RH 1997:8

Åklagaren yrkade vid Solna tingsrätt ansvar å J.H. för brott mot knivförbudslagen enligt följande gärningsbeskrivning: J.H. har den 8 juli 1995 på allmän plats i Solna innehaft ett paraply försett med ett dolt stickföremål, trots att detta inte kan anses ha varit befogat.

J.H. uteblev från huvudförhandlingen.

Solna tingsrätt (1996-02-09, rådmannen Sten Lundqvist) dömde J.H. för brott mot knivförbudslagen till penningböter 1 200 kr.

Vad avser åtalet anförde tingsrätten: J.H. har vid förhör under förundersökningen förnekat gärningen samt uppgett: Paraplyet är ett självförsvarsvapen, inhandlat i New York för ett antal år sedan för självförsvar där. Här hemma använder han det som paraply. Det var hans hustru som hade paraplyet med sig och han hade över huvud taget inte rört det under kvällen.

Polisassistenten L.F. har hörts som vittne. Genom hans uppgifter är det utrett att J.H. vid det tillfälle som åtalet gäller innehaft paraplyet på restaurang P. i Solna.

Paraplyet, som har företetts vid huvudförhandlingen, är försett med en flera decimeter lång klinga, vilken är fäst i handtaget på paraplyet och lätt kan dras ut ur överdelen på detta. Paraplyet är således ett stickvapen, ägnat att användas som vapen mot liv eller hälsa.

Restaurang P. är att anse som allmän plats i den mening detta uttryck används i knivförbudslagen. J.H:s innehav av ett stickvapen som det här aktuella på restaurangen kan inte anses ha varit befogat. På grund av det anförda skall åtalet bifallas.

I påföljdsfrågan yttrade tingsrätten: Åklagaren har uppgett att påföljden för olaga innehav av sådana stickvapen som det här aktuella vid utfärdande av strafföreläggande brukar bestämmas till 50 dagsböter. Påföljden för det brott J.H. har gjort sig skyldig till bör dock enligt tingsrättens mening i överensstämmelse med rådande domstolspraxis bestämmas till penningböter 1 200 kr.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till dagsböter. J.H. delgavs överklagandet men avhördes inte.

Svea hovrätt (1996-12-20, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Ingrid Holmstrand, referent, och tf. hovrättsassessorn Ragnar Palmkvist) fastställde tingsrättens dom och uttalade i domskälen följande.

I enlighet med tingsrättens dom skall J.H. dömas för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.

När det gäller påföljden gör hovrätten följande överväganden.

Knivförbudslagen infördes år 1988. Förbudet avsåg då innehav på offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. År 1990 utvidgades förbudet bl.a. till att generellt avse innehav på allmän plats. Förbudet gäller inte om innehavet med hänsyn till omständigheterna är att anse som befogat. I ringa fall skall det inte dömas till ansvar.

Ett av knivförbudslagens syften är att bidra till att ändra attityderna till att bära knivar och andra farliga föremål när det inte är befogat.

Normalstraffet för brott mot knivförbudslagen har länge varit penningböter, normalt 1 200 kr. Under åren 1992 till 1994 förekom enligt Statistiska centralbyråns statistik 3 943 lagföringar vid vilka brott mot knivförbudslagen var det grövsta brottet i lagföringen. I 2 399 av dessa bestämdes påföljden till penningböter.

Tingsrätten har i sin dom bestämt påföljden till penningböter, 1 200 kronor, med hänvisning till rådande domstolspraxis.

I sitt överklagande har åklagaren hänvisat till att åklagarmyndigheterna under Regionåklagarmyndigheten i Stockholm sedan den 16 juni 1995 vid utfärdande av strafföreläggande i normalfallet tillämpar 50 dagsböter som påföljd. Han har vidare hänvisat till en dom av Svea hovrätt den 9 februari 1996. (Se numera RH 1996:23.)

Det kan i sammanhanget tilläggas att Åklagarmyndigheten i Stockholm per den 1 november 1994 ändrade sin tidigare praxis med ett normalstraff om 1 200 kr till 50 dagsböter. Även vid Stockholms tingsrätt synes numera 50 dagsböter vara ett riktmärke för brott mot knivförbudslagen (se SOU 1996:50 s. 71).

