2

Liknande bestämmelser finns i nu gällande ordningsstadga. Bland de nya

föreskrifterna märks förbud för den som ej fyllt 16 år att inom stads-

planelagt område i stad, köping in. fl. orter utan tillstånd utomhus skjuta

med luft- eller fjäderbössor.

Offentliga tillställningar, varmed avses teaterföreställningar, danstill­

ställningar, idrottstävlingar och liknande tillställningar, regleras i allmän­

na ordningsstadgan. Tillstånd skall fordras för anordnande endast av vissa

särskilt angivna slag av tillställningar ävensom för tillställningar som an­

ordnas på allmän plats. I övrigt skall i regel endast fordras en anmälan.

Bestämmelserna innebär ej oväsentliga lättnader i förhållande till vad som

nu gäller. Så t. ex. kommer tillstånd ej att erfordras för anordnande av

idrottstävling. Vidare gives bestämmelser om tillträdesrätt till offentlig

tillställning, upplösningsrätt, barns medverkan in. in. I anslutning till

bestämmelser om ordningshållning vid offentlig tillställning föreslås ge­

nerellt förbud mot att vid tillställning som äger rum inomhus eller utom­

hus inom inhägnat område förtära rusdrycker annat än i samband med

tillåten utskänkning därav. Vidare har upptagits en bestämmelse om i

vilken utsträckning anordnare skall kunna åläggas att svara för ordnings­

hållning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter.

Församlingsrätten har ansetts vara av den vikt att den bör regle­

ras i lag. Bestämmelserna har upptagits i lagen om allmänna sammankom­

ster. Med sammankomnst avses t. ex. sammankomst för överläggning, opini­

onsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, föreläs­

ning, föredrag, religionsövning m. m. Beträffande sammankomster har

gjorts betydande lättnader i förhållande till vad som nu gäller. Tillstånd att

anordna allmän sammankomst skall fordras endast om den anordnas utom­

hus å allmän plats. Anmälan om sammankomst skall enligt förslaget ske

endast i mycket begränsad omfattning. Ordningshållning vid allmän sam­

mankomst genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter skall

alltid åvila samhället. I lagen gives vidare bestämmelser om tillträdesrätt,

upplösningsrätt m. m.

I lagen om skyldighet att renhålla gata m. m. regleras vem renhållnings-

skyldigheten skall åvila. Renhållning inom stadsplanelagt område i stad,

köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad

gäller, föreslås i princip skola åvila samhället, då fråga är om gata, torg,

park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. Under vissa förut­

sättningar skall dock fastighetsägaren kunna åläggas att svara för ren­

hållning av gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme

utanför fastigheten. I lagen har upptagits en särskild bestämmelse enligt

vilken Kungl. Maj :t må medgiva att i fråga om fullgörandet av renhåll-

ningsskyldigheten skall gälla annan ordning än som föreskrives i lagen.

Författningsförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 är 1956

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

3 §•

Allmän plats, som i 2 § första stycket sägs, skall genom tjänliga renhåll-

ningsåtgärder, genom snöröjning jämte undanskaffande av snö och is

ävensom genom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka hål­

las i sådant skick, som med hänsyn till ortsförliållandena, platsens belä­

genhet inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga

anspråk.

Till renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och ned­

skräpande föremål ävensom av sand som påförts till motverkande av halka,

rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt

annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.

Angående fullgörandet av renhållningsskyldighet, som nu sagts, är stad­

gat i lagen om skyldighet att renhålla gata m. in.

4§.

Byggnader samt ställningar, skyltar och andra liknande anordningar skola

ägnas sådan tillsyn att fara icke uppkommer för dem som färdas eller

uppehålla sig å allmän plats. Snö och is, som genom ras kan vålla olycks­

fall för sådan vägtrafikant, skall avlägsnas från tak, rännor och dylikt.

5

§•

Den som upptager vak eller isränna, verkställer schaktning eller gräv­

ning eller utför annat liknande arbete, vilket med hänsyn till platsens be­

lägenhet och omständigheterna i övrigt medför fara för annan, är skyldig

vidtaga de åtgärder som erfordras till förebyggande av faran.

Vid brunnar skola vidtagas sådana skyddsanordningar, som med hänsyn

till platsens belägenhet och övriga omständigheter kunna anses påkallade.

6

§.

Inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle, där bygg­

nadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, må sprängning, fyrver­

keri och skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av poliskam­

maren, där sådan finnes, och eljest av polischefen i orten.

Den som ej fyllt sexton år må ej heller inom område, som nyss nämnts,

utan sådant tillstånd för skjutning utomhus begagna luft- eller fjäderbössor

eller luft- eller fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler

kunna utskjutas.

Skjutbana, som ej hör till krigsmakten, må icke tagas i bruk innan den

godkänts av myndighet, som i första stycket sägs.

7 §■

De ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen, som för

kommun eller del därav finnas erforderliga och ej angå förhållanden, om

vilka annorledes är bestämt, meddelas i lokal ordningsstadga.

6

11

§•

Därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordent­

liga förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger Konungen, eller efter

Konungens bemyndigande, länsstyrelsen förordna, att offentlig tillställning

icke må hållas inom visst län eller del därav.

12

§.

Å allmän plats må offentlig tillställning ej anordnas utan tillstånd av

polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även eljest för anordnande av offentlig dans­

tillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt därmed

jämförlig nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i motorsport

samt professionell boxning och brottning.

13 §.

Vill någon i stad eller köping anordna annan offentlig tillställning än

sådan för vilken fordras tillstånd, skall därom göras anmälan till polis­

myndigheten.

Om det finnes erforderligt för ordningens upprätthållande, må länssty­

relsen förordna, att vad som föreskrivits för stad och köping skall gälla även

inom annan kommun eller del därav; tillställningar som hållas inomhus må

därvid undantagas.

Befrielse från anmälningsskyldighet må av polismyndigheten, i den mån

det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, medgivas sammanslutning

eller annan anordnare beträffande tillställningar av visst slag.

14 §.

Ansökan om tillstånd att anordna offentlig tillställning skall göras skrift­

ligen i god tid före tillställningen och om möjligt å sådan tid, att ansökan

är polismyndigheten tillhanda senast å femte dagen före tillställningen.

Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för

tillställningen samt dennas art och huvudsakliga utformning. Erfordras

utöver vad ansökan innehåller ytterligare uppgifter, äger polismyndigheten

förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock själv för­

anstalta om utredning. För undersökning som kräver särskild fackkunskap

må på anordnarens bekostnad anlitas sakkunnig.

Ej må, utom då medgivande enligt 10 § eller 21 § första stycket påkallas,

föreläggande avse skyldighet att tillhandahålla handling angående eller

redogörelse för innehållet i dramatisk eller annan muntlig framställning

som är avsedd att förekomma vid tillställningen.

Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Inne­

bär beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

10

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

28 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 2—6 §§ eller underlåter någon att

hörsamma föreskrift, förbud eller påbud som meddelats med stöd av 8 §

denna stadga eller bryter någon mot bestämmelse i lokal ordningsstadga

eller i reglemente eller taxa som avses i 25 §, straffes med böter, högst

trehundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har

därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter

ådömas.

Handlar barn, som ej fyllt femton år, i strid mot bestämmelserna i 6 §

första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas

på,sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han icke gjort vad på

honom ankommit för att förhindra förseelsen.

29 §.

Med dagsböter straffes

1) den som anordnar offentlig tillställning utan att hava erhållit till­

stånd, där sådant erfordras, eller som anordnar offentlig tillställning i

strid mot förbud enligt 10 eller 11 §;

2) den som fortsätter offentlig tillställning sedan beslut meddelats om

dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 20 § förnyar offentlig till­

ställning;

3) den som anordnar offentlig tillställning, varom anmälan skall ske, utan

att anmälan blivit rätteligen gjord, eller som, då polismyndigheten medgivit

befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrättelse för

befrielsen stadgat villkor;

4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd

uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upp­

lysning;

5) den som icke efterkommer av polismyndigheten för offentlig till­

ställning meddelade föreskrifter; samt

6) den som bryter mot bestämmelserna i 21 § första eller andra stycket.

Vid förseelse mot 21 § första stycket skall jämväl den som har vårdnaden

om barnet straffas på sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han

icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen.

Den som bryter mot bestämmelsen i 16 § andra stycket straffes, där ej

gärningen är belagd med straff i annan författning, med böter, högst tre­

hundra kronor.

Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å upp-

giftsskyldighet beträffande tillställning som må hållas utan tillstånd skall

dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till omständig­

heterna kan anses ursäktlig och ej vållat någon olägenhet, samt ej heller

om tillställningen icke kommit till stånd.

12

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning eller lokala ordningsstadgar

eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna

stadga.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts

genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället till-

lämpas.

Kungl. Maj. ts proposition nr li3 är 1956

34 §.

Vad i denna stadga föreskrives angående antagande av lokal ordnings­

stadga skall äga tillämpning redan före den 1 januari 1958, dock att sådan

stadga ej må träda i kraft förrän nämnda dag.

35 §.

Från och med den 1 januari 1958 intill dess annorlunda förordnas skall

i stället för bestämmelsen i § 14 andra stycket ordningsstadgan för rikets

städer gälla följande.

Inom tättbebyggd del av stad, köping och annat samhälle, där byggnads­

lagens bestämmelser för stad äga tillämpning, skola gårdar, portgångar och

andra dylika till byggnader hörande yttre utrymmen hållas i snyggt och

för sundheten tillfredsställande skick. Den som försummar att fullgöra

sitt åliggande härutinnan, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

13

Förslag

till

Lag

om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å allmän sammankomst som hålles för över­

läggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägen­

het, eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning

eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religions­

övning.

Såsom allmän skall anses sammankomst som anordnas för allmänheten

eller till vilken allmänheten äger tillträde eller som, med hänsyn till de

villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med sammankomst

som nyss sagts.

Bestämmelserna skola gälla även om vid sammankomsten förekomma

mindre inslag som avse underhållning eller förströelse.

2

§•

Därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordent­

liga förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger Konungen eller efter

Konungens bemyndigande länsstyrelsen förordna, att allmän sammankomst

icke må hållas inom visst län eller del därav.

3 §•

Utan tillstånd av polismyndigheten må allmän sammankomst ej hållas å

gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller bygg-

nadsplan utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, å sådan

del av hamnområde som är tillgänglig för allmänheten eller å allmän väg

eller annat område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän sam­

färdsel.

Vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas, skall beaktas vikten ur

allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålles.

4 §•

Vill någon i stad eller köping anordna allmän sammankomst å annan

plats utomhus än i 3 § sägs, skall anmälan därom göras till polismyndig­

heten.

14

Om det finnes oundgängligen erforderligt för ordningens upprätthållande,

må länsstyrelsen förordna, att vad sålunda föreskrivits för stad och

köping skall gälla även inom annan kommun eller del därav, så ock att i

stad, köping eller annan kommun eller del därav anmälningsskyldighet skall

föreligga även beträffande allmänna sammankomster som hållas inomhus,

dock med undantag för sådana som äro att hänföra till religionsövning eller

föreläsning vid läroanstalt eller föreläsning eller föredrag i folkbildande

syfte.

Befrielse från anmälningsskyldighet må av polismyndigheten, i den mån

det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, medgivas sammanslutning,

samfund eller annan anordnare beträffande sammankomster av visst slag.

5 §.

Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall göras skrift-

ligen i god tid före sammankomsten och om möjligt å sådan tid att ansökan

är polismyndigheten tillhanda senast å femte dagen före sammankomsten.

Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för

sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning.

Erfordras utöver vad ansökan innehåller jdterligare uppgifter, äger polis­

myndigheten förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock

själv föranstalta om utredning. Ej må föreläggande avse skyldighet att till­

handahålla handling angående eller redogörelse för innehållet i föredrag,

tal eller annan muntlig framställning som är avsedd att förekomma vid

sammankomsten.

Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Inne­

bär beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

Kungi. Maj. ts proposition nr H3 dr 1956

6

§.

Anmälan om allmän sammankomst skall göras skriftligen eller muntligen

och om möjligt å sådan tid att den är polismyndigheten tillhanda senast ä

tredje dagen före sammankomsten.

Anmälan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för

sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning. Där så er­

fordras må polismyndigheten förelägga anordnaren att inkomma med när­

mare upplysningar i nämnda hänseenden.

7 §•

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid sammankomsten

samt är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å

ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsido­

sätter sådan föreskrift må avvisas.

Vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas att anordnaren ej åsamkas

onödig kostnad eller sammankomstens hållande eljest onödigt försvåras.

16

Beslut som på grund av denna lag meddelas av länsstyrelse eller polismyn­

dighet eller polischefen i stad, där denne ej är polismyndighet, skall utan

hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

14 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad med poliskammare denna

och i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i övriga delar

av riket polischefen i orten, dock att stadsfullmäktige äga besluta att polis­

chefen i orten skall vara polismyndighet i stället för magistrat eller kom­

munalborgmästare.

15 §.

Med dagsböter straffes

1) den som anordnar allmän sammankomst utan att hava erhållit till­

stånd, där sådant erfordras, eller som anordnar sammankomst i strid mot

förbud enligt 2 §;

2) den som fortsätter allmän sammankomst sedan beslut meddelats om

dess upplösning eller i strid mot förbud enligt It § förnyar allmän sam­

mankomst ;

3) den som anordnar allmän sammankomst, varom anmälan skall ske,

utan att anmälan blivit rätteligen gjord eller som, då polismyndigheten

medgivit befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrät­

telse för befrielsen stadgat villkor;

4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd

uPPgifl

angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upp­

lysning;

5) den som icke efterkommer av polismyndigheten för allmän samman­

komst meddelade föreskrifter; samt

6) den som bryter mot bestämmelsen i 12 § första stycket.

Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å

uPPgiftsskyldighet beträffande sammankomst som må hållas utan till­

stånd skall dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till

omständigheterna kan anses ursäktlig och ej vållat någon olägenhet, samt

ej heller om sammankomsten icke kommit till stånd.

16 §.

Har anordnare av allmän sammankomst begått överträdelse som i 15 §

avses, må, efter ty prövas skäligt, förklaras förverkat till kronan vad som

uppburits i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande av samman­

komsten. Har vederlaget utgått i annat än penningar och finnes det ej i

behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Förslag

till

Lag

om skyldighet att renhålla gata m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Renhållning i stad inom område, för vilket stadsplan fastställts, av gata,

torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg åvilar staden.

Samma lag vare beträffande snöröjning jämte undanskaffande av snö och

is ävensom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka i den

mån ej åtgärden ankommer på kronan såsom väghållare.

I fråga om annan i stadsplan ingående mark i stad än i första stycket

sägs, som är upplåten till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, åvilar

där avsedd skyldighet, vilken ej skall fullgöras av kronan eller staden såsom

väghållare, den som enligt gällande föreskrifter eller överenskommelse eller

av ålder svarar för densamma.

2

§•

Ägare av fastighet inom område, som i 1 § första stycket sägs, må genom

beslut av stadsfullmäktige åläggas att fullgöra skyldighet som i nämnda

paragraf avses, såvitt angår gångbana eller annat för gångtrafiken erforder­

ligt utrymme utanför fastigheten. Beslutet skall underställas Konungens

prövning, såframt på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke

ålegat honom.

Med fastighets ägare skall jämställas den som enligt kommunalskatte­

lagen i ägares ställe har skatteplikt för fastigheten.

3 §•

När särskilda skäl föranleda därtill må Konungen, på hemställan av

stadsfullmäktige, medgiva att i fråga om fullgörandet av i 1 § avsedda

skyldigheter viss annan ordning skall gälla för staden än som föreskrives

i denna lag.

4 §•

Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning för köping

ävensom annat samhälle, där bestämmelserna för stad i byggnadslagen den

30 juni 1947 skola tillämpas. I sådant samhälle äger den myndighet som

eljest utövar samhällets beslutanderätt den befogenhet som i stad tillkom­

mer stadsfullmäktige.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 december 1953 (nr 754)

om införande av kommunallagen

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 18 december 1953 om införande

av kommunallagen skall upphöra att gälla samt att 11 § samma lag skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11

§•

Där köping------------ särskilda föreskrifter.

Där särskilda skäl därtill äro, må Konungen besluta att område på landet,

som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle, vilket äger

att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de angelägenheter, som

föranledas av allmänna ordningsstadgans tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Förslag

""

till

Förordning

om ändring i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)

angående biografföreställningar

Härigenom förordnas, dels att §§ 2 och 9 förordningen den 22 juni 1911

angående biograf föreställningar skola upphöra att gälla, dels ock att §§ 1,

4, 7 och 8 samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

§ 1.

I fråga om offentlig förevisning av rörliga fotografiska bilder (biograf­

film) skall, utöver vad eljest finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.

§ 4.

Vid föreställning -— — -— nedan sägs.

Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest film, som icke berör försvaret

eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden och icke heller upp­

tagits från luften, troget skildrar nyligen inom riket inträffade händelser

och förevisas under en tid av högst 10 dagar efter det de skildrade händel­

serna ägt rum; dock att ej heller i sådant fall filmen må förevisas, innan

den godkänts i stad av poliskammare eller polismästare, där sådan finnes,

och i annan stad av magistraten eller kommunalborgmästaren samt på lan­

det av polischefen i orten.

§ 7.

Har film------------bevis (förbudskort).

Har film---------— äga tillträde.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 4

andra stycket sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning —------- i stämpelförordningen.

Har ur------------av filmnegativet.

Del, som------------statens biografbyrå.

^§ 8

.

Med dagsböter straffes den som överträder föreskrifterna i § 3 eller § 4.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

1 Senaste lydelse, se beträffande §§ 1 och 8 SFS 1944:431 samt beträffande §§ 4 och 7

SFS 1954:512.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

23

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 febru­

ari 1956.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, stats­

råden

Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om allmän ord­

ningsstadga m. m. samt anför.

I. Inledning

Den nuvarande ordningsstadgan för rikets städer utfärdades den 24 mars

1868 och trädde i kraft den 1 januari 1869. Den gäller, såsom framgår av

namnet, i första hand endast för städer, men länsstyrelsen kan efter beslut,

som skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, förordna att vad i stadgan

är föreskrivet om stad även skall gälla för köping, hamn, fiskeläge och

annat ställe med större sammanträngd befolkning. Länsstyrelsen kan även

föreskriva, att stadgans bestämmelser om offentliga tillställningar skall

gälla visst område invid eller i närheten av stad. Vidare gäller enligt en sär­

skild kungörelse vissa bestämmelser i ordningsstadgan, nämligen de som

avser s. k. allmänna folknöjen, även på landsbygden. Någon allmän ord-

ningsförfattning avseende den egentliga landsbygden finns däremot icke.

Trots den långa tid som förflutit sedan ordningsstadgans tillkomst har

några mera genomgripande ändringar av stadgan icke vidtagits utan stad­

gan består ännu i stort sett oförändrad. De i stadgan upptagna allmänna

ordningsföreskrifterna härrör sålunda i viktiga delar från en tid med andra

sociala och ekonomiska förhållanden. Flera av de ordningsfrågor, som vid

stadgans tillkomst var aktuella, har efter hand förlorat mycket av sin bety­

delse medan andra trätt istället och åtskilliga ämnen som behandlas i stad­

gan har sedermera blivit föremål för speciell reglering. Vidare är bestäm­

melsernas språkliga utformning påfallande ålderdomlig. Ordningsstadgan

har till följd härav kommit att framstå såsom alltmer ofullständig och för­

åldrad. Sedan länge har också frågan om en reformering av stadgan varit

aktuell. Särskilt har — till följd av nöjeslivets snabba utveckling -—- spörs­

målet om ändrade bestämmelser angående nöjestillställningar uppmärk­

24

sammats. Behovet av en översyn av ordningsstadgan föranledde Kungl.

Maj:t att den 11 november 1938 uppdraga åt landshövdingen A. Lidén att

såsom sakkunnig utreda frågan. Sedan ytterligare en sakkunnig tillkallats

framlade de båda sakkunniga — som antog benämningen ordningsstadge-

utredningen — den 8 november 1944 betänkande med förslag till allmän

ordningsstadga in. in. (SOU 1944:48).

Den föreslagna stadgan hade karaktären av en allmän ordningsstadga,

vari ordningsföreskrifter meddelades för hela riket. Flertalet av de mate­

riella föreskrifterna i 1868 års stadga ansågs alltjämt böra gälla och över­

fördes därför, efter redaktionell omarbetning, till den nya stadgan. Denna

innefattade emellertid också väsentliga nyheter. Sålunda hade i stadgan in­

arbetats ett stort antal föreskifter som saknade motsvarighet i gällande

ordningsstadga men som allmänt förekom i lokala ordningsstadgor. Den

föreslagna stadgan kom därigenom att erhålla ett betydligt större omfång

än den gällande och upptog 76 paragrafer fördelade på fyra avdelningar

mot 30 paragrafer i gällande stadga.

Ordningsstadgeutredningens förslag remitterades till ett stort antal myn­

digheter och organisationer. I yttrandena vitsordades allmänt behovet av

en ny stadga, men det framlagda förslaget utsattes för allvarlig kritik såväl

ur mera allmänna synpunkter som beträffande de särskilda stadgandena. I

förstnämnda hänseende riktade sig anmärkningarna särskilt mot det stora

antalet detaljbestämmelser och flertalet remissinstanser ansåg, att stadgans

omfång borde skäras ned avsevärt.

På grund av de anmärkningar, som sålunda i olika avseenden riktades

mot ordningsstadgeutredningens förslag, ansågs detta böra överses av sär­

skilda sakkunniga, vilka även borde ompröva frågan om den författnings-

mässiga regleringen av församlingsrätten. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyn­

digande den 22 september 1949 tillkallades därför nya sakkunniga1 för att

biträda med denna utredning. De sakkunniga — som i det följande benäm­

nes utredningen — har den 23 oktober 1954 avlämnat betänkande i ämnet

(SOU 1954: 37), innefattande bland annat förslag till allmän ordnings­

stadga, lag om allmänna sammankomster och lag angående skyldighet att

renhålla gata m. m. Den föreslagna ordningsstadgan har avsevärt begrän­

sats i förhållande till 1944 års förslag. I lagen om allmänna sammankomster

har upptagits bestämmelser om församlingsrätten, d. v. s. rätten för svenska

medborgare att komma samman till överläggning om allmänt eller enskilt

ärende. Den särskilda lagen angående skyldighet att renhålla gata m. m.

reglerar frågan om vem som skall svara för renhållningen. Någon häremot

svarande författning finns icke för närvarande.

Över de sakkunnigas förslag — som är enhälligt — har efter remiss ytt­

randen avgivits av ett mycket stort antal myndigheter och organisationer.

1 Justitierådet N. J. Regner, ordförande, borgarrådet G. E. Wennström, ledamoten av

riksdagens första kammare, ombudsmannen A. G. Pettersson, advokaten K. J. Y. Häckner,

ledamoten av första kammaren, sekreteraren L. Eliasson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

25

Sålunda har yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagar­

ämbetet, efter hörande av åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statskontoret, statspolisintendenten, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium,

efter hörande av handelskamrarna i riket och svenska hamnförbundet.

Vidare har yttranden avgivits av överståthållaräinbetet och samtliga läns­

styrelser. överståthållarämbetet har bifogat yttranden av stadsfullmäktige

i Stockholm samt av polismästaren, kriminal-, trafik- och ordningspolis­

intendenterna — i det följande benämnda polisen i Stockholm — därstä­

des. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden från samtliga

landsfogdar utom landsfogdarna i Gotlands och Hallands län, vilka dock

deltagit i vederbörande länsstyrelses handläggning av ärendet. Vid läns­

styrelsernas yttranden har även fogats yttranden från 18 polismästare, 15

stadsfiskaler och 39 landsfiskaler, 81 städer, 13 köpingar, 6 municipalsam-

hällen, 61 kommuner, 25 magistrater och 20 kommunalborgmästare samt

10 länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Yttranden har jämväl avgivits av riksbrandinspektören, efter hörande av

svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund, sven­

ska brandbefälsförbundet och Sveriges brandbefäls riksförbund, samt av

domkapitlen i Göteborgs, Härnösands, Luleå, Lunds och Uppsala stift även­

som av 1946 års näringsrättsutredning.

Därjämte har yttranden avgivits av svenska stadsförbundet, svenska lands­

kommunernas förbund, svenska kommunaltekniska föreningen, föreningar­

na Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler och

Sveriges landsfiskaler, svenska polisförbundet, föreningen Sveriges kom­

munalborgmästare, svenska teaterförbundet, svenska tonsättares internatio­

nella musikbyrå (Stim), statens biografbyrå, folkbildningsförbundet, fri­

kyrkliga samarbetskommittén, frälsningsarmén, Sveriges riksidrottsförbund,

Sveriges motorfederation, svenska travsportens centralförbund, Folkets par­

kers centralstyrelse, Folkets husföreningarnas riksorganisation, bygdegår-

darnas riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sve­

riges fastighetsägareförbund, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,

landsorganisationen i Sverige, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

högerns ungdomsförbund, svenska landsbygdens ungdomsförbund, folkpar­

tiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, sven­

ska landsbygdens kvinnoförbund samt folkpartiets kvinnoförbund. Vidare

har i skrivelser till chefen för inrikesdepartementet framförts olika syn­

punkter i anledning av förslagen.

Jag anhåller nu afl till närmare behandling få upptaga frågan om ny

ordningsstadga m. in. och vill då börja med att lämna en översikt av före­

varande lagstiftningsfråga för alt därefter behandla vissa huvudfrågor innan

jag går in på de olika författningsförslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

26

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

II* Översikt av förevarande lagstiftningsfråga

Gällande ordningsstadga för rikets städer

1868 års ordningsstadga för rikets städer består av två från varandra

klart avskilda delar. Den ena delen omfattar de materiella ordningsföre­

skrifterna i stadgan och den andra upptar bestämmelser av övervägande

formell natur.

De materiella ordningsföreskrifterna reglerar förhållanden av vitt skilda

slag. Sålunda finns i stadgan bestämmelser om torg- och gatuhandel, om

tillsyn över djur, om vissa slag av allmänfarlig verksamhet, om skydd för

vissa allmännyttiga anläggningar m. m., om badande utomhus, om gatu-

och gårdsrenhållning, om upplagsplatser samt om offentliga tillställningar.

Några enstaka bestämmelser i stadgan har upphävts i samband med senare

lagstiftning t. ex. vissa hälsovårdsbestämmelser, som upphävdes genom

1919 års hälsovårdsstadga, samt vissa trafikföreskrifter, vilka uteslöts ge­

nom 1951 års vägtrafikförordning. Därjämte har några smärre jämkningar

skett. Bortsett härifrån består ordningsstadgan ännu i stort sett oförändrad,

och av de ursprungliga 30 paragraferna gäller fortfarande 27. Bestämmel­

serna om offentliga tillställningar erhöll i huvudsak sin nuvarande avfatt­

ning 1886 och har därefter endast undergått mindre jämkningar. Med hän­

syn till sin betydelse för församlingsfriheten intar dessa bestämmelser en

central ställning i stadgan. De innehåller den allmänna regeln, att den som

anordnar offentlig tillställning skall göra anmälan därom till polismyndig­

heten, varmed i ordningsstadgan förstås poliskammare, polismästare, magi­

strat eller kommunalborgmästare. I fråga om vissa grupper av tillställningar

nämligen dels sådana av utpräglad nöjeskaraktär, s. k. allmänna folknöjen,

dels vissa tillställningar utomhus är det emellertid enligt ordningsstadgans

§ 13 icke tillräckligt att göra anmälan utan det kräves att polismyndigheten

lämnar sitt tillstånd. Dessutom innehåller ifrågavarande paragraf i ord­

ningsstadgan bl. a. bestämmelser om rätt för polismyndighet att förbjuda

förnyandet av en offentlig tillställning samt om polischefs befogenhet att

upplösa sådan tillställning.

Av de föreskrifter som är av mera formell natur må här nämnas § 20,

som innehåller regler om sättet för åvägabringande av lokala ordnings­

föreskrifter. Den härigenom givna möjligheten att komplettera ordnings­

stadgan har allmänt utnyttjats. Vidare må här erinras om § 30, enligt vil­

ken paragraf länsstyrelsen kan förordna om utsträckning av ordnings­

stadgans tillämplighet till att avse köping m. m.

I anslutning till nyssnämnda bestämmelser om offentliga tillställningar

må i detta sammanhang även nämnas, att lagen den 30 juni 1948 angående

införande av lagen om ändring i strafflagen in. in. innehåller en grundläg­

gande regel på församlingsrättens område. Till 4 § i nämnda lag har näm­

28

samt förordade att polisorganen även i övrigt borde tillerkännas ökade be­

fogenheter på de områden, som berördes av ordningsstadgan. Särskilt i

yttranden från magistrater i mindre städer, kommunalborgmästare och

stadsfullmäktige kritiserades däremot de föreslagna ändrade kompetens-

bestämmelserna. Förslaget ansågs utgöra ett angrepp mot den kommunala

självstyrelsens grundsatser. Från några håll påyrkades rentav införandet

av ett kommunalt veto i fråga om nöjestillställningar. I allmänhet fann man

emellertid bland remissmyndigheterna att redan den föreslagna ordningen

med hörande av kommunala myndigheter var alltför tungrodd och opraktisk.

Beträffande innehållet i övrigt i 1944 års förslag må, i den mån förslaget

icke kommer att nedan närmare behandlas, hänvisas till den redogörelse

därför som finns intagen i utredningens betänkande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

1954 års förslag till allmän ordningsstadga m. m.

Vid tillkallandet av 1949 års sakkunniga framhölls beträffande ordnings-

stadgans omfattning och allmänna utformning bl. a., att befolkningens

ökade rörlighet och kommunikationsväsendets utveckling visserligen torde

ha medfört ett större behov av enhetlig reglering av ordningsangelägen-

heterna än tidigare. Men denna synpunkt syntes icke behöva drivas så långt

som 1944 års utredning tänkt sig. Storstädernas ordningsproblem påkallade

på många punkter en annan och mera ingående reglering än motsvarande

fråga i de små samhällena, överhuvud finge kravet på enhetlighet icke

föranleda att i riksstadgan från lokala stadgor upptoges föreskrifter som

icke kunde anses omfattade av en allmän folkmening. Sådana bestämmelser

skulle innebära ett obefogat tvång på befolkningen i de orter, där de icke

ansetts nödvändiga. Härtill komme att då regleringen av detaljfrågor på

detta område av ålder ansetts tillhöra kommunernas verksamhetssfär så

borde kommunerna icke utan särskilda skäl berövas beslutanderätten i

dessa frågor. Flera föreskrifter som upptagits i ordningsstadgeutredningens

förslag syntes vara av angivna speciella karaktär. Som exempel nämndes

de stadganden, som förbjöd förtäring av pilsnerdricka på allmän plats och

nedskräpning av sådan plats eller reglerade köbildning och användning av

grammofon och högtalare inomhus för öppet fönster, ävensom vissa av be­

stämmelserna om hundar. I den mån föreskrifter av angiven art kunde

anses erforderliga finge de anses höra hemma i lokala stadgor. Beträffande

de offentliga tillställningarna framhölls, att församlingsrätten syntes utgöra

ett så väsentligt element i en demokratisk samhällsordning att dess huvud­

grunder borde fastslås i lag. Frågor om tillställningar av ren nöjeskaraktär

(allmänna folknöjen), idrottstävlingar och andra tillställningar, som icke

åsyftade överläggning om allmänt eller enskilt ärende, ansågs böra alltjämt

regleras i ordningsstadgan.

30

tillställning in. in. Det tredje avsnittet i stadgan innehåller vissa särskilda

bestämmelser såsom angående vad som skall förstås med allmän plats

(20 §), angående antagande och fastställande av lokal ordningsstadga (21

och 22 §§), om reglemente eller taxor för åkare (23 §), om samarbete mel­

lan polismyndighet och övriga ortsmyndigheter (24 §) samt ansvarsbestäm­

melser m. in. (25 och 26 §§).

Den föreslagna lagen om allmänna sammankomster avser allmän sam­

mankomst som hålles för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i

allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning

eller föredrag för meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller

till religionsövning. Utredningen biträder den från många håll framförda

uppfattningen att församlingsrätten bör omgärdas med det skydd som föl­

jer av dess reglering i allmän lag. För att församlingsrättens faktiska inne­

håll ej skall bliva beroende av administrativa tillämpningsföreskrifter —

vilket bleve fallet om lagen inskränkes till att allenast ge uttryck åt en

allmän princip — föreslår utredningen att i lagen meddelas fullständiga

bestämmelser rörande allmänna sammankomster. Den föreslagna lagen

innehåller således en fullständig reglering angående dessa sammankoms­

ter, vad som skall förstås med allmän sammankomst, anmälan och tillstånd,

ordning vid och tillträde till sammankomsten, rätt att upplösa samman­

komst, ansvarsbestämmelser, m. m.

Utredningen framlägger vidare förslag till lag angående skyldighet att

renhålla gata m. m. Angående innebörden av renhållningsskyldigheten har

såsom nämnts föreskrift upptagits i förslaget till allmän ordningsstadga.

Ifrågavarande lag avser att fastslå vem som skall svara för renhållnings­

skyldigheten. Det har ansetts vara en stor brist att fasta normer beträf­

fande gaturenhållningen saknats. Med hänsyn till utvecklingen beträffande

övrig gatuhållning och under beaktande av de faktiska förhållandena, vilka

visar att samhällena självmant i betydande omfattning övertagit alll flera

av renhållningsbestyren, har annat icke ansetts kunna ifrågakomma än att

ansvaret för renhållningen i princip lägges på kommunerna.

Emellertid har icke ansetts motiverat att helt befria fastighetsägarna

från hithörande uppgifter, i synnerhet som det beträffande en del av dessa

arbeten fortfarande kan vara lämpligare att ombesörjandet åligger de sär­

skilda fastighetsägarna än ett centralt renhållningsverk.

Utredningen har därför föreslagit att samtidigt som det primära ansva­

ret för renhållning, snöröjning och övriga hithörande uppgifter överflyt­

tas å samhällena dessa medgives rätt att ålägga fastighetsägarna vissa

skyldigheter härutinnan. De skyldigheter som sålunda må åläggas fastig­

hetsägare har begränsats till att avse gångbana eller annat för gångtrafi­

ken erforderligt utrymme utanför fastighet inom tättbebyggd del av staden

eller samhället. En sådan fördelning överensstämmer nära med vad som

redan tillämpas i ett stort antal städer och andra samhällen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Remissyttrandena

I flertalet remissyttranden uttalas tillfredsställelse över att förslag till

ny ordningsstadga och lag om allmänna sammankomster nu framlagts. De

av utredningen uppdragna allmänna riktlinjerna har på det hela taget

vunnit gillande i yttrandena. När det gäller de särskilda spörsmålen fram-

föres dock åtskillig kritik och flertalet remissorgan förklarar därvid, att

de tillstyrker förslagen endast under förutsättning att av dem framförda

erinringar beaktas vid den slutliga utformningen av lagförslagen. Avstyr­

kande — under åberopande av åtskillig detalj kritik — är flertalet polis­

mästare, 20 städer, ett municipalsamhälle, 11 kommunalborgmästare samt

föreningen Sveriges landsfogdar. Städernas och kommunalborgmästarnas

negativa inställning till förslagen grundar sig främst på missbelåtenhet med

utredningens förslag i fråga om kompetensfördelningen mellan myndig­

heterna, därvid särskilt åberopas att polismyndigheterna fått för stor makt­

befogenhet. Beträffande utredningens förslag till lag angående skyldighet

att renhålla gata m. m. är meningarna delade, men flertalet remissmyndig­

heter har dock godtagit utredningens förslag.

Även om sålunda ganska allmänt kritik riktats mot utredningens förslag

anser likväl det stora flertalet remissinstanser att förslagen efter omarbet­

ning i skilda hänseenden är ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Från flera håll understrykes angelägenheten av att den länge aktuella

frågan om utfärdande av ny ordningsstadga nu bringas till en lösning utan

ytterligare utredning.

Vad särskilt angår utredningens uppdelning av bestämmelserna i tre

skilda författningar har förslaget att i lag stadfästa församlingsfriheten

allmänt godtagits. Däremot är meningarna delade beträffande det lämp­

liga i att i olika författningar upptaga i stort sett samma detaljbestäm­

melser.

Bland dem som uttryckligen ansluter sig till den av utredningen före­

slagna uppdelningen märks justitiekanslersämbetet och riksåklagarämbe­

tet. Riksåklagarämbetet finner sålunda riktigt, att vad som hör till för­

samlingsrätten i egentlig mening omgärdas med det skydd, som följer av

dess reglering i allmän lag. Utredningens skäl för att i lagen icke upp­

taga endast en principdeklaration synes bärande. Ämbetet uttalar i sam­

band därmed, alt det givetvis kan sägas vara en olägenhet att i huvudsak

likartade förhållanden regleras i två olika författningar. Då det ändå del­

vis måste bli fråga om olika bestämmelser, kan det emellertid enligt ämbe­

tets mening å goda grunder betvivlas, om överskådligheten skulle bli större,

därest detaljföreskrifterna rörande sammankomster inarbetades i ordnings-

stadgan. Ämbetet anser dock att en principdeklaration bör upptagas i lagen

och föreslår, att lagen inledes med ett dylikt stadgande.

Bland de remissinstanser som vänder sig mot den föreslagna uppdel­

ningen må nämnas länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Öre-

32

bro och Västmanlands lön samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sve­

riges landsfiskaler.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det en nackdel med

uppsplittringen av bestämmelser om likartade ämnen på olika lagar eller

författningar. Så har skett, framhåller länsstyrelsen, med bestämmelserna

om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, som uppdelats

på lagen om allmänna sammankomster och ordningsstadgan, samt med

bestämmelserna om gaturenhållningen, som återfinnes såväl i ordnings­

stadgan som i lagen angående skyldighet att renhålla gata m. m. Om dess­

utom i de olika kommunerna antages särskilda ordningsföreskrifter, ökas

uppsplittringen av författningsmaterialet ytterligare. Det kan därför enligt

länsstyrelsens mening befaras, att avsevärda svårigheter kan uppkomma

såväl för myndigheterna som för allmänheten att överblicka och tillämpa

de olika bestämmelserna.

Beträffande själva den redaktionella utformningen av författningarna

har från åtskilliga håll framförts kritik, därvid man ansett att förslagen

lider av svåröverskådlighet och i vissa hänseenden otydlighet, vilket är

särskilt olägligt med hänsyn till bestämmelsernas stora intresse för all­

mänheten. I en del yttranden göres gällande att bestämmelserna erhållit

en avfattning som stundom är synnerligen vag och svårtolkad och det

påtalas i samband därmed att icke heller utredningens motiveringar är ut­

tömmande och helt otvetydiga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Departementschefen

1868 års ordningsstadga består alltjämt i huvudsak oförändrad. Vissa av

bestämmelserna har i anslutning till senare lagstiftning på skilda områden

utmönstrats och andra har vid olika tillfällen jämkats, men i stort sett kan

man säga att flertalet av de ursprungliga bestämmelserna fortfarande gäl­

ler. Det framstår som uppenbart, att dessa snart 100-åriga bestämmelser

måste vara i behov av revision. De har tillkommit under helt andra för­

hållanden än dem som nu råder. En genomgripande utveckling och föränd­

ring av samhället har ägt rum och en fortlöpande anhopning av befolk­

ningen till tätorter pågår. De ekonomiska och sociala förhållandena är helt

annorlunda än vid ordningsstadgans tillkomst och på det industriella och

trafiktekniska området har skett en genomgripande omdaning. Det var så­

lunda under helt andra förutsättningar som bestämmelserna i ordnings­

stadgan tillkom.

Sedan lång tid tillbaka har också frågan om en reformering av ordnings­

stadgan varit aktuell. Redan 1938 påbörjades utredningsarbetet. Detta ledde

till ett år 1944 framlagt förslag till allmän ordningsstadga m. m. Såsom

framgår av vad jag redan anfört blev emellertid detta förslag vid remiss­

behandlingen utsatt för så allvarlig kritik att det icke ansågs kunna läggas

33

till grund för lagstiftning i ämnet. Efter erhållet bemyndigande tillkallade

därför min företrädare i ämbetet i september 1949 nya sakkunniga för att

verkställa översyn av ordningsstadgan och i oktober 1954 avlämnade utred­

ningen sitt betänkande, i vilket framlägges förslag till allmän ordnings­

stadga, lag om allmänna sammankomster och lag angående skyldighet att

renhålla gata m. in.

De frågor, som den föreslagna lagstiftningen avser att reglera, är av den

allmänna natur och beskaffenhet i övrigt att det är fullt förklarligt, att

delade meningar råder om hur spörsmålen bör lösas. Detta framgår också

med all tydlighet när man tar del av de remissyttranden, som avgivits över

utredningens förslag. På åtskilliga punkter framföres kritik, delvis av

ganska allvarlig art, men i stort sett kan man säga att de allmänna rikt­

linjerna i utredningens förslag mottagits med gillande; kritiken avser främst

de särskilda bestämmelserna. Och i åtskilliga yttranden uttrycker man sin

tillfredsställelse över att denna gamla och viktiga lagstiftningsfråga nu

skall få sin lösning. Jag vill därför förorda, att utredningens förslag nu

lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Även om förslagen i stort sett

synes mig väl avvägda, har jag på åtskilliga punkter funnit remissinstan­

sernas kritik befogad och jag kommer därför i det följande att föreslå vissa

ändringar.

Vad angår utredningens förslag att uppdela bestämmelserna på tre skilda

författningar, en allmän ordningsstadga, en lag om allmänna samman­

komster och en lag om skyldighet att renhålla gata m. in., vill jag biträda

detta förslag. Givetvis är det särskilt önskvärt att ifrågavarande bestäm­

melser, som i så hög grad angår allmänheten, är disponerade på ett över­

skådligt och lättillgängligt sätt. Enligt min mening når man den bästa över­

skådligheten genom att, på sätt utredningen föreslagit, dela upp bestäm­

melserna på tre olika författningar.

De egentliga ordningsbestämmelserna och föreskrifterna angående anta­

gande av lokala ordningsstadgor bör innefattas i den allmänna ordnings­

stadgan. I denna torde även böra upptagas föreskrifter om offentliga till­

ställningar. Beträffande bestämmelserna om församlingsrätten, d. v. s. rät­

ten för svenska medborgare att komma samman till överläggning om all­

mänt eller enskilt ärende, finner jag, såsom jag i det följande kommer

att närmare utveckla, dessa vara av den beskaffenhet att de bör upptagas i

en särskild, av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. Församlingsfri­

heten är en medborgerlig rättighet av sådan betydelse, att den bör kring­

gärdas av de garantier, som följer av dess reglering i allmän lag. I tidigare

sammanhang har den tanken väckts, att cn sådan lag endast borde inne­

hålla de grundläggande reglerna under det att detaljbestämmelserna borde

upptagas i ordningsstadgan. Emellertid kommer bestämmelserna om all­

männa sammankomster att på vissa punkter skilja sig från dem som före­

slås för offentliga tillställningar. Med hänsyn hl. a. härtill synes det mig

3—- Biluing till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr Vilt

Kungl. Maj:ts proposition nr ib3 år 1956

34

som om man skulle nå den bästa överskådligheten genom att i lagen intaga

samtliga bestämmelser om allmänna sammankomster och i ordningsstadgan

reglera endast offentliga tillställningar. Såsom i vissa remissyttranden fram-

hålles medför detta visserligen att åtskilliga likartade bestämmelser måste

intagas såväl i lagen som i ordningsstadgan. Jag kan dock icke finna några

större olägenheter förenade med en sådan disposition. I enlighet med utred­

ningens förslag förordar jag således, att i en särskild lag om allmänna

sammankomster upptages samtliga de bestämmelser, som angår sådana

sammankomster, och att offentliga tillställningar i sin helhet regleras i den

allmänna ordningsstadgan.

I svensk rätt saknas för närvarande bestämmelser om vem renhållnings-

skyldigheten i fråga om gata m. m. skall åvila. Detta har länge ansetts

vara en stor brist och det framstår som önskvärt att i detta sammanhang

söka nå en tillfredsställande lösning av denna viktiga fråga. Bestämmel­

serna är av den innebörd, att de bör upptagas i en lag och icke i ordnings­

stadgan. Jag tillstyrker därför att denna fråga i enlighet med utredningens

förslag regleras i en särskild lag.

