. Om det t. ex. i sam- band med en rörelseidkares konkurs kommer upp fråga om gäldenären har gjort sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer, kan det inte sällan misstänkas att en fullständig utredning skulle ge vid handen att gäldenä- ren genom att fortsätta cn förlustbringande rörelse inte bara har fram— kallat sitt obestånd utan att han också har fortsatt rörelsen någon tid ef- ter det att obeståndet inträtt och på så sätt förvärrat detta. Kan det i ett sådant fall vidare utredas att gäldenären har haft kännedom om de om- ständig. eter som konstituerar obestånd i lagens mening, torde han ofta rättsligt sett få anses ha haft uppsåt till obeståndets förvärrande. Even- tuellt uppsåt föreligger nämligen, om han har misstänkt att rörelsen skulle gå med förlust och måste antas ha velat fortsätta den även om han hade vetat att så skulle bli förhållandet. Också fall av denna typ kan emellertid ibland vara sådana att fortsättandet av rörelsen från samhäl- lets synpunkter framstår som föga straffvärt. Och om åtalsprövningsre- geln blir så utformad att uppsåtliga fall alltid måste åtalas, kan åklaga- ren behöva göra en fullständig utredning såväl om tidpunkten för obe- ståndets inträde som angående gäldenärens kännedom om de omständig- heter som medför att obestånd skall anses föreligga. Detta skulle även— tyra syftet med den föreslagna reformen.

Mot bakgrund av det anförda föreslås införande av en regel i 11 kap.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975/76: 82 87

BrB av det innehållet att vårdslöshet mot borgenärer enligt 3 5 första stycket får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat ur allmän syn- punkt. Med hänsyn till att misstanke om vårdslöshet mot borgenärer re- gelmässigt kommer till åklagarens kännedom genom anmälan från kon- kursförvaltaren som kan sägas ha ställningen av företrädare för målsä- gandena, synes det saknas anledning att som ett alternativt villkor för att åtal skall få ske föreskriva att målsägande anger brottet till åtal.

7.4 Mannamån mot borgenärer

Straffbestämmelsen i 11 kap. 4 å första stycket BrB riktar sig mot gäl— denär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom avse— värt förringar övriga borgenärers rätt. I fråga om bokföringsskyldig gäldenär inträder straffbarhet för handlingar av förevarande slag i vid- sträcktare omfattning, nämligen så snart han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar.

Bestämmelsen om straff för mannamån har nära samband med kon- kurslagens föreskrifter om återvinning. Reglerna kan i viss mån sägas fylla samma funktion. De syftar till att göra borgenärerna jämspelta ge- nom att motverka att gäldenären gynnar någon av dem på de andras be- kostnad. På så sätt kan reglerna få betydelse också genom att ge gälde- nären stöd mot otillbörliga påtryckningar från enskild borgenärs sida. Det ligger emellertid i sakens natur att brottsförutsättningarna bör vara snävare än rekvisiten för återvinning. Varje förfarande från en gälde— närs sida som civilrättsligt kan medföra rätt till återvinning kan inte straffbeläggas.

Vad som beträffande kriminaliseringens nuvarande omfattning fram- för allt har väckt kritik är att straffansvar kan komma i fråga också vid betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel. Som förut har redovisats gjorde Sveriges advokatsamfund en invändning mot kriminali- seringen i detta hänseende vid remissbehandlingen av förslaget till BrB. Departementschefen höll med om att bestämmelsen inte var fullt till- fredsställande utformad men var inte beredd att lägga fram något änd- ringsförslag utan närmare utredning. Mannamånsbestämmelsen fick därför i BrB i sak samma lydelse som förut.

Huvudregeln i mannamånsparagrafen har f. n. en generell avfattning som kan föra mycket långt. Något krav på att den straffbara handlingen skall framstå som otillbörlig uppställs inte i lagrummet. Det avser enligt sin lydelse varje betalning eller ställande av säkerhet eller därmed jäm- förbar åtgärd som skett inför förestående konkurs, under förutsättning att åtgärden avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. I sistnämnda förutsättning ligger endast en "kvantitativ begränsning. Frågan om förut- sättningen är uppfylld i det särskilda fallet torde få bedömas med hän-

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975/76: 82 33

syn till gäldenärens allmänna ekonomiska ställning och omfattningen av hans skuldsättning vid den tidpunkt då han företog åtgärden. Avfatt- ningen av bestämmelsen utesluter inte att den i vissa situationer kan träffa även transaktioner som framstår som tämligen ordinära såsom ex- empelvis avtalade amorteringar på lån eller avbetalningsköp, betalning av hyra, arrende eller underhållsbidrag eller insättning på checkräknings— kredit. Det sagda torde gälla även betalning av skatt eller annan allmän avgift. I den juridiska debatten har det fallet att någon inför förestående konkurs betalar skatt som innehållits för annan enligt uppbördsförord- ningcn tilldragit sig särskilt intresse. Den allmänna uppfattningen torde numera vara att även en sådan inbetalning kan vara straffbar, om be- tingelserna härför i övrigt är för handen (se särskilt SvJT 1967 s. 273 ff, Thornstedt, Skattebrott och skattetillägg, 2 n., s. 58—59, Kommentar till brottsbalken I, 4 u., s. 489—491 och rättsfallet NJA 1969 s. 326). Efter- som dc flesta fordringar på skatt har förmånsrätt enligt 13 % förmåns- rättslagen (1970: 979) blir dock rekvisitet att åtgärden skall avsevärt för- ringa övriga borgenärers rätt uppfyllt bara i fall då fordringsägare med bättre rätt blir åsidosatta genom skatteinbetalningen.

Om man vill förhindra att mannamånsbestämmelsen blir tillämplig i fall av den typ som nyss berörts, föreligger flera möjliga lösningar. I sitt ovan berörda remissyttrande antydde Sveriges advokatsamfund en ut- väg att begränsa det straffbara området. En lämplig sådan begränsning skulle enligt samfundets mening kunna nås genom att i subjektivt av- seende ställa upp krav på avsikt att skada övriga borgenärer. Det är emellertid tveksamt om ett sådant krav skulle föra med sig någon egent- lig ändring av straffstadgandets nuvarande räckvidd. Av allmänna prin- ciper följer nämligen att samtliga rekvisit som ställs upp i mannamåns— paragrafen skall vara täckta av uppsåt hos gäldenären. Denne skall så- lunda, för att hans handlande skall vara straffbart, förstå att åtgärden avsevärt förringar borgenärernas rätt eller i varje fall inse möjligheten därav och tillika ha sådan inställning därtill att det måste antas att han skulle ha företagit gärningen, även om han hade varit säker på att bor- genärernas rätt skulle förringas avsevärt. Att borgenärernas rätt för- ringas torde enligt vedertagen uppfattning vara liktydigt med att det uppstår skada för dem. Då det alltså redan nu krävs att gäldenären har uppsåt som omfattar att borgenärernas rätt förringas, synes ett infö- rande av ett ytterligare rekvisit om avsikt att skada borgenärerna inte i realiteten medföra någon inskränkning i stadgandets tillämpningsom- råde.

En annan möjlighet att begränsa kriminaliseringen på förevarande område skulle vara att i mannamånsbestämmelsen ställa upp ett rekvisit som innebär att den aktuella åtgärden till förmån för viss borgenär skall framstå som otillbörlig. För att inte straffbestämmelsen skall bli alltför allmänt hållen synes det emellertid i sådant fall bli nödvändigt att när-

• Sida 89
•  Original

Prop. 1975/76: 82 89

mare exemplifiera de fall som man avser att träffa med bestämmelsen. Härvid synes den principiella utgångspunkten böra vara att reglerna om återvinning skall utgöra det huvudsakliga korrektivet mot åtgärder 'av förevarande slag. Det är som tidigare sagts uteslutet att kriminalisera alla transaktioner som enligt de civilrättsliga reglerna kan leda till åter- vinning. Kriminaliseringcn bör träffa endast sådana förfaranden till för- män för någon av borgenärerna som vittnar om påtaglig hänsynslöshet gentemot de andra. _ _

Det bör i detta sammanhang vidare övervägas om inte en lösning som innebär att kriminaliseringen slopas helt såvitt gäller betalning av förfal- len skuld med vanliga betalningsmedel också är ändamålsenlig.

Vad som i fråga om vårdslöshetsbrottet förut har anförts om att gär- ningen i många fall kan framstå som föga straffvärd från allmänna syn- punkter har typiskt sett giltighet också beträffande nu aktuella gär- ningar. Gränsen mellan vårdslöshet och mannamån kan vara svår att dra i praktiken. Ett fortsättande av ett företag på det sätt som förutsätts för att vårdslöshet mot borgenärer skall anses föreligga innebär oftast att företaget också, i den mån det kan ske, fortsätter sina betalningar till leverantörer och andra fordringsägare. Om konkurs sedan inte kan und- vikas, kan de formella rekvisiten för mannamån inte sällan föreligga. Omständigheterna är här ofta sådana att en samhällsreaktion framstår som opåkallad. Förhållandena närmast före ett företags totala samman- brott kan för den som har ansvaret för utbetalningar vara ytterligt pres- sande. Påtryckningarna från borgenärernas sida är starka, och risken för att en felbedömning görs blir stor. Ett konkurshot kan mer eller mindre påtagligt sväva över ett företag en längre tid men upplevs inte alltid som en realitet, förrän konkursen är ett faktum.

Med mannamånsbestämmelsens nuvarande lydelse straffbeläggs trans- aktioner av skiftande karaktär vilka innebär ett åsidosättande av kravet på att borgenärerna skall behandlas rättvist. Från gäldenärens synpunkt intar emellertid betalning på vanligt sätt av förfallen gäld en särställ- ning. I förhållande till borgenären är han civilrättsligt skyldig att betala. För många personer kan det vara en hederssak att till varje pris söka be- tala förfallna skulder. Det kan ifrågasättas om kriminaliseringen är ett vare sig lämpligt eller särskilt verksamt medel att påverka gäldenärers handlingssätt i situationer av förevarande slag. Som framhållits i diskus- sionen kan det synas egendomligt att gäldenären inte utan risk för straff- rättsligt ansvar skall kunna betala förfallen skuld ens i det fallet att han genom dom har ålagts betalningsskyldighet. Motsvarande gäller natur- ligtvis, om borgenären har fått exekutionstitel i annan form såsom bevis i mål om betalningsföreläggande. Om borgenären begär utmätning och gäldenären låter förfarandet ha sin gång med påföljd att borgenären ge- nom utmätningen får betalning för sin fordran, kan gäldenären inte fäl- las till ansvar (jfr TSA 1958 s. 369—370), men om han i denna situation

• Sida 90
•  Original

Prop. 1975/76: 82 90

i stället erlägger betalning, kan straffstadgandet bli tillämpligt. Samma aspekter kan anläggas på annan gottgörelse till borgenär som följer di- rekt av civilrättsliga regler och som kan tvingas fram på exekutiv väg. Det kan i detta sammanhang nämnas att den västtyska straffbestämmel— sen i fråga om mannamån. ”Gläubigerbegiinstigung”', (% 2-"l1 i den väst- tyska Konkursordnung) kriminaliserar endast gynnande av borgenär genom säkerhet eller gottgörelse som borgenären ej eller ej i den form eller vid den tid som skett kunde göra anspråk på.

