RH 1997:40

Åklagaren yrkade ansvar för de tilltalade för brott mot ordningslagen jml 2 kap. 3 §, 4 § och 29 § 1 st. 1 p. ordningslagen (1993:1617) enligt följande gärningspåstående.

J.S., J.A., J.K., H.M., J.S., K.N. och J.A. har 1995-10-06 uppsåtligen eller av oaktsamhet arrangerat en danstillställning för cirka 300 personer i lokalen Skylten på Oskarsgatan i Linköping utan föreskrivet tillstånd.

De tilltalade bestred ansvar för brott och åberopade att det varit fråga om en privat fest då det för tillträde till arrangemanget krävts inbjudan.

Linköpings tingsrätt (1996-06-11, rådmannen Peter Sundström samt nämndemännen Lennart Hardesköld, Anna-Brita Hulth och Göte Goding) ogillade åtalet.

Tingsrätten anförde: Åklagaren har lagt de tilltalade till last att de utan föreskrivet tillstånd arrangerat en danstillställning. Jämlikt 2 kap. 4 § ordningslagen krävs tillstånd för att anordna en offentlig danstillställning. Vad angår arrangemangets karaktär av danstillställning har av utredningen framgått följande. I inbjudan har angetts: "Härmed inbjudes ni att deltaga i G-MAGS megaparty på Skylten den 6:e Oktober. Bra musik, spex och ett avslutande megarave! Kostnaden är endast 30 kr. Egna njutningsmedel medtages och avnjutes på plats. Festen börjar kl. 22.00 och håller på till kl. 03.00. TAG MED DETTA KORT TILL ENTRÉN." De tilltalade har bestritt att dans varit det huvudsakliga syftet med arrangemanget. De har uppgett att tillställningen anordnats för att ge ungdomar i gymnasieåldern möjlighet att komma tillsammans för att främst prata, lyssna på musik m.m. Dans har dock varit ett inslag, vilket också angetts i inbjudan genom uttrycket "megarave".

Begreppet danstillställning definieras inte i ordningslagen. Inte heller ger lagens förarbeten någon närmare ledning för bedömningen av innehållet i begreppet. Det framstår dock inte som rimligt att beteckna varje tillställning där dans förekommer som danstillställning. Denna uppfattning vinner visst stöd i doktrinen där det talas om blandade tillställningar där dans kan utgöra ett av flera inslag. Följaktligen bör, för att en tillställning skall betraktas som danstillställning, dansen vara det huvudsakliga inslaget i arrangemanget medan en blandad tillställning bör kunna falla in under beteckningen "liknande nöjestillställning" i 4 § 2 st. ordningslagen. Av utredningen har inte framgått att de tilltalade haft för avsikt att dans skulle utgöra det huvudsakliga inslaget i den aktuella tillställningen eller att så ändock blivit fallet. Åtalet skall därför ogillas.

Åklagaren fullföljde talan.

De tilltalade bestred ändring.

Göta hovrätt (1997-02-07, hovrättslagmannen Lennart Thorelli samt hovrättsråden Klas Mogren och Hans Träff, referent) biföll åtalet och dömde de tilltalade jämlikt 2 kap. 29 § första stycket 1 p. ordningslagen (1993:1617) för överträdelse av bestämmelsen i 2 kap. 4 § ordningslagen till böter 600 kr vardera.

