NJA 1990 s. 687

Domskäl

TR:n (rådmannen Lundgren) anförde i dom d 7 april 1988:

Domskäl. Ideella föreningar är av mycket skilda slag och representerar en rad helt olikartade intressen. Frågan om domstols möjlighet att pröva en ideell förenings åtgärder är i hög grad beroende av de ändamål som föreningens verksamhet vilar på.

När det t ex gäller ideella föreningar, som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen, vilket är fallet med de fackliga organisationerna, har domstolarna ansetts kunna ge sig in på en materiell prövning av beslut om uteslutning av medlem och därvid ställa ganska avsevärda krav på bevisning för att medlemmen handlat på ett sådant sätt att det verkligen varit motiverat att utesluta honom.

Det förhåller sig emellertid annorlunda när det gäller föreningar som uteslutande har ett ideellt syfte, en kategori till vilken Ringsjö OK är att hänföra. Föreningar av detta slag har sedan länge ansetts böra åtnjuta en förhållandevis stor frihet att själva få bestämma över sina inre angelägenheter. I enlighet med detta synsätt har man i rättspraxis utgått från att domstol inte har att pröva om ett beslut om uteslutning vilar på saklig grund utan endast om beslutet tillkommit i formellt riktig ordning.

Föreningens stadgar föreskriver - såvitt nu är av intresse - följande. Medlem som inte erlagt stadgad årsavgift eller som annars brutit mot stadgarna eller som handlat mot hederns lagar kan av styrelsen uteslutas ur föreningen. Fråga om uteslutning av medlem får inte avgöras förrän medlemmen beretts tillfälle att inom viss av styrelsen angiven tid (minst 14 dagar) yttra sig i ärendet. Beslut om uteslutning skall med angivande av orsaken delges medlemmen medelst rekommenderad skrivelse med mottagningsbevis.

Av den i målet framlagda skriftliga bevisningen framgår bl a följande. Under hösten 1987 uppstod tvist mellan föreningen och makarna N. om vilka principer som skulle gälla vid uttagning till vissa tävlingar. I brev d 21 sept 1987 inbjöds makarna N. att tillsammans med styrelsen diskutera dessa principer. Konflikten mellan föreningen och makarna N. kunde emellertid inte biläggas och d 25 nov 1987 anförde styrelsen i brev till makarna N. bl a att den försökt åstadkomma ett samarbete med dem men att de inte lämnat något gensvar samt att styrelsen därför önskade att makarna lämnade föreningen. De bereddes också tillfälle att inom 14 dagar yttra sig i frågan om uteslutning. Vid årsskiftet 1987/88 gjordes förnyade försök att åstadkomma enighet och på styrelsens initiativ upprättades ett förslag till avtal som skulle reglera makarna N:s förhållningssätt gentemot föreningen i framtiden. Avtalsförslaget godtogs emellertid ej av makarna N. och vid sammanträde med styrelsen d 6 febr 1988 fattades beslutet om uteslutning, varvid angavs som skäl att makarna N. kunde antas komma att motarbeta föreningens intressen.

Makarna N. har bekräftat att de mottagit såväl brevet d 25 nov 1987 som protokollet d 6 febr 1988 med beslutet om uteslutning.

Vad TR:n nu har tagit upp visar att styrelsen handlagt frågan om uteslutning i enlighet med stadgarnas krav vad gäller medlems rätt att yttra sig före beslutet och styrelsens skyldighet att delge beslutet med angivande av orsak till uteslutningen.

Makarna N. har hävdat att handläggningen trots detta inte kan godkännas eftersom de inte fått veta vad de hade att yttra sig över och följaktligen inte heller blivit underrättade om orsaken till uteslutningen. De har tillagt att det under alla förhållanden inte förelegat någon i stadgarna angiven grund för uteslutning.

TR:n finner emellertid att makarna N. med hänsyn till de försök som gjorts för att bilägga konflikten måste ha känt till vad denna handlat om. Deras ståndpunkt i denna del förefaller bottna i en ovilja att godta styrelsens mening, vilket är något annat än att sakna kunskap om den.

Vad styrelsen anfört som orsak till uteslutningen låter sig inte utan vidare inpassas under de i stadgarna angivna grunderna för uteslutning. Det står dock klart att föreningens ändamål att främja en god kamrat- och idrottsanda motverkas av att medlemmar handlar i strid med styrelsens i vederbörlig ordning fattade beslut.