När man diskuterar kriminaliseringens gränser i fråga om manna- månsbrottet bör också de ändringar av återvinningsrekvisiten som före- slås i den nyligen framlagda prop. 1975: 6 beaktas. Ett genomförande av propositionens förslag innebär för normalfallen att möjligheten till åter- vinning vidgas på ett sätt som minskar borgenärernas behov av det rätts- skydd som mannamånsbestämmelsen i sin nuvarande utformning erbju- der i. fråga om betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel. En betalning som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställ- ning skall nämligen enligt förslaget i princip alltid gå åter om den har skett senare än tre månader före konkursansökningen, förutsatt att den inte är att anse som ordinär. För återvinning behöver sålunda enligt för- slaget inte utredas att borgenären hade skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen. Förslaget innebär också att fristen för återvinning av betalning av för- fallen skuld med vanliga betalningsmedel förlängts från 30 dagar till tre månader.

Å andra sidan bör också beaktas att det enligt förslaget i propositio- ncn ställs upp vissa begränsningar för särskilda fall när det gäller möj- ligheten att återvinna bl. a. betalning av förfallna skulder. I 28 & kon- kurslagen enligt förslaget föreskrivs sålunda två generella undantag från återvinningsmöjlighcterna. Det ena gäller betalning av skatt eller allmän avgift som avses i 1 & lagen (1971: 1072) om förmånsberättigadc skatte- fordringar m. m. Det andra avser betalning av eller förmånsrätt för un- derhållsbidrag enligt giftermåls— eller föräldrabalken. I båda fallen förut- sätts för att undantaget skall gälla att beloppet har varit förfallet till be- talning. Beträffande underhållsbidrag krävs för att det generella undan- taget från återvinning skall vara tillämpligt dessutom att den underhålls- bcrättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt. I motiveringen till förslaget i denna del framhålls angående undantaget för betalning av skatt och liknande avgifter bl. a. att en skattskyldig knappast kan tänkas vilja gynna det allmänna framför andra borgenärer. Återvinningsbestäm- melsernas allmänna funktion att motverka åtgärder från gäldenärernas sida som är till skada för borgenärerna är därför inte aktuell. I fråga om de familjerättsliga bidragen motiveras undantaget av billighetshänsyn. Den i propositionen föreslagna regleringen innebär vidare att en betal— ning som med hänsyn till omständigheterna kan anses ordinär inte i alla

• Sida 91
•  Original

Prop. 1975/76: 82 91

lägen skall kunna återvinnas, även om den har avsevärt försämrat gälde- närens ekonomiska ställning. Det har nämligen ansetts föra för långt att ge konkursboet en generell rätt till återvinning av ordinära betalningar. Återvinning av en ordinär betalning kan dock enligt förslaget under vissa förutsättningar äga rum, om den innebär ett otillbörligt gynnande av någon borgenär framför de andra.

De värderingar som sålunda ligger bakom propositionens förslag att inte tillåta återvinning i fråga om vissa speciella typer av betalningar sy- nes böra leda till den konsekvensen att betalningar av dessa slag inte heller skall kunna medföra straff för mannamån. Det synes nämligen principiellt otillfredsställande om t.ex. en skatteinbetalning inte skall kunna angripas genom återvinning men kunna leda till straffansvar för den som har betalat skatten. Även från dessa synpunkter synes en juste- ring av mannamånsbestämmelsens nuvarande utformning vara påkallad. Den principiellt sett mest tillfredsställande lösningen skulle då vara att slopa kriminaliseringen när det gäller betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel.

Kriminaliseringen av betalning av förfallen skuld infördes genom 1942 års strafflagsreform. Dessförinnan kunde endast betalning av eller ställande av säkerhet för fordran som ej var förfallen eller för vilken förfallotid ej var utsatt leda till straff. Utvidgningen av kriminalise- ringen skedde på förslag av straffrättskommittén (SOU 1940: 20 s. 228). Som främsta skäl för denna utvidgning anfördes av kommittén att det mycket ofta beträffande mera betydande fordringar träffas sådana an- ordningar att fordran förfaller när gäldenären råkar i ekonomiskt trång- mål. Det var enligt kommittén bl. a. därför ej välgrundat att i föreva- rande avseende göra skillnad mellan förfallen och ej förfallen gäld.

Det sålunda angivna skälet för utvidgningen av kriminaliseringen synes böra beaktas. En betalning av en skuld som har förfallit på grund av uppsägning som skett med anledning av gäldenärens insolvens bör i princip kunna utgöra straffbar mannamån. Ett skäl härför är att ut- rymme eljest kan skapas för mer eller mindre fingerade transaktioner i anslutning till konkurs.

En liknande fråga har tagits upp under förarbetena till det i prop. 1975: 6 framlagda förslaget till ändring av återvinningsreglerna. I betän- kandet Utsökningsrätt X (SOU 1970: 75), som ligger till grund för för- slaget i propositionen, behandlar lagberedningen (s. 148—149) rekvisi- ten för återvinning enligt 29 å konkurslagen i gällande lydelse. Där före- skrivs att återvinning under vissa förutsättningar kan äga rum om det rör sig om betalning av gäld ”som icke var förfallen”. Regeln har an- setts syfta på formellt tillämplig förfallodag, även om det i realiteten har varit avsett att längre kredit skulle gälla. Lagberedningen har ansett detta vara för snävt, eftersom en borgenär bl. a. har möjlighet att be— tinga sig uppsägningsrätt med anledning av gäldenärens insolvens. Betal-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1975/76: 82 92

ning som sker på grund av sådan uppsägning kan inte generellt godtas som normal menar beredningen. I beredningens lagförslag används ut- trycket att betalning sker ”i förtid”. Som förtida betalning skall enligt beredningsförslaget räknas bl. a. betalning som har skett efter det att borgenären begagnat sig av klausul som föreskriver omedelbar betalning av ett stående lån, om gäldenären har försummat ränte- eller avbetal- ning. På samma sätt bör bedömas att borgenären har vägrat förlängning av ett lån som klart förutsatts skola förlängas för exempelvis tre månader i sänder, om inte något speciellt inträffar. Förslaget har godtagits i pro- positionen vid avfattningen av 35 & konkurslagcn. Där föreskrivs att be- talning av skuld under vissa förutsättningar går åter bl. a. om den gjorts med annat än vanliga betalningsmedel eller ”i förtid”.

Genom att vid mannamånsbestämmelscns avfattning knyta an till den föreslagna lydelsen av 35 & konkurslagen och föreskriva ett straffsank- tionerat förbud mot betalning i förtid kan man sålunda komma åt så- dana förfaranden som straffrättskommittén avsåg, även om det tidigare nämnda förslaget genomförs.

För ett slopande av det generella straffansvaret såvitt gäller betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel talar också utrednings— ekonomiska skäl. Om den åtalsprövningsregel i fråga om vårdslöshet mot borgenärer som har föreslagits i det föregående införs, kan man räkna med att ärenden angående misstanke om detta brott skrivs av i fall då för- farandet framstår som mindre straffvärt. Emellertid är som förut sagts förhållandena ofta sådana _ särskilt i fall då en rörelse har fortsatts för länge — att gäldenären i nära anslutning till konkursutbrottct har betalt exempelvis förfallna leverantörs- eller löneskulder. Det är därför en up- penbar fördel om utredning inte heller behöver ske i fråga om sådana förfaranden utan kan inriktas på fall då gäldenär har satt borgenärernas intressen åsido genom åtgärder som typiskt sett framstår som mera all- varliga från allmän synpunkt.

En total bedömning synes sålunda ge vid handen att tillräckliga skäl för bibehållandet av nuvarande straffansvar för betalning av förfallna skulder med vanliga betalningsmedel inte föreligger. Mannamånspara- grafen bör samtidigt ges en avfattning, som innebär att kriminalise- ringen bcgränsas till att avse handlingssätt, vilka typiskt innebär särskild hänsynslöshet mot borgenärerna, och som samtidigt knyter an till åter- vinningsrekvisiten.

En allmän förutsättning för straffbar mannamån bör vara att hand- lingen otillbörligt gynnar någon av borgenärerna. Den form av otillbör- ligt gynnande som skall straffbeläggas bör särskilt exemplifieras. Därvid bör en utgångspunkt vara att en transaktion i princip lämnas straffri, om den endast innebär ett strikt fullgörande av en skyldighet som direkt följer av de civilrättsliga reglerna och som borgenären sålunda utan vi— dare skulle kunna få fastslagen i en exekutionstitel. Med denna utgångs-

• Sida 93
•  Original

Prop. 1975/76: 82 93

punkt blir två av de typfall som bör nämnas särskilt betalning av skuld med annat än vanliga betalningsmedel och överlämnande av säkerhet för skuld vid vars tillkomst sådan inte har betingats. Ett tredje typfall — det i praktiken viktigaste — bör vara betalning av skuld som inte är för- fallen. I detta avseende bör man emellertid, i överensstämmelse med vad som sagts förut, vid kriminaliseringen gå ett steg längre än som föl— jer av den nyss angivna utgångspunkten. All förtida betalning bör kunna utgöra straffbar mannamån, även om betalningen avser en skuld som sagts upp t. ex. på grund av gäldenärens insolvens och som sålunda for- mellt sett är att anse som förfallen. Slutligen bör påföljd för mannamån kunna inträda för åtgärder som kan jämställas med de nu angivna typ— fallen.

Liksom f. n. bör förutsättas att den straffbara handlingen avsevärt skall förringa övriga borgenärers rätt. För straffbarhet uppställs här— igenom ett krav som går längre än de särskilda förutsättningarna för återvinning i de angivna typfallen. Endast förfaranden som innebär en mera betydande rättskränkning kommer att falla inom det straffbara området.

Om brottsbeskrivningen i fråga om mannamån mot borgenärer be— gränsas på det sätt som sålunda förordats, finns det å andra sidan anled— ning att släppa det nu föreskrivna kravet på att konkurs skall ha varit förestående vid tidpunkten för handlingen. Det finns i stället skäl att ut— forma ett tidsrekvisit som anknyter till vad som i det föregående har föreslagits i fråga om brottet oredlighet mot borgenärer. Tidsrekvisitet synes böra utformas så att straffansvar skall kunna inträda i första hand då gäldenären vid tidpunkten för handlingen var på obestånd. Härmed bör emellertid jämställas det fallet att gäldenären vid den aktuella tid— punkten visserligen inte var på obestånd men en uppenbar fara förelåg för att han skulle komma på obestånd. Om tidsrekvisitet utformas på detta sätt blir det nuvarande stadgandet i första stycket andra punkten som riktar sig mot bokföringsskyldig gäldenär överflödigt och bör utgå.

Under åberopande av vad som nu har sagts föreslås att första stycket i mannamånsparagrafcn ges det innehållet att gäldenär som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar borgenär genom att betala skuld med annat än vanliga betalningsmedel eller i förtid eller överlämna säkerhet för skuld, vid vars tillkomst säkerhet ej var betingad, eller genom att vidta annan sådan åtgärd, skall dömas för mannamån mot borgenärer, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt. Vidare föreslås att detsamma skall gälla, om gäldenären vid tidpunkten för åtgärden ej är på obestånd men uppenbar fara föreligger för att han skall komma på obestånd.

