RH 1999:121

S.W. innehade med tomträtt fastigheten Träbjälken 1 i Vantörs församling, Stockholms kommun. År 1959 uppförde han på fastigheten ett enbostadshus i ett plan med underliggande suterrängplan. År 1969 lät han uppföra en tillbyggnad till suterrängplanet i form av en veranda med altan på taket. Tillbyggnaden grundlades på en betongplatta på vilken ett trägolv lades tre år senare.

S.W. sålde den 2 september 1986 tomträtten för 575 000 kr till P.B. och Riffa H med tillträdesdag den 1 november samma år. P.B. och R.H. lät under hösten 1991 bryta upp hela golvet och lägga in ett nytt, mekaniskt ventilerat golv i verandan.

P.B. och R.H. väckte talan mot S.W. vid Stockholms tingsrätt och yrkade, såvitt nu är ifråga, att tingsrätten skulle förplikta S.W. att till dem utge 53 313 kr jämte ränta.

S.W. bestred yrkandet.

P.B. och R.H. anförde som grund för sin talan följande. Fastigheten var vid köpetillfället behäftad med fel vad avser tillbyggnadens konstruktion som lett till att fukt- och mögelskador uppkommit. Fastigheten avvek från vad de vid köpet haft anledning att räkna med, varför de är berättigade till avdrag på köpeskillingen med belopp som i stort motsvarar kostnaderna för de utförda nödvändiga åtgärderna avseende golvkonstruktionen.

S.W. anförde som grund för sitt bestridande bl.a. att fastigheten inte avvek från vad P.B. och R.H. haft anledning att räkna med.

P.B. och R.H. anförde till utveckling av sin talan bl.a. följande. I samband med att golvet bröts upp 1991 kunde det konstateras att det i betongen hade ingjutits brädor, varav några hade lossnat. På brädorna hade det i utrymmets längdriktning lagts liggande träreglar om 2 x 3 tum. Mellan reglarna, direkt på betongen, låg mineralullsisolering ända upp till överkanten på reglarna. På reglarna hade råspont lagts. Det fanns således inte någon ångspärr mellan betonggolvet och trävirket eller isoleringen och det fanns inte heller någon luftspalt mellan isoleringen och råsponten.

S.W. anförde att han inte visste om det lagts in någon ångspärr, men tillade att det på de liggande reglarna hade lagts ytterligare reglar om 2 x 4 tum på vilka råsponten vilade och att det således fanns en luftspalt.

Stockholms tingsrätt (1997-04-17, rådmannen Håkan Larson samt tf. rådmännen Daniel Kjellgren och Magnus Wollsén) ogillade käromålet och anförde i domskälen bl.a. följande.

P.B. och R.H. har som skriftlig bevisning åberopat bl.a. fotografier på golvet, tagna av dem år 1991 sedan råsponten tagits bort, och ett intyg utfärdat i oktober 1991 av Stabilisator AB. Tingsrätten finner anledning utgå från att utförandet var det av P.B. och R.H. angivna. Av ett skriftligt utlåtande avgivet av besiktningsförrättaren J.T. och därtill fogat provsvar framgår att träreglarna den 14 november 1990 hade omfattande mikrobiella skador av väsentlig art. Vad gäller förekomsten av sådana skador vid köpetillfället har båda parter uppgett att det då inte förelåg något symtom på skada.

Parterna har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har hållits med bl.a. civilingenjören T.L. på begäran av P.B. och R.H. och byggnadsingenjören C.P. på begäran av S.W.

P.B. och R.H. har påstått följande. Golvkonstruktionen var felaktig med hänsyn till att den saknade såväl ångspärr mellan betongplattan och det på plattan ingjutna/vilande trävirket och isoleringen, som luftspalt mellan isoleringen och råsponten. Dessa fel i golvkonstruktionen gav oundgängligen upphov till de mögelskador i golvet som man funnit. Vatten har genom kapillärsugning och diffusion nämligen ansamlats i mineralullsisoleringen och i ingjutna träreglar, varigenom det i den tempererade, fuktiga och oventilerade miljön med organiskt trävirke skapats ett idealiskt klimat för mögeltillväxt. Utförandet stred mot gällande bestämmelser i Svensk byggnorm. Verandan hade fast monterade värmeelement, en öppning utan dörr mot intilliggande gillestuga och tre stora fönster mot trädgården. P.B. och R.H. har fortsatt att använda verandan som bostadsutrymme och hållit utrymmet uppvärmt.

