lagen.nu

NJA 1996 s. 509

Fråga om påföljd för 16-åring som dömts för mord. Tillika fråga om skadestånd till den mördades anhöriga, som var bosatta utomlands.

Allmän åklagare yrkade vid Klippans TR ansvar å P.L. född d 28 aug 1979, för mord och å K.A. född d 13 juli 1977, för medhjälp till mord enligt följande gärningsbeskrivning.

"Natten till d 9 sept 1995 har 22-årige P.N. anlänt med buss till Åbyplan i Klippan. Efter det att han lämnat bussen har han gående begett sig över byplan och Torget. Härvid har han för sin hudfärgs skull - han var afrikan - uppmärksammats av P.L. och K.A. som befunnit sig på platsen. De har, beväpnade med varsin kniv, i sällskap och samråd följt efter P.N. och när han hunnit till korsningen mellan Torggatan och Holmgårdsvägen har P.L. och K.A. med dragna knivar angripit honom.

P.N. som uppenbarligen inte förstått vad som var å färde, har hälsat vänligt på dem, men P.L. har med kraft stött sin kniv i bröstet på P.N. Knivbladet har gått in till vänster på bröstet och vållat skador på vänstra femte revbenet, hjärtsäcken, hjärtat, vänstra lungan samt på mellangärdet och föranlett en stor blödning till den vänstra lungsäcken samt andra inre organ. Skadorna har varit dödliga, men P.N. har kunnat springa från platsen och bege sig till korsningen mellan Storgatan och Norra Skolgatan, där han segnat ned och avlidit. Eftersom han kommit att hamna i ett buskage har kroppen upptäckts först femton timmar senare.

P.L. har genast efter knivhugget sprungit från platsen, medan K.A. fortfarande med dragen kniv, förföljt P.N. någon meter innan han också sprungit därifrån. De har därefter lämnat P.N. åt sitt öde. P.L. har således berövat P.N. livet och K.A. har genom sitt beteende fysiskt och psykiskt, det vill säga med råd och dåd, stött P.L. och således medverkat vid brottet. Omständigheterna - brutaliteten i dådet, det faktum att P.N. var ensam, försvarslös och oförberedd samt, i synnerhet, att han dödats för sin hudfärgs skull - är försvårande och gör att brottet måste bedömas som mord och ej dråp.

Om TR:n inte skulle finna styrkt att P.L. och K.A. är skyldiga till mord och medhjälp till mord görs, då de båda i vart fall hotat P.N. på sätt som varit ägnat inge honom allvarlig fruktan för hans personliga säkerhet, i andra hand gällande att P.L. är skyldig till grovt olaga hot, grov misshandel och grovt vållande till annans död samt att K.A. är skyldig till grovt olaga hot samt medhjälp till grov misshandel och medhjälp till grovt vållande till annans död. Även härvidlag är omständigheterna av nyss angivna skäl ytterst försvårande."

Åklagaren åberopade, beträffande P.L. 3 kap 1 § alternativt 3 kap 6 § och 7 § 2 st samt 4 kap 5 § 2 st BrB.

(Här anmärkes att i TR:ns dom och i övrigt i målet beträffande den dödade används namnet P.N. vilket var det namn han begagnade i Sverige. Han torde i verkligheten ha hetat Gerard Gbeyo och varit medborgare i Elfenbenskusten.)

Å K.A. yrkades ansvar även för olaga vapeninnehav. Förverkandeyrkande framställdes.

P.L. förnekade att han uppsåtligen berövat P.N. livet. Däremot medgav han ansvar för olaga hot och vållande till annans död. Han förnekade att hans handlande varit rasistiskt betingat.

K.A. bestred ansvar för medhjälp till mord, varvid han förnekade att han angripit P.N. med dragen kniv. Däremot vidgick han, att han på sätt åklagaren angett i gärningsbeskrivningen "med dragen kniv förföljt P.N. någon meter innan han också sprungit därifrån". K.A. hävdade att han - när han följde efter P.N. - inte var medveten om att denne hade blivit knivstucken. Han vidgick, att såväl hans som P.L:s handlande var rasistiskt betingat.

B.G. H.F.K. E.G. W.G. och P.G. yrkade skadestånd. De yrkade att P.L. och K.A. skulle åläggas att solidariskt till envar av målsägandena i ersättning för sveda och värk betala 50 000 kr jämte ränta fr o m d 9 sept 1995 till dess full betalning sker.

Såväl P.L. som K.A. som båda vitsordade målsägandenas släktskap med P.N. bestred skadeståndsskyldighet.

P.L. åberopade som grund för sitt bestridande, att han inte orsakat P.N:s död uppsåtligen. För den händelse han skulle finnas skyldig till att uppsåtligen ha berövat P.N. livet medgav han skadeståndsskyldighet. Som skäligt belopp vitsordade han i sådant fall 2 000 kr för var och en av målsägandena, varvid han hävdade att utgående skadeståndsbelopp måste sättas i relation till levnadskostnadsnivån i Elfenbenskusten.

K.A. åberopade som grund för sitt bestridande sin inställning till åtalet. TR:n (ordf lagmannen Werdinius) meddelade dom d 22 mars 1996. P.L. uppgav, enligt domen, vid huvudförhandlingen bl a följande. Ifrågavarande helg var han inbjuden till en födelsedagsfest hos J.K. i Klippan. Det var tänkt att de skulle gå ut och festa under helgen. Han var lite rädd för vad som skulle kunna hända. Under midsommarhelgen hade han nämligen blivit överfallen av en yngling vid namn O. som kommer från det forna Jugoslavien. Denne hade nästan stuckit ihjäl honom. Inför risken att stöta samman med O. tog P.L. på sig rasistsymboler för att ingjuta rädsla i O. Han tog även med sig sin nyinköpta armbindel med hakkorset som han tänkte visa för sina kamrater. Emellertid satte han på armbindeln på sin jackärm först söndagen d 10 sept 1995 när han efter helgen kom tillbaka från Klippan och i sin bostad hängde upp jackan på väggen som prydnad.

Fredagseftermiddagen d 8 sept 1995 blev P.L. skjutsad från Östra Karup, där han bor, till Snyggatorpskolan i Klippan. Där träffade han några kamrater och tittade ett slag på teaterrepetitioner i skolaulan, i vilka hans syster deltog.

Omkring kl 16.00 gick han hem till J.N. De båda gick därefter till K.A. J.N. och K.A. skulle nämligen träna tillsammans. Träningen ställdes emellertid in. I stället ägnade de sig åt att titta i tidningar, i vilka man kunde beställa saker med nazistiskt symbolvärde. Härefter gick alla tre tillbaka till J.N. varefter de begav sig till T.A.

Det är möjligt att P.L. samma kväll som gärningen begicks skrek "Sieg Heil". Den kvällen hade han bomberjacka med örnvingar och hakkors på sig.

Under fredagskvällen drack P.L. 75 cl vin och två till tre hot shots, som innehöll fyra centiliter vardera. På puben Krokodilen där han tillbringade en del av kvällen drack han några öl på flaska och lite hembränd starksprit. Han blev påverkad men minns ändå klart vad som hände underkvällen och vad han gjorde trots att självkontrollen blev lite sämre.

P.L. kan när han är berusad bli aggressiv, om han blir provocerad.

När puben Krokodilen stängde vid 02.00-tiden gick P.L. ut för att leta reda på K.A. hos vilken han skulle sova under natten. Denne mötte honom och frågade om de skulle skrämma någon och pekade därvid på en man, som gick över torget. P.L. samtyckte till detta av två anledningar. För det första hade det inte hänt något spännande under kvällen. För det andra ville han inte komma bort från K.A. eftersom han skulle sova hos honom. De hade båda förväntat sig bråk under kvällen men inget hade hänt. Detta sågs därför som ett tillfälle att ha lite kul och något att skryta om dagen efter för kompisarna.

Hade inte K.A. gått efter mannen hade inte heller P.L. gått. Han hade aldrig vågat gå ensam med hänsyn till risken för att få stryk. K.A. och P.L. följde efter mannen. När P.L. befann sig cirka tre eller fyra meter bakom denne upptäckte han att det var en neger. Hade det varit en jugoslav som han hade framför sig hade han avbrutit efterföljandet direkt med tanke på risken för repressalier från andra jugoslaver. P.L. är välkänd bland dem. Eftersom det knappt finns några svarta människor i Klippan var risken mindre att hota en neger.

De hann ifatt negern som sedan visade sig var P.N. P.L. hoppade runt K.A. så att han kom framför P.N. samtidigt som han drog sin kniv och höll den framför sig. Avsikten var att kniven skulle synas så att P.N. blev skrämd. Knivbladet var riktat uppåt.

P.N. vände sig lite och försökte springa emellan P.L. och K.A. varvid han sprang rakt på kniven som veks ner så att det knakade i P.L:s handled och trängde in i P.N:s kropp. Eftersom kniven inte stötte mot något hårt gled hans hand inte fram över och skadades av knivbladet. Allt gick så fort att P.L. inte minns hur han fick ut kniven. Han kan inte minnas att det skulle ha hörts någon smäll när kniven gick in i kroppen. Vid träffen var P.N. i springande ställning, lätt framåtlutad, och i vart fall inte bakåtlutad.

P.L. blev chockad och sprang bort ca 15 m. När K.A. skrek, "Nigger, I gonna kill you, you gonna die", vände han sig om. Då såg han att denne jagade P.N. med kniven i högsta hugg. K.A. följde efter P.N. över halva gatan.

Det var ganska mörkt och svårt att se allt som hände.

Härefter gick de hem till K.A. P.L. frågade var tvättstugan var. Han gick dit och tvättade av kniven. Därefter gick de och lade sig. Påföljande dag steg de upp mellan kl 12.00-13.00. K.A. skulle träna med J.N. P.L. och K.A. gick först hem till J.E. och hämtade sprit från gårdagens festligheter. Därefter gick de till J.N. Denne berättade att negern var död. De pratade lite om detta.

Härefter begav de sig till J.K. Vid 01-tiden gick de tillbaka till J.N. P.L. sov sedan över hos honom.

Under lördagen berättade P.L. och K.A. hos J.N. och senare hos J.K. om vad som hade inträffat dagen före. D.R. befann sig då hos J.K. För dem lämnade P.L. samma uppgifter som de han senare lämnade till polisen. Det är inte riktigt att han för kamraterna skulle ha visat någon backhandrörelse som K.A. har gjort gällande.

P.L. kan inte tänka sig att döda en neger. Dock har han nog på någon fest sagt att han skall döda en neger. Det är emellertid tomma ord, sagda under rusets inverkan. Under ifrågavarande helg har han inte någon gång sagt något sådant.

Påföljande dag hämtades P.L. av sin moster som körde honom till Östra Karup.

P.L. har inte skrutit om händelsen efteråt. Han tyckte att det var dumt att åka till Klippan med en kniv och är ledsen för att det gick som det gick. Han har inte försökt framstå som glad eller stolt över det som hände och har försökt dölja att han i verkligheten mådde dåligt.

K.A. var också ledsen för det som hade hänt. Under lördagen på festen hos J.K. sade någon att det varit bättre att de hade stuckit en neger än att de våldtagit någon. K.A. som var onykter skrattade åt yttrandet. När de frågade denne varför han inte hade gjort mer med negern svarade han att det berodde på att negern sprang för fort för honom.

P.L. ångrar att de berättade något för sina kamrater om händelsen. Hade de hållit tyst hade inget kommit ut och då hade de kanske inte blivit upptäckta.

P.L. står bakom uppfattningen att mörkhyade invandrare i vårt land skall skickas tillbaka till sina hemländer och detta oavsett om de vill eller inte. Han vill inte heller ha att göra med judar, eftersom de har en annan tro än vår. De bör emellertid få stanna i Sverige så länge de inte gör honom något ont. Muslimerna däremot framstår i hans ögon som konstiga, eftersom de kan be till Allah fem gånger om dagen och därefter gå ut och slå ihjäl någon.

