RH 1998:8

Åklagaren yrkade ansvar på M. och Y. för olaga hot och mord enligt följande gärningsbeskrivningar.

M. har under hösten 1996 och fram till den 8 december 1996 i Umeå hotat döda sin syster M.A. Y. har i vart fall den 7-8 december 1996 i Umeå hotat att döda sin kusin M.A. Hoten har varit ägnade att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för sin säkerhet till person.

M. och Y. bror respektive kusin till M.A, född den 17 januari 1981, har den 15 december 1996 vid 02.30-tiden på Snipgränd 157 i Umeå efter att ha misshandlat M.A. berövat henne livet genom att tillsammans placera en livrem runt hennes hals varefter de gemensamt dragit till snaran så hårt att hon genom strypning avlidit. Brottet är att bedöma som mord med hänsyn till offrets ålder, den nära släktskapen mellan offer och gärningsmännen och att de varit två om dådet.

M. och Y. förnekade att de hotat M.A. och att de uppsåtligen skulle ha berövat henne livet.

M. erkände att han sparkat M.A. och att han medverkat till hennes död genom att han tillsammans med Y. lagt en livrem runt halsen på systern, varpå de gemensamt dragit åt livremmen som formats till en snara, och medgav ansvar för misshandel och grovt vållande till annans död.

Y. erkände att han slagit M.A. och att han varit delaktig i det händelseförlopp, som lett till hennes död, genom att gemensamt med M. lägga en livrem runt hennes hals och dra åt livremmen, som formats till en snara, och medgav ansvar för misshandel och grovt vållande till annans död.

Umeå tingsrätt (1997-03-25, lagmannen Hans Heimer samt nämndemännen Maria Berglund, Åke Burstedt, Birgitta Holmgren, Siv Larsson, Hans Lindström och Jan Ove Åberg) dömde M. och Y. för mord och olaga hot, grovt brott, till fängelse tre år och sex månader respektive fyra år.

Skuldfrågorna

Åtalet för olaga hot

Av utredningen i målet framgick bl.a. följande: M.A. (i fortsättningen kallad S.) lämnade hemmet hos H.R. och de två yngre syskonen i Umeå i början av juni 1996 och begav sig till Stockholm. Därifrån kontaktade hon det familjehem på Gotland, där hon tidigare vistats, och bad att få komma tillbaka dit. Det ledde till att hon i augusti familjehemsplacerades frivilligt hos makarna S. och började höstterminen 1996 i 9:e klass i en närbelägen skola. M. flyttade i början av september 1996 från H.R. som han bott hos sedan våren 1996, till fadern i Helsingborg. I början av november lämnade han fadern och begav sig till Gotland, där han sökte upp en familj som han tidigare haft kontakt med. I samband med en resa, som H.R. företog till Gotland den 19 november tillsammans med socialsekreteraren G.E. för att besöka S:s familjehem, träffade hon M. Han följde därefter med modern när hon reste tillbaka till Umeå. Efter M:s återkomst till Umeå påbörjades en utredning angående hans framtid, tillsammans med socialsekreteraren K.B. som en av handläggarna. Tills vidare kom han att bo hemma hos modern och de två småsyskonen i Ersbodaområdet. Den 30 november 1996 anlände S. planenligt till Umeå för att göra sin två veckor långa PRAO-period och bo hos modern. För att kunna stanna i Umeå över jul hade hon fått ledigt från skolan sista veckan före jullovet. Återresan till Gotland var ursprungligen bestämd till den 4 januari 1997. - Fredagen den 6 december 1996 åkte Y. buss från Skellefteå till Umeå. Med på resan var kamraterna M.F. och A.J. Vid framkomsten träffade Y. dels M. dels sin flickvän V.O. och flera andra ungdomar. M. och Y. var tillsammans hela kvällen. På kvällen den 7 december anordnades drogfri ungdomsdans på restaurang Äpplet i Folkets hus vid Vasaplan. Vasaplan är knutpunkten för lokalbusstrafiken i Umeå. S. besökte Äpplet tillsammans med kamrater. Vid stängningsdags uppehöll sig M. och Y. vid Vasaplan inte långt från entrén till Äpplet. S. skjutsades hem till moderns bostad efter dansens slut av polisassistenten K.J. i en av polisens tjänstebilar. I bilen tog K.J. upp en anmälan av S. mot M. för olaga hot, bestående i att M. hotat att döda henne vilket gjorde att hon kände allvarlig fruktan för sitt liv. Anmälan, i vilken även angavs att S. under kvällen hört av en kamrat att M. Y. och en bror till Y. skulle döda henne, upprättades skriftligen så snart K.J. återkom till polishuset och lämnades till vakthavande befäl innan hon gick av sitt pass.

Vid tingsrätten hördes, förutom de båda tilltalade, H.R. (mor till M. och M.A). Vidare hölls vittnesförhör med socialsekreterarna G.E. och K.B. polismannen K.J. samt B.S. A.Å. V.O. P.L. och M.F.

M: Under hösten 1996 pratade han med S. bara en gång innan hon kom tillbaka till Umeå den 30 november. Det var när han träffade henne i Visby under sitt besök där i november. S. började bråka med en annan flicka. Han gick emellan och sade till S. att hon skulle ge fan i att bråka men han hotade inte med att döda henne. Han har inte tyckt illa om S. av någon annan anledning än att hon bråkade och slog modern innan hon rymde hemifrån sommaren 1996. Han var fortfarande arg på S. för det när S. kom tillbaka till Umeå den 30 november. Därför pratade han inte med henne och bodde hos kompisar de flesta nätterna. Efter sin återkomst till Umeå den 19 november träffade han Y. några gånger före den 6 december i samband med helger. Tidigare under hösten hade han ingen kontakt med Y. därför att denne ogillade att han sysslade med brott. På kvällen den 6 december var han tillsammans med Y. och flera andra utanför discoteket Universum. Han såg att S. var där men talade inte med henne. M. besökte discodansen på Äpplet den 7 december i sällskap med bl.a. Y:s bror T.A. S. var också där. Inte heller vid det tillfället pratade han med henne. Innan han gick in på Äpplet stod han tillsammans med Y. och dennes flickvän V.O. Y. hade biljett till discodansen, men om han gick in vet han inte. Han och Y. pratade inte vid något tillfälle under helgen den 6-8 december med varandra om att göra något med S. Han har ingen förklaring till uppgifterna om att S. sagt inne på Äpplet att hon var rädd för honom och Y. eller till den polisanmälan S. gjorde på natten. – Y. har aldrig sagt till honom att han inte kunde bli kompis med honom förrän han hade dödat S. Inga andra släktingar har sagt till honom att de tyckte att S. misskötte sig och att han skulle straffa henne. Inte heller har han själv inför andra hotat med att döda S.

Y: Han och S. var tidigare bra kompisar och hon har sagt till honom att han var den av kusinerna som hon tyckte bäst om. Sommaren 1996 blev S. av någon anledning som han inte vet orsaken till "sne" på honom. Det blev "en massa tjafs" mellan dem och S. började "prata skit" om honom bland kompisarna. Det gjorde att han kände sig besviken på henne. Under den period hösten 1996 S. vistades på Gotland hade han inte någon kontakt med henne. Sommaren 1996 och i början av höstterminen var han och M. tillsammans en del. Kontakten dem emellan bröts när M. flyttade till fadern i Helsingborg. Den togs upp igen när M. kom tillbaka till Umeå i november. Y besökte flickvännen V.O. i Umeå sista helgen i november och första helgen i december. Båda helgerna träffades han och M. De träffades också fredagen den 6 december när han kom till Umeå tillsammans med M.F. och A.J. När han den kvällen uppehöll sig utanför Universum i ungefär en halv timme tillsammans med bl.a. V.O. och M. såg han S. men han pratade inte med henne. Natten mot den 7 december tillbringade han med V.O. hemma hos henne i Ersbodaområdet. På kvällen var det meningen att han skulle besöka ungdomsdiscot på Äpplet tillsammans med brodern T.A. V.O. M. och flera andra. Efter att ha mött brodern, som kom med buss från Skellefteå, gick han till Vasaplan, där han stämt möte med V.O. Både han och M. hade biljett till Äpplet, men blev inte insläppta eftersom de saknade legitimation. Resten av kvällen tillbringade han på sta´n tillsammans med V.O. När de gick till hamburgerrestaurangen Max tappade han kontakten med M. Det blev bråk mellan honom och V.O. och de gjorde "slut". Innan V.O. åkte hem ensam vid 01-tiden försonades de och hon lämnade sin bostadsnyckel till honom. Därefter uppehöll han sig ett tag på Vasaplan i närheten av Äpplet tillsammans med flera andra ungdomar från Skellefteå. S. träffade han inte under hela kvällen. Han har sagt till V.O. att han var besviken på S. men inte att han skulle döda henne. Han har aldrig sagt till M. att de inte kunde vara kompisar förrän M. hade dödat S. Inte heller har han sagt till någon att han och M. planerade att göra illa S. på något sätt.

Både M. och Y. uppgav att det är vanligt bland ungdomar med invandrarbakgrund att man använder uttryck som "jag skall döda dig" för att uttrycka ogillande utan någon tanke på att göra det. Y. hävdade också att både han och M. ofta sagt så när de varit arga på varandra eller på någon annan.