Av vad jag nu anfört framgår således att jag ansluter mig till utred­

ningens disposition av författningsmaterialet. Såsom från något håll fram­

hållits ökas uppsplittringen av materialet ytterligare genom kommunernas

möjlighet att antaga lokala ordningsföreskrifter. Den svåröverskådlighet

som möjligen kan bli en följd härav finner jag dock ofrånkomlig om man

över huvud taget vill bibehålla kommunernas rätt att antaga lokala ord­

ningsföreskrifter, och denna möjlighet har icke ens ifrågasatts.

Beträffande den redaktionella utformningen av de olika författningsför-

slagen har från skilda håll framförts kritik; man har ansett att förslagen

lider av svåröverskådlighet och i vissa hänseenden av otydlighet. I viss ut­

sträckning har jag funnit fog för denna kritik och författningsförslagen

har därför omarbetats även ur redaktionell synpunkt.

Redan i detta sammanhang viil jag beröra en annan lagstiftningsfråga

som äger nära samband med ordningsstadgan, nämligen frågan om kom­

munernas möjligheter att med nyttjanderätt upplåta mark, som är avsedd

för allmänt begagnande, och att uttaga avgifter för sådana upplåtelser.

Även denna fråga är f. n. olöst i vår lagstiftning och sedan länge har starka

önskemål framförts — särskilt från kommunernas sida — att frågan måtte

lösas lagstiftningsvägen. Obestridligen föreligger ett nära samband mellan

detta spörsmål och den i ordningsstadgan reglerade frågan om begagnande

av allmän plats. Det har emellertid icke befunnits möjligt att i förevarande

sammanhang taga upp även nyssnämnda lagstiftningsfråga. Jag vill dock

nämna, att särskild utredning av frågan nyligen verkställts och redovisats

i en den 31 december 1955 avgiven promemoria. Sedan denna utredning i

vanlig ordning remissbehandlats, kommer jag att till närmare övervägande

upptaga även detta spörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

35

III. Vissa huvudfrågor i förslagen

1. Ordningsstadgans tillämpningsområde och omfattning

Gällande ordningsstadga

Såsom redan tidigare omnämnts gäller 1868 års ordningsstadga i första

hand endast för städer. Länsstyrelsen kan emellertid förordna ätt vad i

stadgan är föreskrivet om stad i tillämpliga delar även skall gälla för

köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd be­

folkning. Sådant beslut skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Utgör

området ej egen kommun, kan Konungen, där särskilda skäl därtill äro,

härvid besluta att området skall utgöra ett municipalsamhälle. Av ord­

ningsstadgans materiella föreskrifter gäller vissa blott inom den egentliga

staden, varmed förstås de på ett mera stadsmässigt sätt bebyggda delarna

av eu stad. Andra bestämmelser skall tillämpas jämväl å stadens område,

dit enligt § 19 är att hänföra de utom den egentliga staden belägna men

ändock till staden lydande och inom dess rågång befintliga ägor. I ett par

fall meddelas skilda bestämmelser för den egentliga staden och för sta­

dens område.

Vad angår offentliga tillställningar kan vidare som nämnts länsstyrel­

sen föreskriva att ordningsstadgans bestämmelser skall gälla visst område

invid eller i närheten av stad. Därjämte skall enligt kungörelsen den 10

juni 1932 (nr 198) angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa

bestämmelser i ordningsstadgan vad i § 13 är stadgat i fråga om maskerad,,

bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska konst­

stycken, konstridning, djurförevisning eller andra med dessa jämförliga

tillställningar tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å ort, varest

vad sålunda är stadgat icke redan är gällande. I övrigt finns för den egent­

liga landsbygden icke några allmänna ordningsföreskrifter utan behovet

av sådana föreskrifter har tillgodosetts genom att kommunerna i kom­

munallagstiftningen tillagts befogenhet att antaga föreskrifter till främ­

jande av sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen.

Med avseende å innehållet i allmänhet i en gemensam ordningsstadga

uttalades i 1859 års betänkande, som ligger till grund för den nuvarande stad­

gan, att vägledande för lagstiftningsarbetet borde vara det behov av före­

skrifter som i allmänhet gjort sig gällande; endast sådana bestämmelser

borde bliva gemensamma för alla städer i riket varemot i ämnen, beträf­

fande vilka närmare detaljbestämmelser berodde av olika lokala förhål­

landen inom varje särskild stad, åt vederbörande lokala myndigheter borde

överlämnas att, inom i stadgan utstakade gränser, giva de närmare före­

skrifter som kunde erfordras. Det enligt denna princip utarbetade utkastet,

som omfattade 75 paragrafer och således var förhållandevis omfångsrikt,

36

upptog åtskilliga bestämmelser som under den fortsatta behandlingen ute­

slöts; härigenom och genom att andra bestämmelser sammanfördes ned­

bringades antalet paragrafer till 30. I ingressen till den på betänkandet

grundade ordningsstadgan förklarades, att erforderlig enhetlighet och reda

å rättsområdet bäst synts främjas därigenom, att i en allmän författning

meddelades de ordningsstadganden som kunde vara gemensamma för rikets

samtliga städer, medan det i övrigt lämnades öppet för varje stad att

åvägabringa de ytterligare föreskrifter varav behov kunde förefinnas.

Angående innehållet i de särskilda bestämmelserna hänvisas till författ­

ningstexten och den tidigare lämnade översikten.

1944 års förslag

Vad angår tillämpningsområdet hade den av ordningsstadge-

utredningen föreslagna stadgan karaktären av en allmän ordningsstadga,

som skulle gälla för hela riket, för såväl tättbebyggda områden som den

egentliga landsbygden. Bestämmelserna var fördelade på fyra avdelningar.

Dessa hade följande rubriker: avdelning I allmänna bestämmelser, avdel­

ning II bestämmelser avseende tättbebyggda områden, avdelning III bestäm­

melser avseende den egentliga landsbygden och avdelning IV gemensamma

bestämmelser.

Bestämmelserna i avdelning II skulle äga tillämpning dels inom stad och

köping med undantag av sådan glesare befolkad del därav av väsentligen

landsbygds karaktär, som länsstyrelsen undantagit från dylik tillämpning,

och dels inom annan kommun eller del därav, beträffande vilken länssty­

relsen på grund av bebyggelsens täthet och förhållandena i övrigt förordnat

att bestämmelserna skulle tillämpas. Bestämmelserna i avdelning III skulle

äga tillämpning inom de delar av riket, varest bestämmelserna i avdelning

II ej gällde.

Beträffande frågan om den föreslagna ordningsstadgans omfattning

uttalades i 1944 års betänkande, att situationen i fråga om valet av de be­

stämmelser, som borde intagas i en ny ordningsstadga, vore i viss mån ana­

log med den som förelåg vid utarbetandet av gällande stadga; såsom då

vore frågan i vad mån de bestämmelser som mera allmänt förekomme i lo­

kala föreskrifter borde inarbetas i den nya, för hela riket gällande stadgan.

Det anmärktes, att härutinnan två olika synpunkter gjort sig gällande. En­

ligt den ena borde man göra riksstadgan så knapphändig som möjligt och

överlämna åt länsstyrelserna och de lokala myndigheterna att närmare reg­

lera förhållandena i den utsträckning som befunnes erforderlig. Enligt

den motsatta synpunkten borde riksstadgan göras så utförlig, att lokala

ordningsstadganden endast i undantagsfall bleve behövliga. Utredningen an-

såge sig i denna fråga böra intaga en medlande ståndpunkt och hänvisade

till att i vår tid, med dess starkt utvecklade kommunikationsväsen och goda

förbindelser olika orter emellan, behovet av enhetlighet i förevarande hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

37

seende blivit långt större än tidigare varit fallet och olägenheter av lokala

bestämmelser alltmera framträdande. Särskilt i de hänseenden som kunde

vara av mera väsentlig betydelse för tillfälliga besökare å viss ort syntes

en för hela riket gemensam reglering så långt möjligt böra eftersträvas. Å

andra sidan syntes möjlighet till lokal reglering böra bibehållas beträffan­

de andra frågor, vilka hade sin huvudsakliga betydelse för de på orten bo­

ende och beträffande vilka behovet av enhetlighet därför vore mindre fram­

trädande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Utredningen

I fråga om ordningsstadgans tillämpningsområde föreslår ut­

redningen, att bestämmelserna i stadgan skall gälla hela riket i den mån

ej annat framgår av bestämmelsernas eget innehåll. Jämväl i fråga om

antagande av lokala ordningsstadgar m. m. skall enligt förslaget samma

regler gälla för stad och land.

Efter att ha framhållit att även om stadgan skall avse riket i dess hel­

het därav icke följde att samma materiella ordningsföreskrifter skall gälla

för både stad och land, anför utredningen härom följande.

Detta spörsmål måste prövas med hänsyn till innehållet av varje sär­

skild bestämmelse. Några av de bestämmelser som utredningen föreslår äro

av sådan beskaffenhet, att de böra gälla både för stad och land, varemot

en av föreskrifterna angår en fråga som bör regleras blott för städer jämte

stadsliknande samhällen och vissa andra böra få avseende blott å tättbe­

byggda områden. För att angiva den lokala begränsningen upptog 1944 års

förslag särskilda bestämmelser om giltigheten samt lät tillämpligheten inom

tätorter på landet av de i första hand för städerna avsedda föreskrifterna

bero på särskilt beslut av länsstyrelsen. Nuvarande samhällsstruktur — tät­

bebyggelsens utbredning på landet samt städernas omfattande av stora om­

råden av ren landsbygdskaraktär — föranleder dock att en dylik ordning

knappast innebär en ändamålsenlig lösning. Det har synts vara lämpligare

att i stället i förekommande fall angiva begränsningen i de särskilda be­

stämmelserna eller eljest giva dem sådan utformning att tillämpningsområ­

det framgår därav, och till följd av de föreslagna bestämmelsernas ringa an­

tal och deras innebörd i övrigt har denna utväg funnits vara framkomlig.

Beträffande några föreskrifter har som tillämpningsområde angivits tätt­

bebyggt område; med hänsyn till dessa föreskrifters natur har det ej an­

setts nödvändigt att närmare definiera denna bestämning.

Vad härefter angår frågan vilka bestämmelser som bör upp­

tagas i en allmän ordningsstadga har utredningen kommit till den upp­

fattningen, att i en ny sådan ordningsstadga bör upptagas endast ett gan­

ska ringa antal bestämmelser rörande ordningen i allmänhet. Därutöver

erforderliga föreskrifter bör enligt utredningen liksom hittills meddelas i

form av lokala stadgar, som antages av kommunerna och underställes läns­

styrelsens prövning.

I sin motivering erinrar utredningen om att i 1868 års ordningsstadga

38

bestämmelser upptogs i åtskilliga ämnen, vilka efter hand blivit reglerade

genom speciallagstiftning. Hit hör icke endast de hälsovårds- och trafik­

föreskrifter, vilka sedermera utmönstrats ur stadgan, utan också sådana

däri fortfarande kvarstående bestämmelser som har anknytning till nuva­

rande författningar rörande stadsbyggnad, vägväsende och brandskydd. Be­

hovet av föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen har i senare

tid också tillgodosetts genom specialförfattningar på andra närliggande

områden, t. ex. naturskyddslagen och livsmedelsstadgan. Vidare understry­

ker utredningen att en översyn av ordningsstadgan givetvis måste ske

också mot bakgrunden av annan senare tillkommen lagstiftning, bl. a.

straff- och kommunallagstiftningen.

Utredningen fortsätter.

Det är uppenbart att innehållet i nu åsyftade lagar och författningar i hög

grad inverkar på utformandet av en ny allmän ordningsstadga och är ägnat

att minska behovet av föreskrifter däri. Principen synes böra vara, att ord­

ningsstadgan icke bör innehålla bestämmelser vare sig i ämnen som direkt

regleras i viss specialförfattning eller över huvud behandla spörsmål, som

faller inom ramen för speciallagstiftningen och kan regleras genom lokala

föreskrifter.

Speciallagstiftningen — som till avsevärd del tillkommit efter det 1944

års förslag framlades — föranleder att en betydande nedskärning kan ske

av antalet bestämmelser i förslaget. En sådan nedskärning framstår ur all­

män synpunkt såsom önskvärd.

Utredningen erinrar vidare om att den ledande grundsatsen vid utarbe­

tandet av 1944 års förslag varit behovet av enhetlighet; med nutidens kom-

munikationsväsen och ökade rörlighet ansågs olägenheterna av den lokala

regleringen framträda långt starkare än förr, och särskilt syntes enhetlig­

het böra eftersträvas i de hänseenden, som kunde vara av väsentlig bety­

delse för tillfälliga besökare.

Härefter uttalar utredningen följande.

Såsom framhållits i yttranden och underslrukits av departementschefen

bör emellertid önskemålet om enhetlighet icke få föranleda, att i de små

samhällena skola gälla regler i alla de hänseenden, vari de större städerna

funnit stadganden påkallade. En detaljreglering som går utöver vad behovet

kräver framstår såsom ett onödigt tvång på invånarna och kan endast med

svårighet upprätthållas. Därjämte torde — sedan riksgiltiga trafikföre­

skrifter genomförts — behovet av enhetlighet på ifrågavarande område

icke vara särskilt starkt framträdande; i stort sett äro föreskrifterna en­

dast av betydelse för de på orten boende. Det angivna önskemålet synes

fastmera vara uttryck för en på mera allmänna skäl grundad strävan efter

likformighet. Även innehållet i och utformningen av erforderliga föreskrif­

ter kan behöva lämpas efter ortsförhållandena.

I 1862 års kommunallagar angavs uttryckligen såsom en av kommunens

uppgifter att vårda gemensamma ordningsangelägenheter och denna befo­

genhet har gammal hävd. I många andra avseenden kringskuren av lag­

stiftning har den kommunala självbestämmanderätten på detta område

-—- till följd av begränsningen av gällande allmänna bestämmelser — haft

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

39

ett betydelsefullt verksamhetsfält. Den nya kommunallagstiftningen, som

visserligen icke särskilt omnämner handhavandet av oi dningsangelägen-

heterna som en kommunal uppgift, har åsyftat att öka kommunernas all­

männa kompetensområde och över huvud kommunernas frihet att själva

vårda sina angelägenheter. Uppenbarligen skulle det stå i strid häremot att,

utan starka skäl, genom ingående allmänna regler inskränka kommunernas

frihet på ifrågavarande område. Även om meddelade regler överensstämma

med allmänt antagna lokala föreskrifter måste det vara av värde att den

lokala bestämmanderätten bibehålies. Mot bibehållande av derina synes ej

heller kunna åberopas att kommunerna skulle ha eftersatt sina skyldighe­

ter enligt nu gällande ordning att antaga erforderliga ordningsföreskrifter.

Stundom har gjorts gällande att en utförligare allmän reglering skulle

innebära den fördelen, att vanligen behövliga bestämmelser därigenom skulle

erhålla en bättre utformning än de ibland få i lokalstadgorna. Härutinnan

må emellertid anmärkas, att de särskilda föreskrifterna i gällande lokala

stadgar förete en påfallande inbördes överensstämmelse i fråga om ut­

formningen. Främst beror detta helt visst därpå att de större samhälle­

nas, i första hand Stockholms, med anlitande av erforderlig sakkunskap

utarbetade stadgor tjänat som mönster för lokalstadgorna i andra sam­

hällen. En betydelsefull hjälp — bl. a. med tillhandahållande av lämpliga

förebilder — torde härvidlag ha lämnats av stadsförbundet. Detta förfa­

ringssätt är ägnat att främja viss enhetlighet utan att självbestämmande­

rätten trädes för när. Beträffande utformandet av regler bör vidare beak­

tas, att det för efterlevnaden är av vikt att normer rörande människors

handlingssätt i olika praktiska sammanhang erhålla en konkret utform­

ning och att detta lättare låter sig göra i lokala stadgar än i en för alla olika

samhällen gemensam författning; i en sådan få föreskrifterna gärna ett

allmännare, mera abstrakt innehåll.

Även av andra skäl än förut sagts bör i fråga om upptagande av före­

skrift i visst hänseende beaktas ämnets beskaffenhet och det innehåll som

kan givas åt föreskriften. Det är tydligt att ämnen av utpräglad detalj-

karaktär icke väl lämpa sig för behandling i en allmän stadga, om denna

i övrigt hålles inom snävare gränser. Det är också önskvärt att undvika

stadganden vilka väsentligen blott innefatta bemyndigande att utfärda när­

mare föreskrifter rörande något förhållande som ändock faller inom om­

rådet för vederbörandes bestämmanderätt.

I enlighet med de anförda synpunkterna föreslår utredningen, att ord-

ningsstadgan — utöver bestämmelser om antagande och fastställande av

lokala ordningsstadgor —• skall innehålla föreskrifter om nyttjande av all­

män plats och om renhållning av sådan plats, vissa föreskrifter avseende

skydd mot fara genom bristande tillsyn å byggnader, upptagande av vakar

m. m. och andra allmänfarliga åtgärder, hörsamhet mot polisman samt där­

utöver bestämmelser angående rätt för lokal myndighet att ingripa i sär­

skilda fall som ej omfattas av eller förutsetts i gällande lokalstadga. Där­

utöver föreslås särskilda bestämmelser angående offentliga tillställningar.

En betydelsefull fråga i detta sammanhang är huruvida — efter mönster

från andra lagstiltningsområden — n o r in a 1 s t a d g a bör upprättas för

alt tjäna som förebild vid utfärdande av lokala ordningsföreskrifter. Utred­

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

40

ningen har i enlighet med sina direktiv övervägt jämväl denna fråga men

icke ansett sig böra framlägga något förslag till normalstadga. Utredningen

anför härom följande.

På förevarande område torde behovet av normalstadga vara mindre än

pa andra områden, där för övrigt vissa speciella synpunkter kunna spela

in, t. ex. rationaliseringssynpunkten med avseende å enhetliga bestämmel­

ser för byggnadsverksamheten. Lämpligheten av en ordningsföreskrift kan

salunda i allmänhet bedömas utan någon särskild fackkunskap, medan spe­

ciell kompetens ofta nog fordras för motsvarande prövning av en bestäm­

melse på t. ex. hygienens eller byggnadsverksamhetens områden. Det behov

av hjälp och vägledning vid utfärdandet av lokala föreskrifter som normal­

stadgarna skola tillgodose är därför icke lika stort i vad gäller de allmän­

na ordningsfrågorna, och den enhetlighet som sådana normalförslag med-

fora framstår, såsom redan anmärkts, ej heller såsom påkallad av starkare

skäl. A ven vissa andra av de förhållanden vilka förut anförts såsom skäl

mot utförligare allmänna bestämmelser kunna anses ha viss betydelse i

vad gäller utfärdandet av normalstadgar, särskilt önskemålet att föreskrif­

terna skola lämpas efter ortsförhållandena. Det torde ock kunna befaras att

uppställandet av en normalstadga, som givetvis måste innehålla ett ganska

rikhaltigt urval av detaljbestämmelser, leder till att dessa antagas utan

att nagon utgallring sker av sådana föreskrifter, varav något verkligt be­

hov icke föreligger. Det synes vara bättre att lita till att kommunerna vid

behov hänvända sig till kommunförbunden för erhållande av råd och bi-

stand vid antagandet av lokala föreskrifter.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att ordningsstadgan skall avse riket i dess helhet

har i stort sett mottagits med gillande.

Några remissmyndigheter hävdar dock en motsatt mening. Sålunda

ifrågasätter t. ex. länsstyrelsen i Älvsborgs län om samma ordningsföre­

skrifter bör gälla inom städer och andra tätorter som å den egentliga lands­

bygden. Länsstyrelsen fortsätter.

De Övriga s. k. stadsstadgorna äro samtliga utformade så, att särskilda,

mera detaljerade bestämmelser gälla för städer och stadsliknande sam­

hällen, medan regleringen för den egentliga landsbygdens del gjorts mindre

ingående. En liknande uppspaltning av ordningsföreskrifterna synes böra

övervägas även vid tillskapandet av en ny allmän ordningsstadga. Behovet

av enhetliga och mera detaljerade ordningsföreskrifter är ovedersägligen

starkast i städer och stadsliknande samhällen. Med nutida kommunikations­

väsende och befolkningens därav ökade rörlighet framträder detta behov

framfor allt i sådana hänseenden, som kunna vara av betydelse för rese-

närer. I den män sådana bestämmelser i alltför stor omfattning göres till

föremål för lokala regleringar uppstår svårigheter för den resande all­

mänheten.

Beträffande frågan vilka bestämmelser en allmän ordningsstadga bör om­

fatta delar flertalet remissinstanser utredningens uppfattning, att i en ny

allmän ordningsstadga bör upptagas endast ett ganska ringa antal bestäm­

melser rörande ordningen i allmänhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 år 1956

41

Justitiekansler sämbetet finner visserligen koncentrationen i lagstilen väl

långtgående men uttalar, att betydelsen härav måhända icke är mera av­

sevärd, då ordningsstadgan framför allt torde vara avsedd att ange den

ram, inom vilken de olika samhällena har att antaga lokala ordningsstad-

gar, och det således lärer bli dessa -—- vilka kan förväntas bli utförliga och

konkret hållna -—- som de enskilda medborgarna har att tillämpa. Riks­

åklagarämbetet finner de skäl utredningen anfört för sin ståndpunkt i

denna del övertygande och har ej något att erinra mot urvalet av de be­

stämmelser som ansetts böra upptagas i den allmänna stadgan. Bland

övriga remissinstanser som ansluter sig till utredningens ståndpunkt i vad

angår ordningsstadgans omfattning må nämnas hovrätten för Nedre Norr­

land och kommerskollegium. Nämnda hovrätt uttalar att den finner den

principiella uppläggningen lämplig men anser beklagligt, att utredningen

ej ansett sig böra uppgöra något förslag till normalstadga.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län ansluter sig till utredningens uppfatt­

ning och anser, att utredningen löst uppgiften att begränsa stadgans omfatt­

ning på ett lyckligt sätt. Länsstyrelsen framhåller vidare, att genom denna

begränsning bevaras i möjligaste mån kommunernas frihet att handhava

sina ordningsangelägenheter och antaga lokala stadgar, vilket står i sam­

klang med strävandena i den nya kommunallagstiftningen att öka kommu­

nernas allmänna kompetensområde. Länsstyrelsen i Örebro län finner att,

även om motiv kan anföras för ett annat förfaringssätt, de skäl utredningen

åberopat för en knapphändig och koncentrerad allmän ordningsstadga dock

äger en avsevärd tyngd. Beträffande frågan om lokala stadgar anför läns­

styrelsen.

Med den redaktionella huvudprincip, de sakkunniga valt, följer alltså i

varje fall i tätorter av större betydelse behov av kompletterande, kommunala

ordningsstadgor. Erfarenheten ger vid handen, att avsevärda svårigheter

möta, när det gäller att giva dylika stadgor ett väl avvägt materiellt innehåll

samt att på ett korrekt sätt anpassa dessa till gällande författningar och

rättsprinciper. Det vore värdefullt, om två eller tre förslag till lokala normal­

stadgor utarbetades, avsedda för kommuner av skilda typer. De sakkunniga

hänvisa till den möjlighet, som finnes att anförtro denna uppgift åt Svenska

Stadsförbundet; länsstyrelsen förmenar, att större garantier funnits för att

såväl statliga som kommunala intressen tillgodosetts, därest förslag till

dylika lokala normalstadgor utarbetats av kommittén.

Enligt länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning synes förslaget väl

avvägt. Länsstyrelsen kan dock icke dela utredningens uppfattning, att

uppställandet av normalstadgor skulle leda till att vissa samhällen skulle

berikas med detaljbestämmelser, varav något verkligt behov icke skulle

föreligga, utan instämmer i den i ett par av de av länsstyrelsen infordrade

yttrandena uttalade meningen, att antagandet av normalstadgor måste vara

att föredraga framför ett anlitande av kommunförbunden. Länsstyrelsen

föreslår därför, att förslag till normalstadgor utarbetas centralt. Styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

42

för svenska stadsförbundet uttalar att utredningen i stort sett väl bemästrat

den ömtåliga frågan om vilka ämnen som bör regleras i en allmän ordnings­

stadga eller i särskild författning å ena sidan och i lokal ordningsstadga å

den andra.

Från vissa håll ifrågasättes dock, huruvida icke utredningen i förhållande

till 1944 års förslag gått väl långt i motsatt riktning. Sålunda anför över­

st åt hållar ämbetet.

Den detaljrikedom, som utmärkte 1944 års förslag, gick ett avsevärt steg

för långt, och ämbetet hörde till de remissinstanser som påyrkade en mindre

långtgående reglering i riksförfattningen. Även om de sakkunnigas strävan­

den att härutinnan åstadkomma en förenkling därför i princip överensstäm­

mer med överståthållarämbetets uppfattning, ifrågasätter ämbetet om icke

de sakkunniga gått väl långt i motsatt ytterlighet. I vad gäller allmänna

ordningsföreskrifter — överståthållarämbetet bortser här från bestämmel­

serna om offentliga tillställningar — är förslagets innehåll så uttunnat att

den väsentliga betydelsen av den allmänna ordningsstadgan kommer att

ligga i reglerna för antagandet av lokala ordningsstadgor. Med hänsyn till

det ofrånkomliga behovet särskilt i de större städerna av ett flertal före­

skrifter för tillgodoseendet av ordning och trevnad blir det av synnerlig

vikt att sådana stadgor utformas på ett ur såväl sakliga som formella

synpunkter godtagbart sätt. Ur denna synpunkt måste det enligt överståt­

hållarämbetets mening betecknas som en brist att de sakkunniga icke utarbe­

tat normalförslag till lokala stadgor för olika kommuntyper.

En tveksam hållning intar vidare t. ex. styrelsen för svenska landskom­

munernas förbund, som framhåller, att ur den kommunala självstyrelsens

synpunkt intet är att invända mot utredningens förslag angående ordnings-

stadgans omfattning, men å andra sidan kan man enligt styrelsen ej bortse

från det faktum, att likartade förhållanden kan utan särskild anledning bli

reglerade på olika sätt i kommunerna. Särskilt med hänsyn till den oavbrutet

ökade samfärdseln kan detta förhållande, fortsätter styrelsen, ofta te sig

egendomligt för allmänheten men även föranleda direkta olägenheter.

Vidare må nämnas, att t. ex. föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att

det bör övervägas att i den allmänna ordningsstadgan införa ytterligare en

del bestämmelser, som närmast synes ha sin plats där. Enligt föreningens

mening bör vidare normalstadgor utfärdas av Kungl. Maj :t.

Vad angår frågan om normalförslag till lokala stadgor må tilläggas att

flertalet remissinstanser framhåller önskvärdheten av att sådana förslag

utarbetas centralt.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1956

Departementschefen

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen äger 1868 års ordnings­

stadga tillämpning endast i städer, dock att länsstyrelsen kan besluta att den

skall gälla även för köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med större

sammanträngd befolkning. Därjämte kan ordningsstadgans bestämmelser

43

om offentliga tillställningar göras tillämpliga för visst område invid eller i

närheten av stad, och enligt en särskild kungörelse från 1932 skall be­

stämmelserna angående de s. k. allmänna folknöjena gälla riket i dess hel­

het. Bortsett från sistnämnda utvidgning av ordningsstadgans tillämpnings­

område finns icke några allmänna ordningsföreskrifter för den egentliga

landsbygden utan här har man tillgodosett behovet av ordningsföreskrifter

genom att kommunerna enligt kommunallagstiftningen antagit sådana.

Det i 1944 års betänkande framlagda förslaget till ordningsstadga var

uppbyggt på ett annat sätt. Det var en allmän ordningsstadga som skulle

gälla riket i dess helhet men som innehöll särskilda bestämmelser för tätt­

bebyggda områden och andra för den egentliga landsbygden.

Även det av utredningen nu framlagda förslaget till allmän ordnings­

stadga avses skola gälla riket i dess helhet. I stället för att dela upp be­

stämmelserna på skilda avdelningar avseende tättbebyggda områden och

den egentliga landsbygden har man i de fall, då bestämmelserna ansetts

böra begränsas till att gälla endast tätorter, angivit begränsningen i de

särskilda bestämmelserna. Med hänsyn till sistnämnda bestämmelsers ringa

antal och förslagets utformning i övrigt har denna väg befunnits framkomlig.

Mot den av utredningen begagnade metoden har remissinstanserna ej

haft något att invända och allmänt är man ense om att en ny ordnings­

stadga bör äga tillämpning för riket i dess helhet; den bör vara en riks-

stadga. Även jag hyser den uppfattningen, att en allmän ordningsstadga

bör avse riket i dess helhet och att de allmänna ordningsföreskrifterna

sedan får kompletteras genom lokala ordningsstadgar. Frågan om ord­

ningsstadgans tillämpningsområde hänger emellertid intimt samman med

spörsmålet om vilka bestämmelser som anses böra intagas däri. Dessa frågor

måste ses i sitt samband.

När det gäller omfattningen av en allmän ordningsstadga måste till en

början tagas ställning till frågan, om man skall ha en ordningsstadga som

innehåller allenast en knapphändig allmän reglering, efter behov utfylld

genom lokala föreskrifter, eller om man i stället skall ha en stadga som

innehåller så ingående enhetliga bestämmelser att lokala föreskrifter blott

undantagsvis erfordras.

Den förstnämnda uppfattningen synes ha varit vägledande vid den slutliga

utformningen av gällande ordningsstadga. Den får, trots att den i viss ut­

sträckning innehåller detalj bestämmelser, likväl anses vara ganska knapp­

händig och behov av lokala ordningsföreskrifter har allmänt visat sig före­

ligga. De sakkunniga, som framlade 1944 års förslag, ansåg sig ha intagit

en medlande ståndpunkt mellan nyssnämnda båda uppfattningar, men lik­

väl måste detta förslag betraktas som synnerligen detaljerat. Som exem­

pel må här endast nämnas, att förslaget upptog sådana detaljbestämmelser

som om affischering och annan reklam, kälkbacksåkning och annan lek på

allmän plats, mattpiskning, markiser, avkvistande av träd och buskar vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

44

trafikled, köbildning, biljarder, skridskobanor o. s. v. En så långt gående

detaljreglering i en allmän stadga synes icke lämplig och det var särskilt

denna rikedom på specialregler som framkallade kraftig kritik vid remiss­

behandlingen av förslaget.

Utredningen har i sitt nu framlagda förslag gått på motsatt linje och i

den allmänna ordningsstadgan upptagit endast ett mycket begränsat antal

bestämmelser rörande ordningen i allmänhet. Sålunda föreslås att i den all­

männa ordningsstadgan endast skall upptagas bestämmelser om nyttjande

av allmän plats, om skydd mot fara genom bristande tillsyn å byggnader,

angående upptagande av vakar och andra allmänfarliga åtgärder, om hör­

samhet mot polisman samt därutöver bestämmelser angående rätt för lo­

kal myndighet att ingripa i särskilda fall, som ej omfattas av eller förut­

setts i gällande lokalstadga. De föreskrifter som därutöver erfordras an­

ser utredningen böra upptagas i lokala ordningsstadgor. Jag vill här nå­

got närmare uppehålla mig vid de skäl, som föranlett utredningen att

driva begränsningen av antalet bestämmelser så långt som skett i förslaget.

Till en början må då framhållas att den speciallagstiftning, som under

senare årtionden skett på skilda områden —- jag behöver endast som exem­

pel nämna hälsovårds- och trafikföreskrifter samt författningar rörande

stadsbyggnad, vägväsende, brandskydd och naturskydd ävensom livsmedels-

stadgan —• uppenbarligen avsevärt minskar behovet av ordningsföreskrif­

ter i ordningsstadgan. Redan med hänsyn härtill kan sålunda en väsentlig

nedskärning av stadgans omfattning ske.

När det sedan gäller att taga ställning till vilka egentliga ordningsföre­

skrifter som bör intagas i stadgan, har som stöd för en tämligen fullständig

reglering i olika sammanhang åberopats behovet av enhetlighet, och sär­

skilt har enhetlighet ansetts böra eftersträvas i de hänseenden, som kunde

vara av väsentlig betydelse för tillfälliga besökare. Med nutidens kommu-

nikationsväsen och ökade rörlighet har olägenheter av lokal reglering an­

setts framträda långt starkare än förr. Jag hyser full förståelse för bety­

delsen av så enhetliga regler som möjligt på förevarande område, men hän­

syn måste tagas även till andra synpunkter. Sålunda måste man beakta

de skilda förhållanden som råder i stad och på landet. Det kan icke vara

riktigt att i små landskommuner ha ordningsföreskrifter i alla de hänseen­

den som påkallas i större städer. Sådana bestämmelser skulle — som ut­

redningen framhållit — medföra ett onödigt tvång på invånarna och en

sådan reglering lärer endast med svårighet kunna upprätthållas. Här måste

alltid en viss avvägning ske. Skall man ha en allmän ordningsstadga, som i

princip skall gälla riket i dess helhet, bör den alltså innehålla endast sådana

regler, beträffande vilka ett verkligt behov kan anses föreligga såväl i stä­

derna som i de rena landskommunerna. Vidare torde regler av ren detalj­

karaktär böra undvikas. Härtill kommer en annan viktig synpunkt som

bör uppmärksammas i detta sammanhang; den gäller den kommunala

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

45

självbestämmanderätten. Genom den nya kommunallagstiftningen har man

åsyftat att öka kommunernas allmänna kompetensområde och över huvud

kommunernas frihet att själva vårda sina angelägenheter. Om man i en all­

män ordningsstadga upptog ingående detaljerade bestämmelser angående

kommunernas ordningsangelägenheter komme man härigenom onekligen

att i hög grad inskränka kommunernas frihet och självbestämmanderätt på

detta viktiga område.

De överväganden, för vilka jag nu redogjort, leder till att i en allmän

ordningsstadga, gällande riket i dess helhet, bör upptagas endast ett för­

hållandevis ringa antal bestämmelser och endast sådana bestämmelser som

verkligen är av betydelse såväl för städer som landskommuner. De ytter­

ligare ordningsföreskrifter som därutöver erfordras får sedan meddelas i

form av lokala ordningsstadgor. Regler för hur sådana lokala stadgor skall

antagas bör jämväl intagas i den allmänna ordningsstadgan. Den uppfatt­

ning jag sålunda hyser i denna fråga överensstämmer i huvudsak med ut­

redningens nu framlagda förslag och den delas av det stora flertalet remiss­

instanser. Visserligen kan man kanske säga att den allmänna ordnings­

stadgan genom en sådan uppbyggnad blir väl uttunnad, men jag anser,

att man med denna ståndpunkt bäst tillgodoser de olika synpunkter, som

bör vara avgörande vid frågans bedömande.

När det gäller urvalet av de bestämmelser, som bör intagas i en allmän

ordningsstadga, uppbyggd på det sätt jag nyss förordat, kan givetvis delade

meningar råda. I stort sett finner jag den av utredningen gjorda gräns­

dragningen lämplig. Jag anser mig dock icke kunna tillstyrka att bland

ordningsföreskrifterna upptages en särskild bestämmelse om att den som

stör ordningen på allmän plats skall vara skyldig att hörsamma polismans

tillsägelse om rättelse. Jag har icke funnit att det straffansvar för ohör­

samhet, som man genom denna bestämmelse velat införa, skulle innebära

någon effektiv åtgärd för att komma till rätta med ordningsstörande upp­

träden. Det må framhållas att man redan för närvarande har vissa be­

stämmelser som ger polisen rätt alt ingripa i fall som här avses. Sålunda

är vägtrafikant jämlikt vägtrafikförordningen skyldig att efterkomma polis­

mans anvisningar till trafikens ordnande och jämlikt 11 kap. 3 § straff­

lagen straffbelägges underlåtenhet av deltagare i folksamling, som stör all­

män ordning, att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad

befallning. I vissa fall kan ett ordningsstörande uppträdande bli att betrakta

som förargelseväckande beteende. Av betydelse i detta sammanhang är även

en bestämmelse i 12 § allmänna polisinstruktionen, där det sägs att om

det för alt upprätthålla allmän ordning är nödvändigt polisman äger att till­

fälligt omhändertaga den, vars uppträdande innefattar ett störande av eller

en omedelbar fara för ordningen. Sådant omhändertagande skall även ske,

där det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd gärning, mot vilken

polisman är pliktig ingripa. Om genom en enskild persons uppträdande på

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

46

allmän plats en verklig fara för ordningen kan anses föreligga, som icke

kan undanröjas genom en tillsägelse, torde — såsom framhålles av över-

ståthållarämbetet -— ett tillfälligt omhändertagande vara den enda verk­

samma åtgärden. En bestämmelse om att bötesstraff kan följa för den som

stör ordningen och icke hörsammar polismans tillsägelse om rättelse torde

knappast vara av någon större betydelse. Även i övrigt torde bestämmelsen

med den föreslagna utformningen kunna leda till vissa bevissvårigheter

m. m. Då jag sålunda förordar, att den av utredningen föreslagna bestäm­

melsen angående skyldighet att hörsamma polismans tillsägelse om rättelse

icke skall upptagas i ordningsstadgan, har jag stöd härför i åtskilliga remiss­

yttranden. Allmänt har man i dessa varit tveksam, huruvida det föreslagna

stadgandet bör medtagas, och i åtskilliga fall har man direkt avstyrkt att

så sker.

Mot utredningens förslag angående de övriga ordningsfrågor, som bör

regleras i den allmänna ordningsstadgan, har jag intet att erinra. På en

del punkter kommer jag dock i det följande att föreslå vissa tillägg eller

förändringar.

Om man vid utformningen av den allmänna ordningsstadgan väljer den

princip, som jag nu förordat, lämnas stort utrymme för kommunerna att

antaga lokala ordningsföreskrifter. Man kommer då in på frågan om lämp­

ligheten av att upprätta en normalstadga för att tjäna som förebild vid

uppgörandet av lokala ordningsföreskrifter. Ett sådant tillvägagångssätt

har man begagnat sig av på vissa andra områden, t. ex. i fråga om bygg­

nads- och livsmedelslagstiftningen. Uppenbarligen är detta ett ur flera syn­

punkter lämpligt sätt att få till stånd enhetliga samt till innehåll och

utformning lämpligt avpassade lokala bestämmelser. Då utredningen ej

ansett sig böra framlägga något förslag till normalstadgar har till stöd

härför åberopats bl. a. att lämpligheten av eu ordningsföreskrift i allmän­

het kan bedömas utan någon särskild fackkunskap och att föreskrifterna

bör lämpas efter ortsförhållandena. Uppställandet av en normalstadga,

som måste innehålla ett stort antal detaljbestämmelser, anses vidare kunna

leda till att dessa kommer att antagas utan att utgallring sker av före­

skrifter, varav något verkligt behov ej föreligger. Till stöd för utredningens

ståndpunkt kan tilläggas att kravet på enhetliga lokala bestämmelser icke

— sedan för hela riket gällande detaljerade trafikföreskrifter genomförts

— kan anses vara lika stort som tidigare. De i lokala ordningsstadgor upp­

tagna föreskrifterna kommer att bli av betydelse främst för de på orten

boende.

Enligt min mening skulle det dock vara av stort värde om förslag till

normalstadgar kunde upprättas centralt. Därvid borde lämpligen olika för­

slag utarbetas avsedda för kommuner av olika storleksordning och med

olika struktur. Förutom att en viss enhetlighet därigenom skulle kunna

uppnås — vilket trots allt måste anses vara betydelsefullt — vunnes härige­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1A3 år 1956

47

nom en viss garanti för att stadgorna finge ett ur materiell synpunkt lämp­

ligt avvägt innehåll och att de komme att stå i överensstämmelse med gäl­

lande författningar och rättsprinciper. Jag vill i detta sammanhang också

erinra om att flertalet remissinstanser uttalat önskvärdheten av att förslag

till normalstadgar utarbetas centralt. Ur skilda synpunkter — bl. a. för att

markera att det här gäller ett område där kommunerna äger att själva be­

stämma — synes mig emellertid dylika förslag böra uppgöras av kom­

munernas egna organisationer, stadsförbundet och landskommunernas för­

bund, i samråd. Skulle denna väg ej visa sig framkomlig, torde få över­

vägas möjligheterna att i annan ordning utarbeta dylika normalförslag,

eventuellt genom särskilda sakkunniga i samråd med kommunförbunden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

2. Begreppet allmän plats

Gällande ordningsstadga

Gällande ordningsstadga, vars bestämmelser i åtskilliga fall endast avser

gata, torg eller annan allmän plats, innehåller ej någon definition av begrep­

pet allmän plats. Jämte gator, torg, parker och andra områden som enligt

byggnadslagstiftningen utgör allmän plats ävensom allmän väg torde såsom

allmän plats enligt ordningsstadgan få anses områden som i övrigt är upp­

låtna för allmän samfärdsel eller eljest allmänt begagnade.

Bestämmelserna i ordningsstadgan rörande allmän plats torde i tillämp­

liga delar också avse hamnområden i den mån dylika på sätt nyss sagts är

tillgängliga för allmänheten. Enligt förordningen den 8 maj 1874 angående

hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnai ne i

riket skall emellertid för varje större stapelstad finnas särskild hamnord­

ning med de föreskrifter i avseende å ordningen i hamnen, vilka finnes

nödiga utöver bestämmelserna i ordningsstadgan. Även för annan hamn

kan sådan hamnordning upprättas. I fråga om antagande, tillämpning

m. in. av hamnordning skall gälla vad som är bestämt i ordningsstadgan

rörande ordningsföreskrifter i allmänhet. Det ankommer på länsstyrelsen

att tillse att hamnordning eller eljest nödiga föreskrifter till främjande av

ordning inom hamn meddelas.

1944 års förslag

Jämlikt 1944 års förslag skulle enligt 4 §, såvitt angår städer och likställda

samhällen, med allmän plats förstås väg, gata, torg eller annan sådan plats,

som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest utnyttjas såsom farväg,

till allmänt begagnande upplåten park, plantering och dylikt, för allmän­

heten tillgängliga delar av järnvägs-, spårvägs- och husstation med till­

hörande områden, hamnområde samt i övrigt varje plats under bar himmel,

dit allmänheten äger tillträde och där människor plägar samlas i större

48

antal. Såsom allmän plats skulle jämväl anses tomt eller annan mark, som

är belägen omedelbart intill plats som nyss sagts utan att vara därifrån

tydligt avskild genom inhägnad eller på annat dylikt sätt, så ock port eller

dörröppning som leder direkt ut till sådan plats.

Av ett stort antal remissinstanser anmärktes, att begreppet allmän plats

enligt förslaget finge en annan innebörd än enligt strafflagen och att detta

vore ägnat att medföra förvirring. I några fall ifrågasattes lämpligheten av

att till allmän plats hänföra varje plats under bar himmel, dit allmänheten

äger tillträde och där människor plägar samlas i större antal; bl. a. erinrades

att ett sådant område som en badstrand enligt den föreslagna bestämmelsen

tidvis bleve allmän plats men eljest icke. Anmärkningar uttalades även mot

att enskild väg skulle anses som allmän plats och underkastas för sådan

plats föreslagna bestämmelser samt mot den utsträckning vari enskild

mark skulle komma att omfattas av förslagets ordningsbestämmelser.

Beträffande hamnområden hävdades, att sådana icke borde omfattas av

magistratens och polischefens tillståndsgivning och ordningsföreskrifter

eller av andra föreslagna bestämmelser. Liknande yrkanden framställdes

även i fråga om järnvägsområden.

Utredningen

Utredningen erinrar om att begreppet allmän plats i 1944 års förslag

givits en ganska vid omfattning. I utredningens förslag till ordningsstadga

anknyter vissa av bestämmelserna till begreppet allmän plats och utred­

ningen säger sig ha funnit med dessa bestämmelsers syfte överensstäm­

mande att avsevärt begränsa innebörden av begreppet i förhållande till 1944

års förslag. I 20 § i förslaget till ordningsstadga har utredningen närmare

behandlat begreppet allmän plats. Paragrafens första stycke lyder: »Vad i

denna stadga är föreskrivet om allmän plats skall tillämpas, förutom å gata,

torg, park och annan sådan allmän plats, å allmän väg samt annat område

som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.» Med allmän

plats bör i städer och andra tätorter, för vilka gäller byggnadslagens be­

stämmelser för stad, enligt utredningen i första hand förstås till allmänt

begagnande upplåtna gator, torg, parker och andra områden som enligt

byggnadslagen utgör allmänna platser. Därjämte bör både i sådana orter

och på landsbygden i övrigt såsom allmän plats anses allmän väg, i den

betydelse detta begrepp har i lagen om allmänna vägar. Med allmän väg

anser utredningen böra jämställas andra områden som är upplåtna för all­

män samfärdsel eller som allmänneligen nyttjas för samfärdsel. Härmed

torde begreppet — såvitt gäller områden utomhus och med den begräns­

ning som i vissa hänseenden följer av att blott samfärdselområden avses

— erhålla samma innebörd som uttrycket allmän plats i 11 kap. 10 och

11 §§ strafflagen. Vad angår områden som eljest är upplåtna för eller

nyttjade av allmänheten — t. ex. fritids-, idrotts- och hamnområden eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

49

del därav som icke utgör allmän plats enligt vad nyss sagts — har det

synts utredningen få bero av de särskilda förhållandena huruvida de bör

jämställas med allmän plats, varför i förslaget frågan härom överlämnats

till avgörande genom föreskrift i lokal ordningsstadga. Utvidgning av be­

greppet allmän plats skall dock icke kunna ske när det gäller bestämmel­

serna om offentliga tillställningar.

