lagen.nu

RH 1997:23

Tingsfiskal som utan laglig grund förverkat villkorligt medgiven frihet har dömts för tjänstefel. Underlåtenhet att i samma mål förordna att det ådömda fängelsestraffet till en dag skulle anses verkställt i anstalt har - då oaktsamheten bedömts som ringa - inte föranlett ansvar för tjänstefel.

Riksåklagaren yrkade vid Hovrätten för Nedre Norrland ansvar å M.B. för tjänstefel jämlikt 20 kap. 1 § brottsbalken i enlighet med följande gärningsbeskrivning: M.B., som var tingsfiskal vid Gävle tingsrätt, var ordförande i tingsrätten vid huvudförhandling den 30 januari 1995 i brottmålet B 497/94, allmän åklagare ./. R.C.. M.B. har tillsammans med nämndemän i dom samma dag dels förordnat att en R.C. villkorligt medgiven frihet om 7 mån 15 dagar skulle förverkas trots att lagliga förutsättningar för ett sådant förverkande inte förelegat, dels underlåtit att förordna att det fängelsestraff som R.C. ådömdes i målet - tre månader - till en tid av en dag skulle anses verkställt i anstalt. M.B. har därigenom vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som enligt lag gällde för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa.

M.B. vitsordade de faktiska omständigheterna, men gjorde gällande att gärningen skulle bedömas som ringa.

Hovrätten för Nedre Norrland (1997-03-10, hovrättspresidenten Håkan Winberg, hovrättsrådet Risto Stoorhöök och tf. hovrättsassessorn Gunilla Carle, referent) dömde M.B. för tjänstefel till trettio dagsböter och uttalade i domskälen följande. R.C. anhölls i sin frånvaro den 16 oktober 1994 såsom på sannolika skäl misstänkt för misshandel den 15 oktober 1994. Han greps den 29 oktober 1994 kl 03.55. Gävle tingsrätt höll häktningsförhandling den 30 oktober 1994, varvid beslutades att R.C. skulle försättas på fri fot. I en ansökan om stämning, som inkom till tingsrätten den 23 november 1994, åtalades R.C. för bl.a. misshandel den 15 oktober 1994. På stämningsansökningens första sida fanns nämnda förhållanden angivna under rubriken "Frihetsberövanden m m".

Tingsrätten (tingsfiskalen M.B. med nämnd) höll huvudförhandling i målet den 30 januari 1995. Genom dom som meddelades senare samma dag dömdes R.C. för misshandel till fängelse tre månader. Vidare förordnades att tidigare villkorligt medgiven frihet skulle förverkas helt. Förordnandet avsåg en dom meddelad av Hovrätten för Nedre Norrland den 25 maj 1993, varigenom R.C. hade dömts för bl.a. grov misshandel till fängelse ett år och tre månader. Efter det att verkställigheten av det straffet hade påbörjats den 28 maj 1993, frigavs R.C. villkorligt den 22 oktober 1993 med en återstående strafftid om sju månader och femton dagar. Prövotiden utgick den 22 oktober 1994.

I domskälen, under rubriken "Påföljdsfrågan", uttalade tingsrätten bl.a. följande. R.C. har enligt kriminalregistret sedan år 1973 vid 14 tillfällen dömts till ansvar för i huvudsak våldsbrott. Påföljden har i många fall bestämts till fängelse. Senast dömdes han av Hovrätten för Nedre Norrland för grov misshandel och olaga hot till fängelse ett år och tre månader. - - - Fängelsestraffet avtjänades med villkorlig frigivning den 22 oktober 1993 och prövotid till den 22 oktober 1994. R.C. har under prövotiden åter gjort sig skyldig till kvinnomisshandel. - - - Då han förhållandevis kort tid efter den villkorliga frigivningen återfallit i likartad brottslighet, som delvis varit av allvarligt slag, skall den villkorligt medgivna friheten förklaras helt förverkad.

R.C. överklagade tingsrättens dom i såväl skuld- som påföljdsfrågan. Åklagaren medgav att vad tingsrätten förordnat om förverkande av villkorligt medgiven frihet undanröjdes men bestred i övrigt ändring. Hovrätten meddelade dom den 25 september 1995, varvid hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att förverkandet av villkorligt medgiven frihet undanröjdes samt att det förordnades att fängelsestraffet till en tid av en dag skulle anses verkställt i anstalt.

