RH 1997:53

Åklagaren yrkade vid Trollhättans tingsrätt ansvar å A.H., C.J., F.L., P.L., M.S., F.S. och A.Ä. för hets mot folkgrupp med följande gärningsbeskrivning: De tilltalade har den 17 augusti 1996 i Trollhättan under en demonstration, till vilken tillstånd har funnits, till minne av Rudolf Hess, tillsammans och i samförstånd uppsåtligen inför stor massmedial bevakning spritt ett meddelande som uttrycker hot och missaktning för andra folkgrupper än främst den nordiska. - De har i enhetlig uniformsliknande klädsel stått på en lastbrygga vid järnvägsstationen framför några hundra sympatisörer av vilka många burit plakat med bild på Hess jämte texten: "En dag kommer hämnden". I klädseln har funnits mössor med två märken, örn med hakkors och dödskalle. A.H. har hållit ett anförande innehållande bl.a. att ett nationalsocialistiskt rike skall komma och att hämndens timme skall komma. Vidare har de med A.H. som anförare flera gånger ropat "Sieg Heil" och gjort en romersk hälsning. - Deras agerande innebär ett tydligt förknippande med nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen och sålunda med idéerna om rasöverlägsenhet och rashat och en allmän nedvärdering av andra folkgrupper än främst den nordiska. - Genom att handla på sätt som skett har de förmedlat ett budskap som uttrycker missaktning och hot mot människor tillhörande andra folkgrupper än främst den nordiska.

A.H. vitsordade innehållet i gärningsbeskrivningen med det påpekandet att han själv inte burit något plakat föreställande Rudolf Hess och anförde: Han förnekar att hans handlande innefattar hets mot folkgrupp och bestrider ansvar på den grunden att han saknat uppsåt att begå detta brott. Han har inte heller haft uppsåt till den stora spridning som faktiskt skett. För det fall tingsrätten skulle anse att hans beteende är brottsligt, bestrider han ansvar på den grunden att polismyndighetens beslut att tillåta demonstrationen utan att samtidigt meddela närmare föreskrifter inneburit att handlandet inte är brottsligt på grund av att egentlig rättsvillfarelse förelegat. Med hänvisning till sin inställning i ansvarsdelen bestrider han åklagarens förverkandeyrkanden såvitt avser skjorta och slips. När det gäller förverkandeyrkandet av plakatet föreställande en bild av Rudolf Hess har han inte någon erinran, eftersom plakatet inte är hans.

C.J. vitsordade de faktiska omständigheterna under påpekande att han inte burit något plakat föreställande Rudolf Hess. Han förnekade att det i den mössa han bar på huvudet funnits något märke föreställande en örn med hakkors och dödskalle. Hans inställning till åtalet i övrigt var densamma som den A.H. angett.

F.L., M.S. och A.Ä. redovisade samma inställning till åtalet som A.H.. F.L. förnekade att han gjort en romersk hälsning.

P.L. och F.S. vitsordade att de deltagit i demonstrationen men bestred ansvar för brott under åberopande av att inget i deras agerande inneburit hot eller missaktning för annan folkgrupp och att de heller inte haft sådant uppsåt. Avsikten hade inte varit annan än att hylla Rudolf Hess. De förnekade att de skulle ha uttalat att "en dag kommer hämnden" eller liknande. Genom demonstrationstillståndet hade de bibringats uppfattningen att demonstrationen var laglig. De åberopade därför, i likhet med A.H., vad denne anfört om egentlig rättsvillfarelse som grund för sina bestridanden.

De tilltalade hördes över åtalet. Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning innehållet i ett videogram som innehöll delar av demonstrationsförloppet och inslag från nyhetssändningar i svensk och dansk TV i anledning av demonstrationen. Åklagaren läste vidare som skriftlig bevisning upp och åberopade innehållet i ett av A.H. hållet tal samt fotografier av mössa med märken.

