RH 2008:90

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Pia Johansson och rådmannen Björn Lindén samt nämndemännen Gösta Hagberg, Mona Svantesson, Eva Ottosson och Per-Anders Nygård) anförde i dom den 7 maj 2008 bl.a. följande.

PARTERNAS INSTÄLLNING

S.R. har erkänt gärningarna, men han har bestritt ansvar för brott. Han har invänt att han till följd av sitt psykiska tillstånd inte kan anses ha varit så medveten om sitt handlande att det finns förutsättningar att göra en uppsåtsbedömning. Han har åberopat att han i allt fall inte haft uppsåt att döda eller skada någon. Han har med hänsyn till sitt psykiska tillstånd inte varit medveten om risken för att effekten döden skulle inträda. För det fall rätten bedömer hans handlande som uppsåtligt har han åberopat att han haft rätt till nödvärn när han avlossade skotten som dödade S.S. och allvarligt skadade C.S. Han har förklarat att hans handlande varit föranlett av hans föreställning att hela gårdsplanen var full av människor som kommit för att döda M.R. och K.N. Om hans handlande trots denna villfarelse bedöms vara uppenbart oförsvarligt har han invänt att han ändå ska gå fri från ansvar, eftersom omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. - S.R. har slutligen gjort gällande att brotten under alla förhållanden ska bedömas som dråp respektive försök till dråp.

Åklagaren, C.S., E.B., X.X., A.S. och M.K. har bestritt invändningen att S.R. varit så omedveten om sitt handlande att hinder för uppsåtsbedömning föreligger. De har hävdat att han handlat med så kallat likgiltighetsuppsåt. De har vidare bestritt att nödvärnsrätt föreligger under åberopande av att S.R:s handlande varit uppenbart oförsvarligt. De har slutligen bestritt att omständigheterna varit sådana att S.R. till följd av s.k. nödvärnsexcess enligt 24 kap. 6 § brottsbalken ska vara fri från ansvar.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört: Kvällen den 5 oktober 2007 tillbringade S.R. med familjen. C.S. hade druckit starköl och var berusad. S.S. var nykter. En bekant till S.R. sökte under kvällen upp C.S. och slog honom i huvudet med ölburk eller något annat tillhygge. C.S. blev upprörd och diskuterade angreppet med sina kamrater. C.S. ville veta vem som slagit honom. Någon gång mellan kl. 00.30-01.00 beslöt C.S., S.S., J.V., J.G., H.L. och T.M. sig för att åka upp till S.R:s gård, H. De körde med två mopeder, tre personer på varje moped. Färden till gården tog cirka 5-10 minuter. Pojkarna parkerade mopederna 700-800 meter från gården. Under tiden ringde pojkarna flera samtal till gården. Pojkarna förklarade att de ville tala och veta vem som slagit C.S. En av ungdomarna hade med sig ett basebollträ. De andra plockade ”vägpinnar” utmed vägen. C.S. var ledaren, den som ”triggade” de andra. C.S. sparkade ned familjen R:s brevlåda. När de kom fram till gården sparkade han också till en soptunna och slog sönder en gårdslampa vid ladan. Alla sex ungdomarna gick in på gården. I täten gick C.S. och S.S. Möjligen var de ända framme och knackade på dörren. M.R. och K.N. såg dem komma. De satt uppe och spelade tv-spel. S.R. och A.R. sov i huset. Mellan kl. 01.00-01.15 gick S.R. och lade sig efter att ha tagit Zeldox och Propavan samt klunkar ur en whiskyflaska. S.R. slumrade till men vaknade för att gå på toaletten. När han kom ut från toaletten hörde han K.N. säga att hela gården var full av ungdomar. S.R. klädde på sig och gick till vapenskåpet. Han tog först fram en älgstudsare som han på grund av sin nervositet inte lyckades ladda. Därefter tog S.R. fram ett Lincoln hagelgevär och ett patronbälte. Hagelgeväret är ett bockgevär, en pipa ligger ovanpå den andra. Med en ”omställare” kan man välja pipa beroende på vad som ska skjutas. När S.R. bröt geväret föll två blindpatroner ur vapnet. S.R. laddade med två patroner innan han öppnade dörren och gick ut till ungdomarna. S.S. och C.S. stod längst fram. De andra fyra stod bakom dem ute på gårdsplanen. C.S. sa till S.R. att de ville prata. Då sköt S.R. två skott. Det första skottet träffade S.S:s arm, som trasades sönder. C.S. blev rädd och vände sig om för att fly. S.R. avlossade det andra skottet mot C.S., som träffade honom i höger skinka. C.S. hade kommit några meter från S.R. när S.R. laddade om gevärets övre pipa och på tre meters håll avlossade ett skott mot C.S. Skottet träffade C.S. i ryggen. Hagelsvärmen förorsakade en vid ingångsöppning och skador på mjälte och tarmar. C.S. föll direkt till marken. S.R. laddade om gevärets övre pipa ytterligare en gång. - Det har avlossats tre skott från överpipan och ett från underpipan på geväret. - S.S. försökte fly bort från huset. S.S. hann 10-15 meter innan han blev upphunnen av S.R. På cirka en meters håll från S.S. avlossade S.R. geväret. Hagelsvärmen fastnade i S.S:s rygg i 45 graders vinkel. När skottet avfyrades satt S.S. på rumpan eller stod på knäna. Skottet passerade hjärt- och lungsäck. Döden var ögonblicklig. M.R. ringde till SOS Alarm. Han förklarade att pappa sköt på gården. Därefter tog S.R. över samtalet. Samtalet blev långt. Larmoperatören försökte hålla kvar S.R. i telefonen. A.R. låste in vapnet i vapenskåpet. S.R. skickade ut M.R. för att kontrollera läget. På instruktion av operatören ”backade” S.R. ut ur huset, varefter han greps. När ambulans kom till platsen var S.S. död och C.S. allvarligt skadad.

S.R. har till utveckling av sin talan anfört: S.R. har på grund av sitt psykiska tillstånd inte varit medveten om sitt handlande. Han var vid gärningarna inte heller klar över den betydande risk som förelåg för att skotten skulle träffa så illa att någon avled eller allvarligt skadades. Han var i allt fall inte likgiltig för om denna effekt skulle förverkligas. - S.R. var av uppfattningen att ”de på gården” skulle döda sonen och dennes kamrat. Hans avsikt var att hindra detta angrepp. - S.R. och hans familj bor på fastigheten H. Gården ligger ensligt, ungefär en halv mil från Rödeby centrum. Vägen tar slut vid gården. Det är 600 meter till anslutande länsväg och närmsta granne. - Familjen har under flera år utsatts för trakasserier. Julen 2006 har familjens bil sprayats med olika ord. Det har lagts upp hemsidor på Internet, en som kallats ”Damp-M.” och en annan som kallats ”Idiot-S.”. Familjen har fått ta emot telefonsamtal med hot och grova sexuella anspelningar. En bekant till familjen R. har uppmanats att inte umgås med familjen R. Brevlådan har förstörts ett flertal gånger. Familjen har fått eftersända sin post för att få ha den i fred. M.R:s moped har utsatts för stöldförsök. Kamraten K.N:s moped har stulits på gården. M.R. har prejats när han kört moped. M.R. och hans kamrater har filmats och filmen har lagts ut på Internet. S.R:s bildörr har slitits upp under färd. G.R. har stoppats när hon kört bil. Hon har hotats till livet. Familjen har gjort flera polisanmälningar. - Det första skottet som S.R. avlossade träffade S.S. i armen och C.S. i dennes sätesmuskel. Det andra skottet avlossades av S.R. när denne stod på gräsmattan. Skottet träffade C.S. Därefter bröt S.R. geväret. Tomhylsorna flög ut och hamnade på gräsmattan. S.R. sköt det tredje skottet vid grindstolpen vänd mot gårdsinfarten. Det fjärde skottet avlossades av S.R. hitom grindstolpen mot gårdsplanen. Därefter bröt han sitt gevär igen, varvid en tomhylsa föll ur hitom stolpen. Det femte skottet har avlossats av S.R. på väg mot huset. Det skottet har träffat S.S. Därefter bröt S.R. geväret och tomhylsorna hamnade mitt på gräsmattan.

UTREDNINGEN

I målet åberopades en mycket omfattande skriftlig och muntlig bevisning.

Tingsrätten redovisade en rättsmedicinsk obduktionsrapport beträffande S.S., till vilken fogats fotografier och röntgenbilder. Av rapporten framgick bl.a. att S.S. avlidit av skottskadan på brösthålans inre organ med förblödning; att även skottskadan på den vänstra armen varit livshotande till sin karaktär; att vapnet/vapnen avlossats på nära håll, dock ej med mynningen tryckt mot huden samt att den samlade skadebilden starkt talade för att S.S. berövats livet av annan person. - I anslutning till redovisningen av rättsintyget återgavs förhör med rättsläkaren Peter Krantz, som utfört undersökningen.

Vidare återgav tingsrätten ett rättsintyg beträffande C.S, av vilket framgick bl.a. att denne uppvisat en skottskada med ingångshål på ryggen och ett sår på den högra säteshalvan samt på utsidan/baksidan av höger lår. Sårskadan på ryggen har tillfogats honom genom skott med hagelgevär på nära håll och skottriktningen har varit bakifrån höger, svagt framåt och åt vänster. Skadorna på höger säteshalva och på utsidan/baksidan av höger lår har företett ett utseende och läge samt beskrivits på röntgen på ett sätt som visar att de tillkommit genom skott med hagelgevär, där skottriktningen har varit uppifrån bakifrån, snett nedåt framåt och att skottet sannolikt avlossats på något längre avstånd. Skottskadan i ryggen har varit livshotande och föranlett akut operation med bl a blodstillning i buken, avlägsnande av mjälten samt borttagande av skadad grovtarm och anläggandet av s k stomi. För framtida kroppsliga men hänvisas till den behandlande läkaren. Skadan på höger ben kommer att kvarlämna ett ärr, men torde i övrigt ej ge upphov till några framtida kroppsliga men.

I tingsrättens dom presenterades också viss utredning beträffande det vapen som använts vid tillfället. Vidare återgavs inledningen av det tidigare nämnda larmsamtalet till SOS Alarm och länskommunikationscentralen. Till belysning av förhållandena på platsen för gärningarna och dess närmaste omgivning visades dels en videofilm, dels ett antal fotografier.

Den muntliga bevisningen har huvudsakligen utgjorts av C.S:s, S.R:s, G.R:s, M.R:s, K.N:s, J.V:s, J.G:s och H.L:s berättelser om de gärningar som avses med åtalet och om bakgrunden till dessa. Vidare har i domen återgetts vad polisinspektören K.J. och kriminalteknikern B.S. uppgett angående sina iakttagelser efter händelserna.