En grundläggande förutsättning för alla frivilligt bildade föreningar är att medlemmarna förenas av en gemensam önskan att förverkliga vissa mål och att de inom föreningen handlar på ett sådant sätt att dessa mål ej motverkas. Brister denna förutsättning kan föreningen inte fortleva.

Eftersom ett rimligt samarbete mellan medlemmarna i överensstämmelse med föreningens ändamål framstår som ett så ofrånkomligt krav måste det anses vara en stadgeenlig skyldighet för Varje medlem att handla på ett sätt som inte strider mot föreningens ändamål. Ett handlande som motverkar föreningens intressen går inte att förena med vad en god kamrat- och idrottsanda kräver och bör i enlighet med vad TR:n nu anfört anses liktydigt med ett stadgebrott. Vad styrelsen i sin motivering lagt makarna N. till last är ett handlande som enligt styrelsens bedömande haft denna innebörd. Vad styrelsen angett som orsak till uteslutningen har sålunda utgjort en godtagbar grund för det klandrade beslutet. Detta har alltså tillkommit i behörig ordning och kan inte underkännas av domstol. Käromålet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n att beslutet d 6 febr 1988 får anses utgöra ett uteslutningsbeslut. Det angivna skälet för beslutet - att makarna N. kunde antas komma att motarbeta föreningens intressen - innefattar, med beaktande av de meningsskiljaktigheter som förekommit mellan makarna N. och föreningens styrelse, ett påstående om att makarna N. gjort sig skyldiga till stadgebrott i det hänseende som TR:n angett. Medlem som bryter mot föreningens stadgar får uteslutas ur föreningen. Det förfarande som stadgarna anger för prövning av frågan om uteslutning av medlem har iakttagits. Beslutet att utesluta makarna N. ur föreningen har således fattats i formellt riktig ordning. Huruvida makarna N:s agerande faktiskt innebär ett stadgebrott är en fråga som HovR:n enligt rådande praxis ej har att pröva. Det har inte heller framkommit någon omständighet som medför att TR:ns dom skall undanröjas. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättslagmannen Cosmo var skiljaktig och anförde: Lika med majoriteten anser jag att beslutet d 6 febr 1988, som får anses utgöra ett uteslutningsbeslut, fattats i formellt riktig ordning.

Vad sedan gäller frågan om domstol kan överpröva uteslutningsbeslutet även i materiellt hänseende gör jag följande bedömning.

I ett tidigare skede av rättsutvecklingen på detta område synes det ha varit en förhärskande uppfattning att domstol ej ägde överpröva den materiella riktigheten i beslut att utesluta medlem från ideell förening. Här kan hänvisas till rättsfallen NJA 1906 s 317 och 1931 s 604, som båda avsåg föreningar, vars verksamhet hade religiöst innehåll. Redan i mitten på 1940-talet kom emellertid två avgöranden från HD, där den materiella riktigheten av beslut om uteslutning ur fackförening prövades. Under 1970-talet tog HD ytterligare ett steg i riktning mot en vidgad prövningsskyldighet för domstol, genom att bl a uttala att även i annat fall kunde en uteslutning från en förening få så stora konsekvenser för den uteslutnes yrkesverksamhet eller eljest vara av sådan ekonomisk betydelse för honom, att talan av honom om upphävande av uteslutningsbeslut borde kunna på grundval av föreningens stadgar prövas enligt avtalsrättsliga grunder (se NJA 1970 s 394 och 1977 s 129).