H.R: Orsaken till att S. lämnade hemmet i Umeå i början av sommaren 1996 var ett bråk mellan henne och S. med anledning av att S. varit borta utan lov flera dagar. När hon hittade S. efter att ha letat efter henne på olika ställen och med våld försökte få med henne hem slet S. sig loss, varvid hon föll omkull och slog sig så att hon förlorade medvetandet. När hon vaknade till efter några sekunder var S. försvunnen. Efteråt berättade hon om händelsen för M, som hotade att slå S. Hon samtyckte till att S. stannade kvar på familjehemmet på Gotland, dit S. hade sökt sig på egen hand, därför att hon själv kände sig hotad av sin f.d. make. Hon kände också rädsla för att det skulle hända S. något om S. bodde kvar hos henne eftersom f.d. maken, sedan vårdnaden om barnen omkring midsommar 1996 flyttats över från honom till henne, per telefon hotat att döda S. När hon kom till Gotland i november för att besöka familjehemmet visade det sig att även M. fanns på Gotland. De besökte tillsammans socialtjänsten, eftersom M. också ville komma till ett familjehem på Gotland. Det bestämdes att förutsättningarna för en familjehemsplacering av M. på Gotland skulle utredas och att denne i väntan på det skulle bo hos henne i Umeå. M. vägrade att följa med henne till familjehemmet och träffa S. Anledningen till det fick hon inte veta. S. visste om att M. följde med H.R. tillbaka till Umeå. När M. fick reda på att S. skulle komma hem för att göra PRAO-veckorna i Umeå ville han inte acceptera det och förklarade att han inte kunde bo tillsammans med henne och att han skulle sticka till sina kompisar. Sedan S. kommit hem tillbringade M. nätterna på annat håll och besökte bara hemmet då och då. H.R. lade märke till att S. låste in sig på sitt rum så snart M. var hemma. Hon förstod inte varför. M. och S. hade tidigare bott ihop utan problem. Den 5 december ringde hon till socialtjänsten i Umeå för att skynda på arbetet med att ordna annat boende för M. Som skäl för det angav hon att M. var besvärlig hemma och uppviglade sina småsyskon. Då hade hon inte hört något om att S. skulle vara hotad till livet. När H.R. försökte prata med M. om S. sade M. att han skulle döda S. Hon hade aldrig tidigare hört M. säga så. M. brukade inte uttrycka sig på det sättet. Natten mot den 7 december vaknade hon till när S. kom hem och gläntade på dörren till hennes sovrum, något som S. aldrig brukade göra. De talade inte med varandra. Dagen därefter berättade S. att hon av kamrater på Äpplet fått veta att M. och Y. planerade att döda henne. S. berättade också att M. och Y. väntat på henne utanför Äpplet. Sara var rädd för att det skulle hända henne något. Det verkade som om S. var mer rädd för Y. än för M. H.R. hade då inte träffat Y. på fem år.

K.B: Den 9 december ringde S. till henne och berättade att hon under helgen känt sig hotad av M. vid en dans på Äpplet. Hon minns inte nu om S. sade att M. hotat att döda henne. I sina journalanteckningar angående samtalet har hon skrivit så.

A.Å: Hon är anställd vid Folkets Hus och arbetade under discodansen i Äpplet den 7 december. När hon vid 01-tiden skulle stänga och låsa restaurangen lade hon märke till en flicka som stod i foajén och pratade med en kvinnlig polis. Hon gick fram till dem och fick då veta att flickan, som visade sig vara S. kände sig hotad och ville få hjälp att komma hem. Eftersom hon bodde i närheten av S. erbjöd hon henne skjuts hem i sin bil, när hon var färdig. S. gick med henne runt i lokalerna c:a 45 minuter. S. berättade att brodern och en kusin väntade på henne utanför och att hon var rädd att de skulle döda henne. Anledningen till det var enligt S. att hon höll ihop med en svensk pojke, vilket de inte gillade. S. verkade "skärrad" och hon fick den känslan att S. känt sig hotad tidigare. Sara talade också om att några av hennes farbröder påverkat brodern att bestämma över henne. S. beskrev för A.Å. hur brodern och kusinen var klädda. Innan hon lämnade Folkets Hus för att gå till sin bil i det intilliggande parkeringshuset kontrollerade hon om brodern och kusinen stod kvar utanför. När hon såg att båda stod vid en busskur i närheten vågade hon av rädsla för att hon och S. skulle bli "spöade" inte ta med sig S.

K.J: Kvällen den 7 december skötte hon legitimationskontrollen vid ungdomsdansen i Äpplet. Vid stängningsdags kom hon i kontakt med S. som inte vågade gå hem ensam eftersom en kamrat till henne sagt att M. och Y. under kvällen hotat att döda henne. K.J. skjutsade därefter hem S. till moderns bostad i Ersboda i en polisbil. S. vågade inte ens gå ut den vanliga vägen av rädsla för brodern och kusinen. Hon är säker på att M. som hon kände till utseendet sedan tidigare, väntade utanför i en klunga på 6-7 personer. Om även Y. fanns där såg hon inte. Hon tog ut S. bakvägen till polisbilen eftersom S. var övertygad om att hotet från brodern och kusinen var allvarligt menat och hon ansåg att det förelåg fara för S:s liv. Innan S. lämnade polisbilen och gick in till mammans bostad satt de och pratade i 30-45 minuter. S. berättade att hon vågade sova hemma hos modern och att det inte var någon fara att bo där så länge modern fanns hemma men att hon alltid låste om sig när M. kom hem, av rädsla för honom. S. berättade att hon var rädd för M. efter en händelse på Gotland, då hon trodde att han skulle misshandla henne svårt. Som förklaring till M:s och Y:s hotelser att de skulle döda henne angav hon att hon var för svensk. Hon bedömde S. som uppriven med anledning av vad som hänt under kvällen men i övrigt lugn och sansad. S. visade inga tecken på att vara alkoholpåverkad.

B.S: Under den tid som S. bodde hos dem på Gotland sade hon aldrig att hon kände sig hotad av M. och Y. Däremot har S. uppgett att hon känt sig hotad av manliga släktingar, utan att nämna några namn. Enligt vad S. berättat för henne vid ett telefonsamtal från Visby, dit hon rest en dag i november för att hälsa på en kamrat, hade hon träffat M. som bråkat med henne och kallat henne hora. Vid det tillfället skulle M. enligt S. ha sagt att han skulle ha slagit ihjäl S. om inte fadern sagt åt honom att låta bli.

V.O: Hon lärde känna Y. i början av november 1996. M. och S. kände hon inte närmare, men visste vilka de var. Vid ett besök i Umeå sade Y. att han inte kunde vara kompis med M. därför att denne inte klarade av att döda S. Y. sade också att han fått höra att S. blivit en "hora" och att det var känt i Skellefteå. Vid ett annat tillfälle påstod Y. att alla farbröder i släkten tyckte illa om M. för att han inte dödade S. När hon den 6 december var tillsammans med Y. och M. utanför Universum verkade de vara kompisar. På lördagen var det meningen att hon skulle gå på discodansen på Äpplet tillsammans med bl.a. Y. och M. Eftersom Y. saknade legitimation kom han inte in. Under kvällen blev det bråk mellan henne och Y. och Y. fick ett vredesutbrott. De försonades sedan. Senare när de stod på Vasaplan, ville Y. först inte att hon skulle åka hem. Så ändrade han sig och "skickade" hem henne efter att ha tagit hennes bostadsnyckel. Hon ville att Y. skulle följa med men han sade att han skulle söka efter S. De skildes åt vid 01-tiden utan att ha varit inne på Äpplet. På natten var hon orolig för att det skulle hända S. något allvarligt. Anledningen till hennes oro var Y:s vredesutbrott på kvällen. Därför ringde hon till en kompis på natten. Till henne sade hon "tänk om han dödar henne". Hon trodde dock aldrig på allvar att Y. tänkte döda S. utan befarade att han skulle slå henne. Vid 06-tiden på söndagsmorgonen kom Y. hem till henne. Han skrattade och sade att han tyckte att S. var feg för att hon åkt polisbil hem. Y. sade också att S. blivit "rädd för dom".

P.L: Hon har känt Y. sedan valborgsmässoafton 1996 och var hans flickvän innan V.O. blev det. Hon blev bekant med M. och S. före sommaren 1996. Som hon uppfattade det stod de varandra nära. M. var aldrig sig själv när han var tillsammans med Y. Hon har inte själv hört M. och Y. tala om att döda S. Vid ett tillfälle - som hon minns det i början av december - när hon och M. var på besök hemma hos en kamrat sade kamratens mamma till M. att hon hört att han hade en vacker syster. M. svarade att hon var ful och att hon skulle dö.

M.F: Fredagen den 6 december åkte han buss från Skellefteå till Umeå tillsammans med Y. och A.J. Under kvällen var han tillsammans med Y. och M. Y. och M. sade att de var ovänner men ville bli vänner. Anledningen till att de var ovänner var att Sara stuckit till Stockholm och gjort andra saker som de ogillade. Y. och M. talade inte om att S. skulle dö, bara att de skulle snacka med henne.

Med anledning av att M.F. (Manne) vid tingsrätten bestämt förnekade att han sagt att han under fredagen och lördagen hört Y. uttala hotelser, riktade mot S. åberopade åklagaren vad denne uppgett enligt utskrift av ett polisförhör den 9 januari 1997.

"Om vad som händer under fredagskvällen säger M. är endast det att han hör hur Y. säger till M. 'om du inte hjälper mig att döda S. så ska du få stryk'. På fråga vem denna S. är så säger M. att detta är M.A".

