RH 1997:114

Åklagaren yrkade ansvar å R.R. för ofredande och grov förolämpning enligt 4 kap. 7 § och 5 kap. 3 § 2 stbrottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning. R.R. har under tiden den 23 november 1993 till den 10 februari 1994 hänsynslöst ofredat och smädat S.D. genom att till denne anonymt skicka eller låta skicka tre tidningsurklipp, fyra vykort och tre skrivelser, vilka försändelser haft ett för S.D. mycket nedsättande och kränkande innehåll och bl.a. innehållit ett flertal kränkande tillmälen mot S.D. i och för hans myndighetsutövning som tidigare skoldirektör vid Köpings kommun.

S.D. yrkade dels skadestånd med 25 000 kr, avseende sveda och värk i form av psykiskt lidande samt kränkning, dels åläggande för R.R. att enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen bekosta tryckning av dom i målet i Bärgslagsbladet och Vestmanlands läns tidning.

R.R. förnekade gärningarna och bestred de enskilda anspråken.

Köpings tingsrätt (1996-03-11, lagmannen Urban Sandén samt nämndemännen Tom Wahlstedt, Pirjo Magnusson och Inger Olofsson) ogillade åtalet och skadeståndsyrkandena.

Åklagaren åberopade som bevisning i målet - förutom förhör med S.D. och R.R. samt med två vittnen och med biologen vid Kriminaltekniska laboratoriet SKL, Stig Holgersson som sakkunnig - som skriftlig bevisning de anonyma försändelserna, två jämförande vykort som skrivits av R.R., fingeravtrycksundersökning, protokoll över husrannsakan och kroppsbesiktning, sakkunnigutlåtande från SKL även undersökning av handstil, skriftanalys m.m. samt två av SKL utförda DNA-analyser.

Av de två sakkunnigutlåtandena från SKL angående DNA-analyser och av vad Stig Holgersson har uppgett framgår bl.a. följande. Vid den första undersökningen som gjordes vid SKL undersöktes om det i saliv från frimärkena på fyra av de omstridda försändelserna (aktbil. 13 s. 4 nr 2, 7, 9, 10 och 13) respektive jämförelsematerialen (vykorten nr 14 och 15) förekommer DNA som kan komma från samma person. I slutsatsen anförs att det på fyra av försändelserna påvisades DNA och att skäl talar för att det kommer från samma person som DNA:t på vykortet nr 14. Frekvensen i svensk normalbefolkning, dvs. hur vanlig den erhållna DNA-typen är, har angetts till 1 på 2 400. Den angivna slutsatsen "skäl talar för" används när frekvensen är 1 på 100 - 1 på 10 000. Därefter gjordes en utvidgad DNA-analys av saliv på två frimärken (nr 9 och 10), varvid jämförelsematerialet utgjordes av blodprov från R.R.. I slutsatsen anförs sammanfattningsvis: På frimärket 3 (nr 10) påvisades DNA. Övervägande skäl talar för att DNA:t kommer från R.R. under förutsättning att det inte kommer från en släkting till honom. På frimärket 4 (nr 9) påvisades DNA. Skäl talar för att DNA:t kommer från R.R.. Frekvensen i svensk normalbefolkning angavs till 1 på 89 000 såvitt avser frimärke nr 10 och till 1 på 2 400 såvitt avser frimärke nr 9. Slutsatsen "övervägande skäl talar för" tillämpas när frekvensen är 1 på 10 000 - 1 på 1 miljon. Om SKL hade haft tillgång till ytterligare DNA-mängd hade man kunnat göra flera DNA-tester och då förmodligen kunnat påvisa flera likheter i arvsmassan. Detta hade sannolikt kunnat medföra slutsatsen "det kan hållas för visst", vilken används vid den lägsta frekvens som anges, dvs. lägre än 1 på 1 miljon.