Under den period i samhällsutvecklingen som vi nu lever i har yrkesverksamheten ej längre en helt avgörande betydelse för livskvaliteten. Det har således skett en utveckling där bl a förutsättningarna och möjligheterna för en meningsfull fritid kommit att få en allt större betydelse. Idrottsrörelsen har här kommit att betyda mycket för ett stort antal människor. Tillgången till möjligheter att utöva olika idrottsaktiviteter spelar en stor roll för många och påverkar i vissa fall to m valet av bostadsort. Stat och kommun har på många sätt gett uttryck för att de inser idrottsrörelsens betydelse. Således förekommer stora direkta bidrag till idrottsverksamheten från stat och kommun. Anmärkas kan att det samlade årliga statliga stödet till föreningsverksamheten har beräknats till ca 5 miljarder kr (SOU 1988:39). Ett stort antal idrottsanläggningar ägs och underhålls av kommunerna. Detta har också fått till följd att idrottsverksamhet - i synnerhet för den som vill tävla - måste av den enskilde bedrivas i någon förening. Utövande av idrott i föreningsregi medför ofta att kostnaden för den enskilde blir väsentligt lägre än om utövandet sker i helt privat regi. Konkurrensen om att komma in i vissa föreningar eller att tex få medverka i viss del av verksamheten är därför ej sällan stor. Många föreningar har kölistor för inträde. Det har också blivit allt vanligare att det utgår ersättning till föreningsmedlem för deltagande i tävlingsverksamhet. Detta medför att ekonomiska intressen fått en allt större betydelse i valet av förening och i valet av idrottsgren. Även dessa förhållanden medverkar till att det för den enskilde blivit allt viktigare att tillhöra en idrottsförening och ej sällan också en viss idrottsförening.

De nyss nämnda omständigheterna talar starkt för att förhållanden i samhället utvecklat sig på sådant sätt att domstolarna bör vidga sin skyldighet att pröva uteslutning ur ideell förening till att även omfatta materiell överprövning av uteslutningsbeslut i idrottsföreningar. Mot en sådan prövning talar bla följande.

Folkrörelser bör stå fria från stat och kommun. En domstolsprövning innebär en än mera ökad påverkan från samhället - visserligen genom ett så fristående samhällsorgan som domstol. Idrottsrörelsen rymmer föreningar av vitt skilda slag; allt från små kvartersklubbar till stora föreningar som driver tävlingsverksamhet av närmast rörelsekaraktär. Att generellt tillåta domstolsprövning av dessa föreningars beslut kan synas mindre lämpligt. Den som uteslutits ur en viss förening har i många fall möjlighet att söka sig till en annan förening med likartad verksamhet. Det kan vidare vara av beaktansvärt intresse för medlemmarna i en förening att, utan prövning av domstol, kunna utesluta en medlem som tex motverkar föreningens intressen och kanske därigenom saboterar verksamheten. Väsentligt är också att i vart fall medlemmar i en idrottsförening som är ansluten till riksidrottsförbundet har möjlighet att få ett uteslutningsbeslut omprövat internt.

Makarna N. har i nu aktuellt mål som skäl för att HovR:n skall pröva det sakligt riktiga i det av Ringsjö Orienteringsklubb meddelade uteslutningsbeslutet bl a anfört: All orienteringsverksamhet sker genom idrottsföreningar och i Svenska Orienteringsförbundets regi. Någon möjlighet att delta i tävlingsverksamhet utan medlemskap i förening finns inte. Verksamheten utövas i huvudsak genom bidrag av stat och kommun.

Vid en sammanvägning av de olika intressen som står emot varandra, finner jag att övervägande skäl talar för att domstols prövningsskyldighet även skall omfatta idrottsföreningar. Dessa har numera en sådan betydelse för livskvaliteten att det måste anses otidsenligt att utesluta en prövning i dessa fall på det skälet att ett medlemskap ofta har ett förhållandevis begränsat ekonomiskt intresse. Detta bör i vart fall gälla medlemskap i föreningar anslutna till riksidrottsförbundet, en begränsning som på ett lämpligt sätt från prövning utesluter sådana mindre föreningar, som i en mindre krets främst skapats som ett forum för intern social samvaro. Det bör inte vara ett hinder för materiell prövning att interna överprövningsmöjligheter ej utnyttjats. Självfallet måste prövningen av uteslutningsbeslut göras med varsamhet och med beaktande av de särskilda krav som t ex måste ställas på medlem i en mindre förening.

Vid domstols materiella prövning av uteslutningsbeslut måste de principer som HD uttalat i rättsfallet NJA 1977 s 129 vara vägledande. Det åligger således i vårt fall föreningen att visa att fog förelegat för beslutet att utesluta S. och G.N. ur föreningen.

Föreningen har som grund för uteslutningsbeslutet angivit att makarna N. motarbetat föreningens intressen och att enligt föreningens stadgar uteslutning i sådant fall får ske.

I målet är vidare ostridigt att rättsförhållandet mellan parterna även regleras av 35 § 3 st i riksidrottsförbundets stadgar vari bl a sägs: "Medlem får inte uteslutas av annan anledning än att medlemmen har försummat att betala stadgade avgifter till föreningen, motarbetat dess verksamhet eller ändamål, brutit mot föreningens stadgar eller annars uppenbarligen skadat föreningens intressen."