S.W. har invänt följande. Avsaknaden av ångspärr och luftspalt var inte att bedöma som fel, eftersom ångspärr i golvkonstruktionen inte var ett krav enligt dåtidens byggnormer och praxis. Avsaknaden av luftspalt var av mindre betydelse än om ventilation mellan golv och vägg saknats. Förekomsten av ångspärr och luftspalt skulle ändå inte ha förhindrat uppkomsten av mögelskador då huvudorsaken härtill var den otillräckliga dräneringen under betongplattan. Bottenvåningen i den ursprungliga byggnaden var, enligt byggnadslovet, anlagd för att användas som källare; byggnadslovet för tillbyggnaden avsåg en veranda till denna våning. Även det tillbyggda utrymmet är att anse som ett källarutrymme. Utrymmen av angivet slag kräver inte samma isolering som bostadsutrymmen. Den utförda golvkonstruktionen var inte tät och inte heller fuktkänslig. P.B. och R.H. har inte hållit utrymmet uppvärmt.

Byggnadslovshandlingarna för tillbyggnaden anger att det på betongplattan skulle utläggas en ångspärr av 0,1 mm polyetenfolie och ovanpå denna 75 mm höga träreglar, med 30 mm mineralull mellan, varigenom en 45 mm hög luftspalt skulle tillskapas mellan isoleringen och råsponten.

I Svensk byggnorms kapitel 32:233 avseende golv på mark anges: "Golvkonstruktion direkt på mark utföres så, att den ger erforderligt skydd mot markfukt...Lämplig ångspärr eller luftningsanordning anordnas i golvkonstruktion med tät eller fuktkänslig golvbeläggning, där fukt- och uppvärmningsförhållandena så kräver."

T.L. har uppgett: Han har gjort matematiska beräkningar dels på det utförda golvet, dels på vad som föreskrivits i byggnadslovet - dvs. utan respektive med ångspärr och luftspalt. Beräkningarna har dessutom skett med utgångspunkt från att fuktigheten är 100 procent under bottenplattan och att ventilation sker pga övertryck genom förekomsten av springor mellan golv, vägg och sockel. Beräkningarna har lett till det resultatet att de kritiska värdena för uppkomsten av mögelskador överskrids i det förra, men inte i det andra fallet. Det har sedan länge varit känt att trävirke inte skall vara i direktkontakt med exempelvis en betongplatta. Vid tidpunkten för läggandet av golvet år 1972 var det ett krav att plastfolie skulle läggas mot betongplattan. En gillestuga är att anse som ett bostadsutrymme och en veranda är ett uppvärmt utrymme som inte kan anses utgöra ett källarutrymme.

C.P. har berättat: Grundläggning med en betongplatta liggande på ett 15 cm tjockt grusskikt, ett utförande som var vanligt på 1960-talet, är klart otillräckligt för att hindra att fukt underifrån tränger upp och genom plattan. Golv byggda i enlighet med den konstruktion som anges i byggnadslovet var bra enligt dåtidens sätt att bygga, men inte med dagens mått. Överhuvudtaget föreligger det alltid risk för mögel i sådana golv när man klär in en betongplatta av ifrågavarande slag. Vid den tidpunkt då golvet byggdes var det normalt att man inte lade in någon ångspärr. Det var även vanligt att man göt in träklotsar i betongen för att ge stadga åt reglarna. Då gällande byggnormer är otydliga och ger inte klart besked om i vilka fall ångspärr skall finnas. Det väsentligaste för att förhindra uppkomsten av mögel är inte att det finns en ångspärr och en luftspalt, utan hur tjock isoleringen är och att det finns ventilation mellan golv, vägg och sockel. Det är möjligt att matematiskt beräkna risken för mögel vid olika typer av golvkonstruktion.

Tingsrätten gör följande bedömning. Tillbyggnaden har av S.W. kommit att inredas och användas som ett bostadsutrymme. P.B. och R.H. har inte haft anledning att uppfatta att ändamålet med utrymmet var något annat än detta. Golvkonstruktionen, som avvek från vad byggnadslovet föreskrev, fanns i ett bostadsutrymme. Klart är att golvet med dagens standard inte var bra, men bedömningen om golvet var felaktigt skall ske med hänsyn till om det avvek från vad som var normal standard i andra jämförbara fastigheter av den ålder och typ som köpet avsåg. Hörd byggnadsteknisk expertis har i denna fråga lämnat mot varandra stridande uppgifter. Tingsrätten, som saknar anledning att sätta den enes ord framför den andres, finner inte visat att golvet avvek från sådan standard att fel skulle anses föreligga.