Tingsrätten konstaterade att det genom S.D:s uppgifter och de åberopade försändelserna var utrett att han under den angivna tidsperioden fått de försändelser som åklagaren gjort gällande och att innehållet i dessa försändelser, med något undantag, haft ett för honom kränkande och nedsättande innehåll enligt vad åklagaren påstått. De DNA-analyser som utförts talade enligt tingsrätten med betydande styrka för att R.R. skickat eller i vart fall på något sätt medverkat till att försändelserna skickats till S.D.. Detta gäller givetvis särskilt det vykort beträffande vilket SKL som sin slutsats angett att övervägande skäl talar för att DNA:t kommer från R.R.. Enbart resultatet av DNA- analyserna kunde dock enligt tingsrättens bedömning inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att R.R. är gärningsman. Inte heller övrig utredning gjorde enligt tingsrättens bedömning att det kunde anses vara ställt utom varje rimligt tvivel att R.R. skickat eller låtit skicka försändelserna till S.D..

Åklagaren fullföljde talan och yrkade att R.R. skulle dömas i enlighet med åtalet till ett kortare fängelsestraff och att R.R. skulle åläggas skadestånd samt bekosta tryckning av domen i två ortstidningar.

R.R. bestred ändring.

Svea hovrätt (1997-06-10, hovrättsråden Hans Palmcrantz, referent, och Barbro Röst Andréasson, tf. hovrättsassessorn Hanna Sperling samt nämndemännen Olle Persson och Ingmarie Forsberg) biföll åtalet och dömde R.R. för ofredande och förolämpning enligt 4 kap. 7 § och 5 kap. 3 § 1 st.brottsbalken till villkorlig dom och 50 dagsböter. Vidare ålades R.R. att utge skadestånd till S.D. med 10 000 kr som ersättning för psykiskt lidande och kränkning medan S.D:s yrkande att R.R. skulle bekosta tryckning av domen lämnades utan bifall.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Skuldfrågan

Åtalet avser tio olika försändelser, upptagna under punkterna 4-13 i förundersökningsprotokollet (tingsrättens aktbil. 13 s. 4) och avsända under tidsperioden den 23 november 1993 - den 2 februari 1994. Försändelserna under punkterna 1-3 har avsänts under tiden den 3-5 maj 1993 och beträffande dessa är eventuella brott preskriberade. De tre första försändelserna är adresserade till S.D. under adress Skolkontoret, Köping, medan de övriga tio är adresserade till hans hemadress. Den sista försändelsen är ställd till hans hustru.

I den utvidgade DNA-undersökningen har det uttalats att det kan hållas för visst att det DNA som påvisats på försändelserna 1, 2, 10 och 13 kommer från R.R.. Enligt en bilaga till sakkunnigutlåtandet används nämnda formulering när risken för slumpmässig överensstämmelse mellan två obesläktade personer är lägre än en på en miljon. R.R. måste därför anses bunden vid att ha tagit befattning med de två första och den sista samt med ytterligare en försändelse under den aktuella tidsperioden. Han har också medgivit att korten och kuverten härrör från honom men gjort gällande att andra personer kunnat komma i besittning av de förfrankerade försändelserna och sedan sänt dem vidare till S.D..

Vid bedömningen av R.R:s invändning är bl.a. följande omständigheter av betydelse. Flera av de omstridda kuverten har varit igenklistrade och någon svarsadress har inte angivits, vilket hade varit naturligt om R.R. avsett att de skulle återsändas till honom. Flera av vykorten har pornografiskt innehåll. När det gäller innehållet i skrivelserna konstaterar hovrätten att några uttryck såsom "knektdjävel", "ringaktning", "sketet bidragshjon" återkommer flera gånger, vilket tyder på att det är en och samma person som ligger bakom skrivelserna.

Sammantaget finner hovrätten att R.R:s förklaringar till sin befattning med vykorten och breven är så uppenbart osannolika att de kan lämnas utan avseende. Utredningen visar otvetydigt att han ligger bakom försändelserna i början och slutet av den ifrågavarande tidsperioden. Enligt hovrättens mening kan det hållas för visst att R.R. tagit sådan aktiv del i avsändandet av samtliga aktuella försändelser att han är att bedöma som gärningsman.