I målet framlades vidare en omfattande utredning om S.R:s psykiska hälsotillstånd.

Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelning, Göteborg, lämnade sålunda den 3 januari 2008 följande rättspsykiatriska bedömning.

Slutsatserna vid den avslutade rättspsykiatriska undersökningen blir att S.R. har begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid undersökningen har en psykisk störning som dock ej är en allvarlig psykisk störning, att det därmed inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

Den ansvarige undersökningsläkaren, docenten och specialisten i psykiatri och rättspsykiatri, Peter Andiné, anförde sammanfattningsvis följande. S.R. har omfattande psykiska problem till följd av ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Detta handikapp utgörs av en hyperaktivitets- och uppmärksamhetsstörning (ADHD) och ett tvångssyndrom med motoriska ryckningar (Tourettes syndrom). Detta gör honom extremt känslig för yttre belastning och medför att han har stora svårigheter med allt som stör hans noggranna planering. S.R. har även en socialt belastad situation, där hans tre barn även de har uttalade neuropsykiatriska funktionshinder. Familjen har därigenom blivit stigmatiserad och utsatt för trakasserier under det senaste året. Vid tiden för gärningarna var S.R. i psykiskt dåligt skick med ångest, depression och alkoholkonsumtion kvällstid. Psykiatriskt hade S.R. således en depression samt en maladaptiv stressreaktion utöver sin neuropsykiatriska problematik vid tiden för gärningarna. Vid tiden för gärningarna var S.R. även omtöcknad till följd av sömntabletter, alkohol och det faktum att han var nyvaken. Hans upplevelser och beteende vid tiden för gärningarna talar för att S.R. drabbades av en svår panikreaktion. Denna panikreaktion utgjordes av stor skräck, diffusa minnesbilder och förlust av tankebearbetning och impulskontroll. Hans agerande vid gärningarna styrdes av den enda tanken att besökarna skulle döda hans son och dennes kamrat. Skeendet vid gärningarna låter sig väl beskrivas av S.R:s panikreaktion. Hans bakomliggande psykiska problematik och det faktum att han var i psykisk obalans av trakasserierna mot familjen förstärkte högst troligen graden av hans panikreaktion. Det råder således ett orsakssamband mellan S.R:s psykiatriska problematik, panikreaktionen och hans beteende vid gärningarna. S.R. hade god insikt i detta förhållande och var mycket ångerfull kring gärningarna. Rättspsykiatriskt är S.R. svårbedömd. Vid tiden för undersökningen led S.R. av ADHD, Tourettes syndrom, depression och maladaptiv stressreaktion. Även om dessa tillstånd medförde stort lidande för S.R. och märkbart sänkte hans psykosociala funktionsnivå utgjorde de inte någon allvarlig psykisk störning vid tiden för undersökningen. Vid tiden för gärningarna tillkom en skräck- och panikreaktion hos S.R. som väcktes av ungdomsgängets närvaro. S.R:s panikreaktion karaktäriserades av övergående förlust av den verklighetsprövande förmågan. Rättspsykiatriskt bedöms därför S.R:s panikreaktion ha varit av psykotisk grad vid tiden för gärningarna och således utgöra en allvarlig psykisk störning. För närmare beskrivning av de psykologiska mekanismerna i S.R:s panikreaktion hänvisas till psykologutredningen. Medicinska förutsättningar för rättspsykiatrisk vård föreligger inte, även om S.R. är i behov av fortsatt psykiatrisk öppenvård med läkemedelsbehandling och stödjande åtgärder. S.R. hade insikt i sin psykiatriska problematik och var positiv till teamets bedömning.

I ett yttrande över den rättspsykiatriska undersökningen uttalade Socialstyrelsens rättsliga råd den 15 april 2008 följande.

Socialstyrelsen har i ärendet inhämtat yttrande från rättspsykiatrisk expertis, docenten J. Richard Tuck, Rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm. Socialstyrelsen ansluter sig till de bedömningar och de slutsatser som kommer till uttryck i Tucks yttrande.

J. Richard Tuck uttalade bl.a. följande.

Till skillnad från Göteborgsteamet blir mina slutsatser att S.R. har begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att S.R. vid min undersökning lider av en allvarlig psykisk störning, att S.R. till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande eller annat tvång, att det därmed finns förutsättningar att överlämna S.R. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag.

J. Richard Tuck uttalade bl.a. följande. Det rättspsykiatriska ställningstagandet blir förvisso svårt och möjligen intar S.R. en gränsposition. Vid själva brottstillfället var han påverkad av alkohol och nyvaken; han drabbades av en svår panikreaktion som han varken kunde behärska eller avvärja. Han överväldigades av skräck och förlorade sin förmåga till tankebearbetning och impulskontroll. Det var nära ett psykosgenombrott och han agerade primitivt och hänsynslöst och de uppdämda aggressiva känslorna spelades ut utan kontroll eller eftertanke. Hans psykiska förutsättningar kunde inte överväga eller förhindra denna rudimentära våldsurladdning och hans realitetsförankring brast. I likhet med Göteborgsteamet anser jag således att denna syndromkonstellation utgör en allvarlig psykisk störning vid brottstillfället. Vid undersökningen är depressionen fördjupad av händelseförloppet, häktningen, den stundande domen och således i viss mån reaktiv men samtidigt sammankopplad med hans ursprungsdepressivitet som har varat i flera år. Hans neuropsykiatriska funktionshinder har inte förbättrats utan snarast förvärrats av situationen och hans tics är mer påfallande och hans isoleringstendens och bristande medmänskliga kontakter mer iögonfallande. Till skillnad från Göteborgsteamet anser jag därför att han alltjämt intar en rättspsykiatrisk särställning och lider fortfarande av en allvarlig psykisk störning. Han är i behov av brottsbearbetning och psykoterapeutiskt stöd för att hantera sina upplevda kränkningar, för att få kontakt med sina djupare känslor och för att kunna bättre sätta gränser och handskas med konflikter. - Risken för återfall i liknande brottslighet är svårbedömd då sannolikheten att en liknande situation på nytt kan uppstå är svår att förutspå. Omgivningens reaktioner är svårbedömda och möjligen kan det finnas ett hämndbegär i ungdomsgänget som gör att det på nytt kan uppstå oförutsedda konfrontationer men samhällets reaktioner är förhoppningsvis mer aktiva. I panik kan han dock på nytt tappa kontrollen över sitt agerande i ett sådant läge. Med viss tvekan förordar jag därför att den rättspsykiatriska vården kombineras med föreskrifter om särskild utskrivningsprövning. - S.R. uppfattas som en konflikträdd man som med åren blivit alltmera märkt och påverkad av sin aggressionshämning, sina återkommande depressiva besvär och sin neuropsykiatriska problematik. Samtidigt har det funnits ett socialt ansvarstagande och ett djupt behov av att värna om sina närstående. Ungdomsgängets attacker på familjen har under åren de pågått satt djupa spår i hans fungerande och i allt högre utsträckning har han sviktat och dominerats av sina tvångsmässiga behov och sjunkit in i en inre närmast kaotisk förtvivlan som han ibland försökt lugna med mediciner och/eller alkohol. Hans verklighetskontakt har tidvis varit bräcklig och han har tappat fotfästet. Tvångsmässigheten har tilltagit och bland annat medfört att han upprepade gånger var tvungen att kontrollera det egna arbetet, vilket till slut blev så pass outhärdligt att han inte längre kunde arbeta. Numera måste han på morgonen i detalj planera dagens göromål och händelseutveckling. Han blir oerhört störd och t.o.m. ångestladdad när detta inte fungerar. Den aktuella situationen gjorde att hans stresstolerans sprack, han blev helt avskärmad intellektuellt och känslomässigt från verkligheten och i ett närmast förvirrat tillstånd kunde han endast fokusera på det överhängande dödshotet och att han måste rädda sonen. I denna psykosnära belägenhet kunde han inte kontrollera sitt handlande och han betedde sig då på ett för honom själv mycket personlighetsfrämmande sätt.

Peter Andiné och J. Richard Tuck, som båda hördes i målet, berättade bl.a. följande.

