RH 1999:139

J.P. åtalades för grov misshandel, olaga hot, grovt brott, i två fall, hemfridsbrott, grovt brott, samt försök till misshandel enligt följande gärningsbeskrivning.

1. Grov misshandel

J.P. har natten till den 25 augusti 1996 omkring klockan 02.30 uppsåtligen misshandlat sin fru, S.P. i deras sovrum i den gemensamma bostaden i Mölle, Höganäs kommun. – J.P. har vid tillfället i spritpåverkat tillstånd tagit tag i hustruns huvud och dragit henne ner på golvet, varefter han dunkat hennes huvud mot golvet flera gånger. Av misshandeln har hon ådragit sig smärta och en bula i bakhuvudet. Sedan ett av makarnas barn kommit in i rummet och hustrun tagit upp barnet i famnen, har J.P. utdelat ett slag som träffat hustrun i ansiktet, med smärta och kraftiga blånader som följd. - Misshandeln bedöms grov, då den riktat sig mot en skyddslös kvinna i hennes bostad och delvis förövats i närvaro av ett minderårigt barn, vilket allt innebär att J.P. ådagalagt särskild hänsynslöshet och råhet.

2. Grovt olaga hot

Sedan S.P. efter misshandeln flytt med sina barn över till en grannfastighet har J.P. beväpnad med en kraftig kökskniv, följt efter dit. Utanför entrédörren har han knackat på och krävt att bli insläppt samt hotat att döda S.P. Därefter har han tagit sig in i huset via en köksdörr. Han har därvid med kniven höjd som till hugg närmat sig hustrun och barnen samtidigt som han skrikit att han skulle döda henne. - Hotet har varit ägnat att hos S.P. framkalla allvarlig fruktan för sin och barnens personliga säkerhet. Brottet bedömes med hänsyn till tillvägagångssättet samt förföljandet in på annans fredade område som grovt.

3. Grovt hemfridsbrott och grovt olaga hot

Sedan S.P. efter misshandeln tagit sin tillflykt till grannfastigheten, där I.H. och L.H. samt C.B. bodde, har J.P. olovligen inträngt i denna fastighet via en olåst köksingång. Han har varit beväpnad med en kraftig kökskniv, som han hållit i handen, höjd som till hugg, när han konfronterats med de i huset boende.

Sedan dessa samt en kamrat till L.H. L.G. efter den i åtalspunkt 2 omnämnda episoden flytt in i ett sovrum, har J.P., alltjämt med kniven i handen, försökt tränga in i sovrummet, varvid han även huggit med kniven i dörren samt med knivens hjälp försökt bryta upp dörren. Han har också lyckats få in handen med kniven genom en dörrspringa. Målsäganden C.B. har sökt hindra J.P:s vidare inträngande i rummet genom att fatta tag i dennes handled och kniven, varvid ett handgemäng uppstått. C.B. har därvid erhållit skador i höger hand, och akut måst transporteras till handkirurgiska kliniken i Malmö. Knivhotet har varit ägnat att hos målsägandena framkalla allvarlig fruktan för deras personliga säkerhet. - Hemfridsbrottet och det olaga hotet bedömes med hänsyn till förfaringssättet som grova.

4. Försök till misshandel

J.P. har natten till den 25 augusti 1996 efter de under tidigare åtalspunkter skildrade händelserna utanför grannfastigheten uppsåtligen riktat en spark mot C.B. Sparken har träffat C.B. i baken utan att orsaka smärta. Fara för brottets fullbordan har förelegat.

Såvitt nu är av intresse yrkade I.H., L.H. och L.G. förpliktande för J.P. att utge skadestånd, till dem.

Helsingborgs tingsrätt (1997-12-22, lagmannen Johan Leche samt nämndemännen Marianne Persson, Margareta Madlung och Gunnel Johansson) ogillade åtalet och skadeståndsyrkandena.

I sina domskäl anförde tingsrätten under rubriken Ansvarsdelen bl.a. följande.