Trollhättans tingsrätt (1996-12-16, lagmannen Fredrik Hulterström samt nämndemännen Gurli Alfredsson, Kari Kuneinen och Dorn-Olof Lundberg) dömde de tilltalade för hets mot folkgrupp och bestämde påföljden för envar av A.H., P.L., M.S., F.S. och A.Ä. till fängelse två månader samt för envar av C.J. och F.L. (som båda var under 18 år) till villkorlig dom och böter.

Ansvar

Tingsrätten antecknade till en början följande bakgrund: En person vid namn R.Z. ingav som företrädare för en organisation, som uppgavs heta Gula Korset, någon gång i juni 1996 en ansökan till Polismyndigheten i Norra Älvsborg om att få genomföra en demonstration i Trollhättan den 17 augusti, vilken dag enligt uppgift är Rudolf Hess dödsdag. I ansökan angavs att anordnaren avsåg att de deltagande skulle förflytta sig från järnvägsstationen i Trollhättan via Kungsgatan till Drottningtorget där ett kort anförande skulle hållas. Polismyndigheten lämnade tillstånd enligt ordningslagen till demonstrationen enligt föreskrifter och villkor som intogs i tillståndsbeviset. Frånsett föreskrifter om antalet personer i bredd i demonstrationståget, angavs att gällande trafikföreskrifter och polismans anvisningar skulle följas och att det ålåg anordnaren att svara för att god ordning rådde vid tillställningen. Det föreskrevs vidare att om högtalare kom till användning, dessa inte fick användas så att ljudstyrkan verkade störande på omgivningen. Tillståndbeslutet ändrades den 13 augusti på så sätt att demonstrationen inte fick äga rum på annan plats än på Bergslagstorget vid järnvägsstationen. Ett bland flera skäl till varför tillståndet att tåga genom Trollhättans centrum återkallades var den stora uppmärksamhet som i media riktats mot den planerade demonstrationen. Denna kom att genomföras den 17 augusti på avsedd plats. Antalet demonstranter kan uppskattas till drygt tvåhundra. Närvarande var dessutom ett antal s.k. motdemonstranter. Till antalet var dessa fler än demonstranterna. Polisen övervakade händelsen med en styrka som uppgick till över fyrahundra polismän. Media i dess olika former - radio, TV och press - bevakade händelserna ur nyhetssynpunkt. Efter det att demonstrationen ägt rum spreds i media bilder och annan information om såväl demonstrationen som motdemonstrationen.

Därefter antecknade tingsrätten om parternas uppgifter: En sammanställning av vad de tilltalade uppgivit och vad som framgår av videogrammet samt av utredningen i övrigt ger vid handen att följande till en början är utrett. De tilltalade, som samtliga är hemmahörande i Karlskronatrakten och medlemmar i en organisation som medlemmarna kallar nationalsocialistisk front, reste den 17 augusti från Karlskrona i två bilar till Trollhättan för att deltaga i den demonstration som berörts i det tidigare. De var alla klädda i liknande kläder. De bar svarta byxor med bälten, svarta kängor och beigefärgade skjortor med likformig slips. Som huvudbonad hade de med sig var sin mörk skärmmössa. I flertalet mössor fanns ett märke fastsatt. Märket föreställde den tyska örnen och - under örnen - ett mindre hakkors. Under detta märke fanns ytterligare ett märke föreställande en dödskalle med korslagda benknotor. Med sig hade de ett antal svenska flaggor och en banderoll upptagande texten "Sverige vakna" i versaler. Efter att ha parkerat sina bilar begav de sig till Bergslagstorget, där de sammanträffade med andra deltagare i demonstrationen. De hade flaggorna och banderollen med sig. De lade märke till dels att ett stort antal såväl poliser som motdemonstranter fanns på platsen, dels att media i olika former fanns representerade. Efter ett tag kom de att ställa upp sig i täten för demonstranterna, varpå de började en kortare marsch. Denna slutade i närheten av en lastbrygga till ett godsmagasin. De tilltalade gick tillsammans upp på lastbryggan försedda med flaggor och banderollen som vecklades ut. Nedanför lastbryggan stod deras meddemonstranter vända mot de tilltalade. Åtskilliga av dessa demonstranter bar plakat med en bild föreställande Rudolf Hess. A.H. höll ett kortare anförande med det av åklagaren åberopade innehållet, varvid han använde en megafon. Efter talet utförde de, med undantag för F.L., ett flertal s.k. romerska hälsningar under samtidigt utropande av "Sieg heil". A.H. blev ensam kvar på lastbryggan. Denne ropade "Rudolf Hess - blod och ära" och gjorde romersk hälsning. Anmärkas bör att detta sistnämnda handlande inte omfattas av åtalet. Därefter upplöstes demonstrationen.