Remissyttrandena

Bland de remissinstanser, som ansett sig kunna i huvudsak godtaga

utredningens förslag i denna del, märks överståthållarämbetet som bl. a.

anför.

Begreppet allmän plats som definieras i 20 § är givetvis av central bety­

delse i en reglering av förevarande natur, överståthållarämbetet vill till en

början — med bortseende tills vidare från utformningen av de sakkunnigas

förslag — uppehålla sig vid de sakkunnigas egen tolkning av detta förslag.

Såvitt överståthållarämbetet kan finna måste hamnområde, som visserligen

icke är allmän plats i byggnadslagens mening — i 25 § byggnadslagen

betecknas hamnområde såsom specialområde — dock vara att anse såsom

område, upplåtet eller eljest nyttjat för allmän samfärdsel. Hamnområde

måste därför undantagslöst inbegripas, i fråga om såväl land- som vatten­

område, under andra ledet i den av de sakkunniga i 20 § första stycket

föreslagna bestämningen av begreppet allmän plats. I betänkandet ha emel­

lertid de sakkunniga beträffande hamnområden gjort ett uttalande, som

synes ha den innebörden att dylikt område enligt de sakkunnigas förslag

icke alltid är att anse såsom allmän plats. Eftersom tillställningar (samman­

komster) i hamnområden uppenbarligen äro förenade med särskilt stora

faror för de tillstädeskomna och därför icke böra få hållas utan den större

garanti för ett grundligt övervägande som en tillståndsprövning innebär,

är härvidlag ett klarläggande av vikt.

Den allmänna inställningen i remissyttrandena till utredningens förslag

beträffande begreppet allmän plats är emellertid negativ. Förslaget har i

denna del kritiserats bl. a. av riksåklagarämbetet, kommerskollegium, läns­

styrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Norr­

bottens län, landsfogden i Örebro län, åklagarmyndigheten i Malmö, polis­

kammaren i Malmö samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges

landsfiskaler. Från flera håll framhålles att begränsningen av begreppet

allmän plats drivits väl långt. Definitionen har gjorts alltför snäv och kan

icke anses tillfredsställande. Ej heller anses den fylla skäliga krav på

exakthet.

Riksåklagarämbetet framhåller, att begreppet allmän plats innebär en

avsevärd begränsning i förhållande till motsvarande definition i 1944 års

förslag. Ämbetet fortsätter.

Ämbetet vill ifrågasätta, om icke begränsningen drivits väl långt. I detta

avseende må särskilt framhållas, alt sådana för allmänheten upplåtna områ­

den som fritids-, idrotts- och hamnområden synas böra anses som allmänna

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

50

platser även utan särskild föreskrift därom i lokal ordningsstadga. Defini­

tionen i 20 § torde vidare endast avse områden utomhus. Starka skäl tala

emellertid för att ett sådant utrymme som exempelvis en stationsväntsal vid

tillämpning av ordningsstadgan skall anses som allmän plats.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det böra övervägas att låta begreppet

allmän plats, utöver de i 20 § angivna områdena, omfatta jämväl dels varje

annan plats under bar himmel dit allmänheten äger tillträde och där män­

niskor pläga samlas i större antal och dels för allmänheten tillgängliga delar

av järnvägs-, spårvägs- och busstationer (jfr 4 § i 1944 års förslag). Härmed

skulle — såvitt angår områden utomhus — också vinnas en bättre överens­

stämmelse med begreppet allmän plats i strafflagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om begränsningen av uttrycket

»allmän plats» är lycklig samt åberopar vad poliskammaren i Malmö anför.

Poliskammaren säger sig icke kunna undgå att finna den snäva begrepps­

bestämningen opraktisk. Möjligheten av att utvidga begreppet genom lokala

stadganden (dock icke vad avser offentliga tillställningar) kan icke anses

utgöra någon god utväg utan är i stället ägnad att skapa brist på enhetlighet

och leda till förvirring.

Länsstyrelsen i Värmlands län och föreningen Sveriges siadsfiskaler anser

att någon ändring av definitionen på allmän plats i 13 § andra stycket gäl­

lande ordningsstadga — enligt vilken med allmän plats avses gata, torg

eller annan allmän plats eller annat under bar himmel beläget ställe, till

vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde — icke är påkallad. Defi­

nitionen på »allmän plats» i 20 § i utredningens förslag kan icke anses

tillfredsställande, säger länsstyrelsen, då denna definition innehåller en

icke önskvärd begränsning av innebörden i motsvarande begrepp enligt

gällande ordningsstadga för rikets städer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig böra påpeka att med den

definition, som av utredningen föreslagits beträffande begreppet »allmän

plats», detta kan komma att innefatta jämväl enskild person tillhörigt

område, som nyttjas för allmän samfärdsel, samt ifrågasätter lämpligheten

därav.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar.

Den föreslagna definitionen på »allmän plats» torde icke uppfylla skäliga

anspråk på exakthet. Olika uppfattningar kan nämligen råda om vad som

skall förstås med »allmän samfärdsel». Med hänsyn till den betydelse en

otvetydig angivning av »allmän plats» kan erhålla i olika sammanhang,

bör en mera klarläggande begreppsbestämning eftersträvas. Om detta skulle

visa sig svårt, bör man överväga att i stället använda det i vägtrafikförord­

ningen förekommande uttrycket »allmänneligen befaren», vars innebörd

numera torde vara tämligen klarlagd genom praxis.

Från åtskilliga håll framhålles att det icke är motiverat att utesluta

möjligheten att i lokal stadga utvidga begreppet allmän plats till att avse

även offentliga tillställningar. Vidare framhålles i flera yttranden att 4 § i

1944 års förslag är att föredraga framför den nu föreslagna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 är i956

51

Polisen i Stockholm motiverar denna ståndpunkt sålunda.

Till en början må framhållas att begreppet allmän plats — då det gäller

områden utomhus — enligt förslaget är avsevärt mera begränsat än mot­

svarande begrepp i strafflagen. Till allmän plats enligt strafflagen hänföras

utan vidare de av utredningen undantagna fritids-, idrotts- och hamnområ­

dena antingen de »allmänneligen nyttjas för samfärdsel» eller ej. Förslaget

är beträffande städerna vidare mera begränsat än enligt nuvarande ord­

ningsstadga. Till allmän plats hänföres för närvarande — då det gäller

offentliga tillställningar — jämväl »annat under bar himmel beläget ställe,

till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde».

Visserligen skall enligt andra stycket i paragrafen i lokal stadga kunna

bestämmas att även andra till »allmänt begagnande upplåtna områden»

skola vara likställda med allmän plats. Denna möjlighet föreligger dock

endast i fråga om markdispositioner (1 §), renhållning (2 §), tillsyn av

byggnader (3 §), ordningsstörande uppträdande (6 §) och polismyndig­

hetens befogenhet att för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter (8 §)

men däremot icke beträffande offentliga tillställningar (11 §).

Det synes oss uppenbart att i allmänhet offentliga tillställningar som

anordnas å till allmänt begagnande upplåtna områden måste följa reglerna

i 11 § även om områdena icke nyttjas för allmän samfärdsel.

I 4 § i 1944 års förslag hade föreslagits en kanske väl detaljerad defini­

tion på allmän plats. Denna definition är emellertid enligt vårt förmenande

i princip att föredraga framför nu föreslagna. Enligt vår uppfattning bör

med allmän plats åtminstone för städer avses ungefär samma områden som

finnas angivna i 13 § 2 st. nuvarande ordningsstadga, d. v. s. väg, gata, torg,

park eller annan sådan plats som är upplåten för allmänt begagnande

ävensom varje plats under bar himmel till vilken allmänheten eljest äger

obehindrat tillträde. Härjämte bör till allmän plats hänföras de områden

som finnas angivna i 4 § 2 st. i 1944 års förslag, nämligen portar, dörröpp­

ningar, passager och liknande som leder direkt ut mot allmän plats.

Järnvägsstyrelsen uttalar i denna fråga.

Det torde knappast vara åsyftat att genom den nya ordningsstadgan

införa någon förändring i hittillsvarande förhållanden beträffande järn­

vägens områden, men den förutnämnda bestämmelsen i § 20 i förslaget kan

bli anledning till missförstånd i detta avseende.

Järnvägsstyrelsen får därför hemställa, att ett förtydligande tillägg göres

till första stycket av denna paragraf med förslagsvis följande innehåll: »Be­

träffande järnvägsområde, som är upplåtet till allmänhetens begagnande,

gälla de ordningsföreskrifter, som utfärdas av vederbörande järnvägsmyn-

dighet enligt järnvägstrafikstadgans bestämmelser».

Vad angår bestämmelsens placering i en ordningsstadga framföres från

flera håll kritik mot utredningens förslag. Så t. ex. ifrågasätter länsstyrel­

serna i Kronobergs och Malmöhus län om icke en definition av begreppet

allmän plats bör finnas i början av ordningsstadgan. Man möter i förslaget

uttrycket allmän plats redan i 1 och 2 §§ men får ej begreppet klarlagt

förrän i 20 §.

Kunyl. Maj.is proposition nr 143 ur 1956

52

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

Departementschefen

Begreppet allmän plats får enligt utredningen betydelse vid tillämpningen

av samtliga nu ifrågavarande tre författningar och jag vill därför redan i

detta sammanhang behandla denna fråga. Såväl av den nu verkställda ut­

redningen som av tidigare förslag i ämnet framgår, att det är förenat med

betydande svårigheter att bestämma området för »allmän plats» på ett till­

fredsställande sätt. I 1944 års förslag upptogs en definition, enligt vilken

»allmän plats» fick en mycket vidsträckt innebörd, och förslaget blev i

denna del starkt kritiserat av remissinstanserna. Utredningens nu framlagda

förslag innebär en avsevärd begränsning. Enligt detta förslag skall till all­

män plats hänföras gata, torg, park eller annan sådan allmän plats, allmän

väg samt annat område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän

samfärdsel. Frågan om vilka ytterligare områden som bör jämställas med

allmän plats har överlämnats till avgörande genom föreskrift i lokal ord­

ningsstadga. När det gäller offentliga tillställningar skall någon utvidg­

ning av begreppet dock icke kunna ske. Med den utformning utredningen

givit den generella bestämmelsen kommer t. ex. fritids-, idrotts- och hamn­

områden ofta icke att utgöra allmän plats såvida icke föreskrift därom

upptages i lokal ordningsstadga.

Även utredningens förslag angående begreppet allmän plats har utsatts

för kritik vid den nu företagna remissbehandlingen, därvid man från flera

håll framhåller att begränsningen av begreppet drivits alltför långt och att

mer exakt utformning måste eftersträvas.

I viss utsträckning finner jag kritiken befogad. Det vore mera tillfreds­

ställande om man i allmänna ordningsstadgan kunde mera bestämt avgränsa

begreppet och skäl kan åberopas för att ge bestämmelserna en något vidare

omfattning. Viss ledning synes man kunna erhålla av byggnadslagens be­

stämmelser på detta område. Det avgörande måste emellertid vara inne­

börden av de olika i stadgan föreslagna bestämmelserna och de verkningar,

som eu utvidgning kan föra med sig. Bestämningen av begreppet »allmän

plats» får betydelse för tillämpningen av vissa ordningsföreskrifter i all­

männa ordningsstadgan. Det gäller föreskrifterna om nyttjande och ren­

hållning av allmän plats och om skydd för trafikanter samt angående be­

fogenhet för polismyndighet att meddela särskilda ordningsföreskrifter. Av

särskild betydelse blir bestämningen vidare när det gäller offentliga tillställ­

ningar och allmänna sammankomster. Enligt de föreslagna bestämmelserna

skall nämligen fordras tillstånd av polismyndigheten för anordnande av

offentlig tillställning eller allmän sammankomst å allmän plats. Jämväl i

förslaget till lag om skyldighet att renhålla gata in. in. användes begrep­

pet »allmän plats» för angivande av den renhållningsskyldighet som skall

åvila samhället.

När det gäller de områden, som regelmässigt bör hänföras till »allmän

plats», synes mig en viss exakthet kunna uppnås om man fastslår, att all-

53

män plats är gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd stads­

plan eller byggnadsplan utgör allmän plats under förutsättning tillika att

platsen upplåtits för avsett ändamål. Utanför faller då de i 25 § byggnads­

lagen angivna specialområdena såsom järnvägs- och andra särskilda trafik­

områden, hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser och vatten­

områden. Av dessa områden synes mig, såsom överståthållarämbetet fram­

hållit, hamnområde — i den mån det är tillgängligt för allmänheten —•

alltid böra anses som allmän plats. I regel torde dessa områden eller väsent­

liga delar därav vara upplåtna till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

Om hamnområde hänföres till allmän plats blir följden härav bl. a. att till­

stånd måste sökas för anordnande av offentlig tillställning inom hamn­

områden. Såsom överståthållarämbetet påpekat framstår detta som fullt

motiverat med hänsyn till de särskilda risker som det kan innebära att

där anordna offentliga tillställningar. Beträffande övriga specialområden

anser jag ej tillräckligt fog finnas för att uttryckligen i den allmänna ord-

ningsstadgan hänföra dem under begreppet allmän plats. Vad särskilt angår

stationsväntsalar, perronger och andra järnvägsområden torde med hänsyn

till den rätt att utfärda ordningsföreskrifter härför, som tillkommer veder­

börande järnvägsförvaltning, något behov av att i och för sig hänföra dem

till »allmän plats» i ordningsstadgans mening ej föreligga. I regel torde

emellertid sådana järnvägsområden utomhus få anses nyttjade för »allmän

samfärdsel» och på grund härav — enligt utredningens förslag, som jag i

denna del vill förorda — vara allmänna platser.

Såsom allmän plats bör vidare anges allmän väg. När det gäller enskild

väg eller annat område än de jag tidigare nämnt, synes man icke i författ­

ningstexten kunna bestämt ange var gränsen skall gå. Avgörande bör där­

vidlag vara om området är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän sam­

färdsel. Att en väg nyttjas för allmän samfärdsel får anses innebära att den

är allmänneligen befaren. Utanför bör sålunda falla de typiska enskilda

vägarna, d. v. s. landsbygdens ägo- eller hemkörslovägar samt utfartsvägar

utan betydelse för allmän samfärdsel.

Utöver vad jag nu förordat vill jag icke föreslå någon ytterligare utvidg­

ning av begreppet allmän plats i allmänna ordningsstadgan. Den bestäm­

ning av begreppet allmän plats som här skett kommer sålunda att skilja sig

från vad som gäller enligt strafflagen, där begreppet har en vidsträcktare

innebörd. Behov kan emellertid föreligga att även när det gäller ordnings­

föreskrifter utvidga begreppet med hänsyn till de lokala förhållandena. Jag

delar därför utredningens uppfattning, att möjlighet bör finnas att i lokal

ordningsstadga bestämma att andra till allmänt begagnande upplåtna om­

råden än dem jag nu behandlat skall vara likställda med allmän plats. En

sådan utvidgning bör emellertid endast få avse egentliga ordningsföreskrifter.

Det bör sålunda icke vara möjligt att genom bestämmelser i lokal ordnings­

stadga utvidga kravet på tillstånd för anordnande av offentlig tillställning,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

54

utan denna fråga bör vara slutligt avgjord genom den allmänna ordnings-

stadgans föreskrifter. Jag kan således ej dela de farhågor, som på sina håll

uttalats, att begreppet allmän plats blir för snävt avgränsat med hänsyn till

offentliga tillställningar. I regel torde polismyndigheten likväl få tillräckliga

befogenheter att ingripa för att de närvarandes säkerhet och ordningens

upprätthållande skall säkerställas. I fråga om ordningsföreskrifter torde det

emellertid ofta komma att visa sig lämpligt att kunna utvidga tillämpnings­

området. I vad mån så bör ske blir främst beroende på de lokala förhållan­

dena och vilket innehåll, som ges åt de lokala ordningsföreskrifterna. Det bör

sålunda överlämnas åt envar kommun att taga ställning till detta spörsmål.

I förslaget till allmän ordningsstadga har i 1 § som en inledande bestäm­

melse angivits vad som skall förstås med allmän plats. I 3 § förslaget till

lag om allmänna sammankomster har, utan att termen använts, tillämp­

ningsområdet för de berörda bestämmelserna angivits på motsvarande sätt

och samma sak gäller i viss mån även förslaget till lag om skyldighet att

renhålla gata in. m. (1 §).

3. Befogenhetsfördelningen mellan olika myndigheter

Gällande ordningsstadga

Enligt gällande ordningsstadga ankommer vissa åligganden och befogen­

heter å magistraten medan andra tillkommer polismyndighet varjämte

stadsfullmäktige har att fatta vissa beslut. Här må erinras om att stadsfull­

mäktige har att bestämma vilka torg, hamnar och dylika ställen som skall

vara upplåtna till allmänna försäljningsplatser. Där så prövas nödigt äger

magistraten bestämma särskilda av nämnda platser för försäljning av vissa

slags varor ävensom att i övrigt lämna de föreskrifter, som för vidmakt­

hållande av ordning och renlighet å saluplatserna finnes erforderliga. Å

gator eller andra allmänna platser än nyss nämnts må icke utan magistra­

tens tillstånd försäljning bedrivas från stånd, bord eller dylikt. Utan magi­

stratens särskilda tillstånd må vidare byggnadsmaterialier, ved o. s. v. icke

uppläggas på gata eller annan plats än den som för sådant ändamål är av

stadfullmäktige eller annan behörig myndighet anvisad. Enligt ordnings-

stadgan ankommer det vidare på magistraten att anvisa badplatser m. m.

Vad i ordningsstadgan är föreskrivet om magistrat skall enligt § 29 gälla,

i stad där magistrat ej finnes kommunalborgmästaren och i Stockholm över-

ståthållarämbetet, dock att enligt föreskrift i samma paragraf och särskilda

kungl. brev poliskammaren i Stockholm och vissa andra städer har att

handlägga ärenden av vissa slag.

För stensprängning, lossande av skott eller fyrverkeri erfordras tillstånd

av polismyndigheten. Sådant tillstånd erfordras jämväl för upphuggande

av is eller öppnande av vak. I fråga om offentliga tillställningar gäller en­

ligt § 13 ordningsstadgan att i vissa fall anmälan skall göras hos polis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

55

myndigheten. I andra fall erfordras tillstånd av polismyndigheten. Med

polismyndighet avses i stadgan poliskammare eller polismästare i stad där

sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.1

I fråga om köping och annat område på landet, där ordningsstadgan skall

gälla, har länsstyrelsen enligt § 30 att underställa Kungl. Maj :ts prövning

förslag om vilka styrelser eller myndigheter som bör fullgöra vad i stad

åligger magistrat eller annan lokalmyndighet samt om dessa myndigheters

sammansättning och vidden av deras befogenheter. Som regel har Kungl.

Maj :t därvid låtit samhällets kommunalnämnd eller municipalnämnd träda

i magistratens och polismyndighetens ställe; polismyndighets åligganden

enligt § 13 med avseende å offentliga tillställningar brukar dock överlämnas

till landsfiskalen i orten och tillkommer alltid denne, såvitt § 13 är tillämplig

på grund av 1932 års kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet

av vissa bestämmelser i ordningsstadgan. I övrigt brukar från kommunal-

och municipalnämnds befogenhet undantagas rätten enligt § 21 i ordnings­

stadgan för magistrat att utfärda nya ordningsföreskrifter och enligt § 22

för polismyndighet att utfärda vitesförelägganden.

1944 års förslag

Även enligt 1944 års förslag fördelades uppgifterna i städerna mellan

magistraterna och de egentliga polisorganen. Enligt 74 § ersattes magistrat,

där sådan ej fanns, av kommunalborgmästare och i Stockholm av överståt-

hållaräinbetet, varjämte vissa ärenden skulle handläggas av poliskammare

och polismästare. I annan kommun än stad skulle magistratens uppgifter

ankomma å polischefen, d. v. s. landsfiskalen i orten.

I fråga om uppgifternas fördelning mellan å ena sidan magistrat och

kommunalborgmästare och å andra sidan polischef och poliskammare

anfördes i 1944 års betänkande, att förslaget i stort sett anslöte sig till den

princip, som angivits i betänkandet med förslag angående innebörden av

begreppet polismyndighet i olika författningar m. m. (förslaget sedermera

upphöjt till lag; se SFS 1944:415). Denna princip innebure, att å polis­

organen borde ankomma dels ärenden, som vore av mera utpräglad polis­

karaktär, och dels andra ärenden, vilka hörde samman med polisens all­

männa verksamhet och för vilkas utförande polisen därför redan toges i

anspråk, under det att magistraten och kommunalborgmästaren skulle

handlägga ärenden, som vore av mera allmän polisiär natur och krävde

mera förvaltningsmässiga bedömanden. Beträffande köpingar och muni-

cipalsamhällen samt den egentliga landsbygden uttalades, att övervägande

skäl talade för att samtliga befogenheter tillerkändes polischefen.

Vad särskilt angår allmänna sammankomster och tillställningar innebar

1 Poliskammare finnes numera i alla städer med polismästare. Dessa städer är Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Linköping, Eskilstuna, Västerås,

Gävle, Uppsala, Jönköping, Karlskrona, Karlstad, Halmstad, Lund och Sundsvall. I 29 andra

städer finnes magistrat medan återstående 86 städer har kommunalborgmästare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 är 1956

56

sålunda 1944 års förslag att tillståndsprövningen skulle ankomma på polis­

chefen eller i stad med poliskammare denna. Till stöd härför anfördes att

bestyret, trots sin understundom sammansatta natur, i övervägande graci

vore att anse såsom en ordningsuppgift och i olika hänseenden nära hörde

samman med polisens allmänna åligganden. Ur denna synpunkt framstode

det såsom både naturligt och principiellt riktigt, att den myndighet som

bure det närmaste ansvaret för den allmänna ordningen även skulle äga

att avgöra frågor om tillstånd till anordnande av tillställningar. Särskilt

underströks den praktiska synpunkten, att polischefen hade den omedelbara

överblicken över tillgången på ordningspersonal.

Med avseende å nuvarande förhållanden anfördes i betänkandet att, då

vid ordningsstadgans tillkomst magistraten varit det ledande polisorganet i

städer utan poliskammare, det varit naturligt att lägga tillståndsgivningen

på denna myndighet, men att den princip, varpå ordningsstadgan härutinnan

byggde, faktiskt kommit att åsidosättas sedan magistratens befattning med

polisväsendet avvecklats. Härjämte framhölls att vid tiden för betänkandets

utarbetande tiiiståndsgivningcn i 17 större städer handhades av poliskam­

mare eller polismästare, i 53 städer av magistrat och i 53 städer av kommu­

nalborgmästare samt på hela landsbygden av landsfiskalerna.

I yttrandena var meningarna delade beträffande överflyttningen av till­

ståndsgivningen till polischeferna. En stor grupp remissinstanser anslöt sig

till förslaget, men särskilt i yttrandena från magistrater och kommunalborg­

mästare i mindre städer utsattes de föreslagna bestämmelserna för kritik.

Rörande kommunalmyndigheterna uttalades i 1944 års betänkande att de

— även om de icke skulle ha beslutanderätt i hithörande frågor — dock

borde ha ett väsentligt inflytande på frågornas avgörande. I betänkandet

häjrvisades till att i förarbetena till 1932 års kungörelse angående tillämp­

ning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan m. m.

starkt betonats, att landsfiskalerna vid beviljande av tillstånd som avsåges i

nämnda författning borde i största möjliga utsträckning taga hänsyn till

vederbörande kommuners intressen, krav och önskemål samt för detta ända­

mål träda i samverkan med kommunalnämnder och andra kommunala

organ. Den princip som härigenom kommit till uttryck ansågs böra gälla

samtliga hithörande ärenden och i förslaget intogs en uttrycklig bestämmelse

(75 §) därom, att polischefen före meddelande av beslut i ärende skulle, där

icke särskilda omständigheter till annat föranledde, inhämta yttrande från

vederbörande kommunala myndigheter. Däremot ansåg sig utredningen icke

kunna förorda, att vetorätt tillerkändes de kommunala myndigheterna; en

dylik rätt skulle kunna försvåra en enhetlig tillämpning av bestämmelserna

och även i övrigt kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser.

1953 års kommunallag

Genom den nya kommunallagen av den 18 december 1953, som trätt i

kraft den 1 januari 1955, har, i överensstämmelse med kommunallagskom-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

57

mitténs förslag (SOU 1952:14), magistratens befattning med kommunal­

förvaltningen upphört. I fråga om kommunalborgmästarinstitutioncn, som

enligt kommittéförslaget jämväl skulle upphöra, innebär lagstiftningen att,

i avbidan på slutligt ställningstagande till frågan om institutionens avskai-

fande, tidigare gällande bestämmelser om kommunalborgmästare i sak

oförändrade överförts till den nya lagen. I anslutning till förslaget om

avveckling av magistratens kommunala funktioner framhöll kommittén,

att magistratens statligt administrativa uppgifter borde utskiftas å andra

statliga och kommunala organ och magistratsinstitutionen helt upphöra

samt att i samband därmed även de magistratsuppgifter, som åvilade kom­

munalborgmästaren, på motsvarande sätt borde överflyttas till andra organ.

I betänkandet anfördes, att de ojämförligt flesta ärenden, med vilka magi­

straten hade att taga befattning, vore sådana som angåves i ordningsstadgan

för rikets städer, att det vore att förvänta att magistratens uppgifter enligt

stadgan vid omarbetning av densamma skulle överflyttas å andra organ,

samt att, då åtskilliga i stadgan angivna magistratsuppgifter i städer med

poliskammare omhänderhades av denna myndighet, det syntes naturligt att

dessa uppgifter även i övriga städer överflyttades till den polisiära myn­

digheten.

I en bilaga till betänkandet angav kommittén närmare sina synpunkter på

den ifrågasatta överflyttningen. Enligt kommitténs mening borde till polis­

myndighet, d. v. s. polischef eller poliskammare, överflyttas magistraten nu

tillkommande befattning med torghandel, disposition av gatumark för upp­

lag, arbeten å allmän plats, stensprängning och fyrverkeri, isupptagning,

badning, kägelbana, gaturenhållning, särskilda föreskrifter för ordningens

vidmakthållande samt — i avbidan på omarbetning av reglerna rörande

församlingsrätten — offentliga tillställningar. Å drätselkammaren borde av

uppgifterna enligt ordningsstadgan överföras befattningen med reglemente

och taxor för åkare m. fl., allmänna avstjälpningsplatser, initiativrätt i fråga

om lokala ordningsstadganden samt hundars utelöpande; föreskrifter i

sistnämnda hänseende ansågs böra utfärdas i den ordning som är lastställd

för lokalt ordningsstadgande.

I propositionen med förslag till kommunallag m. m. (prop. 1953:210)

anförde departementschefen — sedan han förordat att magistratens kom­

munala funktioner skulle upphöra — bl. a. följande.

Som redan antytts kan och bör i detta sammanhang icke tagas någon

ställning till frågan om en fullständig avveckling av magistratsinstitutionen.

En sådan avveckling förutsätter, att man kan finna lämpliga former för

handhavandet i fortsättningen av magistratens befattning med de allmänna

valen och de magistraten åvilande statligt administrativa bestyren, såsom

tillämpning av ordningsstadgan för rikets städer, handelsregistrets förande,

fastställande av avstyckningar o. s. v. Klart är emellertid, att magistratens

upphörande som kommunalt organ och som instrument för statsuppsikten

över städerna ger stark aktualitet åt de gamla önskemålen om särskiljande

av förvaltning och rättsskipning i städerna och om stadsdomstolarnas över­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 195G

58

tagande av staten. Ehuru en utredning av dessa frågor legat utanför kommu-

nallagskommitténs egentliga uppdrag har kommittén upptagit dem till

preliminär diskussion och uttalat sig för magistratsinstitutionens slopande

och rättsväsendets förstatligande.------------

I anslutning till förslaget om magistratens avskaffande har kommittén

även tagit upp frågan om kommunalborg mästarinstitutio-

n e n bör bibehållas. Utgångspunkten för kommittén har härvid varit, att

överflyttningen av magistratens statligt administrativa uppgifter till andra

organ måste föranleda en liknande överflyttning av kommunalborgmästa­

rens motsvarande uppgifter. Kommunalborgmästaren skulle härigenom bli

en rent kommunal tjänsteman. Då städerna icke bör påtvingas en i lag

reglerad befattning av detta slag, har kommittén föreslagit, att kommunal-

borgmästarinstitutionen avskaffas. Kommittén har emellertid förutsatt, att

kommunalborgmästaren liksom magistraten under en övergångstid måste

bibehållas som statligt organ i avbidan på att frågan om de administrativa

funktionernas handhavande i framtiden blir löst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Om man som kommittén gjort förutsätter, att magistratens kommunala

funktioner avskaffas samt att, efter en övergångstid, magistratens och som

en följd därav även kommunalborgmästarens statligt administrativa bestyr

överflyttas på andra organ, ter det sig onekligen egendomligt, om man för

de städer, som f. n. saknar magistrat — de s. k. landsrättsstäderna — skulle

bibehålla den nuvarande organisationen med en lagreglerad kommunal-

borgmästartjänst, vilken ju under sådana förhållanden skulle bli en rent

kommunal befattning. En sådan särställning för dessa städer kan knappast

motiveras på rationella grunder. Problemet kan heller icke begränsas på

detta sätt utan måste vidgas att gälla frågan huruvida i städerna över­

huvudtaget bör finnas ett lagstadgat ämbetsmannaelement med den ställ­

ning inom kommunalförvaltningen, som tillkommer kommunalborgmäs­

taren. Det skulle för övrigt rent av kunna ifrågasättas att utsträcka spörs­

målet att gälla kommunerna i gemen, såväl städer som landskommuner.

Begränsar man emellertid, som väl är naturligast, frågan till städerna,

erbjuder uppenbarligen ett kommunalt ämbete av den ifrågavarande typen

fördelar ur flera synpunkter. Kravet på juridisk kompetens i förening med

befattningshavarens rätt att deltaga i stadsfullmäktiges och drätselkamma­

rens överläggningar ger vissa garantier för att formella och författningsmäs-

siga synpunkter beaktas i den kommunala verksamheten. Förhandenvaron

av en fast, enhetlig och likabenämnd chefstjänst underlättar vidare kommu­

nikationerna mellan statsmyndigheterna och städerna, och även för allmän­

heten kan det vara av värde, att i varje stad finnes en bestämd befattnings­

havare, till vilken man i törsta hand kan vända sig i kommunala angelägen­

heter.

Mot det sagda kan emellertid anföras, att kravet på inrättande av en

befattning, vars innehavare skall uppfylla vissa kompetensvillkor och för

vilken skall finnas ett av Kungl. Maj :t fastställt reglemente, upptagande

bl. a. tjänsteinnehavarens alla åligganden, synes mer än nödigt beskära

städernas självbestämningsrätt på det organisatoriska området. Med den

vida frihet, som kommunerna har att i andra hänseenden anpassa sin för­

valtning och sina verksamhetsformer efter lokala förhållanden och önske­

mål, synes det stämma mindre väl överens att i lag ålägga dem att inrätta

en bestämd tjänst för den centrala kommunalförvaltningens behov. Kom­

59

munerna torde själva vara bäst i stånd att bedöma behovet av tjänstemän

på detta område och att reglera deras uppgifter, .lag vill i detta samman­

hang framhålla, att magistratsstäderna utan att vara bundna av lagbestäm­

melser ordnat sin tjänsteorganisation på ett sätt, som ur allmän synpunkt

icke torde lämna rum för några anmärkningar. Även önskemålet om

juridisk kompetens i kommunalförvaltningen torde därvid i allmänhet ha

tillgodosetts. Till det anförda vill jag foga, att drätselkammaren i egenskap

av stadens stvrelse enligt förslaget ges en sådan framskjuten ställning, att

det torde te sig naturligt för såväl statliga myndigheter som enskilda att

x första hand vända sig till kammaren, dess ordförande eller tjänstemän, i

förekommande kommunala ärenden.

Oaktat vad jag nu anfört är jag icke beredd att förorda, att slutlig ställ­

ning i detta sammanhang tages till förslaget om kommunalborgmästarinsti-

tutionens avskaffande. När frågan diskuterats i det föregående, har detta i

viss mån skett utifrån förutsättningen att magistratens och kommunalborg­

mästarens statligt administrativa uppgifter i en framtid skall delas upp på

andra myndigheter och organ. Huruvida detta blir fallet, kan emellertid

icke med visshet bedömas, förrän resultatet föreligger av den utredning

som skall sättas i gång rörande dessa spörsmål. Utan att i något avseende

taga ståndpunkt vill jag erinra, att stadsförbundet i sitt yttrande pekat på

möjligheten av en anknytning även framdeles av viss eller vissa statligt

administrativa uppgifter till en rent kommunal befattning. Till det sagda

kommer ovissheten om hur länge det kan dröja, innan det åsyftade spörs­

målet blir löst. Under denna övergångstid skulle de nuvarande kommunal­

borgmästarna enligt kommitténs förslag komma att intaga en något egen­

domlig ställning. De skulle å ena sidan innehava en obenämnd befattning

i kommunalförvaltningen och å andra sidan i egenskap av kommunalborg­

mästare ombesörja uteslutande statliga funktioner. Med hänsyn till nu

åberopade förhållanden förordar jag, att ställningstagandet i frågan om

kommunalborgmästarinstitutionen får anstå, till dess utredning skett rö­

rande de statligt administrativa funktionernas handhavande i framtiden.

Jag ansluter mig därmed till den mening, varåt ett stort antal remissinstan­

ser gett uttryck.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Utredningen

Vad angår de i ordningsstadgan intagna ordningsföreskrifterna innebär

utredningens förslag att tillstånd att nyttja allmän plats skall kunna med­

delas av den myndighet å vilken sådan prövning ankommer — i betydande

utsträckning torde i lokal ordningsstadga kommunal myndighet komma

att utses — eller, om sådan myndighet ej finnes bestämd, polismyndig­

heten. Vidare skall det ankomma på polismyndigheten att meddela tillstånd

till sprängning in. in., varjämte polismyndigheten skall äga för särskilda

fall meddela de ordningsföreskrifter, som finnes erforderliga. Därjämte får

polismyndighet befogenhet att i vissa fall låta verkställa arbete eller åtgärd

på den försumliges bekostnad.

Enligt utredningens förslag skall det vidare ankomma på polismyndig­

heten att bevilja tillstånd till offentliga tillställningar och allmänna sam­

mankomster i de fall, då sådant tillstånd kräves. Även vissa andra ärenden

60

rörande sådana tillställningar och sammankomster skall ankomma på

polismyndigheten att handlägga.

Med polismyndighet avses i förslaget i stad med poliskammare denna

och eljest polischefen i orten, vilket innebär att åt begreppet polismyndighet

gives samma innebörd som i 1944 års lag om vad i allmänhet skall med

polismyndighet avses.

Efter att ha erinrat om att frågan om fördelningen mellan olika myndig­

heter av åligganden och befogenheter enligt ordningsstadgan var föremål

för stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen av 1944 års förslag uttalar

utredningen, att genom den starka begränsning av ordningsstadgan, som

utredningen föreslår, frågan kommer i ett annat läge. Utredningen anför

härom.

Till följd av denna begränsning erhålla samhällena stort utrymme för

lokal normgivning, och vid antagande av lokal föreskrift kan också — i

den mån det ej strider mot den allmänna stadgans bestämmelser eller eljest

mot lag eller författning — bestämmas att ärendena skola handläggas av

viss kommunal myndighet. I förslaget, som i nämnda hänseende står i sam­

klang med den kommunala självstyrelsens principer, behöver därför blott i

ett fåtal fall meddelas föreskrift angående olika myndigheters kompetens.

De särskilda ordningsangelägenheter som dessa föreskrifter avse äro

emellertid i allmänhet av sådan beskaffenhet att tillämpningen bör ankom­

ma å polismyndighet, och för att säkra upprätthållandet av den allmänna

ordningen synes det också vara nödvändigt att denna myndighet tillägges

den nämnda befogenheten att ingripa i särskilda fall. I de större och

medelstora städer där poliskammare eller polismästare finnes bör såsom

hittills med polismyndighet förstås poliskammaren eller polischefen. Be­

träffande landsbygden synes ej kunna ifrågakomma annat än att polis­

myndigheten skall utgöras av polischefen, d. v. s. landsfiskalen i orten.

Spörsmålet är, huruvida i övriga städer magistraterna och kommunalborg­

mästarna böra bibehållas såsom polismyndighet eller om, på sätt föreslogs

i 1944 års betänkande, uppgifterna även där skola ankomma å polischefen.

Utöver de skäl — hänförande sig till uppgifternas polisiära art samt det för­

hållandet att magistraterna och kommunalborgmästarna numera icke ha

någon befattning med den allmänna polisverksamheten — som i övrigt kun­

na åberopas för den föreslagna ändringen är nu att beakta, att genom den

nya kommunallagen magistraternas befattning med kommunalstyrelsen

upphört. Denna reform har utgjort en förutsättning för magistratsinstitutio-

nens totala avvecklande, vilket sedan länge utgjort ett aktuellt önskemål,

och måste betraktas såsom ett inledande steg i riktning att jämväl avskaffa

magistraternas befattning med statligt-administrativa uppgifter. Bärande

skäl synas knappast längre kunna förebringas för att pålägga magistraten

några uppgifter enligt ordningsstadgan. Även i magistratsstäder bör därför

polischefen vara polismyndighet enligt ordningsstadgan, och tillräckliga

skäl torde icke föreligga att en avvikande ordning bibehålies i städer

under landsrätt.

I fråga om tillståndsprövningen beträffande allmänna sammankomster

och tillställningar föreslår utredningen som nämnts att denna uppgift skall

åvila polismyndighet. I det sammanhanget väcker utredningen frågan, huru-

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1956

61

■vida dock ej för de större städernas vidkommande vissa hithörande upp­

gifter skulle kunna överflyttas från poliskammaren till poliskommissarierna

i distrikten, vilkas yttranden enligt sakens natur redan nu ofta blir av­

görande; förekommande ärenden av ömtåligare eller viktigare art, t. ex.

fall då hinder finnes möta mot allmän sammankomst, borde därvid un­

dantagas.

Härefter tar utredningen upp frågan i vad mån och på vad sätt de kom­

munala myndigheterna skall erhålla möjlighet att inverka på besluten, i syn­

nerhet på tillståndsgivningen i vad avser nöjestillställningar. Av skäl som

anförts i 1944 års betänkande synes det icke böra ifrågakomma att tiller­

känna kommunalmyndigheterna vetorätt. Såsom ävenledes framhållits i be­

tänkandet är det likväl önskvärt att de beredes tillfälle att utöva inflytande

på detta område. Svårigheterna knyter sig därför till spörsmålet, huru den

för detta ändamål nödiga samverkan med polismyndigheten skall ordnas.

Utredningen kan för sin del icke finna det lämpligt att påbjuda remissför­

farande; sådant skulle vara ägnat att fördröja avgörandet av ärendena, som

ej sällan är av brådskande natur, och verka tyngande för myndigheterna

å ömse sidor. Utredningen har i stället övervägt såsom en möjlig anordning

att föreskriva skyldighet för polismyndigheten att en gång årligen avgiva

redogörelse till kommunal myndighet för den praxis som tillämpats i syfte

att kommunalmyndigheten därigenom skulle få anledning till och underlag

för uttalande av sin åsikt. Uppenbarligen är emellertid faran stor att redo­

visningen nedsjunker till en tom formalitet som förorsakar besvär utan

egentlig nytta. Liknande utveckling synes även kunna befaras, om polismyn­

digheten årligen skulle begära kommunalmyndighets yttrande angående

principerna för tillståndsgivningen. Såsom i direktiven betonats är det vä­

sentliga icke formerna utan att en god kontakt upprätthålles, och utred­

ningen har slutligen stannat för att endast föreslå följande, nämligen i 11 §

förslaget till ordningsstadga den redan förut omnämnda bestämmelsen om

hänsynstagande till de kommunala myndigheternas inställning beträffande

tillstånd till vissa nöjestillställningar och tävlingar, i 24 § samma förslag en

allmän föreskrift om skyldighet för polismyndigheten att i frågor som avser

offentliga nöjestillställningar samråda med myndigheter, vilkas verksamhet

berör barnavård, undervisning och nykterhetsvård, samt i 19 § av förslaget

ett stadgande, enligt vilket kommun berättigas att i lokal ordningsstadga be­

stämma vilka föreskrifter som i allmänhet skall meddelas beträffande tillträ­

de till offentlig tillställning och den ordning som bör iakttagas vid dylik

tillställning.

Remissyttrandena

Beträffande spörsmålet huruvida i städer, där ej poliskammare eller

polismästare finnes, magistrat och kommunalborgmästare bör bibehållas

såsom den myndighet, vilken enligt ordningsstadgan fullgör polismyndig­

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

62

hets uppgifter eller om dessa uppgifter även där bör ankomma på polis­

chefen, är meningarna mycket delade. De flesta remissinstanserna, alla

polischefer och åtskilliga magistrater, ansluter sig till utredningens förslag

medan däremot alla kommunalborgmästare och de flesta städer med kom­

munalborgmästare anser att kommunalborgmästarna bör bibehållas som

polismyndighet eller att befogenheten bör överlämnas till kommunerna

själva.

Justitiekanslersämbetet hyser en viss tvekan, om magistraternas och

kommunalborgmästarnas nuvarande uppgifter bör övertagas av polische­

ferna, men ämbetet är dock benäget att ansluta sig till utredningens upp­

fattning härutinnan. Ämbetet fortsätter.

Måhända kunde förtjäna övervägas att meddela en bestämmelse, var­

igenom det bleve möjligt att tillmötesgå en stads önskan att behålla den

nuvarande ordningen, detta försåvitt det funnes anledning antaga att nuva­

rande ordning bättre än den föreslagna skulle tillvarataga medborgarnas

rättigheter. Prövningen av en dylik fråga borde väl i så fall tillkomma

länsstyrelsen, och för att markera den mera provisoriska karaktären av en

sådan anordning borde erforderligt stadgande möjligen införas bland över­

gångsbestämmelserna.

Öv er ståthållar ämbetet har utförligt motiverat sin ståndpunkt att tillämp­

ningen av ordningsstadgan och därpå grundade lokala föreskrifter bör hand­

havas av polismyndigheterna. I Stockholm föreligger beträffande vissa ord-

ningsärenden särskilda förhållanden som motiverar, att överståthållaräm-

betet bibehålies vid de uppgifter som nu ankommer på ämbetet i stället för

magistraten. Ämbetet vänder sig mot att kompetensfrågan i stor utsträck­

ning får regleras fritt i lokala ordningsstadgor och ämbetet vill sålunda gå

än längre än utredningen i fråga om polismyndighetens befogenheter. Äm­

betet motiverar sin ståndpunkt sålunda.

Förslaget innebär nu — om man bortser från handläggningen av ärenden

rörande allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt utfär­

dandet av reglementen och taxor för åkare in. fl. — att i allmänhet icke

lämnas föreskrift om vilken lokal myndighet, som skall handha tillämpning­

en av ordningsstadgan. Denna fråga överlämnas till reglering i lokala ord­

ningsstadgor, varvid förutsättes att åt kommunal myndighet kan uppdragas

att ombesörja handläggningen. Polismyndigheten ges dock ställning som ett

slags reservmyndighet, när det gäller att lämna medgivande till begagnande

av allmän plats för vissa ändamål (1 §), samt tillerkännes en tämligen vid­

sträckt och till sin innebörd oklar rätt att för särskilda fall meddela ord­

ningsföreskrifter »med avseende å handel och därmed jämförlig hantering,

som bedrives utomhus å allmän plats eller angränsande område, samt annan

verksamhet eller förehavande å allmän plats» jämte vissa liknande före­

skrifts- eller förbudsbefogenheter (8 §).