Peter Andiné: Han är läkare, specialist i rättspsykiatri och chef för rättspsykiatriska avdelningen i Göteborg. Han är ansvarig för undersökningen. - - - Begreppet allvarlig psykisk störning är inte en diagnos utan ett juridiskt begrepp, som har att göra med psykologiska och samhälleliga faktorer. Begreppet allvarlig psykisk störning diskuterades inom teamet, för den organisation han kommer ifrån är förvaltare av begreppet. Det finns ramar för vad som utgör en allvarlig psykisk störning, men det går inte exakt att säga vad som ingår i begreppet. Undersökningen varade åtta veckor av två anledningar, dels för att det inte fanns en enkel diagnos utan det var rättspsykiatrisk svårt att förstå det inre förloppet hos S.R. vid handlingen, dels för att tillståndet vid själva gärningen blev snabbt centralt vid undersökningen och de behövde vara säkra på att de fick med allt förundersökningsmaterial. De ville väga S.R:s uppgifter mot förundersökningen för att kunna bedöma trovärdigheten. På Rättsmedicinalverket hade S.R. den medicinering som han var förskriven innan gärningen. Medicineringen utgjordes av starka psykiatriska läkemedel, men inte i en sådan dos att han bedömde att det påverkade bedömningen. S.R. hade ett antidepressivt läkemedel Zoloft mot ångest, Zeldox för att stabilisera hjärnan och minska ticsen, lugnande Stesolid, sömnmedlet Propavan samt en del kroppsliga läkemedel. Inom en viss gräns kunde S.R. gå till sjuksköterskan och be att få sina mediciner. Den rättspsykiatriska undersökningen ska besvara två frågor, om det fanns en allvarlig psykisk störning vid gärningen och vid undersökningen. S.R. har haft ett livslångt psykiskt lidande med många psykiatriska symptom, dock ingen personlighetsstörning. S.R. fick först vid 40-års ålder en korrekt diagnos och behandling, eftersom diagnoserna på de neuropsykiatriska störningarna inte fanns i S.R:s ungdom. Neuropsykiatriska sjukdomar som ADHD och Tourettes syndrom är nedärvda sjukdomar med ett organiskt fel eller skada i hjärnan i kontrast till personlighetsstörningar som förvärvas under ungdomen. Grundläggande karaktärsdrag som ärlighet och omtanke omfattas inte av störningarna. ADHD ändrar sig över livsloppet från barndomens överaktivitet och koncentrationsstörningar till att det rastlösa försvinner i vuxenåldern. Tourettes syndrom, som är en plågsam och svår sjukdom, utgörs av två komponenter; tics och tvångssyndrom. En person med tics, där musklerna i kroppen rycker ofrivilligt, är mycket tacksam att reta, för ticsen ökar med pressen som personen utsätts för. Tourettes syndrom är i grunden en ångestsjukdom, vilket innebär att S.R. går omkring med en mycket större ångestnivå än vanliga personer och löser det i stället genom tvångstankar och med att inruta sin dag för att försöka hantera den. Det neuropsykiatriska funktionshindret gör att det finns mycket lite energi kvar till att hantera det dagliga livet. S.R. hade återkommande depressioner under tonåren. När S.R. sökte psykiatrisk hjälp för tio år sedan kunde korrekta diagnoser ställas. Han fick genomgå en neuropsykiatrisk undersökning, varefter diagnos ställdes. Medicinering som lindrar symptomen utprovades. Till slut fick S.R. sjukbidrag, vilket gjorde hans liv lite lättare. S.R. upptäckte ett sätt att lindra det inre malandet i magen genom alkohol. Enligt hans bedömning har S.R. inte blivit missbrukare, vilket är ovanligt. De har inte ”köpt” S.R:s version rakt av utan bedömer det utifrån hans person att det inte är ett missbruk. S.R. har mätt dosen alkohol från flaskan samt avbrutit intaget när han märkt att dosen inte längre haft effekt. Det finns en risk för egendomliga psykiska tillstånd i samband med intag av alkohol och dessa mediciner, men de förekommer bland personer som börjat inta medicinerna nyligen. Patienter som haft mediciner en längre tid kan tillåtas ett visst alkoholintag för de lär sig om det funkar att kombinera dessa. Enligt hans bedömning utgjorde S.R:s handlande inte någon reaktion på alkohol. S.R. hanterade de neuropsykiatriska hindren genom olika strategier under år 2007. Till detta kom konflikterna på grund av trakasserierna, vilket resulterade i att S.R. reagerade med depression, nedstämdhet, ångest samt började dricka alkohol. S.R:s reaktion var en maladaptiv stressreaktion, det vill säga en reaktion på yttre stress. S.R. pratade inte om situationen utan drack alkohol och isolerade sig. Hans bild av S.R. vid tiden för gärningarna var en oerhört pressad person på grund av dels den yttre pressen, dels att denne inte från början hade energi att hantera den yttre pressen. S.R. beskrev ett helt utmattat psyke. Kvällen för gärningarna hade S.R. enligt egen uppgift druckit några klunkar alkohol, möjligen vid två tillfällen. Enligt hans bedömning finns det ingenting som säger att S.R. ljuger om detta. Alkoholförtäringen kom helt i bakgrunden på grund av grundsjukdomen med ångestproblematiken och hotet. S.R. satte på hårfönen, eftersom blåsten var ett sätt att bli distraherad och få ångestcirklarna att sluta snurra. Det ligger i de kroniska psykiatriska sjukdomarna att anpassa sig och hitta sätt att hantera situationen. S.R. väcktes när timern slog av och upplevde, när han gick upp i detta omtöcknade tillstånd, att sonen och hans kompis var hotade till livet. Enligt undersökningsteamets bedömning utgjorde den totala psykiska reaktionen en allvarlig psykisk störning enligt lagens mening. Panikreaktion av den graden som utgjorde en allvarlig psykisk störning varade under det akuta skeendet. Han har inte tidigare haft någon utredning där en sådan reaktion bedömts. Det innebär att de har diskuterat detta mycket och att han har tänkt igenom detta 50 gånger i stället för fem gånger. Hotet satte i gång en panikreaktion som i sig inte utgör en allvarlig psykisk störning. En psykosreaktion innebär att någon upplever något orealistiskt som rymdvarelser eller att någon hör röster. S.R:s upplevelse var psykosliknande på ett flertal punkter för han tappade verklighetskontakten och förmågan att tänka igenom planer. Han skärmade i stället av verkligheten och fick tunnelseende. S.R:s upplevelse att M.R. och K.N. befann sig på trappan styrker deras diagnos. Hos S.R. fanns det bara en tanke, att inkräktarna skulle döda. Beteendet kan delas upp i två faser, varav den första fasen var när hotet uppkom och den andra fasen när S.R. kom med vapnet och panikreaktionen tilltog. Det fanns inte utrymme för att tänka när hotet kom. Ju större paniken var desto mindre rationellt tänkande förekom det. Det fanns en mycket låg grad av medvetenhet i den första fasen och ingen medvetenhet i den andra fasen, det vill säga när S.R. gick ut genom dörren med vapnet i handen. Om han hade någon medvetenhet så tappade S.R. den när han gick ut genom dörren och det som följde därefter var ett dominerande reflexskeende. I detta tillstånd försvinner minnesbilderna och S.R. har endast enstaka minnesbilder i tunnelseende. Att gärningsmän inte minns själva gärningen är mycket vanligt. Dels kan det bero på att gärningsmannen inte vill minnas eller att saker är för jobbiga att hjärnan trycker på off- knappen. Det var i S.R:s fall inte fråga om en psykos men han var psykologiskt inte kontaktbar. S.R. var oförmögen att resonera och ändra sitt beteende tills hotet var undanröjt. S.R. kunde inte väckas, för det hot han utsattes för var så grundligt och basalt att det tog helt överhanden. Det är svårt att säga hur långt förlopp som kan inrymmas inom en sådan panikreaktion innan ett uppvaknade sker men ett förlopp på två minuter kan inrymmas. S.R:s allvarliga grundsjukdom gör bedömningen än mer komplicerad. När en människa utsätts för stress så går det igång olika inövade mönster i oss. Vid väldigt svår stress reagerar personer antingen med flykt eller med att stanna kvar och kämpa. S.R. har i hela sitt liv flytt. S.R. levde mycket isolerat på gården och i detta fall fanns det inget ställe att fly till eller någon annan vuxen person som kunde hjälpa till. Allting var vid vägs ände, vilket resulterade i att S.R:s beteende blev aggressivt och personlighetsfrämmande. Vid analys av detta hade arbetslaget olika arbetshypoteser, varav en var att S.R. ljög om sitt beteende, det vill säga att han minskade sin alkoholkonsumtion och att han reducerade sin roll vid själva våldet. Men efter att ha arbetat med fallet i åtta veckor fann de inte några tendenser till lögn eller antisocialt beteende. Det har inte heller framkommit några antisociala drag i form av lögner eller tillrättaläggande av historier för eget syfte under 50 år. En rättspsykiatrisk bedömning kan inte vara exakt eftersom de flesta de talar med inte brukar tala sanning. Det är orimligt att S.R. med sin ångestproblematik skulle vara någon större lögnare eftersom en person med omfattande ångestsjukdom inte kan hantera lögner. Lögner skulle öka ångesten. Panikreaktionen bottnade i den psykiska stressen och hans neuropsykiatriska diagnos. De har bedömt att agerandet skedde på en närmast omedveten nivå. Agerandet föregicks inte av ett logiskt resonemang utan var en panikreaktion enligt de förinspelade reaktionsmönster som S.R. hade. S.R. hade en bössa och han kunde skjuta. Han tror inte att S.R. funderade på olika alternativ utan det skedde automatiskt utan medvetna överväganden. Han vill dock inte som rättspsykiatriker säga att medvetandet var noll. Någon form av bearbetning i hjärnan har skett men det har inte varit normalt rationellt tänkande. Bedömningen baserades på deras kännedom om S.R. och hans stresskänslighet samt den beskrivning S.R. har gett vid upprepade samtal. Det fanns inget som motsade S.R:s beskrivning om stressreaktionen. Stillbilderna och blickfångets avsmalnande talade starkt för att det förelåg en panikreaktion. Vid en panikreaktion är det sällan helt svart utan snarare ett inferno av stillbilder. Forskningen vet inte varför det är stillbilder men hans gissning är att hjärnan samlar kraft till överlevnadsdelarna och genomför de inlärda beteendena medan allt annat är släckt. De har diskuterat laddningen av vapnet med en person som har kännedom om vapen. Denne menade att laddningen och skjutande är inövat så rekylen kan mycket väl bara ha noterats av hjärnan. Någonstans vid sådana här förlopp finns det en gräns för när panikreaktionen går över när situationen löses. Laddningen av geväret bröt inte omedvetenheten. När S.R. hämtade vapnet var hans normala reaktionsmönster att gå och lägga sig på sängen. Någonstans så visste han att det inte gick nu utan i paniken hade han en insikt om att han måste göra annat. Paniken hade kunnat resultera i att han svimmade eller började skrika men hans enda tanke var att undanröja hotet. När detta var gjort så släppte den automatiska paniken. Hjärnbarken kvicknade till och han kunde börja tänka och fungera mer normalt. Ju mer grumlat minne personen har desto mer katastrofsituation var det i hjärnan. Minnesförlusterna är ett tydligt tecken på att S.R. varit i en extrem situation. Minnet kan återkomma men om det inte har gjort det nu är det enligt hans erfarenhet inte sannolikt att det återkommer. Minnesbilderna förvanskas av allt som S.R. läser och hör. Cirka två procent av fallen hos Rättsmedicinalverket i Göteborg har varit delade, det vill säga det förelåg endast allvarlig psykisk störning vid antingen gärningen eller undersökningen. Vid delade bedömningar utgår han från att bedömningarna granskas av Socialstyrelsens rättsliga råd. De kände ingen osäkerhet angående beskrivningen av S.R:s tillstånd utan osäkerheten förelåg kring de juridiska följderna, eftersom rätten ville ha en bedömning av om uppsåt förelåg. Uppsåt är en komplicerad juridisk term som de inte har begrepp om och därför är de rädda för att använda den. De har i stället försökt att beskriva förloppet från en rättspsykiatrisk utgångspunkt. Enligt hans bedömning krävs det medvetenhet för att vilja döda. S.R:s mål enligt hans uppfattning var att bli av med hotet, det vill säga få bort personerna från gårdsplanen. Därutöver tror han inte att avsikten var ytterligare preciserad.

