RH 1998:13
Fråga om 36 § avtalslagen är tillämplig på gäldenärs skyldighet att återbetala ett banklån.
L.H. och S.L. förvärvade 1987 fastigheten Östhammar Vettsta 1:9 för en köpeskilling om 250 000 kr. Taxeringsvärdet var 115 000 kr. Sparbanken beviljade dem lån, dels den 3 april 1987 om 250 000 kr respektive 140 000 kr, dels ett i april 1989 om 110 000 kr och dels ett den 11 juni 1990 om 130 000 kr. Lånen om sammanlagt 630 000 kr lades därefter om till ett enda lån med inteckningar i fastigheten inom 630 000 kr som säkerhet. L.H. och S.L. sålde fastigheten under hösten 1992 för 440 000 kr. Sparbanken avstod i samband härmed från inteckningssäkerheten. Därefter ingicks mellan parterna nytt kreditavtal den 24 november 1992, ett s.k. in blancolån, avseende L.H:s och S.L:s resterande skuld till banken om 165 000 kr.
Sparbanken yrkade under åberopande av att lånet den 24 november 1992 inte skötts och därför av banken sagts upp till betalning i dess helhet, förpliktande för L.H. och S.L. att till sparbanken utge dels ett kapitalbelopp om 162 250 kr, dels per den 3 juni 1997 upplupen ränta om 16 931 kr, dels per samma dag upplupen dröjsmålsränta om 100 738 kr, och dels dröjsmålsränta å kapitalbeloppet 162 250 kr från den 4 juni 1997 till dess betalning sker.
L.H. och S.L. vitsordade yrkade kapital- och räntebelopp, men bestred käromålet och anförde:
När de ansökte 1990 om lånet på 130 000 kr var L. studerande och S. arbetslös. De låg redan då efter med betalningarna på tidigare beviljade lån. Deras ekonomi var således dålig, vilket banken visste om. Under diskussion med bankens företrädare J.P. om deras ekonomiska situation och om bankens inteckningssäkerhet påstod J.P. att fastigheten var värd 700 000 kr och rådde dem därför att "hålla i huset". De accepterade detta synsätt och lånet beviljades. Taxeringsvärdet var då 210 000 kr. S. fick missfall 1991, men genomgick därefter en krävande graviditet. L. fick avbryta sina studier för att ta hand om sonen som föddes 1992, och S. som var delvis invalidiserad efter förlossningen. Deras ekonomi försämrades således ytterligare, vilket ledde till att de blev tvungna att sälja fastigheten 1992. De fick endast ut 440 000 kr och ådrog sig således den restskuld om 162 250 kr, som banken nu kräver betalt för. Den mäklare, som ombesörjde försäljningen för deras räkning uppgav att fastigheten vid försäljning 1990 skulle ha inbringat maximalt 460 000 kr. - Banken borde inte ha beviljat dem lånet om 130 000 kr. Kredit får enligt 13 § bankrörelselagen beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen och om det finns betryggande säkerhet för banken. Sparbanken måste i juni 1990 ha insett att de skulle få betydande svårigheter att fullgöra låneförbindelsen. Dessutom var fastighetens verkliga marknadsvärde vid lånetillfället i juni 1990 inte 700 000 kr utan snarare 475 000 till 500 000 kr. På grund härav var den säkerhet som banken skulle erhålla i form av en inteckning i läget mellan 500 000 och 630 000 kr inte betryggande. Om de i stället för att låna beloppet 130 000 kr sålt huset i juni 1990, hade restskulden blivit så låg, att de klarat av att betala den. På grund av att beviljandet av krediten således stridit mot 13 § bankrörelselagen och grundat sig på vårdslös rådgivning från bankens sida yrkar L.H. och S.L. att låneavtalet den 11 juni 1990 antingen skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen på så sätt att Sparbanken själv förpliktas bära ansvaret för halva kapitalbeloppet eller att avtalet helt skall lämnas utan avseende.