Beträffande regeln i 11 kap. 4 % andra stycket angående gäldenär som i hemlighet lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån för att främja ackord föreslås inte någon ändring av vad som f. n. gäller.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1975/76: 82 94

7.5 Bokföringsbrottet

Bestämmelsen i 11 kap. 5 & BrB riktar sig mot gäldenär som uppsåtli- gen eller av oaktsamhet åsidosätter honom åliggande bokföringsskyldig- het på ett sådant sätt att ställningen och rörelsens gång inte kan i huvud- sak bcdömas med ledning av bokföringen. Enligt andra "stycket i para- grafen får åtal ske bara om gäldenären inom fem år från det att brottet förövades försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Mot denna förskrift svarar en särskild preskriptionsbestäm- melse i 35 kap. 4 & andra stycket BrB, enligt vilken preskriptionstiden Skall räknas från dagen för konkursbeslutet eller från den dag åtal eljest tidigast kunde ske.

Bestämmelsen om straff för bokföringsbrott har betydelse främst som sanktion av reglerna i bokföringslagen (1929: 117). I denna lag finns nämligen ingen särskild straffbestämmelse. För aktiebolag och vissa andra rättssubjekt sanktioneras genom paragrafen också de regler om bokföringsskyldighet som finns i aktiebolagslagen, lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse m.fl. författningar. I förarbetena till straffbestämmelsen (SOU 1940: 20 s. 229—233) framhålls att bokföringsskyldighct kan åsidosättas inte bara genom en positiv åtgärd, såsom oriktig införing i räkenskaperna, utan också genom underlåtenhet att göra erforderlig införing. Att förstöra något som enligt bokföringslagen skall förvaras hör även under brotts- beskrivningen.

På senare tid har kriminaliseringens omfattning vid bokföringsbrott diskuterats i olika sammanhang. I 1967 års betänkande med förslag till lag om skyldighet att föra räkenskaper m. m. (SOU 1967: 49) förordades en utvidgning av tillämpningsområdet för 11 kap. 5 % BrB. Det i betän- kandet upptagna förslaget till lag om skyldighet att föra räkenskaper in- nehöll vidare en särskild straffbestämmelse. Förslagen i betänkandet har inte lett till lagstiftning.

Vid sidan av den aktuella bestämmelsen i BrB har numera införts en betydelsefull sanktion av bokföringsskyldigheten genom 10 & skatte- brottslagen (1971: 69). Där föreskrivs straff för den som uppsåtligen el- ler av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyl- dighet att föra och bevara räkenskaper som föreskrivs för vissa uppgifts- skyldiga och som därigenom allvarligt försvårar myndighets kontroll- verksamhet vid beräkning eller upphörd av skatt eller avgift.

Frågan om kriminaliseringens omfattning vid det allmänna bokfö- ringsbrottet har nyligen övervägts av 1971 års utredning om bokförings— lagstiftningen i det förut omnämnda betänkandet Förslag till bokförings- lag (SOU 1973: 57). Utredningen anser att det nuvarande regelsystemet ger en i princip tilltalande ordning för bestraffning av sådana brister i bokföring som går ut över enskilda intressen och att en utvidgning av

• Sida 95
•  Original

Prop. 1975/76: 82 95

straffansvaret skulle ge en osäker och ojämn effekt. Med en utförlig motivering (betänkandet s. 256—263) har utredningen stannat för att föreslå att nuvarande ordning i fråga om kriminaliseringen bibehålls. Denna ståndpunkt har vid remissbehandlingen av betänkandet lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. F. 11. är det inte aktuellt med någon ändring av kriminaliseringen när det gäller bokföringsbrottet. Det bör emellertid beaktas att ett ge- nomförande av det förslag om utvidgad bokföringsskyldighet som har lagts fram i det nyssnämnda betänkandet medför att tillämpningsområ- det för 11 kap. 5 % BrB vidgas avsevärt.

7.6 Specialmotivering

]1KAR lå

I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motive- ringen har första stycket enligt förslaget ändrats så att straffansvar kan inträda inte bara om någon särskilt kvalificerad åtgärd av det slag som anges i stycket framkallar eller förvärrar obestånd utan också om åtgär- den framkallar uppenbar fara för obestånd.

Uppenbar fara för obestånd bör anses föreligga, om gäldenären ge— nom sitt handlingssätt har skapat en överhängande risk för att han inte skall bli i stånd att betala sina skulder. Den straffbara handlingen behö- ver däremot inte stå i direkt orsakssammanhang med ett efterföljande obestånd. Handlingen måste emellertid vara av sådan beskaffenhet att den i betraktande av gäldenärens förmögenhetsställning och övriga om- ständigheter innefattar ett allvarligt åsidosättande av borgenärernas in- tressen. Kriminaliseringen riktar sig endast mot förstörelse av egendom eller gåva eller annan liknande åtgärd som avser egendom av betyden— het. Med gåva kan i överensstämmelse med vad som uttalats i tidigare förarbeten jämställas exempelvis att gäldenären säljer egendom till un- derpris, ingår en förbindelse mot otillräckligt vederlag eller eljest efter- ger sin rätt. Även en otillåten vinstutdelning i strid mot t.ex. aktiebo- lagslagens bestämmelser eller en benefik överföring'av medel till pen— sionsstiftelse kan vara att jämställa med gåva.

För ansvar krävs att faran är till men för de borgenärer som gäldenä- ren hade när han vidtog åtgärden. Lika litet som f. n. fritas enligt försla- get gäldenärcn från ansvar i det fallet att borgenärerna sedermera får full betalning. Förslaget går emellertid så till vida längre än gällande rätt att det inte nödvändigtvis förutsätts att obestånd över huvud taget har inträtt. Brottet blir i princip fullbordat så snart en enligt lagrummet kvalificerad handling, som medför uppenbar fara för obestånd, har vid- tagits. Från denna synpunkt torde emellertid förslaget knappast medföra någon ändring i praktiken i förhållande till nuvarande ordning. Att en

• Sida 96
•  Original

Prop. 1975/76: 82 96

handling innefattat uppenbar fara för obestånd torde nämligen endast undantagsvis kunna styrkas innan gäldenären har försatts i konkurs eller annan exekutiv förrättning misslyckats.

För att en gäldenär med tillämpning av det föreslagna nya rekvisitet skall kunna fällas till ansvar förutsätts att han har uppsåt som omfattar . att åtgärden framkallar uppenbar fara för obestånd. Eventuellt uppsåt- är här liksom eljest tillräckligt.

45

Enligt den föreslagna avfattningen av första stycket i denna paragraf skall gäldenär: som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar borgenär genom att betala skuld med annat än vanliga betalningsmedel eller i för- tid ellcr överlämna säkerhet för skuld, vid vars tillkomst säkerhet ej var betingad, eller genom att vidta annan sådan åtgärd, dömas för manna- mån mot borgenärer, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt. Detsamma skall enligt förslaget gälla om gäldenären vid tiden för åtgärden ej är på obestånd men uppenbar fara föreligger för att han skall komma på obestånd.

Som allmän förutsättning gäller att handlingen skall innefatta ett otill- börligt gynnande. Förfarandet skall alltså för att bli straffbart vara av samma kvalificerade slag som förutsätts för att rätt till återvinning skall inträda enligt 30 & konkurslagcn i den lydelse som detta lagrum aVSes er- hålla enligt prop. 1975: 6. Vid tolkningen av uttrycket ”otillbörligt" bör alltså förarbetena till denna paragraf vara vägledande. I överensstäm- melse med vad som där har framhållits bör även en under vanliga för- hållanden ordinär åtgärd i vissa fall kunna utgöra en straffbar manna- månshandling, nämligen om situationen var så prekär att åtgärden i det aktuella fallet framstår som ett otillbörligt gynnande av viss borgenär framför andra. Det är för straffbarhet tillräckligt att en viss grupp av borgenärer (t.ex. löneborgenärer) har blivit lidande. Denna ”grupp” kan i det särskilda fallet t. o. m. utgöras av en enda borgenär," exempel- vis staten när det gäller fordran på skatt.

Som exempel på en transaktion som kan leda till ansvar för manna— mån nämns först betalning med annat än vanliga betalningsmedel. Be- träffande gäldcnär som är näringsidkare får härvid förhållandena i hans bransch beaktas, liksom mottagarens bransch har betydelse. Vad gäller betalning i förtid är inte den formellt tillämpliga förfallodagen utan vi- dare avgörande. Har borgenären betingat sig uppsägningsrätt med an— ledning av gäldenärens insolvens, blir en betalning som sker med anled- ning av en sådan uppsägning att anse som förtida, om det i. realiteten har avsetts att längre kredit skulle gälla. Med överlämnande av säkerhet avses säkerhet i varje form, vare sig det gäller vanlig lösegendom, före- tagsinteckning eller pantbrev i fastighet.

Även åtgärd som kan jämställas med någon av de särskilt angivna

• Sida 97
•  Original

Prop. 1975/76: 82 97

skall kunna leda till ansvar, om rekvisiten för mannamån i övrigt är för handen. Med betalning med ovanliga betalningsmedel kan sålunda jäm- ställas exempelvis att gäldenären låter borgenären köpa varor på kredit för att på så sätt bereda honom möjlighet att genom kvittning få gottgö— relse för en tidigare uppkommen fordran mot gäldenären. Med över- lämnande av säkerhet kan jämställas lösöreköp eller annan rättshandling som ikläds formen av överlåtelse. Under uttrycket ”annan sådan åt- gärd” kan även i övrigt inbegripas fall då en gäldenär företar en med förtida eller ovanlig betalning eller överlämnande av ej betingad säker- het jämförbar transaktion. Det avgörande blir därvid om åtgärden till förmån för viss borgenär företagits utan att det förelegat någon civil- rättslig skyldighet. Det i förarbetena till gällande bestämmelse särskilt nämnda fallet att gäldenären kommer överens med en person av vilken han har köpt varor på kredit om återgång av köpet kan sålunda liksom förut vara att hänföra till straffbar mannamån.

l förutsättningen att åtgärden skall avsevärt förringa andra borgenä- rers rätt ligger givetvis ett krav på att handlingen skall ha varit till nack- del för någon eller några borgenärer. En betalning av borgenärs fordran som är förenad med sådan förmånsrätt att han under alla förhållanden kan påräkna betalning träffas således inte av straffansvar.

Betalning av förfallen skuld som ej sker i förtid och ej görs med ovanliga betalningsmedel är enligt den föreslagna lydelsen inte straffbar. I överensstämmelse härmed avses inte heller annan gottgörelse till bor- genär som direkt skulle ha kunnat framtvingas på exekutiv väg kunna falla under bestämmelsen, om inte gottgörelsen har skett i förtid eller el- jest är att jämställa med de särskilt uppräknade fallen. Av att betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel faller utanför det straff- bara området följer att sådana betalningar, som enligt 28 å konkursla- gen i konkurslagspropositioncns lydelse inte kan återvinnas, ej heller träffas av mannamånsbestämmelsen.

Med uppenbar fara för obestånd avses liksom i 1 5 enligt förslaget att en överhängande risk föreligger för att gäldenären inte skall bli i stånd att betala sina skulder. Faran skall vara täckt av uppsåt hos gäldenären, direkt eller eventuellt.

I fråga om andra stycket har inte föreslagits någon ändring av vad som gäller f. n.

