NJA 1996 s. 307

Domare i tingsrätt, vilken av oaktsamhet underlåtit att förordna att ett fängelsestraff till viss tid skulle anses verkställt i anstalt, har åtalats för tjänstefel. Fråga om gärningen är att anse som ringa.

Svea HovR

Riksåklagaren väckte i Svea HovR åtal mot C-F.Z. för tjänstefel enligt 20 kap 1 § BrB med följande gärningsbeskrivning: C-F.Z. som var lagman vid Huddinge TR, var ordförande i TR:n vid huvudförhandling d 26 maj 1994 i brottmålet B 192/93, allmän åklagare./.J.L. C-F.Z. har tillsammans med nämndemän i dom d 2 juni 1994 underlåtit att i enlighet med bestämmelserna i 33 kap 5 § BrB förordna att det fängelsestraff som den tilltalade J.L. ådömdes i målet - fyra månader - till en tid av åtta dagar skulle anses verkställt i anstalt. C-F.Z. har därigenom vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som enligt lag gällde för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa.

C-F.Z. vitsordade de faktiska omständigheterna enligt åtalet men bestred ansvar på den grunden att gärningen med hänsyn till omständigheterna var att anse som ringa.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom och hovrättsrådet Lagerfijelke, referent) anförde i dom d 2 nov 1995: Bakgrund. För HovR:n har Huddinge TR:s akt i mål B 192/93 och HovR:ns, avd 9, akt i mål B 1916/94 varit tillgängliga. Av dessa handlingar framgår bl a följande. J.L. anhölls d 21 dec 1993 och häktades av Huddinge TR d 23 dec 1993 som på sannolika skäl misstänkt för stöld av en bil i december 1993. Åklagaren hävde häktningen d 29 dec 1993. J.L. åtalades d 16 febr 1994 för stölden och annat brott. På stämningsansökningens första sida finns nämnda förhållanden angivna under rubriken Frihetsberövanden m m.

Sedan J.L. först överklagat TR:ns dom men senare återkallat överklagandet och därvid pekat på att någon avräkning inte skett av tiden för det nämnda frihetsberövandet, ändrade Svea HovR, avd 9, i slutligt beslut d 12 sept 1994 TR:ns dom på så sätt att fängelsestraffet till en tid av åtta dagar skulle anses verkställt i anstalt.

Utredningen i HovR:n. C-F.Z. har anfört bl a följande. Målet hörde inte till hans egen rotel. Att han kom att handlägga det föranleddes av en nödsituation. Den domare som skulle ha handlagt målet och som var inlåst på det anmälde nämligen sent förhandlingsdagens morgon hinder på grund av hastigt påkommen sjukdom. När han fick kännedom om det var parterna och nämndemännen redan på plats. Målet var gammalt och hade varit svårt att få fram. Att ställa in det skulle föra med sig extra kostnader och problem med att få det avgjort i rimlig tid. Eftersom både åklagaren och försvararen ansåg att förhandlingen om möjligt borde genomföras, åtog han sig handläggningen såvida de försåg honom med erforderlig information. De förklarade sig införstådda därmed. Han uppmärksammade inte vid behandlingen av åtalet för stöld det nu aktuella frihetsberövandet. Varken försvararen eller åklagaren påpekade något om saken. Han fick heller inte något klart svar, då han i samband med genomgången av personalia rutinmässigt ställde frågor till båda sidor om det fanns några frihetsberövanden att beakta. Målet var visserligen satt på dom på en vecka, men arbetet med domen fick pressas in i ett redan övertecknat program. Under arbetets gång upptäckte han att det förekommit frihetsberövanden vid tre tillfällen. Han gjorde därför en särskild uppställning över dem. Det rörde sig sammanlagt om 34 dagar och i samtliga fall för misstanke om rån. I det sista fallet, som gällde åtta dagar, fanns även som häktningsgrund den stöld som det åtal som prövades vid huvudförhandlingen omfattade. Hans misstag var att han inte observerade sistnämnda förhållande.

Till bemötande av C-F.Z:s invändning att tjänstefelet är att bedöma som ringa har Riksåklagaren anfört bl a följande. Dömande verksamhet ställer mycket höga krav på noggrannhet. I det mål som åtalet avser gällde det att tillämpa tvångsmedelsbestämmelser som berör den personliga integriteten, ett förhållande som ytterligare skärper kravet på noggrannhet. Felet uppdagades visserligen i HovR:n efter överklagande och kunde där rättas till, men det skedde "i elfte timmen". Det var inte uteslutet att felet hade kunnat passera i samband med att HovR:n skrev av målet om inte - som skedde - rätten hade uppmärksammats på felet. F ö bör noteras att felet gjordes av den främste domaren vid TR:n.

