NJA 1994 s. 304

Riksåklagaren väckte vid HD åtal mot f d hovrättslagmannen A.H., hovrättsrådet L-Å.O. och hovrättsassessorn B.H. med yrkande om ansvar för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: "Stockholms TR dömde d 19 okt 1992 B.P. för varusmuggling m m till fängelse två år fyra månader. I domen förverkades en B.P. villkorligt medgiven frihet avseende en återstående strafftid av två månader. Förordnandet om förverkande saknade laglig grund.

Sedan B.P. vädjat mot TR:ns dom med yrkande om bl a straffnedsättning höll Svea HovR huvudförhandling d 11, 14 och 16 dec 1992. Genom dom d 22 dec 1992 fastställde HovR:n TR:ns dom i överklagade delar. Lagfarna ledamöter var därvid f d hovrättslagmannen A.H., ordförande, hovrättsrådet L-Å.O. och hovrättsassessorn B.H., referent.

HD har i beslut d 26 aug 1993 meddelat B.P. resning och undanröjt HovR:ns dom i den del den avsåg förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Genom att fastställa TR:ns förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet har A.H., L-Å.O. och B.H. vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som enligt lag gällde för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa.

A.H., L-Å.O. och B.H. (offentlig försvarare för samtliga advokaten P.A.) vitsordade de faktiska omständigheterna enligt åtalet. De bestred emellertid ansvar på den grund att gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa.

HD höll huvudförhandling (Riksåklagaren genom t f byråchefen E.Ö.).

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, Sterzel, referent, Nyström och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. En förutsättning för att domstol skall kunna förklara en villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff förverkad i anledning av nytt brott är, såsom anges i 34 kap 4 § 1 st BrB, att brottet har begåtts under prövotiden.

De båda brott för vilka B.P. dömdes av Stockholms TR och Svea HovR hade begåtts d 9 juli 1992 och natten mellan d 5 och 6 aug 1992. Prövotiden avseende den villkorliga frigivningen inleddes först d 8 okt 1992. Det förelåg därför inte grund för att förverka den villkorliga frigivningen.

Att HovR:n utan laga grund förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad måste anses ha inneburit tjänstefel av de dömande ledamöterna. Frågan i målet blir om gärningen vid en samlad bedömning av omständigheterna är att anse som ringa. För den bedömningen är utgångspunkten att det är fråga om lagregler som ofta tillämpas och som har ingripande verkningar för den enskilde. En korrekt lagtillämpning är av sådan vikt att det endast om någon speciell omständighet kan påvisas är möjligt att bedöma en oaktsamhet som ringa. I förevarande fall är det uppenbart att ett rent förbiseende har skett. Det har inte förekommit något särskilt som förklarar varför kontrollen brustit i just detta fall. Ledamöterna kan därför inte undgå ansvar.