"Vid 22-tiden den 7 december 1996 åkte M. A.J. Y. M. T.A. och V.O. till restaurang Äpplet. I kön in till restaurangen träffade M. S. men de pratade inte med varandra. Något senare under tiden de befann sig inne i lokalerna och vid serveringsborden ser M. att Y. går fram till S. och han hör också hur Y säger 'du kommer att dö om du fortsätter så här'. Det Y. skulle ha menat enligt M:s tolkning var att S. skulle få stryk, men han tror inte att hotet skulle vara så allvarligt som det lät. Ingen reaktion kom från S.".

Tingsrätten gjorde följande bedömning beträffande åtalet för olaga hot

Mot M:s förnekande kan det inte anses bevisat med tillräcklig grad av säkerhet att han under hösten 1996 före S:s återkomst till Umeå den 30 november hotat att döda S. Åtalet i den delen kan följaktligen inte vinna bifall.

Genom den muntliga bevisningen åklagaren förebringat finner tingsrätten styrkt att såväl M. som Y. efter S:s återkomst den 30 november framfört allvarligt menade hotelser att döda S. vilka hotelser kommit till S:s kännedom senast under kvällen och natten mot den 8 december och varit ägnade att framkalla men även framkallat allvarlig fruktan hos henne för sin egen säkerhet till person. M. och Y. skall därför dömas till ansvar för olaga hot enligt åtalet. Brotten är av så allvarlig karaktär att de bör bedömas som grova.

Åtalet för mord

Av utredningen framgick följande. M. besökte socialtjänsten i Umeå fredagen den 13 december. Det bestämdes då att han skulle bo på hotell i tre nätter. Socialtjänsten ordnade rum på ett hotell i centrala Umeå. Den 14 december åkte Y. buss från Skellefteå till Umeå, dit han anlände vid 16-tiden. I sitt sällskap hade han S.P. S.P. följde med Y. hem till V.O. som bor på Ersbodaområdet. Dit kom även M. i sällskap med ytterligare en kamrat. Alla fem besökte en pizzeria i Ersboda. Senare på kvällen åkte M. Y. och S.P. buss till Umeå centrum. På restaurang Äpplet pågick den kvällen en irakisk fest. M, Y. och S.P. gick in på Äpplet. Där fanns även S. liksom bl.a. P.L. och E.S. Efter festens slut tog S. nattbussen från Vasaplan till Ersboda med ordinarie avgång kl 02.20. Med samma buss åkte även M. Y. och S.P. samt J.H. Alla fem steg av vid hållplatsen på Snipgränd, korsade Snipgränd och gick in mellan husen i kvarteret Snipan. - Tidigt på morgonen den 15 december åkte M. Y. och S.P. buss från busstationen i Umeå till Skellefteå. Samma dag kl 18.30 kom M. och Y. in på polisstationen i Skellefteå och anmälde att de varit inblandade i en händelse i Ersboda i Umeå under natten som lett till en persons död. Vid förhör med dem framkom det att personen var S. Med ledning av de uppgifter som M. och Y. lämnade beordrades en polispatrull med hund till industriområdet mellan Gräddvägen och länsväg 364. Efter en stunds letande påträffades S:s döda kropp under snön vid gaveln till en lagerlokal.

Vid tingsrätten hördes H.R. sakkunnige underläkaren Mats Ö, kriminalteknikern C.S. G.E. K.B. V.O. P.L. E.S. S.P. och J.H. Därutöver åberopades protokoll över brottsplatsundersökning, skisser över området samt fotografier. Slutligen åberopades protokoll och utlåtande över utvidgad rättsmedicinsk obduktion och den mikroskopiska undersökningen av de organbitar som tillvaratogs vid obduktionen samt protokoll över utlåtanden över rättsmedicinsk undersökning av M. och Y.

M: Efter helgen den 7-8 december förbjöds han av modern att bo hemma. Anledningen till det var att han skojade med småsyskonen och satte upp dem mot henne. Modern tog också av honom hans lägenhetsnyckel. Med hjälp av en reservnyckel som hängde utomhus kunde han ta sig in i huset, vilket han också gjorde flera gånger, bl.a. för att byta kläder. Inte heller under veckan mellan den 8 och 14 december hotade han att döda S. - När han kom till Äpplet den 14 december tillsammans med Y. och S.P. var han ganska full på grund av folköl som han samma kväll snattat i en affär i Ersboda. Mesta tiden inne på Äpplet satt han vid ett bord tillsammans med Y. S.P. P.L. och några till. Han har inget minne av att S. kom fram till bordet. Han pratade mycket med Y. men inte om S. Efter festens slut gick han omkring på sta´n med Y. ett tag. Om S.P. var med då kommer han inte ihåg. Därefter tog de nattbussen till Ersboda. Varför han åkte till Ersboda vet han inte. Y. trodde att han skulle få sova hos sin tjej och M. hängde bara med. När de klev på bussen satt S. redan i den. Han och Y. steg av bussen ute på Ersboda och gick efter S. in bland husen. De gick 10-15 meter efter S. Ingen av dem sprang. Han minns inte om det fanns någon annan i närheten. Han ropade på S. två gånger på arabiska. Även Y. ropade på S. på arabiska. S. vände sig om en gång och frågade vad de ville, men fortsatte att gå. Om han eller Y. svarade minns han inte. S. stannade därefter frivilligt och de började att prata med varandra på arabiska. S. skrek inte och verkade inte rädd. Y. frågade S. om ett foto som hon skulle ha bränt. S. var otrevlig och de började gräla på arabiska. S. spottade mot Y. Om det träffade såg han inte. M. blev arg och undrade vad hon höll på med. Då gav hon honom en örfil. S. ramlade omkull och blev liggande på marken. Det är möjligt att det berodde på att Y. tagit ett grepp om henne. Även Y. föll omkull. S. och Y. slogs på marken. M. tappade behärskningen och sparkade till S. i bröstet. Y. kom i överläge. S. skrek och Y. försökte tysta henne genom att hålla handen för munnen på henne. Då bet S. Y. i handen. S:s skrik gjorde M rädd och orolig. Han tog av sig livremmen, kanske för att slå S. Han har inget minne av hur det gick till att göra snaran, eller när den gjordes, inte heller hur livremmen hamnade runt halsen på S. Däremot kommer han ihåg att han stod på knä på marken och att han och Y. hjälptes åt att dra åt livremmen om S:s hals. Hon låg då på rygg. S. gjorde motstånd. De drog tillsammans i skärpet tills hon låg stilla. Han och Y. hade inte talat om att strypa S. och det var inte hans mening att döda henne, bara att få tyst på henne. När S. blivit liggande stilla tyckte han att det "lät" från henne och försökte lossa snaran men det gick inte. Därefter ömsom bar och släpade de S. till den plats där hon hittades. Från det att bråket började tills de gömt S. gick det uppskattningsvis 20-30 minuter.

Y: Han kom till festen på Äpplet den 14 december tillsammans med M. och S.P. vid 21.30-tiden. Innan hade M. druckit flera burkar öl som de köpt i en affär vid pizzerian i Ersboda. I baren på Äpplet köpte Y. två starköl. Han drack den ena och M. och S.P. delade på den andra. Under kvällen drack han även cider och alkoläsk. Inte förrän han såg S. inne på Äpplet fick han klart för sig att hon inte åkt tillbaka till Gotland utan var kvar i Umeå. Han talade inte med S. på hela kvällen och brydde sig inte om henne när hon vid ett tillfälle kom fram till det bord, där han satt med M. S.P. och andra. Under kvällen pratade han med E.S. men det var aldrig tal om att han ville köpa en kniv av denne. När han lämnade Äpplet med M. och S.P. var klockan omkring ett. De gick till hamburgerrestaurangerna Frasses och Max innan de vid 02.30-tiden återvände till Vasaplan för att ta nattbussen till Ersboda för att besöka V.O. några timmar. Både han och M. var berusade. Han har lätt för att bli arg när han är alkoholpåverkad. Bussen - en dragspelsbuss - var nästan fullsatt. Först när de stigit på bussen upptäckte han att S. satt i dragspelsdelen . Han, M. och S.P. steg av vid samma hållplats som S. Anledningen till det var att M. skulle gå hem till moderns bostad och hämta kläder. Ytterligare 4-5 personer steg av vid den hållplatsen. Han, M. och S.P. gick tillsammans en bit efter S. Mellan dem gick en okänd kille. De pratade svenska eftersom S.P. var med men M. och han kan ha talat arabiska sinsemellan. Han ropade flera gånger på S. Anledningen till det var att han under kvällen fått höra att S. bränt ett fotografi av honom och han ville veta anledningen till det. Han ville också säga till S. att hon skulle sluta att prata skit om honom med andra. Tre månader tidigare, när han var ihop med P.L. hade han fått höra att S. talade illa om honom och sedan dess hatade han S. Sara fortsatte att gå. När hon till slut stannade och skrek "vad är det" hade killen, som gått mellan dem, vikit av åt höger och försvunnit in mellan husen. Y. försökte lugna ned henne men hon "tjafsade" och ville inte prata med honom. Så spottade S. på honom. Då sade han till S.P. att gå därifrån, vilket S.P. gjorde. S. slog till M. och knuffade till Y. Han tog tag i S. och de började att slåss. Han gav S. minst två knytnävsslag i ansiktet. När S. försökte slita honom i håret och ta av honom mössan knuffade han omkull henne så att hon hamnade på rygg i snön. Även han föll omkull. S. skrek högt. Han blev panikslagen och visste inte vad han skulle göra. Han försökte hindra S. från att skrika genom att lägga handen över hennes mun samtidigt som han stod på knä över henne och höll henne nedtryckt genom att pressa sitt ena knä mot hennes ena axel/bröst. S. bet honom så hårt i handen att han måste ta bort den. M. sparkade till S. S. skrek igen. M. måste ha tagit av sig livremmen. När han fick syn på den stod M. på knä bredvid honom och S. Y tog livremmen. Det bara ringde i öronen på honom av S:s skrik och han "fattade inte vad som hände". Med ena knät alltjämt pressat mot S:s axel lyckades han få in slutändan av livremmen under S:s hals. Remmen var då dragen en gång genom spännet. För att få tyst på S. gjorde han snaran genom att dra remmen ytterligare en gång genom spännet. S. lyckades vrida sig loss från hans knä men han kunde trycka fast henne igen mot marken med knät. För att få tyst på S. drog han och M. tillsammans åt snaran om S:s hals. När hon fortsatte att kämpa emot och försöka ta sig lös drog de åt snaran allt hårdare tills hon låg stilla och livlös. Han och M. hjälptes åt att bära bort S. När de behövde vila lade de ned henne på marken. Det verkade komma ljud från S. M. försökte då lossa på snaran men det gick inte. Under vägen till platsen där de gömde S. drog Y. henne i livremmen några meter. Sedan de dolt kroppen med snö gick de tillbaka till hållplatsen där de gått av bussen. S.P. satt och väntade på dem. - Han hade inte kommit överens med eller talat med M. om att döda S. Ingen av dem hade någon orsak att göra det. Han tror inte att han sagt till någon av kamraterna att S. skulle dö den kvällen. Om han gjort det har han bara velat uttrycka att han tyckte illa om S. därför att hon bränt hans fotografi och pratat skit om honom.