Denna reglering eller snarare brist på reglering av befogenhetsfördel-

ningen kan överståthållarämbetet icke finna ändamålsenlig, i vart fall ej

för Stockholms vidkommande. Förslagets genomförande i denna del synes

komma att leda till att ett flertal med trafikreglering och annan ordnings-

hållning sammanhängande tillstånds- och andra ärenden i lokal stadga

Kungl. Majds proposition nr 1A3 år 1956

63

lägges på kommunala organ. Polismyndighets rätt — och väl även skyldig­

het — att ingripa med ordningsföreskrifter eller förbud enligt nyss berörda

stadgande i 8 § förslaget synes härvid innebära en påtaglig risk för att

meningsskiljaktigheter uppkomma till förfång för ett enhetligt bedömande

och olägenhet för den enskilde. Möjligt är ock att polismyndighet för att

undvika irritation i förhållandet till vederbörande kommunala myndighet

frestas att avstå från att hävda befogade polisiära synpunkter. Det i 24 §

förslaget angivna samråds- eller underrättelseförfarande, som rekommen­

deras för kommunal myndighet gentemot polismyndigheten, är icke ägnat

undanröja dylika farhågor.

Föreningen Sveriges landsfiskaler hälsar med tillfredsställelse utred­

ningens förslag att i förevar ande sammanhang tillämpa lagen den 15 juni

1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses. Föreningen anför.

Vad angår städer under landsrätt har den nuvarande ordningen, enligt

vilken kommunalborgmästaren har att fullgöra vad som enligt ordnings-

stadgan ankommer på polismyndighet, visat sig medföra stora olägenheter.

Då vid prövningen av ärendena rena ordningssynpunkter ofta äro avgörande,

måste i allmänhet yttrande inhämtas från polischefen, vilket föranleder

åtskilligt besvär och dessutom försenar besluten. På vissa håll förekommer

ibland icke något dylikt remissförfarande. Därigenom undvikes visserligen

både besvär och försening men i stället bli de speciella ordningssynpunk-

terna då icke vederbörligen beaktade. För allmänheten måste vidare den

omständigheten att kommunalborgmästaren är tillståndsmyndighet enligt

ordningsstadgan medan det enligt andra författningar är polischefen verka

förvirrande och medför i vissa fall onödigt besvär. Som exempel på sist­

nämnda förhållande må nämnas att en person, som önskar utföra sten-

sprängning, har att inhämta tillstånd till sprängningen hos kommunalborg­

mästaren men måste vända sig till polischefen för att få tillstånd till innehav

av de explosiva varor, som erfordras för sprängningen. En annan påtaglig

olägenhet med den nuvarande ordningen framträder i de landsfiskalsdistrikt,

i vilka ingår både stad och annan kommun. Den praxis, som tillämpas vid

tillståndsprövningen, kan då bli helt olika inom de olika delarna av distrik­

tet, trots att dessa kanske äro av samma struktur och mer eller mindre flyta

ihop. På nu anförda skäl och då de uppgifter, varom är fråga, väsentligen

äro av polisiär art och äga nära samband med den allmänna polisverksam­

heten, anser styrelsen i likhet med utredningen att dessa uppgifter böra

ankomma på polischefen.

I åtskilliga yttranden framföres emellertid en motsatt uppfattning. Vissa

myndigheter ställer sig tveksamma men många intar en direkt avvisande

hållning till utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser med hänsyn till principen om kom­

munal självstyrelse naturligt, att ordningsangelägenheter, som icke är

uteslutande av polisiär natur, anförtros åt kommunala organ i stället för åt

polismyndigheten. Länsstyrelsen fortsätter.

Frågan om vilken myndighet, som bör handhava tillämpningen av bestäm­

melserna i eu allmän ordningsstadga, synes tveksam. Med hänsyn till den

kommunala självstyrelsen synes det länsstyrelsen naturligt, att ordnings­

angelägenheter, som icke äro uteslutande av polisiär natur, anförtros åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1956

kommunala organ i stället för polismyndigheten. Bestämmanderätten över

allmänna platser (1 § i lagförslaget) och frågan huruvida offentliga tillställ­

ningar skola tillåtas inom en kommun å juldagen, långfredagen och påsk­

dagen (8 § i lagförslaget) äro sålunda enligt länsstyrelsens förmenande

sådana ordningsangelägenheter, som höra ankomma på kommunalt organ.

Gällande ordningsstadga innehåller i 1 § en uttrycklig bestämmelse om att

stadsfullmäktige äger bestämma vilka allmänna platser, som skola upplåtas

till försäljningsplatser. Detta måste vara en kommunal angelägenhet, som

icke bör handhavas av polismyndighet och bestämmelsen bör därför enligt

länsstyrelsens förmenande intagas i den nya ordningsstadgan. Om så sker

torde utan olägenhet utfärdandet av de ordningsföreskrifter, som kunna

anses erforderliga för rätten att nyttja allmänna platser, kunna uppdragas

åt vederbörande polismyndighet. De av de sakkunniga föreslagna bestäm­

melserna i 1 § ordningsstadgan lämnar allmänheten i ovisshet om till vilken

myndighet den har att hänvända sig för att erhålla i paragrafen avsett till­

stånd och den är också ägnad skapa kompetenskonflikter mellan polismyn­

digheten och vederbörande kommunala organ.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill ifrågasätta, om genomförandet av ut­

redningens förslag, innebärande att magistraternas och kommunalborgmäs­

tarnas åligganden och befogenheter beträffande ordningsärenden upphör,

bör vidtagas innan det blivit slutligt bestämt, hur dessa myndigheters fram­

tida ställning kan komma att bli. Länsstyrelsen anser att några större olä­

genheter av att låta magistrater och kommunalborgmästare övergångsvis

bibehålla sina nuvarande ordningsuppgifter icke torde befaras. Denna upp­

fattning delas av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Väslernorr-

lands län.

Stockholms stad anser, att de skäl utredningen anfört till stöd för makt­

koncentrationen till polismyndigheten icke är övertygande och uttalar.

Genom de föreslagna kompetensreglerna kommer polismyndigheten icke

endast att bibehållas vid sina nuvarande befogenheter utan erhåller dess­

utom åtskilliga nya. I detta avseende gå de sakkunniga t. o. in. längre än

1944 års förslag, överhuvudtaget innebär förslaget i denna del, att avgö­

randet av åtskilliga för såväl kommunerna som allmänheten betydelsefulla

ordningsfrågor koncentreras till polismyndigheten till förfång för den kom­

munala självbestämmanderätten. Att en dylik begränsning i kommunernas

hävdvunna rätt att själva vårda sina ordningsangelägenheter icke överens­

stämmer vare sig med utredningsdirektiven eller med de allmänna principer,

som de sakkunniga själva ansett böra vara vägledande vid utarbetande av

en ny stadga, är uppenbart. Än sämre rimma de föreslagna inskränkningarna

med den nya kommunallagstiftningens syfte att öka kommunernas all­

männa kompetens och överhuvud deras självbestämmanderätt.

Högerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsför­

bund hyser samma mening.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet vänder sig mot utredningens

förslag i denna del och anser att de polisiära synpunkterna överbetonats till

men för förslaget i övrigt. Styrelsen erinrar om att då styrelsen på sin tid

yttrade sig över 1944 års förslag reagerade den med skärpa mot att prov-

G5

ningen beträffande bl. a. sammankomster och tillställningar tillädes polis­

myndigheten. För magistratsstädernas del förordade styrelsen en utskitt-

ning av beslutanderätten beträffande tillståndsgivning in. in. på de olika

kommunala organ, med vilkas verksamhet de särskilda ordningsfrågorna

närmast hade sammanhang och i fråga om landsrättsstäderna, att kommu­

nalborgmästarna skulle handha dessa angelägenheter. Efter alt ha framhål­

lit att utredningens förslag närmast är en kompromiss uttalar styrelsen, att

enligt styrelsens mening måste man, då det gäller karaktären av ifråga­

varande bestämmelser, göra en bestämd åtskillnad mellan dels stadganden,

där fråga är om övervakande av att för ordningens upprätthållande och

den medborgerliga trivselns bevarande givna lagbud efterleves, dels förvalt-

ningsprövning. Styrelsen fortsätter.

Beträffande förstnämnda grupp av lagrum ligger det i sakens natur, att

övervakningsuppgiften bör ankomma på polismyndigheten. Beträffande

den senare är det enligt styrelsens uppfattning icke alls lika självfallet, att

så bör vara fallet. Behandlingen av sistnämnda ämnen kräver förutom ett

tillgodoseende av ordningssynpunkter i inskränkt polisiär mening beak­

tande av synpunkter av allmänt förvaltningsmässig och i fråga om offent­

liga nöjestillställningar även moralisk, nykterhets- och barnavårdsfräm-

jande natur samt överhuvudtaget ett annat handlag med allmänheten än

det som polismyndigheterna ha bruk för vid utövande av sina mera nor­

mala uppgifter. Genom arten av dessa senare uppgifter blir det nämligen

för polismyndigheten naturligt att tillägga ordningssynpunkten eu helt

dominerande betydelse och för dess skull även i oträngt mål tillgripa före­

byggande åtgärder, som så långt ifrån att säkerställa ordningen framprovo-

cera missnöjesyttringar. Ur allmänt medborgerliga synpunkter vore intet

alt vinna men mycket att förlora på att i städerna överföra ifrågavarande

befogenheter på polismyndigheten. Att här nämnda befogenheter förlädes

till kommunala myndigheter behöver t. ex. icke betyda, att rättsmedlen för

undanröjande av olaga beslut bleve mindre effektiva. Vill man säkerställa,

att ärendena handläggas på ett ur förvaltningsmässig synpunkt tillfreds­

ställande sätt, synes man kunna nå detta resultat genom att utesluta myn-

dighetsbestämningarna i 1 S (nyttjande av allmän plats), kapitlet om till­

ställningar och lagen om sammankomster, samt i stället bland stadgans

övriga föreskrifter samt sammankomstlagen införa eu regel, som öppnade

möjlighet för kommun att i lokal ordningsstadga bestämma om vem som

på dessa områden skall ha tillståndsbefogenheter och blott om kommunen

underläte att göra detta, lämnade befogenheterna till polismyndigheten.

Väljes en sådan lösning, skulle man kunna nå fram till en ordning, i vilken

vederbörande kommunala myndighet — ifrågasättas kan om icke denna

alltid skulle utgöras av kommunens styrelse — ägde uppdraga åt därför

kvalificerad juristutbildad tjänsteman att å styrelsens vägnar handha till-

ståndsgivningen i fråga om sammankomster och tillställningar, medan plats-

upplåtelser enligt 1 g eventuellt omedelbart skulle ankomma på veder­

börande nämnder. Frågan, huruvida den av kommunen föreslagna ord­

ningen kunde anses motsvara skäliga krav ur rättssäkerhetssynpunkt, linge

då prövas i underställningsväg. På så sätt komme man det nu tillämpade

systemet i landsrättsstäderna mycket nära, utan att lösningen behövde förut­

sätta ett bibehållande av kommunalborgmästarämbetet i dess nuvarande

b intrång till riksdagens protokoll 195(1. 1 sand. År

Kungl. Maj ds proposition liv H3 av 19öti

66

utformning.------------- Skulle mot förmodan en överarbetning av förslaget

på nu ifrågavarande punkter icke befinnas genomförbar, vill styrelsen be­

stämt påyrka, att tillståndsgivningen för sammankomster och tillställningar

tills vidare i avvaktan på den nyligen igångsatta utredningen om rådhus­

rätternas förstatligande får kvarbliva hos magistrat och kommunalborg­

mästare.

Styrelsen anför vidare.

Ett förverkligande av det nu framlagda förslaget skulle enligt styrelsens

mening innebära en omotiverad och olämplig maktkoncentration till polis­

myndigheten samt för landsrättsstädernas del en väsentligt försämrad ser­

vice vid ordningsfrågornas handläggning. Vederbörande landsfiskal kom­

mer icke att vara tillgänglig för allmänheten i samma utsträckning som

kommunalborgmästaren nu är och han kommer icke att kunna ägna hit­

hörande frågor samma uppmärksamhet och intresse som kommunalborg­

mästaren. Dessutom kan det befaras, att maktkoncentrationen till polismyn­

digheten får återverkningar på de lokala ordningsstadgornas innehåll. San­

nolikt skulle fastställelsemyndigheterna se sig nödsakade — i detta sam­

manhang hör beaktas, att den nya stadgan ger fastställelsemyndigheterna

rätt alt vid meningsskiljaktighet utan kommunens vidare hörande göra

rättelser och tillägg i underställt förslag — att i dessa tillägga polismyndig­

heterna än mera befogenhet. Den lokala förordningsmakten skulle alltså ej

längre bli ett uttryck för kommunal självbestämmanderätt utan ett me­

del för en fortsatt statlig detaljreglering.

Den ovan mot förslagets kompetensregler framställda kritiken är ej fullt

tillämplig för städer med poliskammare eller polismästare, i vilka för till­

ståndsgivningen erforderlig förvaltningsmässig expertis får anses före­

trädd inom polismyndigheten. Även för dessa städers del skulle det dock

vara till fördel, om de rent kommunala myndigheternas medinflytande vid

tillståndsgivningen bättre kunde tillgodoses än som skett i förslaget. Prin­

cipiellt bör tillstånd till sammankomst eller offentlig tillställning icke få

meddelas av polismyndighet mot förvaltningsmyndighets avstvrkan. De

sakkunniga ha visserligen uttalat, att förslaget ej avser att rubba den i en

del städer tillämpade praxis, att medgivande av kommunal myndighet ford­

ras för begagnande av allmän plats för dylika ändamål. Men denna princip

har icke kommit till klart uttryck i författningstexten.

Föreningen Sveriges kommunalborgmästare hävdar, att någon ändring

av kommunalborgmästarens arbetsuppgifter icke bör företagas, förrän ut­

redningen om kommunalborgmästarinstitutionen samt utredningen om stä­

dernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten blivit

föremål för slutlig prövning. Föreningen anser att det kan resas de allvar­

ligaste betänkligheter mot överflyttningen av tillståndsprövningen från

magistrat-kommunalborgmästare till polischeferna samt fortsätter.

I städerna under landsrätt har man att räkna med att efter en viss över­

gångstid polischefen överallt kommer att vara en landsfiskal. I motsats till

polismästarna i de större och medelstora städerna är landsfiskalen regel­

mässigt både åklagare och polischef. Att döma av framställningarna om

lättnad i arbetsbördan för landsfiskalerna hava dessa redan nu allt för

mycket att göra. Därtill kommer ofta mycket vidsträckta distrikt, där

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

67

landsfiskalen måste företaga tidsödande tjänsteresor, samt åklagaruppgif-

ter, som tidvis fordra närvaro vid under- eller överdomstolar. I vissa distrikt

hor landsfiskalen icke ens i staden. Det är därför ofta ganska svårt för all­

mänheten att träffa landsfiskalen och på grund härav och dennes stora

arbetsbörda föreligger risk att nu ifrågavarande ärenden överlämnas att i

praktiken avgöras av underordnade, varom antydanden icke heller saknas

i betänkandet. Tjänstgöringen som åklagare och den inställning han får

till dem, som han i den verksamheten tager befattning med, måste vidare

vara ett klart minus på lämplighetssidan. Polisens och polischefernas ut­

bildning och inställning är över huvud taget sådan, att den föga passar in

i bilden av den allsidigt prövande tillståndsmyndighet inom den kommu­

nala självbestämmanderättens ram, som de sakkunniga på olika sätt sökt

frammana.

Stadsfullmäktige i Solna kan icke biträda utredningens förslag om över­

förande å polischefen av tillämpningen av de allmänna ordningsföreskrif­

terna samt bestämmelserna rörande de allmänna ordningsföreskrifterna,

samt anser att det finns anledning befara, att ensidiga polisiära synpunkter

kommer att anläggas i icke önskvärd omfattning, om polismyndigheten blir

tillståndsmyndighet.

Slutligen må nämnas att Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

framhåller, att det icke alltid haft de bästa erfarenheter av polismyndig­

heternas omdömesförmåga, då det gällt handhavandet av tillståndsgiv-

ningen. Förbundet anför.

Utredningens förslag torde medföra, att ännu högre krav kommer att

ställas på tillståndsmyndighetens omdömesförmåga. Med hänsyn härtill

anser förbundet, att tillståndsgivningen bör handhas av kommunens verk­

ställande organ, drätselkammaren eller kommunalnämnden. I dylikt organ

finns alltid representanter med bättre orientering i allmänt samhällsliv och

med bättre kontakt med de ideella organisationerna än vad polismyndighet

i allmänhet besitter. Dessutom torde härigenom den kommunala självbe­

stämmanderätten, för vilken utredningen ömmar i fråga om stadganden

angående kostnader för ordningshållning, bättre tillgodoses.

Departementschefen

Frågan om fördelningen mellan olika myndigheter av åligganden och be­

fogenheter enligt ordningsstadgan har tilldragit sig särskild uppmärksam­

het. Det gäller att taga ställning till vilka ärenden som bör handläggas av

polismyndigheterna och i vilken utsträckning ärendena bör ankomma på

de kommunala organens prövning. I samband därmed uppkommer jämväl

spörsmålet om magistraternas och kommunalborgmästarnas ställning.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen skall enligt gäl­

lande ordningsstadga vissa ärenden handläggas av magistraten. Hit hör

t. ex. ärenden angående rätt att ha försäljningsstånd och dylikt å gata och

andra allmänna platser. 1 stad där magistrat ej finnes fullgöres magistra­

tens uppgifter av kommunalborgmästaren. I Stockholm är det dock över-

ståthållarämbetet — i viss utsträckning poliskammaren — som fullgör'

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

68

dessa uppgifter. Andra ärenden åter tillkommer det polismyndigheten att

avgöra, exempelvis tillstånd till sprängning, fyrverkeri och liknande. Fram­

för allt har emellertid polismyndigheten att handlägga ärenden om offent­

liga tillställningar enligt § 13 ordningsstadgan och att meddela tillstånd

för dessa då sådant kräves. När det i stadgan talas om polismyndighet

avses därmed, enligt en särskild bestämmelse, poliskammare eller polis­

mästare i stad där sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kom­

munalborgmästare.

I fråga om sådana områden på landet, där ordningsstadgan gäller, utövas

magistratens befogenheter i regel av kommunalnämnden. Ärenden angå­

ende offentliga tillställningar brukar det dock — delvis på grund av ut­

trycklig bestämmelse därom — tillkomma polischefen att pröva.

Enligt utredningens förslag skall kommunal myndighet få befogenhet att

meddela tillstånd till nyttjande av allmän plats. Genom att ordningsföre­

skrifter i väsentlig utsträckning avses skola meddelas i lokala ordnings-

stadgor får vidare kommunerna stora möjligheter att uppdraga åt kommu­

nal myndighet att handha tillämpningen av dessa föreskrifter. I övrigt

skulle beslutanderätten i huvudsak tillkomma polismyndigheten. Sålunda

skulle vissa ärenden avseende de i allmänna ordningsstadgan intagna ord­

ningsföreskrifterna komma att handläggas av polismyndigheten. Viktigare

är emellertid att tillståndsgivningen och vissa andra ärenden i fråga om

offentliga tillställningar och allmänna sammankomster av utredningen före­

slås skola ankomma på polismyndigheten. Detta får sin särskilda betydelse

bl. a. med hänsyn till att enligt utredningens förslag med polismyndighet

skall avses poliskammaren eller polischefen i orten. Magistratens och kom­

munalborgmästarens befattning med hithörande ärenden skulle således

komma att helt upphöra.

Bland remissinstanserna är meningarna om utredningens förslag ganska

delade. Från åtskilliga håll hävdas att polismyndigheterna fått alltför stora

befogenheter och att tillräcklig hänsyn icke tagits till principen om kom­

munernas självbestämmanderätt. Men det finns också andra remissmyndig­

heter, t. ex. överståthållarämbetet, som har motsatt uppfattning. De förme­

nar att de kommunala myndigheterna fått för stort inflytande och att för­

slaget medför risk för kompetenskonflikter. Särskild uppmärksamhet har

ägnats frågan om magistraternas och kommunalborgmästarnas befattning

med hithörande ärenden.

Innan jag går närmare in på frågan om kompetensfördelningen mellan

polismyndigheterna och de kommunala myndigheterna vill jag uppehålla

mig vid spörsmålet om vad som i förevarande sammanhang skall avses

med polismyndighet och främst då magistraternas och kommunalborg­

mästarnas ställning.

I städer med poliskammare bör liksom hittills denna utgöra polismyndig­

het och på landsbygden synes det lämpligaste vara att polischefen i orten,

Kungl. Maj.ts proposition nr lk3 år 1956

69

d. v. s. landsfiskalen, får fullgöra de uppgifter, som bör åvila sådan myn­

dighet. Tveksamt är däremot om i övriga städer magistraterna och kom­

munalborgmästarna alltjämt skall vara polismyndighet. Magistraternas och

kommunalborgmästarnas ställning var föremål för övervägande senast vid

den revision av kommunallagstiftningen som ägde rum 1953. Genom den

nya kommunallagen upphörde magistratens befattning med kommunal­

förvaltningen, men när det gällde befattningen med statligt administrativa

uppgifter — främst då ärenden jämlikt ordningsstadgan — gjordes ingen

ändring. Det befanns att ytterligare utredning erfordrades för att kunna

taga ställning till frågan om en slutlig avveckling av magistratsinstitutionen

och hur magistraternas och kommunalborgmästarnas statligt administra­

tiva uppgifter borde utskiftas på andra organ. Sedermera har särskilda

sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande rådhusrätternas

framtida ställning samt därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga

skall därvid bl. a. utreda frågan om överflyttning av magistratens åter­

stående uppgifter på andra organ. I samband därmed kommer även att

upptagas frågan om handhavandet av ifrågavarande statliga uppgifter för

stad utan magistrat samt spörsmålet, om kommunalborgmästarinstitutionen

bör bibehållas eller icke. Detta utredningsarbete pågår f. n. I detta läge

synes det mig riktigast att avvakta resultatet av utredningen innan man

tar slutlig ställning till frågan om magistraternas och kommunalborgmäs­

tarnas befattning med ordningsärendena. Några direkta olägenheter av att

med ställningstagande får anstå ytterligare en tid torde icke kunna befaras.

Nämnda myndigheter bör alltså även i fortsättningen i viss utsträckning

utgöra polismyndighet vid handläggningen av hithörande ärenden. För det

fall att staden själv önskar att polischefen skall vara polismyndighet i

stället för magistraten eller kommunalborgmästaren synes mig dock möj­

lighet böra finnas för staden att besluta därom. En sådan ordning — som

nära ansluter till en av justitiekanslersämbetet väckt tanke — kan synas

förenad med den nackdelen, att förhållandena kan växla från stad till stad.

Härav torde dock icke följa några större olägenheter, om beslutet tillkänna-

gives på tillfredsställande sätt. Och under alla förhållanden kan allmän­

heten vända sig till polischefen för att få besked i saken.

När det sedan gäller själva fördelningen av åligganden och befogenheter

bör uppenbarligen det avgörande i första hand vara ärendenas natur. Man

synes därvidlag böra skilja på egentliga ordningsföreskrifter och sådana

ärenden som angår offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

I fråga om ordningsföreskrifter innehåller, såsom jag tidigare nämnt, för­

slaget till allmän ordningsstadga en bestämmelse om att det skall fordras

tillstånd för att få taga i anspråk allmän plats. Frågan om vilken myn­

dighet som bör handlägga denna speciella grupp av ärenden — eu fråga

som livligt uppmärksammats av remissinstanserna — kommer jag att när­

mare behandla i del följande i samband med den föreslagna bestämmelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 19ö<i

70

om nyttjande av allmän plats. Vad angår övriga allmänna ordningsföre­

skrifter i ordningsstadgan innebär utredningens förslag, att ärenden angå­

ende tillstånd att företaga sprängning, anordna fyrverkeri och liknande

åtgärder skall handläggas av de egentliga polismyndigheterna. Vidare skall

dessa myndigheter få befogenhet att för särskilda fall meddela de ordnings­

föreskrifter, som finnes erforderliga med avseende å handel in. in. Jag

ansluter mig till utredningens uppfattning att beslutanderätten därvidlag

bör ligga hos polismyndigheten. Med hänsyn till ärendenas art och före­

skrifternas innehåll bör emellertid enligt min mening i dessa fall magistrat

och kommunalborgmästare icke utgöra polismyndighet, utan beslutande­

rätten bör alltid tillkomma i stad med poliskammare denna och eljest polis­

chefen i orten.

Beträffande härefter i lokal ordningsstadga intagna föreskrifter bör kom­

munerna i betydande utsträckning lämnas fria händer att besluta å vilken

myndighet prövningen skall ankomma. Önskemålet om att kommunerna

bör ha självbestämmanderätt i hithörande frågor blir härigenom tillgodo­

sett. Givetvis kan i sådana lokala ordningsstadgor komma att intagas före­

skrifter av sådan art, att tillämpningen av dem bör handhas av polismyn­

digheten. Man bör därvid skilja på ärenden av förvaltningsmässig natur,

vilka bör handläggas av kommunerna, och frågor av poliskaraktär eller

frågor sammanhängande med polisens allmänna verksamhet, vilka bör prö­

vas av polismyndigheten. Jag förutsätter att hänsyn kommer att tagas till

dessa synpunkter vid antagandet och fastställandet av lokala ordnings­

stadgor.

Som jag redan antytt får frågan om befogenhetsfördelningen sin kanske

största betydelse när det gäller ärenden angående offentliga tillställningar

och allmänna sammankomster, bör egen del tinner jag även dessa ärenden

vara sådana, att det slutliga avgörandet i regel bör ligga hos polismyndig­

heten med den bestämning jag i det föregående givit åt denna myndighet

(poliskammare, magistrat, kommunalborgmästare och på landet polischef).

Särskilt tillståndsärendena, som enligt förslaget avser användandet av

allmän plats för tillställning eller sammankomst, kräver för sin prövning

ett sådant hänsynstagande till den allmänna ordningen och säkerheten att

polismyndigheten ej kan lämnas åsido. Då städerna har visst inflytande på

tillsättningen av magistrat samt själva tillsätter kommunalborgmästare

bereds emellertid i magistratsstäder utan poliskammare samt i fögderi­

städer genom att nämnda myndigheter enligt förslaget där skall vara polis­

myndighet indirekt större utrymme för den kommunala bestämmande­

rätten än enligt utredningens förslag. I viss mån tillgodoses alltså de önske­

mål om större kommunalt inflytande som framställts i flera remissytt­

randen. Men de kommunala myndigheterna bör dessutom ha möjlighet att

öva inflytande genom att de beredes tillfälle att yttra sig och i viss utsträck­

ning torde de även böra ha beslutanderätt. Jämlikt departementsförslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

71

skall sålunda vid handläggning av ärenden enligt ordningsstadgan samråd

äga rum med annan myndighet som heröres av ärendet. Därvid anges sär­

skilt att i fråga om offentliga nöjestillställningar samråd skall ske med

myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavård, undervisning och nykter-

hetsvård. Vidare beredes kommunerna möjlighet att i lokal ordningsstadga

intaga föreskrifter angående tillträde till offentlig tillställning och den ord­

ning som skall iakttagas vid sådan tillställning.

Beträffande magistrats och kommunalborgmästares befogenheter synes

mig undantag böra göras när det gäller tillträde till och rätt att upplösa

tillställning eller sammankomst. Sådan rätt bör tillkomma endast polis­

chefen.

Genom de bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, synes mig kommu­

nernas möjligheter att öva inflytande pa hithörande ärenden ha tillvara­

tagits på ett godtagbart sätt och jag är icke beredd att nu föreslå några

ytterligare bestämmelser härutinnan. Att i fråga om offentliga tillställ­

ningar föreskriva, att polismyndigheterna årligen skall underställa kom­

munerna redogörelse för praxis beträffande tillståndsprövningen eller att

årligen låta kommunerna fatta beslut angående principerna för tillstånds­

prövning, synes mig icke böra komma i fråga. Sådant förfarande skulle

lätt kunna framstå som en formalitet utan någon egentlig nytta. Då är

det betydligt värdefullare om ett gott, fortlöpande samarbete kan åväga­

bringas mellan myndigheterna.

Med hänsyn till vad som anföres av bl. a. styrelsen för svenska stadsför­

bundet vill jag tillägga, att om organisationen inom kommunalförvaltningen

skulle komma alt förändras -- jag tänker främst på städer där magistrat

eller kommunalborgmästare nu handlägger ordningsärenden — frågan må­

hända kan komma i ett annat läge. De av styrelsen framförda synpunkterna

får då upptagas till övervägande.

Bestämmelse om vad som i förevarande sammanhang a\ ses med polis­

myndighet har upptagits i 31 § förslaget till allmän ordningsstadga och 14 §

förslaget till lag om allmänna sammankomster. IV.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

IV. Allmän ordningsstadga

På grundval av utredningens betänkande har inom inrikesdepartemen­

tet utarbetats förslag till allmän ordningsstadga. Förslaget har upptagits i

eu bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende (bil. 1). I det följande kom­

mer detta förslag alt behandlas paragrafvis.

1 §. Allmän plats

Begreppet allmän plats har behandlats under punkt 2 i föregående av­

snitt, vartill här må hänvisas.

72

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1936

2

§. Nyttjande av allmän plats

Gällande ordningsstadga m. m.

Enligt § 1 ankommer det på stadsfullmäktige att bestämma vilka torg,

hamnar och dylika ställen som skall vara upplåtna till allmänna försälj­

ningsplatser. Där så prövas nödigt äger magistraten bestämma särskilda av

nämnda platser för försäljning av vissa slags varor ävensom att i övrigt

lämna de föreskrifter, som för vidmakthållande av ordning och renlighet

ä saluplatser finns erforderliga. Vidare stadgas skyldighet att hörsamma

de tillsägelser som polisman meddelar i avseende å åkdons och varors ord­

nande å ifrågavarande platser.

I § 2 första stycket föreskrives att å gata och andra allmänna platser

än allmänna försäljningsplatser icke utan magistratens tillstånd må be­

drivas försäljning från stånd, bord eller dylikt, eller så att den på stället

framgående rörelsen därigenom hindras eller uppehälles.

Enligt § 2 andra stycket gäller, att byggnadsmaterialier, ved, handels- och

hantverksvaror eller annat gods icke må utan tillstånd av magistraten upp­

läggas å gata eller annan allmän plats än den, som för sådant ändamål an­

visats av vederbörande myndighet. Magistraten äger meddela erforderliga

ordningsföreskrifter för dessa upplag. I § 2 tredje stycket behandlas såg-

ning eller huggning av ved eller virke å gata eller annan allmän plats. Sådant

får av magistraten medgivas endast i det fall att annat tjänligt ställe för

ändamålet icke finnes att tillgå eller lämpligen kan beredas; vid arbetets

utförande skall noga tillses att allmänna rörelsen icke hindras och att ar­

betet utan uppehåll bringas till slut.

Enligt § 8 första stycket är den som å allmän plats eller mark skär torv,

hämtar sten, sand, grus, lera eller annan jordart, eller eljest verkställer

grävning, skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som härför

är av vederbörande myndighet vid meddelande av tillåtelse till arbetet eller

i allmänhet givna. I § 15, som är av renhållningskaraktär, stadgas, att vid

forsling å gata eller annan allmän plats av kalk, malen krita, kolstvbb,

rödfärg eller annat dylikt ämne, som genom utspillning eller damning

medför olägenhet, skall begagnas tätt och med tjänlig beteckning försett

fordon. I § 16 slutligen föreskrives, att snö och is som bortföres från gata

eller annan allmän plats eller från gård och tomt ävensom avfall av bygg­

nadsmaterialier, vid grävningar uppsamlad jord, sten eller grus, samt

andra fyllnadsämnen icke må, såvida de ej uppläggas å egen eller med

ägarens medgivande å annans tomt, avlastas å annat ställe än som av

magistraten efter samråd med drätselkammaren därtill anvisas.

Vår lagstiftning innehåller vidare ett flertal bestämmelser som äger nära

samband med de föreskrifter angående saluhållande av varor m. in. som

upptagits i ordningsstadgan.

Frågan om kringföringshandel — som visserligen icke regleras i vår nu­

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1950

73

varande ordningsstadga men som uppmärksammats i anslutning till olika

ordningsstadganden -— måste sålunda bedömas med beaktande av bestäm­

melserna i näringsfrihetsförordningen, bl. a. 11 § tredje stycket, enligt vilket

stadgande det är envar medgivet att utan tillstånd till salu kringföra livs­

förnödenheter, alster av inhemsk hemslöjd m. in.

Andra frågor, vilka har samband med ifrågavarande bestämmelser, be-

röres i byggnadslagstiftningen. Enligt denna lagstiftning skall sålunda plan­

läggningen av marks användning för bebyggelse ske med beaktande av bl. a.

behovet av allmänna försäljningsplatser. Sådan planläggning skall numera,

förutom i städer och köpingar, i större utsträckning än vad som tidigare

var fallet också ske i kommuner på landsbygden, i första hand dess tätorter.

Iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av ett för visst

ändamål avsett område ankommer regelmässigt på vederbörande kommun.

Även frågan om uppsättande av kiosk och försäljningsautomat beröres i

byggnadslagstiftningen. Kiosk och annan försäljningspaviljong liänföres

enligt praxis till byggnad, och frågan om rätt att uppföra dylik regleras

alltså av de bestämmelser som i allmänhet gäller för byggande. I städer, kö­

pingar och samhällen, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger till-

lämpning, får med andra ord kiosk icke uppsättas utan byggnadsnämndens

lov, och samma skyldighet gäller inom sådana områden på landet, för vilka

detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts; i vissa fall kan även

på landsbygden i övrigt uppförande av byggnad göras beroende av tillstånd.

Vad försälj ningsautomat beträffar skall här allenast anmärkas, alt sådan

i byggnadslagstiftningens mening är att likställa med skylt.

I fråga om byggande in. fl. åtgärder inom område, som icke ingår i fast­

ställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, innehåller lagen om all­

männa vägar den bestämmelsen att utmed allmän väg ej må utan länssty­

relsens tillstånd uppföras byggnad på mindre avstånd än tolv meter från

vägbanans mitt eller inom sådant avstånd vidtagas åtgärd eller förekomma

anordning, som innebär fara för trafiksäkerheten. Enligt samma lag må

ej heller utan länsstyrelsens tillstånd å allmän väg vidtagas åtgärd eller

förekomma anordning som bereder olägenhet för samfärdseln eller väg­

hållningen.

Vidare må anmärkas att, ehuru gällande hälsovårdsstadga icke innehåller

några speciella bestämmelser rörande tillsyn över allmänna försäljnings­

platser, skyldighet alt utöva sådan tillsyn självfallet inrymmes i hälsovårds­

nämndernas allmänna plikt att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt,

som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet, och att verka för att er­

forderliga föreskrifter -— i form av lokala hälsovårdsordningar — i avse­

ende å allmänna hälsovården blir utfärdade. Enligt hälsovårdsstadgan

åligger det vidare polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen

med avseende å allmänna hälsovården. Tidigare i hälsovårdsstadgan intagna

bestämmelser rörande livsmedel har ersatts genom föreskrifter i 1951 års

74

livsmedelsstadga, vars 5 kap. behandlar utomhus- och kringföringshandel av

livsmedel. I den ordning som i livsmedelsstadgan bestämmes kan fastställas

särskilda lokala föreskrifter, avseende bl. a. beskaffenhet, inredning och ut­

rustning av lokal eller fast saluplats för försäljning av livsmedel ävensom

begränsning av de varor, som får saluhållas i vissa slag av livsmedelslokaler

eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller dylikt.

1953 års förslag till hälsovårdsstadga (SOU 1953:31) innebär inga sakliga

ändringar av de bestämmelser, för vilka nu redogjorts.

Såsom av praktisk betydelse beträffande vissa former av kringförings­

handel må slutligen också erinras om bestämmelserna i butikstängnings-

lagen, enligt vilka bl. a. särskilt tillstånd erfordras för yrkesmässig försälj­

ning till allmänheten å annan tid än vanlig affärstid. Tillståndsgivande

myndighet är i allmänhet länsstyrelsen; tillstånd till försäljning utomhus

av varm korv o. dyl. meddelas dock utanför Stockholm av magistraten

eller kommunalborgmästaren samt på landet av polismyndigheten.

1944 års förslag

Bestämmelser om försäljningsplatser m. in., nära överensstämmande

med nuvarande föreskrifter i § 1, upptogs i förslagets 5 §. Enligt 6 § i för­

slaget fordrades tillstånd av magistraten ej blott, liksom enligt § 2 i gäl­

lande stadga, för försäljning från stånd, bord eller dylikt å annan allmän

plats än allmän försäljningsplats, utan även för kringföringshandel. Med

saluhållande skulle vidare enligt förslaget likställas demonstration av varor,

yrkesmässig fotografering, skoborstning och annan därmed jämförlig verk­

samhet. De föreslagna bestämmelserna skulle gälla även saluhållande och

likställd verksamhet som ägde rum på enskilt område men riktade sig till

trafikanter på allmän plats. Av förslagets 7 och 8 §§ innehöll den förra, att

tillstånd av magistraten erfordrades för uppsättande å eller invid allmän

plats av kiosk, försäljningsautomat eller liknande anordning, samt den senare

vissa detalj föreskrifter, syftande till att saluhållning och annan verksamhet

å allmän plats icke skulle verka trafikhindrande eller ordningsstörande.

Såsom ersättning till föreskrifterna i § 2 i gällande ordningsstadga inne­

höll 1944 års förslag stadgande, att allmänna trafikleder icke utan tillstånd

av magistraten fick belamras med byggnadsställningar eller jämförliga

anordningar eller användas till upplagsställe för gods eller varor, varjämte

meddelades vissa föreskrifter rörande avlastning av gods i andra fall. Det

skulle vara förbjudet att avlasta snö, avfall och dylikt på sådan allmän

plats utan tillstånd av polischefen. Denne skulle — för att beredas tillfälle

vidtaga erforderliga anordningar beträffande trafiken och meddela nödiga

ordningsföreskrifter — underrättas innan grävning eller liknande arbeten

å allmän trafikled påbörjades; i betänkandet anmärktes att arbetenas ut­

förande självfallet förutsatte dispositionsrätt över marken eller tillstånd

av den som hade dylik rätt, i fråga om gatumark av drätselkammare, kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

75

munalnämnd eller motsvarande myndighet. Med avseende å anordningar

varigenom utrymmet å allmän plats inskränktes, såsom utsättande av soffor,

cykelställ o. dyl., samt arbete eller annan verksamhet å allmän plats ägde

polischefen meddela ordningsföreskrifter samt även utfärda förbud, om

anordningen eller verksamheten vållade olägenhet för trafiken eller störde

den allmänna ordningen. Vidare innehöll förslaget en bestämmelse av

samma innebörd som nuvarande § 15.

Utredningen

Enligt utredningens förslag (1 §) må allmän plats icke begagnas för upp­

lag eller avstjälpning eller tagas i anspråk för försälj ningsstånd, ställningar

och dylikt, såframt ej tillstånd därtill lämnats av myndighet, å vilken dylik

prövning ankommer eller, om sådan myndighet ej finnes bestämd, av polis­

myndigheten. Ej heller eljest må allmän plats utan sådant tillstånd nyttjas

på sätt som icke överensstämmer med det ändamål för vilket den upplåtits

eller anvisats eller som ej är allmänt vedertaget.

I sin motivering behandlar utredningen dels frågan i vilka fall tillstånd

skall krävas för nämnda åtgärder, dels ock frågan vilken myndighet som

skall meddela tillstånd. I den förra frågan yttrar utredningen bl. a. att vad

angår kringföringshandel torde med hänsyn till ordningens upprätthållande

ett generellt tillståndskrav knappast betingas av något allmänt behov. Att

ur andra synpunkter än den allmänna ordningens pröva frågan om till­

stånd stvång — i vilket hänseende förslag framställdes i proposition till 1932

års riksdag utan att dock vinna riksdagens gillande — anser utredningen

ligga utanför det område utredningsuppdraget avser. Utredningen fortsätter.

Ur ordningens synpunkt torde, med avseende å såväl kringföringshandel

som annan liknande försäljning och hantering å eller invid allmän plats,

i allmänhet vara tillräckligt att bestämmelser meddelas som möjliggöra er­

forderliga ingripanden i fall som ej regleras i lokala ordningsstadgar. En­

dast i den mån dylik verksamhet innebär ett mera varaktigt ianspråkta-

gande av utrymme å allmän plats, t. ex. genom försäljningsstånd, synes —

på grund av avsaknaden av andra stadganden därom och med hänsyn till

trafiken samt ordningen i övrigt — påkallat att fordra tillstånd av myndig­

het till begagnandet. På grund av bestämmelserna i byggnads- och väglag-

stiftningen torde, vid sidan av en dylik föreskrift om begagnande av allmän

plats, icke behöva upptagas särskilda stadganden om uppsättande av kiosk,

automat eller annan dylik anordning.

Angående den egentliga innebörden av paragrafen anför utredningen vi­

dare.

Bestämmelsen innebär i första hand att allmän plats icke må begagnas

såsom upplags- eller avstjälpningsställe eller tagas i anspråk för uppsät­

tande av försäljningsstånd, ställningar av olika slag, möbler o. dyl. I övrigt

anknyter bestämmelsen till det förhållandet, att allmänna platser regel­

mässigt äro upplåtna eller anvisade för visst ändamål och att nyttjande för

annat ändamål i allmänhet icke bör vara tillåtet. För andra fall angives

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 'i3 dr 1956

såsom otillåtet nyttjande vad som ej är allmänt vedertaget. Med begagnande

och nyttjande avses endast ett mera varaktigt ianspråktagande av utrymme

å allmän plats, ej helt tillfälliga åtgärder.

Beträffande frågan vilken myndighet som skall meddela tillstånd anför

utredningen till en början, att bemyndigande för stadsfullmäktige att be­

stämma över vissa allmänna platsers upplåtande till försäljningsplatser icke

bör upptagas i en ordningsstadga. Fullmäktiges befogenheter och skyldig­

heter härutinnan regleras nämligen i kommunal- och byggnadslagstift­

ningen. Utredningen fortsätter.

Beträffande frågan vem som skall lämna tillstånd till eljest otillåtet nytt­

jande kunna, med hänsyn till att åtgärderna beröra trafiken och ordningen

i övrigt, vissa skäl anföras för att låta tillståndsgivningen ankomma å po­

lismyndighet. I allmänhet torde emellertid ifråga om allmänna platser som

stå under kommunala organs förvaltning sådant nyttjande även böra förut­

sätta tillstånd av stadens eller kommunens styrelse eller annat kommunalt

organ; och i fråga om vissa åtgärder som omfattas av paragrafen gäller en­

ligt allmän författning, att åtgärden är beroende på tillstånd av viss myn­

dighet, t. ex. byggnadsnämnden. Som det icke torde vara nödvändigt att i

sådana fall kräva medgivande jämväl av polismyndigheten, har ifrågavaran­

de föreskrift givits det innehåll, att tillstånd till nyttjande av allmän plats

skall lämnas av myndighet, å vilken dylik prövning ankommer, och av po­

lismyndigheten endast då sådan myndighet ej finnes bestämd. Om bestäm­

melsen gives denna lydelse, torde de särskilda stadgandena i lagen om all­

männa vägar rörande upplag m. m. ej medföra att allmän väg behöver un­

dantagas från bestämmelsens tillämpning. Även om sålunda tillståndsgiv­

ningen beträffande nyttjande av allmän plats enligt förslaget endast i be­

gränsad omfattning kommer att handhavas av polismyndigheten, kunna

ordnings- och trafiksynpunkter ofta nog kräva att denna hålles underrät­

tad om den tilltänkta åtgärden. I 24 § i förslaget har därför intagits en erin­

ran, att innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde,

av annan myndighet vidtages, bör samråd äga rum med polismyndigheten

eller denna underrättas om åtgärden.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna har starkt kritiserat uttrycket »å vilken myn­

dighet dylik prövning ankommer». Det framhålles, att det är en olägenhet,

att av den föreslagna bestämmelsen icke klart framgår, till vilken myndig­

het en sökande bör vända sig för att erhålla tillstånd. Utredningens förslag

säges kunna medföra tveksamhet och oenhetlighet vid tillämpningen. Från

några håll beklagas, att frågan om upptagande av avgift för tillstånd att

begagna gatumark för privaträttsligt betonade upplåtelser icke lösts i detta

sammanhang, t. ex. avgift för parkeringsmätare.