P.L. är inte medlem i någon politisk organisation. Han har velat gå med i VAM men har inte haft råd att betala medlemsavgiften på 300 kr. Inte heller ansåg han sig kunna betala medlemsavgiften på 100 kr för aspiranter i organisationen. P.L. har dock för VAM klistrat upp affischer och delat ut flygblad med rasistiska slagord och motiv. Däremot har han aldrig demonstrerat.

Nazismen var föregångare till det enade Europa, som utgörs av EU. Emellertid handlade nazisterna orätt när de tog livet av oskyldiga människor. I stället borde de ha utvisat dem.

P.L. bär hakkors och andra nazistsymboler för att "sätta skräck i folk". Folk i hans omgivning får härigenom respekt för honom. Han använder sig således av den makt som symbolerna uttrycker för att själv få makt men även för att påminna folk om att nazismen fortfarande lever. P.L. brukar också bära kängor med stålhättor, bomberjacka och var tidigare även rakad på huvudet.

Vid några tillfällen har han bränt kors. Motivet för detta har mera varit att busa med allmänheten än för att markera sambandet med Ku Klux Klan. Ett kors har bränts i ett grustag en km från hemmet och ett annat på gräsplanen söder om storköpet i Klippan.

P.L. förstår att andra kallar honom för rasist. För egen del betecknar han sig inte som rasist. Det händer emellertid särskilt vid bråk att han skriker rasistiska slagord, t ex "Sieg Heil", "svartskalle" och "blattesvin".

K.A. uppgav bl a: När puben Krokodilen stängde för kvällen gick han, J.K. D.R. och P.L. ut därifrån och ställde sig på andra sidan gatan och pratade. K.A. bar kniv, eftersom det hade förekommit en del bråk i Klippan. Han ville kunna försvara sig genom att hota med eller vifta med kniven.

Under fredagskvällen d 8 sept 1995 bar inte K.A. några nazistmärken på sig. Han ville vara diskret. Härigenom skulle han kunna undvika en del onödiga situationer. En annan anledning till att han inte bar sådana märken är att hans fader hade förbjudit honom att göra detta. Däremot bar P.L. under kvällen två nazistmärken av tyg, det ena föreställande en örn med hakkors och det andra återgivande tre hakkors.

De fick syn på P.N. som kom gående. K.A. antog att denne hade kapuschong på jackan, men det kan lika gärna ha varit en bag som P.N. bar på ryggen. K.A. vet inte vem av dem som såg denne först men han tror att alla fyra såg honom. Han förmodar att det var D.R. som utropade: "Kolla, en neger." Efter detta borde samtliga i gänget ha upptäckt P.N. K.A. såg klart och tydligt att P.N. var neger. De diskuterade om de skulle skrämma honom. K.A. frågade de andra om de var med på detta. Alla samtyckte till detta. K.A. kommer inte ihåg om han ifrågavarande helg träffade P.N. utanför Krokodilen. Däremot är han säker på att han inte har gått fram till denne och frågat om denne ville följa med och slå en neger.

Det var således K.A. som tog initiativet till att följa efter P.N. P.L. var den ende i gänget som följde med honom. Hade inte denne följt med hade K.A. inte sprungit efter P.N. Inte heller hade P.L. fullföljt jakten på negern om K.A. hade vänt tillbaka.

K.A. har svårt att tro att det sedermera inträffade skulle ha hänt om det hade varit en vit man de hade sett. Den enda förklaringen till att de följde efter P.N. är att denne hade mörk hudfärg.

Meningen var till en början att P.N. skulle märkas eller misshandlas. Denna avsikt ändrades emellertid när K.A. kom på att han bar kniv. Med denna skulle han ju kunna skrämma och jaga iväg negern. K.A. talade inte med P.L. om detta men tror att P.L. hade samma avsikt som han. Genom sitt tilltänkta handlande ville K.A. göra klart för P.N. att denne inte var välkommen i Klippan och att han aldrig mer skulle komma dit.

Någon gång efter det att Krokodilen hade stängt hade P.L. satt på sig sin armbindel med hakkorset. K.A. är inte säker på exakt när denne tog på sig armbindeln, men tror att det var när denne fick syn på P.N. I vart fall är K.A. säker på att P.L. hade armbindeln på sig när de började att följa efter P.N. P.L. hade armbindeln på när han stack ned P.N. Troligtvis tog han inte av sig denna förrän de hade kommit hem till K.A.

K.A. och P.L. började gå mot kiosken och när de kom fram till denna blev de varse att de andra två kamraterna inte hade följt med. K.A. och P.L. fortsatte att följa efter P.N. förbi parkeringsplatsen bakom kiosken och mot Torggränd/Torggatan. K.A. tog fram sin kniv och gömde den i handen utmed underarmen. De tappade för en stund kontakten med P.N. men upptäckte honom igen vid Torggatan/Bryggerigatan.

P.L. och K.A. gick sida vid sida. De gick ganska fort och tyst. K.A. höll sin kniv vinklad mot underarmen utanför jackärmen. Den kniv han höll är den som har visats i utredningen.

K.A. såg inte när P.L. tog fram sin kniv. Han såg inte heller att P.L. använde sin kniv eller att han hade den framme. K.A. antog att P.L. stoppade ner sin kniv i fickan efter gärningen, men detta var bara ett antagande, eftersom han inte hade sett någon dragen kniv.

P.L. frågade när de gick efter P.N. "skall vi sticka negern med kniven?". K.A. trodde att denne skämtade och skrattade. När P.L. upprepade frågan, svarade han, att "jag gör det då inte".

K.A. tror att det var ganska ljust ute när han och P.L. följde efter P.N. Det gick i vart fall att se allt klart och tydligt. De hann ikapp honom vid korsningen Torggatan/Holmgårdsvägen.

P.N. vände sig plötsligt om och frågade dem något på engelska. Detta överraskade såväl K.A. som förmodligen också P.L. De hade väntat sig ett annat handlingsmönster från P.L. K.A. svarade denne på engelska. Härefter uppfattade K.A. att P.L. slog ett slag mot P.N:s bröst. P.L. hade gått några meter före honom och hunnit ifatt P.N. först.

P.N. stod stilla när han knivstacks av P.L. K.A:s sikt skymdes något av P.L. men han såg att denne stötte med knuten näve mot P.N:s bröst. I det ögonblicket höll P.L. knogarna uppåt i vågrätt position och armen gick i halvcirkelformad backhandrörelse mot P.N:s bröst. K.A. kan inte minnas hur P.L. höll sin tumme. Kniven träffade snabbt. Det var en kraftig stöt. K.A. kunde höra hur P.L:s näve stötte till P.N:s bröst. Han trodde till en början att P.L. hade stött till P.N. med sin näve. Först när han efter överfallet hade sprungit en bit efter P.L. förstod han att denne hade haft sin kniv i handen. P.N. sade ingenting när han blev träffad. Han ryggade några steg eller lutade sig endast tillbaka innan han sprang framåt. Han vände sig inte om när han sprang ifrån dem.

Efter det att P.N. hade blivit knivstucken sprang denne från platsen i riktning mot Norra Skolgatan. P.L. sprang i nordlig riktning. K.A. höjde sin kniv över huvudet och sprang efter P.N. samtidigt som han skrek något på engelska om att han skulle döda honom. K.A. hade ingen tanke på vad som faktiskt hade hänt. Det var inte hans avsikt att sticka P.N. När han hade sprungit efter denne några meter vände han om och följde i stället efter P.L.

När K.A. förstod att P.N. hade blivit skadad utgick han från att denne skulle få hjälp av någon på staden. Det var många människor i rörelse denna natt. K.A. tänkte inte på att gå tillbaka och kontrollera vad som hade hänt med P.N. eftersom han var rädd. Han var även förvånad över att P.N. hade kunnat springa från platsen.

P.L. och K.A. sprang förbi Mejeriet och tog därefter till höger in på en stig som leder till reningsverket. Efter ett tag stannade de upp och pratade. De befann sig då vid den tredje lyktstolpen från reningsverkets grindar. P.L. visade sin kniv och det var bloddroppar på den. Denne beskrev hur det kändes när kniven gick in i kroppen på P.N. Han sa något i stil med "Jag fick han. Kniven sjönk in rätt så lätt." K.A. pustade ut efter springandet och stoppade ner sin kniv i fickan. Både P.L. och K.A. hade sina knivar i handen när de sprang.

Härefter gick de hem till K.A. De gick in i huset genom källaringången. K.A. gick till sitt rum medan P.L. besökte tvättstugan. K.A. hörde från tvättstugan hur det rann vatten. Han antog att P.L. sköljde av sin kniv. Härefter gick de upp i köket och åt chokladpudding med grädde. De diskuterade vad som hade hänt. K.A. kände sig rädd, var nervös och orolig för att han skulle åka fast. Han var även lite orolig för P.N. P.L. och K.A. diskuterade även om vad som skulle hända om polisen kom på dem. De trodde inte att P.L:s stick hade varit dödligt.

Dagen efter ringde J.N. P.L. och K.A. gick hem till denne. Det var första gången som de lämnade K.A:s bostad efter händelsen med P.N.

När de kom till J.N. stod denne och T.A. i begrepp att ge sig i väg för att träna. P.L. och K.A. stannade bara en kort stund under vilken K.A. tror att de fick reda på att P.N. hade dött och att han och P.L. berättade vad som hade hänt. De fyra satt i J.N:s rum. P.L. visade med en armrörelse, troligtvis mer än en gång, hur han hade stuckit P.N. Det var en nervös stämning i rummet. P.L. och K.A. var oroliga för att åka fast. K.A. sade inte så mycket men han berättade hur han upplevde det hela. Han sade aldrig "vi har gjort det". K.A. och P.L. hade inte med sig knivarna till J.N. P.L. hade tagit av sig armbindeln hemma hos K.A.

Senare under lördagen åkte P.L. och K.A. hem till J.K. som hade födelsedagsfest. Flera personer kom dit. De drack alkohol och såg på TV De pratade om vad som hade hänt och tittade på text-TV-nyheterna. Såväl K.A. som P.L. berättade för kamraterna vad som hade hänt. P.L. visade än en gång hur han hade stuckit P.N. och det var på samma sätt han tidigare hade visat hos J.N. K.A. uppfattade det som om att P.L. ville visa sig stolt men han undrar om han verkligen var det. P.L. började jubla när de såg på text-TV-nyheterna. Han sträckte upp båda armarna i luften och skrek "wow".

K.A. och P.L. bestämde sig för det fall de skulle åka fast att de skulle säga att de hade gått direkt hem från Krokodilen, vilket de sedan även sade till polisen.

Videorekonstruktionen efter hans anvisningar stämmer med de verkliga förhållandena bortsett från att K.A. sprang efter P.N. en liten bit efter det att han hört P.L:s näve slå mot P.N:s bröst och denne hade börjat springa.

K.A. anser sig vara rasist. Han har inte någonting emot utlänningar som är vita, t ex jugoslaver. Han säger sig emellertid inte kunna förstå anledningen till att vi skall ta emot så många utlänningar när vi inte kan försörja oss själva.

Vid TR:n hördes ett stort antal vittnen och åberopades uppgifter som lämnats vid polisförhör. Vidare förebragtes bl a sakkunnigutlåtande av Kriminaltekniska laboratoriet och utlåtande från Statens rättsmedicinska institut.

Utlåtandet över den rättsmedicinska obduktionen innehåller bl a följande uttalanden.

"På bröstet till vänster anträffas ett uppifrån-vänster, snett nedåt-höger förlöpande ca 1,5 cm långt sår med jämna kanter. Sårets centrum är beläget 3,5 cm till vänster om medellinjen samt ca 6 cm ovanför bröstbenets nedre kant.

På bröstkorgen anträffas på det vänstra femte revbenet en nedifrån-höger, snett uppåt-vänster förlöpande delning med jämna kanter. Revbenet synes vara helt delat och delningsstället är beläget ca 4 cm till vänster om bröstets medellinje och omfattar broskdelen av revbenet inom dess mittparti."