I utlåtande över obduktionen av S. och vid de rättskemiska och mikroskopiska undersökningarna avgav de undersökande läkarna A.M. och Mats Ö. följande utlåtande:

att den döda kroppen efter M.A. har företett tecken till dels trubbigt våld mot huvudet med hudskador och slemhinneskador mot halsen med en bandformad hudskada, brott på tungbenet och struphuvudet samt en ytlig blödning i sköldkörteln, mot bålen med underhudsblödning och blödningar mellan revbenen, dels punktformade blödningar i ögonens bindehinnor, i ansiktet, i svalget och i luftstrupen,

dels äldre hudskada, hudskador som sannolikt uppkommit efter döden, ett stämpelmärke och siffror skrivna i den vänstra handflatan, dels förekomst av skummande, blodfärgat slem i munnen och tecken till s.k. lungödem;

att vid den rättskemiska undersökningen har inte påvisats etanol i lårblod eller i ögonvätska och inte heller läkemedel, cannabis, opiater, kokain eller amfetaminer i lårblod;

att fynden och omständigheterna starkt talar för att döden har orsakats av strypning,

att de genom trubbigt våld uppkomna skadorna väl kan ha uppkommit till följd av handgemäng;

att fynden är helt förenliga med att döden har orsakats av annan person.

M.Ö: Den stora mängden punktformade blödningar runt ögonen och den rikliga förekomsten av blödningar runt struphuvudet är tecken på att det är fråga om kvävningsdöd. Detsamma gäller stasblödningarna i lungorna som orsakas av blodbrist i hjärnan. Blödningarna i kringliggande vävnader tyder på att brottet på tungbenets högra led liksom brottet på struphuvudet uppstått medan S. ännu var vid liv. Det är mycket ovanligt med brott på struphuvudet. För det krävs sannolikt att struphuvudet utsätts för så stort tryck rakt framifrån att det pressas mot ryggraden. När struphuvudet går av blir effekten troligen en oerhörd smärta om inte vederbörande redan är medvetslös. Brottet på struphuvudet kan knappast förklaras av att S. kastat sig fram och tillbaka när hon låg på marken och han har svårt att tänkta sig att den skadan orsakats genom trubbigt våld. Det ligger mycket närmare till hands att tro att struphuvudet bröts genom att skärpet drogs åt. När brottet skedde var S. ännu vid liv. Han är övertygad om att S. dött genom kvävning. Blödningarna på S:s bål kan ha uppkommit genom sparkar.

Vid förhöret med C.S. företedde denne inför tingsrätten den till en snara formade livremmen och demonstrerade hur knuten anbringats. Han uppgav att knuten enligt hans uppfattning inte kunnat göras med en hand.

H.R: Med anledning av samtalet med S. om händelserna under lördagskvällen och natten mot den 8 december talade hon med M. dagen efter. Hon frågade om han och Y. planerat att mörda S. M. svarade att han skulle döda S. för att alla sade att hon var en hora och för att hon levde som svenskar och låg med svenska pojkar. När H.R. sade att M. låg med svenska flickor påstod M. att det var en helt annan sak. M. sade att han skulle strypa S. med en kätting. Hon vädjade till M. att inte göra S. illa och försökte tala med M. om vad som skulle hända honom om han dödade S. M. sade då att polisen inte kunde göra något och att han inte skulle straffas eftersom han inte var 18 år. H.R. kände stor rädsla för S:s skull eftersom hon fruktade att M. menade vad han sade om att döda S. Därför tog hon av honom nyckeln till bostaden och tog in den reservnyckel som hon haft hängande ute. M. besökte bostaden flera gånger för att hämta kläder och saker men bara på dagtid. Av rädsla för vad som skulle kunna hända stannade S. vid flera tillfällen på H.R:s arbetsplats tills H.R. jobbat klart. Hon kontaktade även socialtjänsten och det bestämdes att S. skulle resa tillbaka till Gotland redan den 13 december. S. vägrade dock att gå med på det och ville fira jul med H.R. och småsyskonen i Umeå. Sedan S. ringt till G.E. och gråtit gick hon till slut med på att S. stannade kvar. Eftersom hon trodde att M. inte skulle döda S. om inte Y. var med ringde H.R. till en av barnens farbröder i Skellefteå för att han skulle förbjuda Y. att komma till Umeå. Hon vågade inte uppge den verkliga orsaken till det utan sade att det var skadligt för Y. att umgås med M. på grund av att M. var kriminell. Hon ville inte låta S. gå ensam på den irakiska festen på Äpplet den 14 december eftersom hon var rädd att något skulle hända S. där. Själv kunde hon inte gå, vilket var meningen från början, därför att hon saknade barnvakt. S. sade att Y. inte skulle vara med och att eftersom Y. inte var med kunde M. inte göra något mot henne. På lördagen, innan S. gått till festen, ringde M. hem till H.R. och bad henne att inte komma till Äpplet. Om hon gjorde det hotade han med att ställa till problem. M. ringde sedan flera gånger under kvällen och sade att hon inte fick komma dit. M. verkade inte vara alkoholpåverkad när han ringde. Eftersom M. fortsatte att ringa drog H.R. ur telefonjacket. - På särskild fråga av åklagaren, om uppgifterna i utskriften av polisförhöret med henne den 19 december 1996 att fadern sagt till M. att S. skulle leva enligt deras seder och inte som en svensk flicka och att M. hade i uppdrag att kontrollera S:s klädsel, om hon var ute och dansade och hur hon uppträdde bland sina kompisar, har H.R. uppgett att dessa uppgifter är riktiga.

G.E: Den 10 december talade hon per telefon med H.R. med anledning av att hon fått höra att S. hotats. H.R. berättade då att M. och hans kusin hotat S. på Äpplet bl.a. med en kedja och att S. fått hjälp av polisen. H.R. berättade också att hon hittat en kniv bland M:s tillhörigheter och att hon ringt till en av farbröderna i Skellefteå och talat om kusinens resa till Umeå. G.E. bedömde att det förelåg överhängande risk för att S. skulle bli dödad. Efter kontakt med S:s familjehem bestämdes att S. fortast möjligt skulle resa tillbaka till Gotland. Flygbiljett bokades till den 13 december kl 14.00, vilket S. informerades om samma kväll. Dagen efter besökte S. socialförvaltningen. Hon grät och var förtvivlad över att hon inte fick stanna över jul. G.E. förklarade att hon var rädd för att S. skulle råka illa ut under helgen men S. sade att det inte "var så farligt med M. när kusinerna inte var med". S. ansåg att det inte var någon större risk när brodern var ensam. Sedan S. anklagat H.R. för att inte vilja ha S. hos sig gick H.R. med på att S. fick stanna i Umeå och avsluta PRAO:n. G.E. ansåg att det inte fanns skäl för ett tvångsomhändertagande av S. Mot S:s och H.R:s vilja kunde hon inte hindra att S. stannade. Biljetten bokades om till den 20 december.