Hovrätten för Nedre Norrland är angelägen om att det privaträttsliga mo­

mentet i förevarande sammanhang hålles skilt från det offentligrättsliga

och hovrätten anför i denna fråga.

Allmänna platser sådana som gator, torg, parker in. in. torde få anses

stå under kommunal myndighets — i stad drätselkammarens — förvalt­

77

ning. Det förefaller något oklart huruvida, då i 1 § talas om myndighet »å

vilken dylik prövning ankommer», därmed avses även den prövning av

privaträttslig karaktär, som förvaltningsuppgiften innefattar. Det är ange­

läget att det privaträttsliga momentet i förevarande sammanhang hålles

skilt från det offentligrättsliga. Endast det sistnämnda bör regleras genom

ordningsstadgan. Det är önskvärt att av författningstexten tydligt framgår,

att stadgandet åsyftar allenast tillstånd av myndighet som — i likhet med

t. ex. byggnadsnämnden — till följd av särskild bestämmelse har att pröva

frågan ur annan synpunkt än den rent privaträttsliga.

Beträffande frågan om vilken myndighet som bör handlägga hithörande

ärenden godtar de flesta remissinstanser utredningens förslag, att till­

ståndsprövningen skall kunna uppdragas åt kommunal myndighet. Hit

hör t. ex. justitiekanslersämbetet, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten

för Nedre Norrland, statspolisintendenten samt flera länsstyrelser, såsom

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skara­

borgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län.

I åtskilliga yttranden förordas emellertid att polismyndigheten alltid

skall bli tillståndsmyndighet. Hit hör bland andra överståthållar- och riks­

åklagarämbetena samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län.

Riksåklagarämbetet anför till stöd för sin ståndpunkt följande.

Som skäl för att icke i första hand förlägga tillståndsprövningen till

polismyndigheten har utredningen främst anfört, att nyttjande av allmänna

platser, som stå under kommunala organs förvaltning, i allmänhet även

torde böra förutsätta tillstånd av stadens eller kommunens styrelse eller

annat kommunalt organ samt att det icke syntes nödvändigt, att för sådana

fall kräva medgivande jämväl av polismyndigheten. Enligt gällande ord­

ningsstadga torde emellertid magistraten eller annan myndighet, som ut­

övar dess befogenhet, ensam ha bestämmanderätten i fråga om sådant

nyttjande av allmän plats som avses i 2 § ordningsstadgan (jfr rättsfallet

R 1927 s. 75 >. Uppenbarligen tala starka sakliga skäl för att tillstånds-

givningen alltid bör ligga i polismyndighetens händer. En olägenhet med

den föreslagna bestämmelsen är att det av densamma icke framgår, till

vilken myndighet sökanden har att vända sig.

överståthållarämbetet redogör för förhållandena i Stockholm och anför

härom.

Handläggningen i Stockholm av markupplåtelseärendena är särskilt väl

ägnad alt belysa angelägenheten av att ärenden av ordningsnatur handläg­

gas av den myndighet, till vilken de på grund av sin beskaffenhet och sitt

sammanhang med närbesläktade ärenden naturligt höra. En kort redo­

görelse av gällande ordning i Stockholm synes därför motiverad.

Upplåtelse av gata eller annan allmän plats för försäljningsändamål en­

ligt nuvarande 2 g första stycket ankommer i huvudstaden på överståthål­

larämbetet. Det främsta skälet till denna ordning, som genomfördes i sam­

band med poliskammarens skiljande från överståthållarämbetet från och

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1956

78

med den 1 januari 1948, har varit att dessa markdispositionsärenden oftast

äro förenade med ansökningar om utsträckt affärstid enligt butikstäng-

ningslagen, vilka frågor ankomma på ämbetet (jämför prop. 1947: 192

s. 38). Omkring 80 c/b av hithörande ärenden äro av dylik kombinerad na­

tur. Sökandena erhålla nu hos en myndighet och i ett beslut erforderliga

medgivanden. Den gatuförvaltande kommunala myndigheten höres regel­

mässigt och dess ståndpunkt tillmätes helt naturligt synnerligt beaktande.

Staden har, tills vidare i form av en begränsad försöksverksamhet, själv

låtit uppföra kiosker för uthyrning till i första hand partiellt arbetsföra,

och det har icke mött någon svårighet att vid den av ämbetet omhänder-

havda tillståndsgivningen medverka för tillgodoseendet av detta sociala

syfte. Liknande hänsynstagande till sökandenas personliga förhållanden har

för övrigt ämbetet jämväl i övrigt ansett sig böra i viss utsträckning taga,

när — såsom ofta är fallet — flera sökande anmäla sig till samma försälj­

ningsplats. I själva verket förhåller det sig så att avgörandet av vad som

kan medgivas ur ordningssynpunkt i fråga om markupplåtelse och bör till­

låtas ur de bakom butikstängningslagen liggande sociala synpunkterna be­

träffande försäljning utom affärstid sammansmälter till ett enhetligt be­

dömande. — Å poliskammaren ankommer att bevilja de i 2 § andra stycket

gällande ordningsstadga avsedda medgivandena till upplag å gata eller annan

plats. Hithörande frågor ha i vissa fall samband med ansökningar om an­

ordnande av tillställningar och kunna därvid av poliskammaren behandlas

i ett sammanhang.

Av den lämnade redogörelsen torde utan vidare framgå de olägenheter

som skulle bli förenade med att beslutanderätten i fråga om upplåtelse av

allmän mark för hithörande ändamål uppdrages åt kommunalt organ —

eventuellt skilda sådana. Risk föreligger för oenhetliga ståndpunkter, var­

jämte allmänheten betungas med att hänvända sig till olika myndigheter.

Ämbetet anser därför övertygande skäl föreligga för att beslutanderätten

i fråga om de i 1 § förslaget avsedda markupplåtelserna bör tilläggas polis­

myndighet, i Stockholm dock överståthållarämbetet såvitt avser uppsät­

tande av försäljningsstånd och dylikt.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det är lämpligast, att

polismyndigheten beviljar tillstånd enligt första paragrafen, men påpekar

att sådant tillstånd att taga i anspråk allmän plats icke bör kunna bevil­

jas, därest den kommunala myndigheten i egenskap av markägare motsät­

ter sig ianspråktagandet.

Göteborgs stad har samma uppfattning liksom även handelskammaren

i Stockholm.

Även föreningen Sveriges polismästare — som åberopar sig på polisens

i Stockholm yttrande -— kommer till den uppfattningen att polismyndig­

heten bör bestämma i dessa ärenden. Efter att ha anslutit sig till utred­

ningens förslag, att allmän plats icke utan särskilt tillstånd får upplåtas

för upplag, stånd in. m., anför föreningen.

Beträffande de myndigheter som skola lämna tillstånd har blott sagts

»myndighet, å vilken dylik prövning ankommer eller om sådan myndighet

ej finnes bestämd, av polismyndigheten». Denna föreskrift är synnerligen

vag. Av motiven framgår ej heller klart vilka myndigheter som avses. Där

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

79

säges emellertid att tillståndsprövningen endast i begränsad omfattning

kommer att handhavas av polismyndigheten. Utredningen synes hava tänkt

sig att kommunerna vid antagande av lokala stadgar skola få bestämma

att ifrågavarande ärenden skola handläggas av kommunala myndigheter.

Detta innebär införande av en nyhet. För närvarande tillkommer i princip

dispositionsrätten till gator och allmänna platser de myndigheter, som an­

givas i 29 § ordningsstadgan. I motiven har icke berörts anledningen till

denna nyhet. Med den föreslagna vaga lydelsen kommer allmänheten få

mycket svårt att veta vilken eller vilka myndigheter som skola besluta

beträffande markdispositionen; detta blir så mycket svårare som olika

myndigheter kan komma att handlägga likartade ärenden på olika orter.

Bestämmelsen kommer säkerligen även att medföra osäkerhet de olika

myndigheterna emellan rörande behörigheten. Enligt vår bestämda upp­

fattning måste i stadgan klart utsägas vem som har att besluta i dessa

ärenden. Vi vilja starkt ifrågasätta om det med hänsyn till enhetligheten

och även i övrigt kan vara lämpligt att uppdela ifrågavarande tillstånds­

prövning inom en och samma ort på olika myndigheter. Det bör vara

endast en myndighet som bestämmer och bär ansvaret. Visserligen skall

enligt 24 § visst samråd äga rum myndigheter emellan som beröras av ett

och samma ärende men detta synes alltför vagt. Det torde även lätt kunna

inträffa att olika myndigheter komma att meddela tillstånd till disposi­

tion av samma plats för olika ändamål. På grund härav anse vi som

nämnts att tillståndsprövningen principiellt bör åvila en enda myndighet.

Då polisen har att svara för ordning, trafik och säkerhet på gator och all­

männa platser och då användande av dylika platser så intimt hänger sam­

man med dessa polisens uppgifter måste polismyndigheten enligt vår

mening bestämma i dessa ärenden. Från denna huvudregel kan tänkas

undantag. Sådana undantag böra emellertid vara direkt angivna i stadgan

eller i annan författning.

Föreningen tillägger.

Det må här anmärkas att i allmänna väglagen finnas i 32—39 §§ upp­

tagna en del ordnings- och säkerhetsföreskrifter, bl. a. krav på tillstånd av

länsstyrelsen för vissa upplag och anordningar på väg. Måhända hava dessa

föreskrifter införts i väglagen av den anledningen att någon annan riks­

giltig författning då icke stode till buds. Då nu ordningsstadgans föreskrif­

ter om markdisposition hava föreslagits gälla hela riket ifrågasättes om

icke väglagens ordningsföreskrifter för enhetlighetens skull borde över­

flyttas till ordningsstadgan.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför.

Utredningen har tydligen avsett, att genom bestämmelser i lokala stad­

gar, det beslutande organet kan utgöras av kommunal myndighet, eller om

så icke skulle bliva fallet, polismyndighet. Den beslutande myndigheten kan

alltså växla i olika orter, vilket i och för sig bör vara en nackdel. Dessutom

synas de frågor, som äro avsedda att regleras i första paragrafen, vara av

den beskaffenheten att de närmast böra avgöras av polismyndighet, som

har att svara för ordning, trafik och säkerhet å allmän plats.

Jämväl i andra yttranden anses att prövningen i princip bör ankomma

på polismyndigheten men att även andra myndigheters prövning kan er­

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

80

fordras. Så t. ex. har länsstyrelsen i Södermanlands län den uppfattningen,

att, eftersom i stadgandet angivna fall då tillstånd kräves regelmässigt synes

beröra trafiken och den allmänna ordningen i övrigt, tillståndsgivningen

bör ankomma på polismyndigheten. Länsstyrelsen tillägger.

Skulle i visst fall enligt allmän författning fordras tillstånd jämväl av

annan myndighet än polismyndigheten, t. ex. av byggnadsnämnden, torde

polismyndigheten böra erinra sökanden härom. Särskild föreskrift om skyl­

dighet att meddela sådan erinran synes dock icke påkallad.

Åklagarmyndigheten i Göteborg anför.

Tillstånd enligt detta stadgande äro avsedda att i överensstämmelse med

gällande lokal reglering meddelas av skilda kommunala myndigheter. Då

det i vissa fall torde vara svårt för allmänheten att förskaffa sig kännedom

om till vilken myndighet hänvändelse bör ske synes det kunna ifrågasättas

huruvida icke möjlighet bör stå öppen att överlämna framställningen till

polismyndigheten, på vilken det därefter bör ankomma att vidarebefordra

framställningen till vederbörande kommunala myndighet. Polismyndighe­

ten skulle alltså härvid fungera som en allmän clearinginstitution.

Vad särskilt angår tolkningen av begreppet »myndighet å vilken dylik

prövning ankommer» uttalar kommerskollegium, med anledning av att han­

delskammaren i Örebro funnit begreppet oklart, följande.

Anmärkningen är visserligen i och för sig riktig, men med hänsyn till

de många olika synpunkter som måste beaktas i detta sammanhang synes

det icke vara möjligt att komma längre härutinnan än utredningen gjort.

För övrigt torde det i flertalet fall icke bli särskilt svårt att avgöra, vilken

som är vederbörande myndighet.

Länsstyrelsen i Uppsala län är mera kritisk mot nyssnämnda formu­

lering och instämmer i polismästarens i Uppsala kritik, att bestämmelsen

»myndighet å vilken dylik prövning ankommer» är oklar och måste komma

att verka förvirrande i tillämpningen och länsstyrelsen kan icke förorda,

att i författningstexten intages en så obestämd formulering. En rimlig ford­

ran får enligt länsstyrelsen anses vara, att en författning, som reglerar till-

ståndsgivning, också angiver var tillstånd bör sökas.

Liknande synpunkter anföres av föreningen Sveriges kommunalborg-

mästare, som i denna del yttrar.

Anvisningen på prövande myndighet är alltför vag och giver icke någon

ledning till vem hänvändelse för tillstånd i det särskilda fallet skall ske.

För allmänheten torde förslaget te sig synnerligen irrationellt och diffust.

Intressekollisioner mellan olika kommunala organ inbördes och med polis­

myndigheten kunna också lätt uppkomma. De sakkunniga synas anse, att

exempelvis föreskrift i byggnadslagstiftningen om, att byggnadsnämnden

skall lämna tillstånd till uppförande av byggnadsställning, jämväl skulle

innefatta en befogenhet för nämnden att medgiva vederbörande rätt alt för

ändamålet disponera allmän plats, som står under drätselkammarens för­

valtning. Utan särskild föreskrift i författning eller lokal ordningsstadga

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

81

kan detta icke vara riktigt, i annat fall måste kammarens tillstånd vara

erforderligt.

För att trygga det kommunala inflytandet vid torghandelns ordnande

och för att undvika kompetenskonflikter synes bestämmelserna i 1 § nu

gällande ordningsstadga böra överföras till den nya stadgan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län berör kompetensfördelningen mellan läns­

styrelserna och polismyndigheterna och ansluter sig därutinnan till vad

landsfogden i länet anfört härom. I länsstyrelsens yttrande sägs följande.

Jämlikt 32 § första stycket lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar

må ej utan länsstyrelsens tillstånd vidtagas åtgärd, som bereder olägenhet

för samfärdseln, eller förekomma grind, upplag eller annan anordning, som

medför sådan olägenhet.

Landsfogden har i sitt yttrande framhållit, att det i många fall torde bli

ovisst, om i sistnämnda lagrum omförmäld åtgärd eller anordning kunde

anses medföra olägenhet för samfärdseln. Det kunde därför uppkomma

tveksamhet, huruvida länsstyrelsen eller polismyndigheten hade att pröva

föreliggande fråga. Det syntes landsfogden fördenskull böra övervägas, om

icke förenämnda bestämmelse i väglagen och ordningsstadgan borde på

lämpligt sätt samordnas för vinnande av större klarhet i fråga om kom­

petensfördelningen.

Departementschefen

•»

I likhet med utredningen anser jag att den allmänna ordningsstadgan bör

innehålla bestämmelser om ianspråktagande av allmän plats för annat ända­

mål än det för vilket den upplåtits. Den reglering som här sker torde böra

ses enbart ur offentligrättsliga synpunkter. Redan bestämmelsernas inpla­

cering i en allmän ordningsstadga synes mig ge vid handen, att det här är

fråga om en ur offentligrättsliga synpunkter och främst ordningssynpunkter

företagen reglering. Som jag redan nämnt kommer spörsmålet om privat­

rättslig upplåtelse av allmän plats och om kommuns rätt att uttaga avgifter

för sådan upplåtelse att upptagas till övervägande i annat sammanhang.

Enligt förslaget skall allmän plats icke utan tillstånd få begagnas för upplag

eller avstjälpning eller tagas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar

och dylikt eller eljest nyttjas på sätt som icke överensstämmer med det ända­

mål, för vilket den upplåtits eller anvisats eller som ej är allmänt vedertaget.

I fråga om de sålunda förbjudna formerna för ianspråktagande har någon

kritik ej framförts i remissyttrandena. Den föreslagna formuleringen synes

omfatta samtliga de former av ianspråktagande, som bör regleras i ordnings­

stadgan, och jag kan tillstyrka densamma. Särskilt tillstånd synes dock icke

böra erfordras för ianspråktagande av område, som i vederbörlig ordning

upplåtits eller inrättats för det ändamål varom fråga är. .lag syftar här på

salutorg och andra liknande platser som upplåtits till allmänna försäljnings­

platser genom beslut av kommunal myndighet. Erforderliga föreskrifter

angående ordningen m. in. på sådana platser torde få upplagas i lokala

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 143

82

stadgar, där jämväl kan regleras fråga om eventuellt tillstånd för nyttjande

av torgplats o. dyl. I författningstexten har därför gjorts undantag för salu­

torg och liknande plats som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän

försäljningsplats.

Jag vill här erinra om, att gällande lagstiftning på andra områden inne­

håller skilda bestämmelser, som är av betydelse för bedömandet av vilken

omfattning som bör ges åt förevarande bestämmelse. De viktigaste be­

stämmelserna finns i byggnadslagstiftningen. Där regleras bl. a. planlägg­

ningen av marks användning, frågor om uppförande av byggnad, om upp­

sättande av kiosk och försäljningsautomat in. in. Vidare innehåller lagen

om allmänna vägar vissa bestämmelser, enligt vilka det krävs länsstyrelsens

tillstånd för byggande i närheten av allmän väg. Ej heller får där utan till­

stånd förekomma upplag, stängsel eller annat hinder. Av viss betydelse i

detta sammanhang är vidare bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och

livsmedelsstadgan. I sistnämnda stadga och i de med stöd av denna utfärdade

livsmedelsordningarna finns bl. a. bestämmelser om utomhus- och kring-

föringshandel m. m. Av betydelse särskilt när det gäller kringföringshandel

är vissa bestämmelser i näringsfrihetsförordningen och butikstängnings-

lagen.

Som exempel på ianspråktagande för vilket bör fordras tillstånd må —

utöver vad som framgår av författningstexten — nämnas anordnande av

trottoarservering eller uppställande av kiosk eller stånd eller annan anord­

ning för försäljning, uppläggande på en gata av byggnadsmaterialier, ved­

staplar eller annat skrymmande gods, uppförande av byggnadsställningar,

som inkräktar på området. Med bestämmelsen avses uppenbarligen icke

ett enbart tillfälligt ianspråktagande av utrymmet. Under ifrågavarande

bestämmelse bör sålunda enligt min mening icke hänföras sådant tillfälligt

ianspråktagande som att en allmän sammankomst eller offentlig tillställ­

ning hålles å allmän plats. Först om platsen tages i anspråk för uppförande

av byggnader och ställningar eller andra anordningar eller eljest på ett

mera varaktigt sätt t. ex. genom upplåtelse åt cirkus- eller tivoliföretag blir

bestämmelsen tillämplig. Ej heller anser jag kringföringshandel och annan

liknande försäljning eller hantering böra regleras i detta sammanhang.

För att framhäva att ifrågavarande bestämmelse främst är avsedd för

städer och andra tätorter vill jag föreslå den begränsning i förhållande till

utredningens förslag, att bestämmelsens generella giltighetsområde inskrän-

kes till allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat

samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning. Det

torde i huvudsak vara inom sådana områden som bestämmelsen får sin

betydelse. För den egentliga landsbygden torde andra redan gällande be­

stämmelser — jag tänker härvid särskilt på bestämmelserna i lagen om

allmänna vägar — ofta komma att visa sig tillräckliga. Men för den hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

83

delse så icke alltid skulle vara fallet, bör möjlighet finnas att i lokal ord­

ningsstadga utvidga bestämmelsens tillämpningsområde utöver vad som

avses i förevarande paragraf. Därvid bör man emellertid tillse, att man

icke går längre än som är nödvändigt. Meningen är icke att införa en onö­

dig tillståndsprövning. Viss hänsyn bör också tagas till hittillsvarande

praxis.

Den fråga, som främst tilldragit sig uppmärksamhet vid remissbehand­

lingen, gäller vilken myndighet som skall meddela tillstånd enligt ifråga­

varande paragraf. Utredningen har föreslagit, att tillstånd skall lämnas av

den myndighet, å vilken dylik prövning ankommer, eller, om sådan myndig­

het ej finnes bestämd, av'polismyndigheten. Den föreslagna bestämmelsen

har kritiserats främst därför att det ej klart framgår, till vilken myndighet

en sökande bör vända sig för att erhålla tillstånd, och man menar, att det

är ett rimligt krav att, när ett stadgande om tillstånd införes, man även

angiver hos vilken myndighet tillståndet skall sökas. Men även bortsett från

denna otydlighet kan det framstå som tveksamt, åt vilken myndighet ifrå­

gavarande prövning bör anförtros. Bland remissmyndigheterna är det åtskil­

liga som hävdar att prövningen i samtliga fall bör ankomma å polismyndig­

heten, särskilt som det här gäller frågor av betydelse för ordning, trafik och

säkerhet på allmän plats. Starka skäl kan åberopas för håda de ståndpunk­

ter, som intagits till detta spörsmål. Ifrågavarande gator och andra allmänna

platser ägs i regel av kommunen eller står under dess förvaltning och det

kan då synas fullt befogat, att kommunen får ett avgörande inflytande

på frågan, vem som skall få nyttja marken. Å andra sidan talar bärande

skäl för att polismyndigheten får beslutanderätten. Sådant ianspråktagande

som här avses måste nämligen ses främst ur ordningssynpunkt och framför

allt måste trafikförhållandena beaktas. Det torde t. ex. icke böra komma

i fråga, att en kommunal myndighet lämnar tillstånd till uppförande av ett

försäljningsstånd, som polismyndigheten med hänsyn till ordningssyn-

punkter icke ansett böra få finnas på den ifrågasatta platsen. Härtill kom­

mer vissa praktiska synpunkter. Sålunda bör med hänsyn till allmänheten

förfarandet vara enkelt. Om möjligt synes man böra undvika att kräva till­

stånd av flera olika myndigheter. I det sammanhanget bör uppmärksam­

mas att ianspråktagandet av marken i flertalet fall sker för att där idka

försäljning, oftast under annan affärstid än den vanliga. I sådana fall ford­

ras särskilt tillstånd enligt butikstängningslagen. Gäller det försäljning

utomhus av varm korv in. m. meddelas sådant tillstånd i Stockholm av

överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten eller kommunalborg­

mästaren samt å landet av polismyndigheten. Andra ärenden om dispens

från butikstängningslagens bestämmelser handlägges av länsstyrelsen.

Vid övervägande av de skäl, som åberopats för de olika ståndpunkterna

i denna fråga, har jag kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1936

84

lösningen är att låta avgörandet tillkomma polismyndigheten men sam­

tidigt tillerkänna vederbörande kommunala myndighet vetorätt. Om polis­

myndigheten sålunda finner att en ansökan om tillstånd att ta i anspråk

allmän plats på sätt här avses med hänsyn till ordningssynpunkter och

trafikförhållanden icke kan bifallas, bör polismyndigheten äga vägra till­

stånd. Finner däremot polismyndigheten att ur nämnda synpunkter hinder

mot bifall icke möter, skall det åligga polismyndigheten att höra den kom­

munala myndighet, som kommunen bestämt, och, om denna myndighet

avstyrker ansökan, skall polismyndigheten icke äga meddela det sökta

tillståndet. Tillstyrkes ansökan bör tillstånd givetvis lämnas. En sådan ord­

ning för ärendenas handläggning synes mig tillgodose såväl synpunkten

att kommunen bör ha viss självbestämmanderätt som de polisiära syn­

punkterna. I städer utan poliskammare bör i detta sammanhang regelmässigt

med polismyndighet avses magistrat eller kommunalborgmästare eller så­

lunda myndigheter på vars tillsättande kommunerna övar inflytande. Även

härigenom tillgodoses i viss utsträckning önskemålen om kommunalt infly­

tande på ärendenas handläggning. I Stockholm bör ärendena liksom hit­

tills handläggas av överståthållarämbetet, såvitt angår upplåtelse för för­

sälj ningsändamål, och eljest av poliskammaren. Med den av mig sålunda

förordade lösningen får man vidare klarläggande regler på detta område

och den otydlighet i utredningens förslag, som så starkt kritiserats vid re­

missbehandlingen, undanröjes. Därjämte vinner man den fördelen, att till­

stånd enligt ifrågavarande bestämmelse och tillstånd till utsträckt affärstid

i ej så få fall kommer att meddelas av samma myndighet. Jag vill dock

i detta sammanhang erinra om att enligt gällande författningar i vissa fall

tillstånd kan erfordras även av andra myndigheter t. ex. byggnadsnämnden.

Vad nu anförts bör icke hindra kommun från att i lokal ordningsstadga

föreskriva annan ordning för tillståndsprövning av i 2 § icke reglerade

åtgärder beträffande allmänna platser. Det är emellertid angeläget att i

sådant fall undvika prövning av flera olika myndigheter.

Slutligen vill jag här något beröra en annan fråga, som upptagits i ett

par remissyttranden, och det gäller ordningsstadgans ställning i förhål­

lande till lagen om allmänna vägar. Som nämnts innehåller sagda lag i

32 § en föreskrift om att å väg ej må utan länsstyrelsens tillstånd vid­

tagas åtgärd, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen,

eller förekomma grind, upplag eller annan anordning, som medför sådan

olägenhet. Paragrafen innehåller vidare vissa föreskrifter om vägarbete

m. m. Vidare finns i 33 § bestämmelser om byggande utmed allmän väg

m. m. Enligt sistnämnda bestämmelser må ej heller utmed allmän väg

förekomma upplag m. m., som skymmer utsikten över vägbanan eller eljest

innebär fara för trafiksäkerheten. Det har ifrågasatts, om icke nämnda

bestämmelse i väglagen borde på lämpligt sätt samordnas med ordnings-

stadgan. Emellertid anser jag icke lämpligt att i detta sammanhang göra

Kurigl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

85

någon ändring i lagen om allmänna vägar. I stället vill jag förorda, att i

förevarande paragraf stadgas att i fråga om allmänna vägar skall bestäm­

melserna äga tillämpning endast såvitt avser åtgärd som ej är reglerad i

nyssnämnda lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

3 §. Renhållning av allmän plats

Gällande ordningsstadga

Ordningsstadgan innehåller i § 14 första stycket bestämmelser om straff

för den som försummar att, på tid och sätt som magistraten bestämmer,

omsorgsfullt sopa och rengöra gata, torg och annan allmän plats med

trottoarer och rännstenar ävensom avloppstrumma samt bortföra orenlig-

heten, eller därstädes undanskotta, upphugga samt bortföra snö och is,

eller som underlåter något av vad magistraten i övrigt föreskriver om full­

görandet härav ävensom till förekommande av olyckshändelser genom halka

vintertiden. Enligt andra stycket skall gårdar med därtill hörande smygar

samt portgångar och så kallade vretrum eller brandgator sopas och ren­

göras så ofta och på sådant sätt, som erfordras för att hålla dem i snyggt

och för sundheten tillfredsställande skick.

1944 års förslag m. m.

Förslagets 18 § upptog i första stycket bestämmelser om renhållning av

allmänna trafikleder av i huvudsak samma innebörd som de nuvarande i

§ 14 första stycket. I betänkandet anmärktes att i lokala ordningsstadgor

på många håll vore intagna detaljerade föreskrifter angående renhållningen

samt att bestämmelserna om gaturenhållning övervägande vore av ordnings-

karaktär, numera kanske mer än förr, då till följd av hästfordonstrafikens

minskning de rent sanitära synpunkterna något trätt i bakgrunden. Däremot

ansågs att föreskrifterna om gårdsrenhållning vore av övervägande hälso-

vårdskaraktär, varför nuvarande bestämmelse i § 14 andra stycket enligt

förslaget skulle överföras till hälsovårdslagstiftningen.

I fråga om vem renhållningsskyldigheten skulle åligga förklarades i be­

tänkandet att detta, lika litet som i gällande stadga, kunnat utsägas i för­

slaget. I enlighet härmed var i 18 § andra stycket intagen en förklaring, att

beträffande skyldighet att vidtaga föreskrivna renhållningsåtgärder skulle

å de olika orterna gälla vad av ålder varit brukligt eller i särskild ordning

föreskrivits.

I åtskilliga yttranden över förslaget framhölls önskvärdheten och ange­

lägenheten av att sistnämnda fråga löstes i en ny lagstiftning. I övrigt före­

kom erinringar beträffande omfattningen av renhållningsbestämmelsen i

förslaget. Svenska stadsförbundet framhöll sålunda att skyldigheten skulle

betydligt utvidgas genom att även omfatta väg, t. o. in. väg som utnyttjas

som farväg.

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Utredningen

Utredningen föreslår att i ordningsstadgan skall intagas en bestämmelse

om att allmän plats i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens

bestämmelser för stad äger tillämpning, genom tjänliga renhållningsåtgär-

der och genom snöröjning samt undanskaffande av snö och is ävensom ge­

nom sändning skall hållas i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhål-

landena, platsens belägenhet inom samhället och omständigheterna i öv­

rigt tillgodoser skäliga anspråk.

Enligt utredningens förslag skall vidare till renhållning hänföras sop-

ning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål ävensom av

sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining av

rännstensbrunn med tillhörande ledningar, borttagande av ogräs samt an­

nan jämförlig åtgärd.

Såsom tidigare anmärkts har utredningen lagt fram ett särskilt förslag

till lag angående skyldighet att renhålla gata in. in. Däri regleras vem ren-

hållningsskyldigheten skall åvila. I detta förslag, som senare kommer att

särskilt behandlas, har ej upptagits bestämmelser om skyldighetens när­

mare innehåll eller fullgörande utan har förutsatts att föreskrifter därom

skall meddelas i eller med stöd av ordningsstadgan. Denna har därför an­

setts böra innehålla en grundläggande föreskrift medan mera detaljerade

bestämmelser ansetts böra ha sin plats i lokala stadgar.

Beträffande den i ordningsstadgan föreslagna bestämmelsen om renhåll-

ningsskyldighetens omfattning anför utredningen hl. a. följande.

Liksom lagförslaget angående skyldigheten att renhålla gata m. m. avse

ifrågavarande föreskrifter i ordningsstadgan blott allmän plats i stad, kö­

ping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga

tillämpning. I fråga om andra områden och orter kan viss renhållningsskyl-

dighet föreligga enligt hälsovårdslagstiftningen och kunna i lokala ordnings-

stadgar meddelas föreskrifter för att förebygga att genom bristande ren­

hållning förorsakas allmän olägenhet eller vantrevnad. Den föreslagna be­

stämmelsen innefattar därför det minimum som under alla förhållanden bör

iakttagas. Angående renhållningsskyldighetens innebörd föreskrives, att

platsen skall hållas i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena,

platsens belägenhet inom samhället och övriga omständigheter tillgodoser

skäliga anspråk. Jämte renhållning i egentlig mening omfattar skyldighe­

ten även snöröjning jämte undanskaffande av snö och is ävensom sänd­

ning. Härjämte angives vad som hör till renhållning, och upptages därutin-

nan sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål ävensom

av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining av

rännstensbrunn med tillhörande ledningar, borttagande av ogräs samt an­

nan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.

I det 1953 avgivna förslaget till hälsovårdsstadga m. in. (SOU 1953: 31)

upptages i 76 § en bestämmelse att gård, portgång, förgård och annat dy­

likt till byggnad hörande yttre utrymme skall hållas i snyggt och vårdat

skick samt att kloakbrunn å dessa platser skall rensas så ofta behovet det

87

påkallar. Vidare stadgas att inom hälsovårdstätort detsamma skall gälla

även obebyggd mark, som ej är gata, väg eller allmän plats; om renhåll­

ning av sådan allmän plats samt om skydd mot nedskräpning av naturen

hänvisas till vad särskilt är stadgat.

I avbidan på förslaget till ny hälsovårdsstadga har den nuvarande före­

skriften angående renhållning av enskilda platser i § 14 andra stycket ord-

ningsstadgan för rikets städer av utredningen upptagits i övergångsbestäm­

melserna till den nya ordningsstadgan.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna lämnar denna paragraf utan erinran. Kritik

har dock riktats mot att paragrafen icke uttalar sig om vem renhållnings-

skyldigheten åvilar. Vidare ifrågasättes, om icke paragrafen bör överföras

till lagen angående skyldighet att renhålla gata m. m.

Kommerskollegium anför i denna fråga.

Mot 2 § kan riktas den anmärkningen, att paragrafen icke uttalar sig i

frågan på vem skyldigheten att vidtaga där omförmälda åtgärder skall vila.

Sannolikt har utredningen funnit föreskrift härom vara överflödig, med

hänsyn till att enligt förslaget denna fråga skall regleras i en särskild lag

angående skyldighet att renhålla gata in. m. För tydlighetens skull bör

dock en erinran om denna lags bestämmelser inflyta i 2 § ordningsstadgan.

Detta är desto angelägnare som enligt stadgans 28 § polismyndighet har

rätt att »på den försumliges bekostnad utföra den åtgärd eller det arbete

som åsidosätts». För att ett sådant stadgande skall försvara sin plats måste

i allt fall fordras, att av stadgan klart framgår vem som är den försumlige.

Ännu ett skäl för ett sådant förtydligande är, att nämnda lagförslag sak­

nar motsvarighet till 28 § i den föreslagna ordningsstadgan. För övrigt kan

ifrågasättas om det icke ur redaktionell synpunkt vore mest ändamåls­

enligt att överflytta bestämmelserna i 2 § till den föreslagna lagen om ren-

hållningsskyldighet.

Några remissinstanser anser, att renhållningsskyldigheten gjorts alltför

omfattande. Hit hör bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs län, Trollhättans stad

och Älvsborgs länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Nämnda länsstyrelse anför.

Betydande områden av ren landsbygdskaraktär ingå i stor utsträckning i

städerna. Att utsträcka renhållningsskyldigheten till dessa områden synes

varken erforderligt eller lämpligt, utan densamma torde böra begränsas till

städernas planlagda och tätbebyggda delar.

Göteborgs stadsfullmäktige påpekar, att bestämmelserna om renhållnings-

skyldighetens omfattning är alltför vagt avfattade. Vad som skall anses

tillgodose »skäliga anspråk» »med hänsyn till ortsförhållandena, platsens

belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt» torde i Göteborg

icke minst i fråga om sändning kunna föranleda tvister.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, om icke även bestämmel­

serna om gaturenhållning hör införas i hälsovårdsstadgan och anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

88

I 2 § i förslaget till ordningsstadga har bibehållits vissa bestämmelser

om gaturenhållning, medan föreskrifter beträffande gårdsrenhållning av­

ses, sedan ny hälsovårdsstadga antagits, skola överföras till denna. Läns­

styrelsen ifrågasätter, huruvida icke även bestämmelserna om gaturenhåll­

ning böra intagas i hälsovårdsstadgan. I nyssnämnda paragraf föreskrives,

att allmänna platser skola genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i visst

i paragrafen närmare angivet skick, innebärande att orenlighet m. in. skall

avlägsnas från allmän plats. Däremot säges ingenting om hur bortfors-

lingen skall ske. Denna får givetvis varken fördröjas eller så verkställas,

att sanitär olägenhet vållas. I gällande hälsovårdsstadga finnas bestämmel­

ser härom i 15, 20 och 21 §§. Om meningen är, att motsvarande bestäm­

melser skola införas i den nya hälsovårdsstadgan, kommer olika moment

av gaturenhållningen att behandlas i skilda stadgor. Detta synes föga ratio­

nellt, och för länsstyrelsen framstår det som mera ändamålsenligt att sam­

manföra alla renhållningsföreskrifter i en och samma författning.

De i 2 § ordningsstadgeförslaget föreskrivna renhållningsåtgärderna

avse allmän plats i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens

bestämmelser i stad äga tillämpning, övervägas bör emellertid, huruvida

icke dessa bestämmelser böra äga tillämpning även inom sådana områden

på landet, för vilka stadsplan eller byggnadsplan fastställts. Det torde fin­

nas åtskilliga samhällen på landet, som i storlekshänseende äro jämförliga

med många municipalsamhällen.

Enligt föreningen Sveriges kommunalborgmästare torde det icke vara

erforderligt eller lämpligt att i ordningsstadgan meddela bestämmelser om

renhållning och snöröjning inom område av landsbygdskaraktär utan be­

stämmelserna torde begränsas till den egentliga tätbebyggelsen.

Svenska kommunaltekniska föreningen vill starkt understryka de sak­

kunnigas förslag, att endast sådana anspråk skall tillgodoses, som med

hänsyn till de lokala förhållandena är skäliga. Alltför stora anspråk ställes

lätt, när den renhållningsskyldige är kommunen. Enligt föreningen kan

även annan åtgärd än sändning komma ifråga för att bekämpa halka, var­

med här torde avses halka på grund av snö och is.

Även från andra håll har påpekats, att andra åtgärder än sändning kan

förekomma till motverkande av halka.

Några underinstanser har framhållit att upptining av rännstensbrunnar

icke är att hänföra till renhållningsåtgärd.

Stadsfullmäktige i Malmö uttalar.

I paragrafens andra stycke har införts bestämmelse, som gör, att upp­

tining av rännstensbrunnar kommer att betecknas som renhållningsåtgärd.

Sådan åtgärd synes dock främst vara att hänföra till underhåll, varför det

ifrågasättes, om den skall inrymmas i denna riksgiltiga lagstiftning, utan

måhända hellre liksom även rensningen av brunnarna bör höra hemma i

t. ex. hälsovårdsordning, om överhuvudtaget lagstiftning erfordras i ange­

lägenheter av denna art.

I detta sammanhang må slutligen framhållas att ett par instanser fram­

hållit önskvärdheten av en bestämmelse om förbud mot osnyggande av all­

män plats. Så t. ex. anför polismästaren i Hälsingborg.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

89

I fråga om renhållningen synes mig förslaget vidare sakna en mycket

viktig bestämmelse, som bör ingå i en allmän ordningsstadga eller förbud

mot osnyggande av allmän plats. Jag vill här peka på att i naturskyddslagen

av den 21 november 1952 §§26 och 27 finnas föredömliga regler därom.

Om sådana regler ansetts böra ingå i en lag om naturskydd, böra de ha

minst samma angelägenhetsgrad i en allmän ordningsstadga.

Departementschefen

I förevarande paragraf ges bestämmelser om renhållning av allmän plats.

Föreskrifterna gäller själva innebörden av renhållningsskyldigheten. Frågan

om vem renhållningsskyldigheten skall åvila kommer att upptagas till sär­

skild reglering i den lag angående skyldighet att renhålla gata m. m., som

jag senare kommer att behandla. Jag har redan tidigare uttalat, att jag fin­

ner lämpligt att i ordningsstadgan intaga en bestämmelse om renhållning av

allmän plats. Här avses alltså den egentliga s. k. gaturenhållningen och en­

ligt min mening får dylika bestämmelser närmast anses vara av ordnings-

karaktär. Jag kan därför icke biträda den från något håll framförda me­

ningen, att bestämmelserna i stället hör hemma i hälsovårdsstadgan. Där­

emot kan viss tvekan råda, om man icke borde samla bestämmelserna om

gaturenhållningen i den särskilda lagen. Emellertid äger bestämmelserna

mycket nära samband med ordningsföreskrifterna, och de lokala ordnings-

stadgorna kan förväntas komma att innehålla åtskilliga närmare föreskrifter

angående innebörden av renhållningsskyldigheten. Vidare bör de i ord­

ningsstadgan intagna straffbestämmelserna och bestämmelsen om rätt att

på den försumliges bekostnad utföra föreskriven åtgärd äga tillämpning

även beträffande denna skyldighet. Jag har därför stannat för att låta

föreskrifter angående innebörden av renhållningsskyldigheten inflyta i ord­

ningsstadgan och i lagen reglera endast frågan om vem renhållningsskyl­

digheten skall åvila — en fråga som med hänsyn till sin natur otvivelaktigt

bör regleras i lag. För att undanröja den olägenhet, som möjligen skulle

kunna följa därav att av ordningsstadgan icke framgår vem renhållnings­

skyldigheten åvilar — en olägenhet som kraftigt understrukits i åtskilliga

remissyttranden — vill jag föreslå, att i förevarande paragraf en hänvisning

göres til! den särskilda lagen.

Vad härefter angår tillämpningsområdet för den ifrågavarande renhåll­

ningsskyldigheten innebär utredningens förslag, att bestämmelserna här-

utinnan skall begränsas till att gälla allmän plats i stad, köping och annat

samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning. Detta

skulle medföra att bestämmelserna bleve tillämpliga även beträffande de

mycket stora områden av ren landsbygdskaraktär som ingår i åtskilliga

städers administrativa område. Även om ej samma krav i fråga om ren­

hållningsskyldigheten kan ställas i fråga om sådana glesbebyggda områden

-— hänsyn skall enligt förslaget kunna tagas till platsens belägenhet och

omständigheterna i övrigt — synes mig utredningens förslag föra för långt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

90

Jag behöver som exempel endast nämna att en lantbrukare i stadens ytter­

område låter allmänheten begagna sin enskilda väg så att den blir att anse

som allmänneligen befaren och därmed allmän plats enligt ordningsstadgan.

Härav skulle då kunna följa att krav restes mot honom om att vägen skulle

snöröjas in. in. Detta kan icke vara rimligt. Det bör få ankomma på honom

själv att bedöma vad som bör åtgöras. Jag vill därför även när det gäller

nu ifrågavarande bestämmelse föreslå att den begränsas till att avse stads-

planelagt område inom stad, köping och annat samhälle där byggnadslagens

bestämmelser för stad gäller. Det är framför allt inom sådana områden som

behov av allmänna renhållningsföreskrifter föreligger. Vill man sedan gå

längre torde det få ske genom lokala föreskrifter. Dessa kan då på ett smi­

digt sätt anpassas efter de lokala förhållandena så att renhållningsföreskrif-

terna kommer att avse just sådana områden utanför det stadsplanelagda

där verkligt behov av renhållningsföreskrifter, t. ex. till följd av viss tät­

bebyggelse* kan anses föreligga. Vad jag nu förordat överensstämmer med

vad jag föreslagit angående nyttjande av allmän plats. Jag vill i detta sam­

manhang vidare erinra om att gällande hälsovårdslagstiftning innehåller

vissa bestämmelser om renhållning, som gäller även för den egentliga lands­

bygden.

Angående innebörden av renhållningsskyldigheten föreslås att den skall

avse tjänliga renhållningsåtgärder, snöröjning och undanskaffande av snö

och is samt sändning. Till renhållning hänföres även sopning, bortförande

av orenlighet, nedskräpande föremål och sand, som påförts till motverkande

av halka, rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs

och annan jämförlig åtgärd. Meningen är emellertid icke att föreskriva att

nämnda åtgärder under alla förhållanden till alla delar skall utföras utan

avsikten är, att renhållningsarbetet skall avpassas efter omständigheterna så

att skäliga anspråk blir tillgodosedda. Därvid föreslås den utformningen av

bestämmelserna att allmän plats genom nämnda åtgärder skall hållas i så­

dant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet

inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.

Mot den av utredningen sålunda föreslagna bestämningen har remiss-

myndigheterna icke haft några nämnvärda invändningar. Från några håll

har dock gjorts gällande, att renhållningsskyldigheten gjorts alltför om­

fattande och att bestämmelsen är alltför vagt avfattad. En betydelsefull in­

skränkning löljer av mitt förslag att begränsa bestämmelserna till stads-

planelagt område. Men även inom sådant område kan förhållandena variera

avsevärt. Det torde dock knappast vara möjligt eller ens lämpligt att i en all­

män ordningsstadga, som är avsedd för hela riket och som skall gälla på

platser med mycket olika förhållanden, i detalj angiva, i vilken omfattning

renhållningsåtgärderna skall utföras. Risk föreligger då att bestämmelserna

kommer att föranleda mer eller mindre orimliga åtgärder såsom t. ex. snö­

röjning på platser, där en sådan åtgärd ej kan anses på något sätt vara av

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

91

behovet påkallad. Jag kan därför godtaga den formulering av bestämmelsen

som utredningen föreslagit. I anslutning därtill — och med hänsyn till att

vissa remissmyndigheter hyser farhågor för att renhållningsskyldigheten

skall bli alltför omfattande — vill jag starkt understryka den modifikation

som ligger däri, att platserna skall hållas i sådant skick, som med hänsyn

till ortsförhållandena m. m. tillgodoser skäliga anspråk. Det är icke me­

ningen att med de nya bestämmelserna föreskriva någon mera betydande

utökning av renhållningsskyldigheten. Viss hänsyn synes mig sålunda böra

tagas till den omfattning i vilken renhållning f. n. utföres och under alla

förhållanden skall kravet begränsas till vad som erfordras för att tillgodose

skäliga anspråk.

