RH 1997:112

En bilförare, S.H., körde i alkoholpåverkat tillstånd av vägen, krockade med ett träd och skadade sig allvarligt. Alkoholhalten i S.H:s blod uppmättes cirka två och en halv timme efter olyckan till 1,73 promille. Han dömdes för grovt rattfylleri.

Försäkringsgivaren, Länsförsäkringsbolagens AB -- försäkringsaktiebolag, medgav med stöd av 12 § första stycket andra meningen trafikskadelagen (1975:1410) endast att utge en jämkad trafikskadeersättning för vissa poster, dels sveda och värk samt lyte och men (jämkning till hälften), dels inkomstförlust (jämkning till hälften av ersättningen utöver 90 procent av inkomstunderlaget som oskadd).

S.H. yrkade att tingsrätten skulle fastställa att han hade rätt till ojämkad ersättning. I andra hand yrkade han att jämkningstalet skulle vara två tredjedelar.

Bolaget bestred yrkandena. Som grund anfördes att S.H. genom vårdslöshet hade medverkat till skadan. Vårdslösheten bestod i att S.H. väsentligen brutit mot aktsamhetskraven och ett stort antal andra regler i vägtrafikkungörelsen (5, 19, 60 och 64 §§) samt att han hade kört grovt rattfull. Att ersättningen jämkades kunde inte anses obilligt.

På S.H:s begäran hölls förhör under sanningsförsäkran med honom själv samt vittnesförhör med J.N.. Försäkringsbolaget åberopade vittnesuppgifter som överläkaren Olof Ulvan, sakkunnig i alkoholfrågor, lämnade.

S.H.. uppgav bl a: Han saknar minne av den aktuella delen av körningen och av olyckan. Olyckan inträffade i ett område rikt på rådjur och älg. På grund härav och då det rådde skymning, kan olyckan ha orsakats av att han har väjt för något djur. Han vet dock inte vad som orsakade olyckan.

Stockholms tingsrätt (1996-06-28, rådmännen Ingrid Fernström och Göran Nilsson samt tingsfiskalen Peter Adamsson) förklarade att försäkringsbolaget skulle utge ojämkad försäkringsersättning med anledning av trafikolyckan.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Det är ostridigt att försäkringsfall föreligger och att S.H. på grund härav av bolaget är berättigad till försäkringsersättning. Fråga i målet är därför endast om det föreligger skäl att jämka ersättningen.

Enligt 12 § 1 st. 2 p. trafikskadelagen får ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Eftersom S.H. vid förandet av bilen har gjort sig skyldig till brott mot 4 a § i den angivna lagen, föreligger formella förutsättningar för att kunna jämka ersättningen för det fall att han genom vårdslöshet har medverkat till skadan.

För att jämkning enligt den angivna regeln skall få ske krävs, som sagt, att föraren genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Endast det förhållandet att föraren har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott är således inte tillräckligt. Regelns tillämplighet kräver inte att oaktsamheten är straffbar som vårdslöshet i trafik utan även en ringa oaktsamhet från förarens sida kan leda till jämkning (se Nordenson, Trafikskadeersättning, uppl. 1:2, sid. 171 n).

Allmänt sett torde vid en s.k. singelolycka när en bil till synes utan orsak körs av vägen, förklaring till olyckan kunna sökas hos föraren. Denne kan ha brustit i uppmärksamhet, kört fort eller slarvigt eller ha somnat bakom ratten. En singelolycka behöver förvisso inte ha sådan orsak utan kan även, när föraren har förfarit aktsamt, inträffa exempelvis på grund av fel på bilen, brister i vägen, dåligt väglag eller genom att föraren har utsatts för något oförutsett.

Vid alkoholpåverkan nedsätts en människas omdöme, koncentrations- och reaktionförmåga samt uppfattningsförmåga. Det ligger därför, med hänsyn till den höga alkoholkoncentration som har uppmätts i S.H:s blod efter olyckan, nära till hands att antaga att S.H. har orsakat olyckan och därmed också sina skador genom att han vid förandet av bilen har brustit i aktsamhet. Närmare utredning om olyckan saknas emellertid. Så t.ex. finns inga uppgifter om den krockskadade bilen. Inte heller finns någon utredning om förhållandena på olycksplatsen och karaktären på de hjulspår som har noterats. Detta inbjuder till spekulation om orsaken till olyckan. Vid sådant förhållande kan inte bolaget anses ha styrkt sitt påstående om att S.H. genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Skäl att jämka ersättningen föreligger därför inte. S.H:s i första hand framställda yrkande skall således bifallas.

Försäkringsbolaget överklagade domen och yrkade befrielse från skyldigheten att utge ojämkad försäkringsersättning.

Svea hovrätt (1996-11-18 hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Håkan Envall, referent, och t.f. hovrättsassessorn Catharina Nordlander) fastställde tingsrättens domslut samt uttalade följande.

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten.

Parterna har åberopat samma muntliga bevisning som i tingsrätten. Hovrätten har tagit del av bevisningen genom föredragning av innehållet i de vid tingsrätten inspelade förhören.

Det antecknas att bolaget i hovrätten i viss utsträckning hänfört sig till uppgifter i de trafikmålsanteckningar som polisen upprättade i anslutning till trafikolyckan. Hovrätten konstaterar att dessa trafikmålsanteckningar inte har åberopats som skriftlig bevisning i målet.

Som tingsrätten har konstaterat är det ostridigt att ett försäkringsfall föreligger och att S.H. i och för sig är berättigad till försäkringsersättning. Bolaget har emellertid åberopat 12 § första stycket andra meningen trafikskadelagen (1975:1410) och anfört att ersättningen skall jämkas eftersom S.H. dels gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, dels genom vårdslöshet vid framförandet av bilen har medverkat till den skada han ådragit sig vid trafikolyckan.

Den första fråga som hovrätten har att ta ställning till är vem som har bevisbördan för att det föreligger en situation som omfattas av den fakultativa jämkningsbestämmelsen vid personskadefall.

Bestämmelsen kom till genom att riksdagen utvidgade möjligheten till jämkning av trafikskadeersättning i förhållande till regeringens förslag. Varken avfattningen av lagregeln eller dess förarbeten (NJA II 1976 s. 108 ff) ger annat vid handen än att den försäkringsgivare som påkallar jämkning har bevisbördan för att undantagsregeln är tillämplig (jfr NJA 1986 s. 470). Hovrätten utgår därför vid den fortsatta prövningen från att den angivna bevisbördan principiellt sett åvilar bolaget.

Bolaget, som i första hand påstått att S.H. har bevisbördan, har i andra hand gjort gällande att bolaget skall anses ha fullgjort sin bevisbörda om det framstår som övervägande sannolikt att S.H. har brustit i uppmärksamhet, kört för fort och slarvigt eller somnat bakom ratten. Bolaget har därvid särskilt framhållit S.H:s relativt höga promillehalt, att han valt att inte redogöra för händelseförloppet samt att han inte har visat att det var något fel på bilen, att det fanns brister i vägen eller var dåligt väglag och inte heller att något annat oförutsett inträffat.

När det gäller beviskravet gör hovrätten följande överväganden.

Jämkningsregeln innebär en särbehandling av den som gjort sig skyldig till trafikonykterhetsbrott och därvid medverkat till skadan genom vårdslöshet. Den har motiverats med att behovet av sanktioner för att motverka trafikonykterhetsbrott inte skall tillgodoses endast inom ramen för samhällets kriminalpolitik (NJA 1976 II s. 108). Vidare är jämkningsregeln fakultativ och vid tillämpningen skall hänsyn tas till de sociala trygghetssynpunkter som är vägledande för ersättning vid personskada.

Redan dessa omständigheter talar med avgörande styrka mot en lättnad i bevisbördan för försäkringsgivaren. Härtill kommer att -- på samma sätt som vid tvist i frågan om ett försäkringsfall föreligger -- försäkringsgivaren i allmänhet har bättre möjligheter än försäkringstagaren att lägga fram utredning i frågor av teknisk natur (jfr NJA 1984 s. 501). Det vilar därför på bolaget att visa att förhållandena är sådana att ersättningen skall jämkas.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det ligger nära till hands att anta att S.H. har orsakat olyckan och därmed också sina skador genom att han brustit i aktsamhet när han fört bilen. Bolaget har emellertid i detta mål inte lagt fram någon utredning till stöd för detta vid sidan av uppgiften om promillehalten.

En så förhållandevis hög alkoholkoncentration som den vilken S.H. måste ha haft vid olyckstillfället talar med betydande styrka för att en person med normala alkoholvanor kommer att brista i aktsamhet om han för ett motordrivet fordon. Det av bolaget åberopade, i alkoholfrågor sakkunniga, vittnet Olof Ulvan har emellertid uppgett bl.a. att den promillehalt det här är fråga om förutsätter s.k. alkoholtolerans och att en person som har utvecklat sådan tolerans, till skillnad från en normalkonsument, kan föra ett motorfordon.

På grund av det anförda kan inte alkoholkoncentrationen ensam tas till intäkt för att S.H. genom vårdslöshet har medverkat till sina skador. Bolaget har därför inte visat att förhållandena är sådana att ersättningen skall jämkas. Tingsrättens domslut skall följaktligen fastställas.

Hovrättsrådet Hans Palmcrantz var skiljaktig och anförde: Frågan i målet är om den S.H. tillkommande trafikskadeersättningen på grund av personskada skall jämkas därför att han -- förutom att göra sig skyldig till grovt rattfylleri -- även genom vårdslöshet medverkat till skadan. Alkoholkoncentrationen i hans blod uppmättes ungefär två och en halv timme efter olyckan till 1,73 promille. Det har alltså varit fråga om ett kvalificerat grovt rattfylleri. S.H. har själv sagt att han inte har något minne av körningen närmast före olyckan, som ägde rum i skymningen, och att han inte vet vad som orsakade den. Han har som tänkbar förklaring till olyckan angivit att han tvingats väja för en mötande bil eller att något djur kommit upp på vägen.

Visserligen får bolaget anses ha bevisbördan för att S.H. genom vårdslöshet medverkat till olyckan. Kravet på denna bevisskyldighet kan emellertid enligt min mening inte sättas alltför högt. Det är t.ex. inte rimligt att kräva att bolaget skall motbevisa påståendena om att olyckan möjligen berott på en mötande bil eller på att något djur eventuellt kommit upp på vägen. Det skulle möjligen kunna krävas att bolaget i en liknande situation gör en undersökning av bilen för att på så sätt få klarhet i om det funnits något tekniskt fel på den. I ett fall där bilen efter en liknande olycka blivit totalförstörd skulle emellertid inte denna möjlighet stå till buds. I förarbetena till den aktuella jämkningsregeln uttalades bl a att, för att jämkning skall kunna komma i fråga, den trafikfara som en alkoholpåverkad förare utgör bör ha manifesterats genom en vårdslös körning och att i övervägande antalet fall, när en straffbart alkoholpåverkad förare skadas vid en trafikolycka, den skadelidande torde genom oaktsam körning i vart fall ha medverkat till skadan. Genom att jämkningsregeln är fakultativ ger den vidare domstolarna möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet (NJA II 1976 s. 109 f). Som tingsrätten framhållit kan även en ringa oaktsamhet från förarens sida leda till att jämkningsregeln blir tillämplig.

S.H. har haft en hög alkoholkoncentration i blodet och har inte kunnat lämna någon förklaring till olyckan. Enligt det av bolaget åberopade vittnet, överläkaren Olof Ulvan, ger en så hög alkoholkoncentration som 1,73 promille allvarlig nedsättning av hela hjärnans funktion med bl a synnedsättning, sänkt vakenhet samt nedsatt reaktionsförmåga. Bolaget har framhållit att polisens trafikmålsanteckningar efter olyckan visar att det inte fanns några bromsspår på vägbanan och inte heller någon notering om fel på bilen eller brister i vägbanan. Med hänsyn till det anförda anser jag mig kunna utgå från att S.H. på grund av vårdslöshet -- genom att antingen inte anpassa hastigheten till trafikförhållandena eller brista i uppmärksamhet -- medverkat till den uppkomna skadan i sådan grad att den honom tillkommande ersättningen bör jämkas. Jämkningen bör skäligen ske till två tredjedelar av den ersättning vartill S.H. kan vara berättigad.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer T 1265/96