V.O: När Y. och hon var tillsammans hemma hos henne den 14 december sade Y. att han och M. inte kunde vara kompisar förrän S. var död. Hon kände till att Y:s släkt inte godtog M. Anledningen till det kan ha varit att M. begick brott. Innan Y. lämnade henne på kvällen för att tillsammans med M. och S.P. åka till M:s hotellrum ville Y. ha V.O:s lägenhetsnyckel men hon lämnade inte ifrån sig den. Y. ville inte säga säkert om han skulle komma tillbaka till henne efter festen på Äpplet. Han sade att "det beror på om vi hittar igen S. ikväll". Y. gick från hennes bostad vid 21.30-tiden. Då var varken Y. eller M. alkoholpåverkade. Det var aldrig tal om att Y, M. eller S.P. skulle bo hemma hos henne helgen den 14-15 december. Föräldrarna skulle ha kastat ut Y. direkt efter vad som hänt helgen innan. V.O. besökte inte festen på Äpplet. På söndag eftermiddag ringde Y. till henne. Eftersom hon hört att S. var försvunnen frågade hon Y. om han visste var S. fanns. Y. svarade att han inte visste det. Det var ett kort samtal. Efter en stund ringde Y. på nytt till henne och sade att "du får absolut inte tro att det var meningen för det var det inte". Y. sade inte heller då något om S. V. fick på måndagen reda på vad som hänt när hon kom till skolan.

P.L: Hon kom till den irakiska festen på Äpplet vid 23-tiden. Inne på Äpplet träffade hon Y. och M. Vad hon såg drack M. ingen alkohol. Hon har aldrig sett M. alkoholpåverkad och han uppträdde inte som om han var påverkad. Hon såg att Y. köpte två öl. Under kvällen satt P.L. vid samma bord som Y. och M. närmast till höger om Y. Bordet stod en bit från dansgolvet och musiken. Y. och M. satt mest och viskade med varandra. Y. höll "koll" på S. hela kvällen. Det märktes tydligt. Han verkade upprörd och "konstig i humöret". När S. vid ett tillfälle gick förbi deras bord med E.S. hörde P. Y. säga "om jag inte dödar S. i kväll så svär jag att döda mej själv". S. sprang runt och "busade" med E.S. Det syntes tydligt att de hade kul. Y. pekade mot dansgolvet samtidigt som han pratade med M. Som P.L. uppfattade det var det S. som Y. pekade på.

E.S: På kvällen den 14 december träffade han Y. och M. på Äpplet. Vid 23-tiden satt han kortvarigt vid samma bord som Y. och M. E.S. var berusad då. Y. och M. satt tillsammans och viskade med varandra. En av dem - vem minns han inte - frågade om han hade en kniv att sälja. Den som frågade bjöd 100 kr för kniven. Det var inget tal om vad kniven skulle användas till. Han hade ingen kniv att sälja. Första gången han förhördes av polis ville han inte berätta om kniven. Efter festens slut pratade S. med honom om att hon skulle åka buss hem. Hon bad honom att åka med henne i bussen till Ersboda. Han tänkte göra det och lånade 20 kr av Y. till bussbiljetten. Han ändrade sig dock och åkte bil hem, när han blev erbjuden skjuts.

J.H: När han steg av nattbussen till Ersboda vid hållplatsen vid Snipgränd natten mot den 15 december för att gå till sin bostad steg även en tjej och några killar av. De gick åt samma håll, tjejen först, han ett stycke bakom och killarna efter honom. Trots att han gick ganska fort hann han inte upp tjejen. Killarna bakom ropade på tjejen på ett främmande språk. Hur många de var vet han inte eftersom han aldrig vände sig om. Vid ett hus stannade tjejen till, vände sig om och sade något till killarna. Sedan fortsatte hon rakt fram in på gården mellan två hus och vek sedan av åt vänster. Själv gick han till höger och fortsatte mot bortre slingan av Snipgränd. Efter en liten stund hörde han ett skrik från det håll han kommit. Sedan var det alldeles tyst. Efter mindre än fem minuter var han hemma.

S.P: Han åkte buss med Y. från Skellefteå för att gå på den irakiska festen på Äpplet. Någon gång mellan kl 20 och kl 22 kom han till Äpplet med Y. och M. Innan de åkte från Ersboda till Äpplet drack de folköl. Han drack bara lite öl. Inne på Äpplet satt de vid samma bord nästan hela tiden. Y. och M. pratade mest arabiska med varandra. Y. verkade upprörd. Han såg S. vid ett tillfälle när hon gick förbi bordet. Om Y. eller M. reagerade på det vet han inte. Efter festens slut gick de runt på sta´n ett tag och besökte Max-restaurangen. Under promenaden på sta´n blev det bestämt att det skulle åka buss till Ersboda. Vad de skulle göra där sades inte. Han tror att det var så att Y. och han skulle sova över hos någon som M. kände. När de kom in i bussen satt S. redan där. Han satte sig med Y. och M. längst bak. Y. och M. pratade arabiska med varandra på bussen. När de gick från busshållplatsen in mellan husen gick S. före dem. Pojkarna gick först i bredd men S.P. blev snart efter. Y. eller M. ropade flera gånger på S. tills hon vände sig om och sade något. De pratade arabiska så S.P. förstod inte vad som sades. S. fortsatte att gå. Han fick inte det intrycket att S. flydde. När de kom runt hörnet av ett hus stannade S. upp. Det kan ha berott på att Y. eller M. ropade på henne en gång till. Alla tre gick fram till S. Y. och M. började diskutera med S. på arabiska. Det framgick av S:s gester att hon ilsknade till. Efter en stund spottade S. på M. och gav Y. en örfil. Då vände sig Y. mot honom, som stod 2-3 meter bakom, och sade till honom att gå därifrån. Han frågade varför men fick inget svar. Y. upprepade då att han skulle gå. Han tänkte att Y. och M. skulle göra något mot S. Han hade respekt för Y och M. och förväntade sig att Y. skulle slå honom. Därför tyckte han att det var bäst att undvika bråk och lyda order. De hade då uppehållit sig på samma plats i 5-10 minuter. Under den tiden hade ingen skrikit. När han gick stod alla tre upp. På vägen därifrån slog han på sin freestyle-apparat. Han gick tillbaka till busshållplatsen och väntade där på vad som skulle hända. Efter ungefär en timme dök Y. och M. upp. De pratade arabiska och var ganska upprörda. Han frågade inte vad som hänt. Eftersom det var en familjeangelägenhet ville ha inte lägga sig i. De gick tillsammans in till sta´n och väntade där på första bussen till Skellefteå, som gick kl 08.15.

Med anledning av S.P:s uppgift att ha suttit i busskuren och väntat på Y. och M. i ungefär en timme uppgav åklagaren att temperaturen vid Umeå flygplats den 15 december var -11,6 grader kl 01.00 och -9,1 grader kl 04.00.

Tingsrätten gjorde följande bedömning beträffande åtalet för mord

Genom M:s och Y:s egna uppgifter sammanställda med uppgifterna i protokollet över brottsplatsundersökningen, protokollen över obduktionen och de rättsmedicinska undersökningarna med tillhörande utlåtanden samt Mats Ö:s utsaga får det anses utrett att M. och Y. efter ett handgemäng med S. under vilket S. fallit omkull och blivit liggande försvarslös på rygg med Y över sig, gemensamt berövat S. livet genom att på en gångväg vid Snipgränd strypa henne med en livrem, som formats till en snara på det sätt som beskrivits i undersökningsprotokollet och som framgår av åberopat fotografi.

M. och Y. har uppgett att det inte varit deras avsikt att döda S. De har beskrivit skeendet som ledde till S:s död som ett vanligt gräl som ledde till handgemäng under vilket de råkade döda S. Redan den omständigheten att de - uppenbarligen gemensamt - iordningställt en mycket effektiv strypsnara talar för att avsikten var att döda S. Mats Ö. har vid förhöret i tingsrätten angett att det behövdes stor kraft för att åstadkomma brottet på struphuvudet och att S. måste ha varit vid liv när det brottet skedde. Snaran om S:s hals måste således ha dragits åt med stor kraft, en omständighet som också tyder på uppsåt att döda, inte bara hindra S. från att skrika såsom M. och Y. påstått. Även vad som i övrigt kommit fram genom M:s och Y:s egna uppgifter och vittnesförhören med S.P. och J.H. om händelseförloppet sedan S. stigit av bussen pekar i samma riktning. Sammantagna är omständigheterna sådana att det får anses ställt utom rimligt tvivel att det varit både M:s och Y:s avsikt när de drog åt snaran om S:s hals att döda henne.

Av Y:s egen berättelse, som inte motsägs av annan utredning, framgår att det var han som lade livremmen om halsen på S. och drog änden en andra gång genom spännet, så att snaran bildades, och även i övrigt varit den mest aktive på brottsplatsen. Det råder emellertid ingen som helst tvekan om att M. medverkat till gärningen i sådan mån att även han skall dömas som gärningsman.

Både M. och Y. har förnekat att de i förväg kommit överens om att ta livet av S. Deras uppgifter att de inte uttalat hot om att döda S. och att de av en tillfällighet råkat åka med samma buss som S. till Ersboda förtjänar inte tilltro. Redan helgen före har de, såsom tingsrätten redovisat i åtalspunkten 1, hotat med att döda S. Genom främst H.R:s och G.E:s berättelser har det kommit fram att hotbilden därefter förstärkts och av i vart fall G.E. bedömts som så allvarlig att hon föranstaltat om att S. skulle lämna Umeå redan den 13 december. H.R:s uppgifter och vittnesutsagorna om vad som förekommit före och under den irakiska festen på Äpplet den 14 december talar starkt för att M. och Y. då beslutat att döda S. så snart tillfälle gavs. Det får på grund av det anförda anses uteslutet att M. och Y. berövat S. livet i hastigt mod. Utredningen i målet ger otvetydigt vid handen att den verkliga orsaken till att S. bragts om livet var att hon en längre tid misshagat M. och Y. men sannolikt även andra manliga anhöriga genom att bryta mot det kulturella mönster hon förväntades följa och vilja leva ett vanligt tonårsliv som andra flickor i Sverige. Det föreligger, såvitt utredningen visar, inga sådan omständigheter som föranleder att M:s och Y:s brott såsom mindre grovt skall bedömas som dråp. De skall därför dömas för mord.