Beträffande de särskilda renhållningsåtgärderna vill jag i anledning av

påpekanden i vissa remissyttranden föreslå att med sändning skall jäm­

ställas annan åtgärd till motverkande av halka. Någon anledning att ur

stadgan utmönstra de föreslagna bestämmelserna om rensning och upptining

av rännstensbrunn anser jag icke föreligga, även om denna fråga i viss

utsträckning regleras i byggnads- och hälsovårdslagstiftningen. Sedan 1955

års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar tillkommit torde

någon bestämmelse angående avloppsledningar icke erfordras i förevarande

stadga. Utredningens förslag bör sålunda jämkas på denna punkt. Förbud

mot nedskräpning av allmän plats ansågs vid remissbehandlingen av 1944

års förslag vara en sådan detalj föreskrift, som icke borde upptagas i en

allmän ordningsstadga utan överlämnas till prövning av varje samhälle

för sig. Jag delar denna uppfattning och kan därför icke biträda ett nu

framfört förslag att i den allmänna ordningsstadgan intaga en bestämmelse

härom. Genom att reglera frågan i lokal ordningsstadga torde en bestäm­

melse härutinnan kunna ges sådant innehåll och sådan begränsning att

möjlighet också skapas att tillse att den efterleves. Jag vill i detta sam­

manhang erinra om att 1952 års naturskyddslag innehåller vissa bestäm­

melser till skydd mot nedskräpning. Sålunda åligger enligt nämnda lag

envar att tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall

eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan.

Åsidosättande av föreskriften medför straff, om förseelsen varit ägnad att

för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för

skada till person eller egendom.

4 §. Skydd för trafikanter

Gällande ordningsstadga

I gällande ordningsstadga finns ej någon motsvarighet till denna paragraf.

urs förslag

Enligt 35 § i förslaget skulle det åligga ägare av byggnad tillse, att hustak,

takrännor, balkonger och dylikt befriades från snö och is, i den mån det

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii3 år 1956

92

kunde anses erforderligt för undvikande av olyckshändelser, varjämte före­

skrevs att vid utförande av sådant arbete nödiga åtgärder skulle vidtagas

till skydd för allmänheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Utredningen

Utredningen föreslår ett stadgande om att byggnader och andra anord­

ningar skall ägnas sådan tillsyn att fara icke uppkommer för dem som

färdas eller uppehåller sig å allmän plats. I den föreslagna bestämmelsen

föreskrives vidare att vintertid snö och is, som genom ras kan vålla olycks­

fall, skall avlägsnas från tak, rännor och dylikt.

I motiveringen till bestämmelsen anför utredningen.

I denna paragraf äro intagna vissa föreskrifter till skydd för trafikanter

på allmän plats mot fara från byggnader och andra anordningar. Den före­

slagna bestämmelsen innebär bl. a., att byggnad genom erforderliga repara­

tioner skall hållas i sådant skick att icke takpannor, gesimser o. dyl. ned­

rasa. Till andra anordningar äro t. ex. att hänföra ställningar, plank, skyltar

m. in. Såsom skadeförebyggande åtgärd av större betydelse har särskilt om­

nämnts avlägsnande från tak o. dyl. av snö och is.

Remissgttrandena

Mot förevarande paragraf har erinringar framställts endast från ett fåtal

remissinstanser, vilka anmärker på att det icke klart utsäges, vem tillsyns­

plikten åvilar.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar sålunda att tillsynsplikt och annan

i denna paragraf avsedd skyldighet torde åvila ägare eller annan, som an­

svarar för skötseln av fastigheten eller anordningen. Enligt hovrätten bör

detta — särskilt om innebörden av den likartade 2 § regleras genom special­

bestämmelser — klart utsägas, då straffstadgandet i 26 § eljest kan föran­

leda tvekan vid tillämpningen. Språkligt finner hovrätten det mindre lyckat

att beteckna byggnader som anordningar.

Enligt kommerskollegium bör ifrågavarande paragraf — liksom 4 § andra

stycket i utredningens förslag, som handlar om skyddsanordningar vid

brunnar m. m. — förtydligas, främst med hänsyn till att enligt en särskild

bestämmelse i stadgan polismyndigheten i vissa fall äger utföra arbetet eller

åtgärden på den försumliges bekostnad.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida icke föreskriften om

åtgärder till skydd för trafikanter på allmän plats bör utvidgas att omfatta

skadeförebyggande åtgärder även för byggnader eller anordningar, som icke

är belägna utmed allmän plats, samt anser, att även gårdssidan av en

byggnad bör så underhållas, att hyresgäster eller tillfälliga besökande i

fastigheten icke utsättes för risken att skadas av nedrasande takpannor,

gesimser, is och snö.

93

För svenska kommunaltekniska föreningen är det mycket angeläget, att

bestämmelsen kompletteras med föreskrift, att den som låter avlägsna snö

och is från tak, rännor och dylikt, även låter bortföra eller åtminstone

sammanföra den från tak och rännor undanskaffade snön.

Departementschefen

I förevarande paragraf har upptagits vissa bestämmelser till skydd för

trafikanter å allmän plats. Någon motsvarighet till bestämmelserna finns ej

i gällande ordningsstadga, men i 1944 års förslag fanns liknande bestäm­

melser.

Enligt det nu föreliggande förslaget skall byggnader samt ställningar,

skyltar och andra liknande anordningar ägnas sådan tillsyn, att fara icke

uppkommer för dem som färdas eller uppehåller sig å allmän plats. Ut­

tryckligen föreskrives att snö och is, som genom ras kan vålla olycksfall,

skall avlägsnas från tak, rännor och dylikt. Bestämmelse av nu nämnd

innebörd anser jag böra intagas i den allmänna ordningsstadgan. Bestäm­

melsen är nämligen av sådan natur att den bör ges generell giltighet och

något skäl att överlämna åt de kommunala myndigheterna att besluta om

bestämmelsens tillämpning synes mig ej föreligga.

Att såsom från visst håll föreslagits utvidga bestämmelsen till att omfatta

skadeförebyggande åtgärder även för byggnader eller anordningar, som icke

är belägna utmed allmän plats, anser jag icke lämpligt. Den väckta frågan

synes mig icke böra lösas i en allmän ordningsstadga.

Den tillsynsplikt som föreskrives i ifrågavarande paragraf bör åvila äga­

ren av byggnaden eller anordningen eller den som eljest är ansvarig för

byggnaden eller anordningen. Det kan hävdas att det borde framgå av

författningen vem som är ansvarig. Här kan emellertid föreligga mycket

skiftande förhållanden och det synes därför få överlämnas åt de tilläm­

pande myndigheterna att i varje särskilt fall bedöma frågan.

De föreslagna bestämmelserna torde i övrigt icke tarva någon närmare

motivering. Skyldighet att avlägsna snö och is, som genom ras kan vålla

olycksfall, avser det fall att olycksrisk föreligger för vägfarande på all­

män plats. Jag vill särskilt understryka vikten av att föreskriften efterleves.

Ärligen inträffar olycksfall till följd av försummelse i denna tillsynsplikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

5 §. Upptagande av vak m. m.

Gällande ordningsstadga

Enligt § 7 i gällande ordningsstadga straffas den som upphugger is eller

öppnar vak utan polismyndighetens tillstånd på sådant ställe å sjö, vik,

kanal eller vattendrag inom stad eller dess område, där magistraten för­

klarat detta icke i allmänhet få äga rum. Straff kan också följa om man

94

icke iakttager vid tillståndets meddelande lämnade föreskrifter. Vidare

stadgas straff för den som eljest å sjö, vik, kanal eller vattendrag inom stad

eller dess område upphugger is eller öppnar vak och åsidosätter att noga

utmärka öppningen. Den som underlåter att ha brunn eller källa i stad

eller å dess område ändamålsenligt täckt eller kringbyggd kan jämväl straf­

fas enligt denna paragraf.

I § 8 andra stycket föreskrives att, om någon å sin enskilda mark eller tomt

själv verkställer eller tillåter annan att där verkställa grävning så att skada

för annan eller fara därav uppstår eller kan uppkomma, polismyndigheten

äger förbjuda vidare grävning å stället eller föreskriva huru den må fort­

sättas, ävensom förordna vad därförutan bör till skadans eller farans undan­

röjande göras eller iakttagas.

1944 års förslag

1944 års förslag innehöll, dels i 33 § att upphuggande av is eller öppnande

av vak ej fick företagas utan tillstånd av polischefen, och dels i 34 § att

ägare av fastighet skulle tillse att brunnar samt andra gropar och fördjup­

ningar skulle hållas täckta eller hägnade, om det kunde anses erforderligt

för undvikande av olyckshändelser. Därjämte föreskrevs i 33 §, att uti is

upptagen öppning skulle utmärkas på ett i ögonen fallande sätt, och denna

föreskrift skulle enligt 61 § gälla även för den egentliga landsbygden, där

det vore erforderligt till förhindrande av olyckshändelser.

I fråga om 33 § i förslaget anmärktes i några yttranden, att bestämmelsen

om tillstånd skulle medföra svårigheter för fiskande och att även inom tätt­

bebyggda områden föreskriften om utmärkande av öppning i is vore till­

fyllest. Mot 34 § erinrades, att enligt allmänna rättsregler ägare eller

företagare ålåge att utöva tillsyn å anordningar av olika slag samt att det

ej vore lämpligt och behövligt att inskärpa tillsynsplikten allenast beträf­

fande i bestämmelsen avsedda anordningar.

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall den som upptager vak eller ränna, verk­

ställer grävning eller utför annat sådant arbete, vilket med hänsyn till plat­

sens belägenhet och omständigheterna i övrigt medför fara för annan, vara

skyldig vidtaga de åtgärder som erfordras till förebyggande av faran.

Vidare föreskrives att inom tättbebyggt område erforderliga skyddsanord­

ningar skall vidtagas vid brunnar och andra dylika fördjupningar.

I motiveringen säger utredningen att beträffande upptagande av vakar

det icke synes nödigt att i ordningsstadgan uppställa krav på tillstånd utan

att det torde vara tillfyllest föreskriva skyldighet att vidtaga erforderliga

säkerhetsåtgärder till förebyggande av fara. Utredningen framhåller, att

härmed icke är avsett att utesluta att i lokal ordningsstadga kräves tillstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

95

för sådan åtgärd beträffande vissa särskilda vattenområden där det finnes

påkallat. Behovet av försiktighetsmått är härvidlag givetvis i första hand

beroende av arbetets art.

Remissyttrandena

Från många håll, däribland länsstyrelserna i Malmöhus och Kalmar län,

åklagarmyndigheten i Malmö, poliskammaren i Halmstad, stadsfiskalen i

Visby och föreningen Sveriges kommunalborgmästare, framhålles, att för

förfaranden i enlighet med stadgandets första stycke — upptagande av vak

m. m. — bör krävas tillstånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför härom följande.

Med hänsyn till de i paragrafen behandlade åtgärdernas farlighet vill

länsstyrelsen —- i anslutning till vad därom anförts i vissa av de infordrade

yttrandena — föreslå, att för dylika åtgärder föreskrives tillståndstvång.

Bestämmelserna bör även omfatta sådana åtgärder i samband med

arbetets utförande som uppställande av asfaltkokare, framdragande av

ledningar och dylikt. För att utmärka detta torde i uttrycket »annat sådant

arbete» ordet »sådant» böra utgå.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att med hänsyn till bl. a. de trafik­

hinder, som kan uppstå vid grävningsarbeten å allmän plats, under alla

förhållanden anmälan om åtgärden bör göras till polismyndigheten, för att

denna skall bliva i tillfälle att i mån av behov omdirigera trafiken.

Från några håll har påpekats, att skyldigheten att vidtaga skyddsåtgär­

der icke bör begränsas till enbart skydd mot personskador. Länsstyrelsen

i Norrbottens län berör detta i sitt yttrande och tar även upp en fråga, som

speciellt har aktualitet för Norrland. Länsstyrelsen yttrar.

Avfattningen av 4 § i ordningsstadgeförslaget synes ge vid handen att

skyldigheten att vidtaga åtgärder till förekommande av olycksfall skall

vara begränsad till personskador. Enligt länsstyrelsens åsikt bör denna skyl­

dighet utökas till att omfatta även åtgärder för att förebygga fara för hus­

djur och annan egendom. Liksom polischefen i Kiruna distrikt anser läns­

styrelsen vidare att i denna § även bör intagas en erinran om skyldighet

att vidtaga erforderliga säkerhetsåtgärder vid öppnande av enskild vinter­

väg över vattendrag, i varje fall om vägen blir eller kan väntas bli »allmänne-

ligen befaren».

Från åtskilliga instanser, bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län och för­

eningen Sveriges polismästare, framhålles helt kort, att ordet ränna bör

utbytas mot isränna.

Älvsborgs länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att

det av paragrafens ordalydelse icke klart framgår, om de angivna åtgärderna

innefattar både schaktning för byggnad och upptagande av grus- och lertag.

Föreningen anför vidare.

Schaktning för byggnad kan möjligen innefattas under »verkställa gräv­

ning eller utföra annat sådant arbete». Schaktning för byggnad är emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

96

ett så ofta förekommande arbete, som kan innebära fara för annan, att

detta arbetsbegrepp bör förekomma i lagtexten.

Å landsbygden förekomma ett flertal grus-, sand- och lertag. Upptagandet

och bearbetningen av sådana innebär ofta en fara för annan. Särskilt grus-

och sandtag ha ofta stora djup med branta sluttningar. I lertagen före­

komma ofta vattensamlingar. Till förebyggande av olycksfall böra grus-,

sand- och lertag förses med betryggande stängselanordningar. Av denna

anledning synes sådant förtydligande av paragrafen böra ske att av den­

samma klart framgår att paragrafen jämväl har tillämpning å grus-, sand-

och lertag.

Beträffande paragrafens andra stycke — som handlar om skyddsanord­

ningar vid brunnar in. m. — är det en allmän uppfattning, att uttrycket

»tättbebyggt område» bör definieras, bl. a. för att undvika svårigheter vid

rättstillämpningen. Begreppet »tättbebyggt område» kommer att närmare

behandlas i det följande.

Enligt länsstyrelserna i Södermanlands och Kristianstads län bör den i

andra stycket föreskrivna skyldigheten att vid brunnar och andra dylika

fördjupningar vidtaga skyddsanordningar icke vara inskränkt till »tätt­

bebyggt område».

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller, att det av författningstexten

icke framgår, vem skyldigheten skall anses åvila.

Länsstyrelsen i Gotlands län vill ifrågasätta, om icke i anslutning till

bestämmelserna i förevarande paragraf borde meddelas föreskrifter om att

vid utomhusbad, som i större omfattning utnyttjas av allmänheten, skall

finnas tillgängliga erforderliga livräddningsredskap. Länsstyrelsen anför.

Erfarenheten har visat, att sådan utrustning ofta saknas eller är bristfällig

och att både kommunala myndigheterna och enskilda företag eftersätta sina

skyldigheter att anskaffa och underhålla sådan materiel. En uttrycklig före­

skrift om vad i detta avseende åligger kommuner eller enskilda företagare

skulle därför vara av stor praktisk betydelse och av så allmänt intresse att

det ej bör överlåtas åt de enskilda kommunerna att besluta härom.

Departementschefen

Liksom gällande ordningsstadga synes mig en allmän ordningsstadga

böra innehålla vissa bestämmelser till förebyggande av fara vid uppta­

gande av vak och liknande åtgärder. I anslutning till vad utredningen för­

ordat innebär departementsförslaget att den som upptager vak eller isränna,

verkställer schaktning eller grävning eller utför annat sådant arbete, vil­

ket med hänsyn till platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt

medför fara för annan, skall vara skyldig vidtaga de åtgärder som erford­

ras till förebyggande av faran. Bestämmelserna avser sålunda i första

hand upptagande av vak eller isränna. Härmed avses sådana öppningar

som verkligen kan medföra fara för annan; icke varje form av öppning

t. ex. mindre hål i isen som upptages av fiskande. Föreskriften är tillämp­

lig i hela landet; att samma krav icke kan ställas på landsbygden som

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

97

inom tättbebyggda områden är emellertid uppenbart. I många fall torde på

landsbygden omständigheterna vara sådana att några särskilda säkerhets­

åtgärder ej kan anses erforderliga. När det gäller allmänna farleder, vari

isränna brutits, kan givetvis icke uppställas krav på att särskilda skydds­

åtgärder skall vidtagas.

De remissinstanser, som behandlat bestämmelserna, har främst föresla­

git vissa utvidgningar av deras tillämplighetsområde till att omfatta även

andra farliga åtgärder och arbeten. Sålunda föreslås att föreskrifterna skall

gälla även upptagande av grus-, sand- och lertag. Att uttryckligen nämna

just dessa fall anser jag dock icke påkallat. I regel torde sådana åtgärder

bli att betrakta som schaktning eller grävning och bestämmelserna blir

då tillämpliga. Ej heller vill jag tillstyrka ett förslag att genom att utesluta

ordet »sådant» eller »liknande» göra bestämmelsen tillämplig på alla for­

mer av arbete som innebär fara för annan. En sådan utvidgning av be­

stämmelsen synes mig föra för långt. Bestämmelsen skulle då bli tillämp­

lig på de mest skilda områden och över huvud gälla alla former av arbete.

En bestämmelse av sådan innebörd och med så vidsträckt omfattning bör

icke intagas i en allmän ordningsstadga. Där i övrigt arbete utföres som

innebär fara för annan, får man inom varje område för sig bedöma i vad

mån särskilda säkerhetsföreskrifter erfordras. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att vi redan på åtskilliga områden infört säkerhetsföreskrifter

av olika slag för att minska riskerna vid farliga arbeten, t. ex. när det gäl­

ler sprängämnen och dylikt. Även hela var arbetarskyddslagstiftning och

med stöd av denna utfärdade föreskrifter avser i viss utsträckning att

minska riskerna vid farliga arbeten. Nämnas må också att strafflagens 19

kap. innehåller bestämmelser om allmänfarliga brott, vilka bestämmelser

i viss mån avser att hindra att genom åtgärder av olika slag annan person

utsättes för fara. Erinras må även om att gruvlagen innehåller vissa bestäm­

melser om stängsel kring gruvhål in. in. Även när det gäller åtgärder av nu

ifrågavarande slag bör emellertid i lokala ordningsföreskrifter mera detal­

jerade bestämmelser kunna intagas. Därvid bör dock tillses att bestäm­

melsernas utformning icke blir alltför obestämd; de bör helst avse vissa

bestämt angivna åtgärder eller arbeten och syfta till skydd för andra än

dem som utför eller utfört arbetet.

I sådana lokala ordningsföreskrifter anser jag också den av länsstyrel­

sen i Norrbottens län berörda frågan om skyldighet att vidtaga erforderliga

säkerhetsåtgärder vid öppnande av enskild vinterväg över vattendrag böra

lösas. Det är en fråga som torde ha betydelse endast i vissa delar av landet

och där endast i vissa kommuner; att införa en generell bestämmelse därut-

innan i allmänna ordningsstadgan kan jag därför icke finna lämpligt.

Den föreslagna paragrafen föreskriver, att den som utför sadant arbete

in. in., som jag nyss nämnt, är skyldig att vidtaga de åtgärder som erfordras

till förebyggande av faran. Med uttrycket »som erfordras» etc. avses att

7—llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

98

åstadkomma en rimlig avvägning av de förebyggande åtgärderna och farans

storlek. Är risken för en olyckshändelse ringa — även om viss fara föreligger

— bör icke samma åtgärder krävas som då det gäller t. ex. en allmänt trafi­

kerad plats. Från en del håll har invänts att detta icke är tillräckligt utan att

man dessutom — med hänsyn till arbetenas farlighet m. m. — bör kräva

tillstånd. Jag anser emellertid att det skulle föra för långt att för alla de

fall det här gäller under alla förhållanden kräva särskilt tillstånd, som

väl i regel dessutom komme att beviljas, därest de åtgärder vidtoges som

kunde erfordras till förebyggande av faran. Jag kan sålunda icke ansluta

mig till nyssnämnda uppfattning utan vill överlämna åt de kommunala

myndigheterna att genom lokala föreskrifter införa tillståndstvång i de

fall, då sådant bedömes vara av väsentlig betydelse och ha en verklig funk­

tion att fylla.

Bestämmelsen avser fara för annan och är genom denna utformning

begränsad till personskador. Skäl kan givetvis åberopas för att — såsom från

något håll ifrågasatts — utvidga skyldigheten att vidtaga säkerhetsåtgärder

till att omfatta även åtgärder för att förebygga fara för husdjur och annan

egendom. Jag är dock icke beredd att här föreslå en så långtgående bestäm­

melse.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall vid brunnar vidtagas

sådana skyddsanordningar som med hänsyn till platsens belägenhet och

övriga omständigheter kan anses påkallade. Bestämmelsen innebär vissa

jämkningar i förhållande till utredningens förslag. Detta avsåg icke bara

brunnar utan även »andra dylika fördjupningar». Sistnämnda uttryck har

jag ansett vara alltför obestämt för att kunna intagas i författningstexten.

Å andra sidan har jag icke ansett det motiverat att såsom utredningen före­

slagit begränsa bestämmelsen om skyddsanordningar vid brunnar till att

gälla endast inom tättbebyggda områden; en bestämning som för övrigt

kritiserats under remissbehandlingen såsom varande alltför vag och obe­

stämd. Hänsyn bör i stället tagas till platsens belägenhet och övriga omstän­

digheter. Uppenbarligen får emellertid bestämmelsen sin största betydelse

i tätorterna. På landsbygden får i regel ställas lägre krav och man får

bedöma från fall till fall om med hänsyn till platsens belägenhet och andra

omständigheter det är rimligt att kräva att skyddsanordningar skall vid­

tagas. Skyldigheten att vidtaga skyddsanordningar torde få anses åvila

ägaren av brunnen eller den som eljest kan anses ha trätt i ägarens ställe.

I anslutning till bestämmelserna i förevarande paragraf vill jag behandla

ett särskilt spörsmål, som tagits upp av länsstyrelsen i Gotlands län och

som även tidigare varit föremål för överväganden. Den fråga jag syftar

på är, hur man skall gå till väga för att uppnå bättre förhållanden när

det gäller tillgången på livräddningsredskap vid allmänna badplatser.

Svenska livräddningssällskapet har i särskild framställning hemställt oir

utredning av frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

99

Varje sommar inträffar ett stort antal drunkningsolyckor vid våra bad­

platser och det framstår för mig som synnerligen angeläget, att man genom

olika åtgärder försöker minska antalet sådana olyckor. Av väsentlig bety­

delse är uppenbarligen att vid alla större allmänna badplatser tillgång fin­

nes på erforderlig livräddningsmateriel. Insikten härom torde under senare

år ha blivit alltmer utbredd, men tyvärr är förhållandena alltjämt långt

ifrån tillfredsställande. Verkställda undersökningar har visat, att tillgången

på och beskaffenheten av räddningsmaterielen ofta lämnar mycket övrigt

att önska. Kommunerna synes visserligen under senare år i viss utsträck­

ning ha utrustat allmänna badplatser med livräddningsmateriel. Jag är

dock icke övertygad om att man på frivillighetens väg kan uppnå tillfreds­

ställande förhållanden och jag är angelägen om att erforderliga åtgärder

vidtages snarast möjligt. Drunkningsolyckor vid stora allmänna badplatser

får icke bero på att livräddningsmateriel saknats på platsen. Nyssnämnda

länsstyrelse anser också att en uttrycklig föreskrift om vad i detta avse­

ende bör åligga kommuner eller enskilda företagare skulle vara av stor

praktisk betydelse. Enligt länsstyrelsen bör i anslutning till bestämmelserna

i förevarande paragraf meddelas föreskrifter om att vid utomhusbad, som

i större omfattning utnyttjas av allmänheten, skall finnas tillgängliga er­

forderliga livräddningsredskap.

För egen del finner jag det i och för sig befogat, att man bland ord­

ningsföreskrifterna även tar upp bestämmelser om livräddningsredskap.

Emellertid hyser jag viss tvekan om det lämpliga i att i allmänna ordnings-

stadgan intaga bestämmelser härutinnan. Det möter svårigheter att utforma

en generell bestämmelse härom med ett tillämpningsområde och innehåll,

som på ett lämpligt sätt ansluter sig till de skilda förhållandena inom olika

kommuner. Vid övervägande av frågan har jag därför stannat för att icke

föreslå någon sådan föreskrift utan överlämna avgörandet åt kommunerna.

Vad angår de kommunala badplatserna har som nämnts kommunerna under

senare tid vidtagit vissa åtgärder. Om kommunerna i framtiden icke själva

löser denna fråga på tillfredsställande sätt, torde den få tagas upp till pröv­

ning i annat sammanhang. Beträffande andra utomhusbad än kommunala,

vilka i större omfattning utnyttjas av allmänheten, bör i lokala ordnings­

föreskrifter intagas bestämmelser om att erforderliga livräddningsredskap

skall finnas tillgängliga på platsen.

6 §. Sprängning, fyrverkeri m. m.

Gällande ordningsstadga

Enligt § 6 i gällande ordningsstadga må inom den egentliga staden endast

med tillstånd av polismyndigheten och under iakttagande av därvid före­

skrivna försiktighetsmått verkställas stensprängning, avlossas skott eller

avbrännas fyrverkeri. För försummelse härutinnan ävensom för vidtagande

av dylika åtgärder å stadens område utan nödig varsamhet stadgas hötes-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

100

straff; straff stadgas också för den som i övrigt i stad eller å dess område

förfar ovarsamt med eld eller utan nödig omsorg förvarar eller behandlar

eldfarligt eller exploderande ämne.

1944- års förslag

I vad angår stensprängning, skottlossning och fyrverkeri upptog 1944 års

förslag i 32 § bestämmelser av i huvudsak samma innehåll som de gällande,

med den ändringen dock att tillstånd icke erfordrades för skottlossning å

särskilt anordnad skjutbana. Sådan bana —- varmed enligt förslaget avsågs

bana för skjutning med skarp ammunition, även kammarskjutningsbana,

men icke bana för skjutning med luftbössor och dylikt — skulle emellertid

icke få anläggas utomhus utan tillstånd av polischefen. I förevarande hän­

seenden skulle enligt 60 § i förslaget för den egentliga landsbygden gälla, att

polischefen ägde meddela ordningsföreskrifter för stensprängning, att skott­

lossning ej fick äga rum under sådana förhållanden att särskild fara för

skada å person uppkomme, samt att också på landsbygden krävdes tillstånd

av polischefen för anläggande av skjutbana utomhus. Däremot saknade

förslaget motsvarighet till nuvarande föreskrifter i § 6 avseende ovarsam­

het med eldfarligt eller exploderande ämne. Beträffande ovarsamhet med

eld innehöll förslaget stadgande angående rätt för magistraten att meddela

förbud mot uppgörande av eld under bär himmel.

I yttrandena över förslaget förordades av några myndigheter att tillstånds-

tvång skulle stadgas beträffande sprängning av alla slag med dynamit eller

liknande ämne. Från andra håll uttalades att föreskrifterna i förordningen

om explosiva varor vore tillfyllest, varjämte yrkades undantag för spräng­

ning vid arbeten som bedreves av offentlig myndighet. I flera yttranden

hemställdes att bestämmelsen om fyrverkeri skulle utvidgas att omfatta även

smällare och andra mindre pyrotekniska artiklar som icke kunde betecknas

som fyrverkeri. Ett annat ofta förekommande yrkande var att förbudet mot

skottlossning borde gälla även luftgevär och liknande vapen. Beträffande

skjutbanor föreslogs att även anläggande av inomhusbanor borde kräva

tillstånd. Rörande uppgörande av eld uttalades, att brandlagstiftningen vore

tillfyllest.

U tredningen

Enligt utredningens förslag — 5 § — må inom tättbebyggt område spräng­

ning, fyrverkeri och skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av

polismyndigheten.

Vidare föreslås att skjutbana, som ej hör till krigsmakten, icke må tagas

i bruk innan den godkänts av polismyndigheten.

I sin motivering erinrar utredningen först om vissa angränsande bestäm­

melser på hithörande område. Sålunda erinras om bestämmelsen i 19 kap.

5 § strafflagen om straff för den som av oaktsamhet, genom att umgås

ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand eller

ofärd eller framkallar fara därför, samt om stadgandet i 12 § brandlagen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

101

att ingen må så handhava eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt

kan uppstå. I motiven till sistnämnda stadgande uttalades, att det syntes

lämpligt att i lokala brandordningar särskilda bestämmelser upptoges om

vårdslöshet med eld. Vidare erinras om vapenförordningen, som reglerar

förvärv och innehav av skjutvapen, dock ej vanliga luftbössor och liknande,

samt ammunition ävensom förordningarna om explosiva varor och angå­

ende eldfarliga oljor. Dessa båda författningar innehåller detaljerade be­

stämmelser om innehav och handhavande av sådana ämnen; bl. a. straff-

belägges i den förra all vårdslöshet vid handhavande av explosiv vara,

dit också vissa pyrotekniska leksaker hänföres.

Utredningen uttalar därefter, att de föreslagna bestämmelserna rörande

sprängning, fyrverkeri och skottlossning i huvudsak överensstämmer med

motsvarande föreskrifter i 1944 års förslag. Utredningen fortsätter.

I fråga om sprängning avses dock ej allenast stensprängning. Beträffande

skjutning har uttryckligen angivits att blott skjutning med eldvapen åsyftas.

Nu nämnda föreskrifter skola gälla inom tättbebyggda områden. I andra

stycket stadgas, utan dylik begränsning, att skjutbana — därvid avses både

inomhus- och utomhusbana för skjutning med eldvapen -—- ej må tagas i

bruk innan den godkänts av polismyndigheten. Härifrån har gjorts undantag

för bana som hör till krigsmakten. Vad angår yrkandena om meddelande av

föreskrifter beträffande skjutning med andra vapen, särskilt luftvapen, och

användande av pyrotekniska artiklar som ej utgöra fyrverkeripjäser har

utredningen funnit behov av reglerande föreskrifter härutinnan icke vara

så allmänt att frågan därom bör undandragas ortsmyndigheternas bedö­

mande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Remissyttrandena

Ett mycket stort antal remissinstanser anmärker på uttrycket »tättbebyggt

område». Det sägs att uttrycket är vagt, obestämt, oklart och väl snävt samt

att det kan ge upphov till förväxlingar och sammanblandningar med mot­

svarande uttryck i vägtrafikförordningen ävensom att man får röra sig

med rent subjektiva bedömningar. Bland hithörande remissinstanser må

nämnas hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,

Kristianstads, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, poliskamrarna i

Göteborg, Norrköping och Linköping, föreningarna Sveriges polismästare,

Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att uttrycket är alltför obestämt,

särskilt som tolkningen har betydelse i åtalshänseende. Vidare anser läns­

styrelsen att förväxling lätt kan uppkomma med »tättbebyggt område»

enligt vägtrafikförordningen och med byggnadslagstiftningens »tätbebyg­

gelse». Ett mera precist uttryck vore därför önskvärt. Alternativt borde åt

länsstyrelsen uppdragas att fastställa var enligt ordningsstadgan i det kon­

kreta lokala fallet ett område skall anses vara »tättbebyggt».

överståthållarämbetet föreslår, att man i lokal ordningsstadga skall när­

mare bestämma begreppet och anför.

102

Med hänsyn till de betydelsefulla bestämmelser bland annat i fråga om

fartbegränsning, som enligt vägtrafikförordningen gäller inom tättbebyggt

område, har i Stockholm ansetts nödvändigt att genom lokal trafikföreskrift

bestämma vad därmed skall för stadens del avses. Överståthållarämbetet

finner det böra övervägas att på liknande sätt bestämma begreppet i lokal

ordningsstadga. Det synes lämpligt att i 20 § angives att sådant bestämmande

kan ske.

Polisen i Stockholm anser att begreppsbestämningen i 1944 års förslag

är att föredraga och anför.

1944 års förslag innehöll i 3 § vissa föreskrifter till ledning för avgörande

vilka områden som skulle anses vara tättbebyggda. Det nu föreliggande för­

slaget innehåller däremot icke något liknande. Utredningen har blott för­

klarat att det med hänsyn till föreskrifternas natur icke ansetts nödvändigt

att närmare definiera tättbebyggt område. I 19 § av nuvarande ordnings­

stadga har angivits vad som avses med »staden» och »stadens område».

Dessa bestämmelser hava i Stockholm i praktiken tolkats så att med »sta­

den» avses stadsplanelagt område och med »stadens område» icke stads-

planelagt område. Denna gränsdragning har den stora fördelen att tvekan

aldrig råder beträffande de olika slagen av områden. Termen tättbebyggt

område förekommer visserligen i vägtrafikförordningen men har där av­

seende endast på vägar inom området och dessa skola dessutom utmärkas

genom i vägmärkeskungörelsen föreskrivna förbudstavlor. Trots detta råder

ofta tveksamhet om väg leder genom tättbebyggt område eller ej. Då ord-

ningsstadgan i detta sammanhang avser icke blott vägar utan jämväl andra

områden blir bestämmelsen än mera vag och svårtolkad. Att exempelvis

sprängning inom vissa ytterområden och i parker måste kräva tillstånd

torde vara klart, även om dylikt område icke enligt språkbruket kan beteck­

nas som tättbebyggt. Den begreppsbestämning som i förevarande hänseende

gjordes i 1944 års förslag är därför att föredraga.

I likhet med föreskriften i 6 § nuvarande ordningsstadga och 4 § i försla­

get bör föreskrivas att erforderlig försiktighet och nödig varsamhet skall

iakttagas.

Poliskammaren i Göteborg föreslår, att uttrycket »tättbebyggt område»

utbytes mot exempelvis »stadsplanelagt område ävensom annat område med

tätare bebyggelse».

Det finns emellertid även remissinstanser som anser att det icke går att

definiera begreppet »tättbebyggt område» på tillfredsställande sätt. Sålunda

uttalar t. ex. kommerskollegium, att det knappast är möjligt att närmare

angiva vad som skall förstås med tättbebyggt område.

Frågan om användning av fyrverkeripjäser och skjutning med luftvapen

bar tilldragit sig uppmärksamhet i remissyttrandena. Från många håll frain-

hålles, att det bör fordras tillstånd för användande av pyrotekniska artiklar

som ej är att hänföra till fyrverkeripjäser samt för skjutning med luftvapen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län vill även fästa uppmärksamheten på

behovet av säkerhetsbestämmelser beträffande användningen i folksamling

av lek saksballonger fyllda med vätgas. Länsstyrelsen anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

103

Spörsmålet har redan anmälts till inrikesdepartementet genom skrivelse

den 2 april 1954 från yrkesinspektören för III yrkesinspektionsdistriktet.

Verkan av explosion i dylika ballonger kan vara densamma som verkan av

åtgärder, vilka anges i 5 § första stycket i förslaget.

Vidare kan det "ifrågasättas om ej" tillstånd generellt bör erfordras även

för skjutning inom tättbebyggt område med luftvapen. Dylika vapen hand­

havas ofta av oansvariga ungdomar och kan då särskilt i tättbebyggt område

innebära avsevärd fara.

Utredningens förslag i fråga om skjutbanor beröres i en del yttranden.

Så t. ex. ifrågasätter länsstyrelsen i Kristianstads län, om polismyndigheten

äger erforderliga kvalifikationer att bedöma om en skjutbana får tagas i

bruk. Bestämmelsen synes enligt länsstyrelsen böra kompletteras med före­

skrift om att polismyndigheten skall vara skyldig att i ärendet höra expertis

på området.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i denna fråga.

Det hade varit önskvärt att de sakkunniga närmare ingått på frågan i

vilken ordning tillstånd till anläggande och nyttjande av utomhusskjutbana

skall meddelas. Enligt länsstyrelsens erfarenhet kan ärenden rörande

sådana skjutbanor i praktiken erbjuda stora svårigheter. Stundom gäller

det att vid prövningen väga motstridiga intressen. Vid anordnandet av

skjutbana vid kusten måste hänsyn sålunda tagas till den allmänna

trafiken, fisket och andra liknande intressen. Tillstånd till anordnande

av utomhusskjutbanor bör meddelas av länsstyrelse.

Stadsfullmäktige i Borås vänder sig mot att undantag gjorts för krigs­

maktens skjutbanor och anför.

Något skäl, varför militär skjutbana skulle sättas i särställning har icke

anförts av de sakkunniga. Ur kommunal synpunkt torde det vara lika viktigt

att lämpligheten av militära skjutbanor blir klart utredd. Då det gäller

godkännande av civil skjutbana kommer polismyndigheten uppenbarligen

att söka kontakt med sådana kommunala organ som drätselkammare och

hälsovårdsnämnd. Särställningen för skjutbana tillhörig krigsmakten bör

elimineras på lämpligt sätt.

Departementschefen

Enighet synes råda därom att i en allmän ordningsstadga bör intagas

föreskrifter om sprängning, fyrverkeri och skjutning. Sådana bestämmelser

finns redan i gällande ordningsstadga och upptogs jämväl i 1944 års för­

slag. Beträffande den närmare utformningen av hithörande bestämmelser

har dock i vissa hänseenden olika meningar kommit till uttryck.

Enligt utredningens förslag må inom tättbebyggt område sprängning,

fyrverkeri och skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av polis-

myndigheten. Därjämte föreslås en särskild föreskrift angående skjut­

banor.

Vid remissbehandlingen bar kritik riktats mot det av utredningen an­

vända uttrycket »tättbebyggt område». EU betydande antal remissinstanser

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1956

104

har funnit detta uttryck olämpligt; det sägs att uttrycket är vagt och oklart

och att det kan ge upphov till förväxlingar och sammanblandning med mot­

svarande uttryck i vägtrafikförordningen samt att man nödgas röra sig med

rent subjektiva bedömningar. Jag delar utredningens uppfattning såtillvida

att jag i och för sig finner lämpligt att låta ifrågavarande bestämmelser

bli tillämpliga inom allt tättbebyggt område. Det är inom sådana områden

som riskerna med de angivna förehavandena är särskilt stora och det är

därför angeläget att där fordra tillstånd av myndighet. Gränsen för den

generella bestämmelsens tillämpningsområde synes mig emellertid böra

uppdragas på ett mera bestämt sätt än genom angivande av tättbebyggt om­

råde. Det kan visserligen invändas att samma uttryck användes i annan

lagstiftning, såsom i vägtrafikförordningen. Därmed följer dock icke samma

olägenheter, då av uppsatta vägmärken i regel framgår var tättbebyggt om­

råde börjar och slutar. Vidare har ofta genom lokala trafikföreskrifter fast­

slagits, vilka områden som skall anses som tättbebyggda.

Vid övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har jag kommit till den

uppfattningen, att man skulle komma ifrån de påtalade olägenheterna, om

bestämmelsens tillämpningsområde fastställdes till stadsplanelagt område

inom stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser

för stad äger tillämpning. En sådan avgränsning överensstämmer med vad

jag föreslagit i fråga om nyttjande av allmän plats ävensom med den före­

slagna bestämmelsen om renhållning. Om kommunerna sedan vill gå än

längre och göra bestämmelserna tillämpliga även utanför det stadsplane-

lagda området blir en fråga, som får behandlas på samma sätt som andra

lokala ordningsföreskrifter. Jag förordar sålunda, att tillämpningsområdet

för nu ifrågavarande bestämmelser i allmänna ordningsstadgan fastställes

i enlighet med vad jag nu anfört.

Vad härefter angår de särskilda förehavanden för vilka tillstånd skall er­

fordras, har remissinstanserna icke haft något att erinra mot att sprängning,

fyrverkeri och skjutning med eldvapen upptagits. På många håll har man

emellertid velat gå längre och generellt fordra tillstånd även för andra hand­

lingar. Det är framför allt frågan om skjutning med luftvapen och använd­

ning av andra pyrotekniska artiklar än fyrverkeripjäser som tilldragit sig

uppmärksamhet.

Beträffande skjutning med luftvapen har utredningen liänskjutit spörs­

målet om föreskrifter härom till ortsmyndigheternas bedömande. Frågan hur

man skall komma till rätta med missförhållandena när det gäller använd­

ningen av luftvapen har sedan länge varit under övervägande. Allteftersom

luftvapen blivit allt vanligare har tyvärr olyckshändelserna ökat. Till följd

av vårdslöshet och bristande omdöme orsakas ofta svåra olyckor med dessa

vapen och allt oftare händer det, att pojkar med luftvapen vållar lekkamrater

allvarliga kroppsskador, som i många fall lett till bestående men. När det

Kungl. Maj. ts proposition nr lb3 år 1956

105

gäller att motverka missbruk av luftvapen måste man — som jag i annat

sammanhang understrukit — i första hand lita till, att föräldrarna verkligen

ser till att barn icke missbrukar sådana vapen. Men även från det allmännas

sida måste man medverka till att försöka stävja missbruket.

Då vapenförordningen 1955 omarbetades yrkades från olika hall att luft­

vapen skulle inbegripas under förordningen. Statsmakterna ställde sig emel­

lertid avvisande till nämnda förslag och för innehav av luftvapen krävs

sålunda f. n. icke tillstånd. Emellertid synes man redan enligt gällande ord­

ningsstadga ha möjlighet att i lokala ordningsföreskrifter intaga bestäm­

melser som förbjuder skottlossning med luftvapen. Detta torde dock ha

skett i mycket begränsad utsträckning.

Erfarenheterna synes mig ge vid handen, att man nu måste tillgripa kraf­

tigare medel. I första hand är det angeläget att komma till rätta med miss­

bruket inom tätorterna; det är här som de flesta svåra olyckorna inträffar.

Vidare bör en förbudsbestämmelse i första hand rikta sig mot barns be­

gagnande av vapnen. För att nå detta mål anser jag att man genom en före­

skrift i ordningsstadgan generellt bör förbjuda den som ej fyllt 16 år att

utomhus skjuta med luftvapen inom stadsplanelagt område i stad, köping

och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller. För­

budet bör dock inte vara absolut, utan tillstånd till skjutning bör kunna

lämnas av vederbörande myndighet, då skäl därtill föreligger. Så t. ex. bör

skjutning med luftvapen få ske på särskilda skjutbanor, exempelvis på nöjes­

fält, eller eljest då det gäller övnings- eller träningsskjutning, som äger rum

under betryggande förhållanden. Med luftbössor bör likställas fjäderbössor.

Bestämmelsen torde sålunda böra omfatta luft- eller fjäderbössor och luft-

eller fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan ut­

skjutas. Om barn under 15 år bryter mot bestämmelsen, bör den som har

vårdnaden om barnet kunna straffas, därest han icke gjort vad på honom

ankommit för att förhindra förseelsen. Detta torde böra gälla även föreha­

vande enligt första stycket. En bestämmelse härutinnan har intagits i 28 §

i allmänna ordningsstadgan.

När det gäller användningen av pyrotekniska artiklar, som ej är att hän­

föra till fyrverkeripjäser, har utredningen likaledes ansett att frågan bör

regleras i lokala ordningsföreskrifter. Även i denna fråga har emellertid

motsatt uppfattning kommit till uttryck i en del remissyttranden. Fastän

dylika artiklar liksom ballonger fyllda med vätgas någon gång förorsakat

allvarliga olyckshändelser kan emellertid olycksrisken och framför allt

olycksfrekvensen ej på långt när anses lika stor som då det gäller missbruk

av luftvapen. Jag kan sålunda icke förorda, att användningen av nämnda

artiklar skall regleras i allmänna ordningsstadgan, särskilt som det där­

jämte med all sannolikhet skulle visa sig svårt att övervaka att ett sådant

förbud komme att efterlevas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

106

I den allmänna ordningsstadgan bör således enligt min mening regleras

endast sprängning, fyrverkeri samt skjutning med eldvapen ävensom skjut­

ning utomhus med luft- eller fjäderbössor. För att dessa åtgärder skall få

företagas inom stadsplanelagt område bör fordras tillstånd. Som jag re­

dan i tidigare sammanhang nämnt bör tillståndsprövningen ankomma på

poliskammaren eller polischefen i orten. Vad särskilt angår tillstånd till

sprängning — en åtgärd som i viss utsträckning regleras i byggnadslag­

stiftningen — är det angeläget tillse, att arbetet kommer att utföras av per­

son som äger tillräcklig kännedom om explosiva varor och gällande säker­

hetsföreskrifter. Vid meddelande av tillstånd bör vidare liksom hittills

myndigheten äga föreskriva de försiktighetsåtgärder, som skall iakttagas.