Svea hovrätt (1998-12-16, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsråden Kristina Boutz och Sven-Ivar Forss samt tf. hovrättsassessorn Lena Klintefall, referent) ändrade tingsrättens dom och förpliktade S.W. att till P.B. och R.H. utge sammanlagt 53 313 kr jämte ränta. I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

Parterna har åberopat samma grunder och i allt väsentligt samma omständigheter som vid tingsrätten.

Den fråga som hovrätten först har att ta ställning till är om golvkonstruktionen i tillbyggnaden varit felaktigt utförd genom att ångspärr och luftspalt saknades. Hovrätten gör i den frågan följande bedömning. Det är ostridigt att golvet inte försetts med någon ångspärr. Däremot råder tvist om det fanns en luftspalt mellan golvet och underliggande mineralull. S.W. har uppgett att han inte själv var med när isoleringen och golvbrädorna lades dit och därför inte vet om det fanns någon luftspalt eller inte. R.H. har uppgett att mineralullen var nedpressad mellan träreglarna och nådde ända upp till undersidan av golvet och att det inte fanns någon luftspalt. Hennes uppgifter vinner stöd av åberopade fotografier, av vilka framgår att träreglarna - i strid med konstruktionsritningen - hade placerats, inte på högkant utan liggande på bredsidan. Hovrätten finner på grundval av den förebragda utredningen att det inte funnits någon luftspalt mellan mineralullen och undersidan av golvet. Golvet var alltså utfört på det sätt P.B. och R.H. påstått.

Svensk byggnorm 1967 (SBN 67) gör ingen åtskillnad mellan källarutrymmen och bostadsutrymmen vad gäller kraven på fuktskydd. I kapitel 32 avseende "Fukt och vattenisolering" anges följande allmänna krav i avsnitt :21.

Byggnads olika delar har konstruerats så, att erforderligt skydd uppnås mot uppkommande fuktangrepp av nederbörd, spillvatten, markfukt och luftens innehåll av vattenånga. I detta syfte anordnas dränering, kapillärbrytande skikt, vattenisolering, vattentäta konstruktioner, ventilation samt luft- och ångspärr i enlighet med vad som sägs i avsnitten :22-:29. Där så erfordras anordnas ventilerade luftspalter.

I avsnitt :233 avseende "golv på mark" anges vidare.

Golvkonstruktion direkt på mark utföres så, att den ger erforderligt skydd mot markfukt.---Lämplig ångspärr eller luftningsanordning anordnas i golvkonstruktion med tät eller fuktkänslig golvbeläggning, där fukt- och uppvärmningsförhållandena så kräver.

S.W. har hävdat att hans golv inte var tätt eller fuktkänsligt och att något krav på ångspärr och luftspalt därför inte fanns. Av hans egna uppgifter framgår dock att han fernissat golvet i två lager. C.P. har i sitt vittnesmål angett att behandling av trägolv medför att det blir tätt. Hovrätten finner därför att golvet varit tätt. Vidare har fukt- och uppvärmningsförhållandena av allt att döma varit sådana att det enligt byggnormerna krävts någon form av ångspärr eller luftningsanordning. Med hänsyn härtill och till att det i den konstruktionsritning som låg till grund för bygglovet angavs att golvkonstruktionen skulle vara försedd med en ångspärr i form av plastfolie och en luftspalt mellan isoleringen och golvets undersida finner hovrätten att golvet var felaktigt utfört.

Hovrätten har då att ta ställning till om P.B. och R.H. därför haft anledning räkna med att golvet i tillbyggnaden kunde vara felaktigt i de hänseenden som dessa påstått. Han har dock inte mot P.B:s och R.H:s bestridande förmått visa att det vid tiden för köpet var allmänt känt att byggfel av det slag som det här är fråga om var så vanligt förekommande i 60- och 70-talsvillor att en normalt aktsam och kunnig köpare borde räkna med felet. P.B. och R.H. är följaktligen berättigade till avdrag på köpeskillingen motsvarande de kostnader som varit nödvändiga för att åtgärda felet.

Målnummer T 663/97