Föreningen har som närmare grund för uteslutningen bl a anfört, att makarna N. vid upprepade tillfällen handlat i strid mot föreningens beslut i skilda hänseenden. Under hösten 1987 accepterade makarna N. inte de principer som föreningens uttagningskommitté tillämpade vid uttagning till olika tävlingar.

Makarna N. har bl a påpekat att man enats om att det bästa laget skall representera klubben vid tävlingar och att meningsskiljaktigheter därefter ej förekommit.

Jag finner att föreningen inte genom vad sålunda och i övrigt förekommit visat att makarna N. på sätt riksidrottsförbundets stadgar förutsätter uppenbart handlat mot föreningens intressen. Föreningen har därför ej visat fog för uteslutningsbeslutet, varför makarna N:s talan enligt min uppfattning skall bifallas.

Domskäl

Domskäl. S.N. och G.N. har som grund för sin talan åberopat dels att uteslutningsbeslutet inte har tillkommit i formellt behörig ordning dels att beslutet strider mot föreningens stadgar och därför är materiellt oriktigt. De har gjort gällande att domstol är behörig att pröva beslutet även på materiell grund.

Föreningen har påstått att uteslutningsbeslutet tillkommit i formellt riktig ordning och hävdat att domstol inte är behörig att pröva beslutet i materiellt hänseende. Skulle sådan behörighet anses föreligga, har föreningen ansett att målet bör återförvisas till TR:n.

Styrelsens beslut d 6 febr 1988 att "avslå familjen N:s medlemskap för 1988" måste anses innebära att S.N. och G.N. uteslöts ur föreningen. Beslutet får, oaktat behandlingen av frågan innefattat vissa brister, anses ha tillkommit i behörig ordning.

När det gäller frågan huruvida uteslutningsbeslutet kan prövas av domstol på materiell grund är följande att beakta.

Frågan i vad mån beslut om uteslutning av medlem ur ideell förening kan bli föremål för rättslig prövning är inte reglerad i lag utan är överlämnad åt domstolarna att bedöma enligt allmänna rättsprinciper. I praxis har frågan prövats endast beträffande vissa typer av ideella föreningar. I ett par äldre rättsfall har ansetts att uteslutning ur religiös förening inte kan prövas materiellt av domstol (NJA 1906 s 317 och 1931 s 604). I det senare fallet angavs som skäl arten av föreningens verksamhet. I fråga om fackföreningar har däremot beslut om uteslutning ansetts kunna prövas i sakligt hänseende (NJA 1945 s 290, 1946 s 83 och 1958 s 654). Därvid har prövats huruvida den uteslutne gjort sig skyldig till något som enligt föreningens stadgar berättigat föreningen att utesluta honom och, när föreningen inte förmått visa detta, har uteslutningsbeslutet förklarats sakna verkan. Att prövning skett i dessa fall har uppenbarligen grundats på den betydelse som medlemskap i fackförening ofta har för utövande av yrkesverksamhet och därmed i ekonomiskt hänseende för en medlem. Prövningen får antas ha skett på avtalsrättsliga grunder, varvid stadgarna ansetts som led i rättsförhållandet mellan föreningen och medlemmen. På samma sätt har frågan bedömts beträffande uteslutning ur en förening, som organiserade viss yrkesgrupp och förmedlade uppdrag åt medlemmarna (NJA 1977 s 129). Skälet för ståndpunkten angavs vara den ekonomiska betydelse som medlemskapet hade (jfr även NJA 1970 s 394): Huruvida uteslutning ur en idrottsförening kan föranleda prövning i materiellt hänseende av domstol har inte tidigare varit föremål för HD:s bedömande.

En idrottsförening verkar på olika sätt för utövandet av viss eller vissa idrottsgrenar. Sådana föreningar har i allmänhet ett klart ideellt syfte, vilket också brukar komma till uttryck i stadgarna. I följd härav får medlemmarnas deltagande i verksamheten ett personligt inslag, som i princip saknas i föreningar där det ekonomiska intresset träder I förgrunden. Det är inte väl förenligt härmed att uteslutning skulle kunna prövas enligt avtalsrättsliga principer.