De undersökande rättsläkarna har avgett det utlåtandet att P.N:s döda kropp företett en stickskada på bröstet med ingångsöppning till vänster på bröstet och skador på vänstra femte revbenet, hjärtsäcken, hjärtat, vänstra lungan samt på mellangärdet och av skadorna föranledd stor blödning till den vänstra lungsäcken samt blodfattiga inre organ, tecken på inverkan av för dödsfallet betydelselöst färskt trubbigt våld mot vänstra kinden, vänstra handen och det vänstra benet, tecken på inverkan av för dödsfallet betydelselöst äldre trubbigt våld mot vänstra benet, ärr på högra armen, vänstra axeln och armen, vänstra säteshalvan, högra benet samt vänstra benet; att alkohol, läkemedel eller narkotika inte påvisats i den döda kroppen (rättskemiskt analyssvar): att stickskadan tillfogats med kniv eller annat liknande redskap; att stickriktningen varit framifrån och bakåt samt något/uppifrån och nedåt, räknat i förhållande till kroppens upprätta ställning; att han avlidit av stickskadan på bröstet; samt att obduktionsfynden är förenliga med uppfattningen att han tillfogats stickskadan av annan person.

I utlåtandet har de undersökande rättsläkarna även bedömt stickskadan och butterflykniven och härvid uttalat följande:

"Polisen i Ängelholm har tillhandahållit en kniv av "bytterfly"-typ som har ifrågasatts vara det redskap som använts för att tillfoga N. stickskadan på bålen.

Kniven består av ett blad med egg och rygg där den eggförsedda delen är 8,8 cm. Bladet har en största tjocklek av 0,25 cm. Eggen är slö. Knivbladets största bredd är 1,74 cm ca 5 cm ovanför knivspetsen. Skaftet är i metall och består av två delar vilka kan vikas upp kring bladet som skydd eller kan fixeras med en hasp med knivbladet i utfällt läge.

Såret på bröstet har avfotograferats med inlagd skala. Sårets bredd uppmätt på fotografiet är 0,8 cm och längden 1,7 cm.

Vid bedömning av hudsårets utseende i relation till knivens storlek måste hänsyn tagas till hudens elasticitet vilket gör att hudsårets längd kan bli mindre än knivens bredd. I det fall knivens egg är slö kan hudsårets längd bli än mindre. Denna effekt kan ytterligare förstärkas av att underliggande muskulatur drar ihop sig, särskilt om såret är vinkelrätt mot muskelfibrerna, vilket medför att såret öppnar sig och dess längd kompensatoriskt minskar."

Rättsläkaren P.L. hördes vid huvudförhandlingen och uppgav bl a följande. Vid obduktionen iakttogs bl a följande. På vänstra delen av bröstet i riktning framifrån och bakåt snett nedåt jämfört med kroppens upprätta ställning upptäcktes en stickskada. Denna var ca 10-12 cm djup och 1,5 cm bred. Måtten behöver dock inte säga så mycket om vapnet vilket beror på hudens elasticitet och kroppens kompression. Sticksåret gick genom femte revbenet, hjärtats högra förmak, båda hjärtkamrarna och punkterade vänstra lungsäcken. Skadan på hjärtat hade lett till en stor blödning ut i vänster lungsäck. Dödsorsaken är inre förblödning. Denna har orsakat syrebrist i bl a hjärnan. Detta har i sin tur lett till att offret sannolikt blivit medvetslös före dödsögonblicket. - Om en kniv är någotsånär spetsig fordras det inte så stor kraft att skära genom ett revben, som ju består av brosk. Ett större motstånd erbjuder kläderna. Har kniven väl trängt igenom dessa, sjunker den ganska lätt in i kroppen. Det fordras samma kraft att pressa en kniv mot kroppen som kroppen mot kniven. I båda fallen ser såret likadant ut. Det går inte att säga något om hur kniven har dragits ut ur såret. - Skadan på hjärtat påverkar inte inledningsvis rörelseförmågan utan det är fullt möjligt att offret härefter har kunnat springa eller gå 200-300 meter. P.N. bör ha dött fyra-fem minuter efter det att han hade blivit knivstucken. Det är inte uteslutet att han - med hänsyn till fynden på den plats där den döda kroppen påträffades - kunnat falla omkull och sedan resa sig upp för att härefter falla omkull igen.

Efter redovisning i domen av den förebragta bevisningen anförde TR:n i domskälen:

I målet är följande utrett.

P.L. och K.A. tillbringade kvällen d 8 sept 1995 på puben Krokodilen och diskoteket El Paso i Klippan. Där uppehöll sig också bland andra J.E. R.M. J.N. P.N. P.P. och S.V. Senare under kvällen infann sig även J.K. och D.R.

P.L. var under kvällen klädd i en röd/svart bomberjacka med hakkorsmärken - det ena föreställande en örn med hakkors och det andra återgivande tre hakkors -jeans och hade s k Dr Martin-kängor med vita skosnören på sig. I en ärmficka förvarade han en röd/vit/svart armbindel med hakkors. K.A:s klädsel däremot var inte prydd med nazistsymboler.

Under kvällen förtärde P.L. en ansenlig mängd alkoholhaltiga drycker och blev av sin förtäring kraftigt påverkad. Även K.A. var påverkad av alkoholhaltiga drycker.

Efter det att puben Krokodilen har stängt för kvällen stannade K.A. P.L. J.K. och D.R. kvar utanför puben. I närheten av dem uppehöll sig P.N. R.M. och P.P. Där fick K.A. P.L. J.K. D.R. och P.P. synopå P.N. som just hade stigit av en buss och kom gående över Abyplan och torget. Denne passerade dem.

K.A. J.K. och D.R. uppfattade att P.N. var neger. De diskuterade med varandra om de skulle skrämma eller prygla P.N. Även P.L. deltog i diskussionen. Denne måste således ha varit medveten om att P.N. var neger - något som han har förnekat. Alla samtyckte - som K.A. uppfattade det - till hans förslag att de skulle skrämma eller prygla P.N. Emellertid vägrade J.K. uttryckligen detta. D.R. har förklarat, att han på grund av sin berusning vid tillfället inte har något minne av att han skulle ha blivit tillfrågad om detta, men att han av J.K. påföljande dag fått reda på att de hade blivit tillfrågade. Även P.N. tillfrågades av P.L. om han ville följa med och "spöa en neger", vilket han vägrade.

Det var således K.A. som tog initiativet till att följa efter P.N. P.L. var den ende bland kamraterna som följde med honom. Såväl K.A. som P.L. har förklarat, att inte någon av dem hade gått efter P.N. utan att den andre följde med av rädsla för att få stryk.

K.A. har förklarat, att den enda anledningen till att de följde efter P.N. var att denne hade mörk hudfärg och att han har svårt att tro att det som senare inträffade skulle ha hänt om det var en vit man de hade sett. P.L. har uppgett, att hade det varit enjugoslav de hade framför sig hade han inte följt efter denne med tanke på risken för repressalier från andra jugoslaver bland vilka han är välkänd, samt tillagt, att risken var mindre att hota en neger, eftersom det knappt finns några mörkhyade människor i Klippan.

När K.A. och P.L. började att gå efter P.N. var deras avsikt att de skulle enligt K.A. misshandla eller skrämma denne och enligt P.L. skrämma denne.

K.A. har uppgett, att P.L. hade satt på sig sin armbindel med hakkorset när de började att följa efter P.N. - något som P.L. har förnekat. Frågan om vems uppgifter som återger det verkliga förhållandet bedöms enligt följande. P.L. hade tidigare samma dag hemma hos J.N. visat armbindeln för denne. Samma dag hade han haft på sig armbindeln när han träffade M.M. Även A.R. har sett honom bära armbindeln tidigare samma dag. Under kvällen hade P.L. visat armbindeln för P.N. P.L. har uppenbarligen varit stolt över armbindeln. Han har förklarat, att han bär hakkors och andra nazistsymboler för att "sätta skräck i folk". Han och K.A. förföljde P.N. just för att i vart fall skrämma denne. Mot den nu angivna bakgrunden framstår P.L:s uppgift att han inte skulle ha burit armbindeln när han och K.A. följde efter P.N. som så föga sannolik att den kan lämnas åsido. Det är således klarlagt, att P.L. hade satt på sig sin armbindel med hakkorset när han och K.A. började att följa efter Patric Nadji.

K.A. har förklarat, att han inte har förstått att P.L. under förföljandet av P.N. tagit fram sin kniv och inte heller senare när denne angrep P.N. med kniv. Frågan om K.A. har varit medveten om när P.L. tog fram sin kniv bedöms enligt följande. Kristian A. tog under förföljandet av P.N. fram sin kniv och gömde denna i handen utmed underarmen. Vid polisförhör har han besvarat frågan om när knivarna togs fram med "ja, dom plockar vi fram, ja, då vi såg honom att han gick.... (hostning).... vi gömde dem med händerna". Under förföljandet tillfrågades K.A. av P.L. två gånger om de skulle sticka P.N. med kniven. K.A. har vid polisförhör uppgett, att P.L. strax före angreppet på P.N. helt plötsligt hade sin kniv uppe, dvs i sin högra hand. Vidare har K.A. vid polisförhör förklarat, att han efter överfallet på PN. blev förvånad över att denne efter ett kraftigt hugg kunde springa från platsen. Det står mot denna bakgrund klart, att K.A. måste ha varit medveten om att P.L. i likhet med honom själv hade tagit fram sin kniv under förföljandet av P.N.

K.A. och P.L. hann i fatt P.N. vid korsningen av Torggatan och Holmgårdsgatan. Denne blev varse dem, vände sig om och tilltalade dem på engelska - med "How are you" eller "How are you feeling?" eller "How do you do?". Detta överraskade såväl K.A. som förmodligen också P.L. vilka båda hade väntat sig ett annat handlingsmönster från P.N. K.A. svarade honom på engelska. Omedelbart härefter angrep P.L. P.N.

Uppgifterna från P.L. och K.A. om hur händelserna utvecklade sig vid överfallet går isär.

P.L. har vid huvudförhandlingen uppgett följande. Han hoppade runt K.A. så att han kom framför P.N. samtidigt som han höll sin kniv framför sig. Avsikten var att kniven skulle synas så att P.N. blev skrämd. Knivbladet var riktat uppåt. P.N. vände sig lite och försökte att springa emellan P.L. och K.A. varvid han sprang rakt på kniven som veks ner så att det knakade i P.L:s handled och trängde in i P.N:s kropp. Eftersom kniven inte stötte mot något hårt gled hans hand inte fram över och skadades av knivbladet. Allt gick så fort att P.L. inte minns hur han fick ut kniven. Han kan inte minnas att det skulle ha hörts någon smäll när kniven gick in i kroppen. Vid träffen var P.N. i springande ställning, lätt framåtlutad, och i vart fall inte tillbakalutad.

Vid polisförhör har P.L. uppgett följande. Båda två hade tagit fram sina knivar helt och hållet innan de hade kommit ifatt mannen. Precis när P.L. kommer ifatt mannen så hoppar han framför honom. Samtidigt som han hoppar fram så sträckte han fram sin högerarm, dvs den arm med vilken han höll kniven. Samtidigt som han hoppade fram så gjorde han en rörelse nedifrån och upp. P.L. säger att knivbladet var riktat snett upp mot mannen. Anledningen till att han gör den här rörelsen är att han vill att mannen skall se kniven. P.L. menar att rörelsen utfördes för att mannen skulle skrämmas.

K.A. har vid huvudförhandlingen uppgett följande. Härefter uppfattade han att P.L. slog ett slag mot P.N:s bröst. P.L. hade gått några meter före honom och hunnit ifatt P.N. först. Denne stod stilla när han knivstacks av P.L. K.A:s sikt skymdes något av P.L. men han såg att denne stötte med knuten näve mot P.N:s bröst. I det ögonblicket höll P.L. knogarna uppåt i vågrätt position och armen gick i halvcirkelformad backhandrörelse mot P.N:s bröst. K.A. kan inte minnas hur P.L. höll sin tumme. Kniven träffade snabbt. Det var en kraftig stöt. K.A. kunde höra hur P.L:s näve stötte till P.N:s bröst.

