RH 1997:111

Som en presentation av det för travsporten tillämpliga regelsystemet m.m. återges inledningsvis delar av den allmänna bakgrundsbeskrivningen i den nedan angivna tingsrättsdomen.

Svenska Travsportens Centralförbund (STC) är enligt förbundets stadgar en sammanslutning av inom Sverige verksamma travsällskap. STC:s ändamål är särskilt:

- att organisera och reglera landets travsport, så att därigenom må främjas avel och uppfödning av goda inhemska hästar,

- att bereda sällskapen fördelen av gemensamma bestämmelser och enhetlig överledning, samt

- att gentemot utlandet representera den svenska travsporten.

För närvarande är 47 travsällskap medlemmar i STC, varav 30 sällskap anordnar totalisatorspel. Bland medlemmarna finns Hallands travsällskap. - Medlemskap i ett travsällskap beslutas av dess styrelse. Av medlemmarna i ett travsällskap skall minst hälften vara hästägare. Med hästägare avses härvid bara den som är ansluten till en hästägareförening.

De 47 medlemmarna i STC utser minst en delegat var till STC:s fullmäktige, som är STC:s högsta beslutande organ. Fullmäktige väljer i sin tur STC:s styrelse, som består av nio ledamöter. Till styrelsen finns knuten en VD med ett VD-kansli och sex avdelningar med olika huvudinriktningar, såsom information och utbildning, ekonomi, registrering, planering av tävlingsdagar, säkerhet samt djurskydd.

Vidare finns STC:s förtroenderåd med uppgift att i vissa fall besluta självständigt och i vissa fall utgöra ett rådgivande organ till styrelsen. Förtroenderådet består av representanter för de 26 travsällskap som har en egen travbana. Därutöver finns STC-BAS, som är ett samrådsorgan mellan styrelsen och sex basorganisationer för avel och träning av travhästar.

Tävlingsreglementet för Svensk Travsport (tävlingsreglementet) är fastställt av STC:s styrelse. Av travreglementet i dess dåvarande lydelse före den 1 januari 1990 framgår bland annat följande.

Under rubriken "Bestämmelser avseende loppet" finns i 66 § travreglementet (numera 58 §) föreskrifter om körning för bästa möjliga placering, av följande lydelse:

"Häst skall köras tävlingsmässigt till bästa placering om ej påtaglig trötthet eller tecken på skada hos hästen eller fel på utrustningen konstateras under loppet. Måldomarnämnden kan fordra att tränare eller körsven skall avge förklaring till förment överträdelse av bestämmelsen i första stycket. Om lämnad förklaring ej anses tillfredsställande kan bestraffning ådömas."

Under rubriken "Överträdelse av gällande bestämmelser" finns i 81 § travreglementet (numera 71 §) föreskrifter om de olika påföljderna. Enligt bestämmelserna kunde påföljd komma i fråga vid en överträdelse av bl.a. dåvarande 66 § i travreglementet eller övriga bestämmelser utfärdade av STC eller anslutet sällskap. Påföljd kunde också komma i fråga vid underlåtenhet att lyda tävlingsledningens föreskrifter eller vid olämpligt uppträdande mot funktionärer, banveterinär, representant för STC eller sällskaps styrelseledamot samt vid avgivande av uppenbart felaktig eller vilseledande uppgift till tävlingsledningen. Även underlåtenhet att lämna en föreskriven uppgift kunde föranleda påföljd.

De påföljder som enligt dåvarande 81 § tävlingsreglementet kunde komma i fråga var någon av följande.

- varning,

- böter om högst 5 000 kr,

- förbud att delta i offentliga tävlingar (körförbud) för bestämd tid eller för alltid,

- tillträdesförbud till viss travbana eller del därav för bestämd tid eller för alltid,

- tillträdesförbud till alla till STC anslutna travbanor eller del därav för bestämd tid eller för alltid.

Med tillämpning av dåvarande 81 § tävlingsreglementet kunde dessutom en eller flera hästar som helt eller delvis tillhörde någon sådan hästägare som omfattades av reglementet, uteslutas från offentliga tävlingar för bestämd tid eller för alltid. Ett sådant beslut kunde utsträckas till att gälla även i de fall när hästen övergår till någon annan ägare.