8 %

I enlighet med vad som har anförts i det föregående har denna be— stämmelse utformats så att vårdslöshet mot borgenärer enligt 3 & första stycket föreslås få åtalas av åklagare bara om åtal finnes påkallat ur all- män synpunkt. Liksom i de övriga fall då sådan särskild åtalsprövnings— regel gäller kommcr målsägande att ha subsidiär åtalsrätt enligt 20 kap. sena

• Sida 98
•  Original

Prop. 1975/76: 82 98

Vad angår innebörden av uttrycket ur allmän synpunkt bör åtalspröv- ningen, på samma sätt som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden, ske med hänsyn såväl till brottets art och straffets syfte som till omstän- digheterna vid brottets begående. I överensstämmelse med vad som också har framhållits i andra sammanhang bör sociala hänsyn tas, även till målsägandena. Vid brott av denna typ kan finnas särskild anledning att beakta om gärningsmannen personligen och hans familj har blivit svårt drabbade till följd av konkurs eller annan egendomsavveckling. När det gäller fall då gäldenären har drivit rörelse för länge bör det även kunna verka i mildrande riktning, om det kan antas vara omtanken om de anställda som har varit anledningen till lagöverträdelsen. Det an— förda får givetvis inte hindra att fall i vilka gäldenären. visat påtaglig lik- giltighet för borgenärernas intressen eller som rör mera betydande vär- den beivras. Särskilt gäller detta om gäldenärs uttag ur rörelse för egen del har varit en bidragande orsak till obeståndet. En annan omständig- het som bör beaktas kan vara att gärningsmannen även i tidigare sam- manhang har satt borgenärsintressen åsido.

Med den föreslagna bestämmelsen ankommer, liksom i övriga fall då särskild åtalsprövning har föreskrivits i BrB, prövningen i princip på den åklagare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet. Det bör dock i detta sammanhang erinras om länsåklagares resp. överåkla- gares skyldighet att verka för att bestämmelserna om beslut att ej tala å brott och om annan särskild åtalsprövning tillämpas riktigt och enhetligt ("19 och 29 åå åklagarinstruktionen). Vidare gäller enligt 36 & åklagarin- struktionen att distriktsåklagare skyndsamt skall underrätta länsåklagar- myndigheten om sådana mål beträffande vilka anledning kan före— komma att länsåklagare bör fullgöra åklagaruppgiftcn på grund av att denna är särskilt krävande eller av annan orsak eller som länsåklagaren bör ha kännedom om för utövande av sin lednings- och tillsynsuppgift.

I 7 & lagen (1964: 163) om införande av BrB föreskrivs att åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäller när åtal väcks. Härav följer att den nu föreslagna åtalsprövningsregeln blir omedelbart tillämplig också när det gäller brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte åtal har väckts för brottet dessförinnan.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1975/76: 82 99

angivna lydelse.

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att 11 kap. 1 och 3—5 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 11. kap. 8 &, av nedan

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 KA_P. lå

Gäldenär, som förstör eller ge- nom gåva eller annan liknande åt- gärd avhänder sig egendom av be- tydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för o r e d 1 i g- het mot borgenärer till fängelse i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs el- ler offentlig ackordsförlzandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller läm- nar annan sådan oriktig uppgift, skall ock. om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borge- närer. Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar orik- tig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen ta— ges i anspråk för att bereda borge— när betalning eller säkerhet.

Gäldenär, som förstör eller ge- nom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försät- ter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dötnes för ored- lighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Det- samma skall gälla, om gäldenär genom sådant förfarande framkal— lar fara för att han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs el- ler förhandling onz offentligt ac- kord eller i förteckning till utmät— ningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Det- samma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig hand- ling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i an— språk för att bereda borgenär be- talning eller säkerhet.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1975/76: 82 101

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gälde- när, som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltninge'n tillgång, dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.

3 ä Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda me- del utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oakt- samhet framkallar eller förvärrar obestånd, dömes för v å r (1 s l 6 5 h e t

m ot b 0 r g e n ä r e r till fängelse i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till ut- mätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefint- lig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårds- löshet mot borgenärer.

Gäldenär, som vid konkurs el— ler förhandling om offentligt ac— kord eller i förteckning till utmät- ningsed av grov oaktsamhet för- tiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårds- löshet mot borgenärer.

45

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran el- ler vidtager annan sådan åtgärd och därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot borge— n ä r e r till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om bokfö- ringsskyldig gäldenär, e/ntru han enligt god köprnanssed uppenbar- ligen bort inställa sitta betalning- ar, förfar som nu sagts.

Gäldenär som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar bor— genär genom att betala skald som ej är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel el- ler överlämna säkerhet som ej var betingad vid skaldens tillkomst el- ler genom att vidtaga annan sådan åtgärd, dömes, om åtgärden avse- värt förringar andra borgenärers rätt, för mannamån mot borgenärer till fängelse i högst två år.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenä- rer.

5 %

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, dömes för b 0 k f ö r i n g 5 b r o t t till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Åtal för bokföringsbrott må äga rum allenast såframt gäldenären

8 Riksdagen 1975/76. 7 santl. Nr 82

• Sida 102
•  Original

Prop. 1975/76: 82 102

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse inom fem år från det brottet för"- övades kommit i konkurs, fått el- ler erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.

85

Vårdslöslzet mot borgenärer en- ligt 3 _é' första stycket må åtalas av åklagare endast om åtal fin- nes påkallat ur allmän synpunkt.

Åtal för bokföringsbrott må äga rum endast om gäldenären inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbju- dit ackord eller inställt sina betal— ningar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1975/76: 82 103

Utdrag LAG RÅ DET PROTOKOLL

vid sammanträde 1975—10-20

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Enligt lagrådet den 7 oktober 1975 tillhandakommet utdrag av proto- koll vid rcgeringssammanträde den 10 september 1975 har regeringen på hemställan av statsrådet Geijer beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, har inför lagrådet föredra- gits av hovrättsassessorn Johan Munck.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet: l 5

Av remissprotokollets motivuttalanden framgår att den föreslagna utvidgningen av kriminaliseringen åsyftar att träffa vissa kvalificerade förfaranden av gäldenärer. Bl.a. sägs att det skall vara fråga om transaktioner, vilka framstår som ekonomiskt oförsvarliga, och att i det konkreta fallet skall ha uppkommit en fara som är beaktansvärd. Det är enligt. lagrådets mening önskvärt att även i lagtexten markeras att det är sådana, för borgenärerna särskilt riskabla förfaranden som åsyf- tas. Med hänsyn härtill förordar lagrådet, att före ordet ”fara" i första stycket andra meningen inskjuts ordet ”allvarlig”. Exempel på likartad kvalificering av farerekvisit förekommer redan nu i BrB (se t. ex. 16 kap. 12 ä').

4 s

Såvitt gäller brottet mannamån mot borgenärer innebär förslaget i jämförelse med gällande lag främst den skillnaden, att betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel och överlämnande av så— kerhet för skuld. vid vars tillkomst säkerhet betingats men ej över- lämnats, ej skall kunna under några omständigheter utgöra manna- månsbrott. Detsamma avses gälla även i fråga om annan åtgärd till förmån för viss borgenär, om åtgärden följer direkt av civilrättsliga regler och skulle ha kunnat omedelbart framtvingas på exekutiv väg. Det må förutskickas, att de angivna slagen av rättshandlingar får an- ses från här aktuella synpunkter helt likvärdiga. Vad som i det följande anförs beträffande betalning av förfallen gäld med vanliga betalnings-

• Sida 104
•  Original

Prop. 1975/76: 82 104

medel gäller följaktligen, utan att det särskilt utsågs, även överlämnan- de av säkerhet för skuld, vid vars tillkomst säkerhet betingats men ej överlämnats, liksom också annan åtgärd som kan jämställas med de nu nämnda.

Det remitterade förslaget har i förevarande del sin bakgrund i kri— tik, som redan i samband med antagandet av BrB framfördes mot att betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel skulle kunna föranleda straffansvar (se härtill remissyttrande av Sveriges advokat- samfund, ålcrgivct i departementspromemorian avsnitt 3). Denna kritik —— liksom den. kritik av samma innebörd som uttalats i åtskilliga re— missvar rörande departementspromcmorian — synes till åtminstone största delen ta sikte på fall, där gäldenären handlat i förhoppning om att kunna reda upp sin ekonomiska situation. Det har framhållits såsom orimligt. att en gäldenär skall kunna bestraffas för att han under intryck av en felbedömning härvidlag vidtagit en i och för sig så na- turlig åtgärd som att betala förfallen gäld med vanliga betalningsmedel.

Enligt det remitterade förslaget förutsätter ansvar för mannamåns- brott bland annat dels — i likhet med gällande lag — att gäldenärens förfarande avsevärt förringar andra borgenärers rätt dels att förfaran- det "otillbörligt gynnar" viss borgenär. Dessa rekvisit synes icke föran- leda någon erinran, liksom icke heller förslaget att byta ut de nu- varande tidsrekvisiten mot ett rekvisit som anger att gäldenären skall vara på obestånd när han företar den rä-ttshandling som det är fråga om. Då i det följande diskuteras, huruvida det finns anledning att bi- behålla kriminaliseringen av betalning Linder vissa förhållanden av för— fallen gäld med vanliga betalningsmedel, förutsättes därför. förutom att gäldenären är på obestånd, att det genomgående rör sig om förfaranden, som dels avsevärt förringar övriga borgenärers rätt dels är att bedöma som otillbörliga. Andra förfaranden saknar från den angivna utgångs— punkten intresse.

Man synes i förevarande sammanhang ha anledning att skilja mellan följande olika typer av mannamånsbrott beträffande betalning av för- fallen gäld med vanliga betalningsmedel.

1) Förfarandet: med eventuellt uppsåt. Denna form av mannamåns— brott kännetecknas av att gäldenären saknar full insikt om något för- hållande, som svarar mot ett objektivt brottsrekvisit, men att det kan hållas för visst att han ej skulle ha avhållit sig från att betala borge- nären, även om han haft sådan insikt. .Det mest praktiska fallet torde vara, att gäldenären icke inser att han är på obestånd och därmed ej heller att borgenären gynnas otillbörligt. En ej ovanlig anledning här- till torde vara, att bokföringen är eftersatt i sådan grad att rörelsens ställning inte kan överblickas. En annan anledning kan vara att gälde- nären visserligen inser, att han är oförmögen att rätteligen betala sin gäld, men med överdriven optimism bedömer betalningsoförmågan så-

• Sida 105
•  Original

Prop. 1975/76: 82 105

som troligen endast tillfällig (jfr 1 5 andra stycket konkurslagcn). Ef— tersom mannamånsbrottet är ett uppsåtligt brott, kan gäldenären inte straffas för felbedömningen i och för sig. Kan det hållas för visst att han skulle ha handlat på samma sätt om han bedömt situationen rik- tigt, är däremot förutsättningarna för ansvar för mannamånsbrott med eventuellt uppsåt för handen.