Enligt det nyss anförda har hovrätten funnit R.R. skyldig till att ha sänt sammanlagt tio försändelser till S.D. under den med åtalet avsedda tiden. Samtliga försändelser - utom nr 4, som endast innehöll en platsannons - har haft ett för S.D. kränkande innehåll. Den sista försändelsen var adresserad till S.D:s hustru, men avsikten har uppenbarligen varit att även den skulle komma till S.D:s kännedom. Gärningarna är att bedöma som ofredande och i fråga om försändelserna nr 5 ("jävla sopa"), nr 7 ("sketet bidragshjon"), nr 8 ("maktgalne S.D."), nr 9 ("socialfall och pajas"), nr 10 ("jävla socialfall"), nr 11 ("sketet socialfall"), nr 12 ("sketet underhuggarjobb, drängjävel") och nr 13 ("simpelt socialfall") även som förolämpning. De använda uttrycken har använts mot S.D. i dennes egenskap av f.d. skolchef i Köpings kommun och är frånstötande och nedsättande till sitt innehåll. De innefattar dock inte påståenden om brottslig handling eller avvikande beteende. Enligt hovrättens mening är förolämpningsbrottet inte att bedöma som grovt.

Påföljd och skadestånd m.m.

Den aktuella brottsligheten ligger mera än tre år tillbaka i tiden. R.R. är tidigare ostraffad och det finns inte anledning befara att han på nytt skall göra sig skyldig till brottslig handling. Påföljden, som med hänsyn till brottens straffvärde inte kan stanna vid endast böter, bör bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.

I fråga om S.D:s skadeståndsyrkande gör hovrätten följande bedömning.

S.D. har uppenbarligen tagit mycket illa vid sig av de anonyma försändelserna, vilka inneburit en allvarlig kränkning av hans person. De har påverkat både hans och hans hustrus livssituation i negativ riktning och han har i början av år 1994 flyttat till annan ort. Det får emellertid antagas att hans psykiska välbefinnande påverkats inte bara av de anonyma försändelserna utan även av den "turbulens" som rått på skolförvaltningen vid den aktuella tiden och de tidningsskriverier som förekom i samband därmed. Han har inte sökt hjälp hos läkare eller psykolog med anledning av det inträffade. Hovrätten finner skäligt att bifalla S.D:s skadeståndsyrkande på så sätt att han tilldöms ett belopp om 10 000 kr som ersättning för psykiskt lidande och kränkning.

När det slutligen gäller yrkandet att R.R. skall bekosta tryckning av domen i Bärgslagsbladet och Västmanlands läns tidning vill hovrätten framhålla följande. Enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen gäller att den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan, på yrkande av den kränkte i mål om gärningen, efter omständigheterna åläggas bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

I förarbetena till nämnda bestämmelse (prop. 1972 nr 5 s. 573-575) uttalades bl.a. att det för bifall till ett yrkande om ersättning för tryckningskostnad inte krävs att den kränkte vunnit upprättelse genom domen men att det givetvis krävs att talan i huvudsaken helt eller delvis vunnit bifall. Det anfördes vidare att bestämmelsen ger visst utrymme för en diskretionär prövning från domstolens sida och att domstolen efter en lämplighetsprövning kan bestämma att endast vissa delar av domen skall tryckas på svarandens bekostnad och att tryckningskostnaden kan avse domens publicering i en eller flera tidningar.

I förevarande fall har de försändelser som omfattas av åtalet skickats till S.D:s bostad, medan de tre första, där eventuella brott är preskriberade, sänts till skolkontoret i Köping. De kränkande beskyllningarna har såvitt framgår av utredningen i målet inte fått någon mera omfattande spridning. I målet har inte heller företetts någon utredning som visar vilken publicitet i form av tidningsskriverier eller annat som förorsakats av konflikten på skolkontoret. De mot S.D. riktade uttalandena har varit allmänt nedsättande men har inte innefattat påstående om brottslig gärning. Vid en samlad bedömning i denna del finner hovrätten inte skäl att ålägga R.R. skyldighet att betala kostnad för tryckning av domen i enlighet med S.D:s yrkande.

Målnummer B 894/96