Vid polisförhör har K.A. uttalat följande. Han och P.L. har nu kommit upp så att de befinner sig framför P.N. som står stilla. K.A. själv stod ett par meter framför P.N. och P.L. stod precis höger om K.A, dvs mellan P.N. och K.A. Både P.L. och K.A. stod och tittade på P.N. - På fråga uppgav K.A. att det var nästan så att P.L. skymde sikten för honom, dvs P.L. stod i princip mellan P.N. och den plats där K.A. befann sig. Helt plötsligt gjorde P.L. en rörelse, en snabb sådan, med höger hand rakt mot P.N:s bröst. P.L. hade handen med knogarna uppåt och gjorde alltså en vågrät rörelse med höger hand mot mannens bröst.

Frågan om vems uppgifter som återger det verkliga händelseförloppet bedöms enligt följande.

En första hållpunkt för denna bedömning ger obduktionsfynden. Utlåtandet över obduktionen innehåller bl a följande uttalande. "På bröstet till vänster anträffas ett uppifrån-vänster, snett nedåt-höger förlöpande ca 1,5 cm långt sår med jämna kanter. Sårets centrum är beläget 3,5 cm till vänster om medellinjen samt ca 6 cm ovanför bröstbenets nedre kant."

De undersökande rättsläkarna har med anledning av obduktionsfynden i utlåtande uttalat, att stickriktningen varit framifrån och bakåt samt något/uppifrån och nedåt, räknat i förhållande till kroppens upprätta ställning.

P.L:s uppgift om att han med kniven har stuckit P.N. med en rörelse nedifrån uppåt med knivbladet riktat snett uppåt mannen, som var något framåtlutad, stöds inte av obduktionsfynden. Hans uppgift om att hugget med kniven utdelades underifrån förutsätter med hänsyn till sårkanalens vinkel att PN. mer eller mindre måste ha stått dubbelvikt när han träffades av kniven. Inte någon av P.L. eller K.A. har påstått detta. Däremot stöder obduktionsfynden K.A:s uppgifter.

En andra omständighet att beakta i detta sammanhang är att det inte har kommit fram något som ger anledning till att misstänka att K.A. sanningslöst skulle vilja tillvita P.L. brottslig gärning. Den version av händelseförloppet som K.A. har lämnat är besvärande för honom själv. Det hade talat till hans fördel om P.L:s uppgifter hade stämt överens med de verkliga förhållandena.

En tredje omständighet att beakta i detta sammanhang är uppgifter från vittnen om hur P.L. dagen efter övergreppet för dem har beskrivit hur han hade gått till väga vid överfallet. Det är visserligen fråga om indirekt bevisning med utrymme för misstag i vittnesuppgifterna, bl a osäkerhet om från vem av K.A. och P.L. vittnena har fått sina uppgifter om händelseförloppet vid överfallet. Detta manar naturligen till försiktighet vid bevisvärderingen.

J.N. har vid huvudförhandlingen visat rätten med en armrörelse hur P.L. för honom visat hur han stack P.N. med kniven - han har fört sin högra arm i samma höjd från höger till vänster med knogarna uppåt.

Vid polisförhör har J.N. uttalat följande. P.L. visade att han höll kniven i höger hand med bladet närmast lillfingret och att han gjorde en rörelse från höger till vänster och att han vid detta tillfälle hade knogarna nedåt.

J.N:s uppgifter från huvudförhandlingen och polisförhöret går således isär i fråga om huruvida P.L. har knogarna uppåt eller nedåt när knivsticket utdelades. Däremot har J.N. - i likhet med K.A. - beskrivit P.L:s rörelse med kniven dagen efter överfallet som en vågrät rörelse och att P.L. hållit kniven så att bladet befann sig närmast hans lillfinger.

J.E. har varken vid huvudförhandlingen eller vid polisförhör kunnat bestämt uttala sig om vad P.L. dagen efter övergreppet har berättat om hur han höll kniven när han stack P.N.

J.K. har vid huvudförhandlingen berättat följande. P.L. visade vid besöket hos J.K. för kompisarna hur han hade gjort. J.K. kommer inte ihåg om P.L. visade flera gånger. K.A. visade inte hur de hade burit sig åt. J.K. har för rätten visat ett backhandslag, som ett hugg, lite underifrån.

Vid ett polisförhör har J.K. uppgett följande. P.L. visade i luften hur han hade huggit. Han visade att han hade hållit kniven med bladet nedåt handen. Bladet hade således stuckit ut nedanför lillfingret. P.L. gjorde en rörelse där han visade att han med liksom ett backhandslag högg kniven i bröstet på P.N. P.L. har alltså uppenbarligen stått ungefär med sin högra sida snett mitt emot dennes bröst när han utdelar hugget. J.K. fick den uppfattningen att P.N. hade stått stilla när han fick hugget.

Dessa uppgifter från J.K. stöder K.A:s berättelse att P.L. utdelat hugget med en backhandrörelse och att denne hållit kniven med bladet stickande ut under lillfingret. Emellertid förringas bevisvärdet av J.K:s utsaga av att J.K. vid ett annat polisförhör har berättat följande. P.L. hade stått liksom vid sidan av den här färgade mannen och med kraft huggit snett underifrån upp i bröstkorgen på den färgade mannen.

D.R. har vid huvudförhandlingen uppgett följande. P.L. och K.A. var ganska lugna när de hemma hos J.K. berättade. P.L. visade hur han hade huggit. D.R. kommer inte ihåg om P.L. visade rörelsen med knogarna nedåt eller uppåt, men det var en svepande backhandrörelse.

Dessa uppgifter bekräftar K.A:s uppgifter om backhandrörelsen. Liksom beträffande J.K. förringas bevisvärdet av dessa uppgifter av att D.R. vid ett annat polisförhör har lämnat skiftande uppgifter. Dels har han sagt, att P.L. höll på med armen och visade hur han hade huggit gång på gång, att denne höll på att tramsa sig och göra stickrörelsen med handen samt att denne gjorde detta många gånger. Dels har han berättat, att P.L. inte visade hur han hade huggit men däremot tramsat flera gånger och gjort stickrörelser framåt med handen.

T.A. har varken vid huvudförhandlingen eller vid polisförhör lämnat några uppgifter om vad P.L. dagen efter överfallet berättat om hur han höll kniven och hur han stack P.N. när han attackerade denne.

J.S. har vid huvudförhandlingen uppgett följande. P.L. hade hoppat fram mot P.N. från sidan. P.L. visade med armrörelser hur knivsticket hade utdelats. J.S. kan inte med säkerhet återge dessa rörelser, eftersom han vid tillfället var rejält berusad. Han tror emellertid att P.L. visade en backhandrörelse med armen. Det kan emellertid vara fråga om ett stick rakt framifrån.

Vittnenas uppgifter om vad P.L. berättat för dem om hur han hållit i kniven och hur han tilldelat P.N. knivsticket ger inte någon säker vägledning vid bedömningen av den nu diskuterade frågan. Ett visst stöd för K.A:s version av händelseförloppet erbjuder dock J.N:s uppgifter. Däremot ger obduktionsfynden och avsaknaden av ett motiv hos K.A. att sanningslöst tillvita P.L. något som denne inte har gjort och utredningen i övrigt ett säkert stöd för att knivöverfallet har gått till på det sätt som K.A. har berättat. Det är således utrett, att P.L. angripit P.N. med kniv som han har hållit i sin högra hand med knogarna uppåt i vågrätt position, att han med en halvcirkelformad backhandrörelse tilldelat denne ett hugg i bröstet samt att P.N. har stått stilla och i upprätt ställning under angreppet.

P.N. har vid överfallet på överkroppen burit en jeansjacka och under denna två T-shirts. Tyget i jeansjackan har varit relativt kraftigt. Kniven har delvis trängt genom flera skikt av tyget. Stickskadan på bröstet har haft sin ingångsöppning till vänster på bröstet och skadat vänstra femte revbenet, hjärtsäcken, hjärtat, vänstra lungan och mellangärdet. Eggen på kniven har varit slö. Att tränga genom flera lager av tyget i jackan och härefter åsamka de skador som uppstått måste ha fordrat relativt betydande kraft. För detta talar också att hugget har utdelats med en backhandrörelse.

Av knivsticket ryggade P.N. några steg tillbaka eller lutade sig tillbaka, varefter han sprang framåt och fortsatte in på Norra Skolgatan som mynnar ut i Storgatan. P.L. sprang åt andra hållet. K.A. höjde sin kniv över huvudet och sprang efter P.N. samtidigt som han skrek "Nigger, I gonna kill you, you gonna die". Efter det att K.A. hade förföljt P.N. ett stycke vände han om och begav sig tillbaka till P.L. Båda gick härefter hem till K.A.

Knivhugget har som framgått orsakat en stickskada på P.N:s bröst med en ingångsöppning till vänster på bröstet och skador på vänstra femte revbenet, hjärtsäcken, hjärtat, vänstra lungan samt på mellangärdet. Skadorna har föranlett en stor blödning till den vänstra lungsäcken samt blodfattiga inre organ. Dödsorsaken är inre förblödning. P.N. har avlidit av stickskadan på bröstet.

Skadan på hjärtat har inte inledningsvis påverkat rörelseförmågan hos P.N. utan det har varit fullt möjligt för honom att härefter springa eller gå 200-300 meter. P.N. bör ha dött fyra-fem minuter efter det att han hade blivit knivstucken.

Rubriceringen av gärningarna.

P.L. har således enligt vad som har blivit utrett genom att tilldela P.N. ett knivhugg i bröstet berövat denne livet.

Frågan om huruvida P.L. härvid har handlat med uppsåt att beröva P.N. livet eller endast att skada honom bedöms enligt följande.

P.L. har med kraft tilldelat P.N. ett knivhugg i den del av bröstkorgen innanför vilken hjärtat sitter. Kniven har trängt långt in i kroppen och skadat vänstra femte revbenet, hjärtsäcken, hjärtat, vänstra lungan och mellangärdet. Vid ett knivhugg av detta slag måste en dödlig utgång för P.L. ha framstått som praktiskt taget oundviklig.

I detta sammanhang bör också beaktas följande. P.L. är såväl enligt egen som andras uppgift fientligt inställd till mörkhyade invandrare. Flertalet av hans kamrater, som har hörts i målet och med vilka han tillbringat ifrågavarande helg, har för övrigt samma inställning som han. På eftermiddagen d 8 sept 1995 har P.L. hörts fälla uttalanden om att han skulle ut och döda "blattar". Under kvällen samma dag har P.L. hörts säga att han skulle döda en neger. Dagen efter överfallet på P.N. har P.L. hemma hos J.K. berättat om händelsen och därvid verkat upprymd och glad. Under sin berättelse har han kommenterat överfallet med uttalanden av typen "han fick vad han tålde". När beskedet om P.N:s död nådde P.L. yttrade denne, att "fan, vad gott att han dog". När han såg nyheterna om händelserna på text-TV sträckte P.L. upp händerna i luften och skrek "wow". Dennes yttranden och handlingssätt hemma hos J.K. låter sig svårligen förklaras av att han inför sina kamrater har velat visa en tuff attityd.

En sammantagen bedömning av vad nyss har anförts leder till slutsatsen, att P.L. uppsåtligen har berövat P.N. livet.

P.L. har utan någon som helst provokation från P.N. angripit denne. P.N. har vid angreppet varit ensam, oförberedd och försvarslös. Angreppet har varit brutalt. Motivet för övergreppet har varit att kränka P.N. på grund av dennes hudfärg. Omständigheterna kring gärningen är sådana att denna måste bedömas som mord.