J. Richard Tuck: Han har arbetat i femtio år som läkare, varav i Sverige sedan år 1961. Han har arbetat med rättspsykiatri sedan år 1963. Han är specialist i allmän psykiatri, docent i allmän psykiatri och arbetar på rättspsykiatriska vårdsektionen på Huddinge sjukhus. Han har tidigare varit medlem i Socialstyrelsens rättsliga råd och är nu vid behov expert i Rättsliga rådet. Han har talat med S.R. under ett flertal tillfällen när han observerades i Huddinge under två veckor. De har gjort en psykologbedömning. Precis som Göteborg ansåg de att han vid gärningen led av allvarlig psykisk störning. Men i motsats till Göteborg ansåg de att det förelåg även en allvarlig psykisk störning vid undersökningen och att S.R. är i behov av rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning. Utredningen gjordes av honom och psykologen L.C., som även utförde några tester som inte gjorts i Göteborg. På avdelningen var S.R. tystlåten och tillbakadragen. S.R. höll sig till sitt rum eftersom han var i dålig balans och påverkad av sina depressiva symptom och sin ångest. Detta gjorde att han gick över gränsen för psykotiskt tillstånd och var därför i en rättspsykiatrisk särställning. Psykosen vid undersökningstillfället kvarstod från gärningen. Det är alltid svårt att fastställa i efterhand om det förelåg en allvarlig psykisk störning vid gärningen. S.R. hade svårt att hålla ihop saker och ting utan ens påverkan från alkohol. Vid gärningen saknade han kontakt med verkligheten. S.R. upplevde ett oerhört hot vars dimensioner han inte längre kunde se. Hans tillvaro höll på att ta slut och han kände ett behov av att försvara sig från hotet utifrån, som inte var verklighetsanpassat. Hotet sprängde vallarna och S.R. hade inte kontakt med verkligheten. Det innebär att han agerade primitivt och till och med våldsamt. Situationen resulterade i att de känslor som han hade inom sig gjorde att han inte kunde behärska sig utan han kände att han måste försvara sin familj. Det växte hela tiden och i den aktuella situationen gick det över gränsen. S.R. hade fungerat dåligt under en ganska lång tid och i den aktuella situationen brast det så att han inte klarade av att kontrollera sina impulser. S.R. var redan innan händelsen psykiskt störd eller skadad och han hade inte längre resurser att kontrollera sina känslor. Han hade förmåga att tänka efter men klarade inte av att tänka. S.R. var inte medveten på ett vanligt sätt. Eftersom S.R. inte säger sig minnas händelsen så tror han inte att S.R. förstod vidden av vad han gjorde. Han tror inte att S.R. var direkt medveten om vad han gjorde utan han var i ett gränsland mellan omedvetenhet och medvetenhet då han agerade ut sin oro, förtvivlan och aggressivitet. När gärningsmannen inte minns händelsen är det svårt att diskutera de bakomliggande motiven och dynamiken till händelsen. Ibland när folk blir uppladdade, skrämda och oroliga skärmar de av verkligheten på ett omedvetet sätt. Ibland kan minnena komma tillbaka efter hand. På avdelningen var S.R. avskärmad och självförsjunken. Han fungerade inte normalt och hade ett tvångsmässigt beteende. Dessutom är han även normalt avskärmad, bland annat eftersom han inte på länge varit ute på arbetsmarknaden. De fastställde att S.R. hade en depression, alkoholmissbruk, Aspergers syndrom och ADHD. Diagnosen är behandlingsbar. På grund av dels olösta sociala problemen kring S.R., dels att familjen planerar att bo kvar i den nuvarande bostaden, finns vissa tveksamheter angående risken för återfall. Det finns en osäkerhet över hur S.R. skulle reagera om han blev eller kände sig attackerad i bostaden igen. Det krävs en utlösande faktor. I allmänhet finns det alltid en viss risk för återfall, eftersom det en gång brustit. Han kan inte bedöma sannolikheten för återfall men på en skala från liten risk till hög risk är det mitt emellan. Om S.R. skulle hamna i en liknande situation är risken lite över medel. Det går inte att förutse omgivningens reaktioner och S.R:s reaktioner på dess reaktioner. I och med att det finns en viss risk för återfall finns det ett behov av utskrivningsprövning. När S.R. inte kunde handskas med dessa situationer agerade han ut sin aggression och ilska. S.R. tappade sitt vanliga jag och därmed sin kontroll och fotfäste i den vuxna världen, blev panikslagen och föll tillbaka i ett primitivt och barnsligt beteende. Det har varit väldigt svårt för S.R. att styra, bland annat på grund av hans neuropsykiatriska funktionsstörning, som gjorde att han inte uppfattade omvärlden på samma sätt som resten av världen gör. S.R. uppfattar inte omgivningens känslomässiga behov och vad de menar. S.R:s verklighetskontakt var bräcklig. S.R. har inte klarat av arbetslivet eller förstått vad som hänt med sonen och i samhället på ett vanligt sätt. S.R. blev så förskräckt och förvirrad att han inte klarade av att hantera situationen på ett normalt sätt. Det fanns en vetskap hos S.R. att han borde rädda familjen men han visste inte på vilket sätt. S.R. sköt för att rädda sig och sin familj men förstod inte alls vad han gjorde, eftersom han inte kunde tänka rationellt och hans intellekt var satt ur spel. Avsikten var inte att skjuta några människor, vilket är främmande för S.R. Vid psykotiska tillstånd styrs personen av andra inre känslor och tankar och till och med av vanföreställningar. Då tänker personen inte rationellt. I ett psykotiskt tillstånd inser personen inte vad denne gör men denne är så pass ångestdriven, störd och psykosnära att personen omedvetet blockerar det som hänt. S.R:s tillstånd gränsar till ett sådant tillstånd. Är personen öppet psykotiskt styrs denne av andra dolda motiv och känslor. Han tror att S.R. var ärlig under undersökningen. De hade en bra kontakt. Han fick inte uppfattningen att S.R. lurade honom. Båda undersökningsteamen var eniga om att S.R. var oförmögen att förändra sitt beteende. Han tror inte att S.R. kunnat överblicka konsekvenserna av sitt handlande och att han skulle ta livet av en ung människa. Det är ganska vanligt bland hans patienter att de inte minns gärningen. De har ofta ganska diffusa bilder tills de kommer till rättspsykiatriska avdelningen. Han har tagit del av utredningen i målet. SOS-samtalet utesluter inte att S.R. inte var medveten vid gärningen. Telefonsamtalet var en mer vanlig situation. Vid SOS-samtalen var S.R. lite mer sansad. S.R. har druckit alkohol under telefonsamtalet. Lugnande medicin och sömntabletter styrker alkoholeffekten genom att personen blir mer påverkad. Enligt hans bedömning behöver S.R. samtalsterapi, medicinbehandling, långsam rehabilitering och kognitiv behandlingsterapi. På grund av S.R:s ålder bedömer han att en långvarig behandling är nödvändig, eftersom det tar lång tid för honom att komma ut i samhället. Enligt hans mening är det inte tillräckligt med poliklinisk behandling. Det faktum att S.R. var påverkad av alkohol och nyvaken gjorde att när desperationen ökade så hade han hade inte samma kontroll över sina känslor. Han tror dock att S.R. hade handlat likadant även om han inte hade varit påverkad av alkohol eftersom han var så desperat. Det utgör en rättspsykiatrisk särställning att han begick brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning och fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning. Sammanlagt med hans autistiska symptom är det en allvarlig psykisk störning. Han tycker S.R. är psykiskt störd. Det är en störning som är långvarig och djupgående och som har stört hans utveckling och beteende sedan en lång tid tillbaka. S.R. var den sista tiden innan händelsen väldigt psykosnära. Övergången måste ha skett den sista kvällen i samband med attacken. S.R. mår fortfarande inte bra, men han är inte längre lika personlighetsfrämmande som då. Han tycker att det har varit en långvarig process eftersom S.R. har mått dåligt i flera år. Han bedömer S.R. tillstånd allvarligare än det rättspsykiatriska teamet i Göteborg. Han anser att S.R. är i behov av vård. Deras bedömning är nog på var sin sida av en gräns. De är på samma plan men har olika synpunkter avseende graden av psykisk störning. Han har inte tidigare sett ett liknande fall som detta. S.R. har en viss insikt om sin situation men inte full insikt eftersom detta hänt. S.R. vill ha hjälp och det är ingen tvekan om behovet. Han står fast vid de slutsatser han gjort. Det finns inga ytterligare utredningar om S.R:s psykiska tillstånd som kan göras i målet.

Peter Andiné tillade följande i anledning av Socialstyrelsens yttrande.

Det finns inget som han vill ändra i sin bedömning. Det kan te sig konstigt att de kommer till olika slutsatser men detta är ett extremt komplicerat fall. Deras bedömningar står inte långt ifrån varandra. De har hamnat på var sin sida om en gräns vid bedömningen av om det förelåg en allvarlig psykisk störning vid tiden för respektive undersökning. De har använt lite olika begrepp i sina respektive bedömningar, vilket kan bero på att han och J. Richard Tuck kommer från olika generationer. De har bedömt S.R:s tillstånd vid gärningen på samma sätt, som ett psykosliknande tillstånd. Det råder inte någon tvekan om medvetenheten, det vill säga de anser båda att S.R. inte var medveten om sitt agerande vid gärningen. Det skiljer tre månader mellan de två rättspsykiatriska undersökningarna. J. Richard Tuck tror att S.R. försämrats under dessa tre månader. Det som talar till Göteborgutredningens fördel är den längre utredningstiden på åtta veckor i motsats till den två veckor långa utredningstiden i Huddinge. Däremot ligger Socialstyrelsens utredning närmare i tiden. En fråga som kan ställas är hur många diagnoser som behövs för att det ska bedömas som en allvarlig psykisk störning. Den problematik som de iakttog i Göteborg krävde inte rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning. - Det finns ett primitivt system som ligger inlagt i vår hjärna som gör det möjligt att omedvetet ladda och avlossa skott. S.R. var medveten om dödshotet och det fanns en medvetenhet som gjorde att allting annat släcktes. S.R. låg så nära gränsen att vid minsta stress så kunde ett impulsgenombrott ske. Han instämmer i psykologen Thomas Nilssons bedömning. Han tror att J. Richard Tuck med sin mycket långa erfarenhet har gjort en väldigt försiktig bedömning. Risken för fortsatt brottslighet är nästan omöjlig att göra. Att en sådan här situation inte ska uppkomma igen ter sig som en uppgift för någon annan än rättspsykiatrin. S.R. är medveten om behovet av psykiatrisk hjälp. Han instämmer i J. Richard Tucks bedömning i fråga om behandlingsinsatserna, men han anser att det är tillräckligt med behandling under frivilliga former. Enligt hans bedömning behöver en eventuell vistelse på rättspsykiatriskt sjukhus inte vara långvarig. Han tror att även länsrätten kommer att instämma i den bedömningen. Kliniskt är han inte tveksam. Det är det unika i fallet som gör att de alla är tveksamma.

Därutöver hördes professorn Sven-Åke Christiansson och överläkaren Susanna Sundgren.

DOMSKÄL

Inledning

Rätten ska efter en samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. I brottmål är det åklagaren eller målsäganden som ska bevisa samtliga de omständigheter som måste föreligga för att den tilltalade ska kunna fällas till ansvar. Denna bevisbörda innefattar inte bara den otillåtna gärningen utan också det subjektiva rekvisitet, det vill säga gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet. Beviskravet för de objektiva brottsrekvisiten - gärningspåståendet och i förekommande fall effekten - är ”ställt utom rimligt tvivel”. Samma beviskrav gäller för rekvisitet uppsåt och oaktsamhet.