Hovrätten anförde: Av vad de tilltalade och P.K. berättat har framkommit i huvudsak följande. De sju ungdomarna hyrde tillsammans lokalen av kommunen genom P.K., såsom de gjort vid fyra tillfällen tidigare. Syftet med förhyrningen var att få tillgång till en lokal där de kunde anordna en fest för gymnasieelever och där prata med varandra, lyssna på musik och även dansa. Det huvudsakliga syftet var sålunda inte att anordna dans utan att få en gemensam samlingspunkt för ungdomar. De visste att tillstånd krävdes om det inte rörde sig om en privat fest, men de ansåg att tillstånd ej erfordrades för denna fest. Den liknade de tidigare festerna de anordnat och då hade de inte heller ansökt om tillstånd. De hyrde en ljud- och ljusanläggning och tryckte upp 500 inbjudningskort med den text som anges i tingsrättens dom. Korten delades ut till ungdomar på tre gymnasieskolor där de själva var elever. De flesta korten delade de själva ut till de personer som de ville skulle komma på festen, men det förekom även att de gav någon de kände ytterligare kort för vidare distribution. Den som utnyttjade ett kort skrev själv sitt namn på kortet. De förde ingen lista över de personer som skulle få kort. Den som kunde visa upp ett sådant kort i entrén till lokalen kom mot betalning in på festen. Någon eller några av de tilltalade stod i entrén och kontrollerade insläppet. Vid entrén fanns också två vakter eller "entrévärdar", vilket var ett krav från P.K.. Lokalen rymmer cirka 370 personer och som regel kom omkring 300 personer till festen, så även under den i målet aktuella kvällen. I lokalen fanns 12 till 15 bord med sex eller sju sittplatser vid varje bord. Det fanns en uppbyggd scen och framför den en öppen golvyta under ett spegeltak. Något egentligt dansgolv fanns dock inte. Det fanns kioskförsäljning som uthyraren ansvarade för. Musik via högtalare spelades under hela kvällen och de sju arrangörerna turades om att som diskjockey sköta musikanläggningen. Ljudnivån på musiken var "ganska hög". De turades även om med andra sysslor såsom att plocka undan från bord och "stå i garderoben", men de deltog mer i själva festen än vad de arbetade. Under kvällen roade sig festdeltagarna såsom man gör på en fest genom att umgås, lyssna på musik och dansa. Eftersom sittplatserna var begränsade till antalet stod många upp utan att de därför dansade. - Hyran av lokalen uppgick till 1 000 kr, ersättningen till uthyraren för vakter och annat till 1 600 kr och hyran för ljus- och ljudanläggningen till 1 000 kr. Entréavgiften var 30 kr men alla behövde inte betala entré varför överskottet för var och en av de sju arrangerande ungdomarna blev "några hundralappar". De söker numera tillstånd för sina fester och erhåller sådant utan några problem.

Hovrättens bedömning.

Enligt 2 kap. 4 § andra stycket ordningslagen (1993:1617) krävs tillstånd för att anordna offentlig tillställning om det är fråga om t.ex. en offentlig danstillställning. För att en tillställning skall anses som offentlig krävs, enligt 2 kap. 3 § andra stycket ordningslagen, att den anordnas för allmänheten och att allmänheten har tillträde till den. En tillställning är, enligt sista stycket samma paragraf, att anse som en tillställning som allmänheten har tillträde till om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med en sådan tillställning.

Allmänt gäller att regleringen kring de offentliga tillställningarna är betingad av i första hand ordnings- och säkerhetshänsyn. Begreppet offentlig tillställning har därvid betydelse bland annat för att avgränsa kravet på tillstånd för den som anordnar en sådan tillställning. Offentlighetsrekvisitet har härvidlag en avgörande betydelse eftersom det i princip krävs att allmänheten har tillträde till tillställningen för att den skall anses vara en offentlig sådan, och regleringen i ordningslagen om tillstånd omfattar inte enskilda tillställningar eller fester. Av vikt är även vad som skall förstås med tillställning.

Det har inte ansetts möjligt att i en generell definition ange, vad som skall förstås med en tillställning. I 2 kap. 3 § ordningslagen har därför, liksom tidigare i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster, räknats upp de vanligaste slagen av offentliga tillställningar. Av förarbetena till 1956 års lagstiftning framgår att exemplifieringen tar sikte på vad som vanligen brukar kallas allmänna folknöjen. Ett särskilt problem har i detta sammanhang de s.k. blandade tillställningarna ansetts vara. Därmed avses sammankomster, vid vilka förekommer mindre inslag av underhållning eller förströelse, exempelvis ett föredrag, som efterföljs av en danstillställning. I princip kan då tänkas att olika regler blir att tillämpa på de olika delarna av sammankomsten; föredraget hänförs under begreppet "allmän sammankomst" och danstillställningen till "offentlig tillställning". I de fall tvekan uppstår, om en tillställning är att hänföra till det ena eller andra slaget, bör i regel den bestämmelse anses tillämplig som anger den större friheten. I viss mån liknande synpunkter som nu sagts skulle kunna tillämpas om i samband med något som ej i och för sig är att hänföra till en tillställning t.ex. servering på restaurang förekommer inslag av underhållning. Så snart man kan betrakta detta inslag som en självständig tillställning, vilket i regel torde vara fallet, bör det emellertid falla under bestämmelserna om offentliga tillställningar. (Prop 1956 nr 143 s. 154f).