Vidare angav tingsrätten de tilltalades närmare uppgifter enligt följande. De tilltalade har lämnat uppgifter som i allt väsentligt uppvisar stor samstämmighet om anledningen till att de kommit att medverka i demonstrationen, deras överväganden dessförinnan och om hur det tillgått under händelserna i Trollhättan. Tingsrätten väljer därför att i sammanfattande ordalag återge deras berättelser. De är alla med i nationalsocialistisk front där A.H. är ordförande. Genom media och kontakter med personer som har en med dem likartad uppfattning fick de reda på att en demonstration skulle äga rum i Trollhättan. De hade inte kontakt med anordnaren av demonstrationen och visste inte heller vem som stod bakom den. Eftersom de nekas tillstånd att hålla möten i lämpliga lokaler på sin hemort tyckte de att det var ett bra tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning och hedra minnet av Rudolf Hess. Flera av dem sammanträffade på hemorten dagarna före avresan till Trollhättan. Frånsett att de kom överens om att åka, diskuterade de sin utrustning på så sätt att de var eniga om att armbindlar med hakkors, flaggor med en sådan symbol och koppel inte skulle tas med, eftersom de av erfarenhet visste att sådana föremål skulle tilldra sig uppmärksamhet från polisen på ett för dem menligt sätt. Hur de i övrigt skulle vara klädda diskuterade de inte. Att de ändå kom att bära kläder av samma snitt berodde på att denna klädsel är naturlig för dem och att de tyckte att den passade för tillfället. De stannade på en plats strax utanför Trollhättan, där också andra demonstranter uppehöll sig. Där kom de i kontakt med polisen, som kunde se deras klädsel och deras mössor med märken. Polisen sa ingenting om att mössorna inte var tillåtna att bära. Det stod inte klart för dem vad de skulle göra i Trollhättan annat än att deltaga i demonstrationen. När de kom till området kring järnvägsstationen såg de att det fanns en hel del folk där. De såg att TV fanns på plats liksom flera journalister. Att de kom att ställa sig främst före det att marschen anträddes och att de även gick främst fram till lastbryggan berodde på deras eget initiativ. Det var också säkrare att befinna sig främst med tanke på motdemonstranterna som slängde diverse föremål mot de bakre leden. Enligt A.H:s uppfattning var situationen stökig och han hade den uppfattningen att ett snabbt slutförande av demonstrationen var önskvärd, liksom att de uppträdde korrekt. När de kom fram till lastbryggan blev A.H. tillfrågad om han kunde hålla ett tal. Vem som bad honom om detta vet han inte. Han svarade först nej eftersom han inte var beredd på vad han ombads göra. De övriga hade inte föreställt sig att A.H. skulle hålla tal. A.H. skrev hastigt ned talet på ett papper varefter de tillsammans gick upp på lastbryggan. Att de gick upp på lastbryggan var inte planerat från början, men situationen utvecklade sig så att de gjorde det. Vad som skulle hända på lastbryggan var oklart för de övriga med undantag av A.H., som var inställd på att tala. Någon för dem okänd person tillhandahöll en megafon. Flera av de övriga har uppgivit att de blev förvånade över att A.H. höll ett anförande, men inte över innehållet. Vad som utspelade sig på lastbryggan framgår av videogrammet. De hade den uppfattningen att deras åtbörder och vad de yttrade var tillåtet eftersom det råder yttrande- och åsiktsfrihet i Sverige. Talet ger enligt A.H. uttryck för hans politiska uppfattning. Tillfrågad vad A.H. avser med "hämndens timma skall komma" har han svarat att han och hans meningsfränder skall behandla sina meningsmotståndare på samma sätt som han och hans kamrater blir behandlade idag.