M.B. har anfört bl.a. följande. Vid tidpunkten för huvudförhandlingen i det aktuella målet hade han tjänstgjort som tingsfiskal vid Gävle tingsrätt i sex månader. Målet var, om än inte direkt komplicerat, i vart fall av sådan karaktär att utrymmet för misstag var större än normalt. Han hade vid detta tillfälle endast handlagt en handfull brottmål där det varit fråga om avräkning. Han kan inte dra sig till minnes huruvida arbetssituationen var ovanligt stressig. Den enda förklaring han kan ge till det inträffade är att han inte hade tillräcklig rutin av brottmålshantering. Även om 34 kap. 4 § 1 st. brottsbalken är ett lagrum som ofta tillämpas och därför rutinmässigt bör föranleda en kontroll, bör aktsamhetsbedömningen påverkas av vederbörande domares erfarenhet. Det kan inte vara rimligt att döma domare under utbildning efter samma måttstock som ordinarie domare. Mot bakgrund av detta bör brottet bedömas som ringa.

Till bemötande av M.B:s invändning att tjänstefelet är att bedöma som ringa har Riksåklagaren anfört bl.a. följande. Några svårigheter att ta reda på tiden för frihetsberövandet av R.C. och tidpunkten för prövotidens utgång kan knappast anses ha förelegat. Av ansökan om stämning, som kom in till tingsrätten den 23 november 1994, framgår klart under vilken tid R.C. varit frihetsberövad. Av kriminalregisterutdraget framgår att R.C. villkorligt frigivits den 22 oktober 1993 och att prövotiden gått ut den 22 oktober 1994. Enligt tingsrättens protokoll från huvudförhandlingen har man gått igenom kriminalregisterutdraget. I tingsrättens akt finns vidare ett protokoll från en häktningsförhandling den 30 oktober 1994. Tidpunkten för häktningsförhandlingen och ingivandet av ansökan om stämning har således skett efter prövotidens utgång. Några svårigheter att konstatera att förutsättningarna för att förverka den villkorligt medgivna friheten inte förelegat har inte funnits. - Vid bedömningen av om straffbar oaktsamhet föreligger måste - i enlighet med vad Högsta domstolen uttalat i rättsfallet NJA 1994 s 304 - beaktas att det är fråga om lagregler som tillämpas ofta och som har ingripande verkningar för den enskilde. En korrekt lagtillämpning är av sådan vikt att det endast om det föreligger speciella omständigheter kan bli fråga om att bedöma gärningen som ringa. - Genom enkla och okomplicerade åtgärder har det varit lätt för M.B. att kunna slå fast om det förelåg förutsättningar att förverka den villkorligt medgivna friheten. Av ansökan om stämning framgår direkt hur lång tid R.C. varit frihetsberövad. För att konstatera dessa faktiska omständigheter krävs inte någon särskilt stor erfarenhet utan endast noggrannhet. Det juridiska regelverket borde i förevarande fall rimligen inte ha inneburit några problem. Som redan sagts ovan är det fråga om lagregler, som tillämpas ofta. M.B. har själv uttalat att han varit införstådd med reglernas innehåll. Den omständigheten att han varit förhållandevis oerfaren som domare synes på de ovan anförda skälen sakna betydelse.

Hovrätten gör följande bedömning.

I målet är utrett att M.B. på sätt Riksåklagaren har påstått av oaktsamhet dels förordnat att en R.C. villkorligt medgiven frihet om sju månader och femton dagar skulle förverkas trots att lagliga förutsättningar för ett sådant förverkande inte förelegat, dels underlåtit att förordna att det fängelsestraff som R.C. ådömdes i målet till en tid av en dag skulle anses verkställt i anstalt. Frågan i målet är om gärningarna är att anse som ringa.

Enligt förarbetena (prop. 1988/89:113) skall bedömningen av om gärningen är ringa ske med beaktande av samtliga omständigheter, varvid såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas. Endast handlingar som är klart straffvärda skall medföra ansvar enligt de straffrättsliga bestämmelserna. Vid bedömningen av huruvida gärningsmannen handlat oaktsamt är det i första hand av betydelse vilka krav på noggrannhet och omsorg som uppgiften krävt. Detta får vägas mot omständigheter som hänför sig till gärningsmannen personligen, t.ex. hans kunnighet, utbildning och erfarenhet eller att han handlat under tidspress.