Offentlighetsrekvisitet har inte heller getts någon klar och entydig avgränsning. Med offentlig tillställning avses dock sådan tillställning som anordnas för allmänheten, vari ligger en avsikt hos anordnaren att samla publik. Dock har ansetts att det inte föreligger något ovillkorligt krav på att var och en skall ha tillträde till en tillställning för att det skall vara fråga om en offentlig tillställning. Samtidigt har deltagarantalet vid t.ex. en sammankomst inte ansetts ha någon självständig betydelse för att avgöra om sammankomsten varit enskild eller allmän. Enligt Justitieombudsmannen är det emellertid klart att ett litet antal deltagare, mellan fem och tio personer, är en omständighet som vid en samlad bedömning kan ha avgörande betydelse, (JO 1975 s. 92).

Bestämmelsen i 2 kap. 3 § sista stycket ordningslagen syftar till att förhindra att en anordnare av en tillställning genom olika manövrer kringgår lagens föreskrifter om offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen är enskild, när de faktiska förhållandena utvisar att den är offentlig (prop 1992/93:210 s. 244). Som exempel på ett arrangemang som enligt bestämmelsen bör betraktas som en offentlig tillställning har nämnts att en skolklass avser att anordna en danstillställning och varje elev ges möjlighet att bjuda in fem personer, vilka inte behöver ha någon särskild anknytning till den aktuella skolan eller till den person som står för inbjudan. Antalet deltagare kan då komma att uppgå till 100-200 personer och förutsättningarna för tillträde till tillställningen är därför sådana att den bör anses som en tillställning som allmänheten har tillträde till, (Persson, Ordningslagen, 1994,s.75).

I förevarande fall har J.S. och medtilltalade anordnat en tillställning där de vänt sig till en personkrets av cirka 500 skolungdomar med vilka de varit mer eller mindre bekanta. Till dessa personer har överlämnats ett inbjudningskort där mottagaren själv fått skriva sitt namn om han/hon velat utnyttja kortet som entrébiljett. Den som därefter kunnat visa upp ett sådant kort har fått tillträde till tillställningen. Det är därför inte fråga om en tillställning som varit tillgänglig endast för en bestämd eller sluten krets av personer. Med hänsyn till omfattningen av den krets som ägde tillträde och de villkor som gällde för tillträdet får det anses ha varit fråga om en offentlig tillställning.

Vid sådant förhållande krävs tillstånd om det är fråga om en offentlig danstillställning. Härvidlag får en helhetsbedömning göras av de faktorer som inverkar på ställningstagandet. En ljud- och ljusanläggning har hyrts till festen, musik har spelats på hög volym under hela tiden som tillställningen varade och det är ostridigt att dans förekommit. Detta visar klart att arrangörerna avsett att musik och dans skulle utgöra ett huvudsakligt inslag vid tillställningen. Inbjudningskortets utformning med uttryck som "megarave" talar även härför. Av utredningen framgår inte hur många som vid varje tidpunkt dansade men det saknar avgörande betydelse för bedömningen. Hovrätten finner vid en helhetsbedömning av vad som framkommit i utredningen att det varit fråga om en danstillställning som varit offentlig.

För att anordna en sådan tillställning krävs tillstånd och det är i målet ostridigt att tillstånd saknats. J.S. och medtilltalade har hävdat att de varken uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot tillståndskravet. Utredningen i den delen har visat att J.S. och medtilltalade kände till att det krävdes tillstånd för att anordna en tillställning, som inte var en enskild tillställning eller en privat fest. Såvitt framkommit har de resonerat om detta sinsemellan och med P.K. men inte med företrädare vid behörig tillståndsmyndighet. Med hänsyn härtill och med beaktande av arten och omfattningen av tillställningen måste det anses att J.S. och medtilltalade av oaktsamhet brutit mot kravet på tillstånd. Utredningen har visat att samtliga sju ungdomar medverkat i gärningen i lika mån. De skall därför samtliga dömas för gärningen. Straffet skall bestämmas till ett bötesstraff som, med hänsyn till omständigheterna, kan sättas relativt lågt. Skäl att meddela påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § brottsbalken, såsom gjorts gällande, föreligger ej.

Målnummer B 792/96