Av 29 kap. 1 § brottsbalken framgår att straffmätning alltid skall ske med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning. Att straffmätningspraxis ändå kan förändra sig gradvis över tiden mot bakgrund av brottslighetens och samhällets utveckling är naturligt. En omedelbar förändring av normalstraffet för ett visst brott från penningböter till 50 dagsböter kan emellertid inte anses ligga inom ramen för en sådan gradvis förändring.

Frågan om möjligheterna till ändringar av domstolspraxis berördes i förarbetena till 29 kap.brottsbalken (prop. 1987/88:120 s. 37). Det framhölls där att det i första hand ankommer på lagstiftaren att vid bedömningen av vilka straffskalor som skall gälla väga in sådana omständigheter som att brottsligheten blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. I vissa fall kunde det, enligt vad som sades, emellertid också finnas skäl till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl.

Enligt hovrätten måste frågan om påföljden för J.H. bedömas med utgångspunkt i om det föreligger allmänpreventiva skäl av det slag som nyss berörts för en skärpning av normalstraffet för brott mot knivförbudslagen.

Av betydelse i det sammanhanget är att en särskild utredare i mars 1995 fick regeringens uppdrag att bl.a. göra en utvärdering av knivförbudslagen och vid behov lägga fram förslag till lagändringar. Denna del av utredarens uppdrag har redovisats i betänkandet (SOU 1996:50) Förbud mot vapen på allmän plats m.m. I utredningen behandlas bl.a. frågan om påföljden vid brott.

Remissbehandlingen av betänkandet är nyligen avslutad. Det material som presenteras i betänkandet torde ge utrymme för olika värderingar när det gäller de lämpliga straffnivåerna. Några omständigheter som ger underlag för att genom domstolspraxis påtagligt skärpa den allmänna straffnivån framkommer enligt hovrättens bedömning i vart fall inte. Utredningen förespråkar för sin del, utan att ta uttrycklig ställning till normalstraffet, en mer nyanserad bedömning av bötespåföljden och att större hänsyn därvid skall tas till omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt de presenterade utvärderingarna synes den generella straffnivån inte uppfattas som något påtagligt problem även om många ansett att påföljdspraxis för i vart fall de grövre fallen bör tas under övervägande. Många har enligt utredningen vidare menat att lagstiftningen bör tillämpas oftare och mer konsekvent. Det i betänkandet redovisade men avvisade förslaget (se s. 73) att ge polisen möjlighet att utfärda ordningsbot vid brott mot knivförbudslagen torde få ses mot den bakgrunden. En sådan ordning skulle förutsätta att straffet var penningböter.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att det inte kan anses föreligga tillräckliga skäl för att genom en ändrad domstolspraxis påtagligt förändra synen på straffvärdet av normalfallen av överträdelser av knivförbudslagen. Hovrätten utgår således i sina fortsatta överväganden från att sådana brott förskyller penningböter.

Frågan är då om det finns anledning att bestraffa J.H. strängare än med ett normalstraff.

Vid den bedömningen skall hovrätten utgå från det skick i vilket målet här föreligger till avgörande. Tingsrätten har funnit att J.H. innehaft det aktuella paraplyet på restaurang P. i Solna. Av fotografier av paraplyet framgår att detta är försett med en ca 25 cm lång spets som kan döljas i paraplyets överdel.

Som framgår av tingsrättens dom har J.H. under förundersökningen uppgett att han inhandlat paraplyet i New York för ett antal år sedan för självförsvar. Här hemma har han använt det som paraply.

I avsaknad av annan utredning skall J.H:s uppgifter läggas till grund för hovrättens bedömning.

Vad som under sådana förhållanden främst talar för ett strängare straff än normalstraffet är att själva stickföremålet måste bedömas som farligt och inte kan anses ha någon annan rimlig funktion än att fungera som vapen. Utredningen ger emellertid trots detta inte stöd för att det förelegat någon fara för att J.H. skulle använda stickföremålet. Hovrätten finner mot den bakgrunden inte tillräckliga skäl för att göra någon ändring i tingsrättens dom.

Målnummer B 573/96