RH 1998:99
Käranden i vårdnadsmål har återkallat sin talan. Fråga om särskilda skäl förelegat att förplikta käranden att ersätta motpartens rättshjälpskostnader. Tillika fråga om ombuds skyldighet att solidariskt med parten utge sådan ersättning.
N.J. och M.J.S. har tillsammans barnen S. född 1986, och J. född 1991. M.J.S. har genom dom den 15 maj 1996 anförtrotts vårdnaden om barnen. Barnen är sedan sommaren 1995 bosatta hos N.J:s föräldrar i Tunisien sedan N.J. fört dem dit från Sverige.
N.J. har vid tre tillfällen, 1995, 1997 och 1998, dömts till fängelse för egenmäktighet med barn för att han underlåtit att medverka till att återföra barnen till Sverige. Tunisisk domstol har den 2 december 1996 anförtrott N.J:s mor vårdnaden om barnen.
N.J. yrkade i ansökan om stämning, som ingavs till tingsrätten i juni 1997, att han skulle tillerkännas vårdnaden om barnen. Som grund angav han att detta var mest förenligt med barnens bästa, eftersom de funnit sig väl tillrätta i Tunisien och att ett överflyttande av vårdnaden skulle öka M.J.S:s umgänge med barnen.
M.J.S. bestred käromålet. Hon yrkade även att N.J. skulle förpliktas att ersätta hennes rättegångskostnader i målet, eftersom hans talan var uppenbart ogrundad.
N.J. återkallade senare sin talan i målet.
Stockholms tingsrätt (1998-06-15, rådmannen Manne Pavón) avskrev målet från vidare handläggning och förpliktade i det överklagade beslutet, såvitt nu är i fråga, N.J. och hans ombud L.E. att solidariskt med varandra ersätta hälften av M.J.S:s rättshjälpskostnader, eller 20 820 kr. Som skäl för beslutet anförde tingsrätten följande.
Enligt 6 kap. 22 § andra stycket föräldrabalken, jämfört med 31 § första stycket rättshjälpslagen (1972:429), skall enligt huvudregeln vardera parten bära sin rättegångskostnad i bl.a. mål om vårdnad. En part kan dock förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad, om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap.3 eller 6 §rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl. Om en part helt eller delvis skall ersätta motpartens rättegångskostnad, kan partens ställföreträdare eller biträde enligt 6 kap. 22 § tredje stycket föräldrabalken förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden, nämligen under den förutsättningen att ombudet m.m. förfarit på ett sätt som avses i de nyssnämnda paragraferna i rättegångsbalken.
N.J. har väckt talan i detta mål endast ca ett år efter det hovrättens dom i vårdnadsfrågan vunnit laga kraft. Som tingsrätten anförde i beslutet om upphörande av N.J:s rättshjälp synes i detta mål endast ha åberopats en omständighet som är ny i förhållande till det tidigare vårdnadsavgörandet, nämligen den att barnen sedan de olovligen bortförts i juni 1995 kommit att, mot M.J.S:s vilja, vistas ytterligare ett år hos farföräldrarna i Tunisien. Sett enbart från vårdnadsaspekten framstår vidare motiven för den talan som N.J. fört i detta mål som dunkla. N.J. har fram till dess frågan om återbetalningsskyldigheten för motpartens rättegångskostnader och om ansvar för rättegångsmissbruk aktualiserats inte åberopat att en vårdnadsdom i hans favör skulle medföra att han skulle utöva vårdnaden om barnen. Avsikten har, sådan den framkommit i stämningen, i stället varit att främja M.J.S:s umgänge med barnen på visst närmare angivet sätt, varvid dock barnens bosättning alltjämt skulle vara i Tunisien. Det finns enligt tingsrättens mening skäl att misstro N.J:s påstående om att hans vårdnadsyrkande syftat till att tillgodose barnens behov av umgänge med M.J.S. Oavsett hur det förhåller sig med detta kan konstateras att en svensk dom i vårdnadsfrågan inte skulle kunna verkställas i Tunisien. Det finns inte heller skäl att ifrågasätta den bedömning som domstolarna gjort i brottmålet i frågan om vem som enligt tunisisk rätt ytterst har rätt att besluta om barnens förhållanden. Den bedömningen sammanfaller även med vad N.J. gett uttryck för i den första brottmålsprocessen. Det anförda leder till att N.J:s talan i nu förevarande mål varit uppenbart ogrundad. I vart fall har han genom försummelse föranlett onödig rättegång. På grund härav har han vållat M.J.S:s rättshjälpskostnader. Omständigheterna är sådana att N.J. bör förpliktas att återbetala hälften av dessa kostnader.