Av särskilt "Tillämpningsanvisningar" till dåvarande 81 § tävlingsreglementet framgick bl.a. att en påföljd skulle utdömas med ledning av en påföljdsmall utarbetad av STC.

I 90 § tävlingsreglementet (numera 80 §) fanns bestämmelser om STC:s Överdomstol (Överdomstolen). Överdomstolen bestod av fem ledamöter och två suppleanter. Överdomstolen utsåg inom sig en ordförande. Överdomstolen var beslutför, då minst tre ledamöter var närvarande. Ordföranden hade utslagsröst.

I 94 § tävlingsreglementet (numera 83 §) fanns bestämmelser för nedsättning eller efterskänkning av påföljd. STC kunde med stöd av nämnda föreskrifter, när särskilda omständigheter föranledde så, helt eller delvis nedsätta en beslutad påföljd.

Handläggningen vid Överdomstolen kunde både vara muntlig och skriftlig. Vid muntlig handläggning skulle såväl parter som representanter för den dömande instansen beredas tillfälle att vara närvarande. Överdomstolen hade möjligheter att förordna att verkställigheten av ett ådömt straff tills vidare avbröts. Överdomstolens beslut skulle avfattas skriftligen. Mot Överdomstolens beslut kunde talan inte föras.

Av tävlingsreglementet (nuvarande 3 §) framgår vidare bl.a. att Måldomarnämnden är högsta myndighet i alla ärenden som rör tävlingarna, dock med undantag för de ärenden som banveterinären skall avgöra enligt banveterinärinstruktionen och Lantbruksverkets föreskrifter. Måldomare, ledamot av måldomarnämnd och flertalet övriga tävlingsfunktionärer som deltar vid offentlig travtävling förordnas årligen av STC.

R.A. har i större eller mindre omfattning bedrivit avelsverksamhet med hästar sedan år 1962. Han fick amatörlicens år 1965. Vid den i målet aktuella tiden - våren 1988 - hade han en bageri- och konditoriverksamhet i Markaryd. Vid sidan om denna rörelse bedrev han - sedan år 1978 - tillsammans med sin hustru och sina tre döttrar med familjer en travtränarrörelse omfattande uppfödning av och tävling med travhästar. För verksamheten arrenderades fastigheten Hannabad Landbogård 4:6 i Markaryds kommun. Egendomen omfattade bl.a. 17 tunnland betesmark. I mars 1988 fanns tio hästar på arrendestället.

R.A. deltog i lopp 8 vid Halmstadstravet den 13 mars 1988 med hästen Florian Frö. Hästen ägdes av R.A. och hans hustru med häften var. R.A. tränade själv hästen Florian Frö liksom bl.a. hästen Kitaro Music, som i samma lopp kördes av R.A:s ena svärson. Loppet vanns av ekipaget med Kitaro Music sedan R.A. med Florian Frö haft ledningen strax före mållinjen.

I beslut av måldomarnämnden vid Hallands Travsällskap den 19 mars 1988 fann nämnden att R.A. vid loppet den 13 mars 1988 inte kört tävlingsmässigt för bästa möjliga placering. Påföljden bestämdes till körförbud under tiden den 13 mars 1988 - den 12 mars 1998 samt tillträdesförbud till Halmstadstravet under tiden den 21 mars 1988 - den 20 mars 1993. - Halmstadstravets licenskommitté beslöt därefter samma dag att dra in B-licensen för R.A., så länge tillträdesförbudet var i kraft.

På framställning av Hallands Travsällskap beslöt STC:s styrelse den 21 mars 1988 att för tiden till och med den 20 mars 1993 utsträcka tillträdesförbudet för R.A. att gälla alla till STC anslutna travbanors publik-, ban- och stallområden.