Tingsrätten gjorde följande bedömning:

Det händelseförlopp som anges i stämningsansökan är vitsordat av de tilltalade och utredningen om vad som inträffat är väl belyst dels genom det videogram som på åklagarens begäran spelats upp vid huvudförhandlingen, dels genom vad de tilltalade själva uppgivit och av utredningen i övrigt. I målet är sålunda bevisat att det i gärningsbeskrivningen angivna händelseförloppet ägt rum. Tingsrättens uppgift är därför att göra en rättslig bedömning av vad som inträffat. Härom beaktar tingsrätten.

Av 2 kap. 1 § regeringsformen framgår att varje medborgare mot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet som innebär frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Av stadgandet framgår även att demonstrationsfrihet tillkommer medborgarna på så sätt att frihet föreligger att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats. Dessa friheter är emellertid inte utan undantag utan kan begränsas med stöd av 2 kap.12 och 13 §§regeringsformen. En sådan begränsning förutsätter stöd i lag. Exempel på en bestämmelse i lag som begränsar nämnda friheter utgör 16 kap. 8 § brottsbalken i vilket lagrum brottet hets mot folkgrupp definieras. Sådant brott gör sig den skyldig till som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Högsta domstolen har i en den 17 oktober 1996 meddelad dom i mål B 3203/96 prövat frågan om ansvar för hets mot folkgrupp. Den gärning som förelåg till bedömande rörde en person som synligt på sina kläder och på allmän plats burit flera symboler med nazistisk anknytning och frågeställningen var om den åtalade personen genom att bära dessa symboler spritt ett sådant uttalande eller meddelande som förutsättes för ansvar enligt 16 kap. 8 § brottsbalken. Denna fråga har besvarats jakande. Högsta domstolen har som skäl för sitt ställningstagande, efter att ha redovisat innehållet i förarbetena, anfört att det är befogat att se emblem och/eller klädsel som ett meddelande i lagens mening om emblemen och kläderna otvetydigt ger en koppling till en viss åsiktsriktning.

I förevarande mål ger utredningen vid handen att de tilltalade deltagit i en demonstration åt vilken det redan dessförinnan givits en vidsträckt uppmärksamhet därför att det framkommit att demonstrationen anordnats för att hedra minnet av en av de mer prominenta företrädarna för det Tredje riket. Det har således redan från början stått klart såväl för de deltagande demonstranterna som för omgivningen att demonstrationen skulle kunna komma att förmedla ett bejakande av de ideal och värderingar som nazismen i historisk mening stod för och under samtidigt framförande av att dessa ideal och värderingar fortfarande lever. Vederbörligt tillstånd till demonstrationen har lämnats. Blotta det förhållandet att någon deltar i en demonstration som anordnats för det syfte varom fråga är kan mot bakgrund av ovannämnda bestämmelser om yttrande- och demonstrationsfrihet i regeringsformen, på vilka tillståndsbeslutet grundat sig, knappast föranleda ansvar. Tingsrätten avser att i det senare, med hänsyn till invändningen om rättsvillfarelse, återkomma till denna fråga. Fråga i målet är inte huruvida deltagandet i demonstrationen kan föranleda ansvar, utan avgörande för frågan om ansvar föreligger är det sätt på vilket de tilltalade uppträtt och vilka uttrycksmedel de använt under demonstrationen. Klarlagt är att de tilltalade i förhållande till övriga demonstranter skilt sig i ett flertal avseenden. Tingsrätten avser här till en början deras uniformsliknande klädsel, som, även utan armbindel och koppel, måste anses ha omisskännelig likhet med den klädsel som aktiva sympatisörer med nazismen bar under 1930- och 40-talet. På flertalet av de mössor vilka de tilltalade burit har märken med nazistiska symboler varit fästa. Tillsammans har de under disciplinerade former tagit plats på lastbryggan varefter A.H. hållit det av åklagaren åberopade talet och, sedan talet avslutats, höjt sina högra armar till romersk hälsning samtidigt som de tillsammans med meddemonstranterna, av vilka ett stort antal hållit ett plakat med en bild av Rudolf Hess i sina händer, flera gånger ropat "Sieg heil". Deras handlande och uppträdande har genom den mediabevakning som fanns på platsen fått stor spridning. Tingsrätten anser att det är den sålunda beskrivna, samlade bilden av deras handlande som skall bli föremål för bedömning. Det förhållandet att någon av de tilltalade saknat det i det tidigare angivna märket i mössan och någon annan inte höjt armen till romersk hälsning bör inte föranleda någon annan bedömning för dessa, eftersom fråga varit om en av samtliga tilltalade gemensamt genomförd manifestation.