I åklagarens bevisbörda ingår även att visa de kriterier som är avgörande för till vilken grad av ett gradindelat brott som en viss gärning är att hänföra. Han ska också bevisa att det inte föreligger någon straffrihetsgrund. Om det i ett mål till exempel förekommer en invändning om nödvärn, ska den åtalades påstående att han handlat i nödvärn också godtas, intill dess åklagaren motbevisat det. Det brukar emellertid hävdas att beviskravet då är något lägre.

Skuldfrågan

Åklagaren och försvaret har olika uppfattningar om händelseförloppet. Det kan inte avgöras om åklagarens eller försvarets version är den riktiga. Denna ovisshet gör att den fortsatta prövningen ska ske utifrån vad försvaret uppgett. I den mån oklarheter råder om S.R:s handlande ska den version som framstår som lindrigaste för honom läggas till grund för den straffrättsliga bedömningen.

Det är dock klarlagt att S.R. på nära håll med ett hagelgevär skjutit S.S. i bröstet och i vänstra armen och härigenom orsakat hans död. Det är också klarlagt att S.R. med hagelgevär skjutit C.S. med träffar i ryggen, i höger ben och skinka samt att skottet i ryggen varit livshotande. En gärning ska, enligt 1 kap. 2 § brottsbalken, om inte annat är föreskrivet, anses som brott endast om den begås uppsåtligen. Tingsrätten har därför nu att pröva om åklagaren och målsägandena har bevisat att S.R. begått gärningarna uppsåtligen.

S.R. har invänt att han till följd av sitt psykiska tillstånd inte har varit så medveten om sitt handlande att han kan anses ha handlat uppsåtligen. Han har beskrivit hur skräcken grep tag i honom när han uppfattade att det var fullt med folk på gräsmattan och hur han i nästa stund fylldes av en enda impuls, en enda tanke, att få bort ungdomarna från gården för att skydda sina ”egna pojkar”. Han har vidare förklarat att hans minnesbilder därefter är diffusa och grumliga. Han minns att han såg sina egna pojkar ute på trappan när han kom ut, men han har inget minne av vad ungdomarna på gården gjorde eller sade. Han har inte heller något minne av att han sköt eller att han laddade om hagelgeväret. Det är först efter det att ungdomarna försvunnit som han kom till sans, även om hans minnesbilder från förloppet efter skjutningen också är diffusa. Han har dock ett minne av att han förstod att han skjutit någon och att han då ropade till sina pojkar att ringa efter ambulans. Han har förklarat att han aldrig gjort en människa illa och att han nu handlat på ett för honom helt personlighetsfrämmande sätt.

Det finns i målet en omfattande utredning om S.R:s psykiska hälsotillstånd och hans psykiska tillstånd vid gärningarna. Denna kompletteras med psykologutredningar med psykologiska aspekter på aktuell gärning. Den rättspsykiatriska undersökningen, yttrandet av Socialstyrelsens rättsliga råd och yttrandet av docenten och överläkaren J. Richard Tuck kompletteras av sakkunnigförhör med docenten, specialist i psykiatri och rättspsykiatri, Peter Andiné och J. Richard Tuck samt av vittnesförhöret med professorn Sven-Åke Christiansson.

Genom den rättspsykiatriska utredningen, yttrandet från Socialstyrelsens rättsliga råd och yttrandet från J. Richard Tuck samt vad som i övrigt framkommit är det styrkt att S.R. begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Även psykiskt störda kan begå uppsåtliga brott, om deras själsförmögenheter är tillräckliga för att uppsåtsrekvisitet ska anses vara uppfyllt. Det kan dock vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan i ett sådant fall än annars. Detta gäller naturligtvis särskilt om den psykiska störningen är allvarlig. I princip ska emellertid kravet på uppsåt uppfattas på samma sätt beträffande denna kategori som beträffande andra lagöverträdare; kan gärningsmannen med hänsyn till den psykiska avvikelsen inte anses ha handlat med uppsåt, ska inte heller något uppsåtligt brott anses begånget.

Någon lagstiftning om uppsåtsbegreppets innebörd och närmare avgränsning finns inte. Hur begreppet ska uppfattas har därför främst utvecklats i doktrin och rättspraxis. Högsta domstolen har genom tre domar år 2004 (se NJA 2004 s. 176, NJA 2004 s. 479 och NJA 2004 s. 702) och en dom år 2005 (se NJA 2005 s. 732) tagit ställning till hur uppsåtsbegreppet i svensk rätt ska vara utformat.

Domstolarnas uppsåtsprövning av gärningar begångna under påverkan av en allvarlig psykisk störning tar dock närmast sikte på frågan om det i uppsåtsrekvisitet ingående kravet på tillräcklig medvetenhetsgrad är uppfyllt, se rättsfallen NJA 1968 s. 500, NJA 1969 s. 40 samt RH 1993:80 och RH 1999:139.

Peter Andiné har uttalat att S.R. drabbats av en svår paniksituation med förlust av tankebearbetning och impulskontroll. Han har vidare förklarat att S.R:s handlande inte utgjorde någon reaktion på alkohol. På fråga från åklagaren har han förklarat att det finns ett primitivt system som ligger inlagt i hjärnan, vilket gör det möjligt att utföra tidigare inlärda komplicerade handlingar, som till exempel för S.R:s del att omedvetet ladda geväret och avlossa skott. J. Richard Tuck har i sitt yttrande beskrivit att den aktuella situationen gjorde att S.R:s stresstolerans sprack, att han blev helt avskärmad och att han i ett närmast förvirrat tillstånd endast kunde fokusera på det överhängande dödshotet och att han måste rädda sonen. Han har vidare beskrivit att S.R. i denna psykosnära situation inte kunde kontrollera sitt handlande. J. Richard Tuck har under förhöret vid huvudförhandlingen uttryckt att S.R. sköt för att rädda sig och sin familj, men att han inte förstod vad han gjorde, eftersom han inte kunde tänka rationellt och att hans intellekt var satt ur spel. Han har vidare yttrat att S.R:s avsikt inte var att skjuta några människor. Han har också förklarat att S.R. skulle ha handlat likadant även om han inte druckit alkohol. Thomas Nilsson har i psykologutredningen uttalat att S.R:s panikreaktion psykiatriskt kan beskrivas som en maladaptiv stressreaktion med temporär förlust av den verklighetsprövande förmågan. Han har förklarat att S.R. agerade på impulsen att få bort ungdomarna från gården för att skydda sin ”egna pojkar”, utan någon som helst förmåga att överväga vare sig alternativa handlingar eller konsekvenserna av sitt beteende. Han har vidare uttalat att nedsättningen av S.R:s medvetande/tankemässiga funktioner var så omfattande att han inte bara saknade förmåga att värdera sitt eget handlande, utan han förmådde inte heller ta in och medvetet bearbeta det som skedde runt honom. Sven-Åke Christiansson har förklarat att om en person tappat förmågan att hantera verkligheten i en paniksituation finns det inget normalt beteende. Han har uttryckt det som att förmågan att värdera situationen har förlorats, eftersom det inte finns utrymme för det.

Med hänsyn till vad som framkommit om S.R:s psykiska tillstånd vid gärningarna och då det inte visats att S.R. begått gärningarna under självförvållat rus eller att han på annat vis genom eget vållande var från sina sinnes fulla bruk är det inte bevisat att S.R. var i sådan grad medveten om sitt handlande att han kan anses ha begått gärningarna uppsåtligen. Utredningen ger i stället tungt stöd för att S.R. i det närmaste helt saknat förmåga att medvetet överväga sitt handlande och inse konsekvenserna av detta. Han har således vid gärningstillfället inte insett eller, med andra ord, inte varit medveten om att det förelåg en risk för att hans handlande skulle döda S.S. och livshotande skada C.S. Hans uppträdande efter det att han kommit till sans talar vidare för att han under normalt sinnestillstånd inte heller varit likgiltig för om pojkarna dog. Åtalet för mord och försök till mord kan med hänsyn till det anförda inte vinna bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillar åtalet och målsägandenas skadeståndsanspråk.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Martin Borgeke, hovrättsrådet Lars Elmqvist, referent, adjungerade ledamoten f.d. rådmannen Bengt-Åke Jönsson samt nämndemännen Berit Dahlbäck och Agneta Tolf) anförde i dom den 20 november 2008 följande.

DOMSKÄL

Ansvarsfrågorna

Parternas inställning och den framlagda utredningen

Åklagaren och målsägandena har vidhållit de ståndpunkter som de redovisat vid tingsrätten. C.S., E.B. och X.X. har därutöver till utveckling av påståendet att S.R. handlat oaktsamt anfört att han med insikt om sina psykiska problem med den därav följande extrema känsligheten för yttre belastning förtärt alkohol i sådan mängd att han tappat besinningen och till följd därav handlat så som anges i gärningsbeskrivningen.

S.R. har i hovrätten vidhållit den inställning till åtalet som han intog vid tingsrätten. Det innebär att han i fråga om det faktiska händelseförloppet har erkänt att han förfarit så som anges i gärningsbeskrivningen, dock med den inskränkningen att han hävdat att han inte skjutit mer än ett skott mot C.S. När det gäller frågan om det straffrättsliga ansvaret för det inträffade har han gjort gällande att han saknat uppsåt och därför inte är skyldig till mord eller dråp eller försök till sådant brott och ej heller till sådan misshandel som ryms inom gärningspåståendet. Han har tillagt att den invändning om bristande medvetenhet, som han framfört vid tingsrätten och framför även här, har bäring också på C.S:s, E.B:s och X.X:s påståenden att han handlat oaktsamt och därigenom i förhållande till C.S. gjort sig skyldig till ett vållandebrott. Han har vidare bestritt att han före gärningarna har förtärt alkohol i sådan mängd att det påverkat hans handlande.

Den skriftliga bevisning som lades fram vid tingsrätten har åberopats även i hovrätten. Vidare har åklagaren i hovrätten åberopat ett av adjungerade professorn i experimentell alkoholforskning Wayne Jones upprättat utlåtande angående S.R:s alkoholkonsumtion, alkoholhalten i hans blod och graden av hans alkoholpåverkan i samband med de gärningar som avses med åtalet. Wayne Jones utlåtande har utmynnat i bl.a. den bedömningen att intag av 37 cl whisky med början kl. 00.30 väl kan förklara analysresultatet och att det inte är möjligt att avgöra om förtäring av alkohol har skett före eller efter gärningen.

I hovrätten har C.S., S.R., K.N., J.V., J.G., H.L., P.K., B.S., S.P., Peter Andiné och J. Richard Tuck hörts på nytt, medan förhören vid tingsrätten med K.J., G.R. och M.R. har återgivits genom uppläsning av referaten i tingsrättens dom. Härutöver har vittnesförhör ägt rum med Wayne Jones och med A.R., som är dotter till S.R., samt med överläkaren Lars Nurbo, Psykiatriska kliniken Karlskrona Väst.