Möjligen synes man böra överväga att centralt utarbeta vissa riktlinjer för

vad sådana föreskrifter bör innehålla. Då det gäller allmänna arbeten och

sprängning i samband med militära övningar, torde tillstånd kunna ges på

en gång för en längre tidsperiod och för ett större företag eller område.

Slutligen återstår att behandla frågan om rätten att taga i bruk skjutbana.

Enligt utredningens förslag må skjutbana, som ej hör till krigsmakten, icke

tagas i bruk innan den godkänts av polismyndigheten. Vid remissbehand­

lingen har ifrågasatts lämpligheten av att militär skjutbana undantages från

bestämmelsens tillämpning. Enligt min mening bör emellertid frågan om

de militära skjutbanornas lämplighet m. m. icke prövas i denna ordning.

Från något håll har vidare ifrågasatts, om icke ärendena bör ankomma på

länsstyrelsen i stället för polismyndigheten. Ej heller detta förslag anser

jag mig böra biträda utan i enlighet med vad jag tidigare anfört förordar jag

att prövningen skall ankomma på poliskammaren eller polischefen. Jag vill

härvid understryka vikten av att, då så erfordras, experter på området an­

litas vid ärendenas handläggning ävensom att samråd sker med övriga

myndigheter, som ärendena kan beröra.

7 §. Lokala ordningsstadganden

Gällande ordningsstadga

Enligt § 20 gällande ordningsstadga må för stad, utöver vad stadgan eller

lag och författning eljest innehåller eller lämnar åt magistrat eller polis-

myndighet att närmare bestämma, meddelas ytterligare föreskrift i avse­

ende å den allmänna ordningen.

Behovet av lokala ordningsföreskrifter på den egentliga landsbygden har

kunnat tillgodoses genom att kommunerna i kommunallagstiftningen till­

lagts befogenhet att uppgöra kommunalstadgar till främjande av sedlighet

samt ordning och säkerhet inom kommunen. I 1930 års lag om kommunal­

styrelse på landet reglerades nämnda befogenhet i 6 § första stycket, enligt

vilket kommunen såsom påföljd för överträdelse av föreskrift i dylik stadga

ägde bestämma böter från och med fem till och med etthundra kronor, samt

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

107

i 80 § som föreskrev att sådana stadgar för att vinna gällande kraft skulle

underställas länsstyrelsen för godkännande. Dessa bestämmelser gäller allt­

jämt enligt 9 § promulgationslagen till 1953 års kommunallag.

1944 års förslag

I 1944 års förslag upptogs i 65 och 66 §§ bestämmelser som i stort sett

överensstämde med motsvarande föreskrifter i §§ 20 och 21 gällande ord­

ningsstadga. Som den föreslagna nya stadgan var avsedd att gälla hela

riket, ansågs något utrymme icke längre finnas för sådana kommunalstad­

gar som tillkommit med stöd av kommunallagstiftningen utan enligt försla­

get skulle alla efter den nya stadgans ikraftträdande erforderliga ordnings­

föreskrifter utfärdas med stöd av densamma.

Såsom föremål för den lokala bestämmanderätten angavs i 1944 års för­

slag ordningsstadgande utöver vad stadgan eller lag eller allmän författning

innehöll eller överlämnade åt magistraten eller polischefen att närmare

bestämma.

I yttranden över förslaget påyrkades att polisorganen skulle erhålla ökat

inflytande i fråga om tillkomsten av lokala ordningsstadganden. Därjämte

ifrågasattes huruvida icke — till förekommande av alltför olikartade och

av verkliga behov icke påkallade bestämmelser — fastställelse av lokala

ordningsstadganden borde bero på Kungl. Maj:ts prövning. Vidare fram­

hölls såsom önskvärt att av bestämmelserna skulle framgå att föreskrifter

i sådana särskilda hänseenden som beträffande vägtrafik, hälsovård in. in.

icke skulle utfärdas med stöd av ordningsstadgan.

Utredningen

Som redan nämnts föreslår utredningen att den allmänna ordningsstad­

gan skall kompletteras med lokala ordningsstadgar. Sålunda föreslås en

paragraf (7 §) enligt vars första stycke i lokal ordningsstadga må med­

delas de ytterligare föreskrifter för upprätthållande av ordning och säker­

het samt till förhindrande av vantrevnad eller annan allmän olägenhet,

som för kommun eller del därav finnes erforderliga och som ej angår för­

hållanden varom annorledes är bestämt. Vid meddelande av sådan före­

skrift skall enligt andra stycket i det föreslagna stadgandet tillses att där­

igenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad

inskränkning i den enskildes frihet.

Beträffande området för den kommunala normgivningen anför utred­

ningen endast, att då närmare gränser ej kunnat uppdragas erinringen i

7 § andra stycket ansetts påkallad.

Nämnas må jämväl att enligt 19 § i förslaget i lokal ordningsstadga må

bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhet skall meddelas beträffande

tillträde till offentlig tillställning och den ordning som skall iakttagas vid

sådan tillställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

108

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

Remissyttrandena

Paragrafens första stycke har på de flesta håll icke föranlett något ytt­

rande. Vissa erinringar förekommer dock. Justitiekanslersämbetet anför.

7 och 19 §§ förslaget till ordningsstadga innehålla bestämmelser om rätt

för kommun att antaga lokala ordningsstadgar. För en sådan lokal norm-

givning förutsättes enligt uttalande i motiven, att denna ej strider mot

den allmänna stadgans bestämmelser eller eljest mot lag eller författning.

Räckvidden av befogenheten synes dock ej klar. Om i den allmänna ord-

ningsstadgan regler ges i ett visst ämne, torde sålunda den frågan kunna

uppställas, huruvida och i vilken omfattning längre gående bestämmelser

kunna upptagas i lokala ordningsstadgar. I 4 g meddelas exempelvis före­

skrifter för den som upptager vak eller ränna etc., och dessa föreskrifter

innebära blott skyldighet att vidtaga åtgärder till förebyggande av fara;

tillstånd till åtgärden kräves icke. Kan då i lokal ordningsstadga föreskri­

vas skyldighet att söka tillstånd? Frågan förefaller böra besvaras jakande,

eftersom kommun i 7 § berättigas meddela de »ytterligare föreskrifter»

för upprätthållande av ordning etc. som finnas erforderliga. Men utred­

ningen synes själv ha antytt en viss tvekan, då utredningen beträffande 4 §

anför, att härmed icke är »avsett» att utesluta att i lokal ordningsstadga

kräves tillstånd för sådan åtgärd beträffande vissa särskilda vattenområ­

den, där det finnes påkallat. Detta uttalande torde vidare ge anledning till

spörsmålet, om det är tillåtet för en kommun att för samtliga vattenområ­

den kräva tillstånd till upptagande av vak etc., ett spörsmål som väl bör

besvaras jakande. Vill en kommun åter gå längre beträffande ett sådant

ämne som det i 6 § reglerade — skyldighet att hörsamma polismans till­

sägelse — torde närmast få antagas, att härför möter hinder.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är utredningens förslag icke väl ge­

nomarbetat. Länsstyrelsen anför.

Bestämmelsernas avfattning och vad de sakkunniga härutinnan anfört

i motiven äro ägnade att skapa ovisshet rörande omfattningen av de lokala

myndigheternas befogenhet i förevarande avseende. Det har länge rått

tveksamhet om i vilken utsträckning de kommunala myndigheterna ägt

utfärda lokala ordningsföreskrifter. Det hade därför varit önskvärt att de

sakkunniga i förslaget till ny allmän ordningsstadga undanröjt denna oviss­

het. ------------ Med den utformning föreliggande lagförslag fått skulle onek­

ligen en normalordningsstadga varit de kommunala myndigheterna till god

hjälp vid avgörandet av i vilka hänseenden kommunen ägde befogenhet

utfärda lokala ordningsföreskrifter. Förslaget i denna del synes länsstvrel-

sen icke tillräckligt genomarbetat. Sålunda har de sakkunniga t. ex. ansett

att bland de ordningsangelägenheter, som kunna bliva föremål för reglering

i en lokal ordningsstadga, inginge bestämmelser rörande ombud för fastig­

hetsägare, ehuru enligt föreliggande regeringsrättsavgörande (R.Å. 1951,

I. 125) detta ansetts ligga utanför kommunernas kompetensområde.

Beträffande bestämmelserna i paragrafens andra stycke är meningarna

delade. Polismyndigheterna anser allmänt, att bestämmelserna är över­

flödiga och bör utgå.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Vid meddelande av föreskrift i lokal ordningsstadga skall enligt 7 § 2 st.

tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest

109

göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Nämnda bestämmelse

torde få anses överflödig och bör enligt länsstyrelsens mening utgå, i syn­

nerhet som ju i första stycket av samma paragraf förutsättes, att de lo­

kala ordningsföreskrifterna skola »finnas erforderliga» för kommun eller

del därav.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter behovet av andra stycket

i 7 § och anser, att det torde ankomma på länsstyrelserna att vid prövning

enligt 21 § i förslaget av lokal ordningsstadga iakttaga, att obefogad in­

skränkning i den enskildes frihet icke sker, även om föreskrift härom sak­

nas i den allmänna ordningsstadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Departementschefen

Såsom framgår av vad jag redan anfört är meningen att de i allmänna

ordningsstadgan intagna föreskrifterna skall kompletteras med lokala ord-

ningsstadganden. I allmänna ordningsstadgan har upptagits endast vissa

ordningsföreskrifter av allmän natur, som i regel ansetts böra gälla såväl

i städer som på landet. I övrigt är avsikten att mera detaljerade föreskrifter,

avpassade efter de särskilda förhållandena inom varje kommun, skall

liksom hittills — meddelas i form av lokala stadgar, som antages av kom­

munerna och underställes länsstyrelsens prövning. I förevarande paragraf

anges ramen för vad sådana lokala föreskrifter må innehålla. Det är uppen­

barligen icke möjligt eller ens lämpligt att mera i detalj angiva vilka frågor

som må regleras på detta sätt. Därför föreslås en sådan utformning av be­

stämmelserna att däri endast upptages de allmänna riktlinjerna för vad

som må regleras i lokala föreskrifter. Jag vill i anslutning därtill ånyo fram­

hålla betydelsen av att förslag till normalstadgar uppgöres för att tjäna till

ledning för kommunerna.

Den utformning av ifrågavarande bestämmelser som jag vill förorda

överensstämmer i sak med utredningens förslag. I lokal ordningsstadga bör

sålunda få meddelas ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ord­

ningen, som för kommun eller del därav finnes erforderliga och ej angår

förhållanden, om vilka annorledes är bestämt. Som en allmän begränsning

för att hindra att man icke därvid meddelar alltför långtgående föreskrifter

föreslås vidare skola stadgas, att vid meddelande av sådan lokal ordnings­

föreskrift skall tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmän­

heten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Den föreslagna bestämmelsen har så gott som utan undantag godtagits

av remissinstanserna. I några yttranden uttalas emellertid viss tvekan an­

gående räckvidden av kommunernas befogenhet. Jag vill därför något när­

mare uppehålla mig vid denna fråga. Frågan om bestämmelser angående

offentliga tillställningar kommer jag dock att behandla först i senare sam­

manhang.

Vad då först angår förhållandet till ordningsföreskrifterna i den all­

no

männa stadgan får dessa föreskrifter närmast anses utgöra minimibestäm-

melser. Det är föreskrifter som —- med de begränsningar som anges i para­

graferna under alla förhållanden skall gälla inom varje kommun. Där­

utöver må de »ytterligare föreskrifter» meddelas som finnes erforderliga.

Sålunda må även beträffande en fråga, som regleras i den allmänna ord-

ningsstadgan, ytterligare föreskrifter intagas i lokala stadgar. Endast längre

gående föreskrifter må meddelas och någon inskränkning av de allmänna

bestämmelserna kan således icke anses tillåten. Däremot synes ett allmänt

stadgande i ordningsstadgan böra mera i detalj kunna utformas i lokala

föreskrifter. Samtliga de frågor som regleras genom de allmänna ordnings­

föreskrifterna i ordningsstadgan synes mig i och för sig vara av den natur

att man kan tänka sig dem kompletterade med lokala föreskrifter.

Som en allmän begränsning i fråga om sådana föreskrifter sägs att

de icke får angå förhållanden, om vilka annorledes är bestämt. En lokal

föreskrift får således icke stå i strid mot vare sig den allmänna stadgans

bestämmelser eller eljest mot lag eller författning. Som jag redan i annat

sammanhang framhållit, innehåller vår nuvarande lagstiftning på vitt skilda

områden bestämmelser som angår ordnings- och säkerhetsfrågor eller lik­

nande spörsmål. Som exempel må nämnas byggnads- och trafiklagstift­

ningen, väg- och brandlagstiftningen, hälsovårds- och livsmedelslagstift-

ningen, lagstiftningen angående näringsrätt, naturskydd, nykterhet, o. s. v.

Därjämte finns på flera speciella områden särskilda föreskrifter, såsom

vapenförordningen, förordningen angående explosiva varor, m. fl. Vidare

kan genom andra särskilda beslut av olika myndigheter olika spörsmål

vara reglerade på visst sätt. Innan en lokal föreskrift meddelas måste så­

lunda noga tillses, att föreskriften icke står i strid mot gällande lagar och

författningar eller vad i annan ordning kan vara bestämt.

I fråga om lokala föreskrifter vill jag i övrigt understryka, att sådan

föreskrift skall ha befunnits erforderlig och att det skall tillses att genom

lokal föreskrift icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres

obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Det kan måhända tyckas att

sistnämnda tillägg är överflödigt och att en sådan föreskrift såsom varande

självklar bör kunna utgå ur förslaget. Det är emellertid uppenbarligen av

största vikt att tillse, att man icke inför ett flertal detaljerade ordnings-

föieskrifter som icke verkligen är av behovet påkallade och som icke upp-

bäres av ett allmänt rättsmedvetande. Ett otal ordnings- och säkerhetsfrå­

gor uppkommer i vårt nuvarande samhälle. Alla tänkbara situationer kan

icke regleras genom föreskrifter av olika slag. Det måste göras en lämplig

avvägning. Går man för långt i regleringen, kommer det att framstå som

ett onödigt tvång på allmänheten eller en obefogad inskränkning i den

enskildes fiihet. För sådana föreskrifter kan man icke räkna med förstå­

else hos allmänheten. Jag anser dessa synpunkter så betydelsefulla, att de

bör komma till ultryck även i författningstexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

111

8 §• Polismyndighets rätt att meddela ordningsföreskrifter

Gällande ordningsstadga

I gällande ordningsstadga finns icke någon direkt motsvarighet till denna

paragraf. Emellertid innehåller ett flertal paragrafer i stadgan bestämmel­

ser om att polismyndigheten, särskilt i samband med tillståndsgivning, äger

meddela särskilda ordningsföreskrifter.

1944 års förslag

Även 1944 års förslag innehåller ett flertal spridda föreskrifter, som med­

ger polismyndigheterna rätt att meddela särskilda ordningsföreskrifter.

Utredningen

Enligt den av utredningen i 8 § föreslagna bestämmelsen äger polis­

myndigheten för särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter, som fin­

nes erforderliga med avseende å handel och därmed jämförlig hantering,

som bedrives utomhus å allmän plats eller angränsande område, samt

annan verksamhet eller förehavande å allmän plats, så ock beträffande

användande av badplats eller lägerområde samt hållande av lokal eller

plats för sport, spel eller liknande. Om det är påkallat, må polismyndig­

heten förbjuda verksamhet eller förehavande som nu sagts samt påbjuda

borttagande av anordning som utan tillstånd anbringas å eller invid all­

män plats.

Enligt andra stycket i den föreslagna paragrafen skall polismyndigheten,

om behov visar sig föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat

hänseende, göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.

Remissyttrandena

Endast några få remissorgan har behandlat ifrågavarande paragraf.

I allmänhet har den lämnats utan erinran eller icke alls berörts. Från

vissa håll har dock framhållits, att bestämmelserna bör förtydligas för

undvikande av kompetenstvister mellan polismyndigheterna och de kom­

munala organen och jämväl med hänsyn till att stadgandet berör polismyn­

dighetens rätt till ingripanden på enskilt område.

Kommerskollegium finner i likhet med Stockholms handelskammare

och handelskammaren i Luleå önskvärt, att paragrafen utformas så att

därav klart framgår att beträffande »angränsande område» andra ord­

ningsföreskrifter icke får meddelas än sådana, som i själva verket avser

allmän plats.

Justitiekansler sämbetet har uppmärksammat stadgandet i paragrafens

första stycke andra punkten, där såsom förutsättning för polismyndig­

hetens angivna åtgärder stadgas »om det är påkallat». Ämbetet anser

112

den frågan kunna uppställas, om icke förutsättningen borde i så måtto

begränsas, att åtgärderna i fråga betingades av att de vore påkallade »av

ordningshänsyn» eller liknande.

Överståthållarämbetet, som hävdar den meningen, att polismyndighet nor­

malt bör vara tillståndsmyndighet vid tillämpningen av ordningsstadgan

och lokala stadgar, anför.

Skulle emellertid ett överförande till kommunala organ av ett flertal

enskilda ordningsärenden komma i fråga, lära de föreslagna föreskrifts-

och förbudsbefogenheterna för polismyndighet böra erhålla den förordade

generella omfattningen; de äro ett uttryck för den tydligen även av de

sakkunniga omfattade meningen att ansvaret för ordning och säkerhet

i sista hand måste åvila de allmänna polisorganen. Men vid ett dylikt över­

förande finner överståthållarämbetet------------- ofrånkomligt att särskilda

besvärsregler införas i ordningsstadgan.

Beträffande paragrafens andra stycke vill överståthållarämbetet föreslå

att polismyndighets anmälan om behovet av allmänna ordningsföreskrif­

ter skall ske till länsstyrelsen, i Stockholm överståthållarämbetet, som

jämväl har initiativrätt i fråga om nya lokala ordningsstadganden. Här­

igenom vinnes den fördelen att förslag om nya allmänna föreskrifter, som

länsstyrelsen icke anser sig kunna fastställa, icke behöver föranleda kom­

munal handläggning.

En speciell fråga beröres av statsåklagaren i Göteborg, Stockholms stad,

poliskamrarna i Stockholm och Karlskrona samt föreningen Sveriges polis­

mästare. Polisen i Stockholm anför härom.

I första stycket har polismyndigheten erhållit rätt att påbjuda bort­

tagande av »anordning» som utan tillstånd anbringats å eller invid allmän

plats. Fall kunna tänkas att vederbörande har fordon uppställt utan tillstånd.

Då uppställande av fordon knappast kan anses vara förehavande och for­

don ej kan sägas vara anordning, är det nödvändigt att stadgandet erhåller

ett sådant innehåll, att det täcker fordonsuppställning och liknande.

Länsstgrelsen i Älvsborgs län anser att den av utredningen föreslagna

bestämmelsen bör kompletteras med samma föreskrift som i förslagets

7 § andra stycke, d. v. s. att vid meddelande av föreskrift skall tillses, att

därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obe­

fogad inskränkning i den enskildes frihet.

Departementschefen

Enligt gällande ordningsstadga äger polismyndigheten i åtskilliga fall

meddela särskilda ordningsföreskrifter. I regel må sådana föreskrifter med­

delas i samband med tillståndsgivning. 1944 års förslag var härutinnan

uppbyggt på liknande sätt.

Utredningen har däremot föreslagit, att polismyndighetens befogenhet att

för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter skall regleras i en särskild

paragraf. I enlighet med förslaget har sådana bestämmelser upptagits i

förevar ande paragraf, därvid dock — i överensstämmelse med vad jag tidi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

113

gare förordat — angivits, att befogenheten att meddela föreskrifter skall

tillkomma i stad med poliskammare denna och i övrigt polischefen i orten.

Innehållet i den i departementsförslaget intagna bestämmelsen överens­

stämmer i huvudsak med utredningens förslag, som lämnats utan erinran

av det stora flertalet remissinstanser. På vissa punkter har dock förtyd­

ligande ansetts önskvärt.

Avsikten med ifrågavarande bestämmelse är att ge polismyndigheten

befogenhet att för vissa fall meddela erforderliga ordningsföreskrifter, alltså

föreskrifter som i det särskilda fallet erfordras för upprätthållande av

ordning och säkerhet. Det får icke vara fråga om allmänna regler för orten.

Om det visar sig att behov föreligger av sådana mera allmänna föreskrifter,

bör de meddelas i den lokala ordningsstadgan. I sista stycket av paragrafen

har stadgats skyldighet för poliskammare eller polischef att, då behov av all­

männa ordningsföreskrifter visar sig föreligga, göra anmälan därom till

kommunens fullmäktige. I något yttrande har föreslagits att anmälan skall

göras till länsstyrelsen i stället för till fullmäktige. Ett sådant förslag kan

jag dock icke biträda. Jag anser att anmälan i varje fall bör göras till den

myndighet som i första hand har att taga ställning till förslaget, nämligen

kommunens fullmäktige. Självfallet är polismyndigheten oförhindrad att

även anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

Vad härefter angår den närmare omfattningen av bestämmelsen före­

slås att den skall avse erforderliga ordningsföreskrifter med avseende å

handel och därmed jämförlig hantering, som bedrives utomhus å allmän

plats eller angränsande område, samt annan verksamhet eller annat före­

havande, som äger rum å allmän plats. Härvid åsyftas givetvis ej offentliga

tillställningar och allmänna sammankomster och ej heller verksamhet som

regleras i särskild ordning. Polismyndighets ordningsföreskrifter föreslås

jämväl skola få avse användande av badplats eller lägeronnade, \artill all­

mänheten äger tillträde, samt hållande av lokal eller plats för sport, spel

eller liknande. I sistnämnda hänseenden är rätten att meddela föreskrifter

sålunda icke begränsad till allmän plats. Någon risk för att alltför långt­

gående föreskrifter kommer att meddelas anser jag icke föreligga, även om

befogenheterna delvis avser annat område än allmän plats. Det måste hela

tiden gälla föreskrifter som i ett särskilt fall erfordras för att upprätthålla den

allmänna ordningen. För alt ytterligare understryka att onödiga eller mindre

befogade föreskrifter icke får förekomma har jag funnit lämpligt att göra

det tillägget till utredningens förslag, alt även beträffande ifrågavarande

föreskrifter i författningstexten uttryckligen erinras om att vid meddelande

av föreskrift skall tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på all­

mänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes flihet.

I anledning av vad som sägs i remissyttrande av kommerskollegium vid

jag framhålla, att då ordningsföreskrifter må meddelas, som avser före­

havande å allmän plats eller angränsande område, med sistnämnda be-

8 — Bilmng till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

114

stämning avses att befogenheten får utövas endast om det med hänsyn till

ordningen och säkerheten på allmän plats är erforderligt att ingripa mot

den på enskilt område bedrivna verksamheten.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf får poliskammaren respektive

polischefen än längre gående befogenheter än att meddela föreskrifter. Det

föreslås nämligen att, när så befinnes påkallat med hänsyn till den allmänna

ordningen, nämnda myndigheter skall äga förbjuda verksamhet eller före­

havande, som i första stycket sägs, samt påbjuda borttagande av stånd,

ställning och dylikt som utan tillstånd anbringas å eller invid allmän plats.

Denna bestämmelse medför mycket vittgående befogenheter och jag vill

understryka vikten av att bestämmelsen tillämpas med försiktighet. Ingri­

pande bör ske endast i sådana fall, då åtgärden är klart betingad av ord-

ningshänsyn och då rättelse icke kan vinnas på annat sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

9—22 §§. Offentliga tillställningar

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till senare avsnitt.

23 §. Antagande av lokal ordningsstadga

Gällande ordningsstadga

I § 20 gällande ordningsstadga finns bestämmelser om formerna för

antagande av lokala ordningsstadganden. Bestämmelserna innebär i hu­

vudsak följande. Förslag om sådana föreskrifter kan framställas såväl av

stadsfullmäktige som av magistraten. Då förslag framställes av stadsfull­

mäktige skall magistraten insända förslaget jämte eget yttrande till läns­

styrelsen, som har att oförändrat fastställa eller ogilla detsamma. Väckes

sådant förslag av magistraten skall stadsfullmäktige höras däröver; god­

känner fullmäktige förslaget förfares som nyss sagts, i annat fall är för­

slaget förfallet. Finner länsstyrelsen föreskrift vara av behovet påkallad,

skall stadsfullmäktige höras över förslag därtill, varefter länsstyrelsen

äger förordna i ämnet. I Stockholm gäller den skillnaden att meddelanden

sker omedelbart mellan överståthållarämbetet och stadsfullmäktige och

att yttrande, förslag eller anmälan från magistratens sida således icke

ifrågakommer.

I § 21 meddelas särskilda bestämmelser om åvägabringande av lokalt

ordningsstadgande i fall då, i anseende till behovet av dess skyndsamma

iakttagande, föreskrifterna i § 20 icke kan iakttagas. I sådant fall äger

länsstyrelsen, efter magistratens hörande där så lämpligen kan ske, utfärda

kungörelse i ämnet. Finner magistraten föreskrift erforderlig skall förslag

till kungörelse insändas till länsstyrelsen; om saken ej tål uppskov äger

magistraten förordna att föreskriften skall lända till efterrättelse i avbi-

dan på länsstyrelsens beslut.

115

I Stockholm utfärdas sådant påbud som avses i § 21 omedelbart av över-

ståthållarämbetet.

1944 års förslag

Föreskrifterna i 1944 års förslag angående antagande av lokala ord-

ningsstadganden överensstämde i stort sett med motsvarande föreskrifter

i gällande ordningsstadga. Förslaget innebar dock vissa avvikelser. Bl. a.

hade av hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten intagits be­

stämmelsen att, om länsstyrelsen fann stadgande böra utfärdas vilket stads­

fullmäktige icke velat godkänna, beslutet skulle underställas Kungl. Maj :ts

prövning.

Utredningen

I 21 § i sitt förslag upptar utredningen bestämmelser angående formerna

för antagande av lokal ordningsstadga. Utredningen föreslår att lokal ord­

ningsstadga skall antagas av kommunens fullmäktige på förslag av eller

efter hörande av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröres därav.

Om länsstyrelsen finner lokal ordningsstadga påkallad, har länsstyrelsen

att göra anmälan därom till fullmäktige. Beslut om antagande skall under­

ställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skall skälen därtill an­

givas. Underlåter fullmäktige att antaga lokal ordningsstadga av innehåll,

som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet

men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.

Enligt utredningens förslag skall nämnda bestämmelser äga motsvarande

tillämpning i fråga om ändring eller upphävande av lokal ordningsstadga.

I motiveringen till bestämmelsen uttalar utredningen att de föreslagna

bestämmelserna i sak väsentligen överensstämmer med motsvarande stad-

ganden i 1944 års förslag. Utredningen fortsätter.

Liksom sistnämnda stadganden innebära de nu föreslagna dels att nu­

varande föreskrift, att av fullmäktige antaget ordningsstadgande skall av

länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas, uteslutes, dels att

om länsstyrelsen beslutar ett stadgande, som fullmäktige icke velat antaga,

beslutet skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

De gällande bestämmelserna om rätt för länsstyrelse och magistrat att

i brådskande fall utfärda ordningsföreskrifter utan fullmäktiges hörande

ha ansetts ej kräva motsvarighet i den nya stadgan. Även utan sådan be­

stämmelse torde länsstyrelsen på grund av sina befogenheter enligt läns­

styrelseinstruktionen ha tillräckliga möjligheter att vidtaga de åtgärder som

erfordras för ordningens upprätthållande, varjämte polismyndigheten en­

ligt 8 § i förslaget har viss befogenhet att ingripa i särskilda fall.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna har lämnat ifrågavarande paragraf utan

erinran. En del anmärkningar framföres dock. Sålunda uttalar överståt-

hållar ämbetet.

116

I 21 § lämnas föreskrifter om formerna för utfärdande av lokal ordnings-

stadga, vilka av de sakkunniga förklarats i sak väsentligen överensstämma

med motsvarande stadganden i 1944 års förslag. Liksom enligt detta har

uteslutits nuvarande bestämmelse att av fullmäktige antaget ordningsstad-

gande skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ock

ogillas. I 1944 års förslag motiverades den friare prövningsrätten för läns­

styrelsen med att länsstyrelsen enligt gällande regler hade befogenhet att

efter stadsfullmäktiges och magistratens hörande utfärda ordningsstad-

gande och därvid vore formellt helt obunden av stadsfullmäktiges yttrande.

Tillräcklig anledning förelåge därför icke att intaga annan ståndpunkt i det

fall, att initiativet utgått från stadsfullmäktige. Överståthållarämbetet an­

ser med utgångspunkt härifrån att förevarande paragraf bör givas den

innebörden att då förslag underställts länsstyrelsens prövning, länsstyrel­

sen skall däri äga vidtaga icke enbart redaktionella ändringar utan även

smärre jämkningar av saklig innebörd. Anses saklig ändring av mera

väsentlig innebörd böra komma till stånd lärer fastställelse böra vägras.

Den i förslaget fastställda skyldigheten att i vissa fall underställa beslutet

Kungl. Maj :ts prövning torde äga uteslutande avseende å det fall att

initiativ till stadgandet tagits av länsstyrelsen. Det bör med andra ord icke

anses föreligga underställningsskyldighet i det fall att länsstyrelsen i sam­

band med prövning av ett av fullmäktige antaget lokalt ordningsstadgande

anser sig böra vidtaga en jämkning, som länsstyrelsen ej bedömer vara av

mera väsentlig natur. Skulle fullmäktige eller enskild kommunmedlem anse

att jämkningen ej bort vidtagas, torde vederbörande ha att anföra besvär

inom laga tid.

Beträffande upphävandet av den nuvarande befogenheten för länssty­

relse att i brådskande fall utfärda ordningsföreskrift utan fullmäktiges

hörande ställer sig överståthållarämbetet tveksamt. Behov av en dylik

befogenhet — således vid sidan av de möjligheter som instruktionen för över­

ståthållarämbetet öppnar — har stundom yppats, och tillvaron därav lärer

även ligga i kommunens intresse.

Länsstyrelsen i Kalmar län hemställer, att de föreslagna bestämmelserna

om underställning måtte utgå samt anför som skäl härför.

Det kan ifrågasättas om det är erforderligt att alltid underställa Kungl.

Maj :ts prövning en av länsstyrelsen beslutad lokal ordningsstadga i de

fall att fullmäktige underlåta antaga sådan stadga. I regel torde ett sådant

beslut genom besvär av fullmäktige bringas under Kungl. Maj:ts prövning.

I de fall att besvär icke anföras torde kunna förutsättas att vederbörande

kommun accepterat länsstyrelsens beslut och i dessa fall torde ett under­

ställande vara helt onyttigt.

Landsfogden i Norrbottens län anför liknande skäl.

Stadsfullmäktige i Trollhättan och magistraten i Vänersborg framhåller

att det ej framgår av förslaget, vad som menas med myndigheter. Om där­

med åsyftas de kommunala nämnder, som berörs av förslaget, bör detta

angivas i författningstexten.

Departementschefen

I förevarande paragraf ges bestämmelser angående formerna för antagan­

de av lokala ordningsstadganden. Som huvudregel föreslås att lokal ord­

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1956

117

ningsstadga skall antagas av kommunens fullmäktige, en bestämmelse som

överensstämmer med principen i nuvarande ordningsstadga ävensom med

1944 års förslag. Innan lokal ordningsföreskrift antages skall de myndig­

heter, vilkas verksamhetsområden beröres av föreskriften, ha beretts till­

fälle att yttra sig. De kan även själva framställa förslag. Med myndighet

torde i detta sammanhang böra förstås ej endast polismyndighet eller

statlig myndighet utan även kommunala styrelser och nämnder. Att ifråga­

varande myndigheter beredes tillfälle att yttra sig torde icke innebära någon

nyhet. Redan f. n. lärer berörda myndigheter i regel få tillfälle att avgiva

yttrande i anledning av ifrågasatt lokal ordningsföreskrift. Jag anser

emellertid lämpligt att i författningstexten uttryckligen fastslås att ifråga­

varande myndigheter skall höras ävensom att de har förslagsrätt.

Beslut om antagande av lokal ordningsföreskrift skall underställas läns­

styrelsens prövning. Ej heller denna regel innebär någon principiell nyhet.

Länsstyrelsen får sålunda liksom nu befogenhet att pröva den beslutade

ordningsföreskriftens laglighet ävensom huruvida eljest skäl föreligger att

vägra fastställelse. Om så sker skall länsstyrelsen angiva skälen till att fast-

ställelse vägras.

Den nuvarande föreskriften om att ett av fullmäktige antaget ordnings-

stadgande skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas har borttagits.

En sådan bestämmelse har ansetts icke böra bibehållas, då länsstyrelsen

själv fått viss befogenhet att ta initiativet till och besluta angående sådana

lokala ordningsföreskrifter som länsstyrelsen finner erforderliga. Sålunda

föreslås en bestämmelse av det innehåll, att länsstyrelsen, då den finner

lokal ordningsstadga påkallad, skall göra anmälan därom till fullmäktige.

Detta bör vara den normala ordningen för den händelse fullmäktige icke

av eget initiativ antager lokal ordningsstadga. Fall kan dock tänkas då full­

mäktige, oaktat länsstyrelsens anmälan, underlåter att antaga någon stadga.

Det torde visserligen finnas all anledning räkna med att sådana situationer

blir sällsynta, men om de skulle uppstå måste de på något sätt lösas.

Enligt nuvarande ordningsstadga äger länsstyrelsen — efter hörande av

stadsfullmäktige och magistraten — själv besluta i en sådan situation.

Delta innebär otvivelaktigt ett visst ingrepp i den kommunala självbestäm­

manderätten. Vid utformandet av de nya bestämmelserna i denna del har

jag ansett mig böra ta hänsyn till sistnämnda synpunkt. Jag vill därför

förorda att — liksom hittills — länsstyrelsen får befogenhet att, om full­

mäktige underlåter att antaga lokal ordningsstadga av det innehåll som läns­

styrelsen finner erforderligt, förordna i ämnet, men att i så fall beslutet

skall underställas Konungens prövning. I motsats till vissa remissinstanser

anser jag ett sådant underställningsförfarande lämpligt. Det bar nämligen

i nämnda situation uppkommit ett visst motsatsförhållande mellan läns­

styrelsen och fullmäktige; länsstyrelsen har föreslagit ett stadgande i ett

visst hänseende som fullmäktige vägrar antaga.

I anledning av de uttalanden som göres av överståthållarämbetet vill jag

118

tillägga, att avsikten icke är att länsstyrelsen, då fullmäktiges beslut om

antagande av lokal föreskrift underställes, skall vara berättigad att däri

göra sakliga ändringar. Anses fullmäktiges beslut icke kunna godtagas

bör fastställelse vägras och skälen därtill angivas. Om fullmäktige där­

efter icke fattar nytt beslut i frågan och länsstyrelsen anser den ifråga­

satta föreskriften erforderlig, synes länsstyrelsen böra begagna sin initiativ­

rätt och därefter förfares i enlighet med bestämmelserna i förevarande para­

graf.

Vad som stadgas om lokal ordningsstadga bör äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om ändring eller upphävande av sådan stadga.

överståthållarämbetet har uttalat viss tveksamhet mot att slopa den

nuvarande befogenheten för länsstyrelsen att i brådskande fall utfärda

ordningsföreskrift utan fullmäktiges hörande. Jag delar emellertid utred­

ningens uppfattning att någon sådan befogenhet icke torde vara erforder­

lig. Länsstyrelsen har redan enligt länsstyrelseinstruktionen möjligheter

att vidtaga åtgärder för ordningens upprätthållande och jämlikt 8 § i ifråga­

varande förslag till ordningsstadga har polisen givits befogenhet att för

särskilda fall meddela erforderliga ordningsföreskrifter. Härigenom synes

mig tillräckliga möjligheter förefinnas att ingripa i de fall då man icke

hinner avvakta att ordningsföreskrifter antages i vanlig ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

24 §. Kungörelseförfarandet vid antagande av lokal ordningsstadga

Gällande ordningsstadga

Enligt § 20 i gällande ordningsstadga skall sådan lokal föreskrift, varom

här är fråga, så snart den blivit av länsstyrelsen fastställd eller meddelad,

intagas i länskungörelserna, varjämte kungörelsen skall insändas till in­

rikesdepartementet, justitiekanslern och justitieombudsmannen. Magistra­

ten åligger att införa kungörelsen i en särskild liggare, låta intaga tillkänna­

givande om kungörelsen i ortstidning och ombesörja att tryckta exemplar

av kungörelsen finnes att tillgå för köpare. Vad sålunda är föreskrivet i

avseende å nytt stadgande skall jämväl iakttagas i fråga om dess upp­

hävande eller ändring däri.

1944 års förslag

Beträffande formerna för kungörelseförfarandet överensstämde 1944 års

förslag i huvudsak med bestämmelserna i gällande ordningsstadga. Anmär­

kas må dock, att det föreslogs att en särskild för Stockholm gällande före­

skrift angående kungörandet i tidning skulle upphävas.

Utredningen

I fråga om kungörelseförfarandet föreslår utredningen -—- 22 § — att då

lokal ordningsstadga eller ändring eller upphävande därav fastställts, läns­

119

styrelsen skall på kommunens bekostnad ofördröjligen i erforderliga delar

införa beslutet i länskungörelserna.

Vidare skall det åligga fullmäktige att ombesörja, att kungörelse om

beslutet anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala med­

delanden intages, och att tryckta exemplar av stadgan finnes att tillgå för

allmänheten.

Utredningen framhåller, att förslaget innebär viss förenkling och att nu­

varande föreskrifter och insändande av lokala ordningsstadgar till inrikes­

departementet, justitiekanslern och justitieombudsmannen ansetts kunna

upphävas.

Remissyttrandena

Förevarande paragraf beröres endast i ett fåtal yttranden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, svenska stadsförbundet, svenska lands­

kommunernas förbund samt stadsfullmäktige i Trollhättan, Borås och

Falun framhåller, att skyldigheten att kungöra bör åligga kommunens st}"-

relse och icke dess fullmäktige.

Länsstyrelsen i Blekinge län tar upp frågan var kungörandet skall äga

rum och anför.

Enligt förslaget skall länsstyrelsens beslut införas i länskungörelserna i

erforderliga delar. Vad därmed förstås synes något oklart.

Emellertid anser länsstyrelsen, att tillräcklig anledning saknas att kun­

göra innehållet i en lokal förordning i länstrycket. Det torde räcka med ett

tillkännagivande om länsstyrelsens beslut. Länskungörelsernas läsekrets

är ju icke att söka bland den stora allmänheten, som i stället skaffar sig

kännedom om förordningarna genom annonser, saluhållna, tryckta exem­

plar av förordningarna samt vederbörliga anslag (22 § andra st.).

Departementschefen

Av väsentlig betydelse är att lokala ordningsföreskrifter — vilkas åsido­

sättande kan medföra straffpåföljd — bringas till allmänhetens kännedom

på ett tillfredsställande sätt. Liksom enligt gällande ordningsstadga bör

länsstyrelsens beslut angående lokal ordningsstadga intagas i länskungö­

relserna. Även om -—- såsom framhålles i något remissyttrande — den stora

allmänheten i regel icke tar del av länskungörelserna synes mig ifråga­

varande beslut vara av den art, att det bör intagas i nämnda publikation.

Föreskrift härom har intagits i första stycket i förevarande paragraf. De

beslutade föreskrifterna torde i regel i sin helhet böra intagas i länskun­

görelserna och kungörandet bör ske på kommunens bekostnad.

Enligt andra stycket i ifrågavarande paragraf föreslås att det skall åligga

kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om beslutet anslås samt

införes i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden intages,

och att tryckta exemplar av stadgan finnes att tillgå för allmänheten. Även

denna bestämmelse överensstämmer i huvudsak med nuvarande stadgan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1956

120

den. Kungörelse om beslutet bör alltid anslås å kommunens anslagstavla.

Det viktigaste sättet att bringa beslutet till allmänhetens kännedom torde

emellertid vara kungörelse i ortstidningarna. Denna kungörelse synes mig

böra vara så pass utförlig att allmänheten får kännedom om vilka före­

skrifter som fastställts. Viss hänsyn får dock tagas till de särskilda för­

hållandena. Då en helt ny lokal ordningsstadga antages torde det i regel

icke vara möjligt att till alla delar i en kungörelse ange de olika föreskrif­

terna. Kungörelsen får då begränsas till det huvudsakliga innehållet. Då

det gäller ändringar eller tillägg till en redan antagen lokal ordningsstadga

bör om möjligt kungörelsen mera fullständigt lämna upplysning om före­

skriften. Den gällande ordningsstadgan får då antagas vara känd och det

är av särskild vikt att allmänheten göres uppmärksam på beslutade änd­

ringar och tillägg.

Av största vikt är också att tryckta exemplar av stadgan finnes att tillgå

för allmänheten.

Såväl kungörandet i tidningarna som tryckningen bör det åligga kom­

munen att ombesörja. I anledning av påpekande i vissa remissyttranden

vill jag föreslå, att det skall ankomma på kommunens styrelse — icke full­

mäktige — att ombesörja anslag, kungörande i tidningarna och tryckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

25 §. Fastställande av reglementen och taxor m. m.

Gällande ordningsstadga

I § 23 i gällande ordningsstadga föreskrives att i stad reglementen och

taxor för åkare, hyrkuskar, dem som betjänar allmänheten med omnibus-

vagnar, stadsbud, bärarelag eller dylikt skall upprättas av magistraten och

underställas länsstyrelsens prövning, dock att i Stockholm överståthållar-

ämbetet äger omedelbart utfärda sådana reglementen och taxor.

1944 års förslag

Enligt 1944 års förslag ägde magistraten, där annat ej blivit särskilt stad­

gat, upprätta reglementen och taxor för spårvagnar, åkare, hyrkuskar,

stadsbud och liknande. Sådant reglemente eller sådan taxa skulle under­

ställas länsstyrelsens prövning.

Utredningen

I utredningens förslag finns en bestämmelse om att då behov förekom­

mer av reglementen eller taxor för åkare, spårvägsföretag, stadsbud, bärare-

lag eller dylikt, sådana skall utfärdas av länsstyrelsen, där ej annorlunda

är föreskrivet.

Utredningen erinrar om att enligt förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m., 29 §, taxor i yrkesmässig trafik skall fastställas, i

fråga om trafik, vartill poliskammaren i Stockholm meddelat tillstånd, av

121

överståthållarämbetet, i fråga om beställningstrafik för personbefordran i

stad på sätt § 23 ordningsstadgan angiver samt i övriga fall av myndighet

som meddelat trafiktillståndet, d. v. s. i olika fall biltrafiknämnden eller

länsstyrelsen.

Utredningen uttalar vidare, att då bestämmelser om reglementen och

taxor alltjämt torde erfordras, utom i vad angår biltrafik, och då annan

lämpligare placering ej synes stå till buds, torde dylika bestämmelser böra

upptagas i den nya ordningsstadgan.

I motiveringen till bestämmelsen anför utredningen.

Densamma avser reglementen och taxor för åkare, spårvägsföretag, stads­

bud, bärarelag och dylikt; med hänsyn till nuvarande särskilda föreskrifter

rörande yrkesmässig automobiltrafik göres dock förbehåll för de fall då

annorlunda är föreskrivet. Anledning har ej ansetts föreligga att begränsa

tillämpningsområdet till de samhällen, för vilka nuvarande paragraf gäller.

Remissyttrandena

Bland de remissorgan som tillstyrker utredningens förslag kan nämnas

länsstyrelsen i Stockholms län, som finner förslaget lämpligt och uttalar,

att den ökning av arbetsbördan för länsstyrelserna, som därav skulle följa,

inte torde vara av någon större betydelse i sammanhanget. Länsstyrelsen

påpekar vidare, att det förhållandet att fastställelseprövningen skulle an­

komma omedelbart på länsstyrelserna, innebär en viss förenkling i förhål­

lande till den nuvarande ordningen.

