RH 1998:65

Genom fastighetsreglering har gåva skett av viss fastighetsareal mot vederlag, varvid gåvomottagaren också åtagit sig att svara för förrättningskostnaderna. Fråga om gåvomottagaren vid gåvobeskattningen kan avräkna dessa kostnader från gåvans värde.

Genom fastighetsreglering tillfördes S.E:s fastighet - Remna 1:26 - 83 hektar mark från fastigheten Remna 1:17, tillhörande hans bror, P-E.E. Parterna avtalade att S.E. skulle betala 300 000 kr som vederlag för marken samt svara för förrättningskostnaderna, uppgående till 25 094 kr. Vid värdering åsattes marken sedermera ett värde om 674 000 kr.

Skattemyndigheten i Södermanlands län (1996-03-21) medgav inte de av S.E. yrkade avdragen för bl.a. förrättningskostnader och bestämde, efter ett grundavdrag om 10 000 kr, värdet på gåvodelen enligt avtalet om fastighetsreglering till 364 000 kr. Skattemyndigheten angav som skäl för sitt beslut att förrättningskostnaderna kommer att vara avdragsgilla vid realisationsvinstberäkningen vid en framtida försäljning.

S.E. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle värdera den aktuella gåvan till ett 25 000 kr lägre belopp som motsvarade de av honom betalda förrättningskostnaderna för fastighetsregleringen. Han gjorde gällande att dessa kostnader skulle ses som en del av vederlaget för gåvan.

Kammarkollegiet bestred ändring och anförde att förrättningskostnaderna inte skulle få avräknas vid beräkningen av gåvans värde, eftersom dessa betalats direkt till fastighetsbildningsmyndigheten och därför inte kommit givaren till godo.

Svea hovrätt (1998-09-21, hovrättslagmannen Erik Tersmeden samt hovrättsråden Carl Henrik Ehrenkrona, referent, och Kerstin Frideen) lämnade överklagandet utan bifall och anförde följande skäl.

Fastighetsregleringsavtalet mellan bröderna utgör ett s.k. blandat fång, som till en del består av en avyttring och till en del av en gåva. Vid bestämmande av gåvans storlek skall avräkning ske med det vederlag som S.E. har betalat till P-E.E. S.E. har gjort gällande att han också skall äga rätt att avräkna kostnaderna för förrättningen, som han enligt avtalet har åtagit sig att svara för.

Hur förrättningskostnaderna kan inverka vid en eventuell framtida realisationsvinstskatteberäkning saknar enligt hovrättens mening relevans för bedömningen av hur gåvoskatten skall beräknas enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Det förhållandet att ett vederlag för en gåva inte kommer givaren till godo innebär i och för sig inte heller att vederlaget inte kan beaktas vid bestämmandet av gåvans värde (jfr NJA 1984 s. 609). Avgörande för bedömningen blir istället om åtagandet att svara för förrättningskostnaderna skall anses minska det benefika inslaget i fastighetsregleringen, därigenom att S.E. iklätt sig en förpliktelse utöver vad som skulle följt om åtagandet inte gjorts.

Enligt 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen skall kostnaderna för en fastighetsreglering betalas av sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har av regleringen. Sakägarna ges emellertid i 18 § samma kapitel en vidsträckt möjlighet att själva avtala om fördelningen av kostnaderna. Om en sådan överenskommelse inte innebär någon förändring av kostnadsfördelningen i förhållande till vad som skulle gällt med tillämpning av 13 §, har någon extra förpliktelse på grund av överenskommelsen inte uppkommit. Någon ökning av det vederlag som skall beaktas vid gåvoskatteberäkningen kan då inte komma i fråga.

Genom den aktuella fastighetsregleringen har en stor del av Remna 1:17 överförts till Remna 1:26. Av vad som framgår av handlingarna i målet synes regleringen till helt övervägande del ha varit till nytta för S.E. som ägare av Remna 1:26. Vid sådant förhållande bedömer hovrätten att S.E. enligt 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen - för det fall avtal enligt 18 § inte hade träffats mellan parterna - ändå skulle ha ålagts att svara för hela förrättningskostnaden. Avtalet mellan parterna har således inte inneburit någon tillkommande förpliktelse för S.E. som kan betraktas som ett vederlag. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

Målnummer ÖÄ 2718/98