Påföljdsfrågorna

M. förekommer inte i kriminalregistret. Han dömdes genom en dom av denna tingsrätt den 24 juli 1996 för bl.a. misshandel. Rätten beslutade att överlämna åt socialnämnden i Umeå kommun att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Av personutredningen framgår att han redan som 13-åring greps för brott och att han därefter fortsatt att begå brott.

Med anledning av att M. misstänktes för att ha berövat S. livet beslutade Socialnämnden i Umeå kommun den 16 december 1996 att omedelbart omhänderta honom med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Dagen därefter överfördes M. till Fagared, där han sedan dess vistats på den låsta avdelningen, Granliden. Fagared är ett särskilt ungdomshem - vanligen kallat § 12-hem - med Statens institutionsstyrelse SiS som huvudman.

M. genomgick rättspsykiatrisk undersökning vid rättspsykiatriska avdelningen i Göteborg. I utlåtande över undersökningen redovisas de slutsatserna att M. inte begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen inte lider av en allvarlig psykisk störning samt att det ej finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § brottsbalken.

I utlåtande över den rättspsykiatriska undersökningen anförde undersökningsläkaren A.M. bl.a. följande. Man kan konstatera att M. under flera år haft uttalade beteendestörningar. Vid utredningen har framkommit avvikande personlighetsdrag av antisocial och narcissistisk karaktär samt en generell social omognad. Dessa inbegriper ett mönster av beteenden som innefattar kränkning av andras grundläggande rättigheter och av grundläggande sociala normer och regler. Han har också en brist på empati och en dålig förmåga att förstå andras känslor och behov och han visar brist på ångerkänslor. Det har också framkommit en lättväckt aggressivitet, en impulsivitet och en oförmåga till långsiktig planering. Dessutom har M. en misstänkt funktionell hjärnskada. Det kan bidraga till att han har en sänkt alkoholtolerans och att han i alkoholpåverkat tillstånd tappar omdömet och kontrollen över sig själv. M:s beteende sammanfattas i diagnosen svår uppförandestörning. Om han varit äldre än 18 år gammal skulle denna störning ha rubricerats som en personlighetsstörning. Uppförandestörningen ger en bakgrund till de aktuella brottsliga gärningar. Den skall dock inte betecknas som en allvarlig psykisk störning i lagens mening och därmed inte medföra rättslig särbehandling. Inte heller har det framkommit sjukdomstecken tydande på en psykossjukdom, allvarlig depressionssjukdom eller eljest psykiska symtom som skulle tala för att en allvarlig psykisk störning förelegat. På grund av sina personlighetsavvikelser kommer M. att behöva ett mycket långvarigt psykosocialt stöd och behandling. Annars är risken stor att störningarna kvarstår under lång tid. Eftersom det ej finns medicinska förutsättningar att överlämna M. till rättspsykiatrisk vård måste behandlingsbehovet tillgodoses på annat vis. Vid bedömningen av straffvärdet bör man vid sidan av M:s ungdom beakta hans nedsatta förmåga att kontrollera sitt handlande på grund av de personlighetsmässiga avvikelserna.

På uppdrag av socialvården i Umeå gjordes en utredning vid Fagareds ungdomshem angående M:s förhållanden för bedömning av fortsatta åtgärder inom socialtjänsten. I utlåtande över utredningen angavs bl.a. följande. M:s kaotiska sociala situation, psykiska skörhet och utagerande beteende som manifesterats genom att han dödat sin egen syster, gör att han får anses vara i behov av långvarig vård på sluten enhet vid ett § 12-hem. M:s problematik gör att enheten bör ha resurser att ta emot särskilt vårdkrävande elever och ha en mindre elevgrupp, där M:s individuella behov kan tillgodoses.

Y. förekommer inte i kriminalregistret och såvitt känt har han inte gjort sig skyldig till brott tidigare.

Med anledning av nu aktuella brott beslutade socialnämnden i Skellefteå kommun den 16 december att omedelbart omhänderta Y med stöd av 6 § LVU. Den 18 december överfördes Y. till Klockbacka. Den 7 januari 1997 förflyttades han till Bärby ungdomshem, där han vistats sedan dess. Bärby är ett s.k. § 12-hem med SiS som huvudman.

Y. genomgick rättspsykiatrisk undersökning vid rättspsykiatriska avdelningen i Uppsala. I det rättspsykiatriska utlåtandet har den bedömningen gjorts att Y. inte begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han inte lider av en allvarlig psykisk störning, varför det ej finns förutsättningar för rättspsykiatrisk vård.

I utlåtande över den rättspsykiatriska undersökningen anförde undersökningsläkaren K.E. bl.a. följande. Y. förnekar att han använt narkotika eller anabola steroider. Däremot har han använt en hel del alkohol, varje helg på senare tid har han druckit ca 35 cl starksprit och kanske 12 burkar folköl varje lördag. Han menar själv att han inte tål alkohol, om han är påverkad tar han färg av omgivningen och om han blir provocerad blir han mycket "sned". Han har kort stubin, vet detta och säger sig därför försöka undvika bråk. Y. medverkar väl vid undersökningen och svarar relativt oförbehållsamt på frågor utan att säga så mycket spontant och utan att egentligen vara hjälpsökande eller krävande inför oss. I sitt allmänna uppträdande avviker han inte från en vanlig 17-åring mer än vad som betingas av den aktuella situationen. Den formella kontakten är fullgod men den emotionella sämre utan att på något sätt misstänkas vara patologisk. Stämningsläget är genomgående lätt sänkt men inte utöver vad som betingas av situationen. Tankeförloppet och tankeinnehållet är helt utan anmärkning. Några tecken på psykotiskt störd verklighetsuppfattning föreligger över huvud taget inte. I undersökningssituationen uppvisar han inte mycket av aggressivitet men anamnestiskt medger han att han har kort stubin och svårt att behärska sin vrede när han blir provocerad vilket framför allt sker när hans självkänsla hotas, när han inte möts med respekt. Vid psykologundersökning framkommer sammanfattningsvis att Y är normalbegåvad och ytligt sett normalfungerande. Psykologen betonar den bristande tilliten till vuxna och behovet av positiva förebilder för att en kriminell identitet inte skall utvecklas. Y. uppfyller kriterierna för alkoholmissbruk eftersom alkoholbruket lett till en klinisk signifikant funktionsnedsättning som lett till bl.a. skolk och misskötsel i skolan och utagerande, aggressivt beteende. Eftersom Y. inte fyllt 18 år sätter vi inte någon personlighetsstörningsdiagnos. Även om han vore 18 år är det osäkert om han skulle uppfylla kriterierna för en diagnos. Han är inte tillräckligt antisocial för diagnosen antisocial personlighetsstörning. Y. har narcissistiska personlighetsdrag utan att till fullo uppfylla kriterierna. Den rättspsykiatriska bedömningen angående allvarlig psykisk störning eller ej bereder inga svårigheter. Det är helt klart att det inte föreligger en allvarlig psykisk störning, det finns ej ens misstanke om psykos eller psykotiska genombrott, det finns ingen signifikant depression och ingen aktuell självmordsrisk, det finns inte heller psykotiska genombrott eller starkt tvångsmässigt beteende. Däremot är Y. alltjämt i en, på grund av de tidigare separationerna och språk- och kulturbytet, försenad mognadsutveckling med svag jagkänsla och en bristande tillit till vuxenvärlden. Som positiva faktorer finns en god intellektuell utrustning, såvitt känt ett gott stöd av den närmaste kretsen (föräldrar, farmor och syskon) och någon form av grundläggande moraliska normer. Fängelse ter sig, ur individualpreventiv, utvecklingspsykologisk och brottspreventiv synvinkel, otjänligt.

På uppdrag socialnämnden i Skellefteå gjordes en utredning vid Bärby ungdomshem angående Y:s förhållanden för bedömning av fortsatta åtgärder inom socialtjänsten. I en promemoria över utredningen angavs bl.a. följande. Y. behöver i ett längre perspektiv lära sig att fungera tillsammans med andra människor, kunna finnas till under gemensamma förutsättningar och klara de vardagskompromisser alla människor möter i livet. Han måste utifrån en medveten professionell strategi komma tillrätta med sina tankar av utvaldhet och framförallt inte försättas i sådana situationer där hans brott ger honom känslor av förhöjd status. Detta arbete ställer krav på den behandlingsmiljö Y. skall vistas i. Samarbete mellan behandlande myndighet, kommun och anhöriga är en förutsättning för ett bra resultat.

Socialnämnden i Skellefteå kommun redovisade i ett yttrande till tingsrätten nämndens vårdplanering enligt följande. De behov som beskrivits av Bärby ungdomshem kan svårligen tillgodoses inom kriminalvårdens ram. De korrigeringsbehov som Y. har kräver specifik miljö och kunnig personal. Socialnämnden avser att bereda Y. vård på Johannisbergs ungdomshem i Kalix under en period av 1-3 år. Johannisberg har tillgång till sluten avdelning med 6 platser. Överflyttningen från Bärby till Johannisberg är väl förberedd. Personal från Bärby kommer att följa med Y. till Johannisberg och ge honom stöd i inskolningen under ett antal dagar. Johannisberg har förberett inskrivningen av Y. så tillvida att endast tre ungdomar kommer att vistas på avdelningen, förutom Y. Detta sker för att skapa en så bra förutsättning som möjligt för en lugn och stabil inskolning. Till den slutna avdelningen är knuten speciallärare och heltidsanställd psykolog.