2) F Ör/aranden med direkt uppsåt att" gjutna viss borgenär men utan något uppsåt att slutgiltigt skada annan borgenär. Det är här fråga om företrädesvis situationer, där gäldenären vet att han är insolvent men fortsätter sin verksamhet i övertygelse om att den ekonomiska situationen på något längre sikt skall reda upp sig Om han i en sådan situation betalar förfallen fordran som inte har prioritet framför andra ford- ringar, gör han sig skyldig till ett avsiktligt mannamånsbrott. Han inser nämligen, att betalningen gynnar mottagaren framför andra och att de övrigas rätt förringas, även om han för egen del är övertygad om att slutligen även de övriga skall få full betalning.

3) Ft'irfttr'a/tde/t med avsikt att slutgiltigt gyn/ta vist" br.;rgz—Vtär pr? andras lmkoxtnttd. Det är här fråga om förfaranden, där gäldenären själv inte hyser något hopp om att reda upp sin ekonomiska situation och inför det förestående sammanbrottet avsiktligen gynnar viss borge- när på andras bekostnad.

I. fråga om den under 1 skisserade kategorin av mannamånsbrott får den framförda kritiken anses ha fog för sig, och lagrådet vill för sin del tillstyrka att denna kategori avkriminaliseras.

Om i enlighet härmed straffansvaret bortfaller för ifrågavarande gärningar, begångna med eventuellt uppsåt, lär även fall där indirekt uppsåt föreligger få föras utanför det straffbara området. Det är näm- ligen BrB:s teknik, att vid brott som förutsätter uppsåt antingen var och en av de tre uppsåtsformerna år tillfyllest eller direkt uppsåt krävs (jfr kommentaren till BrB l. 4 uppl. 1974 s. 26), och det finns ej an- ledning att på förevarande begränsade område avvika härifrån. Att även handlande med indirekt uppsåt avkriminaliseras torde praktiskt sett få utomordentligt ringa betydelse. Härvid bör särskilt uppmärksammas, att rekvisitet ”gynnar" i det remitterade förslaget måste anses uppfyllt i alla fall, där borgenären får en ställning som i förhållande till övriga borgenärers är bättre än han har anspråk på enligt konkurslagens och förmånsrättslagens regler. Direkt uppsåt att gynna föreligger därmed, så snart gäldenären avser att borgenären skall få en sådan ställning. oavsett om gäldenärens bevekelsegrund härtill är välvilja mot borge— nären eller tvärtom "önskan att freda sig mot en borgenär vilken för gäl— denären framstår som särskilt hotfull. Att i det senare fallet gäldenären med betalningen ytterst må åsyfta, att han skall få tillfälle att åtminsto- ne en tid ostört fortsätta sin rörelse, utesluter alltså icke att betalningen

• Sida 106
•  Original

Prop. 1975/76: 82 106

sker med direkt uppsåt att gynna borgenären. Mot bakgrunden härav synes det i själva verket ej alldeles lätt att ens föreställa sig ett gyn- nande genom betalning, vilket sker med indirekt uppsåt.

Beträffande den under 2 angivna kategorin synes bedömandet vansk- ligare. Den skall här tills vidare förbigås.

Vad härefter gäller kategorin under 3 saknas enligt lagrådets me- ning tillräckliga skäl för att härvidlag göra skillnad mellan å ena sidan betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel och å andra sidan betalning med ovanliga betalningsmedel eller av icke förfallen gäld.

Det sagda må närmast illustreras genom några exempel, som av fram- ställningstekniska skäl är enkelt konstruerade men som i och för sig utan svårighet låter sig överföras till sådana mera komplicerade förhål- landen som svarar mot verkligheten i insolvenssammanhang. Det är viktigt att vid bedömande av exemplen fasthålla som utgångspunkt, att gäldenären förutsättes ha full insikt om sin insolvens och sakna hopp om att kunna komma på fötter. Det kan rent av förutsättas, att betalningarna i exemplen företages omedelbart innan gäldenären sö- ker sig i konkurs.

Exemplen avser alla en företagare, som står inför ekonomiskt sam— manbrott och har flera fordringsägare av vilka endast en har priorite- rad fordran, nämligen staten med en skattefordran på 40 000 kr. Bland de oprioriterade borgenärerna finns en långivare med krav på en amor- tering uppgåendc till 20 000 kr. och en leverantör med varufordran på 20000 kr. Företagaren förutsätts ha tillgångar till ett värde av 40 000 kr.

a) Det antages till en början, att företagarens tillgångar utgörs av kontanter. Både amorteringen och varufordringen förutsätts ha helt nyligen förfallit till betalning, medan skattefordringen förfaller först om några dagar. Om gäldenären föredrar att betala de nämnda en- skilda borgenärerna och att låta staten, som rätteligen skulle ha haft företräde till samtliga tillgångar, bli utan, så kan han enligt det remit- terade förslaget inte straffas.

b) Gäldenärens tillgångar antages alltjämt bestå av kontanter, men det förutsättes att samtliga fordringar förfaller först efter en icke allt- för kort tid. Om gäldenären betalar de enskilda fordringsägarna, skall han enligt det remitterade förslaget straffas.

c) Gäldenärens tillgångar antages bestå av ett varuparti. Om han fördelar varupartiet mellan de båda enskilda fordringsägarna, blir han enligt det remitterade förslaget att bestraffa vare sig fordringarna är förfallna eller icke.

d) '! situationen under c säljer gäldenären partiet till fulla värdet och utger köpeskillingen till de båda enskilda borgenärerna. Det förutsättes, att fordringarna är förfallna, att betalningen sker i nära anslutning till försäljningen och att försäljningen företages i det direkta syftet att bor- genärerna skall få betalning i pengar.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1975/76: 82 - 107

Frågan, huruvida gäldenären i fallet d kan straffas enligt det remit- terade förslaget, har icke belysts i departementspromemorian eller i remissprotokoilets motivering. Även om skäl kan anföras för att de båda förfarandena tillsammantagna kan föras in under rekvisitet "an- nan sådan åtgärd", synes det diskutabelt huruvida dessa skäl kan an— ses bärande. Detta sammanhänger med att det, såsom redan antytts och fortsättningsvis skall vidare utvecklas, synes vanskligt att för en skiljelinje i förevarande sammanhang mellan betalning med ovanliga be- talningsmedel och sådan med vanliga betalningsmedel finna en rationell motivering, som kan tjäna till ledning vid bedömningen av gränsfall.

Om man tills vidare bortser från frågan, i vad mån andra sanktioner _ återvinning, eventuellt ansvar för vårdslöshetsbrott etc. — kan på- verka behovet av mannamånsansvar, förefaller det svårt att finna att det gäldenärens förfarande, varigenom han i samtliga exempel avsikt- ligt åsidosätter skatteborgenärens intresse, skulle te sig vare sig mer eller mindre straffvärt i det ena exemplet än i det andra. Till exemplet under a kan kanske förtjäna erinras om ett uttalande i departementspro- memorian. enligt vilket det för många'personer kan vara en hederssak att till varje pris söka betala förfallna skulder. Uttalandet kan såsom argument mot kriminalisering av betalning av förfallen gäld med van- liga bctalningsmedel ha en viss bärkraft beträffande sådana förfaranden som skisserats ovan under 1 och 2, där alltså gäldenären tror sig kunna omsider förnöja alla fordringsägare. För kategorin under 3, som här diskuteras, kan det däremot icke rimligen tilläggas någon sådan bety- delse. Såvitt de ifrågavarande personernas heder föranleder dem att be— tala förfallna skulder även i en situation där de har vetskap om att där-. med möjligheten för borgenärer med icke förfallna fordringar att få betalning försvinner i motsvarande mån, synes det snarast vara en upp- gift för lagstiftaren att i' möjligaste mån bibringa dem andra heders- begrepp.

Distinktionen mellan å ena sidan betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel och å andra sidan betalning med ovanliga be- talningsmedel eller av icke förfallen gäld har ju hävd inom återvin- ningslagstiftningen. Den får där sin förklaring av att en förtidsbetalning eller en betalning med Ovanliga betalningsmedel typiskt sett måste fram- stå som suspekt, medan en betalning av förfallen gäld med vanliga be- talningsmedel i och för sig inte kan ge borgenären anledning misstänka obestånd. Till följd härav har det senare slaget av betalningar av hän- syn till omsättningens säkerhet och betalningsmottagarens presumtivt - goda tro ansetts förtjäna civilrättsligt skydd i långt högre grad än betal- ningar av de båda förra slagen. Distinktionen måste emellertid anses förlora all relevans, när det gäller att från straffrättslig synpunkt be- döma enbart gäldenärcns förfarande, som förutsättes vara vidtaget i full

• Sida 108
•  Original

Prop. 1975/76: 82 108

insikt om att han är på obestånd och i avsikt att gynna viss borgenär på andras bekostnad.

I det remitterade förslaget har särskilt åberopats, att ”de skärpningar av återvinningsreglerna som har genomförts i motsvarande mån mins- kar borgenärernas behov av det rättsskydd som ligger i mannamånsbe- stämmelsen i dess nuvarande utformning”. Detta är naturligen riktigt i så måtto, att om vidtagna ändringar av återvinningsreglerna gjort det lätt att åtkomma vissa tidigare svåråtkomliga transaktioner med åter- vinning, behovet av mannamånsansvar må kunna anses ha minskat i motsvarande mån. Frånsett att återvinningsfristerna förlängts —' vilket torde ha ringa betydelse beträffande betalningar varigenom gäldenären avsiktligt gynnar viss borgenär omedelbart före ett ekonomiskt samman- brott — har emellertid återvinningsmöjligheterna ej utvidgats beträffan- de en viktig kategori av betalningar, nämligen sådana som kan karak- teriseras som ordinära. Till denna kategori hör enligt förarbetena (prop. 1975: 6 s. 227 jämförd med s. 224) vanliga löpande betalningar, t. ex. avtalade och i behörig ordning erlagda amorteringar på lån, avbetal- ningsköp m.m. samt betalningar av hyra och arrende. Är en sådan bc— talning otillbörlig, kan den visserligen återvinnas. Detta kan dock en- dast ske, om betalningsmottagaren kan visas ha varit i ond tro beträf- fande gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde betal- ningen otillbörlig.

Införandet av rekvisitet ”ordinär” sammanhänger med att det ansetts önskvärt att så långt möjligt utmönstra svårtillämpade subjektiva rekvi- sit ur återVinningslagstiftningen. Rekvisitet kan betraktas som ett ”objek- tivcrat" eller schabloniserat godtrosrekvisit. Det motiveras åtminstone i allt väsentligt av hänsyn till den betalningsmottagande borgenären. Härav följer att återvinningslagstiftningen icke kan anses ha givit ut- tryck åt uppfattningen, att det får anses lojalt och lovvärt om gälde- nären med insikt om sitt obestånd gör ordinära betalningar av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel. Från gäldenärens synpunkt är, om man vill uttrycka saken så, principiellt varje betalning till-en opriorite- rad borgenär — eller till en prioriterad sådan om det sker till förfång _ för bättre prioriterad — en extraordinär betalning. En konsekvens här- ' av är, att man beträffande betalning av förfallen gäld med vanliga be- talningsmedel har behov av straffsanktion mot illojala förfaranden i'väl så hög grad som beträffande betalning i förtid eller med ovanliga be- talningsmedel.