J.P. har med hänsyn till den personutredning som företagits i målet förklarat att han - oavsett vad tingsrätten skulle finna utrett om de påstådda gärningarnas förekomst eller inte - bestrider ansvar för brott, enär han saknat brottsligt uppsåt. Han har inledningsvis anfört att han inte har någon minnesbild av det inträffade samt att han inte kan vitsorda något av åklagarens påståenden. Sedan målsägandena lämnat sina berättelser har J.P. preciserat sin inställning till åtalet på följande sätt: Han vitsordar de faktiska omständigheter som framgår av åtalspunkten 1 samt vidgår att han begått gärningen i fråga. Han kan dock inte vitsorda att han tagit tag i S.P:s huvud och dragit ner henne på golvet. Vad gäller åtalspunkten 2 har han vitsordat samtliga faktiska omständigheter. J.P. vitsordar den gärningsbeskrivning som anges under åtalspunkten 3 första stycket, dvs. hemfridsbrottet. Vad avser åtalspunkten 3 andra stycket vitsordar J.P. gärningsbeskrivningens innehåll, dvs. påståendet om olaga hot. J.P. hävdar dock att det inte får anses vara utrett att hotet i fråga riktats mot de i grannhuset boende personerna utan att det är riktat mot S.P. Gärningsbeskrivningen under åtalspunkten 4 har vitsordats. J.P. har dock anfört att gärningen skall rubriceras som ofredande, då det är fråga om en fullbordad gärning vilken inte förorsakat målsäganden någon smärta.

- - -

Tingsrätten gör följande bedömning

Händelseförloppet

Utredningen i målet visar att J.P. såvitt avser åtalspunkten 1 tagit tag i S.P:s huvud, dragit ned henne på golvet och dunkat hennes huvud mot detta ett par gånger. Det är vidare utrett att han, sedan makarnas barn kommit in i rummet, tilldelat S.P. i vart fall en kraftig örfil. Genom våldet har S.P. åsamkats smärtor, blånader och viss svullnad. Även om misshandeln är av allvarlig art kan det mot bakgrund av samtliga redovisade omständigheter inte hävdas att J.P. ådagalagt sådan särskild hänsynslöshet och råhet att den misshandel, som han utövat är att anse som grov. Gärningen är att bedöma som misshandel enligt normalgraden.

Utredningen visar vidare att J.P. under åtalspunkten 2 uppträtt på det sätt åklagaren har gjort gällande. Oaktat hotet varit allvarligt anser tingsrätten att gärningen är att bedöma som olaga hot enligt normalgraden.

Beträffande åtalspunkten 3 finner tingsrätten utrett att J.P. uppträtt på det sätt åklagaren angivit i första stycket i sin gärningsbeskrivning. Gärningen är att bedöma som hemfridsbrott av normalgraden.

J.P. har framhållit att hotet enbart varit riktat mot S.P. Av L.H:s, L.G:s, I.H:s och C.B:s berättelser framgår emellertid att de uppfattat J.P:s uppträdande och uppsyn hotfullt och riktat även mot dem. De har därför dragit sig tillbaka mot sovrummet och där sökt hindra denne från att få tillträde till detta utrymme. J.P. har använt den av honom medförda kniven för att komma in i sovrummet. Vissa av målsägandena har funnit situationen så allvarlig att de tagit sin tillflykt ut genom ett av fönstren. Enligt tingsrättens uppfattning är det därför utrett att J.P:s förfarande är att bedöma som olaga hot på det sätt angivits i gärningsbeskrivningen. Av skäl som anförts ovan är brottet inte att bedöma som grovt.

Slutligen är det under åtalspunkten 4 utrett att J.P. ute på gatan tilldelat C.B. en spark, som träffat honom i ryggslutet. Sparken har inte varit särskilt hård och enligt C.B. inte medfört någon skada eller smärta. Denna gärning är att bedöma som ofredande.