TR:n fann det inte tillförlitligt utrett, att K.A. medverkat i överfallet på P.N. med uppsåt att denne skulle berövas livet. Däremot var det klarlagt att han medverkat i övergreppet med uppsåt att skada P.N. K.A. skulle av anförda skäl fallas till ansvar i enlighet med åklagarens andrahandsyrkande.

TR:n fann styrkt att K.A. även gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav. Påföljdsfrågan.

P.L. förekommer inte i kriminalregistret. P.L. har av Klippans TR d 3 april 1995 dömts för misshandel. Rätten beslutade att lämna över till socialnämnden i Klippan att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

Socialnämnden i Klippans kommun har avgett yttrande och häri föreslagit att P.L. lämnas över för vård inom socialtjänsten, varvid nämnden har anfört, att hans vårdbehov i dagsläget bäst tillgodoses genom insatser från nämnden.

TR:n har inhämtat läkarintyg enligt 7 § lagen om unga lagöverträdare angående P.L. Den undersökande läkaren har föreslagit att P.L. genomgår rättspsykiatrisk undersökning.

Rättsmedicinalverket har avgett rättspsykiatriskt utlåtande angående P.L. Den rättspsykiatriska undersökningen har enligt utlåtandet gett vid handen att P.L. inte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen inte lider av en allvarlig psykisk störning, att det därmed inte finns medicinska förutsättningar att överlämna P.L. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB.

I utlåtandet föreslås, att P.L. överlämnas till vård inom socialtjänsten.

Socialstyrelsens rättsliga råd har i yttrande över den rättspsykiatriska undersökningen av P.L. anfört följande. Socialstyrelsen anser - i likhet med undersökningsläkaren - att P.L. inte har begått åtalade brott under påverkan av allvarlig psykisk störning och att han vid tiden för undersökningen inte lider av en allvarlig psykisk störning. Medicinska förutsättningar föreligger inte att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB. Styrelsen finner inte anledning att ytterligare uttala sig i påföljdsfrågan.

P.L. har gjort sig skyldig till ett brott av svåraste slag, mord. Brottet utmärks av att det inte har föregåtts av någon som helst provokation från offret, att offret vid övergreppet har varit ensam, oförberedd och försvarslös, att angreppet har varit brutalt samt att motivet för brottet har varit att kränka offret på grund av hudfärg. Det behöver inte sägas att straffvärdet för detta brott är synnerligen högt. När P.L. begick brottet var han 16 år gammal.

Den som har begått ett brott innan han har fyllt 18 år får enligt 30 kap 5 § 1 st BrB dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl för detta. Av bestämmelsens ordalydelse och av dess förarbeten framgår att fängelse skall ådömas endast i sällsynta undantagsfall. I stället bör den som är mellan 15 och 17 år i första hand lämnas över till vård enligt socialtjänsten. Detta förutsätter emellertid att gärningsmannen kan bli föremål för vård med stöd av socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Anledning att överväga att döma en ung person i den nu aktuella ålderskategorin till fängelse torde därför föreligga endast om det står klart att det saknas förutsättningar för vård enligt nyssnämnda lagar och brottet är sådant att mycket starka skäl talar för en frihetsberövande påföljd. Vad som främst kan medföra att ett fängelsestraff måste dömas ut är att brottet har ett högt straffvärde. I lagstiftningens förarbeten och rättspraxis finns inte några generella exempel på fall där fängelse bör användas som påföljd. Det finns emellertid flera avgöranden i vilka ungdomar i den nu aktuella ålderskategorin har ådömts längre fängelsestraff för allvarliga våldsbrott.

Skyddstillsyn är med hänsyn till straffvärdet av brottet utesluten som påföljd.

Det är av största vikt att en ung människa som har begått ett så allvarligt brott som mord erhåller vård och behandling och att behandlingen även har ett sådant innehåll och en sådan längd att den upplevs som en tillräckligt ingripande påföljd. Socialtjänsten kan tillgodose en behandling under slutna former endast under en begränsad tid. Ett s k hem för särskilt noggrann tillsyn enligt 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga kan i princip endast vårda den unge på låsbar enhet under en sammanhängande period om två månader. En vård inom socialtjänsten framstår mot denna bakgrund inte som en tillräckligt ingripande påföljd för det brott till vilket P.L. har gjort sig skyldig.

Brottets straffvärde är så högt att det föreligger synnerliga skäl enligt 30 kap 5 § 1 st BrB för att döma P.L. till fängelse. Kriminalvårdens möjligheter till vård och behandling har väsentligen förbättrats genom inrättandet av Norrköpingsanstaltens särskilda avdelningar. Det är därför möjligt att inom ramen för ett fängelsestraff ge P.L. tillfredsställande vård och behandling.

I de fall då någon har begått brott innan han har fyllt 21 år skall domstolen enligt 29 kap 7 § 1 st BrB vid straffmätningen särskilt beakta gärningsmannens ungdom. Härvid får dömas till lindrigare påföljd än vad som är föreskrivet för brottet. Bestämmelsen tar sikte på låg ålder som en allmän grund, som skall beaktas i sänkande riktning. För att tillämpa bestämmelsen krävs inte att gärningsmannens låga ålder på något sätt har påverkat hans handlande. Lagstiftarens avsikt är sålunda att ålder under 21 år vid brottstillfället rent allmänt skall leda till lägre straff än som normalt döms ut (jfr Berg m fl, Brottsbalken III, 4 u s 230).

För mord föreskrivs fängelse tio år eller på livstid. En gärningsman får enligt 29 kap 7 § 2 st BrB inte dömas till fängelse på livstid för brott, som han har begått innan han har fyllt 21 år. Utgångspunkten för straffmätningen är därför fängelse i tio år.

Vid en avvägning mellan brottets straffvärde och P.L:s ungdom bör fängelsestraffet bestämmas till sex år.

TR:n fann att överlämnande till vård inom socialtjänsten och skyddstillsyn var uteslutna som påföljder för K.A. Straffvärdet av den brottslighet K.A. gjort sig skyldig till var så högt att det förelåg särskilda skäl för att döma honom till fängelse.

De enskilda anspråken.

HD har genom pleniavgörandena NJA 1993 s 411 och 11 funnit att ersättning kan utgå för psykiska besvär som har tillfogats någon till följd av att en nära anhörig har blivit uppsåtligen dödad.

P.L. har som framgått fällts till ansvar för att uppsåtligen ha berövat P.N. livet,

medan K.A. har dömts för medhjälp till vållande till annans död, vilket brott är att bedöma grovt.

P.L. är således skadeståndsskyldig mot P.N:s anhöriga för påvisbara skador de har lidit på grund av dödsfallet. Det är genom förhören med målsägandena och den skriftliga utredningen klarlagt, att de anhöriga har drabbats av svårt psykiskt lidande med anledning av mordet på P.N. De är därför berättigade till skadestånd. Yrkade belopp är inte för högt beräknade.

Eftersom K.A. har dömts endast för medhjälp till ett oaktsamhetsbrott skall mot honom förd skadeståndstalan ogillas.

Domslut.

TR:n dömde P.L. enligt 3 kap 1 § BrB för mord till fängelse 6 år. Straffet skulle till en tid av 148 dagar anses verkställt i anstalt.

K.A. dömdes enligt 3 kap 6 § och 7 § 2 st, 4 kap 5 § 2 st och 23 kap 4 § BrB samt 5 § 1 st, 12 § 1 st, 37 § 2 st och 38 § 1 st 4 vapenlagen (1973:1176) för medhjälp till grov misshandel, medhjälp till vållande till annans död, olaga hot och olaga vapeninnehav till fängelse 5 år.

I beslag tagna knivar m m förklarades förverkade.

Pierre L. ålades att till var och en av B.G. H.F. K. E.G. W.G. och P.G. betala skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 9 sept 1995 till dess full betalning sker.

Mot K.A. förd skadeståndstalan ogillades.

Såväl åklagaren som P.L. överklagade TR:ns dom i HovR:n över Skåne och Blekinge.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle skärpa straffet för P.L. P.L. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för mord eller grov misshandel och bedöma gärningen som olaga hot och vållande till annans död samt, i vart fall, bestämma påföljden till vård inom socialtjänsten. Han yrkade vidare att HovR:n skulle helt ogilla målsägandenas skadeståndstalan.

Även K.A. överklagade. Han yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn, eller, i andra hand, sätta ned straffet.

Målsägandena yrkade bifall till sin skadeståndstalan mot K.A.

Parterna bestred sin motparts ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Frii, referent, och nämndemannen Ståhl) anförde i dom d 17 juni 1996: Domskäl.

De personer som hörts såväl vid TR:n som i HovR:n har i huvudsak berättat i enlighet med vad som finns antecknat i TR:ns dom.

P.L. har tillagt att sårkanalens vinkel inte blev uppmätt under obduktionen. För övrigt är det enligt P.L. vanskligt att uttala sig om en vid en obduktion iakttagen sårvinkel motsvarar vinkeln i vilken skadan tillfogats, eftersom vinkeln kan variera beroende, på om offret lutade sig fram eller t ex drog ett andetag.

Även vad gäller den muntliga bevisning, som i HovR:n förebringats genom att den fonetiska upptagningen vid TR:n spelats upp, överensstämmer utsagorna - i den mån förhörspersonens utsaga refererats i TR:ns dom - i huvudsak med vad som finns antecknat i TR:ns dom.

Rörande upprinnelsen till den åtalade gärningen finner HovR:n genom främst P.N:s vittnesmål liksom TR:n utrett att även P.L. redan innan efterföljandet av P.N. inleddes hade klart för sig att det var en färgad man som skulle skrämmas eller pryglas. Som TR:n funnit var det visserligen K.A. som tog initiativet till efterföljandet men av utredningen framgår att det var P.L. som först lämnade platsen utanför Krokodilen för att följa efter P.N. Det har även framgått att P.L. därvid satte på sig sin armbindel med hakkors och tog fram sin kniv som han sedan bar dold i sin högra hand. Av utredningen framgår att han två gånger under efterföljandet ställde frågan hur de vid upphinnandet av P.N. skulle göra bruk av sina knivar.

Av vad som förekom när P.L. och K.A. hann upp P.N. på Holmgårdsvägen har P.L. och K.A. lämnat inbördes oförenliga uppgifter. P.L:s redogörelse för händelseförloppet innebär att knivsticket närmast förorsakades av att P.N. sprang rakt på hans kniv när denne i sitt försök att undkomma tog sig mellan honom och K.A. för fortsatt flykt över gatukorsningen och Norra Skolgatan söderut. Det hela gick enligt P.L. så fort att han inte uppfattade hur kniven lösgjordes ur kroppen på P.N. Enligt K.A. hade P.L. däremot, stående snett framför den stillastående P.N. riktat ett stick eller ett hugg horisontellt mot bröstet på denne som därvid ryggade något bakåt eller tog ett steg tillbaka innan han springande i en båge till vänster om dem begav sig från platsen.

Redan det förhållandet att P.N. angripen på öppen gata av två okända personer, försökt undkomma genom att ta väg mellan de båda angriparna förefaller till en början anmärkningsvärt. Det är också svårt att föreställa sig att den skada som angetts i obduktionsprotokollet kunnat uppkomma om P.L. i den beskrivna situationen hållit kniven upprätt på så sätt som han gjort gällande. Om händelseförloppet varit det som P.L. beskrivit, måste vidare kniven ha lösgjorts ur kroppen på P.N. medan denne fortfarande var i rörelse framåt, och åstadkommit även andra skador än dem som framgår av obduktionsprotokollet. De skador som där beskrivs går nämligen inte att förena med en sådan version av händelseförloppet som P.L. lämnat. Vidare skall beaktas att P.L. inte påföljande dag, då han beskrev och demonstrerade sitt tillvägagångssätt för vännen J.N. och dennes kamrat T.A. på något sätt antydde att knivsticket orsakats mera av våda än vållande. P.L:s uppgifter om hur P.N. blivit knivstucken kan med hänsyn till det sagda inte förtjäna tilltro.