För att illustrera det sagda kan återigen exemplen ovan utnyttjas. l exemplen b och c kan skatteborgenärcn räkna med att återvinning sker och att — frånsett konkurskostnader —— skattefordringen därmed blir till fullo betald. 1 exemplen a och cl förefaller det däremot ej osan- nolikt, att återvinning icke kan åstadkommas, eftersom betalningarna kan bli bedömda som ordinära och det kan bli omöjligt att bevisa ond

• Sida 109
•  Original

Prop. 1975/76: 82 109

tro hos någon bctalningsmottagare. Just i de fall där staten löper störst risk att icke få några pengar går gäldenären med andra ord fri från straffansvar.

Betraktar man saken från gäldenärens synpunkt kan han i fallen b och 0 ha anledning säga sig, att återvinningsrisken är- sådan att det knappast lönar sig att ens försöka. I fallet a kan gäldenären däremot säga sig, att betalningen har goda utsikter att stå sig mot återvinning. Framför allt kan han, om det remitterade förslaget genomförs i denna del, säga sig att det aldrig kan skada att försöka, eftersom han inte riskerar straff för mannamånsbrott hur otillbörlig hans åtgärd än må vara. Uteslutet är inte att fallet (1 kan komma att te sig för gäldenären på samma sätt.

Det nu anförda torde förtjäna särskild uppmärksamhet också i fråga om situationer, vilka i återvinningshänseende ibland ligger — från öv- riga borgenärers synpunkt sett — långt bättre till än exemplen a och (1. Man kan härvidlag särskilt tänka på olika slag av koncernförhållanden, där ställföreträdare för ett gäldenärsbolag har intressen i ett dess mo- derbolag eller i annat företag med fordran på gäldenärsbolaget. En betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel kan här tänkas företagen till båtnad för ställföreträdaren själv över hela skalan från betalningar. som är återvinningsmässigt oangripliga, till de mest flagrant återvinningsbara sådana. Gemensamt för dem alla är emellertid, att enligt det remitterade förslaget gäldenärsbolaget utan varje risk för straffrättsliga efterräkningar för dess ställföreträdare alltid kan försätta övriga borgenärer i en situation där de måste få till stånd en återvin- ningstalan för att komma till sin rätt. Och även enligt de nya återvin- ningsreglerna torde återvinningsvägen ofta framstå som så törnbeströdd, att mången konkursförvaltarc föredrar en förlikning även om den blir ganska mager. Är detta antagande riktigt, finns alltså till och med för gäldenärsbolags ställföreträdare pengar att tjäna på ett från ansvars- synpunkt riskfritt sätt genom kvalificerat illojala förfaranden.

I de hittills anförda exemplen har staten som skatteborgenär antagits bli den som gör förlust till följd av sådana förfaranden från gäldenärens sida som enligt det remitterade förslaget lämnats utan straffsanktion. Att så blir fallet i betydande utsträckning, om förslaget skulle genom- föras i denna del, synes vara ett rimligt antagande. Förvisso kan det emellertid också väntas inträffa, att förslagets genomförande skulle främja illojala förfaranden där det är enskilda fordringar med prioritet framför skattefordringar som blir lidande på grund av betalning av skatt. ]. förarbetena till den med verkan fr.o.m. den 1 juli 1975 ge- nomförda ändring i återvinningsreglerna som består däri, att betalning av förfallen skatt eller allmän avgift som avses i lagen om förmåns- berättigade skattefordringar m.m. under inga förhållanden kan åter- vinnas, har visserligen uttalats, att en skattskyldig knappast kan tänkas

• Sida 110
•  Original

Prop. 1975/76: 82 110

vilja gynna det allmänna framför andra borgenärer (prop. 1975: 6 s. 136). Förutsatt att uttrycket ”gynna" här använts i samma betydelse som det, enligt vad förut anförts, måste anses ha i det remitterade för- slagets 4 å, synes emellertid realismen i detta uttalande kunna starkt betvivlas. Detta gäller åtminstone vissa betydelsefulla slag av skat-te- fordringar, bland annat fordringar avseende källskatt för anställda. (Jfr härtill och till det följande Håstad i SvJT 1975 s. 460 ff.)

Det må härvid först erinras om att innehållen källskatt icke utgör redovisningsmedel utan efter ingående överväganden av lagstiftaren fått karaktär av fordran mot arbetsgivaren med förmånsrätt, numera enligt 13 & förmånsrättslagen. Detta innebär ett lagstiftarens ställnings- tagande, enligt vilket i en insolvenssituation källskattefordringar skall vid behov stå tillbaka för vissa enskilda fordringar. Bland dessa märks lönefordringar, särskilt till den del de ej täcks av statlig lönegaranti, och fordringar med företagsinteckning som säkerhet., Samtidigt som källskattefordringar i angivet hänseende är vanliga fordringar, har emellertid underlåtenhet att betala sådan fordran under uppbördstcr- minen straffsanktionerals i 81 % uppbördslagen för fall, där uppsåt eller grov oaktsamhet ligger gäldenären till last. Det förefaller med hänsyn härtill icke särskilt svårt att föreställa sig, att en företagare, som i en insolvenssituation saknar medel att tillgodose såväl statens källskatteanspråk som enskilda fordringar med bättre prioritet, önskar i första hand betala källskattcn för att undgå ansvar enligt uppbörds- lagen. Rör det sig om en juridisk person, kan ett än starkare motiv här- till vara, att ställföreträdare för gäldenären eljest kan räkna med att åläggas personlig betalningsskyldighet enligt 77 & å uppbördslagen. Detta gäller särskilt beträffande källskattemedel för vilka vederbörlig uppbördstermin redan har utgått. Är uppbördsterminen inte till ända, kan gäldenärens ställföreträdare enligt praxis undgå såväl ansvar som personlig betalningsskyldighet om han omedelbart söker företaget i kon- kurs eller företar viss därmed jämförlig åtgärd. Däremot kan han genom att betala redan eftersläpande källskatter visserligen icke undgå straff- ansvar. Om källskatterna blir betalda, slipper han emellertid under alla förhållanden personlig betalningsskyldighet med hänsyn till att betal- ningen inte kan återvinnas. Ett återhållande moment mot betalning i sådant syfte bör hittills ha varit, att ställföreträdaren riskerar ansvar för mannamån mot borgenärer om han genom betalning av källskatte- fordran sätter förmånsrättsordningen ur spel. Slopas möjligheten att så- som mannamån mot borgenärer bestraffa betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel, blir däremot fältet helt fritt för gälde- nären därvidlag. Räckvidden härav synes beroende av hur man ställer sig till det tolkningsproblem som berörts ovan under (1, eftersom det torde vara förhållandet till företagsinteckningshavare som här praktiskt sett tilldrar sig det största intresset.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1975/76: 82 111

Det bör understrykas, att slopandet av möjligheten att såsom manna- månsbrott bestraffa inbetalning av förfallna källskattemedel med van- liga betalningsmedel ingalunda utgör någon nödvändig eller ens rimlig konsekvens av den ifrågavarande ändringen av återvinningsreglerna. Naturligtvis är det riktigt, att inte alla återvinningsbara transaktioner kan föranleda ansvar för gäldenären. Å andra sidan består icke mellan återvinning och gäldenärsbrptt något samband av innebörd, att en icke återvinningsbar transaktion ej gärna skulle kunna för gäldenärens del under vissa omständigheter föranleda straff. Detta torde ha fram- gått redan av det föregående; om en transaktion ej är återvinningsbar därför att gäldenärens medkontrahent var i god tro, bör detta inte hindra att gäldenären, som ,betalat borgenären med insikt om det otill- börliga häri, blir straffad. Vad särskilt gäller inbetalning av källskatt må framhållas, att anledningen till dess f ritagande från återvinning rimligen icke kan ha varit att lagstiftaren skulle ha ansett det lovvärt av en in- solvent gäldenär, att denne sätter lagstiftarens egen i förmånsrättslagen uttryckta intresseavvägning ur spel. Väsentligen har som skäl för änd- ringen anförts, att man för skattefordringarnas del velat undvika tillämp- ningssvårigheter, främst sådana vilka det obestridligen tämligen kontur- lösa begreppet ”ordinär” betalning kan ge upphov till. Beträffande käll- skattefordringar skulle därför just den nuvarande utformningen av åter- vinningsreglerna föranleda, att avskaffande av mannamånsstraff för betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel skulle ge ett icke obetydligt, helt osanktionerat spelrum för sådana skattebetalningar som lagstiftaren utifrån sin egen inplacering av skattefordringar i för— månsrättsordningen måste ogilla.

Mot antagandet, att slopande av mannamånsstraff för betalningar av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel skulle i beaktansvärd grad lämna verkligt straffvärda förfaranden utan straffsanktion, har visser- ligen i det remitterade förslaget uttalats, att gäldenären i sådana fall praktiskt taget alltid torde kunna fällas till ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Härmed torde åsyftas, att gäldenären kan straffas för an- nat förfarande än just betalningen, nämligen för fortsättande av rö- relse under förhållanden som anges i 11 kap. 3 & BrB. Det för manna- mån mot borgenärer karakteristiska är emellertid, att gäldenärens eko- nomi typiskt sett icke blir vare sig bättre eller sämre genom betalningen; det är förskjutningar i borgenärernas inbördes rätt och ej försämring av totalsi-tuationen som brottsbeskrivningen tar sikte på. Detta innebär till en början, att de fall som här närmast diskuteras — nämligen fall där gäldenären omedelbart innan han söker sig i konkurs an— vänder sina tillgångar till betalning av förfallna skulder enligt en egenhändigt tillskapad förmånsrättsordning — ingalunda behöver kännetecknas av att gäldenären gjort sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer. Men vidare måste det, med hänsyn till att straffets

• Sida 112
•  Original

Prop. 1975/76: 82 112

funktion ju är att såvitt möjligt avhålla från brottslighet, principiellt vara utan intresse huruvida gäldenären, när han överväger att företa en viss åtgärd, redan må ha förskyllt ansvar för annat brott.

Den invändningen mot det sagda kan kanske ligga nära til-l hands, att förfaranden av detta slag inte hittills förekommit i nämnvärd ut-- sträckning utan är skrivbordsprodukter. Arten och omfattningen av de mannamånsbrott som hittills blivit kända tillåter emellertid icke någon slutsats om arten och omfattningen av de illojala förfaranden som kan befaras, om det remitterade förslaget genomförs oförändrat i nu aktuell del. Att gäldenärer i allmänhet hittills må ha dragit sig för mera eklatanta mannamånsbrott avseende betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel torde tyvärr inte kunna berättiga slut- satsen, att de fortsättningsvis kommer att dra sig för motsvarande för- faranden om dessa blir straffria. Ett motsatt antagande synes ligga närmare till hands.

I departementspromemorian och i vissa remissyttranden har framhål- lits såsom egendomligt, att en gäldenär skall kunna straffas för en fri- villig betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel även i fall, där borgenären har en exekutionstitel och i stället kunnat framtvinga utmätning, som ju inte kan leda till straffansvar för gäldenären. Lag- rådet kan för sin del icke finna något anmärkningsvärt i detta. Man bör kunna begära av gäldenären, att han inte frivilligt positivt medverkar till åsidosättande i en insolvenssituation av principen om lika rätt för borge- närer eller betalning efter förmånsrättsordning. Det vill förefalla som om en erinran om att en gäldenär kan ha flera borgenärer med exekutions- titlar borde tillräckligt illustrera detta. Tilläggas må likväl, att en frivillig betalning typiskt sett är farligare för övriga borgenärer än utmätning, eftersom utmätning är förenad med viss publicitet som kan möjliggöra för andra att inskrida med konkursansökan inom återvinningsfristcn, medan en frivillig betalning lätt kan gå borgenärerna förbi under den kritiska tiden. Icke mindre väsentligt är för övrigt, att betalning genom utmätning kan återvinnas i större utsträckning än en frivillig betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel, eftersom rekvisitet att betalningen ej får vara ordinär saknar tillämplighet beträffande betal- ning genom utmätning.