Uppsåtsfrågan

J.P. har bestritt ansvar för de brott, som åklagaren lagt honom till last och vilka tingsrätten funnit honom i och för sig vara skyldig. Han har därvid hänvisat till innehållet i den rättspsykiatriska undersökning, som utförts den 22 januari 1997 av överläkaren, tillika specialist i allmän rättspsykiatri, G.L. samt det yttrande som avgivits av Socialstyrelsens rättsliga råd den 27 maj 1997. Rådet har som sitt yttrande hänvisat till ett yttrande av professorn och överläkaren M.B. daterat den 21 maj 1997.

G.L. anförde i sitt utlåtande bl.a. följande. Resultatet av undersökningen utvisar att J.P. vid undersökningstillfället inte lider av en allvarlig psykisk störning och att det därmed inte finns medicinska förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård. J.P. bedömes dock ha begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning - ett reaktivt psykotiskt tillstånd - präglat av förvirring, störd verklighetsuppfattning och aggressivitet. Bakgrunden till detta är multipel. Bidragande orsaker bedömes bl.a. vara belastningsfaktorer som stress, sömnbrist och uttröttning och den aktuella alkoholpåverkan. Neuropsykiatrisk utredning har visat någon form av cerebral dysfunktion. J.P. har inte någon klinisk känd epilepsi. Eventuella epileptogena faktorer kan dock inte helt uteslutas. Tillståndet skulle i så fall ligga närmast temporallobsepilepsi. Något prov på alkoholkoncentrationen föreligger inte.

Den rättspsykiatriska bedömningen är komplicerad. J.P. har själv försatt sig i ett alkoholpåverkat tillstånd. Reaktionen har dock varit oväntad med tanke på hans grundpersonlighet, och han har agerat på ett för honom personlighetsfrämmande sätt. Han bedömes inte ha kunnat förutsäga det inträffade tillståndet. Vad beträffar uppsåtsbegreppet finns ingen rimlig psykologisk förklaring till gärningarna, vilka framstår som obegripliga med tanke på bakgrunden.

Professor S.L. Malmö, har deltagit vid den psykiatriska bedömningen vid den nu genomförda rättspsykiatriska undersökningen. Förutsättningar för rättspsykiatrisk vård bedömes således ej föreligga. Då den misstänkte bedömes ha begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning är fängelse uteslutet som brottspåföljd. Skyddstillsyn förefaller inte motiverat med hänsyn till J.P:s välordnade sociala förhållanden. Då den rättspsykiatriska bedömningen är komplicerad med oklar praxis, kan tingsrätten, om rätten anser det befogat, inhämta Socialstyrelsens yttrande över den rättspsykiatriska undersökningen före domen.

Socialstyrelsens rättsliga råd anförde i sitt yttrande bl.a. följande. Socialstyrelsen anser - i likhet med B. och undersökningsläkaren - att J.P. begått åtalade brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han vid undersökningstillfället inte lider av en allvarlig psykisk störning. Medicinska förutsättningar föreligger inte att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

Av 1 kap. 2 § 2 st. brottsbalken framgår att den omständigheten att en gärning begåtts under självförvållat rus inte föranleder att gärningen inte skall anses som brott.

I målet är utrett att J.P. före händelsen har förtärt alkohol. Uppgifterna om den mängd alkohol, som han har förtärt är motsägelsefull. Någon teknisk utredning om hans berusningsgrad har inte förebragts i målet. J.P. har själv uppgivit att han tidigare i mycket måttlig omfattning förtärt alkohol och att han vid sådana tillfällen inte visat några aggressiva tendenser. S.P. har vid huvudförhandlingen lämnat uppgifter som kan ges samma tolkning även om hon, av skäl som inte riktigt har kunnat utredas, under förundersökningen lämnat andra uppgifter i nu berört hänseende.

