RH 1998:3
Fråga om förutsättningar för undanröjande av en i dom stadfäst förlikning.
Sedan ett bolag vid kronofogdemyndigheten hade yrkat förpliktande för M.K. och L.M. att betala vissa belopp och målen hade hänskjutits till tingsrätten, som handlade målen gemensamt, träffade parterna i samband med huvudförhandlingen en förlikning och begärde att tingsrätten skulle stadfästa denna.
Gotlands tingsrätt (1996-06-14, lagmannen Sture Stenström, rådmannen Eva Ernstson och tingsfiskalen Fredrik Schalin) fann att förutsättningar förelåg för att stadfästa förlikningen och stadfäste därför denna i dom.
M.M. och L.K. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle dels undanröja den stadfästa förlikningen och återförvisa målet till tingsrätten, dels besluta att ett visst belopp, som enligt förlikningen hade satts in på ett spärrat konto, skulle återbetalas till M.K.
Bolaget bestred yrkandena.
Svea hovrätt (1998-01-14, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättsrådet Richard Ljungqvist, referent, adj. ledamoten hovrättsassessorn Anders Eka och tf. hovrättsassessorn Thomas Lindstam) lämnade överklagandet utan bifall och anförde:
Som grund för sina yrkanden i hovrätten har M.K. och L.M, såsom det får förstås, åberopat att den av tingsrätten stadfästa förlikningen är ogiltig därför att de träffade förlikningen i den oriktiga föreställningen att förlikningen omfattade en fordran som bolaget riktat mot M.K. och som lett till ett utslag i mål om betalningsföreläggande.
Bolaget har bestritt att förlikningen är ogiltig under påstående att förlikningens förhållande till fordringen och utslaget måste ha stått klart för M.K och L.M. när förlikningen träffades.
Hovrätten gör följande bedömning.
Det är inte möjligt för hovrätten att vid en prövning av nu aktuellt slag undanröja själva förlikningen. Det är inte heller möjligt för hovrätten att pröva frågan om återbetalning av visst belopp enligt förlikningen. Däremot skulle hovrätten under vissa förutsättningar kunna undanröja tingsrättens stadfästelse av förlikningen, eller med andra ord tingsrättens dom (jfr Olivecrona, Rätt och dom, 1960, s. 339). Överklagandet får därför anses innefatta ett yrkande om undanröjande av tingsrättens dom.
En part som gör gällande att en stadfäst förlikning är ogiltig kan få denna sak prövad även sedan stadfästelsedomen vunnit laga kraft, antingen genom resning i det mål vari förlikningen stadfästes (se NJA 1974 s. 295 och 1981 s. 269) eller genom att väcka ny talan om förlikningens ogiltighet (se NJA 1975 s. 507 och RH 1995:110). Det bör därför också stå en part fritt att efter överklagande få frågan om ogiltighet prövad i det mål vari förlikningen träffats (se Ekelöf, Rättegång V, 6 uppl. 1987, s. 63 och Fitger m.fl., Rättegångsbalken I, s. 17:58a-b). Emellertid är att märka att prövningen av förlikningens giltighet i det senare fallet inte kommer att vinna rättskraft, eftersom prövningen endast sker för att avgöra huruvida stadfästelsedomen skall undanröjas.
För att få en stadfästelsedom undanröjd efter överklagande med påstående om förlikningens ogiltighet bör det enligt hovrättens mening krävas, liksom om resning hade sökts på samma grund, att det görs åtminstone sannolikt att förlikningen är ogiltig; jfr 58 kap. 1 § första stycket 3 rättegångsbalken. Ogiltighet skulle också kunna föreligga om fråga är om domvilla enligt 59 kap. 1 § rättegångsbalken. Den part som önskar en stadfästelsedom undanröjd efter överklagande bör sålunda kunna påvisa att domstolen rätteligen inte bort stadfästa förlikningen.
Av handlingarna i målet framgår, å ena sidan, att fordringen och utslaget har varit föremål för parternas synpunkter och processhandlingar vid tingsrätten och, å andra sidan, att fordringen och utslaget inte särskilt omnämns i förlikningen. Enbart dessa förhållanden medför dock inte att det framstår som sannolikt att förlikningen är ogiltig, i synnerhet inte som bolaget i allt fall inte torde kunna göra gällande - i verkställighetshänseende eller annorledes - anspråk mot M.K. i den mån L.M. har fullgjort sina förpliktelser mot bolaget. Vad som har anförts ger därför enligt hovrättens mening inte stöd för slutsatsen att tingsrätten inte borde ha stadfäst förlikningen. Det saknas därmed anledning att undanröja tingsrättens dom.
Överklagandet skall alltså helt lämnas utan bifall.