R.A. överklagade måldomarnämndens vid Halmstads Travsällskap beslut av den 19 mars 1988 och STC:s styrelses beslut av den 21 mars 1988 till Överdomstolen. I beslut den 10 maj 1988 fastställde Överdomstolen de överklagade besluten. Överdomstolen gjorde i beslutet följande bedömning:

"Att vid bestridande avgöra om en körsven avsiktligt underlåtit att köra hästen för bästa placering är i allmänhet förenat med en komplicerad bevisprövning. I synnerhet som påföljden vid en fällande dom blir ingripande måste beviskravet ställas högt. Bevisgrunderna måste ha en sådan sammantagen styrka att misstag närmast är uteslutet.

Enligt Överdomstolens mening visar löpningsfilmerna icke bara att R.A. förhållit sig helt passiv i loppets slutskede utan att han hårt hållit in Florian Frö nästan exakt vad som behövdes för att den av hustrun delägda och av svärsonen körda hästen skulle passera mållinjen före Florian Frö. Ingenting tyder på att hans åtgärd varit motiverad av annan anledning än ett syfte att uppnå denna ordning i mål.

Från dessa utgångspunkter anser Överdomstolen det stå bortom rimligt tvivel att R.A. avsiktligt underlåtit att köra sin häst för bästa möjliga placering. Däremot har det inte kunnat utredas av vilket eller vilka skäl R.A. agerat på beskrivet sätt.

R.A:s förbrytelse mot reglementet är av mycket allvarlig art och i omätbar grad ägnad att nedsätta allmänhetens förtroende för svensk travsport. Vid straffmätningen i denna situation är icke påkallat med någon avvägning med hänsyn till personliga förhållanden utan en avvägning av om vederbörande skall skiljas från utövningen av travsporten för viss tid eller för alltid.

På grund därav fastställer Överdomstolen, som icke finner påföljden obefogat ingripande, besluten."

Enligt travreglementet fick R.A. inte överklaga Överdomstolens beslut. Istället ansökte R.A. om nåd hos STC:s styrelse. Styrelsen beslöt vid sammanträde den 9 och 10 mars 1989 att avslå ansökan. Styrelsen uttalade att: "i ansökan har inte upptagits någon omständighet av personlig karaktär eller annat, som kan motivera nedsättning eller efterskänkande av påföljden."

R.A. ansökte den 28 juni 1989 hos Överdomstolen om en förnyad prövning av Överdomstolens beslut den 10 maj 1988. I beslut den 1 september 1989 fann Överdomstolen att R.A:s ansökan inte föranledde någon åtgärd från Överdomstolens sida. Såsom skäl angav Överdomstolen att det saknas stöd i travreglementet för en sådan omprövning och i allt fall hade inga nya sakomständigheter av betydelse för utgången åberopats av R.A..

R.A. ansökte därefter hos STC:s styrelse om att det för honom meddelade tillträdesförbudet till landets travbanor skulle med omedelbar verkan hävas. Som grund angav R.A. att straffmätningen i hans fall skulle avvika från praxis. STC:s styrelse beslöt att avslå ansökan. I protokollet antecknades bl.a. följande: "Det bör även i sammanhanget noteras att R.A. 1989-06-22 i strid mot tillträdesförbudet kört häst på banan i Halmstad."

R.A. ansökte hos Halmstads tingsrätt om stämning mot STC och yrkade, såvitt nu är i fråga, att Överdomstolens beslut genom vilket fastställdes beslut om förbud för honom att dels beträda alla till STC anslutna travbanors publik-, ban- och stallområden under tiden till och med den 20 mars 1993, dels att delta i offentliga travlopp under tiden den 13 mars 1988 - den 12 mars 1998 skulle upphävas. Målet flyttades sedermera över till Stockholms tingsrätt (tingsrätten).

Parterna enades om att tingsrätten genom mellandom skulle avgöra frågan om domstolen på materiell grund, med tillämpning av bestämmelserna i tävlingsreglementet, kunde pröva det beslut om körförbud och tillträdesförbud för R.A. som meddelades av STC:s Överdomstol den 19 maj 1988.

R.A. anförde som grunder för att allmän domstol skulle kunna överpröva nämnda beslut följande: STC är en ideell förening som har det övergripande ansvaret för travsporten inom landet. STC:s uppgift är bl.a. att utöva en enhetlig överledning, utfärda generella bestämmelser för travsporten och övervaka bestämmelsernas efterlevnad. Travsällskap och funktionärer inom travsporten - inklusive Överdomstolens ledamöter - är underkastade travreglementet.