K.A. har gjort ett i huvudsak trovärdigt intryck vid sitt framträdande i HovR:n. Hans redogörelse för händelseförloppet vid sammanträffandet med P.N. har varit klar och sammanhållen, och han verkar ha vinnlagt sig om att sanningsenligt redovisa även sådant som talar till hans nackdel. Hans uppgifter om hur knivsticket eller knivhugget utdelades vinner, såsom TR:n funnit, stöd av iakttagelserna vid obduktionen. Att fråga varit om ett avsiktligt utdelat knivstick eller knivhugg och inte om en vådahändelse bestyrks också av vad P.L. själv och K.A. enligt vittnena J.N. och T.A. uppgav om händelsen vid sammanträffandet hos J.N. d 9 sept 1995.

Det anförda leder till slutsatsen att P.L. avsiktligt tilldelat P.N. ett knivstick eller ett knivhugg i bröstet. Av utredningen framgår vidare att detta ledde till P.N:s död.

Det kan med hänsyn till pojkarnas allmänt rasistiska inställning hållas för visst att efterföljandet av P.N. skett i avsikt att genom hot eller misshandel kränka denne på grund av hans egenskap av färgad invandrare. Då det gäller frågan om P.L:s uppsåt också omfattat att beröva P.N. livet kan varken P.L:s allmänna rasistiska inställning eller hans omvittnade uttalanden med hotelser mot invandrare under kvällens besök på Krokodilen tilläggas någon avgörande betydelse. En omständighet som likväl talar för att P.L. haft ett sådant uppsåt är K.A:s uppgift att P.L. två gånger under efterföljaridet av P.N. - sedan de hade tagit fram knivarna - frågat "Skall vi sticka ner han?" P.L. som visserligen vidgått att han två gånger under efterföljaridet tillfrågat K.A. om dennes avsikt var att sticka ned P.N. har dock förnekat att frågan ställts så som K.A. uppgett. Av vad som sålunda förekommit under efterföljandet av P.N. kan därför någon säker slutsats inte dras om P.L:s uppsåt. Då det härefter gäller händelseförloppet i korsningen med Holmgårdsvägen måste beaktas att detta utspelat sig mycket snabbt. Det bör också fästas vikt vid att P.L. uppenbarligen chockats av händelsen och verkat överraskad av hur lätt kniven hade trängt in i kroppen på P.N. Denna reaktion tyder närmast på att han inte räknat med mer än att kniven skulle tillfoga P.N. en mera begränsad skada.

Med hänsyn till det anförda finner HovR:n inte att det av utredningen går att dra någon säker slutsats om P.L:s uppsåt när han riktade knivsticket eller knivhugget mot P.N. P.L. måste däremot ha insett att hans handlande varit livsfarligt. Han är därför skyldig till grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, i enlighet med åklagarens andrahandsyrkande. Ansvar skall därvid inte ådömas särskilt för olaga hot.

Eftersom K.A. överklagat TR:ns dom enbart i fråga om påföljden har HovR:n till följd av bestämmelsen i 51 kap 23 a § RB att utgå från den bedömning TR:n gjort av händelseförloppet.

K.A:s delaktighet i gärningen har TR:n bedömt som medhjälp till grov misshandel och medhjälp till vållande till annans död, grovt brott. HovR:n delar denna bedömning men finner att brottsrubriceringen i det senare hänseendet bör vara vållande till annans död, grovt brott.

Påföljdsfrågorna.

Den brottslighet som är aktuell i målet är sådan att fängelse är den påföljd som närmast skulle komma i fråga för vuxna förövare. För att ungdomar skall dömas till fängelse krävs emellertid att synnerliga skäl föreligger därtill om brottet är begånget av någon som inte fyllt 18 år. Den som var äldre men ännu inte 21 år gammal när han förövade brottet får inte heller dömas till fängelse om det inte med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

En förmildrande omständighet vid bedömningen av en brottslighets straffvärde är enligt 29 kap 3 § 1 st 3 BrB att den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Bestämmelsen är i viss utsträckning tillämplig på ungdomar. Omognad kan reducera skulden och därför sänka straffvärdet. Vidare skall enligt 29 kap 7 § BrB lagöverträdarens ungdom alltid beaktas vid straffmätningen och härvid får det dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Stadgandet utgår från tanken att ungdomar helst inte skall dömas till fängelse och i vart fall under en så kortvarig period som möjligt.

Sammanfattningsvis är det utmärkande för vårt påföljdssystem vad gäller de unga lagöverträdarna att de under 18 år och i viss mån även de i åldrarna 18-20 år särbehandlas. Principen är att de unga lagöverträdarna skall bli föremål för åtgärder av de sociala myndigheterna som på olika sätt skall ingripa enligt sociallagstiftningen.

De brott som P.L. begått är av mycket allvarligt slag. Inte minst bidrar det rasistiska motivet. till att gärningen framstår som starkt hänsynslös och brutal.

Enligt 29 kap 2 § 7 BrB skall såsom en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet, vid sidan av vad som gäller vid varje särskild brottstyp, särskilt beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Bestämmelsen infördes år 1994. I lagstiftningsärendet uttalades bl a att syftet med lagändringen var att tydligare markera att kränkningar av rasistiskt eller liknande slag är omständigheter som bör ägnas särskild uppmärksamhet vid straffmätningen. Det underströks att någon av de i bestämmelsen upptagna motiven inte behövde vara det enda eller ens det huvudsakliga motivet för att bestämmelserna skulle kunna tillämpas. (Prop 1993/94:101 s 23 och SOU 1991:75 s 131.)

P.L. - som yrkat att HovR:n bestämmer påföljden till överlämnande till vård inom socialtjänsten - var när gärningarna förövades 16 år gammal.

Som nyss sagts får rätten för brott som någon begått innan han fyllt 18 år döma till fängelse endast om det föreligger synnerliga skäl därtill. Största möjliga restriktivitet skall alltså iakttas med att utdöma fängelse. Naturligt är att skälen som med hänsyn till gärningsmannens ungdom talar för annan påföljd än fängelse blir starkare ju närmare 15-årsgränsen denne ligger och att skälen påverkas även av mognadsgraden i det enskilda fallet.

Vidare gäller som allmän regel att åtgärder mot lagöverträdare som fyllt 15 men inte 18 år skall ske inom ramen för socialtjänsten och inte inom kriminalvården.

Allmän domstol kan som brottspåföljd överlämna den som inte fyllt 21 år till vård inom socialtjänsten. Påföljden är konstruerad på så sätt att domstolen överlämnar åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård. Behörig socialnämnd är nämnden i den kommun där den unge vistas. Utöver den ovan angivna förutsättningen - att den unge är under 21 år - förutsätts att han kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I princip åligger det domstolen att pröva om förutsättningarna enligt dessa lagar är uppfyllda.

I och med att domstolen överlämnat den unge till vård inom socialtjänsten övergår ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtas på socialtjänsten. Domstolens förordnande är i princip definitivt. Enligt 38 kap 2 § BrB kan åklagare emellertid i det fall domstolen överlämnat den unge till vård inom socialtjänsten men sådan vård inte kommer till stånd hos domstolen begära omprövning i påföljdsfrågan. Däremot är omprövning inte möjlig om de lagliga förutsättningarna för anordnande av det slags vård som socialnämnden angett i sitt yttrande till domstolen är förhanden men socialnämnden finner att annan vårdform bör användas.

Socialtjänsten bygger genomgående på att vården kommer till stånd i frivilliga former. I vissa fall kan emellertid situationen vara sådan att erforderliga åtgärder för den unges vård eller tillrättaförande inte kan åstadkommas på frivillig väg. För sådana fall ger LVU möjlighet till ingripande med tvång. Vård enligt LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Om den som omhändertagits enligt 3 § LVU är i behov av särskilt noggrann tillsyn finns särskilda ungdomshem (12 § LVU). För dessa hem är Statens institutionsstyrelse central förvaltningsmyndighet.

Om vården av den som tagits in i hem för särskilt noggrann tillsyn finns bestämmelser i 15-20 §§ LVU och 24-28 §§ socialtjänstförordningen (1981:750). Av dessa bestämmelser framgår att den unge får hindras att lämna hemmet och kan underkastas nödvändiga begränsningar i rörelsefriheten. Vidare finns regler om förbud mot innehav av missbruksmedel m m samt om kroppsvisitation, kroppsbesiktning och brevcensur.

Den sociala träningen är en betydelsefull del av vården och vid hemmen har den pedagogiska verksamheten en framskjuten plats. Vid hemmen skall det finnas tillgång till läkare med specialistkompetens inom psykiatri och psykologisk expertis. Samtliga hem är skyldiga att ge sina elever undervisning på grundskolenivå.

Vård med stöd av LVU skall upphöra så snart socialnämnden anser att den inte längre behövs. Vårdtidens längd avgörs av flera faktorer. Den är i princip tidsobestämd. LVU föreskriver att vård beslutad på grund av den unges eget beteende skall upphöra när vård med stöd av lagen inte längre behövs. Var sjätte månad skall socialnämnden göra en formell prövning av behovet av fortsatt vård. Sexmånadersfristen skall enligt vad som uttalats inte ses som normaltid för tvångsomhändertagande utan som en uppmaning till socialnämnden att följa utvecklingen av vården och behandlingsresultatet. (SOU 1993:35 s 164.)

Vården skall emellertid under alla omständigheter upphöra senast när den unge fyller 21. Åldersgränsen höjdes från i princip 20 till 21 år 1985. I lagstiftningsärendet anförde departementschefen bl a följande. "Jag har i det föregående lagt fram förslag till lagändringar som syftar till att öka möjligheterna att ge unga lagöverträdare i åldern 18-20 år vård inom socialtjänsten. Det kommer emellertid inte alltid att vara möjligt att genomföra behövlig vård under den tid LVU nu medger. Detta kan också påverka domstolarnas bedömning så att man avstår från att överlämna den unge till vård inom socialtjänsten och i stället dömer till fängelsestraff. Bl a för att undvika detta bör åldersgränsen höjas så att det finns ett rimligt utrymme att genomföra ett behandlingsprogram." (Prop 1984/85:171 s 29.)

Det är ledningen för § 12-hemmet som har ansvaret för behandlingen under den tid då den omhändertagne är inskriven vid hemmet. Detta innebär inte att socialnämnden står utanför vård- och behandlingsplanering. Liksom när det gäller frivillig vård är det avsikten att vården och behandlingen skall planeras, följas upp och utvärderas i samverkan mellan den intagne, institutionens personal, socialtjänsten och föräldrarna. Om upphörande av vård enligt LVU beslutar socialnämnden. Om vården beslutats med stöd av 3 § skall nämnden ta upp frågan inom sex månader från dagen för verkställigheten av beslutet och därefter pröva frågan fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Enligt 23 § socialtjänstförordningen får den som har tagits in i hem för vård och boende med stöd av LVU inte skrivas ut med mindre socialnämnden har begärt eller medgivit det.

Utredningen om P.L:s personliga förhållanden utvisar att dessa allvarligt försämrats under det allra senaste året före den nu åtalade gärningen. Sålunda tog P.L:s moder i januari 1995 första gången kontakt med socialnämnden i Klippan då hon upplevde att hon inte längre klarade av sonen och misstänkte att han missbrukade narkotika. Socialnämnden initierade då frivilliga insatser i form av stödsamtal med hela familjen. I april 1995 dömdes P.L. av Klippans TR för misshandel av en skolkamrat till vård inom socialtjänsten. Socialnämnden beslutade då att omhänderta P.L. enligt 6 § LVU med placering på ett utredningshem i Halmstad. Länsrätten beslöt emellertid att inte fastställa beslutet. När P.L. fick besked om länsrättens beslut, lämnade han genast utredningshemmet. Modern återupptog en tidigare kontakt med BUP, eftersom hon då upplevde att P.L. var deprimerad. P.L. vistades till en början i hemmet men försvann efter ett par dagar till släktingar. Modern meddelade socialnämnden sin oro över att P.L. möjligen åter missbrukade. Socialnämnden beslöt då att omedelbart omhänderta honom igen. Vården inleddes på en avgiftningsenhet med fortsatt placering på ett utredningshem under åtta veckor (april juni 1995). Länsrätten avslog dock socialnämndens ansökan om fortsatt vård enligt LVU, eftersom P.L. och modern samtyckte till den vårdplan som utredningen resulterat i. Denna vårdplan fungerade emellertid inte eftersom P.L. under större delen av sommaren undandrog sig vården genom att vistas hos en släkting på annan ort.