Såsom anmärkts i departementspromemorian har den meningen ut— talats, att man med ett visst fog kan begära av borgenärerna, att de hål— ler sig orienterade om sina gäldenärers ekonomiska ställning och att de genom konkursansökan med därmed följande rätt till återvinning själva förhindrar eller oskadliggör mannamånshandlingar. Som av det före— gående torde ha framgått måste emellertid av hänsyn till godtroende medkontrahent återvinningsmöjligheterna begränsas Så, att 'de långt ifrån kan. träffa alla betalningar av gäldenären som det med hänsyn till borge- närernas intresse av jämställdhet ter sig angeläget att motverka. En full-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1975/76: 82 113

ständig avkriminalisering av betalning av förfallen gäld med vanliga be- talningsmedel synes därför ägnad att främja en kapplöpning mellan borgenärer, vilka hoppas att få en betalning som kommer att stå sig. För borgenärer, som icke lyckas utverka betalning, blir det desto angelägnare att snabbt få konkurs till stånd. Önskemålet att en konkurs icke skall be- höva åstadkommas brådstörtat och att i stället gäldsavveckling vid in- solvens skall kunna ske under lugna och ej onödigtvis värdeförstörande förhållanden är emellertid en av grundtankarna bakom den moderna konkurslagstiftningen.

Med hänsyn till det anförda anser sig lagrådet ej kunna tillstyrka, att sådana förfaranden som avses ovan under 3'lämnas utan straff- sanktion. De undcr ?. angivna förfarandena utgör från synpunkten av straffvärdhet en mellankategori mellan de nyss nämnda och de under 1 berörda förfaranden som enligt lagrådets mening bör kunna undantagas från det straffbara området. Det finns onekligen vissa skäl för att av- kriminalisera också förfaranden enligt kategori 2, där gäldenären i och för sig inte har uppsåt att slutligt skada någon borgenär. Enligt lagrådets mening talar emellertid övervägande skäl för att bibehålla kriminalise- ringen av dessa förfaranden. Det kommer ju att röra sig endast om för- faranden, som är att bedöma som otillbörliga —— andra förfaranden skall över huvud inte bestraffas enligt mannamånsparagrafen — och det kan dessutom bli svårt eller ogörligt att dra en i praktiken användbar gräns gentemot de under 3 berörda förfaranden som enligt lagrådets mening under alla förhållandena måste kunna bestraffas.

Utifrån ovan redovisade överväganden kan det ifrågasättas, om det ej vore mest rationellt att över huvud slopa distinktionen mellan olika slag av betalningar i 4 5 och beträffande samtliga betalningar uppställa krav på avsikt hos gäldenären att gynna viss borgenär. Å andra sidan synes det dock beträffande betalningar med ovanliga betalningsmedel eller av icke förfallen gäld kunna vara av visst värde att behålla normalt uppsåts- krav. Visserligen torde sådana åtgärder i en insolvenssituation nästan alltid ske med direkt uppsåt att gynna borgenären, men sådant uppsåt kan stundom vara svårt att styrka.

För den händelse man mot lagrådets avstyrkande skulle i princip bi- behålla ståndpunkten att avkriminalisera betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel, anser sig lagrådet böra förorda, att man i allt fall icke avskaffar straffansvaret med avseende på sådana betal- ningar som görs i förtid men på grund av särskild förfalloklausul avser formellt förfallen gäld. Lika väl som i å-tervinningssammanhang finns det enligt lagrådets mening skäl att här i stället anknyta till begreppet förtida betalning. Något bärande skäl att straffrättsligt skydda en be- talning som förutsätts vara otillbörlig — enbart sådan skall ju vara straffbar — därför att den skett efter utnyttjande av en förfalloklausul kan lagrådet ej finna. Det kan tilläggas, att det i fråga om all kontrakts-

• Sida 114
•  Original

Prop. 1975/76: 82 114

gäld, exempelvis även en försträckning från en gäldenären närstående person, föreligger obegränsade möjligheter att införa klausuler motsva- rande dem som förekommer i bankpraxis. Om dessa möjligheter utnytt- jas och det tillika görs bruk av klausulema i insolvenssituationer, blir med det remitterade förslaget icke stort utrymme kvar för att bestraffa verkligt illojala mannamånsförfaranden.

Mot bakgrunden av förestående föreslår lagrådet, att till 45 första stycket i det remitterade förslaget fogas en andra mening av följande lydelse: ”Detsamma skall gälla, om gäldenären avsiktligen på annat sätt otillbörligt gynnar viss borgenär och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt förringas.”

• Sida 115
•  Original

Prop. 1975/76: 82 115

Utdrag

] USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1975—10—23

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Andersson, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition om ändring i brottsbalken

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande1 över förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Beträffande 11 kap. 1 & BrB har lagrådet förordat att syftet med det föreslagna tillägget av en andra mening till första stycket markeras ge- nom att det i meningen före ordet ”fara” skjuts in "allvarlig". Detta torde knappast medföra någon saklig förändring i förhållande till det remitterade förslaget. Jag har ingenting att erinra mot lagrådets förslag i denna del.

I fråga om 11 kap. 4 % BrB innebär den i det remitterade förslaget förordade nya lydelsen av första stycket bl. a. att betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel — bortsett från sådana fall som av- ses i paragrafens andra stycke —— i princip förs utanför det genom man- namånsbestämmelsen kriminaliserade området. Detsamma gäller enligt förslaget också annan gottgörelse till viss borgenär som följer direkt av civilrättsliga regler och skulle ha kunnat omedelbart framtvingas på exe- kutiv väg. Som lagrådet konstaterat har förslaget i denna del sin bak- grund i kritik som redan i samband med BrB:s tillkomst framfördes mot att betalning av förfallen skuld på vanligt sätt kan leda till straffansvar. Ett huvudsyfte har sålunda varit att tillgodose det sedan länge från skilda håll framförda önskemålet att från det kriminaliserade området ta un- dan sådana f.n. som gäldenärsbrott straffbelagda förfaranden som ty— piskt sett framstår som mindre straffvärda och att på detta sätt skapa ökat utrymme för att koncentrera rättsväsendets resurser på de verkligt allvarliga fallen av ekonomisk brottslighet. I det avseende som nu är aktuellt står det remitterade förslagets lösning i överensstämmelse med

¹ Beslut iom lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 10 september 1975.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1975/76: 82. 116

departementspromemorians förslag, som på denna punkt har tillstyrkts av det helt övervägande antalet remissinstanser.

Lagrådet har emellertid inte ansett sig kunna tillstyrka att betalning av förfallen skuld på enligt sätt och därmed jämställda åtgärder gene- rcllt lämnas titan straffsanktion. Kriminaliseringen av sådana åtgärder till förmån för viss borgenär bör enligt lagrådet behållas för fall då gäl- denären har avsikt — dvs. i juridisk—teknisk mening direkt uppsåt — att otillbörligt gynna borgenären. Lagrådet har förordat att 4 5 första stycket i det remitterade förslaget kompletteras med en andra mening av den innebörden.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag att den nu aktuella ändringen i mannamånsparagrafen motiverades främst av önskemålet att åstadkom— ma en ordning som innebär att kriminaliseringen inte träffar sådana be- talningar som kan betraktas som ordinära. Som lagrådet har konstate- rat används detta uttryck i de nya återvinningsreglerna för att beteckna vanliga löpande betalningar, t. ex. avtalade och i behörig ordning er- lagda amorteringar på lån, avbetalningsköp m.m. samt betalningar av hyra och arrende.

Lagrådet har härtill erinrat om att de nya återvinningsreglerna har den innebörden att en ordinär betalning kan återvinnas bara om den har gynnat borgenären otillbörligt och det kan visas att denne kände till eller hade bort känna till gäldenärens insolvens och de omständig— heter som gjorde betalningen otillbörlig. En konsekvens av de begräns- ningar i möjligheten till återvinning som sålunda föreligger blir enligt lagrådet att man beträffande betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel har behov av straffsanktion i väl så hög grad som be— träffande andra betalningar. Gäldenären kommer annars enligt lagrådet att gå fri från straff just i de fall då övriga borgenärer löper störst risk att inte få några pengar.

för min del anser jag inte att lagrådets argumentering i detta av- seende är övertygande. Det avgörande när man skall ta ställning till det straffrättsliga mannamånsansvarets omfattning kan enligt min mening inte vara huruvida man i olika avseenden kan utnyttja straffbestämmel- sen för att bygga ut konkurslagens sanktionssystem. I detta liksom i andra sammanhang måste i stället den i främsta rummet vägledande prin- cipen vara att kriminalisering tillgrips endast mot verkligt straffvärda förfaranden, dvs. handlingssätt som från allmänna synpunkter framstår som så allvarliga att man inte anser sig kunna undvara en straffrätts- lig reaktion från samhällets sida. För egen del anser jag liksom remiss— instanserna att goda skäl kan åberopas till stöd för den uppfattningen att löpande betalningar av förfallna fordringar inte alltid eller kanske ens oftast fyller sådana krav som bör ställas för att detta straffvärdhets— kriterium skall anses uppfyllt, även om situationen är den att gäldenären är medveten om att han står inför ett hotande ekonomiskt samman-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1975/76: 82 117

brott. Det kan nämligen i sådana sammanhang inte sällan vara fråga om fall — t. ex. en betalning av förfallen hyra — som inte alls känne— tecknas av att gäldenären har ett illojalt motiv för sitt handlande. Jag vidhåller den meningen att det om man ser saken från gäldenärens synpunkt måste vara en avsevärd skillnad mellan att å ena sidan be- tala en skuld som inte är förfallen eller betala med ovanliga betalnings- medel och å andra sidan betala en förfallen skuld på vanligt sätt. I sammanhanget bör understrykas att den i lagrådsremissen förordade av- kriminaliseringen givetvis inte — liksom inte heller återvinningsregler- nas utformning —— har avsetts ge underlag för den slutsatsen att det där- med skulle anses i positiv mening lojalt eller t.o.m. lovvärt om en gäldenär betalar förfallen skuld på vanligt sätt i en obeståndssituation.

Särskilt ingående behandlar lagrådet det remitterade förslagets kon— sekvenser när det gäller vissa typer av skattelikvider, såsom inbetalning av skatt som har innehållits för annan enligt uppbördslagen. Enligt lag- rådet har mannamånsansvaret i dess hittillsvarande utformning utgjort ett återhållande moment mot betalning av innehållen sådan skatt i syfte att undgå straff och personlig betalningsskyldighet enligt uppbördslagen. Slopas möjligheten att bestraffa betalning av förfallen skuld på vanligt sätt, sägs fältet bli helt fritt för gäldenären därvidlag. Det remitterade förslaget skulle sålunda enligt lagrådet ge ett inte obetydligt och helt osanktionerat spelrum för sådana skatteinbetalningar.