Den alkoholförtäring, som föregått de av J.P. begångna gärningarna, skulle enligt det angivna lagstadgandet medföra att dennes invändning om bristande uppsåt skall lämnas därhän. Häremot skall då ställas de uttalanden som gjorts av G.L. och B. Av dessa framgår att båda läkarna funnit J.P:s reaktion som oväntad på grund av hans grundpersonlighet och att denne har agerat på ett för honom personlighetsfrämmande sätt. B. har vidare hävdat att J.P. inte har kunnat förutsäga det inträffade tillståndet. Därav har B. dragit slutsatsen att det inte finns någon rimlig psykologisk förklaring till gärningarna, vilka enligt honom framstår som obegripliga med tanke på bakgrunden. Nu angivna uttalanden utgör grund för tingsrätten att hävda att det inte kan anses ha blivit styrkt att J.P. med uppsåt begått de åtalade gärningarna. Åtalet mot honom skall därför, oaktat vad som anges i 1 kap. 2 § 2 st. brottsbalken, lämnas utan bifall.

Skadeståndsdelen

J.P. har bestritt skadeståndsskyldighet i första hand på grund av att han saknat brottsligt uppsåt och i andra hand med hänvisning till sitt sinnestillstånd då gärningarna begicks.

I målet har gjorts gällande att J.P. skall utge skadestånd i anledning av att han uppsåtligen har begått brottslig gärning och därvid åsamkat målsägandena skada. Tingsrätten har i ansvarsdelen funnit att denne saknat uppsåt. Mot den bakgrunden och då annan grund att ålägga J.P. skyldighet att utge skadestånd inte föreligger skall mot honom förd skadeståndstalan lämnas utan bifall.

Åklagaren och samtliga målsägande överklagade domen. Åklagaren yrkade att hovrätten för de i stämningsansökningen angivna gärningarna skulle döma J.P. för misshandel (åtalspunkt 1), olaga hot (åtalspunkt 2), hemfridsbrott och olaga hot (åtalspunkt 3) samt ofredande (åtalspunkt 4). I.H. L.H. L.G. och C.B. yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalen enligt åtalspunkterna 3 och 4 på sätt åklagaren angett, varjämte I.H. L.H. och L.G. yrkade att hovrätten skulle bifalla deras skadeståndsanspråk. J.P. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1999-06-08, hovrättsrådet Bengt Rosqvist, referent, samt nämndemännen Annette Larwik och Kurt Migård) fastställde tingsrättens domslut.

J.P. förklarade inför hovrätten att han fortfarande inte mindes något av de gärningar som avses med åtalen men att han godtog vad tingsrätten funnit utrett om händelseförloppet. Beträffande skadeståndsanspråken intog han samma ståndpunkt som vid tingsrätten.

M.B. uppgav i huvudsak följande. Han är professor i klinisk alkoholforskning vid Lunds universitet och överläkare vid alkohol- och narkotikakliniken vid Universitetssjukhuset MAS. Hans yttranden rörande J.P. är baserade på dels hans allmänna kunskaper, dels handlingarnas innehåll, dels undersökning av och samtal med J.P. Uttalandet att det har varit fråga om en reaktiv psykos grundas främst på J.P:s långvariga minnesförlust, vilken vid tidpunkten för hans undersökning hade blivit något längre än tidigare, och på J.P:s våldsamma och från dennes grundpersonlighet avvikande beteende. Alla samverkande faktorer måste emellertid beaktas och en helhetsbedömning ske. Uppgiften om minnesförlust - som han inte funnit anledning att betvivla - är av central betydelse för bedömningen. Benägenheten för simulering är väldigt låg hos människor som saknar kriminell identitet. Utredningen visar att det är främmande för J.P. att använda våld av det slag som förekommit. Ett reaktivt psykotiskt tillstånd behöver, till skillnad från andra psykiska sjukdomstillstånd, inte pågå under någon längre tid. Det fanns inga kvarvarande psykotiska upplevelser hos J.P. när dennes minne återvände. Tillstånd av detta slag är sällsynta. - Man kan handla fullt adekvat även under ett black out-tillstånd. Det går därför inte att av vad målsägandena berättat om J.P:s handlande vid tillfället dra några slutsatser om dennes medvetandegrad. - Kombinationen av Treotabletter och alkohol är inte farlig, i vart fall inte i sådana mängder och med sådan skillnad i tidpunkterna för intaget som är aktuellt i förevarande fall.