Såvitt avsåg påföljderna anförde tingsrätten:

Straffvärdet av det mord M. och Y. begått är mycket högt. Påföljden för en vuxen gärningsman skulle ha varit fängelse på livstid.

Vid tiden för brotten var M. ännu inte 17 år, medan Y. var 17 år och 7 månader. För båda är bestämmelserna i 30 kap 5 § första stycket och 29 kap 7 §brottsbalken tillämpliga. Dessa bestämmelser innebär att gärningsmannens ungdom skall särskilt beaktas vid valet av påföljd och vid straffmätningen, att fängelse på livstid inte får ådömas och att straffet även i övrigt får sättas lägre än vad som är föreskrivet för brottet. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter får den som är under 18 år berövas friheten endast som sista utväg och för kortast lämpliga tid.

Genom de rättspsykiatriska undersökningarna har det klarlagts att det saknas förutsättningar att överlämna M. och Y. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § brottsbalken. Skyddstillsyn kan inte komma i fråga för någon av dem. Valet av påföljd står därför här - liksom i det så kallade Klippanmålet som gällde en 16-årig knivmördare (NJA 1996 s. 509) - mellan å ena sidan ett mycket ingripande men noga reglerat fängelsestraff och å andra sedan en sådan för den unges återanpassning klart lämpligare påföljd, som ett överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt 31 kap 1 § brottsbalken kan utgöra. Såsom Högsta domstolen uttalat i sin dom i Klippanmålet finns det inte någon möjlighet för en allmän domstol att påverka innehållet i och längden av vården inom socialtjänsten och att det därmed är svårt för domstolen i det konkreta fallet bedöma påföljden och göra en avvägning mot andra likvärdiga fall.

Personutredningen ger entydigt vid handen att ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med fortsatt vistelse på låsbar avdelning på ett § 12-hem, såsom förordats för såväl M:s som Y:s del, är den ur individualpreventiv synpunkt klar bästa påföljden för båda. I avsaknad av möjlighet för tingsrätten att tidsbestämma den slutna tvångsvården framstår ett överlämnande dock inte som en tillräckligt ingripande reaktion från samhällets sida på det mord de gjort sig skyldiga till. Sådana synnerliga skäl som avses i 30 kap 5 § första stycket brottsbalken föreligger därför att döma M. och Y. till fängelse. Tingsrätten förutsätter att vid straffverkställigheten pojkarnas behov av vård och behandling tillgodoses i största möjliga utsträckning.

Med hänsyn till tidigare redovisade lagregler och barnkonventionen skall M. och Y. dömas till avsevärt kortare fängelsestraff än minimistraffet för mord, tio år. Med beaktande av att M. vid tiden för gärningarna bara var 16 år och den i det rättspsykiatriska utlåtandet påtalade hjärnskadan bör fängelsestraffet för honom bestämmas till tre år sex månader. Y. som var 17 år och - såsom tingsrätten redovisat i domskälen till åtalspunkten 2 - den mer aktive när Sara berövades livet, bör dömas till fängelse i fyra år. Vid straffmätningen har tingsrätten beaktat att båda varit berövade friheten på grund av tvångsomhändertagandena enligt LVU i drygt tre månader.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten avsevärt skulle skärpa fängelsestraffen för M. och Y.

Även M. och Y. överklagade domen och yrkade, var för sitt vidkommande, att hovrätten skulle ogilla åtalet för olaga hot under åtalspunkt 1 och bedöma gärningen under åtalspunkt 2 som dråp. Oavsett utgången i ansvarsdelen yrkade båda vidare att hovrätten skulle bestämma påföljden till överlämnande till vård inom socialtjänsten eller, i allt fall, sätta ned det av tingsrätten utmätta fängelsestraffet.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten för Övre Norrland (1997-05-26, hovrättspresidenten Anna-Karin Lundin, hovrättsrådet Arne Skoog och tf. hovrättsassessorn Johan Palmgren, referent) fastställde tingsrättens domslut i överklagade delar.

Ansvarsfrågorna

Åtalet för olaga hot

I hovrätten hölls nya förhör med M. och Y. samt med vittnena K.J. H.R. G.E. K.B. A.Å. V.O. P.L. och M.F. De hörda lämnade i allt väsentligt samma uppgifter som redovisats i tingsrättens dom, dock med de tillägg och ändringar som framgår av följande anteckningar från förhören i hovrätten.

Med anledning av de uppgifter som M.F. lämnade i hovrätten åberopade åklagaren även i hovrätten vad denne enligt förhörsprotokoll uppgett vid polisförhör under förundersökningen.

M: Han har inte vid något tillfälle hotat att döda S. Det kan stämma att han tillsammans med ett flertal kamrater befann sig på Vasaplan när Äpplet stängde natten mot den 8 december 1996. Detta var dock inte för att vänta på S. När han och Y pratar ensamma med varandra sker det nästan alltid på arabiska.

Y: När han på fredagskvällen den 6 december såg S. utanför Universum blev han förvånad, eftersom han trodde att hon fortfarande var på Gotland. Anledningen till att han stannade kvar i centrala Umeå natten mot den 8 december när V.O. åkte hem var inte att han skulle leta efter S. Han har heller inte sagt detta till V.O. Eftersom han först i mitten av december fick vetskap om att S. på grund av rädsla åkte polisbil hem från Äpplet, kan han inte redan på morgonen den 8 december ha nämnt detta för V.O.

H.R: Hon hade över huvud taget inte hört något om hotelser från M. och dennes kusiner gentemot S. förrän den 8 december. S. berättade då för henne att en kamrat kvällen före hade sagt att M. och Y. hade uttalat hotelser om att döda henne och att de hade väntat på henne utanför Äpplet med en kedja. H.R. märkte att S. var rädd dagen efter händelsen vid Äpplet. Vid ett tillfälle under veckan sade S. dessutom att hon var rädd för att vara ensam med M. För övrigt uppfattade hon dock att S. kände större rädsla för Y. än för sin bror. H.R. kan ofta själv när hon är irriterad på sina yngre barn, utan att på något sätt mena allvar, använda uttryck som "jag skall döda dig".

V.O: Eftersom Y. ofta använder uttrycket "döda" för att uttrycka ett ogillande, tog hon inte hans hotelser mot S. på allvar. Hennes uppfattning var helt enkelt att han inte tyckte om S. Hon räknar sig fortfarande som Y:s flickvän. Tingsrätten har i domen felaktigt antecknat att hon vid förhöret där uppgett att Y. sagt att alla farbröder i släkten tyckte illa om M. för att han inte dödade S.

K.J: I samband med att hon natten mot den 8 december skjutsade hem S. från Äpplet, tog hon även upp en anmälan från henne mot M. angående olaga hot. Under samtalet i polisbilen sade S. flera gånger att hon var rädd för M. och att denne med hjälp av sina kusiner skulle göra henne något illa. Hon upplevde S:s rädsla som uppriktig.

P.L: I samband med att Äpplet stängde natten mot den 8 december såg hon att S. stod och grät vid utgången. En kamrat gick därför fram till S. som då berättade att hon var rädd.

Hovrättens bedömning

Utredningen i målet får visserligen anses ha givit stöd för M:s och Y:s påståenden om att de och andra i deras vänkrets ofta använder uttryck som "Jag skall döda dig" utan något annan syfte än att uttrycka ett allmänt ogillande. Oavsett detta förhållande föranleder inte vad som förekommit i hovrätten till annan bedömning än den tingsrätten gjort beträffande åtalet för olaga hot. Såsom tingsrätten funnit bör gärningarna bedömas som grova brott.

Åtalet för mord

Åklagaren åberopade i hovrätten samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. Vidare hölls syn på den i målet aktuella livremmen.

I hovrätten hölls nya förhör med M. och Y. den sakkunnige läkaren Mats Ö. samt vittnena H.R. C.S. G.E. K.B. V.O. P.L. E.S. S.P. och J.H. De hörda lämnade i allt väsentligt samma uppgifter som redovisats i tingsrättens dom, dock med de tillägg och ändringar som framgår av följande anteckningar från förhören i hovrätten.

M: Anledningen till att han inte ville att hans mamma skulle komma till festen på Äpplet den 14 december var att han då inte kunde dricka alkohol. Sedan de lämnat Ersboda fram till dess att han gick till festen drack han tre eller fyra burkar folköl. Han drack därefter inget ytterligare. Han har inget minne av att Y. på kvällen skulle ha sagt "om jag inte dödar S. i kväll, svär jag att döda mig själv". Han minns inte heller av vilken anledning som han ropade efter S. när de gick bakom henne på Ersbodaområdet. Han har över huvud taget inte någon minnesbild av att S.P. följde med till Ersboda eller att ytterligare en person, Johan H, skulle ha befunnit sig mellan dem och S. när de gick bakom henne. Bortsett från att han vid tillfället var berusad - han är ovan vid alkohol och blir därför lätt full - kan anledningen till att han nu inte minns händelseförloppet speciellt väl vara att han försökt förtränga det som inträffat. Det var först när de burit och släpat S. en längre sträcka som han tyckte sig höra ljud från henne och därför försökte lossa livremmen.