Tingsrättens uppfattning är den att de kläder, märken, den övriga utrustning de tilltalade haft och det uppträdande de iakttagit ger en sådan otvetydig koppling till en viss åsiktsriktning att den samlade bilden härav innefattar ett meddelande i lagens mening. Deras utrustning och uppträdande leder osökt tanken till den nazistiska ideologin, som kännetecknas av idéer om rasöverlägsenhet och rashat, vilka under det andra världskriget fick till följd att särskilt människor av judisk härkomst kom att förföljas och bli föremål för utrotning. Även andra folkgrupper, frånsett den nordiska, betraktades som underlägsna och blev föremål för särbehandling och nedvärdering på ett sätt som förskräcker. Genom sitt handlande har de tilltalade inför talrika journalister från olika media förmedlat ett klart budskap om att de ställer sig bakom den ideologi som kan beskrivas på det nyssnämnda sättet. Detta budskap har omgående fått stor spridning. Att dessa förhållanden förelegat måste de ha insett. De har därför handlat uppsåtligen. Det förmedlade budskapet uttrycker både missaktning av och - med beaktande av innehållet i talet - hot mot människor tillhörande andra folkgrupper än främst den nordiska.

De tilltalade har bestritt ansvar under hänvisning till rättsvillfarelse bestående i att tillstånd lämnats till demonstrationen och att polismyndigheten inte utfärdat noggrant utformade förskrifter om demonstrationens genomförande. Härom beaktar tingsrätten. Även om tillstånd lämnats till en demonstration som har ett starkt kontroversiellt syfte, följer inte redan därav att den eller de som deltar i demonstrationen kan bete sig på det sätt som den deltagande finner för gott. Gränserna mellan vad som i olika avseenden kan tillåtas respektive beivras genom lagföring bestäms ytterst av vår rättsordning. Tingsrätten erinrar om vad som i det tidigare anförts om möjligheten att med tillämpning av regeringsformen och därpå grundad lagstiftning begränsa yttrande- och demonstrationsfriheten. Det ligger i sakens natur att tillståndsgivande myndigheter inte kan lämna detaljerade föreskrifter om vad som får ske eller inte får ske vid utövandet av en grundlagsfäst rättighet. Om så skulle vara fallet ligger det nära till hands att jämställa sådana föreskrifter med en förhandscensur som är främmande för vårt samhälle och vår rättsuppfattning. Den naturliga utgångspunkten är i stället den att ansvaret läggs hos den enskilde att uppträda på ett sådant sätt att han eller hon inte gör sig skyldig till brott. De tilltalade har förmedlat ett intryck av att de med uppmärksamhet följt samhällets reaktioner på deras förehavanden. De har sålunda förklarat att de avstått från att använda armbindlar med hakkors och koppel därför att de insett att sådana föremål skulle komma att tas i från dem. Det anförda föranleder tingsrätten till den bedömningen att deras deltagande i demonstrationen åtminstone delvis haft det syftet att de velat pröva var gränserna för det tillåtna går. På grund av det anförda och då något otydligt eller oriktigt besked inte varit förenat med tillståndsbeslutet samt med beaktande av att de tilltalade under sitt deltagande i demonstrationen har förstått innebörden av sitt handlande, kan ansvar inte uteslutas med stöd av den gjorda invändningen. Den omständigheten att polisen, efter vad de tilltalade uppgivit, kunnat iaktta deras mössor med märken och att polisen därvid inte reagerat, kan inte tilläggas någon betydelse i sammanhanget redan av det skälet att de tilltalade under uppehåll vid en bilfärd inte kan anses ha givit spridning åt ett sådant meddelande som målet rör.