Intresset för utövande av sport i olika former omfattas numera av många. Medlemskap i idrottsföreningar torde därmed ha fått ökad betydelse. Särskilt mot bakgrund härav skulle det kunna hävdas att det numera finns ett behov av sådant rättsskydd vid uteslutning som en domstolsprövning erbjuder. Sådana synpunkter gör sig gällande även beträffande medlemskap i vissa andra typer av ideella föreningar, inte minst sådana som tillgodoser fritidsintressen av olika slag.

Den ideella inriktning och det personliga inslag som präglar idrottsföreningars verksamhet utgör emellertid ett så starkt skäl för att föreningarna själva bör få avgöra frågan, huruvida en medlem avvikit från en förenings regler på sådant sätt att han bör uteslutas ur föreningen, att det inte är lämpligt att sådana frågor generellt skulle vara underkastade domstols prövning, inte ens om den rättsliga prövningen begränsades till att avse huruvida en uteslutning var oskälig (jfr 36 § avtalslagen).

Man kan dock inte bortse från att det undantagsvis kan förekomma fall, då det framstår som angeläget att uteslutning ur en idrottsförening kan prövas av domstol, trots förhållandets i princip personliga karaktär. Här åsyftas fall då uteslutningen påstås innebära en diskriminering av den uteslutne på grund av dennes ras, religion eller annan liknande omständighet eller vara grundad på annat jämförbart förhållande som får anses göra uteslutningen uppenbart otillbörlig.

När det gäller den i målet aktuella uteslutningen av S.N. och G.N. ur Ringsjö Orienteringsklubb, är det tydligt att medlemskapet inte är av ekonomisk betydelse för dem vid deras utövande av yrkesverksamhet eller på annat liknande sätt. Inte heller föreligger någon sådan särskild anledning till prövning som har angetts i det närmast föregående. På grund härav kan uteslutningen inte prövas av domstol på materiell grund.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Jermsten tillade för egen del: Det råder enligt min mening inte någon tvekan om att olika fritidssysselsättningar i dag i större utsträckning än tidigare betraktas som mycket betydelsefulla inslag i mångas tillvaro. Såvitt särskilt gäller idrott och friluftsliv kan här nämnas att det numera på allt fler platser finns en mångfald alternativ som passar de flesta åldersgrupper vare sig det är fråga om tävling eller motion. Det kan vidare konstateras att utövningen av en del sådana fritidsaktiviteter förutsätter särskilda anläggningar, tex skjutbanor eller golfbanor, vilka inte sällan kräver betydande kostnader för anskaffning och underhåll. Tillgången till en sådan anläggning är i regel beroende på medlemskap i den förening eller klubb som svarar för anläggningen. Till detta kommer att medlemskap i allmänhet krävs för möjlighet att få delta i tävlingar eller annan organiserad utövning av den aktuella verksamheten. Det kan ibland också vara fördelaktigt från rent ekonomisk synpunkt att vara medlem i t ex en idrottsförening. Jag tänker här på bl a sådana förmåner som tränings- eller resebidrag, tillgång till tränare liksom olika rabatter som kan ges vid hyra av lokal m m. Till nämnda ekonomiska aspekter på ett medlemskap i viss förening kommer de ökade kostnader i form t ex av utgifter för resor som kan bli följden av att en person vägras medlemskap i den förening som har sin verksamhet förlagd på närmaste håll från vederbörandes hemort.

Mot bakgrund av nu nämnda förhållanden är det inte osannolikt att en uteslutning ur en förening av här aktuellt slag, liksom ett vägrat medlemskap, ibland kan bli ett avgörande eller i varje fall mycket besvärande hinder för en fortsatt utövning av en angelägen fritidsverksamhet. Föreningens beslut upplevs då naturligtvis som ett mycket kännbart ingrepp i den enskildes levnadsomständigheter. Det finns därmed vägande skäl som talar för att åtminstone en del av hithörande frågor kunde vara förtjänta av en fullständig rättslig prövning.

En sådan lösning är emellertid synnerligen svår att åstadkomma. Att genom några på förhand bestämda kriterier söka klart avgränsa de fall, då en fråga om medlemskap är så betydelsefull eller ömmande för den enskilde att en materiell prövning av domstol av sådant skäl vore motiverad, framstår som närmast ogörligt. Det måste vidare vara en fördel för alla berörda att rättsläget på detta område är så entydigt som möjligt. På grund härav har jag kommit till de ställningstaganden som framgår av domen.