De som hörts på nytt i hovrätten har i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom.

Wayne Jones har i förhöret bekräftat de slutsatser som hans utlåtande innehåller. A.R. har uppgett bl.a. att S.R. hade förtärt endast en mindre mängd whisky före gärningen, att han drack whisky direkt ur flaskan efter händelsen samt att flaskan, när hon senare iakttog den, innehöll endast en mindre mängd whisky.

I dom den 25 april 2008 i mål B 2756-07 har Blekinge tingsrätt prövat frågan om straffrättsligt ansvar på grund av vissa av de incidenter som berörts i tingsrättens nu överklagade dom. C.S., H.L., J.G. och J.V. befanns därvid skyldiga till hemfridsbrott för att de olovligen gått in på gårdsplanen till S.R:s fastighet och uppehållit sig där vid det tillfälle som avses med åtalet i detta mål. Genom domen fälldes vidare C.S. till ansvar för ofredande av G.R. (S.R:s hustru) genom att han tidigare samma dag under mopedkörning sparkat på dörren till hennes bil samt för olaga hot i anslutning till hemfridsbrottet dels mot henne med anledning av händelsen med brädan (när G.R. kom till fastigheten i bil blev hon hotad med en bräda [eller ett vedträ] varefter hon körde därifrån), dels mot M.R. för de hotfulla yttranden han fällt under det första av de telefonsamtal som omtalas i tingsrättens dom. C.S. dömdes därutöver för ofredande för att han den 8 september 2007 uppträtt hänsynslöst mot G.R. i samband med mopedkörning (händelsen när bildörren öppnades under färd). Slutligen fälldes C.S. och J.V. till ansvar för ofredande för att de den 23 december 2006 sprejat nedsättande uttryck på G.R:s bil. Sedan H.L., J.G, och J.V. överklagat tingsrättens dom, har hovrätten i en numera lagakraftvunnen dom den 13 augusti 2008 i mål B 1207-08 fastställt vad tingsrätten för deras del kommit fram till.

Hovrättens bedömning

Det objektiva händelseförloppet

I likhet med tingsrätten finner hovrätten utrett att S.R. med ett hagelgevär dels skjutit S.S. en gång i vänstra armen och en gång i bröstet samt att S.R. genom det senare skottet orsakat S.S:s död, dels skjutit C.S. och därvid träffat denne i ryggen, i höger ben och i skinkan samt att skottskadan i ryggen varit livshotande i den meningen att den skulle ha lett till döden om inte C.S. relativt snart kommit under läkarvård. Det kan hållas för säkert att minst fyra skott har avlossats och att S.R. inte kunnat avlossa alla skotten utan att ladda om vid ett par tillfällen. Av utredningen kan vidare de slutsatserna dras att det första skottet träffat S.S. i armen, att C.S. därefter har träffats i ryggen samt att S.S. och C.S., när dessa skott har träffat dem, befunnit sig på gårdsplanen ca tio meter från trappan till S.R:s bostad. Det är också klarlagt att det dödande skottet fallit när S.S. i ett senare skede befunnit sig i närheten av en grindstolpe ca 35 meter från trappan och att det skottet avlossats på ett avstånd av endast ungefär en meter. Hovrätten anser vidare att det inte råder något tvivel om att S.R. vid det sistnämnda skottillfället stått upprätt medan S.S. har varit sittande eller knästående eller intagit någon annan liknande kroppsställning. När det gäller C.S:s skador får det hållas öppet om dessa uppkommit som en följd av ett eller två skott med hagelgeväret. S.R:s antagande att skadorna i benet orsakats av det skott som träffat S.S. i armen har alltså inte motbevisats. Hovrätten ansluter sig till parternas uppfattning att samtliga skott avlossats inom loppet av ett par minuter.

Uppsåtsbegreppet och kravet på medvetenhet

Enligt 1 kap. 2 § brottsbalken ska en gärning, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen. De gärningar som åklagaren och målsägandena i första hand har lagt S.R. till last - mord alternativt dråp och försök till sådant brott samt den grova misshandel som gärningspåståendena också innefattar - är av det slaget att det för ansvar krävs uppsåt. I svensk lag ges inte någon definition av begreppet uppsåt. Att en gärning begåtts uppsåtligen torde i vanligt språkbruk närmast innebära att gärningsmannen har handlat med - som uttrycket lyder - vett och vilja. I straffrättslig doktrin och rättspraxis har innebörden av uppsåtsbegreppet emellertid getts en betydligt mera detaljerad beskrivning.

Den grundläggande förutsättningen för att uppsåt över huvud taget ska kunna föreligga brukar formuleras som ett krav på att gärningsmannen ska ha varit i tillräcklig grad medveten om vad han har gjort. Detta innebär att uppsåt inte kan föreligga vid ofrivilliga handlingar. Den bakomliggande tanken är att den som handlat rent reflexmässigt eller som annars inte har varit medveten om sitt handlande inte heller har haft någon reell möjlighet att avstå från att begå gärningen och därför inte bör bära straffrättsligt ansvar för denna. Kravet på medvetenhet innefattar emellertid inte något krav på att handlandet ska ha föregåtts vare sig av några överväganden eller av något beslut att handla. Att någon handlat impulsivt eller i stark affekt utesluter alltså inte att han kan ha haft uppsåt. Rättspraxis ger åtskilliga exempel på fall där uppsåt har ansetts föreligga även vid ganska omfattande och djupgående medvetenhetsstörningar (se NJA 1968 s. 471 rörande patologiskt rus, NJA 1968 s. 389 som avsåg annat liknande rustillstånd, NJA 1968 s. 500 angående höggradig affekt i förening med visst abnormtillstånd som dock inte var att jämställa med sinnessjukdom, RH 1995:150 som gällde tillfällig sinnesförvirring samt NJA 2004 s. 702 avseende borderlinepersonlighet med bl.a. paranoida drag). Som exempel på fall där bristande medvetenhet medfört att uppsåt ansetts inte ha förelegat har i doktrin och praxis, vid sidan av fall där det rört sig om rena reflexrörelser, nämnts sådana där det varit fråga om somnambula beteenden, dvs. handlande i sömntillstånd, och vissa fall där gärningsmannen har handlat under inflytande av patologiskt rus (RH 1981:176), varit omtöcknad på grund av blodsockersänkning (NJA 1969 s. 401), handlat i en manodepressiv psykos (RH 1985:62) eller befunnit sig i något annat liknande tillstånd av sänkt medvetenhet (NJA 1976 s. 183; RH 1999:139).

Var S.R. i tillräcklig grad medveten om sitt handlande?

Av allmänna straffrättsliga principer följer att det är åklagaren eller den som annars för ansvarstalan som har bevisbördan för att den tilltalade har handlat med uppsåt. Den bevisning därom som har framlagts i målet utgörs av dels vittnens och andra förhörspersoners iakttagelser av hur S.R. rent faktiskt har agerat vid tillfället, dels teknisk utredning av hur skjutningen har gått till, dels också de rättspsykiatriskt sakkunnigas bedömning av S.R:s psykiska tillstånd och graden av hans medvetenhet vid gärningstillfället.

Som framgått av utredningen har skottlossningen föregåtts av ett händelseförlopp under vilket S.R. vidtagit ett flertal åtgärder av skiftande slag, innefattande bl.a. att han ur ett låst vapenskåp tagit fram ett hagelgevär, tömt det på blindpatroner, laddat geväret och därefter med detta i handen gått ut på gårdsplanen framför huset. Av de skott som avlossats på gårdsplanen har åtminstone tre träffat S.S. eller C.S. Det är också utrett att S.R. vid ett par tillfällen under händelseförloppet på gårdsplanen har laddat om sitt gevär. Vidare är det klarlagt att han kort efter händelserna först låtit ställa tillbaka geväret i vapenskåpet och genast därefter vid samtal med polisens larmcentral redogjort för sitt föregående handlande och då berättat att han skjutit två personer. Det beteende som S.R. har uppvisat får därmed anses bära det medvetna handlandets yttre kännetecken.

Frågan inställer sig emellertid, bl.a. mot bakgrund av den utredning som förekommer i målet, om S.R. på grund av sin psykiska särart likväl kan ha varit så omedveten om vad han gjorde att det tidigare nämnda medvetenhetskravet inte har varit uppfyllt. Av den rättspsykiatriska utredningen framgår att S.R. på sätt redovisats i tingsrättens dom sedan länge haft omfattande psykiska problem till följd av ett neuropsykiatriskt funktionshinder i form av en hyperaktivitets- och uppmärksamhetsstörning (ADHD) samt ett tvångssyndrom med motoriska ryckningar (Tourettes syndrom). Till detta kommer att han vid gärningstillfället led av en depression och en maladaptiv stressreaktion. Enligt utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen var S.R. på grund av sina psykiska problem extremt känslig för yttre belastning och hade en stark benägenhet för panikreaktioner. Hur dessa problem kan ha inverkat på S.R:s medvetenhet vid gärningstillfället har de undersökande läkarna Peter Andiné och J. Richard Tuck närmare redogjort för i hovrätten. Vad de har berättat här stämmer i allt väsentligt överens med de uppfattningar som de gett uttryck för i sina utlåtanden och under förhören vid tingsrätten, när det gäller J. Richard Tuck dock med den modifikationen att S.R. enligt hans här uttalade uppfattning vid gärningstillfället befunnit sig i ”gränslandet” mellan medvetenhet och icke-medvetenhet. Peter Andiné har hållit fast vid den uppfattning som han gav uttryck för vid tingsrätten, nämligen att S.R. i den fas av händelseutvecklingen när skotten avlossades saknade medvetenhet om vad han gjorde. Till belysning av sin ståndpunkt har han förklarat att S.R:s handlande utgjorts av ett reflexmässigt beteende (”styrts av reptilhjärnan”) och att den del av hjärnan som svarar för den förnuftsmässiga analysen (hjärnbarken) på grund av stressreaktionen har varit ”frånkopplad”. Peter Andiné och J. Richard Tuck har varit ense om att S.R. på grund av den paniksituation han hamnat i varit oförmögen till normalt rationellt tänkande och i stället helt styrts av en strävan att till varje pris skydda den egna familjen.