Hovrätten gjorde följande bedömning.

Genom utredningen i målet är styrkt att J.P. på sätt tingsrätten angett misshandlat och hotat S.P. trängt in i huset på grannfastigheten och där hotat L.H. L.G. I.H. och C.B. samt därefter utanför huset tilldelat C.B. en spark.

Genom den rättspsykiatriska utredningen samt yttrandena från Socialstyrelsens rättsliga råd och från M.B. är vidare styrkt att J.P. begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning - ett reaktivt psykotiskt tillstånd - präglat av förvirring, störd verklighetsuppfattning och aggressivitet. Enligt G.L. har det psykotiska tillståndet multipel bakgrund, och bidragande faktorer har bedömts vara bl.a. belastningsfaktorer som stress, sömnbrist och uttröttning i kombination med alkoholpåverkan. M.B. har anslutit sig till denna uppfattning. Det har inte kommit fram något som ger anledning till annan bedömning.

Vid tillstånd av detta slag torde enligt gällande rätt bestämmelsen i 1 kap 2 § 2 st brottsbalken inte vara tillämplig (se Straffansvarets gränser, SOU 1996:185, s. 511 med hänvisning till Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 259 f). Till följd härav krävs, för att de angivna gärningarna skall anses som brott, att J.P. handlat med uppsåt i sedvanlig bemärkelse.

G.L. har i sitt utlåtande pekat på att J.P. har agerat på ett för honom personlighetsfrämmande sätt. Hon har vidare uttalat att det inte finns någon rimlig psykologisk förklaring till gärningarna, vilka framstår som obegripliga och orimliga med tanke på bakgrunden. M.B. har instämt också i denna bedömning.

I denna del beaktar hovrätten följande omständigheter. J.P. har, såvitt känt, inte tidigare gjort sig skyldig till brott, och han lever under välordnade sociala förhållanden. Det har visserligen påståtts att han har benägenhet att bli aggressiv efter alkoholförtäring, och även antytts att han vid ett obestämt antal tidigare tillfällen skulle ha misshandlat S.P. Det har emellertid inte kommit fram någon konkret uppgift om att han utövat våld på annat sätt än att han vid en födelsedagsfest knuffat på A.M. - som knuffat tillbaka - och att det i samband med familjeträtor har förekommit att han skakat S.P. Det är inte heller visat att han den 24 augusti 1996 förtärt en onormalt stor mängd alkohol eller ens företett yttre tecken på berusning. Av särskilt I.H:s uppgifter framgår att J.P. vid sitt uppträdande på grannfastigheten varit "svart i blicken", "helt galen" och icke kontaktbar.

Mot denna bakgrund delar hovrätten läkarnas uppfattning att J.P. agerat på ett för honom personlighetsfrämmande sätt, och att det inte finns någon rimlig psykologisk förklaring till gärningarna. Med hänsyn härtill och till vad som upplysts om hans tillstånd vid gärningarna kan det inte anses visat att han var i sådan grad medveten om sitt handlande att han kan anses ha begått gärningarna uppsåtligen. Åtalen skall således lämnas utan bifall.

Vid angiven utgång i skuldfrågan kan inte heller skadeståndsyrkandena bifallas.

Tf. hovrättsassessorn Anna Täcklind och hovrättsrådet Lars Clevesköld var skiljaktiga. Anna Täcklind anförde, med instämmande av Lars Clevesköld, följande.