Sparbanken bestred att beviljandet av krediten stred mot 13 § bankrörelselagen eller att det i övrigt varit fråga om vårdslös rådgivning eller att det ens varit fråga om rådgivning och anförde: Det kan inte vitsordas att L.H. och S.L. låg efter med betalningar på tidigare lån vid den tidpunkt som krediten den 11 juni 1990 beviljades. Det var L.H. och S.L. som själva ansökte om lånet om 130 000 kr för att förbättra fastigheten och bl.a. minska driftskostnaderna. Banken hade förtroende för L.H. som låntagare eftersom denne studerade juridik och det inte fanns anledning att anta annat än att L.H. och S.L. skulle klara av ekonomin och sköta lånen. Banken bedömde inteckningssäkerheten som tillräcklig bl.a. på grund av att fastigheten skulle öka i värde under förutsättning av att lånebeloppet användes för det uppgivna ändamålet.
Motala tingsrätt (1997-06-17, lagmannen Per Sundström) biföll sparbankens talan och anförde som skäl bl.a. följande:
Kreditavtalet den 11 juni 1990 avseende lånet om 130 000 kr har upphört att gälla. På grund härav är det inte möjligt att - såsom L.H. och S.L. yrkat - nu jämka eller lämna utan avseende villkor i det avtalet. Kreditavtalet den 24 november 1992 gäller emellertid alltjämt mellan parterna. Med hänsyn till att det föreligger visst samband mellan detta kreditavtal och avtalet 1990 kan L.H:s och S.L:s sätt att lägga sin talan ej anses utgöra hinder att pröva huruvida villkor i avtalet 1992 skulle kunna jämkas eller lämnas utan avseende. L.H. och S.L. har inte åberopat någon särskild omständighet vid tillkomsten av avtalet 1992 som skulle kunna medföra jämkning av villkor eller förklaring att villkor i avtalet skall lämnas utan avseende. De av dem åberopade omständigheterna vid tillkomsten av kreditavtalet 1990 kan visserligen i och för sig - på grund av sambandet mellan kreditavtalen - beaktas vid prövning av frågan huruvida villkoren i kreditavtalet 1992 skall jämkas eller lämnas utan avseende. De omständigheter de i detta hänseende åberopat är emellertid inte tillräckliga för att tingsrätten skall jämka eller lämna utan avseende villkor i det sistnämnda, nu gällande kreditavtalet. Käromålet skall således bifallas.
L.H. och S.L. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla sparbankens talan. Sparbanken bestred ändring.
Göta hovrätt (1998-01-22, hovrättslagmannen Lars Persson, hovrättsrådet Klas Mogren, referent, och tf. hovrättsassessorn Åsa Nord) fastställde tingsrättens dom. I domskälen anförde hovrätten följande.
Sparbanken har som grund för sitt krav på betalning åberopat det kreditavtal parterna ingick den 24 november 1992. L.H. och S.L. har bestritt kravet och gjort gällande att det kreditavtal parterna ingick den 11 juni 1990 skall med stöd av 36 § avtalslagen jämkas eller lämnas utan avseende och att de därför inte är betalningsskyldiga enligt 1992 års avtal. Avtalet den 11 juni 1990 har ersatts av 1992 års avtal och har sålunda, som tingsrätten anfört, upphört att gälla och det är på grund härav inte möjligt att nu jämka eller lämna utan avseende villkor i 1990 års avtal. L.H:s och S.L:s talan måste emellertid förstås så att den rätteligen riktar sig mot villkor i 1992 års avtal och att det alltså är villkor i detta avtal som skall jämkas eller lämnas utan avseende med hänsyn till innehållet i 1990 års avtal och omständigheterna vid dess tillkomst.
Sparbankens inställning är att det saknas grund för jämkning eller åsidosättande av villkoren i 1992 års avtal men banken har inte haft något att invända mot att dessa för det fall 1990 års avtal och omständigheterna vid tillkomsten av detta medfört att villkoren i det avtalet var oskäliga - påverkas i motsvarande mån.
Enligt 36 § avtalslagen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll och omständigheterna vid avtalets tillkomst. Om L.H:s och S.L:s invändning skulle godtas, skulle de - sedan sparbanken villfarit deras begäran att få låna ytterligare medel för att kunna förbättra sitt bostadshus och de tillgodogjort sig beloppet - befrias helt eller delvis från återbetalningsskyldighet. Hovrätten finner att 36 § avtalslagen inte ger utrymme för att anse villkoret om gäldenärernas skyldighet att betala det lånfångna beloppet vara helt eller delvis oskäligt. L.H:s och S.L:s invändning saknar fog. Sparbankens talan skall bifallas.