Socialnämnden i Klippan har i sitt yttrande i målet bl a anfört följande: P.L. är en mycket identitetssökande pojke som söker sig till negativa förebilder som företrädare för VAM. Han har dålig självkänsla och använder sin rasistiska ståndpunkt som ett sätt att hävda sig. Nämnden uppfattar P.L. som inte åldersadekvat utan tvärtom mycket omogen och osäker utan någon tydlig identitet och förankring. P.L. behöver därför stöd med att bygga upp en positiv identitet och en respekt för både sig själv och andra människor. P.L. behöver sålunda tydliga auktoriteter kring sig i denna utveckling. Nämndens bedömning av hur samhället bäst kan tillgodose P.L:s vårdbehov är att han placeras på ett s k § 12-hem. På dessa behandlingshem arbetar man aktivt med ungdomar med liknande beteende. Till en början är det viktigt att behandlingen koncentreras på social träning för att erhålla struktur och rutiner i tillvaron. Då detta uppnåtts är det enligt socialnämnden viktigt att fortsätta P.L:s behandling med intensiv terapi koncentrerad på P.L:s beteende och identitetsuppbyggnad.

Institutionen skall vara sluten med restriktioner beträffande bl a permissioner och telefon.

Socialnämnden har i HovR:n uppgivit att det numera finns plats för P.L. på ett närmare angivet skol- och ungdomshem under förutsättning att HovR:n bestämmer påföljden till vård inom socialtjänsten.

P.L. dömdes d 3 april 1995 av TR:n för misshandel och överlämnades till vård inom socialtjänsten. Någon egentlig sådan vård kom emellertid aldrig till stånd innan han gjorde sig skyldig till den nu åtalade gärningen, eftersom han trots samtycke undandrog sig vården. I det i förevarande mål avgivna rättspsykiatriska utlåtandet uttalas att P.L. bör bli föremål för långsiktig vård och behandling inom socialtjänsten i följd varav föreslås att han på nytt överlämnas till sådan vård. Socialnämnden, vars avsikt är att anordna vård för honom på ett s k § 12-hem, har föranstaltat om att en plats genast kan beredas honom på ett sådant hem. Med hänsyn till att P.L. tidigare undandrog sig den vård vartill han samtyckt, måste det nu kunna antas att han - även om han själv inte skulle samtycka till det - likväl kommer att bli föremål för den vård och behandling som socialnämnden avser att bereda honom.

Som TR:n anmärkt är det av största vikt att en ung människa som begått ett allvarligt brott inte bara erhåller vård och behandling utan också att vården och behandlingen har ett sådant innehåll och sådan längd att den kan upplevas som en tillräckligt ingripande påföljd. Ett så grovt våldsbrott som P.L. gjort sig skyldig till är av så samhällsfarlig art att det påkallar ett mycket kraftfullt ingripande. Sådana hänsyn har emellertid redan i betydande utsträckning tillgodosetts genom att P.L. numera varit berövad friheten som häktad sammanlagt 235 dagar. Vidare innebär vistelse på ett § 12-hem åtminstone till en början ett långtgående frihetsberövande. Vården där kan enligt lag fortgå till dess P.L. fyllt 21 år om socialnämnden finner behov av vård alltjämt föreligga. Även en vårdpåföljd kan därför antas i avsevärd grad tillgodose kravet på ett kraftfullt ingripande. Till följd av det sagda kan synnerliga skäl att döma P.L. till fängelse inte anses föreligga. Påföljden skall i stället bestämmas till överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Skadeståndsfrågan.

Målsägandena har som yrkandena framställts åberopat åklagarens gärningsbeskrivning i åtalspunkten 1 samt bestämmelserna i 2 kap 1 § och 5 kap 1 § skadeståndslagen.

HovR:n har som framgår av vad tidigare redovisats i denna del av åtalet funnit att P.L. gjort sig skyldig till grov misshandel och grovt vållande till annans död samt K.A. till medhjälp till grov misshandel, grovt vållande till annans död och olaga hot, grovt brott. Det är sålunda nu angivna gärningar som är utgångspunkten för den vidare bedömningen i skadeståndsfrågan.

I tidigare rättspraxis vägrades skadestånd för psykiska besvär som åsamkats någon genom underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling. Besvären ansågs inte ha ett sådant samband med den dödande handlingen att skadestånd kunde utgå (se t ex NJA 1979 s 620). Denna praxis har dock ändrats med avseende på fall där den anhörige blivit uppsåtligen dödad (se NJA 1993 s 411 och 11).

I underdomstolarnas praxis har skadestånd som en följd av den ändrade rättstillämpningen också utdömts i fall då den dödande handlingen visserligen inte varit uppsåtlig men varit så grovt vårdslös att den varit att likställa med uppsåtligt dödande. Enligt vad kommitten om ideell skada uttalat finns det enligt kommittens mening inte någon rättspolitisk anledning att med hänsyn till kraven på förutsebarhet eller ett direkt och nära samband ge ersättning endast när någon dödats eller skadats allvarligt genom en uppsåtlig handling (SOU 1995:33 s 79, 386 och 389).

HovR:n anser emellertid till dess frågan behandlats av HD eller de skrivna skadeståndsrättsliga reglerna utformas på annat sätt att rättsläget är att psykiska besvär som åsamkas närstående i andra fall än där den anhörige blivit utsatt för uppsåtligt brott inte är ersättningsgilla.

Målsägandenas skadeståndstalan såväl mot P.L. som mot K.A. skall därför lämnas utan bifall.

Domslut.

HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut i ansvarsdelen att HovR:n dömer P.L. enligt 3 kap 6 § BrB för grov misshandel och enligt 3 kap 7 § 2 st BrB för vållande till annans död, grovt brott, samt bestämmer påföljden till vård inom socialtjänsten.

HovR:n ändrar TR:ns domslut i skadeståndsdelen på det sätt att HovR:n lämnar målsägandenas talan mot P.L. utan bifall.

HovR:n dömde K.A. för medhjälp till grov misshandel, för vållande till annans död, grovt brott, samt för olaga hot, grovt brott, och olaga vapeninnehav, grovt brott, till fängelse 3 år.

HovR:n fastställde TR:ns domslut i skadeståndsdelen beträffande K.A.

Adj led fd hovrättsrådet Eilard var skiljaktig i skadeståndsdelen och anförde: Frågan om skadestånd till den som tillfogats personskada i form av psykiska besvär i anledning av att en närstående dödats har, som TR:n anmärkt, varit föremål för HD:s prövning i plenum (NJA 1993 s 41). I dessa avgöranden uttalade HD att skadestånd bör kunna utgå åtminstone i fall då någon drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående uppsåtligen dödats samt tillerkände i det ena fallet föräldrarna och ett syskon till en mördad kvinna och i det andra fallet föräldrarna till ett mördat barn skadestånd enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207) för sveda och värk bestående i psykiska besvär som tillfogats dem genom brotten.

P.L. har befunnits skyldig till grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, genom att uppsåtligen ha stuckit en kniv i bröstet på P.N. och därigenom av grov oaktsamhet vållat dennes död. K.A. har genom sin delaktighet i misshandelsgärningen gjort sig skyldig till medhjälp till grov misshandel och har därigenom av grov oaktsamhet varit medvållande till P.N:s död. Det sätt på vilket P.N. bragts om livet är till sin karaktär så nära ett uppsåtligt dödande att det förhållandet att P.N:s död inte ansetts omfattat av P.L:s och K.A:s uppsåt inte bör hindra att skadestånd enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207) döms ut till hans närstående för de psykiska lidanden de åsamkats genom brotten.

Såväl P.L. som K.A. har medgett att B.G. och medparter tillhör den grupp av närstående till P.N. som i och för sig är berättigade till skadestånd i det hänseende varom här är fråga.

Beträffande omfattningen och graden av de psykiska besvär B.G. och medparter åsamkats har annan utredning inte förebringats än deras egna uppgifter om den ångest och förtvivlan som de upplevt efter underrättelsen om P.N:s död samt några i hemlandet utfärdade läkemedelsrecept. Med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning för sveda och värk i form av psykiskt lidande ger utredningen i målet om dessa besvär inte stöd för att uppskatta ersättningen till B.G. och hans medparter till mer än 10 000 kr för envar av dem.

På grund av det anförda ändrar jag, som i övrigt är ense med majoriteten, TR:ns domslut även på så sätt att jag förpliktar P.L. och K.A. att solidariskt utge skadestånd till envar av B.G. och medparter med 10 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 9 sept 1995 tills betalning sker.

Nämndemannen Persson var skiljaktig i HovR:ns bedömning och anförde följande: Jag delar TR:ns uppfattning i ansvars- och påföljdsfrågorna såväl beträffande P.L. som i fråga om K.A. I fråga om det skadestånd P.L. har att utge anser jag att ersättningarna skäligen inte bör bestämmas högre än medgivna 2 000 kr till envar av målsägandena. Jag ändrar till följd härav TR:ns domslut enbart på så sätt att jag sätter ned de skadeståndsbelopp P.L. har att utge till 2 000 kr till envar av målsägandena.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma P.L. för mord samt i vart fall bestämma påföljden till fängelse.

B.G. och övriga målsägande (ombud för samtliga advokaten G.S.) yrkade att HD skulle bifalla deras vid TR:n och i HovR:n förda skadeståndstalan.

HD beviljade prövningstillstånd vad gällde det mot P.L. riktade skadeståndsanspråket men fann ej skäl meddela prövningstillstånd vad gällde överklagandet beträffande det mot K.A. riktade skadeståndsanspråket.

P.L. (offentlig försvarare advokaten H.S.) bestred Riksåklagarens ändringsyrkande. Han medgav att oavsett utgången i ansvarsfrågan betala 2 000 kr till envar av målsägandena men bestred i övrigt deras ändringsyrkanden.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A-M.N.).

HD (JustR:n Vängby, Lars K Beckman, Solerud, Lars A Beckman och Thorsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl.

Ansvarsfrågan.

Liksom i HovR:ns och TR:ns domar betecknas G.G. här med det namn han använde i Sverige, P.N.

P.L. har vid förhör i HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som i HovR:n med följande förtydliganden. När P.N. försökte springa mellan P.L. och K.A. kolliderade N. och P.L. så att N. stötte mot P.L:s vänstra axel. Samtidigt som N. började springa gjorde P.L. en rörelse nedifrån och uppåt med höger hand, i vilken han höll kniven. När de kolliderade trängde kniven in i N:s kropp. P.L. uppfattade det så att kniven träffade i buken eller i vart fall längre ned än vad som sedan visade sig ha varit fallet. Det är inte riktigt att han då kände att det knakade till i handleden; det är något som han kände senare. Han blev inte medveten om att kniven träffat N. men han sprang från platsen därför att han råkade i panik. När han stannade och såg att knivbladet var blodigt förstod han att N. blivit träffad. – P.L. har bekräftat att polisens rekonstruktion nr 2 efter hans anvisningar, sådan den framgår av en vid förhandlingen i HD uppspelad videoupptagning, riktigt återger vad han minns.