Många remissorgan framhåller, att kommunernas styrelse eller dess full­

mäktige bör erhålla medinflytande genom att det föreskrives, att dessa skall

höras, innan länsstyrelsen utfärdar bestämmelser. Så t. ex. anför länssty­

relsen i Blekinge län.

Av formuleringen skulle den slutsatsen kunna dragas, att kommunerna

i ärenden av förevarande slag helt äro satta ur spel. Något sådant kan väl

näppeligen vara avsikten med stadgandet, då kommunerna uppenbarligen

vid utformningen av dylika reglementen och taxor ha betydande intressen

att bevaka. Därest länsstyrelsen skulle finna det vara av behovet påkallat

att utfärda föreskrifter, varom nu är fråga, torde kommunernas beslutande

organ böra höras över förslaget, vilket synes böra komma till direkt uttryck

i stadgan. Likaledes bör väl direkt utsägas, att förslag i förevarande ämnen

kunna väckas av kommunerna själva, som ha att efter beslutets fattande

vidarebefordra ärendet till länsstyrelsen för fastställelse.

Länsstyrelsen i Uppsala län, städerna Göteborg, Örebro och Trollhättan,

magistraten i Vänersborg, styrelserna för svenska stadsförbundet och

svenska landskommunernas förbund samt föreningen Sveriges kommunal­

borgmästare hyser samma åsikt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller.

Vad angår § 23 i ordningsstadgeförslaget, bör enligt länsstyrelsens upp­

fattning denna bestämmelse avfattas så, att därav framgår, att det ej

skall åligga länsstyrelsen att övervaka behovet av och taga initiativet till

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

122

utfärdande av i paragrafen avsedda reglementen och taxor. Vidare må

framhållas att, sådana bestämmelserna äro utformade, det med hänsyn till

att bestämmelserna äro avsedda att gälla även för landsbygden kan befaras

viss risk för kollision med taxebestämmelserna i § 29 förordningen om

yrkesmässig trafik. Enligt förslaget skall taxor utfärdas av länsstyrelsen,

om det ej enligt andra bestämmelser ankommer på annan myndighet att

göra det. Däremot synes ha förbisetts, att förordningen om yrkesmässig

trafik förutsätter ett annat förfarande beträffande länsstyrelsens befatt-

ning med taxorna, än vad som skulle gälla enligt ordningsstadgan.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att innebörden av uttrycket »eller

dylikt» bör om det skall kvarstå —- närmare angivas, då det bl. a. ifråga­

satts, att länsstyrelsen med stöd av bestämmelsen skulle kunna utfärda

taxa för parkering.

Enligt länsstyrelsens i Gävleborgs län uppfattning synes det icke före­

ligga anledning att frångå gällande ordning för fastställande av ifråga­

varande taxor, så länge magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionen

bibehålies.

Stadsfullmäktige i Malmö anser att länsstyrelsens befattning med regle­

menten och taxor för kommunala företag bör avse endast fastställande av

utav kommunens fullmäktige antagna sådana. Beträffande kommunala

spårvägsföretag, bör som hittills taxorna inom den egna kommunen be­

stämmas av fullmäktige ensamma.

Överståthållarämbetet har en motsatt ståndpunkt och finner det med

hänsyn till arten av den verksamhet, varom det är fråga, uppenbart att

fastställandet av ifrågavarande reglementen och taxor bör ankomma på

statlig myndighet.

Departementschefen

Enligt gällande ordningsstadga skall reglementen och taxor för åkare,

stadsbud m. fl. upprättas av magistraten och underställas länsstyrelsens

prövning. I Stockholm äger dock överståthållarämbetet omedelbart utfärda

sådana reglementen och taxor.

En allmän bestämmelse om i vilken ordning reglementen och taxor skall

fastställas torde alltjämt vara erforderlig, främst för städernas del. På

vissa områden finns speciella bestämmelser, t. ex. i fråga om biltrafik, men

på åtskilliga områden saknas särskilda föreskrifter. Det kan möjligen synas

tveksamt, om en bestämmelse av nu ifrågavarande art hör hemma i en all­

män ordningsstadga. Men då, såsom utredningen anfört, någon annan

lämpligare placering ej synes stå till buds och då bestämmelser härom —

som dock får anses i viss mån jämförliga med ordningsföreskrifter — redan

finns upptagna i gällande ordningsstadga, har jag ansett mig kunna god­

taga utredningens förslag. Mot bestämmelsens placering i ordningsstadgan

har remissinstanserna ej heller haft något att erinra.

Det är icke meningen att i detta sammanhang företaga någon omprövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

123

av sådana särskilda föreskrifter om fastställande av taxor m. m. som redan

finns. Undantag bör därför göras för det fall att annorlunda är föreskrivet.

Utredningen har föreslagit att bestämmelsen skall avse taxor för åkare,

spårvägsföretag, stadsbud, bärarelag eller dylikt. De angivna exemplen över­

ensstämmer nära med exemplifieringen såväl i nuvarande ordningsstadga

som i 1944 års förslag. Att göra en fullständig uppräkning av de regle­

menten eller taxor som bör falla in under bestämmelsen är icke möjligt. I

anledning av vad som anföres i yttrande av länsstyrelsen i Östergötlands

län vill jag framhålla, att de angivna exemplen ävensom uttrycket »eller

dylikt» redan finns i den nuvarande ordningsstadgan. En viss praxis an­

gående tolkningen av de nuvarande bestämmelserna torde ha utvecklat sig

och avsikten är icke att göra någon ändring i nuvarande praxis såvitt angår

bestämmelsens omfattning. Vad särskilt angår det anförda exemplet om

parkeringsavgifter torde dessa vara att betrakta som avgifter å den all­

männa rörelsen i enlighet med bestämmelserna i 74 § kommunallagen, och

taxor för sådana avgifter bör således icke fastställas i den ordning som

föreskrives i ordningsstadgan.

Vad härefter angår ordningen för fastställande av ifrågavarande taxor

skall enligt utredningens förslag taxorna utfärdas av länsstyrelsen. Någon

föreskrift om att förslag eller yttrande skall inhämtas från de kommunala

myndigheterna har icke upptagits. Häremot har rests invändningar vid

remissbehandlingen av utredningens förslag, därvid man hävdat att kom­

munerna har betydande intressen att bevaka och därför icke bör helt läm­

nas utanför. Jag finner dessa synpunkter förtjäna beaktande. Det är uppen­

bart att dessa frågor ofta på ett intimt sätt berör kommunerna och deras

verksamhet. Jag vill därför förorda, att länsstyrelsen skall höra kommu­

nens fullmäktige innan reglemente eller taxa fastställes. Bestämmelsen bör

icke utesluta att initiativet till reglemente eller taxa tages av fullmäktige

eller annat kommunalt organ och att förslaget sedan tillställes länsstyrel­

sen för fastställelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

26 §. Samråd mellan myndigheter

Gällande ordningsstadga

I gällande ordningsstadga finns icke någon direkt motsvarighet till ifråga­

varande bestämmelse.

Anmärkas må emellertid att i förarbetena till 1932 års lagstiftning om

tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i § 13 ordnings­

stadgan för rikets städer starkt betonas, att landsfiskalerna vid beviljande

av tillstånd till de offentliga tillställningar, som avsågs i nämnda lagstift­

ning, borde i största möjliga utsträckning taga hänsyn till vederbörande

kommuners intressen, krav och önskemål samt att landstiskalei na för detta

124

ändamål borde träda i samverkan med kommunalnämnder och andra veder­

börande kommunala organ. Dessa synpunkter underströks ytterligare i den

promemoria, som i anledning av sagda lagstiftning utarbetades inom social­

departementet och utsändes till länsstyrelserna.

1944 års förslag

I 1944 års förslag upptogs en bestämmelse om att innan polischefen med­

delade beslut i ärende, som det enligt ordningsstadgan tillkom honom att

avgöra, skulle han, där icke särskilda omständigheter till annat föran­

ledde, inhämta yttrande från vederbörande kommunala myndigheter.

I betänkandet anfördes bl. a. att utredningen icke ansett sig kunna för­

orda — såsom på många håll yrkats, särskilt i fråga om offentliga nöjes-

tillställningar — att vetorätt tillerkändes de kommunala myndigheterna.

En dylik rätt skulle nämligen kunna försvåra en enhetlig tillämpning av

bestämmelserna och även i övrigt kunna leda till mindre önskvärda konse­

kvenser. Den föreslagna bestämmelsen torde få anses tillfyllest tillgodose

kommunernas intressen, helst som kommunerna givetvis borde ha rätt att

överklaga den tillståndsgivande myndighetens beslut. Vidare framhölls i

betänkandet angelägenheten av att vid beviljande av tillstånd till sådana

offentliga tillställningar, som vore att hänföra till allmänna folknöjen, in­

tim kontakt upprätthålles mellan polischefen och vederbörande kommu­

nala organ, särskilt barnavårdsnämnden, detta med hänsyn till vikten av

att i möjligaste mån motverka nöjeslivets skadliga verkningar för ung­

domen.

Utredningen

Enligt utredningens förslag bör vid handläggningen av ärenden enligt

stadgan polismyndigheten handla i samråd med annan myndighet som be-

röres av ärendet. I frågor som avser offentliga nöjestillställningar bör polis­

myndigheten samråda med myndigheter vilkas verksamhet berör barna­

vård, undervisning och nykterhetsvård. Samarbete bör också upprätthållas

med polismyndigheterna inom angränsande distrikt.

Innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde, av an­

nan myndighet vidtages, bör enligt utredningens förslag samråd äga rum

med polismyndigheten eller denna underrättas om åtgärden.

Remissyttrandena

Beträffande innehållet i denna paragraf är meningarna mycket delade.

De kommunala myndigheterna framhåller nödvändigheten av att stadgan­

det om samarbete icke stannar på papperet utan verkligen efterföljes. Polis­

myndigheterna framhåller, att det ligger i sakens natur att erforderligt

samråd äger rum, och vill att paragrafen skall utgå. Även ur polismyndig­

heternas synpunkt är stadgandet nödvändigt, anser hovrätten för Nedre

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

125

Norrland och länsstyrelsen i Värmlands län. Hovrätten förordar att sam-

rådsskyldigheten göres ovillkorlig och att ordet »bör» alltså utbytes mot

»skall» samt att alternativet med endast underrättelseskyldighet utgår.

Kommerskollegium anser, att det föreskrivna samrådet bör vara obliga­

toriskt. Samma åsikt har även socialstyrelsen.

Poliskamrarna i Stockholm, Malmö, Lund och Hälsingborg ifrågasätter

om stadgandet är nödvändigt. Poliskammaren i Hälsingborg uttalar att i

vart fall bör stadgandet begränsas till de fall då samråd är erforderligt,

enär det eljest i många fall enbart grundar ett onödigt och tidsödande

remissförfarande. Framförallt synes begränsningen vara nödvändig om den

i 16 § föreslagna tidsfristen om tre dagar ifråga om anmälan angående

offentlig tillsättning skall bestå.

Överståthållarämbetet anser i likhet med utredningen lämpligt att kom­

munerna beredes visst medinflytande på tillståndsgivningen ifråga om till­

ställningar. Ämbetet uttalar i samband därmed att det kommunala infly­

tandet, vilket givetvis icke får undanskymma polismyndighetens odelade

ansvar för ordning och säkerhet, därför bör — i överensstämmelse med

vad de sakkunniga uttalat — avse frågor av mera allmän räckvidd, främst

sådana, vilka ansluter sig till den kommunala verksamheten å nykterhets-

och barnavårdens områden.

I övrigt framhålles från skilda håll angelägenheten av att samråd sker

med andra än i förslaget upptagna myndigheter.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län anser att samråd även

bör ske med hälsovårdsnämnden. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför så­

lunda.

Visserligen åligger det polismyndighet jämlikt 89 § livsmedelsstadgan

att biträda vid livsmedelskontrollen samt att, då anledning till anmärk­

ning förekommer, därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälso­

vårdsnämnd ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning, men

det synes ändock önskvärt, att polismyndigheten, innan tillstånd till offent­

lig tillställning meddelas, i förekommande fall samråder med hälsovårds-

nämnden. Förhållandena från hälsovårds- och hygieniska synpunkter äro

nämligen ofta otillfredsställande, när det gäller serveringar i samband med

nöjestillställningar. Samråd med hälsovårdsnämnden torde därför i många

fall vara påkallat, innan tillstånd till tillställningen lämnas.

Riksbrandinspektören understryker vikten av att författningstexten för­

ses med klart uttalande därom, att samråd skall ske med brandchefen i

fråga om brandförsvaret. Betydelsen av att brandförsvarets representanter

i förekommande fall höres över spörsmål avseende den allmänna ordningen,

där säkerheten till liv och lem är särskilt viktig, torde icke behöva under­

strykas, framhålles i yttrandet.

Luleå domkapitel håller före, att till skydd för kyrkor och begravnings­

platser bör stadgas att nöjestillställningar under bar himmel eller i tält

under inga förhållanden får äga rum annat än på betryggande avstånd från

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

126

kyrka och begravningsplats. Skulle hänsyn likväl ej kunna tagas till detta

vid den slutliga redigeringen av ordningsstadgan, anser sig domkapitlet

bestämt böra yrka, att i ifrågavarande paragraf kyrkorådet angives bland

de myndigheter med vilka polismyndigheten bör samråda i frågor, som

avser offentliga nöjestillställningar.

Departementschefen

I förevarande paragraf har upptagits bestämmelser om samråd mellan

olika myndigheter. De frågor som behandlas i ordningsstadgan berör givet­

vis ofta ett flertal olika myndigheter och inrättningar i en kommun. Det är

då naturligt, att frågorna bör avgöras under hänsynstagande till de olika

synpunkterna och intressena. En förutsättning härför är att gott samarbete

kommer till stånd mellan myndigheterna. Jag vill därför understryka den

stora betydelsen av samråd och samarbete i de frågor det här gäller. Det är

även ett lämpligt sätt att låta de kommunala synpunkterna komma till ut­

tryck jämväl i frågor, vilkas avgörande ansetts böra tillkomma statlig myn­

dighet. Frågan bör därför regleras i författningen och jag kan icke dela den

av flera polismyndigheter under remissbehandlingen framförda meningen

att, då det ligger i sakens natur att samråd skall ske, bestämmelserna bör

utgå ur ordningsstadgan.

Jag är i stället närmast böjd för att gå något längre än utredningen före­

slagit. Sålunda vill jag förorda att samråd i viss utsträckning göres obliga­

toriskt, detta för att stadgandet om samråd icke skall bli en tom fras utan

verkligen efterföljas. Polismyndigheterna har till stöd för sin tidigare

nämnda uppfattning anfört, att man genom ifrågavarande bestämmelser i

många fall skulle tillskapa ett onödigt och tidsödande remissförfarande.

Givet är att man icke onödigtvis bör tynga förfarandet vid handläggningen

av ifrågavarande ärenden. Men enligt min mening bör det vara möjligt att

göra remissförfarandet enkelt och smidigt. Jag vill särskilt framhålla, att i

enkla ärenden skriftligt remissförfarande icke bör vara nödvändigt. Många

gånger torde det vara fullt tillräckligt att telefonledes inhämta vederbö­

rande myndighets yttrande och göra en anteckning därom på handlingen.

I enlighet med vad jag nu anfört anser jag, att det bör fastslås att vid

handläggningen av ärenden enligt stadgan samråd med myndighet som

beröres av ärendet skall äga rum. I första stycket har upptagits bestäm­

melser om polismyndighets samrådsskyldighet och andra stycket handlar

om annan myndighets skyldighet att samråda med polismyndigheten.

Att närmare angiva med vilka polismyndigheten skall samråda torde icke

vara möjligt eller erforderligt utan det synes fullt tillräckligt att ange att

det skall vara myndighet som beröres av ärendet; frågan får således bedö­

mas efter förhållandena i det särskilda fallet. När det gäller offentliga nöjes­

tillställningar har det befunnits lämpligt att uttryckligen angiva att samråd

skall ske med myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavård, undervis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

127

ning och nykterhetsvård. Denna uppräkning är dock icke avsedd att vara

fullständig. Även andra myndigheter kan böra höras t. ex. vederbörande

brandchef, vars synpunkter ofta kan vara av särskild betydelse vid anord­

nandet av offentliga tillställningar. Som exempel må vidare nämnas att det

kan vara på sin plats att höra vederbörande hälsovårdsnämnd, om det finns

anledning ifrågasätta att de hygieniska förhållandena vid serveringar i sam­

band med en offentlig tillställning icke är tillfredsställande.

Vad angår polismyndigheterna torde vidare böra stadgas, att samarbete

bör upprätthållas med polismyndigheterna inom angränsande distrikt. Det

kan vara av största betydelse för nämnda polismyndigheter att t. ex. få veta,

att en större folkanhopning kan väntas vid en offentlig tillställning och

att därigenom trafiksvårigheter kan uppstå inom det angränsande polis­

distriktet.

I andra stycket fastslås att innan en myndighet vidtager någon åtgärd,

som berör polismyndighetens verksamhetsområde, samråd skall äga rum

med polismyndigheten. Denna samrådsskyldighet får kanske sin största

betydelse när det gäller åtgärder som direkt berör trafik- och ordnings-

förhållandena. Här måste uppenbarligen stor vikt fästas vid den ståndpunkt

som intages av polismyndigheten; det är polismyndigheten som i sista

hand skall svara för att ordningen upprätthålles och att störningar i tra­

fiken ej uppstår. Jag räknar sålunda med att ett gott samarbete skall kunna

upprätthållas och att vederbörlig hänsyn skall tagas till de olika myndig­

heternas yttranden.

Vad i paragrafen sägs om polismyndighet bör i stad, där magistraten eller

kommunalborgmästaren är polismyndighet, gälla jämväl polischefen.

27 §. Besvär

Gällande ordningsstadga

I § 27 i gällande ordningsstadga finns bestämmelser om att besvär över

beslut eller påbud in. in. enligt stadgan må föras i den ordning, som för

överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är be­

stämd. Vidare föreskrives i nämnda paragraf att beslut, påbud eller före­

skrifter utan hinder av besvär skall lända till efterrättelse, intill dess annor­

lunda kan varda vederbörligen förordnat.

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall i ordningsstadgan intagas en bestäm­

melse om att beslut som på grund av stadgan eller lokal ordningsstadga

meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet utan hinder av besvär skall

lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

I motiveringen säger utredningen att till följd av lagen den 4 juni 1954

om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut någon bestäm­

melse angående anförande av besvär ej torde erfordras.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

Remissyttrandena

Endast i ett fåtal remissyttranden beröres ifrågavarande paragraf.

Länsstyrelserna i Östergötlands och. Malmöhus län anser att paragrafen

bör kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om vad som skall iakt­

tagas vid anförande av besvär. Icke minst ur allmänhetens synpunkt anses

uttryckligt besked i detta hänseende böra lämnas. Länsstyrelsen i Öster­

götlands län tillägger att, då bestämmelserna i 1954 års lag om besvärstid

endast anger tid för anförande av besvär men icke reglerar rätten att an­

föra besvär och ej heller anger besvärsmyndighet, bestämmelse härom torde

böra intagas i stadgan.

Överståthållaråmbetct förmenar, att det bör föreligga oinskränkt admi­

nistrativ besvärsrätt och anför.

Det må vidare framhållas att den tänkta fria delegationsrätten till kom­

munala organ säkerligen skulle komma att i stor utsträckning begagnas

för att överföra uppgifter i enskilda ordningsangelägenheter till nämnder

inom den s. k. oreglerade kommunalförvaltningen, vilket bland annat får

till följd att besvärsmöjligheterna för den enskilde i hithörande ur ekono­

miska och andra synpunkter ofta betydelsefulla ärenden begränsas till vad

som gäller för kommunalbesvär. Enligt ämbetets mening bör ovillkorligen

i dessa angelägenheter föreligga oinskränkt administrativ besvärsrätt. Det

synes oegentligt att den enskildes rättsställning skall påverkas av om

beslutsbefogenheten hänföres till det ena eller andra lokala förvaltnings­

organet. Särskilda betänkligheter---------—- avse det förhållandet att kom­

munalt organs beslutanderätt i ordningsfrågor, såsom när det gäller upp­

låtelse av allmän plats, kan komma att förenas med avgiftsupptagning.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund framhåller, att det är önskvärt,

att nöjesarrangörer får möjlighet att hos länsstyrelsen anföra besvär över

lokal polismyndighets beslut, särskilt om polismyndighet däri förknippat

ett tillstånd med villkor, som icke är påkallade.

Förbundet fortsätter.

Ifall tillståndet är förknippat med villkor, som är särskilt betungande i

förhållande till sin vikt, bör arrangören kunna vinna rättelse genom besvär

hos länsstyrelsen, vilken borde ha att inom förslagsvis tio dagar avgöra

ärendet. För att sådan besvärsrätt icke skall bli illusorisk genom att polis­

myndigheten avger sitt besked omedelbart inför tillställningen, bör som

förut anförts sistnämnda myndighet vara skyldig att avgiva resolution med

minsta möjliga dröjsmål. Det kan antagas att polischef icke skulle utfärda

onödigt betungande föreskrifter, om arrangören icke utan appell var skyldig

att till alla delar efterkomma desamma.

Departementschefen

Enligt gällande ordningsstadga finnes oinskränkt besvärsrätt i fråga om

beslut eller påbud in. in. som meddelats jämlikt ordningsstadgan. En sådan

besvärsrätt anser jag böra finnas även i fortsättningen. De beslut det här

gäller är av den natur att möjlighet att överklaga dem alltid bör finnas.

Särskild uppmärksamhet förtjänar det förhållandet, att ordningsstadgan

129

lämnar utrymme för att ärendena genom lokala stadgor uppdrages åt olika

kommunala myndigheters avgörande och att — om uttrycklig bestämmelse

om besvärsrätt icke intages — besvärsmöjligheterna därigenom kan komma

att begränsas till vad som gäller för kommunalbesvär. Såsom påtalats bl. a.

av överståthållarämbetet kan detta leda till otillfredsställande förhållanden.

Det synes oegentligt om den enskildes rätt att anföra besvär skall bli bero­

ende av vilken myndighet som fått i uppdrag att handlägga ärendet.

Jag vill därför föreslå, att i ifrågavarande paragraf upptages i ett första

stycke en bestämmelse om rätt att anföra besvär över beslut, som meddelats

av myndighet på grund av den allmänna ordningsstadgan eller lokal ord­

ningsstadga. Besvär bör få föras om beslutet fattats av länsstyrelse hos

Konungen, och eljest hos länsstyrelsen. Den föreslagna bestämmelsen avser

icke fullmäktiges beslut enligt 23 §, vilka skall underställas länsstyrelsen.

Att ange någon tid för besvärs anförande synes icke nödvändigt med hän­

syn till innehållet i 1954 års lag om besvärstid. Enligt denna skall besvär

sålunda föras inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

För menighet är dock besvärstiden fem veckor.

I andra stycket i paragrafen har intagits en bestämmelse om att beslut av

länsstyrelse eller polismyndighet eller polischefen i stad, där denne ej är

polismyndighet, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, där ej

annorledes förordnas. Denna bestämmelse har icke föranlett någon erinran

från remissinstanserna och torde stå i överensstämmelse med vad som redan

nu gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

28 §. Straffbestämmelser avseende ordningsföreskrifter

Gällande ordningsstadga

Straffbestämmelserna i gällande ordningsstadga upptar såsom påföljd

böter med olika belopp, lägst 2 och högst 100 kronor. Enligt § 20 må för

överträdelse av lokalt ordningsstadgande föreskrivas böter av 2 t. o. m. 100

kronor. Av böter och viten skall enligt § 28, där ej annat är särskilt före­

skrivet, en fjärdedel tillfalla stadens kassa och tre fjärdedelar användas

till uppmuntran av nitisk polisverksamhet.

Utredningen

1 26 och 27 §§ i förslaget har utredningen upptagit straffbestämmelser.

Bestämmelserna i 26 § avser straff för förseelse mot ordningsföreskrif­

terna. Sålunda stadgas i första stycket att om någon åsidosätter vad honom

enligt 1—6 §§ åligger eller om någon underlåter att hörsamma föreskrift,

förbud eller påbud, som meddelats med stöd av 8 §, straffes han med böter,

högst trehundra kronor, dock att dagsböter skall ådömas, om förseelsen

avsett åliggande av större vikt eller om därigenom förorsakats avsevärd

skada eller olägenhet.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 143

130

Enligt andra stycket i den föreslagna paragrafen må i lokal ordnings­

stadga samt i reglemente och taxa som avses i 23 § för överträdelse av

däri meddelad bestämmelse föreskrivas böter, högst trehundra kronor, eller

dagsböter.

Remissyttrandena

I remissyttrandena är meningarna delade, särskilt bland polismyndig­

heterna, beträffande det lämpliga i att som straff stadga både penning-

och dagsböter och majoriteten förordar att endast dagsböter införes. Från

åtskilliga håll sägs att de föreslagna bestämmelserna kan komma att vålla

svårigheter vid tillämpningen.

Riksåklagarämbetet har icke några principiella invändningar men anför.

Den i första stycket första punkten använda lokutionen »åsidosätter nå­

gon vad honom enligt 1—6 §§ åligger» synes passa mindre väl för de fall,

då brottet består i att en viss åtgärd företagits utan vederbörligt tillstånd.

Avfattningen torde därför böra undergå jämkning.

Några principiella invändningar torde icke kunna riktas mot att man,

som här skett, för olika grader av samma brott stadgar dels penningböter

och dels dagsböter. Det torde emellertid kunna befaras, att de föreslagna

straffbestämmelserna komma att vålla svårigheter i tillämpningen. Äm­

betet vill därför ifrågasätta, om det icke vore tillräckligt, att för samtliga

här avsedda förseelser stadga penningböter, högst femhundra kronor.

Enligt andra stycket må i lokal ordningsstadga för överträdelse av däri

meddelad bestämmelse föreskrivas böter, högst trehundra kronor, eller dags­

böter. Det förefaller egendomligt, att låta de kommunala myndigheterna på

detta sätt operera med straffskalorna. Möjligen har emellertid meningen

endast varit, att straffbestämmelserna i lokala stadgor skola avfattas i

överensstämmelse med vad som angivits i första stycket. Är detta riktigt

synes i vart fall ett förtydligande böra ske. Därest straffskalan i första styc­

ket i enlighet med vad ovan föreslagits bestämmes till böter, högst fem­

hundra kronor, föranledes därav givetvis motsvarande ändring i andra

stycket.

Länsstyrelsen i Värmlands län ställer sig synnerligen tveksam till för­

slaget och anför.

Ansvarsbestämmelserna i 26 § föreskriva — förutom böter omedelbart i

penningar — dagsböter »om förseelsen avsett åligganden av större vikt eller

om därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet». Av motiven

kan icke klart utläsas, efter vilka grunder de sakkunniga ansett sig böra

föreslå en dylik straffuppdelning. De sakkunniga framhålla visserligen, att

det icke synts föreligga hinder mot att — i viss mån med anslutning till

nuvarande uppdelning av straffbestämmelser i strafflagen —■ upptaga även

dagsböter för vissa fall. Men denna hänvisning till strafflagens bestämmel­

ser är enligt länsstyrelsens mening icke övertygande. Inom strafflagen fin­

nes veterligen icke något fall, där graden av förseelse är avgörande för

fråga, huruvida böter omedelbart i penningar eller dagsböter skall inträda

som straff. Bestämmelserna i 2 kap. 8 § strafflagen kunna heller icke tagas

till intäkt för en sådan uppdelning av straffbestämmelser. Länsstyrelsen

förordar därför att bestämmelserna omarbetas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

131

Poliskammaren i Hälsingborg anser att det föreslagna straffstadgandet

icke bör lagfästas, då det är alltför otydligt och föga vägledande. Enligt

poliskammaren bör straffsatsen vara dagsböter. Vid ringa förseelser kan

då dagsbotens belopp jämkas jäml. S.L. 2 kap. 8 §.

I en del yttranden framhålles, att straff stadgandet kommer att medföra

bristande enhetlighet vid tillämpningen. Länsstyrelsen i Östergötlands län

uttalar att det därför vore av värde att närmare riktlinjer för tillämpningen

delgives vederbörande innan bestämmelsen träder i kraft.

En annan, mera lagteknisk fråga tages upp av hovrätten för Nedre Norr­

land, som anför.

Förevarande paragraf straffbelägger bl. a. förseelse mot 2 §. Denna inne­

håller emellertid endast de grundläggande föreskrifterna om renhållnings-

skyldighet in. m., medan åter frågan vem sådan skyldighet skall åligga

regleras i särskild lag angående skyldighet att renhålla gata m. m. De sak­

kunnigas förslag innebär sålunda att ett i lag intaget åläggande sanktioneras

genom straffbestämmelse i en stadga. Hovrätten, som finner detta oegent­

ligt, föreslår att någon straffbestämmelse icke knytes till 2 § ordnings-

stadgan utan att erforderliga ansvarsföreskrifter beträffande renhållning

och vad därmed sammanhänger istället få inflyta i förenämnda lag.

Departementschefen

Straffbestämmelserna föreslås uppdelade i två paragrafer. I förevarande

paragraf har upptagits bestämmelser om straff vid åsidosättande av ord­

ningsföreskrifterna och 29 § innehåller bestämmelser om straff för den

som bryter mot föreskrifterna om offentliga tillställningar.

I gällande ordningsstadga upptages som straffpåföljd penningböter,

högst 100 kronor. Samma straff kan föreskrivas för överträdelse av lokalt

ordningsstadgande. I 1944 års förslag stadgades dagsböter för vissa särskilt

angivna förseelser och i övrigt penningböter, högst 300 kronor.

I utredningens förslag har gjorts en annan indelning i fråga om straff för

ordningsförseelser. Som normalstraff föreslås penningböter, högst 300 kro­

nor, men om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller om därigenom

förorsakats avsevärd skada eller olägenhet skall dagsböter kunna ådömas.

Beträffande detta förslag är meningarna bland remissinstanserna ganska

delade. Många ifrågasätter det lämpliga i att stadga både penning- och

dagsböter och flertalet förordar dagsböter. För egen del vill jag förorda

utredningens förslag. Normalt synes mig förseelse mot en ordningsföre­

skrift böra medföra endast penningböter. Detta torde vara en princip som

återfinnes på flera andra områden såväl i strafflagen som specialstraff­

rätten. Jag kan således icke ansluta mig till den uppfattningen att straffet

alltid bör vara dagsböter.

Mera tveksamt kan det måhända synas om man i straffbestämmelserna

bör upptaga såväl penningböter som dagsböter. I och för sig kan jag inte

finna något principiellt hinder däremot utan snarare synes det mig lämpligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

132

att kunna döma till dagsböter, då förseelsen är av svårare art. Såsom ut­

redningen påpekat ansluter denna uppdelning av straffskalan i viss mån

till den nuvarande uppdelningen av straffskalorna i strafflagen. Man har

där infört olika straffskalor för det fall att brottet är grovt eller ej; ofta

har brotten indelats i tre grader. Därvid har angivits de olika omständig­

heter, som skall beaktas vid bedömandet av frågan, om brottet t. ex. skall

anses som grovt eller ej. Ett liknande förfarande har utredningen tilläm­

pat. Den strängare straffbestämmelsen, dagsböter, skulle sålunda få tilläm­

pas då förseelsen avsett åliggande av större vikt eller då därigenom föror­

sakats avsevärd skada eller olägenhet. Mot den föreslagna bestämmelsen har

invänts att den kan komma att medföra bristande enhetlighet vid tillämp­

ningen. Farhågorna därför synes mig överdrivna. Jag vill dock i anledning

av vad som anföres i remissyttrandena understryka att normalstraffet bör

vara penningböter och att dagsböter bör komma i fråga endast vid allvar­

ligare förseelser.

Om barn som ej fyllt 15 år handlar i strid mot 6 § första och andra

styckena synes vårdnadshavaren i viss utsträckning böra kunna straffas. En

bestämmelse härom — en liknande bestämmelse finns i kungörelsen med

vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor — har intagits i föreva­

rande paragraf.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningens förslag, när det gäller

straff för överträdelse av bestämmelse i lokal ordningsstadga eller regle­

mente eller taxa. Det synes mig lämpligt att även beträffande förseelse

mot sådan stadga eller mot reglemente eller taxa tillämpa de i den allmänna

ordningsstadgan intagna straffbestämmelserna. I de lokala stadgorna bör

sålunda angående straffpåföljd endast hänvisas till den allmänna ordnings­

stadgan.

I övrigt vill jag förorda utredningens förslag med vissa redaktionella

jämkningar. Det av hovrätten för Nedre Norrland gjorda påpekandet angå­

ende bestämmelser om renhållning föranleder mig icke att föreslå ändrad

disposition av bestämmelserna. Jag har i stället i tidigare sammanhang för­

ordat, att i 3 § intages en hänvisning till lagen angående skyldighet att

renhålla gata in. m.

29 §. Straffbestämmelser avseende offentliga tillställningar

Dessa bestämmelser kommer att behandlas under det avsnitt som hand­

lar om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

30 §. Rätt att utföra förelagt arbete eller åtgärd på den försumliges

bekostnad m. m.

Gällande ordningsstadga

Jämlikt § 22 i gällande ordningsstadga äger polismyndighet, om någon

tredskas att efterkomma i särskilt fall meddelad ordningsföreskrift och

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

133

påföljd ej finnes bestämd, ålägga honom vid vite efter omständigheterna

att ställa sig föreskrifterna till efterrättelse.

Vidare stadgas i § 24 att om någon underlåter att iakttaga åliggande

enligt ordningsstadgan eller i enlighet därmed givna föreskrifter, polismyn­

digheten äger låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges

bekostnad. Detsamma gäller om den försumlige icke kunnat anträffas med

sådan tillsägelse som avses i paragrafen.

1944 års förslag

Även i 1944 års förslag upptogs en bestämmelse om vite. Sålunda skulle

enligt 70 § i förslaget magistraten äga att vid vite tillhålla den som med

stöd av stadgan eller lokalt ordningsstadgande för visst fall meddelats före­

läggande att något fullgöra att ställa sig föreläggandet till efterrättelse.

Vidare innehöll förslaget i 71 § en bestämmelse om rätt att utföra arbete

eller vidtaga åtgärd på den försumliges bekostnad.

Utredningen

Någon bestämmelse angående rätt för polismyndighet att förelägga vite

vid underlåtenhet att efterkomma ordningsföreskrift har utredningen icke

funnit erforderlig. Med hänsyn till straffbestämmelsernas omfattning torde

enligt utredningen ej finnas utrymme för en sådan bestämmelse.

Däremot har utredningen upptagit ett stadgande som motsvarar bestäm­

melsen i § 24 i nuvarande ordningsstadga.

Enligt den föreslagna bestämmelsen äger polismyndighet, där så anses

nödigt, om någon underlåter att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd,

som det åligger honom enligt ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga,

och om han icke genast efter därom erhållen tillsägelse fullgör vad han för­

summat, låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges bekostnad.

Remissyttrandena

Bestämmelserna i denna paragraf har endast föranlett ett fåtal påpekan­

den, främst från polismyndigheternas sida. Sålunda framhålles, bl. a. från

poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Eskilstuna, att möjligheten till

ingripanden enligt paragrafen bör utvidgas därhän, att befogenhet att in­

gripa medgives icke endast då ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga

utan även då föreskrifter utfärdade med stöd av desamma blivit eftersatta.

Likaså bör, framhålles det, i enlighet med vad nuvarande § 24 i ordnings­

stadgan medgiver, ingripande kunna ske även då vederbörande icke kunnat

anträffas med tillsägelse; det har nämligen erfarenhetsmässigt visat sig,

att det ofta stöter på avsevärda svårigheter att anträffa klientel, mot vilket

ingripanden av här ifrågasatt art oftast är påkallade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län understryker vad poliskammaren i

Eskilstuna anfört samt fortsätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

134

Polismyndighet torde sålunda böra äga rätt att på vederbörandes bekost­

nad låta verkställa arbete eller vidtaga åtgärd icke blott vid försummelse,

som i sagda paragraf omförmäles, utan även vid underlåtenhet att fullgöra

sådana villkor, som polismyndigheten kan ha uppställt vid meddelande av

beslut enligt nämnda stadga eller lokal ordningsstadga.

Landsfogden i Norrbottens län anser att paragrafen bör givas en sådan

omfattning, att polismyndigheten på försumligs bekostnad må kunna vid­

taga åtgärd icke endast i sådana fall, då försumlighet består i underlåten­

het, utan även i fall, då försumlighet består i oriktig positiv åtgärd t. ex.

anordnande av upplag på otillåten plats.

Poliskammaren i Hälsingborg anser att stadgandet synes vara alltför kate­

goriskt, eftersom den försumlige icke alltid rimligen genast kan fullgöra

vad han försummat. Stadgandet synes därför böra lyda »och fullgör han icke

genast efter därom erhållen tillsägelse eller inom av polismyndigheten före­

skriven tid vad han försummat etc.»

Från några håll, däribland föreningen Sveriges kommunalborgmästare

och stadsfullmäktige i Trollhättan, framhålles, att polismyndigheten bör

erhålla befogenhet dels att, då åtgärd företagits i strid mot ordningsstadgan

eller lokal ordningsstadga, på den felandes bekostnad låta undanröja eller

ändra det utförda, dels ock att förelägga vite för åstadkommande av rättelse.

Departementschefen

När det gäller försummelser i fråga om åtgärd, som föreskrives i ord­

ningsstadgan, är det icke tillräckligt att stadga straffpåföljd. Förhållandena

är nämligen ofta sådana, att man måste ha möjligheter att kunna ingripa

på ett mera verksamt sätt för att så snabbt som möjligt nå rättelse. På

grund härav finns enligt gällande ordningsstadga möjlighet dels att före­

lägga vite och dels att låta utföra arbetet eller åtgärden på den försumliges

bekostnad. Liknande bestämmelser fanns i 1944 års förslag.

Vad först angår frågan om vite så har utredningen ansett att med hän­

syn till straffbestämmelsernas omfattning utrymme ej finnes för en be­

stämmelse om vite. Själv hyser jag dock den uppfattningen, att, även om

straffbestämmelserna utformats på ett annat sätt i den föreslagna ord­

ningsstadgan, fall likväl kan tänkas då det kan visa sig lämpligt att genom

vitesföreläggande söka nå rättelse. Att omedelbart tillgripa den utvägen

att man låter utföra arbetet eller vidtaga åtgärden på den försumliges be­

kostnad kan i vissa fall framstå som en väl brysk åtgärd. Jag vill därför

förorda, att man även i den nya ordningsstadgan bibehåller möjligheten

att förelägga vite. Vitesföreläggande bör sålunda enligt min mening vara

ett alternativ till möjligheten att utföra arbetet på den försumliges be­

kostnad. Visar det sig att icke heller vitesföreläggande är tillräckligt me­

del, bör givetvis även i dessa fall möjligheten att utföra arbetet på den för­

sumliges bekostnad kunna tillgripas. Möjligheten att låta verkställa arbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

135

eller åtgärden på den försumliges bekostnad bör begagnas först sedan det

verkligen visar sig att den försumlige icke rättar sig efter erhållen till­

sägelse och man sålunda har anledning räkna med att han tredskas.

Rätt att förelägga vite eller vidtaga åtgärd på den försumliges bekostnad

bör föreligga om någon underlåtit att utföra arbete eller vidtaga annan

åtgärd, som åligger honom enligt den allmänna ordningsstadgan eller lokal

ordningsstadga eller med stöd av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift.

Att låta bestämmelsen omfatta även föreskrifter av sistnämnda slag inne­

bär en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till utredningens

förslag. En sådan utvidgning har krävts från polismyndigheternas sida och

jag anser fog föreligga för förslaget. Även i ett annat hänseende vill jag

förorda ändring i utredningens förslag. Enligt detta fordras som förut­

sättning för ingripande — utöver vad jag redan nämnt — att den för­

sumlige icke genast efter tillsägelse fullgör vad han försummat. Emeller­

tid torde det, såsom vissa remissinstanser framhåller, stundom inträffa att

den försumlige icke kan anträffas med tillsägelse. Jämväl i dessa fall bör

möjlighet finnas att ingripa, särskilt i brådskande fall. Endast i undantags­

fall bör dock få förekomma att man ingriper utan att den försumlige dess­

förinnan erhållit tillsägelse. Det bör få ske endast sedan det verkligen visat

sig att den försumlige ej kan anträffas och under förutsättning att med

ingripandet icke kan anstå. Jag vill också erinra om att en liknande be­

stämmelse finns på hälsovårdslagstiftningens område.

I enlighet med vad jag nu anfört vill jag förorda, att såsom ytterligare

förutsättning för ingripande jämlikt förevarande paragraf stadgas, att den

försumlige icke genast efter därom erhållen tillsägelse fullgör vad han för­

summat eller att han icke kunnat anträffas med sådan tillsägelse. Uttrycket

»genast» får uppenbarligen tolkas så, att den försumlige bör få ha den tid

på sig för åtgärdens vidtagande som i det särskilda fallet är att anse som

rimlig.

Kungl. Maj:is proposition nr 143 år 1956

31 §. Polismyndighet

Frågan om vad som skall förstås med polismyndighet har utförligt

behandlats i samband med spörsmålet om befogenhetsfördelningen mellan

myndigheterna, till vilket avsnitt här må hänvisas.

32—34 §§. Övergångsbestämmelser

Utredningen

I en särskild paragraf har utredningen infört en bestämmelse om stad­

gans ikraftträdande -— enligt förslaget den 1 januari 1956 — ävensom gjort

en uppräkning av de författningar som föreslås skola upphävas genom den

nya ordningsstadgan. Utredningen föreslår i samband därmed att genom

den nya stadgan skall upphävas vad i övrigt finnes i allmän författning

136

eller lokala ordningsstadgar eller andra särskilda föreskrifter stridande

mot bestämmelserna i denna stadga.

Vidare föreslås ett allmänt stadgande av innehåll, att där i lag eller

eljest förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse

i den nya stadgan, hänvisningen skall anses avse bestämmelse som trätt i

föreskriftens ställe.

Remissyttrandena

Ifrågavarande övergångsbestämmelser har berörts i ett par remissytt­

randen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall genom den allmänna

ordningsstadgan upphävas bl. a. vad i lokala ordningsstadgar eller andra

särskilda föreskrifter finnes stridande mot bestämmelserna i förstnämnda

stadga. Om de lokala ordningsstadgarna icke överses, kan alltså följden bli,

att dessa komma att innehålla bestämmelser, som helt eller delvis satts ur

kraft. Då detta måste anses innebära stora olägenheter, får länsstyrelsen

förorda att -— efter mönster från livsmedelslagstiftningen — kommunerna

förpliktas undersöka, i vad mån den allmänna ordningsstadgan bör föran­

leda ändring i tidigare fastställda lokala föreskrifter, samt vidtaga härav

betingade åtgärder.

Enligt förslaget till allmän ordningsstadga förutsättes kommunerna

kunna utfärda lokala ordningsstadgor. Det vore säkerligen önskvärt, fram­

håller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, om dessa lokala ordnings­

stadgor kunde börja tillämpas vid samma tidpunkt som den allmänna ord-

ningsstadgan. Länsstyrelsen fortsätter.

Härför torde emellertid kommunerna behöva åtskillig förberedelsetid.

En smidig övergång till de nya reglerna skulle även underlättas, om kom­

munerna efter den allmänna ordningsstadgans utfärdande men före dess

ikraftträdande ägde rätt att antaga lokala ordningsstadgor och om läns­

styrelserna under samma förutsättning ägde rätt att meddela fastställelse

å dessa stadgor. Liknande bestämmelser meddelades i anslutning till den

nya kommunallagen i 4 § lagen den 18 december 1953 om införande av

kommunallagen.

Med avseende å tiden för ikraftträdandet av den nya ordningsstadgan vill

länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätta, om icke därvid bör iakttagas, att

för kommunerna då gällande lokala ordningsföreskrifter skall, i den mån

desamma icke strider mot bestämmelserna i riksstadgan, fortfarande tjäna

till efterlevnad intill viss dag, exempelvis den 1 januari 1958. Det synes

nämligen länsstyrelsen önskvärt att kommunerna gives viss tid att utarbeta

förslag till och antaga nya ordningsstadgor, i synnerhet som många av de

nu gällande förmodligen har sådant innehåll, att en genomgripande revision

tarvas.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån anser det önskvärt, att de lokala ord-

ningsstadgorna i allmänhet hunnit fastställas av länsstyrelserna, innan den

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956