RH 1999:92

Svenska Kennelklubben - Hundägarnas Riksorganisation (Kennelklubben) är det centrala organet för en sammanslutning av ideella föreningar, som utgörs av länsklubbar, specialklubbar och en ungdomsklubb, vilka tillsammans med utsedda hedersledamöter utgör medlemskåren i Kennelklubben. Antalet medlemmar i medlemsorganisationerna är ca 285 000. Kennelklubbens verksamhet består bl.a. i att ansvara för att utställningar anordnas, att utbilda och auktorisera domare för utställningar och att föra register över hundar födda i Sverige.

Av Kennelklubbens stadgar framgår bl.a. följande. Förvaltningen av Kennelklubbens angelägenheter handläggs av centralstyrelsen. Frågor om utbildning, auktorisation och avauktorisation av utställningsdomare handhas av centralstyrelsen. Denna får dock utse kommittéer för att handlägga av centralstyrelsen angivna ärenden och har rätt att till kommittéerna delegera handläggning och beslutsfattande i ärenden av löpande art. Av kommittéerna fattade beslut skall anmälas vid centralstyrelsens närmast kommande sammanträde. Centralstyrelsen har utsett en tävlingskommitté och till denna delegerat uppgiften att tilldela utställningsdomare erinran vid allvarlig förseelse som strider mot Kennelklubbens tävlingsbestämmelser eller etiska regler, respektive föreslå centralkommittén avauktorisation av utställningsdomare. I de av tävlingskommittén fastställda domaretiska reglerna anges bl.a. följande. "En auktoriserad domare har en framskjuten förtroendepost inom Svenska Kennelklubben. Hans oväld och objektivitet får icke kunna ifrågasättas. Skulle det bli uppenbart att han brister i dessa för domarvärvet grundläggande egenskaper, bör hans fortsatta auktorisation omedelbart omprövas av vederbörlig instans inom Svenska Kennelklubben."

W.D. som är medlem i en specialklubb hörande under Kennelklubben, blev år 1986 auktoriserad utställningsdomare. Såsom en av Kennelklubbens 230 utställningsdomare tjänstgjorde han som domare vid tävlingar organiserade av Kennelklubben eller av associationer knutna till Kennelklubben, enligt egen uppgift, vid som mest 36 tillfällen per år. För detta uppbar han av Kennelklubben ersättning för kostnader avseende resor och logi jämte ytterligare 495 kr per dag.

En utgångspunkt vid Kennelklubbens registrering av hundar är att det vid avel inte får användas hundar som är behäftade med defekter som omfattas av Kennelklubbens bekämpningsprogram. Vad gäller hundrasen cocker spaniel föreligger registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur med ögonsjukdomen PRA eller efter föräldradjur som inte ögonundersökts inom ett år före betäckningen.

W.D. var ägare till en registrerad hanhund av denna ras som den 30 januari 1991 godkänts vid ögonundersökning. Den 29 januari eller den 1 februari 1992 lät W.D. para sin hund med en tik tillhörig M. och G.P. Den 14 februari 1992 ögonlyste veterinären P.A. och hans elev B.W. W.D:s hund. P.A. gjorde därvid bedömningen att hunden visade tecken på PRA. W.D. vägrade att acceptera resultatet. Något intyg över undersökningen kom inte att upprättas, eftersom W.D. motsatte sig att underteckna erforderliga handlingar. Han lät i stället en norsk veterinär undersöka hunden. I ett med anledning härav den 1 mars 1992 upprättat intyg satte denne ett frågetecken vid den ruta där det skulle anges huruvida hunden vid undersökningen visade symptom på PRA. W.D. skickade in intyget till Kennelklubben, som med anledning av detta tillskrev W.D. den 6 mars med en upplysning om att registreringen fick avvakta. Kennelklubben rekommenderade honom att vända sig till någon ögonveterinär för ytterligare undersökning. Med anledning av att det till Kennelklubben inkom skriftliga redogörelser av P.A. och B.W. om vad som förevarit vid undersökningstillfället den 14 februari tillskrev Kennelklubben genom dess verkställande direktör U.U. den 6 april W.D. med förfrågan om vilka parningar som hunden haft från och med december månad 1991. - Den 2 april födde makarna P:s tik fem valpar och i brev som inkom till Kennelklubben den 7 april uppgav de att parningen ägt rum den 1 februari. I en den 14 april till Kennelklubben inkommen registreringsanmälan avseende valparna undertecknad av W.D. och makarna P angavs parningsdatum till den 29 januari. I brev från W.D. till U.U. daterat den 20 april 1992 uppgav W.D. beträffande händelsen den 14 februari att han redan i väntrummet bestämt sig för att inte göra någon ögonlysning, att tre veterinärer ställt samma diagnos/förklaring avseende hunden som han var nöjd med samt att hunden under januari parat tre tikar och att det för dåvarande inte var aktuellt att använda hunden i avel. Sedan makarna P vidhållit att parningsdatumet var den 1 februari, ombad U.U. i brev den 22 april W.D. att kommentera det förhållandet att parningsdatum i registreringsanmälan inte stämde med tikägarens uppgift.