Domskäl

Domskäl. Det är utrett att CZ. på sätt Riksåklagaren har påstått av oaktsamhet underlåtit att beakta frihetsberövandet. Frågan i målet är om gärningen skall bedömas som tjänstefel eller ringa sådant brott.

Av allmänna straffrättsliga principer bör följa att straffansvar för oaktsamhet inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade felfrihetsnormen.

Även om en strängare bedömning måste göras då ett fel har inträffat inom rättsväsendet än i andra fall, bör inte en domare i det närmaste automatiskt drabbas av straff för varje fel som han har gjort. Otvivelaktigt är kravet på en korrekt lagtillämpning i domstolarna betydande. Särskilt gäller detta i fråga om frihetsberövanden. Möjligheterna att bedöma ett fel i sådant hänseende som ringa måste generellt sett anses vara starkt begränsade. Det är vid prövningen härav naturligt att se till den skada eller risk för skada som felet lett fram till.

Det är uppenbart att ett rent förbiseende har skett. C-F.Z. har inte på något sätt varit likgiltig eller lättsinnig inför sin uppgift. Tvärtom har hans handlande varit föranlett av en stark ambition att lagföringen av den tilltalade inte skulle fördröjas i onödan.

Genom att domen skulle meddelas en vecka efter huvudförhandlingen hade C-F.Z. i och för sig tid på sig att med omsorg kontrollera aktuella frihetsberövanden. Det borde ha lett till att han uppmärksammat uppgiften om frihetsberövandet såväl i stämningsansökan avseende stöldåtalet under rubriken Frihetsberövanden m m som i ett till handlingarna fogat personblad. Att han inte gjorde det är en försvårande omständighet men den bör inte vara helt avgörande för bedömningen av om oaktsamheten varit ringa eller ej.

Av vad C-F.Z. uppgivit, framgår att han ställt frågor till åklagaren och försvararen om aktuella frihetsberövanden och utgått från att de skulle vara honom behjälpliga med riktig information härom. Han har enligt HovR:ns mening haft fog för att utgå från att han skulle få den hjälp han begärde.

Arbetsbelastningen vid vissa allmänna domstolar är och har återkommande varit så hög att det mer är regel än undantag att den dömande verksamheten sker under stark tidspress för att arbetet skall kunna hinnas med. Huddinge TR är en sådan domstol. I sammanhanget bör därför också beaktas att C-F.Z. hade begränsad tid till förfogande för domsskrivningen; efterarbetet med domen fick utföras vid sidan av hans många övriga åligganden som domare och domstolschef.

Av särskild betydelse för ansvarsbedömningen bör dock bli vilket svar som ges på frågan om någon skada eller olägenhet inträffat till följd av TR:ns försummelse.

Någon skada i form av ett oriktigt frihetsberövande har inte drabbat den dömde. Eftersom denne inte kan ha varit omedveten om att han varit anhållen och häktad i målet, kan det på goda grunder antas att det uppkomna felet bort bli upptäckt i tid. Då så även blivit fallet och felet lätt gått att bota, anser HovR:n inte heller att någon påtaglig risk för skada förelegat. Olägenhet har dock otvivelaktigt uppkommit, men denna har inte varit av så allvarlig art att den i sig bör utesluta bedömningen att oaktsamheten skulle kunna anses som ringa.

Vid en sammanvägning av dessa omständigheter finner HovR:n att C-F.Z:s oaktsamhet skall bedömas som ringa. Han skall därför inte dömas till ansvar.

Domslut

Domslut. HovR:n lämnar åtalet utan bifall.

Hovrättslagmannen Åsbring och hovrättsrådet Bmgvist var skiljaktiga och anförde: Det är utrett i målet att C-F.Z. har gjort sig skyldig till tjänstefel på sätt Riksåklagaren har påstått. Frågan är om tjänstefelet är att anse som ringa och därmed inte skall leda till ansvar för C-F.Z.

Vi har två utgångspunkter för vår bedömning. Den ena är den allmänna princip som majoriteten pekar på, nämligen att ett straffrättsligt ansvar inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den felfrihetsnorm som eftersträvas utan att det alltid föreligger en viss marginal mellan det helt aktsamma och det straffbart oaktsamma. Den andra utgångspunkten är att särskilda krav på noggrannhet måste ställas vid tillämpningen av bestämmelser om frihetsberövande.