På grund av det anförda finner tingsrätten den åtalade gärningen vara bevisad. Med hänsyn till det sätt på vilket det i det tidigare berörda budskapet framförts och till den stora spridning det fått, anser tingsrätten att gärningen inte kan bedömas som ringa.

Påföljd

Såvitt avser påföljden gjorde tingsrätten följande bedömning.

Tingsrätten har i det tidigare uttalat att det brott, hets mot folkgrupp, som de tilltalade befunnits skyldiga till inte kan bedömas som ringa. Tingsrättens uppfattning är också den att det finns skäl att med allvar se på den aktuella gärningen eftersom fråga varit om en av flera personer samordnad manifestation av idéer och värderingar som för praktiskt taget alla invånare i vårt land framstår som ytterligt förkastliga. Det aktuella brottsliga budskapet har också fått en osedvanligt stor spridning, vilket de tilltalade varit medvetna om. Tingsrätten har i detta fall, liksom i alla andra fall vid val av påföljd, att fästa särskilt avseende på omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten enligt 30 kap. 4 § 2 st. brottsbalken utöver brottslighetens straffvärde och art beakta att de tilltalade tidigare gjort sig skyldiga till brott. Endast A.H. har tidigare befunnits skyldig till brott av ifrågavarande slag. Tingsrätten anser att brottsligheten med hänsyn till sitt straffvärde inte påkallar ett fängelsestraff. Det föreligger skäl påpeka, när fängelse väljs som påföljd endast under hänvisning till straffvärdet, att straffvärdet bör uppgå till omkring ett år. Även om straffvärdet är lägre kan emellertid fängelse väljas om brottslighetens art påkallar det.

När det gäller hets mot folkgrupp bör först uppmärksammas att detta brott från systematisk synpunkt i brottsbalken placerats under kapitlet brott mot allmän ordning. Brottet har också sin udd riktad mot det demokratiska styrelseskicket och den grundläggande uppfattningen om alla människors lika värde. Det bör också påpekas att rätten som försvårande omständighet har att beakta om ett motiv för brottet varit att kränka folkgrupp på grund av ras eller annan liknande omständighet som anges i 16 kap. 8 § brottsbalken. Även om en sådan försvårande omständighet i första hand skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet hindrar detta enligt tingsrättens uppfattning inte att hänsyn tas till ett brottsmotiv som detta när fråga är om att värdera brottets art. Tingsrätten finner att omständigheterna sammantagna är sådana att fängelse skall användas som påföljd. Vid gärningen var C.J. och F.L. inte fyllda 18 år, medan övriga uppnått denna ålder. Synnerliga skäl för fängelse kan inte anses föreligga. C.J. och F.L. skall därför särbehandlas. Tingsrätten anser med beaktande av vad som framkommit om deras personliga förhållanden att villkorlig dom i kombination med ett högt bötesstraff är lämplig påföljd. För övriga skall fängelse väljas. Tingsrätten finner inte skäl att bestämma fängelsestraffets längd på ett avvikande sätt för någon av dessa.

