RH 1997:10

Den 23 november 1995 beviljade kronofogdemyndigheten N.J. uppskov med betalning avseende restförda skatteskulder och avgifter och träffade i samband därmed överenskommelse om avbetalningsplan.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län (1995-11-24, kronoinspektören Per Kronholm) utmätte N.J:s fastighet Helsingborg Gantofta 1:312 för dessa skatteskulder.

N.J. överklagade kronofogdemyndighetens beslut och yrkade att utmätningen skulle upphävas. Riksskatteverket (RSV) bestred ändring.

N.J. anförde bl.a. följande. Han sammanträffade den 23 november 1995 med en representant för kronofogdemyndigheten och träffade med denne en överenskommelse om en avbetalningsplan. Planen innebar att han skulle betala 500 kr per månad och även betala in sin förväntade överskjutande skatt till kronofogdemyndigheten. Trots denna avbetalningsplan har kronofogdemyndigheten samma dag utmätt hans fastighet, vilket inte ingick i överenskommelsen. Han har tidigare gjort en uppgörelse med R.A. på länsrätten som omfattade alla skatteskulder. Kanske är därför skulden redan betald eller möjligen preskriberad.

RSV anförde bl.a. följande. Av 4 kap 3 § utsökningsbalken, den s.k. utmätningsordningen, följer att kronofogdemyndigheten bör undvika att ta i anspråk sådan tillgång som medför stor kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären. En fastighet är typiskt sett en sådan tillgång som man mot gäldenärens vilja bör undvika att ta i anspråk, jfr. dock 4 kap 4 § UB. – I 7 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar anges de närmare kriterierna för när kronofogdemyndigheten får bevilja en gäldenär uppskov med betalningen. Ett uppskov kan förenas med villkor om avbetalning och/eller säkerhet. Ett beslut om uppskov anses inte hindra att kronofogdemyndigheten vidtar verkställighetsåtgärder om skäl föreligger, jfr. prop. 1992/93:198 s. 69. – Myndigheten kräver regelmässigt säkerhet för att gå med på uppskov och/eller avbetalning. Möjligheten att ställa säkerhet vid uppskov är avsett som ett alternativ till utmätning, jfr. prop. 1992/93:198 s. 89 jämfört med prop. 1978/79:28 s. 128. – I de fall skulden är relativt liten och det finns grundad anledning att tro att gäldenären skall kunna betala sin skuld inom en inte alltför avlägsen framtid, kan ett alternativ till säkerhet vara att myndigheten istället "säkerhetsutmäter" viss egendom. En anledning till detta kan vara att detta är enklast rent praktiskt sett. Gäldenären slipper också besvär med att ta ut pantbrev etc. och därmed förenade kostnader. Det är upp till myndigheten att bedöma vad som är lämpligast i varje enskilt fall. I sammanhanget kan erinras om den uttryckliga möjligheten att vid löneutmätning göra s.k. säkerhetsutmätning enligt 7 kap 19 § UB. – Av handlingarna framgår att förrättningsmannen i samband med avbetalningsuppgörelsen upplyste N.J. om att fastighetsutmätning skulle ske till säkerställande av att avbetalningsplanen följdes.

Malmö tingsrätt, avd 6:8, (1996-04-29, hovrättsassessorn Eva Mårtensson Serrander) upphävde kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut.

I sina skäl anförde tingsrätten: Den skuld för vilken utmätning skett är, såvitt kan bedömas, inte preskriberad. Hinder mot verkställighet föreligger därför inte på den grunden. N.J:s uppgift om att han eventuellt träffat en uppgörelse beträffande den skuld för vilken utmätning nu skett utgör inte heller hinder mot verkställighet.

Det är ostridigt i ärendet att N.J. beviljats uppskov samt att uppskovet förenats med en avbetalningsplan. Däremot råder tvist om huruvida kronofogdemyndigheten och N.J. varit överens om att den senares fastighet skulle utmätas för att säkra fullgörandet av avbetalningsplanen. Enligt tingsrättens mening är det inte visat att kronofogdemyndigheten och N.J. träffat avtal av den innebörden. Vid sådant förhållande har tingsrätten att utgå från att N.J. och kronofogdemyndigheten inte överenskommit om att fastigheten skulle utmätas.

Av prop. 1992/93:198 (som föregick lag (1993:891) om indrivning av statliga fordringar), s. 72, framgår följande: "Ett beslut om uppskov innebär att kronofogdemyndigheten inte avser att vidta åtgärder för att driva in fordringen förrän en viss senare dag. Att uppskov beviljats bör emellertid inte hindra kronofogdemyndigheten från att vidta indrivningsåtgärder om det finns skäl till det. Det är exempelvis naturligt att kronofogdemyndigheten kan frångå ett beviljat uppskovsbeslut om gäldenären inte följer överenskommen avbetalningsplan, om han samlar på sig nya skulder eller om hans betalningsförmåga förbättras avsevärt. Som JO framhållit vid flera tillfällen bör dock inte kronofogdemyndigheten utan särskild anledning frångå ett uppskov (se t.ex. JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 354). Förutsättningarna för att kronofogdemyndigheten skall kunna frångå ett beviljat uppskov bör därför framgå av lagtexten".

Av 9 § 1 st lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. framgår att om ett belopp som avses i 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter skall återbetalas eller annars utbetalas till gäldenären, får beloppet tas i anspråk för betalning av gäldenärens skuld trots att uppskov har beviljats. Några andra undantag finns inte. Däremot kan uppskovet under vissa omständigheter hävas enligt vad som sägs i 9 § 2 st indrivningslagen.

Från kronofogdemyndigheten har inhämtats att uppskovet inte hävts samt att fastighetsutmätningen ligger kvar i fastigheten.

Vad ovan sagts ger vid handen att kronofogdemyndigheten inte under rådande förhållanden ägt rätt att utmäta N.J:s fastighet. Vid sådant förhållande skall utmätningsbeslutet hävas.

RSV överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten med undanröjande av tingsrättens beslut skulle fastställa kronofogdemyndighetens beslut att utmäta N.J:s fastighet. N.J. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-10-17, hovrättslagmannen Lars- Göran Engström, hovrättsrådet Ulla Wallén och hovrättsassessorn Ingegärd Lind, referent) lämnade överklagandet utan bifall och anförde följande.

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. RSV har i hovrätten tillagt att utmätningen av N.J:s fastighet skedde för att det förelåg risk för att skattebelopp annars skulle preskriberas och att överenskommelsen om utmätning föranledde att kronofogdemyndigheten underlät att upprätta ett sådant skriftligt avbetalningsmedgivande som medför automatisk preskriptionsförlängning enligt 6 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.

RSV har åberopat förhör med kronoinspektör P.K..

Hovrätten, som inte anser att förhöret är nödvändigt för utredningen, gör följande bedömning.

Vid handläggning hos kronofogdemyndigheten av allmänna mål om verkställighet enligt utsökningsbalken gäller sedan den 1 januari 1994 lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen).

Vid indrivningen av skatter fungerar kronofogdemyndigheten inte enbart som verkställande myndighet utan har även till uppgift att ta tillvara statens intresse som borgenär. Innan indrivningslagen trädde i kraft saknades regler för en del av de uppgifter som är förknippade med kronofogdemyndighetens borgenärsfunktion. Frågor om uppskov och avbetalning hörde till de oreglerade områdena. Det innebar bl.a. att kronofogdemyndigheten i praktiken var oförhindrad att vidta verkställighetsåtgärder även om uppskov beviljats. Mot bakgrund av hur ofta uppskovsfrågor aktualiseras hos kronofogdemyndigheten och den stora betydelse möjligheten att få uppskov har för den enskilde ansågs det angeläget att uppskovsinstitutet lagreglerades. Syftet var att få till stånd en stram och enhetlig rättstillämpning vid prövningen av uppskovsfrågor (prop 1992/93:198 s. 69 och 71). Förutsättningarna för att kronofogdemyndigheten skulle kunna frångå ett beviljat uppskov borde därför enligt propositionen (s. 72) framgå av lagtexten. Ett uppskov får sålunda återkallas om gäldenären underlåter att betala skatter och avgifter allteftersom de förfaller, inte följer den uppgjorda avbetalningsplanen eller om det i annat fall finns särskild anledning till återkallelse.

Det uppskov kronofogdemyndigheten beviljade N.J. har inte återkallats. Enligt 9 § 1 st indrivningslagen får ett belopp som avses i 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter tas i anspråk för betalning av gäldenärens skuld trots att uppskov har beviljats. Något annat undantag finns inte i indrivningslagen. Kronofogdemyndigheten har således inte haft rätt att vidta åtgärder för att driva in betalning.

Kronofogdemyndigheten får endast ta emot säkerhet i samband med att uppskov beviljas. Säkerhet får bestå av pant, borgen eller företagshypotek (10 och 11 §§ indrivningslagen). Bestämmelserna om säkerhet har sin förebild i lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m.m., som upphävdes genom införandet av indrivningslagen. I förarbetena till 1978 års lag (prop 1978/79:28) framhålls att det inte finns behov av att få ställa säkerhet i annan form (s. 130 och 172). Panträtt i fast egendom upplåtes genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrev som pant för fordringen.

Enligt hovrättens uppfattning innebär lagregleringen av uppskovsinstitutet att det i motsats till tidigare praxis inte längre, som RSV gjort gällande, är möjligt att "säkerhetsutmäta" egendom samtidigt som uppskov beviljas samt att detta hinder mot utmätning även gäller när gäldenären medgett att utmätning får ske.

Kronofogdemyndigheten har följaktligen inte haft rätt att utmäta N.J:s fastighet.

Målnummer Ö 760/96