L.E. är advokat och får förmodas i den egenskapen ha erforderliga insikter. Han har även varit försvarare för N.J. i brottmålen sedan mars 1997 och måste därför antas vara förtrogen även med N.J:s förhållanden. Vad som anförts ovan i fråga om N.J. gäller i tillämpliga delar även L.E. L.E. bör därför jämte N.J. åläggas att svara för halva kostnaden för M.J.S:s rättshjälp.
N.J. och L.E. överklagade beslutet såvitt det avsåg skyldigheten att ersätta M.J.S:s rättshjälpskostnader och yrkade att beslutet skulle upphävas. Som skäl anförde de bl.a. att N.J:s talan inte kunde anses uppenbart ogrundad eller att han föranlett onödig rättegång och att vårdnadsfrågan varit oerhört viktig för N.J. såväl med hänsyn till båda föräldrarnas umgänge med barnen som till den straffrättsliga bedömningen av hans gärningar, varför N.J. oavsett utsikten till framgång, har haft rätt att få vårdnadsfrågan prövad.
M.J.S. bestred ändring.
Svea hovrätt (1998-11-24, hovrättsråden Carl Henrik Ehrenkrona och Kerstin Frideen samt hovrättsassessorn Irja Hed, referent) upphävde tingsrättens beslut såvitt avsåg återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnaden och anförde följande skäl.
Enligt 6 kap. 22 § andra stycket föräldrabalken är huvudregeln i mål om vårdnad att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Part kan emellertid förpliktas ersätta motpartens rättegångskostnad helt eller delvis om han förfarit på sådant sätt som anges i 18 kap. 3 § eller 6 §rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl. Eftersom 18 kap. 3 § rättegångsbalken avser ersättningsskyldighet under vissa omständigheter för vinnande part och 6 § samma kapitel endast är tillämplig på vårdslöshet eller försummelse som part ådagalagt under rättegången är dessa lagrum inte tillämpliga på vad som lagts N.J. och L.E. till last.
Skyldighet för ombud att solidariskt med sin huvudman ersätta motpartens rättegångskostnad enligt 6 kap. 22 § tredje stycket föräldrabalken kan uppkomma endast om ombudet förfarit på sådant sätt som anges i 18 kap. 3 § eller 6 §rättegångsbalken. Det har således inte förelegat laga förutsättningar för att ålägga L.E. någon ersättningsskyldighet.
Vad gäller frågan om det finns särskilda skäl enligt 6 kap. 22 § andra stycket föräldrabalken att låta N.J ersätta M.J.S:s rättshjälpskostnader gör hovrätten följande överväganden. Av förarbetena till nuvarande 6 kap. 22 § föräldrabalken (Prop. 1975/76:170 sid. 183) framgår bl.a. att särskilda skäl skall anses föreligga om "den förälder som inte har vårdnaden gång på gång utan framgång ansöker om att få vårdnaden överflyttad på sig". Syftet med bestämmelsen synes främst vara att förhindra att en förälder, närmast i trakasserande syfte, fortsätter att processa om vårdnad trots att utgången av vårdnadstvisten är given.
N.J:s utsikter till framgång i målet vid tingsrätten har visserligen - såvitt kan bedömas - varit begränsade. Vårdnadsfrågan hade då N.J. väckte talan förhållandevis nyligen avgjorts och förhållandena var på avgörande punkter sedan dess i huvudsak oförändrade. Detta var emellertid första gången som N.J. väckte talan angående vårdnad och något trakasserande syfte därmed har inte visats. Därtill kommer att förhållandena komplicerades av att barnens farmor genom en tunisisk dom tillerkänts vårdnaden om barnen, som enligt vad han uppgivit numera anpassat sig väl i Tunisien. N.J:s talan kan sedd mot bakgrund av dessa förhållanden inte anses ha varit så obefogad att undantagsbestämmelserna i 6 kap. 22 § föräldrabalken rörande rättegångskostnader skall tillämpas. Tillräckliga skäl saknas således för att låta honom till någon del ersätta M.J.S:s rättshjälpskostnader.