Samtliga tilltalade överklagade domen och yrkade att åtalet för hets mot folkgrupp skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

Vid huvudförhandlingen i hovrätten hördes de tilltalade på nytt och berättade därvid i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom. F.L. uppgav att anledningen till att han inte gjorde romersk hälsning uppe på lastbryggan var att han höll en svensk fana. Som en gemensam uppfattning framfördes, att det i situationen uppe på lastbryggan närmast var självklart att något tal av den typ som A.H. höll skulle hållas men att det inte var planerat något härom.

Videogram, fotografier, mössa med märken och uppteckning av A.H:s tal - samtlig bevisning åberopad vid tingsrätten - åberopades även i hovrätten.

Vidare åberopades som ny bevisning i hovrätten vittnesförhör med H.C. som å R.Z:s vägnar förhandlat med polismyndigheten angående tillståndet för den aktuella demonstrationen. H.C. uppgav att det vid förhandlingarna var helt klart att det gällde en nazistisk demonstration, att polisen upplyste honom om att hakkors, andra liknande symboler och romersk hälsning inte var tillåtna, att han häremot genmälde att det var oundvikligt att romersk hälsning skulle kunna förekomma, bland annat med hänsyn till eventuella utländska demonstranter, samt att han därefter rapporterade till sin huvudman.

Hovrätten för Västra Sverige (1997-02-25, hovrättspresidenten Ove Lindh, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Ola Olsson, referent, samt nämndemännen Saima Sjörén och Jim Andersson) fastställde tingsrättens domslut.

I domskälen anförde hovrätten:

I målet är utrett att de sju tilltalade tillsammans agerat på sätt som anges i andra stycket av åklagarens gärningspåstående. De får alla anses ha haft uppsåt med avseende på samtliga där beskrivna gärningsmoment oavsett om någon av dem inte i just sin mössa haft de angivna märkena och oavsett om någon annan av dem, till följd av att hans händer varit upptagna av att hålla en fana, inte gjort den romerska hälsningen samt oavsett att endast en av dem hållit anförandet. Sett i sin helhet måste deras agerande anses ge en tydlig koppling till nazismen och till de med nazismen intimt förbundna idéerna om rashat och förakt för vissa mer eller mindre bestämda folkgrupper. Detta måste de tilltalade ha insett. Genom den i tingsrättens dom omnämnda domen av Högsta domstolen den 17 oktober 1996 (NJA 1996 s. 577) har slagits fast att enbart bärandet bland andra människor på allmän plats av synliga märken, som liknat eller kunnat förknippas med nazistiska symboler, ansetts innebära en spridning av ett budskap som uttrycker missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska. Med hänsyn till detta ställningstagande är det uppenbart att det nu åtalade, mer långtgående agerandet innebär spridning av samma budskap. Agerandet har som tingsrätten funnit även inneburit hot mot de angivna folkgrupperna.

Att det före Högsta domstolens avgörande varit i viss mån oklart hur ett agerande som det nu aktuella straffrättsligt skulle bedömas utgör inte grund för straffrihet eller ens för någon mildrande bedömning; att agerandet är straffbart kan för övrigt med hänsyn till då förekommande underrättspraxis knappast ha varit överraskande för de tilltalade. Den omständigheten att gärningen förövats under en demonstration som polismyndigheten i förväg gett tillstånd till med vetskap om att det skulle bli en demonstration av personer vilka hyllade nazistiska ideal ändrar inte de straffrättsliga förutsättningarna; förhållandet utgör alltså inte grund för vare sig straffrihet eller mildrande bedömning.

Åtalet för hets mot folkgrupp den 17 augusti 1996 skall således som tingsrätten funnit bifallas. Brotten är inte ringa.

Vad gäller påföljderna ansluter sig hovrätten till den bedömning som tingsrätten har gjort.

Målnummer B 25/97