Y: När de åkte från Ersboda på kvällen den 14 december sade han inte till V.O. att det berodde på huruvida han hittade S. om han skulle komma tillbaka till henne senare på natten. Anledningen till att han, M. och S.P. senare på natten tog bussen till Ersboda var att hälsa på och eventuellt sova hos V.O. Orsaken till att de gick av bussen samtidigt som S. trots att V.O. bor först vid nästa hållplats, var att han under bussfärden kom på att han ville tala med henne om det han ryktesvägen hade hört henne säga om honom. När S. spottade på honom kände han sig kränkt. Eftersom han skämdes inför S.P. bad han denne att gå därifrån. När han sade detta till S.P. uttryckte han sig inte skarpt, utan talade med normalt röstläge. Anledningen till att han vid bråket med S. föll omkull och hamnade ovanpå henne, var att hon knuffade honom så att han halkade på den hala snön. När han första gången såg livremmen i M:s hand befann sig denne bakom honom. Vid anblicken av remmen greps han av en känsla av panik. M. kom därefter fram till S:s huvudända. Y. minns inte om remmen var dragen genom spännet när han tog den från M. Han tror att de sedan gemensamt placerade livremmen runt S:s hals, men han vet inte hur snaran kom till. Anledningen till att de därefter gemensamt drog i remmen var att få tyst på S. och eventuellt att skrämma henne. Han befann sig därvid på höger sida om henne och M. till vänster. Tingsrätten har i domen felaktigt återgett att han där skulle ha uppgett att det var han som lyckades få in ena änden av remmen under S:s hals och att remmen då redan var dragen en gång genom spännet samt att han, för att få tyst på Sara, gjorde snaran genom att dra remmen ytterligare en gång genom spännet.

P.L: Det är ganska vanligt att invandrarungdomar använder uttryck som t.ex. "jag skall döda dig" för att uttrycka ett ogillande. Hon uppfattade dock inte Y:s påstående på den irakiska festen, "om jag inte dödar S. i kväll, svär jag att döda mig själv", som ett sådant vanligt uttryck, utan i stället som allvarligt menat. Sista timmen på äpplet talade M. och Y. oavbrutet om S. Y. var under kvällen på ett mycket ojämnt humör och satt tidvis med händerna i ansiktet och verkade "helt förstörd". Hon har aldrig sett honom på detta vis tidigare. När hon vid 01.00-tiden lämnade Äpplet såg hon M. och Y. utanför entrén.

E.S: Han uppfattade varken M. eller Y. som berusade. Han var visserligen själv ganska full, men han minns ändå väl vad som hände under kvällen. När han satt vid bordet pratade M. och Y. mest svenska med varandra. Han hörde inga hotelser uttalas mot S.

J.H: Strax efter det att han vikt av åt höger på Ersbodaområdet hörde han ett rop eller skrik. Eftersom han inte uppfattade situationen som att någon befann sig i nöd - han uppfattade skriket närmast som ett sådant skrik som den ger i från sig som blir överraskad - fann han ingen anledning att vända och gå tillbaka.

S.P: I samband med festen på Äpplet var Y. och M. på ganska dåligt humör. Han uppfattade att anledningen till det var att de tyckte att det var ett dåligt "disco".

Hovrättens bedömning

M. och Y. har beträffande åtalspunkt 2 endast överklagat tingsrättens dom i fråga om rubriceringen. Genom domen är därigenom klarlagt att M. och Y. efter att ha misshandlat S. berövat henne livet genom att placera en livrem, vilken formats till en snara, runt hennes hals och tillsammans dragit åt snaran så hårt att S. strypts till döds. Av M:s och Y:s berättelser i hovrätten har dock inte annat framkommit än att de alltjämt anser att S:s död var resultatet av en olyckshändelse. Vad som förevarit i hovrätten i berört hänseende medför dock inte någon annan bedömning än den tingsrätten gjort, dvs. att M. och Y. avsiktligt berövat S. livet.

Utredningen i målet visar att M. och Y. under en längre tid - bl.a. under påverkan av äldre manliga släktingar - ansett sig kränkta av S:s sätt att vara och hennes vilja att inte låta andra bestämma över henne och att detta uppenbarligen varit en starkt bidragande orsak till gärningen. Enligt M. och Y. har dock den direkt utlösande faktorn till gärningen varit att S. i samband med grälet efter bussresan till Ersboda uppträtt provocerande genom att bl.a. spotta på Y. och slå M. i ansiktet.

Y:s först i hovrätten lämnade uppgift om att han saknar minne av hur livremmen anbringats runt S:s hals samt hans påstående här om att tingsrätten i sin dom felaktigt återgivit hans berättelse i detta avseende förtjänar enligt hovrättens mening inte tilltro. Hovrätten delar därför på av tingsrätten anförda skäl bedömningen att Y. varit den mest aktive på brottsplatsen.

Hovrätten finner vidare, i likhet med tingsrätten, att det med hänsyn till de föreliggande omständigheterna är uteslutet att det varit en tillfällighet att M. och Y. hamnat på samma buss som S. utan att det var för att följa efter S. Det finns dock omständigheter som talar för att deras avsikt då inte var att döda henne. En sådan är att gärningen ägt rum i ett tätbebyggt bostadsområde i absolut närhet av S:s och hennes brors hem. I samma riktning talar vidare det förhållandet att M. och Y. vid tillfället åkt till Ersboda i sällskap med S.P. Vid en samlad bedömning anser hovrätten att utredningen inte visat att de haft uppsåt att döda S. förrän vid den tidpunkt då de placerade livremmen runt hennes hals.

Enligt 3 kap 1 § brottsbalken döms den som berövar annan livet för mord. Är brottet att anse som mindre grovt med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest skall gärningsmannen enligt 3 kap 2 § brottsbalken i stället dömas för dråp.

Med hänsyn till det sätt på vilket strypningen skett och med beaktande av den omständigheten att de varit två om dådet, har S. vid gärningstillfället befunnit sig i en mycket utsatt och skyddslös situation. Främst detta men även det förhållande att gärningen begåtts av närstående – S:s egen bror och hennes kusin - talar starkt för att brottet skall bedömas som mord enligt 3 kap 1 § brottsbalken. Övriga omständigheter föranleder inte att brottet skall anses som mindre grovt. M. och Y. skall därför fällas till ansvar för mord.

Påföljdsfrågorna

Socialnämnden i Umeå har i en upprättad vårdplan beträffande M. bl.a. angett att det på grund av dennes komplexa problembild är ytterst osannolikt att vårdtiden kommer att understiga 2,5-3 år.

M. och Y. har med anledning av aktuella gärningar varit omhändertagna för vård enligt LVU sedan den 16 december 1996. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att utredningen om M:s och Y:s personliga förhållanden entydigt visar att ett överlämnande till vård inom socialtjänsten ur individualpreventiv synvinkel skulle vara den klart bästa påföljden för båda. Frågan blir då om detta framstår som en tillräckligt ingripande reaktion på brotten. Det är alltså två intressen som står mot varandra.

Det mål som tingsrätten nämner i sin dom gällde också en avvägning mellan dessa två intressen. Målet avsåg en sextonåring som också dömdes för mord och där den dömdes personliga förhållanden också starkt talade för att påföljden bestämdes till vård inom socialtjänsten. I det fallet lät Högsta domstolen intresset av att välja en påföljd som framstod som en tillräckligt ingripande reaktion på brottet väga tyngst och bestämde därför påföljden till fängelse.

Förhållandena i detta mål är så lika förhållandena i Högsta domstolens prejudicerande avgörande att avvägningen mellan de två olika intressena måste falla ut på samma sätt. Skäl saknas att frångå vad tingsrätten bestämt i fråga om fängelsestraffens längd.

Nämndemännen Lennart Israelsson och Gun-Britt Berglund var skiljaktiga beträffande påföljden och anförde följande. M. och Y. döms för bl.a. mord. De var endast 16 respektive 17 år när brotten begicks. Personutredningarna visar entydigt att båda är i behov av kvalificerad vård och rehabilitering. Det är ytterst angeläget att alla möjligheter nu tillvaratas för att ge M. och Y. den vård som är en förutsättning för att de inte ytterligare skall utvecklas i negativ riktning. En god grund har i detta avseende lagts genom de åtgärder som redan har vidtagits av de sociala myndigheterna och i vilka det dessutom ingår en planering för långvarig behandling vid s.k. § 12-hem. Anledning saknas att betvivla att den verkliga behandlingstiden kommer att understiga den som angivits i vårdplanerna. M. och Y. skulle knappast få samma möjligheter till vård och stöd inom ramen för ett fängelsestraff, utan ett fängelsestraff skulle snarare förvärra deras problem. Av betydelse vid en jämförelse mellan fängelse och ett överlämnade till vård inom socialtjänsten är också den reducering av fängelsestraffets längd som skall ske med hänsyn till de tilltalades låga ålder. Med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning skulle därför en fängelsevistelse i nu aktuellt fall kanske inskränka sig 2-3 år, vilket i stort motsvarar den planerade behandlingstiden. Ett fängelsestraff framstår därför i realiteten inte som mera ingripande än vård. Mot angiven bakgrund talar övervägande skäl för att beträffande såväl M. och Y. bestämma påföljden till överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Målnummer B 119/97