På en domstol måste av hänsyn till rättssäkerheten ställas särskilt höga krav på noggrannhet och omsorg, inte minst vid prövningen av frågor om frihetsberövanden. Möjligheterna att bedöma ett fel i sådant hänseende som ringa måste generellt sett anses vara starkt begränsade. Det är vid prövningen härav naturligt att se till den skada eller risk för skada som felet lett fram till.

I förevarande fall är det tydligt att det inträffade berott på rena förbiseenden. M.B. har som skäl för att gärningarna skall bedömas som ringa påtalat sin bristande erfarenhet. Som framgår av ovannämnda uttalanden i förarbetena kan gärningsmannens erfarenhet i vissa fall vägas in vid ansvarsbedömningen när fråga uppkommer om det förelegat någon speciell omständighet som kan medföra att gärningen bedöms som ringa. Av utredningen i målet framgår att M.B. vid tidpunkten för huvudförhandlingen hade varit förordnad som tingsfiskal i sex månader. Målet får vidare anses ha varit av ordinärt slag, i vilket fråga uppkommit om att tillämpa ofta förekommande regler som har ingripande verkningar för den enskilde. Enbart det förhållandet att M.B. var förhållandevis oerfaren som domare kan därför inte medföra att gärningarna är att anse som ringa.

När det gäller underlåtenheten att förordna att det ådömda fängelsestraffet till en tid av en dag skulle anses verkställt i anstalt kan följande beaktas. Med hänsyn till att frihetsberövande på grund av anhållande eller häktning i mer än ett dygn alltid skall avräknas och då såväl den tilltalade som hans försvarare och åklagaren borde vara medvetna om när frihetsberövanden förekommit i ett mål, torde risken för att ett fel av detta slag skall leda till skada i form av ett oriktigt frihetsberövande vara små. I förevarande fall blev felet också upptäckt i tid. Till detta kommer att den skada, som det likväl fanns en liten risk för att den skulle uppstå, bestod i att en dags frihetsberövande inte skulle komma att avräknas från ett flera månader långt fängelsestraff. Även om en sträng bedömning måste göras då ett fel har inträffat inom rättsväsendet, särskilt när det gäller frågor om frihetsberövanden, bör inte en domare i det närmaste automatiskt drabbas av straff för varje fel som han gjort. Vid en sammantagen bedömning finner hovrätten att M.B:s oaktsamhet i denna del är att anse som ringa.

När det sedan gäller förordnandet i domen om förverkande av villkorligt medgiven frihet, trots att lagliga förutsättningar för ett sådant förverkande inte förelegat, blev även detta fel rättat innan den dömde hann lida någon skada i form av ett oriktigt frihetsberövande. Huruvida villkorligt medgiven frihet skall förverkas följer inte direkt av vissa bestämmelser - såsom är fallet vid avräkning av anhållnings- och häktestid - utan kräver ett ställningstagande av domstolen. För att kunna bedöma om lagliga förutsättningar för ett förverkande föreligger krävs vidare bl.a. kännedom om när prövotiden utgår och när den tilltalade delgetts stämningsansökan eller häktats. Risken för att ett felaktigt förverkande av villkorligt medgiven frihet inte upptäcks kan därför inte anses vara försumbar och ett fel som inte blir rättat kan medföra avsevärd skada; i det förevarande fallet ett oriktigt frihetsberövande i form av ett fängelsestraff om sju månader och femton dagar. Möjligheten att bedöma ett sådant fel som ringa är mycket begränsad och förutsätter att någon speciell omständighet kan påvisas (se bl.a. NJA 1994 s. 304). Hovrätten finner inte att det i målet framkommit någon sådan omständighet som skulle kunna medföra att M.B:s oaktsamhet i denna del skall bedömas som ringa. M.B. skall därför fällas till ansvar för tjänstefel. Påföljden bestäms till böter.

Målnummer B 300/96

Metadata

Domstol
Hovrätten för Nedre Norrland
Avgörandedatum
1997-03-10
Målnummer
B300-96
Lagrum
20 kap. 1 § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1994 s. 304
NJA 1996 s. 307
Litteratur
Prop. 1988/89:113.
Sökord
Tjänstefel
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation