RH 1999:113

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län beviljade den 14 februari 1996 K.K. skuldsanering utan avbetalningsplan för en uppgiven total skuld om 213 693 kr. I sin ansökan om skuldsanering hade K.K. inte upptagit någon skuld till AB Stor-Stockholms Lokaltrafik (SL) och SL hade inte heller anmält sin fordran. Skuldsaneringen kom därför inte heller att uppta SL:s fordran.

SL ansökte med stöd av 27 § skuldsaneringslagen hos tingsrätten om att skuldsaneringsbeslutet skulle upphävas.

K.K. bestred yrkandet.

Skattemyndigheten yrkade bifall till ansökningen.

Övriga borgenärer avstod från att yttra sig.

SL anförde som grund för sitt yrkande följande.

SL:s fordran avser skadestånd på grund av brott. Skulden uppgår till 81 703 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 september 1988 och fastställdes av Stockholms tingsrätt genom dom den 31 januari 1990. Grunden för SL:s yrkande är att K.K. i skuldsaneringsärendet förtigit skulden till SL.

K.K. uppgav som grund för sitt bestridande bl.a. att han trodde att skulden var preskriberad då han inte hört något från SL sedan den 15 mars 1990.

K.K. uppgav vidare i huvudsak följande. Skulden till SL hänför sig till en tid då han var inne i ett djupt alkoholmissbruk. Han var anställd som biljettförsäljare och sålde biljetter och kontrollmärken till allmänheten och till bussförare. Han började låna pengar ur växelkassan genom att lämna felaktiga uppgifter om hur många biljetter och kontrollmärken han hade sålt och sedan blev skulden allt större. SL genomförde en revision först fyra år senare och då uppgick skulden till ca 70 000 kr. SL avskedade honom och lämnade in en polisanmälan. Åtal väcktes och han dömdes den 31 januari 1990 av Stockholms tingsrätt för grov förskingring till sex månaders fängelse och ålades att utge skadestånd till SL. Han överklagade domen i ansvarsdelen till Svea hovrätt som dömde honom för förskingring till skyddstillsyn. Han fick en betalningspåminnelse från SL daterad den 15 mars 1990 - sedan dess har han inte hört någonting från dem. Kronofogdemyndigheten gjorde en utmätning i november samma år som resulterade i att SL erhöll 698 kr. Efter domen fick han arbete på en flyttfirma där han arbetade till dess att den försattes i konkurs. Därefter gick han arbetslös under en tid. Under hösten 1994 började han, på eget initiativ, undergå rehabilitering på Rehabteamet i Stockholm och under sommaren 1995 vände han sig till socialkontoret i kommunen för att få hjälp att sanera sin ekonomi. Rådgivaren på socialkontoret gav honom rådet att ansöka om skuldsanering och sade åt honom att göra en förteckning över samtliga skulder som han hade. Eftersom han hade hört av en bekant att preskriptionstiden var fem år tog han inte upp skulden till SL då han räknade med att deras fordran skulle vara preskriberad när skuldsaneringen var klar. Han hade även fått ett utdrag från kronofogdemyndigheten och där fanns inte skulden till SL upptagen. Dessutom hörde övriga fordringsägare av sig med jämna mellanrum, men det gjorde inte SL. Han hade inte glömt bort skulden till SL. Det var snarare så att den var förknippad med så starka skuldkänslor att han inte orkade tänka på den och det var troligtvis därför som han hade så lätt att ta till sig uppgiften om den femåriga preskriptionstiden. I efterhand har han insett att han var felaktigt informerad och att han borde ha undersökt uppgiften närmare. Skuldsaneringen har betytt mycket för hans rehabilitering och givit honom en framtidstro.

Föreståndaren på Rehabteamet i Stockholm, G.H. uppgav i huvudsak följande. K.K. började på Rehabteamet hösten 1994 och hans rehabilitering har gått väldigt bra - mycket tack vare att han beviljades skuldsanering i februari 1996. Även om rehabiliteringen har gått bra och K. har varit nykter i snart fyra år så har han behov av fortsatt rehabilitering. Skuldsaneringen har betytt otroligt mycket för K:s rehabilitering och det vore mycket olyckligt om den skulle upphävas.

M.W.S, ombud för Skattemyndigheten i Stockholms län och Radiotjänst i Kiruna AB, anförde följande. Skattemyndigheten anser, i likhet med SL, att skuldsaneringsbeslutet bör upphävas då K.K. troligen medvetet förtigit skulden. Dessutom avser skulden skadestånd på grund av brott och sådana skulder är normalt uteslutna från skuldsanering. Om Skattemyndigheten hade känt till skulden till SL hade den motsatt sig förslaget om skuldsanering.

Nacka tingsrätt (1999-02-19, rådmännen Erik Essén och Yvonne Hållstrand) upphävde kronofogdemyndighetens beslut om skuldsanering och anförde följande.

Enligt 27 § 1 st. 2 skuldsaneringslagen kan tingsrätten på ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av skuldsaneringsbeslutet upphäva ett beslut om skuldsanering om gäldenären under ärendets handläggning medvetet lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären. Av förarbetena till lagrummet (prop. 1993/94:123, s. 171) framgår att förtigande av en omständighet, t.ex. att medvetet utelämna en borgenär, har samma följd.

I detta fall har K.K. medvetet underlåtit att upplysa om en skuld, som vid tiden för skuldsaneringen uppgick till nästan lika mycket som de redovisade skulderna.

Att skulden inte medtagits i skuldsaneringen innebär att SL drabbas av skuldsaneringens preklusionsverkan, vilket är ett men i den betydelse som lagen föreskriver.

Ett förtigande av en skuld innebär ett illojalt handlande som medför att beslutet om skuldsanering i normalfallet skall upphävas (prop. 1993/94:123 s. 172). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning i detta fall.

Rådmannen Lars Qwist var skiljaktig och anförde:

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. SL:s fordran uppkom redan 1988, vilket innebär att den är elva år gammal. Hovrätten - som ändrade tingsrättens dom i ansvarsdelen - dömde K.K. för förskingring till skyddstillsyn. Brottet är således inte så allvarligt att det utgör hinder mot att låta SL:s fordran omfattas av skuldsanering. Enligt vad K.K. har uppgivit och som inte har bestritts av SL har SL inte varit i kontakt med honom efter den 15 mars 1990. Skulden härrör från en tid då K.K. var inne i ett djupt alkoholmissbruk och enligt egen uppfattning befann sig i en desperat ekonomisk situation. K.K. har efter domen påbörjat en rehabilitering som fortfarande pågår. Rehabiliteringen har varit framgångsrik och K.K. har efter domen inte missbrukat alkohol. Rehabiliteringen är emellertid inte avslutad och föreståndaren på Rehabteamet, G.H. framhåller att skuldsaneringen har en mycket stor betydelse för K.K:s rehabilitering.

Av utredningen i målet framgår vidare att K.K. vid tidpunkten för skuldsaneringen saknade betalningsförmåga och att han fortfarande saknar betalningsförmåga. Någon betalningsplan upprättades inte i beslutet om skuldsaneringen. Det men som SL lidit genom att deras skuld inte upptagits i skuldsaneringsärendet framstår mot denna bakgrund som mindre betydelsefullt.

Mot bakgrund av dessa omständigheter skall skuldsaneringen inte upphävas.

K.K. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle ogilla SL:s yrkande om att skuldsaneringen skulle upphävas.

Svea hovrätt (1999-12-01, hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsråden Christine Möller och Rose Thorsén, referent, samt tf. hovrättsassessorn Annica Hellström) lämnade överklagandet utan bifall och anförde följande.

Om gäldenären i sin ansökan om skuldsanering, eller annars under ärendets handläggning, medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för en borgenär vars fordran omfattas av beslutet om skuldsanering, kan beslutet om skuldsanering upphävas enligt 27 § första stycket andra punkten skuldsaneringslagen (1994:334).

Vad gäller frågorna om K.K. medvetet förtigit den ifrågavarande skulden till SL, om denna fordran omfattats av skuldsaneringsbeslutet och om detta medfört men för SL i den mening som avses i det aktuella lagrummet gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten har gjort.

Skuldsaneringslagen bygger på att gäldenären aktivt och lojalt medverkar under ärendets handläggning. Det anses därvid viktigt att gäldenären visar en uppriktig vilja att komma till rätta med sin skuldproblematik och att han själv aktivt bidrar till den utredning som kan krävas på olika stadier av förfarandet, se prop. 1993/94:123 s. 73 f. Denna lojala medverkan utgör grunden för ett flertal av skuldsaneringslagens bestämmelser om förfarandet och utgör därtill en av de omständigheter som, enligt lagstiftaren, särskilt skall beaktas vid den allmänna skälighetsbedömningen enligt 4 § skuldsaneringslagen. En skuldsanering får inte vara stötande och inverka menligt på den allmänna betalningsmoralen. Att - som i förevarande fall - medvetet förtiga en skuld uppgående till drygt 80 000 kr, vilket dessutom avser skadestånd på grund av brott, är typiskt sett en omständighet som bör leda till att beslutet om skuldsanering upphävs. Som tingsrätten funnit saknas i detta fall anledning att göra en annan bedömning.

Målnummer ÖÄ 2240-99