Det föreligger ett avtalsmässigt förhållande mellan STC och honom i egenskap av travtränare, varvid travreglementet med tillhörande regelkomplex är att anse som ett led i rättsförhållandet. Härav följer att avtalsmässiga principer skall tillämpas på beslut som har ingripande betydelse för honom, såvitt avser hans rättigheter som travtränare.

Överdomstolens beslut om kör- och tillträdesförbud samt licenskommitténs indragning av hans B-licens som tränare har långtgående konsekvenser för honom och har inneburit ett betydande intrång i hans möjligheter att bedriva tränarrörelse. Beslutet är ekonomiskt betungande för honom och han upplever dessutom beslutet - på grund av dess extrema karaktär - som kränkande för honom som privatperson. Beslutet är därför att närmast jämföra med uteslutning av medlem ur en förening.

Överdomstolen har vid prövningen av om han överträtt dåvarande 66 § tävlingsreglementet inte beaktat grundläggande rättsprinciper för bevisprövning och bevisvärdering samt även brustit i saklighet och likformighet vid utdömande av påföljden. Han har inom ramen för STC:s eget rättssystem uttömt sina möjligheter att få överprövat Överdomstolens beslut i vad det gått honom emot. Den felaktiga handläggningen av Överdomstolen av hans ärende ger honom rätt att på avtalsrättslig grund få besluten upphävda av allmän domstol. Det ger honom även rätt att få ersättning för den skada som beslutet åsamkat honom.

STC åberopade som grunder för att allmän domstol inte på materiell grund skulle kunna pröva Överdomstolens beslut den 10 maj 1988 följande: Det är med utgångspunkt i rättsfallet NJA 1990 s. 687 inte lämpligt att frågor rörande överträdelse av tävlingsreglementet generellt prövas av allmän domstol och det föreligger inte i det aktuella fallet beträffande R.A. någon särskild anledning till avsteg från en sådan ordning.

R.A. åberopade viss bevisning.

Stockholms tingsrätt (1995-11-24, chefsrådmannen Håkan Julius samt rådmännen Robert Schött och Anna-Lena Järvstrand) fastställde i mellandom att allmän domstol på materiell grund kan pröva det beslut om körförbud och tillträdesförbud för R.A. som meddelades av STC:s Överdomstol den 10 maj 1988.

Tingsrätten anförde i domskälen i huvudsak följande: I målet är det nu fråga om domstolen - allmän domstol - på materiell grund kan pröva det beslut som meddelades av Överdomstolen den 10 maj 1988 om körförbud och tillträdesförbud för R.A.. En prövning på materiell grund skulle innebära att tingsrätten prövar om Överdomstolens beslut står i överensstämmelse med de regler för travsporten som STC antagit eller som annars är tillämpliga. Om en prövning på materiell grund sker, kan detta resultera i att käromålet antingen lämnas utan bifall eller att det bifalls genom att Överdomstolens beslut upphävs.

STC är en ideell förening. Även om STC inte kan sägas ha som primärt syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen, kan föreningen genom sin relativt omfattande ekonomiska verksamhet inte betecknas som en rent ideell förening. STC har genom bl.a. sin koppling till ATG fått en nära nog monopolliknande ställning i fråga om travtävlingar med totalisatorspel. Den ställning och betydelse som STC fått inom travsporten synes ha sin grund i de samverkande intressen som finns inom travsporten från det allmännas, hästägarnas och spelarnas sida. Ett samverkande intresse som närmast torde kunna sammanfattas i att travtävlingarna skall kunna ske på rättvisa och lika villkor utan misstanke om oegentligheter. Det ställer i sin tur krav på ett regelsystem inom travsporten som på ett tydligt sätt garanterar en sådan ordning och som självfallet med beaktande av allmänna rättssäkerhetsaspekter på ett konsekvent sätt kan ingripa mot dem som inte följer regelsystemet. Ansvaret för detta har kommit att läggas på STC.

Det sagda har bl.a. fått till följd att var och en som vill träna, startanmäla eller köra en häst i en travtävling - oavsett om det utgör ett led i en hobbyverksamhet eller sker i en yrkesmässig och professionell travrörelse - måste underkasta sig STC:s regelsystem. Såsom närmare redovisats under avsnittet Bakgrund föreligger därmed inte någon allmän rättighet för envar att få ställa upp i tävlingar och köra en travhäst på en travbana som ägs eller disponeras av ett travsällskap anslutet till STC, utan i stället ställs upp ett flertal olika krav. För att en häst ens skall vara startberättigad i en officiell tävling krävs vissa kvalifikationer bl.a. mätta i hästens prissumma av i officiell tävling vunna penningpriser. Andra kvalifikationsgrunder kan vara hästens ålder, om hästen är varmblodig eller kallblodig och om ägaren är intagen i det av STC förda ägareregistret.

Den redovisade bundenheten till STC:s regelsystem - i form av tävlingsreglemente och licensbestämmelser - har alltså gällt också R.A., även om han varken var eller har kunnat vara direkt ansluten till STC som formlig medlem. Denna bundenhet till regelsystemet kan dock enligt tingsrättens mening väl jämställas med ett medlemskap i föreningen. Frågan om en allmän domstol materiellt skall kunna pröva det i målet aktuella beslutet av Överdomstolen bör alltså kunna ske utifrån förekomsten av ett sådant rättsförhållande - av närmast avtalsrättslig natur - mellan STC och R.A.. Härav följer också att det bör vara befogat att tingsrätten låter den domstolspraxis som utvecklats avseende frågan om allmän domstol skall kunna materiellt pröva ideella föreningars beslut riktade mot enskilda medlemmar vara vägledande.

Mot bakgrund av det anförda gör tingsrätten bedömningen att en materiell prövning bara skall kunna komma i fråga vid mycket ingripande åtgärder från föreningen. Det är alltså inte en från allmänna eller föreningsrättsliga aspekter varken lämplig eller praktisk ordning att anse allmän domstol behörig att materiellt pröva i princip varje beslut som en förening fattar och som går en enskild medlem emot. Detta gäller särskilt i de fall det finns en inom föreningen stadgeenlig rätt till en överprövning av ett mer eller mindre fristående organ. Tingsrätten finner därför skäl att i avseende på förhållandet mellan STC och R.A. och vid aktuell bedömning om en materiell prövning bör ske av Överdomstolens beslut, göra motsvarande restriktiva avgränsning som kommit till uttryck i tidigare domstolspraxis.

Frågan är alltså om de i och för sig ingripande åtgärder - av väsentlig ekonomisk och personlig betydelse för R.A. - som fastställts genom Överdomstolens beslut den 10 maj 1988 är av så allvarlig natur att en prövning på materiell grund av allmän domstol är befogad.

Tingsrätten antecknar härvid att R.A. av Överdomstolen ådömts bl.a. körförbud under tio års tid. Med hänsyn till den - i och för sig välgrundade - monopolställning som STC intar, accentueras beslutets ingripande natur av att R.A. under den angivna tioårsperioden över huvud taget inte får uppträda som körsven på svenska travbanor. Tingsrätten kan vidare konstatera att R.A. till följd av Överdomstolens beslut har fråntagits sin B-licens och sålunda inte har rätt att på travbana träna eller startanmäla travhästar för tävling i Sverige. Genom beslutet har därför möjligheterna för honom att i praktiken bedriva tränarrörelse starkt beskurits. Även om R.A. inte varit professionell i den mening som avses inom travsporten, anser tingsrätten därför att Överdomstolens beslut mot honom är så ingripande att det närmast kan liknas vid ett näringsförbud. Mot bakgrund av det anförda står det alltså klart att beslutet har stor ekonomisk betydelse.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att den påföljd som ådömts R.A. är att jämställa med en uteslutning ur en ideell förening. Förutom de personliga konsekvenser som påföljden innebär för R.A., har den också allvarliga ekonomiska konsekvenser för honom. Med hänsyn härtill kan tingsrätten ingå i materiell prövning av Överdomstolens beslut den 10 maj 1988.

STC överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle fastställa att allmän domstol på materiell grund inte kunde pröva Överdomstolens ifrågavarande beslut.

R.A. bestred ändring.

Parterna utvecklade i allt väsentligt sin talan på samma sätt och åberopade samma omständigheter som vid tingsrätten.

R.A. åberopade viss bevisning.

Svea hovrätt (1996-11-08, hovrättsråden Lars Hesser och Ingrid Holmstrand) fastställde tingsrättens dom. I sina domskäl anförde hovrätten i huvudsak följande.

På sätt tingsrätten funnit företer det inom den ideella föreningen STC tillämpade regelsystemet en sådan bundenhet för av föreningen berörda utövare av travsporten att sådan utövares relation till STC kan jämställas med ett medlemskap i STC. Frågan om möjligheten att ta upp Överdomstolens beslut till materiell prövning bör därför avgöras med ledning av de kriterier som skulle ha gällt om beslutet hade riktats mot en medlem.

Det blir alltså aktuellt att tillämpa vad som gäller i fråga om domstols prövning av ideella föreningars beslut gentemot medlemmar. I praxis tillämpas här delvis olika grunder alltefter dels föreningens art, dels arten och betydelsen av den fråga som beslutet gäller.

Med hänsyn till STC:s verksamhet bör ledning hämtas i den praxis som på området utvecklats i fråga om beslut av idrottsföreningar.

Vad angår betydelsen av den fråga som Överdomstolens beslut avsåg kan konstateras att R.A. genom beslutet ålagts ett mångårigt kör- och tillträdesförbud. Det är inte en fråga för hovrätten att i förevarande dom närmare utreda och slå fast de olika verkningar i ekonomiskt och personligt hänseende som beslutet kan ha haft för R.A.. På grundval av den utredning om beslutets konsekvenser som R.A. här åberopat finner sig emellertid hovrätten - vid den prövning som hovrätten nu har att göra - ha att utgå ifrån att fråga är om ett beslut som haft kännbara ekonomiska och personliga konsekvenser för R.A.. Hovrätten får i denna del vidare hänvisa till tingsrättens överväganden. Sammantaget anser hovrätten att - med hänsyn till STC:s verksamhet och de anförda konsekvenserna för R.A. - jämförelse bör ske med den praxis som finns i fråga om uteslutning av medlem ur idrottsförening.

Vägledande i detta hänseende är rättsfallet NJA 1990 s. 687. I detta har fastslagits att beslut om uteslutning ur idrottsförening i princip inte kan prövas av domstol på materiell grund. Från principen finns emellertid undantag. Av motiveringen framgår att ett av undantagen avser det fallet att medlemskapet är av ekonomisk betydelse för medlemmen vid utövandet av hans yrkesverksamhet.

Av det förut anförda framgår att hovrätten anser att Överdomstolens beslut är av stor ekonomisk betydelse för R.A. i dennes yrkesverksamhet.

På grund av det anförda finner hovrätten, lika med tingsrätten, att beslutet mot R.A. kan av domstol prövas på materiell grund. Tingsrättens dom skall således fastställas.

Tf. hovrättsassessorerna Ragnar Palmkvist och Magnus Jonson, referent, var skiljaktiga i fråga om motiveringen och anförde:

Ragnar Palmkvist: Tvister mellan enskilda rättssubjekt kan normalt, när annat inte är stadgat eller avtalat, prövas av allmän domstol. I praxis har inom föreningsrätten utvecklats undantag från denna huvudregel såvitt avser möjligheterna till materiell prövning av uteslutning av medlem ur en ideell förening. Detta undantag har sedan, i takt med rättsutvecklingen, i sin tur försetts med olika undantag.

I målet är emellertid inte primärt fråga om en föreningsrättslig angelägenhet. Att R.A. inte är medlem i STC är klart. Det har heller inte framkommit att han skulle vara medlem i någon STC underordnad sammanslutning. Att han sedan, för att kunna utöva en viss verksamhet, måste underkasta sig det regelkomplex och den rättsskipning som finns utvecklad inom travsporten är en annan sak. Likheterna mellan detta och medlemskap i en ideell förening är emellertid enligt min mening inte så stora att skäl finns att beträffande möjligheterna till domstolsprövning dra några paralleller till vad som gäller inom föreningsrätten.

Förhållandet mellan R.A. och STC är snarast att karakterisera som avtalsrättsligt och det skall normalt inte föreligga något hinder för allmän domstol att materiellt pröva tvister dem emellan om det. Förhållandet är dock speciellt såtillvida att det rör sig inom sportens värld, med de särskilda krav detta kan medföra på sportens utövare, hur bedömningen av dem skall ske och hur den interna prövningen är utformad. Jag vill inte hålla för uteslutet att det kan finnas situationer där det inte skulle anses vara lämpligt att allmän domstol materiellt prövade ett beslut som varit föremål för den interna rättskipningen inom t.ex. en idrottsorganisation. Oavsett hur det förhåller sig med den saken är det dock ändå klart, med de konsekvenser de nu aktuella besluten haft för R.A. - i vilken bedömning jag delar majoritetens uppfattning - att någon situation där en begränsning i allmän domstols prövningsrätt finns inte föreligger.

På grund av det föregående vill jag fastställa tingsrättens domslut.

Magnus Jonson: På av majoriteten anförda skäl bör frågan om möjligheten att ta upp Överdomstolens beslut till materiell prövning avgöras enligt den praxis som gäller beträffande domstols prövning av ideella föreningars beslut gentemot medlemmar. Härav följer att möjligheten till en prövning på materiell grund är begränsad.

I målet är det fråga om överträdelse av tävlingsreglemente och sanktionen av sådan överträdelse. Huruvida en sådan överträdelse har skett eller inte och vilka sanktioner som skall följa på en konstaterad överträdelse torde i princip vara en fråga som bör överlämnas till travsporten att avgöra. Det finns dock skäl att, i likhet med vad som gäller för uteslutningsbeslut, tillåta en prövning på materiell grund om det finns särskild anledning därtill.

Frågan är då om det föreligger sådana särskilda omständigheter att allmän domstol bör göra en materiell prövning av Överdomstolens beslut. Härvid bör beaktas dels vilket slag av förening det är fråga om, dels de personliga och ekonomiska konsekvenser beslutet haft för R.A., dels vilka möjligheter till prövning som funnits inom STC och formerna för denna prövning.

Såsom tingsrätten konstaterat kan STC genom sin relativt omfattande ekonomiska verksamhet inte betecknas som en rent ideell förening. Vidare har STC en monopolliknande ställning när det gäller travtävlingar i Sverige. STC:s beslut är därför av stor betydelse för den enskilde travtränaren.

Av utredningen framgår att R.A. ägnat en betydande del av sin tid åt att träna och tävla med travhästar. Verksamheten har haft en inte obetydlig omfattning och R.A. har gjort relativt omfattande investeringar i verksamheten, även om han för sin försörjning inte varit beroende av denna. Av R.A:s egen berättelse och genom G.Ö:s vittnesmål har framkommit att ett tillträdes- och körförbud i princip omöjliggör en ändamålsenlig tränings- och tävlingsverksamhet. Mot bakgrund härav finner jag, vid den prövning som nu sker, att beslutet får anses ha haft kännbara ekonomiska konsekvenser för R.A.. Överdomstolens beslut har även inneburit att denne under det femåriga tillträdesförbudet inte har kunnat besöka svenska travbanor. Med hänsyn till R.A:s engagemang i travsporten och till den långa tid som han ålagts kör- och tillträdesförbud måste Överdomstolens beslut därför anses vara av synnerligen ingripande karaktär också i personligt hänseende.

Även med beaktande av att det, såvitt framkommit i målet, finns en väl utvecklad möjlighet till prövning i olika instanser inom STC, finner jag mot bakgrund av det ovan anförda att Överdomstolens beslut får anses vara av så ingripande karaktär i såväl ekonomiskt som personligt hänseende att allmän domstol i detta fall bör kunna pröva beslutet på materiell grund.

På grund härav vill jag fastställa tingsrättens dom.

Målnummer T 1898/95