Jag delar majoritetens uppfattning att J.P. i och för sig begått åtalade gärningar och att detta skett under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Denna störning har uppkommit delvis som en följd av J.P:s alkoholpåverkan. Till uppkomsten har emellertid bidragit även andra faktorer, och det torde inte ha varit möjligt för J.P. att förutse risken för att hans alkoholintag skulle medföra att han drabbades av en allvarlig psykisk störning. Det saknas därför redan på denna grund förutsättning att - som åklagaren hävdat - tillämpa bestämmelsen i 1 kap. 2 § 2 st brottsbalken. För att gärningarna skall anses som brott krävs därför att J.P. handlat med uppsåt i sedvanlig bemärkelse.

J.P. har uppgett att han aldrig tidigare har uppträtt våldsamt. Denna uppgift har i och för sig bekräftats av S.P. i hovrätten. Påståendet motsägs emellertid av flera i målet hörda personer. J.N. och A.M. har berättat att J.P. visat aggressiva tendenser vid fester. Vidare har såväl polismannen G.N. som A.M. hört S.P. uttala att maken vid flera tillfällen tagit till våld mot henne. S.P. har också vid anmälningsupptagandet sagt att J.P. innan gästerna skulle komma hotat henne med orden "om du säger ett enda ord till, så sticker jag kniven i dig". Uppgifterna om J.P:s våldsbenägenhet styrks av L.H:s och L.G:s berättelse om hur de hört S.P. säga till dem att läsa dörren, "man vet aldrig vad han kan göra när han är så här" och "stick första gången det händer". S.P:s själva reaktion, att ta barnen med sig och lämna huset så fort hon fått klart för sig att J.P. var aggressiv efter uppvaknandet, talar också med betydande styrka för att hon var allvarligt rädd för vad han kunde ta sig till. Det som sålunda framkommit kan enligt min mening inte lämnas utan avseende, utan visar på att J.P. redan innan den aktuella händelsen haft en benägenhet att bli aggressiv mot främst S.P.

J.P:s misshandel av S.P. den aktuella natten ligger sålunda i linje med vad som får anses utrett om hans tidigare förhållningssätt till henne. Misshandeln har, uttryckt på ett annat sätt, inte varit främmande för hans personlighet. Det är utrett att det under kvällen förekommit misshälligheter mellan honom och S.P. och hon har uppgivit att hon väckte honom på ett obehagligt sätt och klandrade honom för hans beteende. Misshandeln får anses ha uppkommit som en direkt reaktion på S.P:s åtgärder. Även om J.P. handlat under inflytande av en kortvarig psykos står det mot bakgrund av dessa omständigheter klart att han haft uppsåt i vanlig mening till misshandeln. Samma sak gäller hans efterföljande åtgärder, som - bortsett från den avslutande sparken mot C.B. - helt och hållet har haft det syftet att han skulle få tag i S.P. igen. Även de efterföljande åtgärderna omfattas enligt min bedömning av hans uppsåt, även om de i sin intensitet tagit färg av den tillfälliga psykosen.

J.P. skall således dömas för misshandel, olaga hot vid två tillfällen, hemfridsbrott och ofredande.

Eftersom J.P. som ovan antecknats begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning får han enligt 30 kap. 6 § brottsbalken inte dömas till fängelse. Det finns inte heller förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård. Han lever under ordnade sociala förhållanden. Med hänsyn till vad S.P. uppgivit om att paret gått i familjeterapi och att J.P. därutöver fått "personlig hjälp" samt den tid som numera förlöpt efter det att brotten begicks anser jag att det saknas särskild anledning att befara att J.P. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. De allmänna förutsättningarna för villkorlig dom är således uppfyllda. Jag bestämmer därför påföljden till villkorlig dom, vilken bör förenas med ett kännbart bötesstraff. Jag bestämmer detta till 100 dagsböter.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är J.P. skadeståndsskyldig gentemot I.H. L.H. och L.G. De av dem yrkade ersättningarna för kränkning är skäliga och skall bifallas.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer B 80/98