Vid bedömningen av den psykiska särartens betydelse för prövningen av om S.R. varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande noterar hovrätten att det som S.R. företagit sig vid tillfället genomgående har utgjort reaktioner på händelser i omvärlden; han har blivit varse ett utifrån kommande hot och vidtagit en serie åtgärder för att bemöta detta. Handlandet har också varit adekvat i den meningen att det hot som förelegat genom åtgärderna har avvärjts. S.R:s handlande har visserligen med Peter Andinés beskrivning varit panikstyrt och inte underkastat någon rationell analys. Att han vid gärningstillfället varit oförmögen att på normalt sätt överväga andra handlingsalternativ innebär emellertid inte att han, på ett sätt som utesluter uppsåt, varit i avsaknad av medvetenhet om vad han faktiskt gjorde. Hans handlande, som haft ett inte helt kortvarigt förlopp och föregåtts av en fas under vilken förberedande åtgärder har vidtagits, har inte heller varit reflexmässigt eller skett i ett tillstånd av omtöckning eller annars på sådant sätt att medvetenhet saknats. I stället finner hovrätten att S.R. under händelseförloppet i sådan grad har varit medveten om vad han gjort att det inte på denna grund kan uteslutas att S.R. hade uppsåt.

Den fortsatta prövningen av S.R:s uppsåt

S.R. har således varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Någon annan omständighet som skulle kunna innebära att de åtgärder han vidtagit och för vilka han åtalats, dvs. avlossandet av skotten mot S.S. och C.S., inte skulle ha skett uppsåtligen föreligger inte. Därmed finns det också förutsättningar att pröva om och i vilken mån de av åklagaren och målsägandena angivna effekterna av handlandet har omfattats av hans uppsåt och om han alltså har gjort sig skyldig till de uppsåtliga brott som har lagts honom till last.

Det finns inte någon anledning att betvivla S.R:s uppgift att han inte haft för avsikt att beröva S.S. och C.S. livet utan endast velat avvärja den fara som pojkarnas närvaro på gårdsplanen enligt hans uppfattning utgjorde. Frågan blir då om han - utan att ha haft för avsikt att döda - insett eller varit säker på att den effekten ändå skulle inträda (indirekt uppsåt) eller om han insett risken för effekten och i respektive handlingsögonblick förhållit sig likgiltig till att den förverkligades (likgiltighetsuppsåt). För den bedömningen är det av betydelse att S.R. vid tillfället använt ett livsfarligt vapen, ett jaktgevär, och att han - vilket ytterligare ökat vapnets farlighet - avlossat det andra skottet mot S.S. och det skott som träffat C.S. i ryggen från mycket nära håll, i S.S:s fall från ca en meter och i C.S:s från en och en halv till två meter. Även om S.R. inte haft helt klart för sig vilken effekt skotten skulle få (fullständig visshet), något som den som handlar ofta inte har, måste han som jägare med tidigare erfarenhet av vapnet och dess egenskaper i gärningsögonblicket ha insett - och tagit med i beräkningen - att det förelåg en höggradig risk för att skotten skulle leda till pojkarnas död. Detta gäller i synnerhet beträffande det andra skottet mot S.S. S.R. måste i fråga om detta skott ha varit praktiskt taget säker (praktisk visshet) på att det skulle leda till S.S:s död. Redan härigenom har han haft uppsåt till denna effekt. Beträffande effekten av skottet mot C.S. saknas underlag för en liknande bedömning. När det gäller denna ska S.R. emellertid, som framgått av det föregående, anses ha haft uppsåt om han i handlingsögonblicket var likgiltig inför att C.S. skulle dö genom hans handlande. Med hänsyn till den mycket höga risk som förelåg för en dödlig utgång, vilken risk S.R. insåg, bör han anses ha förhållit sig likgiltig till en sådan effekt om det inte finns omständigheter som talar i annan riktning. Några sådana omständigheter föreligger inte i detta fall. Det är snarare så att S.R:s upprörda sinnestillstånd vid tillfället ger ytterligare stöd åt antagandet att han, när skottet avlossades, var likgiltig för om det skulle leda till C.S:s död. Att S.R., när han efter händelserna kommit till besinning, genast tagit avstånd från sitt handlande är en annan sak och inverkar inte på uppsåtsbedömningen.

Försöksproblematiken

När det gäller den gärning som har riktat sig emot C.S. kan det diskuteras om det är fråga om ett avslutat försök eller inte. I en situation av det slag som här föreligger brukar denna fråga inte aktualiseras. Om en gärningsman har skjutit ett skott mot någon som har blivit allvarligt skadad men som, beroende på att han eller hon snabbt kom under läkarvård, överlever brukar bedömningen normalt bli att det rör sig om ett avslutat försök. Gärningsmannen har gjort allt vad som behövs för att den dödliga effekten ska inträda, även om den sedan dessbättre inte gör det. Saken kompliceras emellertid här av att S.R., när han hade skjutit det dödande skottet mot S.S., alldeles upphörde med sitt våldsutövande. Något ytterligare skott avlossades inte mot C.S. trots att detta hade varit fullt möjligt; S.R. hade ytterligare ammunition och C.S. låg försvarslös på gårdsplanen. Övervägande skäl talar emellertid trots detta för att S.R:s handlande mot C.S. bör behandlas som ett avslutat försök.

Den nyss gjorda bedömningen har betydelse för möjligheterna för S.R. att tillbakaträda från försöksgärningen. Med den slutsats som hovrätten kommit till har det inte varit möjligt för S.R. att tillbakaträda genom att avbryta gärningen mot C.S. Däremot kan han gå fri från ansvar för försök till uppsåtligt dödande om han vidtagit andra åtgärder som lett till att brottet inte fullbordades (se 23 kap. 3 § brottsbalken). I denna del är det klarlagt att S.R. tog aktiv del i att se till att ambulans kom till platsen, vilket i sin tur ledde till att C.S. kom under läkarvård. Utan S.R:s åtgärder i denna del kan det långt ifrån uteslutas att utgången för C.S. hade blivit fatal. Enligt hovrättens mening leder det sagda till att S.R. genom sitt efterföljande handlande frivilligt tillbakaträtt från försöket till uppsåtligt dödande av C.S. Han kan därför inte dömas för försök till mord eller dråp. S.R:s gärning mot C.S. innefattar dock en synnerligen grov misshandel.

Hovrätten vill i denna del tillägga att det särskilt i fall där gärningsmannen har haft en lägre grad av uppsåt än direkt eller indirekt uppsåt eller sådant uppsåt som brukar beskrivas som praktisk visshet och där han eller hon direkt efter gärningen ångrar sitt handlande finns skäl till en förhållandevis generös tillämpning av reglerna om tillbakaträdande från försök.

Ska S.R. vara fri från ansvar på grund av rätt till nödvärn?

S.R. har för det fall hovrätten skulle finna att han handlat uppsåtligt gjort den invändningen mot åtalet att de mot S.S. och C.S. riktade gärningarna har begåtts i nödvärn. Om en nödvärnssituation förelegat utgör gärningarna brott endast om de med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt har varit uppenbart oförsvarliga (24 kap. 1 § brottsbalken). Rätt till nödvärn föreligger, såvitt nu är av betydelse, mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom och mot den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg. Det är utrett att S.S., C.S. och deras kamrater vid tillfället olovligen hade gjort intrång på S.R:s gård och att C.S. i samband därmed dels vid ett telefonsamtal muntligen hotat M.R. med att han skulle komma och sätta en yxa i hans dörr, dels hotat G.R. med ett vedträ när hon något senare återvänt till fastigheten i bil. Att intrånget föranletts av att C.S. tidigare samma dag varit utsatt för våld och att pojkarna, när de närmade sig S.R:s hus, varit utrustade med tillhyggen berättigar till slutsatsen att det förelåg en omedelbar risk för ytterligare brottsliga angrepp på person eller egendom. Det råder därför inte något tvivel om att S.R., liksom för övrigt även de andra familjemedlemmar och närstående som befann sig på fastigheten vid tillfället, befann sig i en nödvärnssituation. Det är vidare klarlagt att i vart fall det olovliga intrånget bestått under större delen av det händelseförlopp som åtalet avser. Man kan heller inte bortse från att S.R. mot bakgrund av dels de svåra trakasserier som han och hans familj under de närmast föregående åren varit utsatta för, bl.a. från C.S:s sida, dels sin egen i sjukdomsbilden ingående oförmåga att hantera oväntade händelser, kan ha upplevt faran som avsevärt allvarligare än den faktiskt var. Något underlag för slutsatsen att S.R. genom alkoholförtäring före händelserna eller på annat sätt själv orsakat en felbedömning av farans art finns inte. Vid prövningen av nödvärnsfrågan är det därför - utöver de nödvärnsberättigande omständigheter som rent objektivt förelåg - situationen sådan den uppfattades av S.R. som ska ligga till grund för bedömningen av hans ansvar för de uppsåtliga gärningar som han begått (s.k. putativt nödvärn). Även med den utgångspunkt som hovrätten sålunda redovisat har emellertid S.R:s motåtgärder gått vida utöver vad som har varit tillåtet. Att använda skjutvapen på det sätt som S.R. har gjort är en så drastisk åtgärd att den kan godtas endast i mycket speciella undantagssituationer där angreppet i sig självt är livsfarligt och faran akut (jfr NJA 1995 s. 661). Eftersom S.R:s handlande således har varit uppenbart oförsvarligt kan han inte undgå ansvar redan på grund av att han handlat i nödvärn.

Ska S.R. vara fri från ansvar på den grunden att han svårligen kunde besinna sig?

Om någon i en nödvärnssituation har gjort mer än vad som är medgivet, ska han enligt 24 kap. 6 § brottsbalken ändå vara fri från ansvar om han svårligen kunnat besinna sig. Vid den bedömningen är det farans art och den tid som stått till förfogande som i första hand ska beaktas. Om gärningsmannen haft att snabbt fatta beslut om hur han skulle bete sig kan man inte begära lika mycket av honom som om han hade tid till övervägande. Det ligger emellertid i sakens natur att nödvärnssituationer typiskt sett kräver snabba ställningstaganden i pressade situationer. Även om S.R., som kort före händelsen vaknat ur sin nattsömn, har uppfattat faran som betydligt allvarligare och mer akut än den faktiskt var kan hans belägenhet inte sägas på något avgörande sätt ha skilt sig från vad som är normalt vid nödvärn. Objektivt sett har faran i förevarande fall snarast tett sig mindre omedelbar än vanligt; S.R. befann sig ju inne i sin bostad när den aktualiserades och något alldeles överhängande hot förelåg inte. Vid bedömningen av om gärningsmannen haft svårt att besinna sig ska visserligen hänsyn också tas till hans individuella egenskaper. Men också om S.R:s psykiska tillstånd tillmäts betydande vikt har den fara han och de andra personer som befann sig i huset hotats av inte varit så akut att han, på grund av sitt psykiska handikapp med därav följande benägenhet för panikhandlande, kan gå fri från ansvar för de åtalade gärningarna med stöd av 24 kap. 6 § brottsbalken. En annan sak är att den situation i vilken S.R. företog gärningarna var sådan att den grad av skuld som han ådragit sig är avsevärt mycket mindre än om hans handlande inte hade skett i nödvärn. Hovrätten återkommer strax till detta.