Det effektivitetskrav som statsmakterna ställer på domstolarna har medfört att domstolarnas arbetsbörda har ökat och på sina håll blivit mycket stor. Det är känt att Huddinge TR är hårt drabbad av det stora tillflödet av mål. Arbetstakten där är hög och måste så vara för att målbalanserna inte skall bli ohanterliga. Även detta förhållande skall självfallet beaktas vid bedömningen av det tjänstefel som C-F.Z. har gjort sig skyldig till.

Eftersom domen inte avkunnades omedelbart efter huvudförhandlingen utan gavs en vecka efter denna, saknar anledningen till att C-F.Z. tog på sig ordförandeskapet och höll huvudförhandlingen egentlig betydelse i sammanhanget.

Som majoriteten konstaterat hade C-F.Z. tid på sig att med omsorg kontrollera aktuella frihetsberövanden. Det borde ha lett till att han uppmärksammat uppgiften om frihetsberövandet såväl i stämningsansökningen avseende stöldåtalet som i det till förundersökningsprotokollet fogade personbladet.

Det fel som TR:n begick under C-F.Z:s ordförandeskap kunde rättas till. Den dömde led alltså inte någon skada i form av ett oriktigt frihetsberövande. Däremot får felet anses ha inneburit en inte bara försumbar risk för skada. Eftersom TR:ns dom inte innehöll någon uppgift om frihetsberövande och straffet-fängelse i fyra månader- inte utgjorde någon tydlig varningssignal om att ett frihetsberövande kunde ha förekommit, kan det inte hållas för uteslutet att felet kunde ha passerat obemärkt vid ett överklagande eller utfärdande av strafftidsresolutionen.

Utöver arbetssituationen på TR:n har det inte förekommit någon särskild omständighet som förklarar varför kontrollen brustit i detta fall. C-F.Z. kan därför inte undgå ansvar.

Vi dömer C-F.Z. enligt 20 kap 1 § 1 st BrB till 30 dagsböter.

HD

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma C-F.Z. för tjänstefel till böter.

C-F.Z. bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Noren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Vängby, Lennander, referent, och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är utrett att C-F.Z. på sätt Riksåklagaren påstått av oaktsamhet underlåtit att förordna att det fängelsestraff på fyra månader, som den tilltalade ådömdes för bilstöld m m, till en tid av åtta dagar skulle anses verkställt i anstalt. Frågan gäller, om gärningen skall bedömas som tjänstefel eller ringa sådant brott.

C-F.Z. har uppgivit bland annat, att han i en pressad arbetssituation fick rycka in i målet för att inte huvudförhandlingen skulle behöva ställas in och målet fördröjas, att han bad åklagare och försvarare om hjälp med erforderlig information och att det, då han under förhandlingen ställde frågan om det fanns några frihetsberövanden att beakta, inte framkom någon upplysning om att så var fallet, vilket bidrog till att han inte observerade att den tilltalade häktats inte bara för förberedelse till grovt rån, vilket brott inte lett till åtal, utan även för den erkända bilstölden.

På en domstol måste av hänsyn till rättssäkerheten ställas särskilt höga krav på noggrannhet och omsorg, inte minst vid prövningen av frågor om frihetsberövanden. Såsom framgår av rättsfallet NJA 1994 s 304 är möjligheten generellt sett mycket begränsad att bedöma ett fel i sådant hänseende som ringa.

I förevarande fall är det tydligt att det inträffade berott på ett rent förbiseende. Att kontrollen brast får tillskrivas de speciella omständigheter som förelåg. Eftersom felet upptäcktes och kunde rättas till har någon skada i form av ett oriktigt frihetsberövande inte drabbat den dömde. Såsom HovR:n anfört kan risken för skada inte heller anses ha varit påtaglig.

Med hänsyn till det anförda får gärningen bedömas som ringa. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Nyström och Lars Å Beckman var skiljaktiga betråffande utgången i målet och ansåg att domskälen efter hänvisningen till rättsfallet NJA 1994 s 304 skulle ha följande lydelse: Det aktuella frihetsberövandet fanns angivet i stämningsansökningen och C-F.Z. var medveten om att frihetsberövanden förekommit under lagföringen. Genom att domen meddelades först en vecka efter huvudförhandlingen har han haft tid att kontrollera om något frihetsberövande avsett brott som prövades genom domen. Risken för skada har varit uppenbar; endast genom att den dömde i sin återkallelseskrift till HovR:n påtalade felaktigheten blev denna undanröjd. Med hänsyn till vad nu anförts kan gärningen inte anses som ringa.

Vi dömer C-F.Z. enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för tjänstefel till 30 dagsböter.

HD:s dom meddelades d 9 maj 1996 (nr DB 90).