I protokoll fört vid tävlingskommitténs sammanträde den 23 april 1992 antecknades följande. "Lämnade U.U. en utförlig rapport om pågående utredning beträffande W.D:s agerande i samband med ögonlysning av hund samt lämnade uppgifter för registrering av valpkull. Mot bakgrund av U:s redovisning och föreliggande handlingar i ärendet beslöt tävlingskommittén att under utredningstiden åsätta W.D. vilande domarauktorisation innebärande att D fr.o.m. 1992-04-27 och tills vidare ej äger rätt åtaga sig eller genomföra domaruppdrag."

Kennelklubben underrättade de nordiska kennelklubbarna och Fédération Cynologique Internationale i Belgien om tävlingskommitténs beslut. Den 4 maj bad W.D. Norges veterinärhögskola att yttra sig över intyget av den 1 mars, vilket högskolan gjorde den 7 maj. Den 21 maj bad W.D. förgäves veterinären P.S. att skriva ett intyg med anledning av den undersökning denne gjort av hunden den 1 april. Den 4 juni tillskrev U.U. W.D. och begärde att dels få dennes skriftliga version av händelsen den 14 februari, dels få ta del av P.S:s resultat samt dels få klarhet i om parningen ägt rum den 29 januari eller den 1 februari. I brev den 30 juni begärde W.D. att Kennelklubben skulle låta honom få ta del av vissa angivna handlingar. Först genom brev den 5 oktober fick W.D. de begärda handlingarna och i brev den 23 oktober inkom W.D. med svar till Kennelklubben.

I protokoll fört vid centralstyrelsens sammanträde den 24 november 1992 antecknades följande. "Behandlade centralstyrelsen frågan om W.D:s temporära avstängning som domare samt föreliggande handlingar och i ärendet förekommande brevväxling, av vilka bl.a. framgår D:s ovillighet att uppfylla de krav beträffande besvarandet av frågor, som Kennelklubben ställt. Beslöt centralstyrelsen i linje med tävlingskommitténs förslag att avauktorisera W.D."

W.D:s hund har vid senare gjord undersökning befunnits inte lida av PRA.

W.D. väckte talan mot Kennelklubben vid Stockholms tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förklara att tävlingskommitténs beslut den 23 april 1992 och centralstyrelsens beslut den 24 november 1992 var ogiltiga.

Kennelklubben bestred yrkandet.

Som grund för sin talan åberopade W.D. följande. Besluten är felaktiga såväl i formell som i materiell mening. De formella felen består av att tävlingskommittén inte haft behörighet att besluta om att vilandeförklara W.D:s domarauktorisation och av att centralstyrelsens beslut inte grundar sig på att W.D. skulle ha gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse som strider mot Kennelklubbens tävlingsbestämmelser eller etiska regler. Besluten är materiellt felaktiga eftersom W.D. besvarat ställda frågor.

Kennelklubben anförde som grund för sitt bestridande att allmän domstol inte är behörig att överpröva ideell förenings beslut och att besluten var riktiga såväl i formellt som i materiellt hänseende.

W.D. anförde till utveckling av sin talan bl.a. följande. Han började bedriva avel- och kennelrörelse 1974. Rörelsen gav honom årliga intäkter om 50 000 kr för valpar och om 25 000 kr i språngavgifter. Under år 1991 registrerade han en kull valpar som inbringade 36 000 kr och under samma år uppbar han 30 000 kr i språngavgifter. Han har även arbetat som hundfotograf och föredragshållare. Vid tiden för tävlingskommitténs och centralstyrelsens beslut stod han i begrepp att starta ett hundpensionat i Falkenberg med en budgeterad årlig omsättning på 181 000 kr. Som en följd av besluten upphörde inte bara domaruppdragen utan även fotografi- och föredragsuppdragen och han tvingades sluta med avel- och kennelrörelsen. Hundpensionatsprojektet genomfördes aldrig. Hans domarutbildning hade kostat honom 175 000 kr. Han är nu långtidssjukskriven och går på utbildning genom försäkringskassans försorg. År 1991 hade han 19 domaruppdrag utomlands.

Kennelklubben anförde till utveckling av sin talan bl.a. följande. Tävlingskommitténs beslut fastställdes av centralstyrelsen den 2 juni 1992. Kennelklubben har under åren 1991-1993 till W.D. betalat 133 381 kr som ersättning för utförda fotografiuppdrag, varav en del betalats efter beslutet om avauktorisation. Besluten att anlita honom som fotograf har grundats på marknadsmässiga bedömningar av berörda klubbar utan någon som helst inverkan från Kennelklubben centralt. Kennelklubben har beslutat om avauktorisation av ett antal domare på grund av dessas agerande inte bara under tävlan utan även utom tävlan, varvid misskötsel av föreningsekonomi, brott mot jordbruksverkets karantänbestämmelser och dålig eller bristfällig kennelhållning beaktats. Dagersättningen om 495 kr är avsedd att täcka andra kostnader som domaren haft än för kost och logi. Domarsysslan är ett förtroendeuppdrag i en hobbyverksamhet och inte ett levebröd.

Stockholms tingsrätt (1998-04-01, rådmannen Håkan Larson samt hovrättsassessorerna Magnus Wollsén och Gunilla Carle) lämnade käromålet utan bifall och anförde i domskälen bl.a. följande.

W.D. påkallar tingsrättens överprövning av två av den ideella föreningen Kennelklubben fattade beslut under åberopande av att besluten strider mot föreningens stadgar såväl formellt som materiellt. Han synes därvid göra gällande att prövningen skall ske som om besluten är att jämställa med uteslutningsbeslut. En förenings stadgar kan ses som ett avtal som föreningen och medlemmen åtagit sig att följa. Under hänsynstagande till den ideella föreningens rätt att själv få avgöra om en medlem så avvikit från föreningens normer att han på grund härav borde uteslutas ur föreningen, har stadgad praxis begränsat domstols möjlighet att på talan av den uteslutne materiellt överpröva uteslutningsbeslutet till de fall medlemskapet haft ekonomisk betydelse för den uteslutnes yrkesverksamhet. I rättsfallet RH 1997:111 har en travtränare som befunnits ha överträtt den ideella föreningen Svenska Travsportens Centralförbunds tävlingsreglemente - trots att han inte varit medlem i föreningen - getts rätt att få föreningens beslut att utestänga honom från alla till föreningen anslutna travbanor materiellt överprövat av domstol. Som skäl anfördes att hans bundenhet av föreningens regelsystem var att jämställa med medlemskap och att beslutet varit av stor ekonomisk betydelse i travtränarens yrkesverksamhet.

W.D. är alltjämt medlem i den specialklubb vilken såsom en ideell förening ingår som en medlemsorganisation i Kennelklubben. Men han är inte och har aldrig varit medlem i Kennelklubben. De beslut W.D. begärt överprövade har fattats av organ inom Kennelklubben och har avsett den av Kennelklubben tidigare givna auktorisationen av honom som utställningsdomare. Kennelklubben driver en vittomfattande verksamhet inom vilken förtroendeuppdraget att vara utställningsdomare utgör endast en begränsad del och som lämnas ett fåtal av alla dem som ingår i Kennelklubbens olika medlemsorganisationer. Domaruppdraget är en hobbyverksamhet där de bidrag som lämnas härför i allt väsentligt endast avser att täcka uppkommande kostnader. Besluten att avauktorisera W.D. som domare har visserligen fått den omedelbara konsekvensen att han gått miste om domaruppdrag och därtill hörande begränsade bidrag, men har inte påverkat de rättigheter han har genom sitt medlemskap i specialklubben.

På nu anförda skäl finner tingsrätten att Kennelklubbens ifrågasatta beslut inte är att jämställa med beslut om uteslutning, till följd varav det inte föreligger någon rätt för tingsrätten att ingå i vare sig en formell eller materiell prövning av dessa. W.D:s talan skall således lämnas utan bifall.

Svea hovrätt (1999-03-01, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsråden Kristina Boutz och Sven-Ivar Forss samt tf. hovrättsassessorn Lena Klintefall, referent) ändrade tingsrättens dom på så sätt att tävlingskommitténs beslut den 23 april 1992 förklarades ogiltigt, men lämnade överklagandet i övrigt utan bifall. I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

Parterna har åberopat samma grunder och i allt väsentligt samma omständigheter som vid tingsrätten. Kennelklubben har dock förtydligat att grunden för centralstyrelsens beslut att avauktorisera W.D. enbart var att han var ovillig att besvara de frågor som Kennelklubben ställde och således inte att W.D. angett fel datum på registreringsanmälan eller att han använt sin hund för avel trots att den inte ögonundersökts inom föreskriven tid.

W.D. och U.U. har hörts på nytt. Någon annan bevisning har inte åberopats.

Hovrätten gör följande bedömning.

Frågan i vad mån ett beslut att utesluta en medlem i en ideell förening kan bli föremål för rättslig prövning av domstol är inte reglerad i lag utan anses vara att bedöma enligt allmänna rättsprinciper. I rättspraxis har fastslagits att sådana beslut endast i undantagsfall kan överprövas av domstol på materiell grund. Det har då främst varit fråga om fall där medlemskapet bedömts ha betydelse för medlemmens utövande av yrkesverksamhet eller annars i ekonomiskt hänseende (se särskilt NJA 1990 s. 687, NJA 1998 s. 293 och RH 1997:111). Något hinder för domstol att även i andra situationer överpröva ett uteslutningsbeslut i formellt hänseende har dock inte ansetts föreligga.

De beslut som W.D. har begärt prövning av har inte inneburit att han uteslutits ur Kennelklubben. Frågan är om besluten ändå kan prövas i formellt hänseende. I äldre praxis har allmän domstol ansetts kunna pröva om ideella föreningars beslut om andra sanktioner än uteslutning har fattats på ett formellt riktigt sätt (se t.ex. NJA 1930 s. 228, NJA 1948 s. 572 och NJA 1948 s. 581). Allmänna lämplighetsskäl talar också för att domstol skall ha möjlighet att ta ställning till om det aktuella beslutet fattats i enlighet med gällande stadgar o.d. Det kan inte anses innebära en olämplig inblandning i Kennelklubbens interna förhållanden. Hovrätten finner därför att Kennelklubbens båda beslut kan överprövas, i vart fall i formellt hänseende.

Tävlingskommittén hade enligt gällande bestämmelser och instruktioner rätt att bl.a. tilldela utställningsdomare en erinran eller till centralstyrelsen föreslå avauktorisation av utställningsdomare. Kommittén hade dock inte rätt att själv avauktorisera utställningsdomare och följaktligen inte heller tills vidare förklara auktorisationen "vilande". Tävlingskommittén var således inte behörig att fatta det av W.D. kritiserade beslutet, varför det måste anses ogiltigt. Överklagandet skall därför bifallas i denna del.

Centralstyrelsens beslut att avauktorisera W.D. grundades på att han ansågs ha varit ovillig att uppfylla de krav på besvarande av frågor som Kennelklubben ställt. I klubbens domaretiska regler anges att en tävlingsdomares auktorisation skall kunna omprövas, om det är uppenbart att han brister i "oväld och objektivitet". W.D. har anfört att beslutet att avauktorisera honom var formellt felaktigt, eftersom den grund som angetts för beslutet saknar stöd i det interna regelverket. Vad W.D. hävdat är således inte att centralstyrelsens beslut inte tillkommit i behörig ordning. En prövning av om hans påstådda ovillighet att besvara ställda frågor kan anses innebära att han brustit i oväld och objektivitet måste innefatta en tolkning av den aktuella regeln med beaktande av bl.a. dess syfte. En sådan prövning rör således det materiella innehållet i regeln och går utöver vad en formell granskning omfattar. Yrkandet om ogiltigförklaring på formell grund kan därför inte bifallas.

Frågan är då om hovrätten kan företa en materiell överprövning av centralkommitténs beslut. Hovrätten gör därvid följande överväganden. Den omständigheten att beslutet de facto inte utgör ett beslut att utesluta W.D. från Kennelklubben medför inte nödvändigtvis att en överprövning inte kan göras. En bedömning av beslutets art måste först göras med beaktande av bl.a. klubbens verksamhet och syfte samt vilka personliga och ekonomiska konsekvenser beslutet fått för W.D. (jfr RH 1997:111).

Kennelklubben har enligt sina stadgar som målsättning att "skapa bästa möjliga förutsättningar för hunden, hundägaren och hundägandet". Klubben har således ett rent ideellt syfte. W.D. har hävdat att beslutet att avauktorisera honom medfört stora ekonomiska förluster för honom. Merparten av det inkomstbortfall som han redogjort för har dock hänfört sig till att han inte längre fått uppdrag som hundfotograf och till att han efter beslutet bestämde sig för att inte starta ett hundpensionat som han planerat. I vad mån dessa omständigheter varit en direkt följd av avauktorisationen eller närmast en följd av den schism som uppstod mellan honom och Kennelklubben är dock inte närmare utrett. Det är däremot ostridigt att den ersättning som utgick till tävlingsdomare för tävlingar inom Sverige var 495 kr per dag utöver ersättning för kostnader. W.D. har uppgett att han som mest under ett år dömde vid 36 tillfällen i Kennelklubbens regi. Även om uppdraget som tävlingsdomare otvivelaktigt haft stor personlig och social betydelse för W.D. måste det med hänsyn härtill betecknas som en hobbybetonad verksamhet. I enlighet med den praxis som har utbildat sig kan beslutet därmed inte prövas på materiell grund. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall i denna del.

Målnummer T 589/98