Mord eller dråp?

S.R. ska således fällas till ansvar för att han dels berövat S.S. livet, dels grovt misshandlat C.S. När det gäller rubriceringen av brottet mot S.S. är frågan, om S.R. bör dömas för mord eller för den mindre grova formen av uppsåtligt dödande, nämligen dråp. Hovrätten finner i denna del, främst med hänsyn till de förhållanden under vilka S.R. gripit till våld, att brottet mot S.S. bör bedöms som dråp.

Bedömningen av gärningarnas straffmätningsvärde

Vid bedömningen av straffvärdet ska rätten enligt 29 kap. 3 § första stycket första punkten brottsbalken som förmildrande omständighet beakta om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende. Vidare ska enligt andra punkten i samma paragraf i mildrande riktning hänsyn tas till att den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Slutligen gäller enligt femte punkten i den angivna lagbestämmelsen att såsom förmildrande ska beaktas att gärningarna, utan att vara fria från ansvar, har begåtts i en nödvärnssituation. Särskild betydelse bör därvid tillmätas det förhållandet att S.R. utan egen förskyllan försatts i en situation som han på grund av sitt grava psykiska handikapp har haft svårt att bemästra. Enligt hovrättens mening talar dessa omständigheter så starkt i mildrande riktning att straffvärdet av gärningarna ligger avsevärt under vad som svarar mot straffminimum för dråp (se 29 kap. 3 § andra stycket brottsbalken). Även med den bedömningen har brottsligheten emellertid ett så högt straffvärde att fängelse normalt är den enda rimliga påföljden om inte S.R:s psykiska tillstånd vid gärningstillfället utgör hinder mot ett sådant påföljdsval.

Vid bedömningen av längden av ett fängelsestraff ska i S.R:s fall beaktas även att han på grund av sitt psykiska hälsotillstånd skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff som mäts ut efter brottslighetens straffvärde (se 29 kap. 5 § första stycket sjätte punkten brottsbalken). Inte heller denna omständighet, som också ska beaktas vid påföljdsvalet, leder emellertid till att något annat än ett fängelsestraff är aktuellt i S.R:s fall om, som sagt, inte andra regler innebär att fängelse är uteslutet som påföljd.

Hovrätten noterar att det vid denna utgång av prövningen enligt 29 kap. 5 § brottsbalken inte finns förutsättningar för påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § i samma balk.

Betydelsen vid påföljdsvalet av S.R:s psykiska störning

I överensstämmelse med de i den delen samstämmiga uppfattningar som kommit till uttryck i det rättspsykiatriska utlåtandet och i yttrandet från Socialstyrelsens rättsliga råd finner hovrätten att S.R. har begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken råder därmed förbud mot att döma S.R. till fängelse. Om den allvarliga psykiska störningen alltjämt kvarstår får S.R. i stället överlämnas till rättspsykiatrisk vård, dock endast om detta är påkallat med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt. I frågan huruvida S.R. vid undersökningstillfällena led av en allvarlig psykisk störning har Peter Andiné och J. Richard Tuck uttalat olika meningar. Enligt Peter Andiné, som under lång tid hade S.R. under observation, förelåg det när utlåtandet expedierades den 3 januari 2008 alltjämt en psykisk störning vilken dock inte var allvarlig, medan J. Richard Tuck i sitt den 7 april 2008 dagtecknade yttrande uttalade att den allvarliga psykiska störning som konstaterats föreligga vid gärningstillfället fortfarande kvarstod. Peter Andiné och J. Richard Tuck har förklarat sig ense om att skillnaden mellan deras bedömningar är ringa och att de hamnat på var sin sida av den gräns som markerar skillnaden mellan en psykisk störning som är allvarlig och en som inte är det. Av den utredning som tillkommit i hovrätten framgår att S.R. efter huvudförhandlingen vid tingsrätten under tiden den 23 april - 1 juli 2008 varit frivilligt intagen på psykiatrisk klinik för behandling och att han efter utskrivning därifrån fortlöpande stått i kontakt med den psykiatriska öppenvården. Lars Nurbo, som - utan att vara patientansvarig - varit i kontakt med S.R. under den tid denne vistats på kliniken, har förklarat att S.R. är i behov av fortsatt vård, vilken dock enligt hans bedömning kan ges i öppen form. Lars Nurbo har bekräftat att S.R. efter utskrivningen har hållit kontakt med den psykiatriska kliniken i önskad omfattning och att han, såvitt känt, har medicinerat på föreskrivet sätt. Lars Nurbo har som en tänkbar förklaring till S.R:s försämrade tillstånd under vintern och våren 2008 anfört att denne lidit svårt av frihetsberövandet.

Vid bedömningen av om S.R. nu lider av en allvarlig psykisk störning är det en överviktsprincip som ska tillämpas (se NJA 2004 s. 702). Vad domstolen har att göra är att pröva den utredning som har lagts fram och försöka bilda sig en egen uppfattning på grundval av detta material. Olika faktorer inverkar på denna prövning. Det kan vara sakkunskapen hos de personer som yttrat sig, det underlag som de har använt sig av, förutsättningarna för deras observationer av det psykiska tillståndet (t.ex. undersökningssituation och tidsrymd) samt de bedömningar som de gjort och hur de redovisat dessa. Det säger sig självt att detta ibland kan vara en vansklig uppgift, särskilt om meningarna, som i förevarande fall, går isär hos de medicinskt sakkunniga.

Visserligen utfördes J. Richard Tucks observationer senare än Peter Andinés. Som konstaterats i det föregående hade emellertid Peter Andiné längre tid till sitt förfogande för sin bedömning (S.R. kom till Rättspsykiatriska avdelningen i Göteborg den 7 november 2005 och det rättspsykiatriska utlåtandet expedierades därifrån den 3 januari 2008) än J. Richard Tuck (som undersökte S.R. under tiden den 26 februari 2008 - den 13 mars 2008). Till detta kommer att Lars Nurbo, som har haft kontakt med S.R. avsevärt senare än J. Richard Tuck, har uttalat uppfattningen att S.R:s nuvarande vårdbehov kan tillgodoses i öppen form. Det förefaller också vara så att S.R. sedan den 1 juli 2008 har kunnat klara sig tillfredsställande i sitt hem och skött sin medicinering. I en situation som denna, där både Peter Andiné och J. Richard Tuck har förklarat att S.R. befinner sig nära den gräns som markerar skillnaden mellan en psykisk störning som är allvarlig och en som inte är det och den psykiater som har den mest aktuella informationen om S.R:s situation, dvs. Lars Nurbo, har förklarat att det inte finns behov av vård i slutna former, kan hovrätten inte komma till annan slutsats än att det inte finns övervägande skäl som talar för att S.R. uppfyller kriterierna för att kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård.

Vilken påföljd bör väljas?

Det som sagts i det föregående innebär att S.R. varken kan dömas till fängelse eller överlämnas till rättspsykiatrisk vård. De påföljder som då är aktuella är villkorlig dom och skyddstillsyn. För att villkorlig dom ska få ådömas ska rätten kunna göra bedömningen att det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. För att en skyddstillsynspåföljd ska kunna dömas ut gäller att det ska finnas anledning att anta att denna kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. I S.R:s fall kan sägas att kriterierna för både villkorlig dom och skyddstillsyn i och för sig är uppfyllda (se NJA 2000 s. 314 och 2008 s. 359). Risken för fortsatt brottslighet från S.R:s sida får dock bedömas som mycket liten. Att han på nytt skulle begå brott av någorlunda allvarligt slag torde förutsätta att han eller hans närmaste först återigen blir föremål för brottsliga angrepp. Det kan för övrigt ifrågasättas om det är lagstiftarens mening att någon ska behöva undergå en kriminalvårdspåföljd med motiveringen att det finns risk för att han kan komma att ta till oproportionerligt nödvärnsvåld om han angrips.

Vid bedömningen av påföljdsfrågan måste också tas i beaktande att S.R. varit berövad friheten såsom anhållen och häktad under ca sex och en halv månad. I lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. finns regler som innebär att det vid verkställigheten beträffande den som döms till fängelse ska avräknas den tid som vederbörande har varit frihetsberövad såsom anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning. Ett föregående frihetsberövande kan också innebära att rätten kan förordna att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet (se 33 kap. 6 § brottsbalken). Någon motsvarande regel finns inte beträffande villkorlig dom eller skyddstillsyn. Domstolarna brukar dock beakta frihetsberövanden före en villkorlig dom så att den villkorliga domen inte förenas med böter, något som annars är vanligt. Kvar står emellertid att det normalt inte finns någon möjlighet att, när påföljdseftergift inte är aktuell, underlåta att döma den tilltalade till villkorlig dom eller skyddstillsyn med hänvisning till föregående straffprocessuella frihetsberövanden.

S.R. är föremål för omfattande medicinering och uppföljning inom psykiatrin. Det får vidare förutsättas att övriga berörda myndigheter vidtar de åtgärder som ligger inom deras respektive ansvarsområden. Det finns grundad anledning att utgå från att S.R. följer de olika ordinationer som han får. I en situation som denna kan det diskuteras om det finns något meningsfullt syfte med att ålägga S.R., som inte tidigare dömts för brott, en straffrättslig påföljd. När det till detta kommer att S.R. som en följd av gärningarna redan har varit frihetsberövad under ganska avsevärd tid kan hovrätten inte komma till annan slutsats än att det rimligaste är att S.R. med stöd av bestämmelsen i 30 kap. 6 § andra punkten brottsbalken får vara fri från påföljd.

Hovrätten, som fann förutsättningar föreligga att ålägga S.R. skadeståndsskyldighet, förpliktade vidare denne att betala ersättning till målsägandena med belopp som på visst sätt jämkats med hänsyn till den psykiska störningen och till S.S:s och C.S:s medverkan.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens domslut i ansvarsdelen dömer hovrätten S.R. med stöd av 3 kap.2 och 6 §§brottsbalken för dråp och för grov misshandel.

Hovrätten förklarar med tillämpning av 30 kap. 6 § andra punkten brottsbalken att S.R. ska vara fri från påföljd.

Hovrättens dom meddelad: den 20 november 2008.

Mål nr: B 1400-08.

Lagrum: 23 kap. 3 §, 24 kap. 1 och 6 §§, 29 kap. 3 och 5 §§ samt (i dess lydelse före den 1 juli 2008) 30 kap. 6 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1968 s. 471; NJA 1968 s. 389; NJA 1968 s. 500; NJA 1969 s. 401; NJA 1976 s. 183; NJA 2004 s. 702; RH 1981:176; RH 1985:62; RH 1993:80; RH 1995:150; RH 1999:139.