Med anledning av vad lagrådet har anfört i denna del vill jag erinra om att något mannamånsansvar inte vare sig enligt gällande rätt eller det remitterade förslaget kan komma i fråga i annat fall än då betal- ning eller annan gottgörelse till viss borgenär har förringat övriga bor- genärers rätt. De flesta fordringar på skatt har allmän förmånsrätt enligt förmånsrättslagen, och en förutsättning för att man ens teoretiskt skulle kunna tänka sig mannamånsbestämmelsen tillämplig på en betalning av en sådan skattefordran är därför att fordringsägare med bättre prioritet skulle sättas åsido genom skatteinbetalningen. Som lagrådet påpekat har lönefordringar f.n. förmånsrätt framför skatter. Lönefordringar täcks emellertid redan nu i flertalet fall av den statliga lönegarantin, som är konstruerad på det sättet att staten träder in i löneborgenärens rätt i fråga om utbetalat garantibelopp. I den mån en skatteinbetalning skulle påverka löneprivilegiet blir det alltså regelmässigt bara statens egen rätt som berörs. I propOsition 1975/76: 12 har regeringen föreslagit att det maximala beloppet för betalning enligt lönegarantin skall höjas från fem till tolv basbelopp och att i samband härmed förmånsrättslagen skall ändras bl. a. på det sättet att fordringar på skatt och allmän avgift får företräde framför löne- och pensionsfordringar. Ett genomförande av detta förslag innebär att betalning av en förmånsberättigad skatteford- ran över huvud taget aldrig kommer att kunna beröra löneborgenärer- nas rätt. '

• Sida 118
•  Original

Prop. 1975/76: 82 118

Lagrådet har i sitt resonemang om det remitterade förslagets återver- kan på skattebetalningar berört också en annan grupp av fordringar med förmånsrätt framför skatter, nämligen fordringar med säkerhet i före- tagsinteckningar som har meddelats i gäldenärens näringsverksamhct. Förslaget i den nyss berörda propositionen 1975/76: 12 innebär att sist- nämnda fordringar får företräde framför såväl löneprivilegiet som ford- ringar på skatt och allmän avgift. Det bör dock påpekas att den för- månsrätt som tillkommer företagsinteckniugar kan gälla bara i sådan lös egendom som avses i 4 & lagen (1966: 454) om företagsinteckning och inte omfattar kontanter. En betalning av en skattefordran med pengar kan därför aldrig i och för sig beröra företagsinteckningshavarnas rätt. Lagrådets uttalande synes ta sikte närmast på det tänkta fallet att en gäldenär, innan han betalar en skattefordran, har realiserat företags- intecknad egendom utan att överlåta själva näringsverksamheten och på detta sätt medverkat till att företagsinteckningarnas förmånsrätt upphört före betalningsåtgärden. Denna situation synes emellertid något kon- struerad, och det torde vara ytterst tveksamt om mannamånsparagrafen enligt gällande rätt över huvud taget skulle kunna tänkas tillämplig i ett sådant fall.

Av det anförda följer att det i praktiken knappast torde finnas något utrymme för en tillämpning av mannamånsparagrafen i dess hittills- varande lydelse på en inbetalning av skatt. Med hänsyn härtill och då det enligt min mening under alla förhållanden saknas samhällsintresse av en straffsanktion mot skatteinbetalningar anser jag vad lagrådet har anfört i förevarande del inte utgöra något argument mot det remitterade förslaget.

Lagrådet har emellertid till stöd för sin ståndpunkt åberopat även andra skäl som jag finner mera beaktansvärda. Bl.a. har lagrådet er- inrat om fall där ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag har intressen i ett annat bolag med fordran på gäldenärsbolaget. Som lagrådet har anmärkt kan i denna och liknande situationer betalning av förfallna skulder inför ett ekonomiskt sammanbrott tänkas ske på ett från de övriga borgenärernas synpunkt kvalificerat illojalt sätt. Jag vill inte bestrida riktigheten av lagrådets uttalande att det kan tänkas före- komma straffvärda fall av denna typ där rekvisiten för vårdslöshet mot borgenärer eller annat gäldenärsbrott inte är uppfyllda. "Det torde också på skäl som har anförts av lagrådet kunna göras gällande att det rent allmänt sett är en fördel om det för sådana fall finns möjlighet till särskild sanktion mot mannamånshandlingen även när gäldenären kan fällas till ansvar för annat brott mot 1.1 kap. BrB.

Med tanke på förfaranden av den art som nu avses finner jag det motiverat att införa en särskild straffregel för vissa fall av betalning av förfallna skulder med vanliga betalningsmedel och därmed jämställda handlingar. En sådan regel bör ta sikte på den subjektiva sidan, dvs.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1975/76: 82 119

gäldenärens syfte vid den betalning eller åtgärd av annat slag som det är fråga om. Den av lagrådet förordade lagtekniska lösningen är emel- lertid enligt min mening inte ändamålsenlig. Den innebär som förut har nämnts att 41% i det remitterade förslaget kompletteras med en särskild regel om mannamånsansvar även för betalning av förfallen skuld på vanligt sätt eller därmed likställd åtgärd i det fallet att gäldenären har s.k. direkt uppsåt att otillbörligt gynna borgenären. En regel av sådan typ innefattar en komplicerad straffrättslig konstruktion. Min stånd- punkt hänger samman med de uttalanden angående tolkningen av den ifrågasatta tilläggsregeln som lagrådet har gjort. Lagrådets uttalanden i denna del synes närmast ha den innebörden att direkt uppsåt att gynna alltid Skulle föreligga så snart gäldenären är medveten om att en betalningsåtgärd rent objektivt sett innebär att borgenären får en ställning som i förhållande till övriga borgenärers är bättre än han har anspråk på enligt konkurslagens och förmånsrättslagens regler. Detta synes å ena sidan föra för långt så till vida som man inte når målet att ta undan sådana fall från kriminaliseringen där gäldenärens handlande vid en betalning av vanlig typ inte bärs upp av något illojalt motiv. Å andra sidan torde det också vara tveksamt om det synsätt beträffande direkt uppsåt som förefaller ligga till grund för lagrådets uttalande kan anses stämma väl överens med vedertagen terminologi. Enligt denna torde det ligga nära till hands att uppfatta ett krav på direkt uppsåt på det sättet att kriminaliseringen skulle avse endast fall då inte bara det förhållandet att borgenären får betalt för sin fordran utan just den omständigheten att han gynnas på andras bekostnad utgör ändamålet med en gäldenärs betalning av viss förfallen skuld. Det kan ifrågasättas om inte en Sådan tolkning i sin tur leder till att den av lagrådet för- ordade regeln skulle komma att träffa bara den tämligen opraktiska situationen att gäldenärens direkta syfte med betalning till en av borge- närerna är att skada de övriga.

Mot bakgrund av det anförda synes den av lagrådet förordade till- läggsregeln lämpligen böra jämkas på ett sätt som dels utesluter en sådan begränsad tolkning som den nu senast berörda, dels medför att vanliga löpande betalningar av förfallna skulder utan illojalt syfte inte drabbas av straffansvar. En från de angivna synpunkterna ändamåls- enlig avfattning torde nås om tilläggsregeln får det innehållet att gälde- när som i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som avses i de Särskilt uppräknade fallen skall dömas för mannamån, förut- satt att andra borgenärers rätt avsevärt förringas genom åtgärden.

Den nu förordade utformningen av tilläggsregeln medför den för- delen att man vid den rättsliga bedömningen när det gäller en betalning av vanlig typ i en obeståndssituation kan lägga tyngdpunkten på frågan om själva motivet för gäldenärens handling är illojalt. Utanför det straffbara området avses då falla situationer som kännetecknas av att

• Sida 120
•  Original

Prop. 1975/76: 82 120

gäldenären vid en betalning på vanligt sätt av en förfallen skuld inte har något särskilt intresse av den ifrågavarande borgenärens förmögen- hetsställning. Detta är så gott som alltid fallet vid betalning av vanliga löpande fordringar, avseende t.ex. avbetalningsköp, hyra eller skatt. Vad som kriminaliseras blir de fall då själva syftet med betalningen kan betecknas som otillbörligt, dvs. fall då gäldenärens handlande bestäms av en önskan att i en obeståndssituation visa välvilja gentemot en Spe- ciell borgenär, fastän det sker på de övrigas bekostnad. Det kan natur- ligtvis inte uteslutas att det i några fall kan tänkas uppkomma avgräns- ningssvårighetcr när det gäller att bedöma om en gäldenär vid en be- talning av vanlig typ har handlat i otillbörligt syfte. Sådana svårigheter torde dock knappast behöva uppkomma i en situation som svarar mot lagrådets exempel med ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag som låter detta betala en förfallen skuld till ett annat bolag, där han själv har intressen, liksom inte heller i det av lagrådet i annat sammanhang berörda fallet att gäldenären gör en otillbörlig betalning till närstående av en skuld som har bringats att förfalla genom särskild förfalloklausul. Det illojala motivet torde nämligen i sådana fall framstå som uppen- bart. Det bör tilläggas att ett otillbörligt syfte givetvis också föreligger, om gäldenärens direkta avsikt är att skada de övriga borgenärerna, en situation som dock enligt vad som har sagts förut får betecknas som opraktisk.

Mot bakgrund av de överväganden som nu har redovisats föreslår jag att det till 45 första stycket i det remitterade förslaget fogas en andra mening av följande lydelse: ”Detsamma skall gälla, om gälde- nären i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt förringas.”

För att paragrafen redaktionellt sett skall få en tillfredsställande av- fattning förordar jag vidare att ordet ”otillbörligt” får utgå i första meningen av första stycket. Ordet fyller där inte någon nödvändig funktion, eftersom det gynnande som behandlas i meningen redan med hänsyn till arten av de åtgärder som anges och kravet på att den ifråga- varande åtgärden skall avsevärt förringa övriga borgenärers rätt alltid torde framstå som otillbörligt.

Jag vill tillägga att den straffrättsliga bedömningen av gäldenärens syfte i de fall som avses i den nya andra meningen av 4 5 första stycket inte sammanfaller med den mer vidsträckta innebörd som det objektiva otillbörlighetsbegreppct har i 30 & konkurslagen. Någon nackdel härav torde inte uppstå i rättstillämpningen.

Slutligen vill jag ta upp ett speciellt problem som lagrådet har berört. Lagrådet har ifrågasatt om man med betalning med ovanliga betalnings- medel kan likställa det fallet att gäldenären säljer t. ex. ett varuparti och i nära anslutning därtill betalar en förfallen skuld med de pengar som har influtit vid försäljningen. Enligt min mening —— som i denna

• Sida 121
•  Original

Prop. 1975/76: 82 171

del synes stämma överens med lagrådets —— kan en betalning av detta slag inte anses ske med ovanliga betalningsmedel och inte heller jäm- ställas med en betalning av sådan typ. Jag vill dock erinra om att ett bortslumpande av egendom i en dylik situation kan vara att betrakta som oredlighet mot borgenärer enligt ll kap. 1 % första stycket BrB (s. k. ekonomisk förstörelse). Tidpunkten för ikraftträdandet av de nu aktuella ändringarna i BrB bör flyttas till den 1 juli 1976. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som före- draganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI. STOCKHOLM 1975 750375

• Sida 122
•  Original