K.A. har vid förhör i HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som i HovR:n med följande förtydliganden. Han förstod inte först att P.L. träffat N. med kniv utan trodde att det bara var ett slag som P.L. utdelat; hade han förstått att N. blivit knivhuggen skulle han inte ha förföljt N. och skrikit efter honom, något som han gjorde bara för att fullfölja sitt syfte att skrämmas. – K.A. har bekräftat att polisens rekonstruktion efter hans anvisningar, sådan den framgår av videoupptagningen, riktigt återger vad han minns förutom att den inte visar att han sprang efter N. ett kort stycke när denne flydde, något som han då ännu inte berättat.

De uppgifter som lämnats av P.L. och K.A. är oförenliga. Den berättelse som P.L. lämnat förtjänar inte tilltro. Genom K.A:s berättelse får det anses utrett att P.L. sedan de båda hunnit i kapp P.N. och N. hälsat dem, hoppade fram och gav N. ett backhandslag mot bröstet med höger hand. N. ryggade tillbaka och sprang sedan längs Skolgatan.

Som HovR:n funnit är det alltså utrett att P.L. avsiktligt tilldelat P.N. ett knivstick i bröstet och att detta lett till N:s död. Den kniv som P.L. använde har ett 10,8 cm långt blad, varav 8,8 cm eg gförsett, med en största bredd av 1,74 cm. Av protokollet över obduktionen framgår att P.N. fått ett knivstick 3,5 cm till vänster om bröstets medellinje och ca 6 cm ovanför bröstbenets nedre kant och att sårkanalen omfattar bröstkorgen, vars vänstra femte revben helt delats ca 4 cm till vänster om bröstets medellinje, hjärtsäcken, hjärtat, den vänstra lungan och mellangärdet. I Statens kriminaltekniska laboratoriums sakkunnigutlåtande anges, efter en analys av de skador sticket orsakat i N:s kläder, att den kraft som erfordrats för att åstadkomma skadorna varit relativt stor men att den inte kan bestämt anges.

Skadans art liksom det sätt på vilken den tillfogats P.N. visar att P.L. vid knivsticket i vart fall måste ha varit helt likgiltig för om N. skulle dö eller ej. P.L. kan därför inte undgå ansvar för uppsåtligt dödande.

Det föreligger inga sådana omständigheter som föranleder att brottet såsom mindre grovt skall bedömas som dråp. P.L. skall därför dömas för mord.

Redan av P.L:s egna uppgifter framgår att han i vart fall kort innan han hann ifatt P.N. såg att N. var svart. Mot bakgrund av den rasistiska inställning som P.L. åtminstone vid den tiden hade får det hållas för visst att ett motiv för gärningen varit att kränka N. på grund av hans hudfärg eller ursprung. Detta förhållande utgör i och för sig en sådan försvårande omständighet som enligt 29 kap 2 § 7 BrB skall beaktas vid bestämningen av straffvärdet.

Påföljden.

Brottets straffvärde är mycket högt. Påföljden för en vuxen gärningsman skulle ha varit fängelse på livstid.

P.L. var vid tiden för gärningen nyss fyllda 16 år. För honom är alltså bestämmelserna i 30 kap 5 § 1 st och 29 kap 7 § BrB tillämpliga. Enligt dessa bestämmelser skall gärningsmannens ungdom särskilt beaktas vid valet av påföljd och vid straffmätningen. Fängelse på livstid får inte ådömas, och straffet får även i övrigt sättas lägre än vad som är föreskrivet för brottet. Fängelse får över huvud taget ådömas endast om det finns synnerliga skäl. - Det kan förtjäna tilläggas att enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (SÖ 1990:20), artikel 37 (b), den som är under 18 år får berövas friheten endast som en sista utväg och för kortast lämpliga tid.

Av det sagda följer att största möjliga restriktivitet måste iakttas med att utdöma fängelsestraff när det gäller lagöverträdare som inte fyllt 18 år. Med påföljdssystemets nuvarande utformning - och då omständigheterna inte är sådana att skyddstillsyn kan komma i fråga - föreligger som alternativ endast ett överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt 31 kap 1 § BrB. Valet står sålunda mellan å ena sidan ett mycket ingripande, men noga reglerat, fängelsestraff och å andra sidan en sådan för den unges återanpassning klart lämpligare påföljd, som överlämnande av berört slag kan utgöra. Någon möjlighet för en allmän domstol att påverka innehållet i och längden av vården inom socialtjänsten finns inte. Det är därmed också svårt för domstolen att i det konkreta fallet bedöma påföljden och göra en avvägning mot andra likvärdiga fall.

Särskilt vid mycket grova brott ger valet mellan fängelse och vård inom socialtjänsten inte utrymme för ett tillräckligt nyanserat ställningstagande, och domstolarna ställs alltså i dylika fall inför en mycket vansklig uppgift. HD har tidigare i några fall (bl a i NJA 1985 s 757, 1988 s 55, 1989 s 870, 1990 s 578, 1990 s 622, 1993 s 456) prövat frågan om gränsdragningen för fängelse vid brott begångna av mycket unga lagöverträdare. I flera fall har domstolen uttalat att den vård inom socialtjänsten varom de sociala myndigheterna föranstaltat inte framstått som en med hänsyn till den aktuella brottslighetens straffvärde tillräckligt ingripande påföljd och i stället ådömt fängelse.

Socialnämnden i Klippan har d 26 aug 1996 avgivit ett förnyat yttrande om P.L. Därav framgår bl a följande. Efter HovR:ns dom omhändertogs P.L. genast och fördes till Gräskärrs skol- och ungdomshem, där en plats fanns reserverad eftersom nämnden i samråd med Statens institutionsstyrelse bedömt att Gräskärr bäst kunde tillgodose hans vårdbehov. Omhändertagandet fastställdes d 24 juni 1996 av länsrätten i Kristianstad, som d 25 juli 1996 beslöt om fortsatt vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vården på Gräskärr har enligt intyg av institutionschefen fallit väl ut. Under de två första månaderna där har P.L. haft stränga restriktioner och hela dygnet vistats inom den låsbara enheten, där han sysselsatts dels med studier, dels med arbete i den mekaniska verkstaden. Han har telefonkontakt med och besök av sin mor. Ingående och utgående post granskas. Socialnämnden och institutionschefen har haft olika mening om hur slutenheten skulle utformas efter de två första månaderna. Nämnden har ansett att P.L. borde fortsätta att vistas på hemmet under lika slutna former som tidigare under ytterligare en period medan institutionschefen inte ansett detta. Nämnden har i ett brev till institutionschefen uttalat att slutenheten borde fortvara bl a av hänsyn till den utsatthet i vilken P.L. befann sig inför förhandlingarna i HD. - Sammanfattningsvis föreslår socialnämnden att HD överlämnar P.L. till fortsatt vård inom socialtjänsten, då hans vårdbehov i dagsläget bäst tillgodoses genom insatser från socialnämndens sida.

Av socialnämndens yttrande och förhöret i HD med institutionschefen vid Gräskärr L.W. framgår att nämnden och institutionschefen bedömer att P.L. har ett vårdbehov som bäst tillgodoses på ett hem för särskilt noggrann tillsyn enligt 12 § LVU, under för närvarande slutna former, men att vården i slutna former när som helst kan upphöra.

P.L. döms för mord. Minimistraffet för mord är fängelse tio år. Även om det vore önskvärt att P.L. överlämnades till vård inom socialtjänsten för en tid som - med beaktande också av den tid under vilken han varit berövad friheten i målet som anhållen och häktad tillsammans med den tid han varit intagen på s k låsbar enhet på ett § 12-hem - framstår som en tillräckligt ingripande reaktion på brottet från samhällets sida, kan det för närvarande inte anses möjligt att tillgodose detta önskemål. Sådana synnerliga skäl som avses i 30 kap 5 § 1 st BrB föreligger att döma P.L. till fängelse. Det kan anmärkas att kriminalvårdens möjligheter att ge den vård och behandling som P.L. behöver förbättrats genom inrättandet av Norrköpingsanstaltens särskilda avdelning för unga.

Med hänsyn till föreskriften i 30 kap 5 § 1 st BrB, den förut återgivna bestämmelsen i barnkonventionen och det förhållandet att P.L. vid tiden för gärningen inte var äldre än nyss fyllda 16 år, bör fängelsestraffet bestämmas till fyra år.

Skadeståndsfrågan.

P.L. har befunnits skyldig till att uppsåtligen ha bragt P.N. om livet. Han har vitsordat att målsägandena drabbats av psykiska besvär vid underrättelsen om N:s död. Han är därför skyldig att utge skadestånd till målsägandena för sveda och värk med anledning av de besvär som tillfogats dem genom underrättelsen om mordet (NJA 1993 s 411 och 11). Han har av det yrkade beloppet, 50 000 kr för var och en av dem, medgivit endast 2 000 kr under hänvisning till att kostnadsläget i Elfenbenskusten, mätt såsom bruttonationalprodukt per invånare, förhåller sig till Sverige såsom 1 till 25.

Ersättning för ideell skada, varom här är fråga, skall utgå enligt svenska normer oaktat de skadelidande är bosatta utomlands och skadan inträffat där. Med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag, nämligen Trafikskadenämndens hjälptabell för bestämmande av ersättning för sveda och värk, som avser även psykisk skada, fastställs skadeståndet för envar av målsägandena till 20 000 kr.

P.L. har i HD invänt att skadeståndet med tillämpning av 2 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) bör jämkas med hänsyn till hans ålder och utveckling samt hans ekonomiska förhållanden. Invändningen har framställts först här och det föreligger inte några omständigheter som medför att den likväl skall prövas.

Domslut.

Med ändring av HovR:ns dom dömer HD P.L. för mord till fängelse 4 år.

Straffet skall till en tid av 235 dagar anses verkställt i anstalt.

Med ändring av HovR:ns dom jämväl i skadeståndsdelen förpliktar HD P.L. att betala skadestånd till envar av B.G. H.F.K. E.G. W.G. och P.G. med 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 9 sept 1995 till dess betalning sker.

HD:s dom meddelades d 2 okt 1996 (mål nr B 3345/96).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (13)

NJA 1997 s. 103: Synnerliga skäl har inte ansetts föreligga att döma tilltalad, som vid brottens begående var 16 år, till fängelse för vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott,...
NJA 2000 s. 421: Fråga om straffbestämning för lagöverträdare under 21 år.
NJA 2000 s. 432: Fråga om straffmätning för skadegörelse.
NJA 2000 s. 435: I mål om vitesförbud enligt (I) lagen om skydd för företagshemligheter, (II) upphovsrättslagen har käranden återkallat sin talan. Svaranden har ansetts inte ha rätt att få målet prövat enligt 13 kap....
NJA 2000 s. 521: Psykiska besvär, ersättningsgilla som sveda och värk, har med hänsyn till omständigheterna presumerats uppkomma hos vuxna syskon, vilka ej sammanbodde med den som bragts om livet genom uppsåtligt...
NJA 2001 s. 225: Bestämmande av påföljd för 18-åring som återfallit i brott när han var 17 år. Synnerliga skäl för att döma till sluten ungdomsvård?
NJA 2004 s. 26: Fråga om bestämmande av ersättning för personskada som till följd av dödsfall åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.
NJA 2004 s. 479: Fråga om uppsåt att döda förelegat hos en femtonåring.
NJA 2007 s. 194: Fråga om påföljden för mord.
NJA 2011 s. 563: Bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken om självförvållat rus och liknande tillstånd har ansetts inte innebära att de krav på uppsåt som annars gäller för ansvar skaefterges. (Jfr NJA...
RH 1998:8: Gärningsmän, 16 och 17 år gamla, har dömts för mord och olaga hot, grovt brott, till fängelse tre år och sex månader respektive fyra år.
RH 1999:89: Synnerliga skäl har inte ansetts föreligga att döma en sextonårig gärningsman till sluten ungdomsvård för bl.a. misshandel, stöld och våld mot tjänsteman. Påföljden har bestämts till skyddstillsyn...
RH 2008:17: Fråga om val mellan tidsbestämt och livstidsstraff för mord. Omständigheterna vid brottet har ansetts vara så försvårande som krävs för att döma till livstids fängelse.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation