NJA 1986 s. 470

Domskäl

TR:n (rådmännen Ingegerd Westlander och Berzins) anförde i dom d 15 dec 1983:

Domskäl. E.H. har hörts under sanningsförsäkran och härvid bekräftat de uppgifter som handelsbolaget lämnat vid utvecklingen av sin talan. Vittnesförhör har hållits med polismannen P.L..

Som skriftlig bevisning har Ansvar åberopat analysbeviset och anteckningarna i sjukjournalen. Det kan anmärkas att Ansvar åberopat vittnesförhör med K men avstått från sin begäran härom, sedan E.H. vid huvudförhandlingen förklarat att han inte ville lösa A.K. från dennes tystnadsplikt.

I målet har företetts fotografier av lastbilen i dess efter olyckan skadade skick som visar att förarhytten blivit skadad på det sätt handelsbolaget beskrivit.

Ansvar har grundat sitt bestridande på undantagsregeln i moment 0313 b) c) i försäkringsvillkoren och är i princip bevisskyldigt för att undantagsregeln är tillämplig.

Genom analysbeviset är det utrett att E.H. kl 07.23 d 16 okt 1982, knappt fyra och en halv timme efter dikeskörningen hade en alkoholkoncentration i blodet som uppgick till minst 0,7 promille.

Det har i målet inte förebragts någon omständighet som direkt tyder på att E.H. förtärt alkohol efter olyckan. Tvärtom talar flera omständigheter för att det är osannolikt att han gjort det. Mot bakgrund av de uppgifter som lämnats om skadorna på lastbilshytten kan det till en början sättas i fråga om en där förvarad brännvinsflaska kunnat vara hel efter olyckan. Även om så skulle ha varit fallet ligger det inte nära till hands att anta att E.H., som uppgivit sig ha mycket måttliga alkoholvanor, i den uppkomna situationen skulle ha kommit att tänka på den i bilen förvarade brännvinsflaskan och sökt få fatt i den. Det är dessutom osannolikt att E.H. under de kaotiska förhållanden som måste ha rått på olycksplatsen haft möjlighet såväl att hitta som att komma åt flaskan. - Några särskilda omständigheter som talar mot att E.H. skulle ha förtärt alkohol före olyckan har inte framkommit. Härtill kommer vad han enligt sjukjournalen uppgett om att han skulle ha förtärt en del alkohol kvällen före olyckan. De omständigheter under vilka uppgiften tillkommit och därmed vilken vikt som den bör tillmätas hade kunnat bli närmare belyst genom ett vittnesförhör med K. Att E.H. och härmed handelsbolaget i praktiken förhindrat förhör med K genom E.H:s vägran - utan angivande av något särskilt skäl - att lösa denne från tystnadsplikten är en omständighet som måste tillmätas en icke ringa betydelse i för handelsbolaget oförmånlig riktning. Vid bedömande av nu anförda omständigheter finner TR:n att övervägande skäl talar för att förtäringen skett före olyckan.

På grund av vad som sålunda anförts finner TR:n att Ansvar måste anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om att E.H. varit rattonykter vid olyckstillfället. Med hänsyn härtill och då handelsbolaget inte har gjort sannolikt att skadan uppkommit oberoende av rattonykterheten är handelsbolaget inte berättigat till ersättning ur försäkringen för skadorna på lastbilen och släpfordonet. Käromålet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Rådmannen Nyström var skiljaktig och anförde: Det har inte förebragts någon omständighet som direkt tyder på att E.H. skulle ha förtärt alkohol efter olyckan men å andra sidan är E.H:s uppgifter härom inte så osannolika att de utan vidare kan lämnas utan avseende. Ansvar har bl a åberopat en anteckning i Umeå lasaretts sjukjournal enligt vilken E.H. skulle ha uppgett att han förtärt alkohol kvällen före körningen ävensom att E.H. vid polisförhör några dagar senare förnekat all alkoholförtäring i samband med körningen och således inte heller då nämnt något om alkoholförtäring efter olyckan. Anteckningen i sjukjournalen talar visserligen starkt för att E.H. förtärt alkohol kvällen före körningen. Å andra sidan har det inte kunnat utredas hur anteckningen tillkommit. Det kan således inte helt uteslutas att anteckningen föranletts av något missförstånd. Den omständigheten att handelsbolaget förhindrat förhör med K genom E.H:s vägran att lösa denne från tystnadsplikten medför dock att anteckningen måste ges en förhållandevis stark bevisverkan. Polisförhöret kan däremot finna sin godtagbara förklaring i vad E.H. berättat om detta särskilt som resultatet av blodundersökningen då ännu inte förelåg. Analysbeviset visar att alkoholhalten i E.H:s blod kl 07.23 uppgått till minst 0,77 promille. Om E.H., som angetts i sjukjournalen, förtärt alkoholen kvällen före körningen är sannolikheten mycket stor för att alkoholkoncentrationen i hans blod vid körningens början inte understigit ens gränsen för rattfylleri eller 1,5 promille. E.H. är 23 år. Om sin vana av alkohol har han uppgett att han tidigare varit nykterist och att han först efter värnpliktstjänstgöringen i april/maj 1981 börjat nyttja alkohol, dock endast vid högtidliga tillfällen och då i förhållandevis ringa mängder, vilket i någon mån styrks av den omständigheten att trafikförsäkringen tecknats i Ansvar. Det ligger därför nära till hands att anta att för det fall att alkoholförtäringen skett kvällen före körningen måste denna förtäring i väsentlig grad ha nedsatt E.H:s förmåga att föra lastbilen. Det oaktat har E.H. före olyckan framfört bilen under förhållandevis svåra förhållanden ca 10 mil. I målet åberopade färddiagram visar att detta skett med en efter förhållandena normal fart och att E.H. enligt gängse rutiner stannat två gånger för surrning av lasten. Ej heller har det framkommit något i målet som visar att olyckan i och för sig inte skulle kunna förklaras av de omständigheter E.H. angett. Beaktas måste också att det inte framkommit någon omständighet som skulle kunna utgöra någon rimlig förklaring i övrigt till att E.H. före den långa färd han hade framför sig till Stockholm skulle ha förtärt en så stor mängd alkohol han enligt vad ovan sagts i sådant fall måste ha gjort.

Vid en samlad bedömning finner jag att det visserligen inte kan uteslutas att E.H. förtärt alkohol före och/eller under körningen men att uppgifterna som talar i sådan riktning ändå inte har sådan styrka att E.H:s uppgift om att all förtäring skett först efter olyckan framstår som osannolik.

Bestämmelsen i försäkringsavtalet att försäkringen inte gäller vid skada om föraren gjort sig skyldig till rattonykterhet är en undantagsbestämmelse. Bevisbördan för att E.H. varit rattonykter vid tillfället åvilar därför försäkringsbolaget. Det ovan sagda visar att Ansvar inte förmått visa att så varit fallet. Handelsbolagets talan skall därför bifallas.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har förebragts samma muntliga och skriftliga bevisning som vid TR:n. Därtill har på Ansvars begäran förebragts fonetisk upptagning av vittnesförhör som utom huvudförhandling hållits med kriminalinspektören Tomi Marklund.

Marklund har bl a uppgivit: Han höll förhöret med E.H. d 8 nov 1982. Protokollet återger riktigt vad som då sades. E.H. blev under förhörets gång fastare i övertygelsen att han haft sprit med sig i bilen och druckit efter körningen. Han uppgav att han inte var klar i huvudet efter olyckan. Det förekommer för övrigt att personer råkar i chocktillstånd efter trafikolyckor. E.H. gjorde ett trovärdigt intryck.

I målet är utrett att E.H. omkring fyra timmar efter dikeskörningen hade en alkoholhalt i blodet av 0,77 promille. Om denna alkoholhalt beror på förtäring före eller under körningen måste E.H. därvid ha druckit en mycket ansenlig mängd alkohol.

E.H. har emellertid under sanningsförsäkran förnekat att han druckit någon sprit före olyckan. Denna uppgift vinner stöd av att han framfört det tungt lastade fordonet med släp på den fläckvis hala vägen en sträcka av omkring 11 mil utan varje missöde. Det är vidare upplyst att lastbilen med last betingade ett sammanlagt värde av ca 500 000 kr. Det ter sig som osannolikt att E.H. skulle ha riskerat ett för handelsbolaget så betydande värde genom att förtära sprit före eller under körningen.

E.H. har visserligen inför den undersökande läkaren uppgett att han förtärt alkohol kvällen före olyckan. Han ådrog sig emellertid vid dikeskörningen en hjärnskakning samt var till följd därav sjukskriven en vecka. Det finns därför skäl att utgå från att han efter olyckan befann sig i ett förvirrat tillstånd. Den till undersökningsläkaren lämnade uppgiften kan därför ej tillerkännas någon avgörande betydelse. Det framstår däremot ej som uteslutet att han i sitt omtöcknade tillstånd kan ha druckit av den flaska brännvin han medförde i bilen.

Vid övervägande av det anförda finner HovR:n att Ansvar inte gjort tillräckligt sannolikt att E.H. var rattonykter när han körde i diket. Handelsbolagets talan skall följaktligen bifallas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut fastställer HovR:n att försäkringsbolaget Ansvar för de skador som vid olyckan uppkom på lastbilen och släpvagnen är skyldigt att utge full ersättning till handelsbolaget med avdrag för självrisk på 4 000 kr och i övrigt beräknad enligt villkoren i försäkringsavtalet.

Domskäl

Domskäl. I HD har E.H. hörts på nytt under sanningsförsäkran samt i övrigt samma muntliga och skriftliga bevisning förebragts som i HovR:n. P.L:s och M:s vittnesutsagor i HovR:n har därvid förebragts genom uppläsning av fonogramutskrifter.

Den grundläggande frågan i målet är om E.H. vid skadetillfället haft en sådan alkoholkoncentration i sitt blod att han i sammanhanget gjort sig skyldig till rattonykterhet. Bevisbördan för att så varit fallet, och att undantagsregeln enligt moment 0313 b och c i försäkringsvillkoren därmed är tillämplig, vilar på Ansvar. Vad sedan gäller kravet på styrkan av den bevisning som erfordras tyder redan den aktuella undantagsbestämmelsens avfattning på att det inte skulle vara tillräckligt att övervägande sannolikhet visats föreligga för att föraren gjort sig skyldig till rattonykterhet. För detta talar också att frågan om alkoholpåverkan förekommit vid en trafikolycka i regel blir föremål för en särskild utredning efter olyckan genom berörda myndigheters försorg. En försäkringsgivares möjligheter att föra bevisning just rörande förekomsten av denna typ av undantagsförhållanden är därför normalt goda. På bevisningens styrka beträffande påstådd rattonykterhet bör således inte ställas lägre krav än som normalt gäller i civilmål. Det finns å andra sidan inte anledning att ställa beviskravet så högt som fordras för en fällande dom i mål om ansvar för rattonykterhet.

E.H:s under sanningsförsäkran lämnade uppgifter, vilka i allt väsentligt överensstämmer med vad handelsbolaget och han själv synes ha anfört och uppgivit i TR:n och HovR:n, är på flera punkter i sig mycket anmärkningsvärda och därtill svåra att förena med annan utredning i målet. Det förstnämnda gäller inte minst beträffande hans under förundersökningen först stegvis omtalade innehav av en dagen före färden inköpt flaska brännvin. Mot hans egen redogörelse för händelseförloppet före olyckan talar också, med inte obetydlig styrka, den i sjukjournalen införda anteckningen om en viss spritförtäring kvällen före olyckan.

Å andra sidan framstår inte E.H:s berättelse som så orimlig att den i avgörande delar kan lämnas utan avseende. E.H. hade arbetat under hela fredagen och stod inför en långvarig och ansträngande körning. Det är osannolikt att E.H. då - tydligen mot sin vana och tillika utan varje tanke på de betydande egna personliga intressen, inte minst av ekonomisk natur, som därvid uppenbarligen måste sättas på spel - skulle ha förtärt sprit, och därtill i så betydande kvantiteter som svarar mot den alkoholhalt i blodet vilken analysbeviset i detta fall utvisar. Det bör därvid särskilt anmärkas att aktuella blodprov togs först närmare sex timmar efter det att färden påbörjats och nära fyra och en halv timme efter trafikolyckan. Till bilden hör också att utredningen angående E.H:s förehavanden under åtskilliga timmar efter olyckan är bristfällig. Polisen har enligt uppgift inte anlänt till olycksplatsen förrän ungefär en och en halv timme efter olyckan. Vad gäller anteckningarna i sjukjournalen bör noteras att dessa synes ha tillkommit enbart inom ramen för den sjukvård som E.H. bereddes vid regionsjukhuset i Umeå på grund av sina skador från trafikolyckan och inte i samband med den vid samma sjukhus på polisens begäran genomförda blodprovstagningen. För att de hänsyn som ligger bakom bestämmelserna i 36 kap 5 § 2 st RB angående inskränkningar i bl a läkares vittnesplikt inte skall riskera att åsidosättas bör slutligen en betydande försiktighet iakttas vid värderingen av den omständigheten att E.H., på av honom anförda skäl, inte medverkat till att vederbörande läkare kunnat höras som vittne i målet.

Vid en samlad bedömning av utredningen i målet finner HD att Ansvar inte fullgjort den bevisskyldighet som enligt det tidigare sagda åligger försäkringsbolaget. Som HovR:n funnit skall därför handelsbolagets talan bifallas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.