RH 1995:110
Enligt stadfäst förlikning skulle A till B utge ett kapitalbelopp senast viss dag. Erlades inte betalning fick förlikningen inte åberopas gentemot B. Sedan A inte betalat väckte B ny talan mot A i saken. Förlikningen har inte ansetts utgöra hinder mot att uppta talan till prövning.
I mål vid Stockholms tingsrätt mellan M.P. och L.O.P. å ena sidan och G.B. å andra sidan träffade parterna den 12 december 1994 en förlikning med följande lydelse.
G.B. åtar sig att till M.P. och L.O.P. snarast, dock senast 1995-02-01, utge 309 656 kr i ett för allt.
Parterna åtar sig att gemensamt, i Stockholms tingsrätt, mål nr T 8-1015-92, hemställa om att förlikningen stadfästs genom dom.
Vardera parten svarar för sina kostnader.
För det fall betalning enligt detta förlikningsavtal inte erlägges får avtalet inte åberopas gentemot motparten.
Detta avtal upprättas i två exemplar varav vardera parten, efter undertecknande, erhåller var sitt exemplar.
Tingsrätten stadfäste förlikningen genom dom den 14 december 1994.
M.P. och L.O.P. väckte därefter ånyo vid tingsrätten talan mot G.B. angående den sak som tvisten i det tidigare målet gällde. De yrkade därvid att G.B. skulle förpliktas att till dem utge 456 256 kr jämte ränta och kostnader i målet. Yrkandet avsåg - som tidigare - ersättning för skada till följd av att G.B. inte fullföljt ett mellan parterna ingånget köpeavtal. I fråga om det stadfästa förlikningsavtalet anförde M.P. och L.O.P. att den i avtalets fjärde stycke intagna reservationen innebar att avtalet inte kunde åberopas gentemot motparten eftersom någon betalning inte hade skett.
G.B. yrkade att talan skulle avvisas. Han anförde därvid bl.a. att den tidigare domen varigenom förlikningen stadfästs vunnit laga kraft och gjorde gällande att det därför förelåg hinder mot att uppta saken till förnyad prövning.
Stockholms tingsrätt (1995-06-13, rådmannen Magnus Barnekow) ogillade yrkandet om avvisning. I skälen för beslutet anförde tingsrätten, efter att ha redogjort för innehållet i den dom varigenom förlikningen stadfästs, bl.a. följande.
Eftersom G.B. före den 1 februari 1995 inte betalat det belopp som han enligt den berörda domen skulle ha betalat får denna dom därefter enligt tingsrättens mening anses sakna rättskraft. Något hinder mot att pröva M.P. och L.O.P:s yrkande enligt stämningsansökan föreligger därför inte.
G.B. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle avvisa käromålet på grund av rättegångshinder.
M.P. och L.O.P. bestred ändring.
G.B. anförde huvudsakligen följande. Den stadfästa förlikningen skall enligt sitt innehåll vinna rättskraft oberoende av om han erlägger viss betalning till M.P. och L.O.P. eller inte. Den part som önskar upphäva en stadfäst förlikning eller annan dom måste i första hand undanröja domen innan samma talan kan väckas på nytt. Om talan i förevarande fall får väckas på nytt utgör den första domen inte någon trygghet, vilket måste ha varit avsikten med den. En stadfäst förlikning är exigibel varför G.B. - för det fall ny talan får föras - riskerar att få två verkställbara exekutionstitlar avseende samma fordran emot sig.
M.P. och L.O.P. anförde häremot i huvudsak följande. Parternas uppenbara avsikt med den i avtalet intagna reservationen var att förlikningen inte skulle gälla för det fall betalning inte skedde i rätt tid. Förlikningen skulle i sådant fall helt förfalla och M.P. och L.O.P. äga rätt att på nytt väcka talan vid domstol. Den stadfästa förlikningen kan inte verkställas av kronofogdemyndigheten eftersom förlikningen enligt dess lydelse inte längre är gällande till följd av att G.B. inte i rätt tid erlagt köpeskillingen. Det föreligger således inte någon risk för att en eventuell ny dom skulle innebära att de erhåller två exekutionstitlar avseende samma fordran.
G.B. genmälde att den omtvistade klausulen är oklar och att den därför bör tolkas till M.P. och L.O.P:s nackdel samt att det för närvarande inte är utrett huruvida betalning har skett eller inte.
Svea hovrätt (1995-10-27, hovrättspresidenten Birgitta Blom, hovrättslagmannen Kerstin Andre, hovrättsrådet Lars-Åke Olvall, referent, och tf. hovrättsassessorn Anne Wartin) lämnade överklagandet utan bifall och anförde:
Av regleringen i 17 kap.rättegångsbalken följer att en stadfäst förlikning normalt innebär att den bakomliggande tvisten anses rättskraftigt avgjord när domen vunnit laga kraft. Frågan om rättskraftens omfång har emellertid varit föremål för delade meningar. Högsta domstolen har uttalat att rättskraften av en stadfäst förlikning är begränsad på så sätt att det är möjligt att föra en särskild ogiltighetstalan mot förlikningsavtalet (se NJA 1975 sid. 507). Bifall till en sådan talan innebär att förlikningsavtalet förlorar sin giltighet mellan parterna. Till följd härav kan uppenbarligen ny talan väckas i anledning av den bakomliggande tvisten.
Hovrätten tolkar den mellan parterna träffade förlikningen så att dess giltighet var villkorad av att betalning skedde på däri avtalat sätt. G.B. har i målet inte ens påstått att han gjort det. Förlikningsavtalet äger vid dessa förhållanden inte längre giltighet mellan parterna.
När det gäller frågan om domen varigenom förlikningen stadfästs utgör rättegångshinder saknas anledning att bedöma situationen annorlunda än om förlikningsavtalet efter särskild talan hade förklarats ogiltigt. Såsom tingsrätten funnit utgör således den tidigare stadfästa förlikningen inte hinder mot att tingsrätten prövar den nu anhängiggjorda talan. G.B:s överklagande skall därför lämnas utan bifall.