RH 1997:28
Bärande av armbindel med nazistiskt hakkors har i och för sig ansetts kunna innebära meddelande som avses i 16 kap. 8 § brottsbalken. Åtal för hets mot folkgrupp har dock ogillats, då det inte visats att meddelandet spritts till mer än ett fåtal.
Åklagaren yrkade vid Göteborgs tingsrätt ansvar å A.D. för hets mot folkgrupp med följande gärningsbeskrivning: A.D. har den 7 juni 1995 vid Rubingatan i Västra Frölunda burit en iögonenfallande armbindel med nazistiskt hakkors vilket i sig innefattat spridande av missaktning för olika folkgrupper och andra sådana grupper av personer i avseende till deras ras, religion och etniska ursprung. Bärandet av armbindeln har varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten.
A.D. vitsordade den faktiska händelsen men bestred ansvar. Han uppgav: Han bar armbindeln i ca fem minuter. Det skedde i samband med att han satt med några kompisar på en gräsmatta i närheten av bostadshus på Rubingatan. De hade suttit på gräsmattan i ett par timmar under natten och spelat musik och pratat. Klockan var vid tillfället mellan 5 och 6 på morgonen. Det var aldrig några andra personer i närheten av dem. Anledningen till att han tog på sig armbindeln var att han hade berättat att han hade den i fickan och att en av hans kompisar bad att han skulle visa den. Han hade skaffat den för att ha den på väggen. Han har inte använt den vid demonstrationer eller konserter. Han har förklarat att han inte är förtjust i invandrare men att han inte hatar dem. Han är inte medlem i Nordisk front eller VAM eller någon annan rasistisk organisation.
Vid tingsrätten hölls vittnesförhör med P.S. som uppgav: A.D. och hans kamrater satt på gräsmattan ca 50 meter från bostadhusen och de spelade högljudd musik. Boende i närheten hade larmat polisen på grund av den störande ljudnivån på musiken och därvid uppgett att det var skinnskallar som spelade. När han kom till platsen såg han från huset, dvs på 50 meters avstånd, att det, med hänsyn till klädseln, var fråga om skinnskallar. Såvitt han minns inträffade händelsen mellan klockan 4 och 5 på morgonen. Han minns inte när han fick syn på A.D:s armbindel men när han kom fram till gruppen såg han att A.D. bar den synligt på armen. Han kan inte uttala sig om huruvida armbindeln med hakkorset gick att se från bostadshuset 50 meter bort. A.D. uttryckte att han var nazist men inte att han var medlem i Nordisk front eller VAM. P.S. såg inga andra människor i närheten.
Göteborgs tingsrätt (1996-09-05, rådmannen Ove Lindström samt nämndemännen Kerstin Fredman, Sven Wiberg och Litzy Nilsson) ogillade åtalet.
I domskälen anförde tingsrätten:
Åklagaren har gjort gällande att A.D. genom att bära en iögonenfallande armbindel med ett nazistiskt hakkors gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp. Vid bedömning av frågan om han har gjort sig skyldig till ett sådant brott bör först beaktas 2 kap. 1 § regeringsformen enligt vilken varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet vilket innebär frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka känslor. Enligt 2 kap.12 och 13 §§regeringsformen får dock yttrandefriheten under vissa förutsättningar begränsas. En sådan begränsning har gjorts genom bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp.
För hets mot folkgrupp döms den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Av förarbetena till bestämmelsen om hets mot folkgrupp framgår att ordet meddelande bör ges en vidsträckt innebörd och omfatta inte endast muntlig eller skriftlig framställning utan även t.ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan anses som skrift (NJA II 1970 s. 531 f). Den av bestämmelsen skyddade kretsen utgörs inte enbart av folkgrupper av bestämt nationellt eller etniskt ursprung. Den omfattar även invandrare som grupp (NJA II 1982 s. 146 ff). För straffbarhet krävs inte att någon uttrycklig folkgrupp utpekas.
Bärande av en armbindel med ett nazistiskt hakkors kan således i och för sig anses innefatta ett meddelande om att bäraren sympatiserar med nazistiska åsikter och värderingar. Nazismen kännetecknas av ett förhärligande av den nordiska rasen och ett mycket starkt förakt för andra folkgrupper vilket under den nazistiska perioden i Tyskland bl.a. ledde till en systematisk utrotning av miljontals människor, främst judar.
Ansvar enligt 16 kap 8 § brottsbalken förutsätter att meddelandet sprids. I detta fall har A.D. burit armbindeln under fem minuter i en mindre, likasinnad kamratgrupp utan att någon annan person än polismännen lagt märke till den. Polismännen kom till platsen, inte i anledning av armbindeln, utan på grund av högt störande ljud. Såvitt framgår av utredningen har A.D. anskaffat armbindeln för att ha den på väggen i sin bostad.
Av 16 kap. 8 § brottsbalken kan inte direkt utläsas att A.D:s aktuella handlande utgör ett brott. Med hänsyn till den restriktivitet som skall iakttas när det gäller att tillämpa ett straffstadgande extensivt och mot bakgrund av den grundläggande bestämmelsen om individens yttrandefrihet anser tingsrätten att A.D:s förfarande inte kan anses utgöra hets mot folkgrupp. Med hänsyn till ovan redovisade faktiska omständigheter anser tingsrätten för övrigt att A.D. inte kan sägas ha spritt ett meddelande på sätt som i sig krävs för ansvar enligt 16 kap. 8 § brottsbalken. Åtalet skall således ogillas.
Åklagaren överklagade domen med yrkande om bifall till åtalet.
A.D. lät sig inte avhöra i hovrätten.
Åklagaren åberopade som bevisning P.S:s uppgifter såsom de antecknats i tingsrättens dom samt ett fotografi.
Hovrätten för Västra Sverige (1997-02-24, hovrättslagmannen Anders Thunved, hovrättsrådet Per Westerling och tf. hovrättsassessorn Gunilla Fransson) fastställde tingsrättens domslut.
I domskälen anförde hovrätten:
Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken skall den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp.
Som exempel på meddelande som omfattas av bestämmelsen nämns i förarbetena åtbörder och framställning i bild som ej kan anses som skrift. En jämförbar indirekt åsiktsyttring kan vara bärande av emblem eller uppträdande i viss klädsel (NJA 1996 s. 577). Att bära en armbindel med hakkors skulle därför i och för sig kunna falla in under bestämmelsen.
För straffbarhet krävs det även att meddelandet har spritts. Det uppställs dock inget krav om att spridningen skall ha skett till allmänheten. Kriminaliseringen omfattar emellertid inte spridning inom den helt privata sfären och enligt förarbetena är ett meddelande spritt i lagens mening först när det har nått ut till mer än ett fåtal personer (NJA II 1988 s. 541).
Då det inte är närmare utrett i målet hur många personer som lagt märke till den armbindel som A.D. bar finner hovrätten inte visat att meddelandet spritts till mer än ett fåtal. Åtalet för hets mot folkgrupp kan därför redan på denna grund inte vinna bifall.