RH 1999:21
Beviskravet i ett mål om rätt till sjukpension enligt en kollektiv pensionsförsäkring har bestämts så att det vid en helhetsbedömning skall framstå som klart mer sannolikt att ett försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet.
E.J. var t.o.m. oktober 1978 anställd hos Mo och Domsjö Aktiebolag. Under sin anställning omfattades han enligt kollektivavtal av den s.k. ITP-planen som bl.a. innehåller förmånen sjukpension genom försäkring i Försäkringsbolaget SPP, ömsesidigt. Av de aktuella försäkringsvillkoren framgår bl.a. följande.
Rätt till sjukpension inträder, om den aktiva medlemmen är till minst 50 procent arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall och sådan arbetsoförmåga under de senaste 12 månaderna förelegat mer än 90 dagar. ---
E.J. yrkade vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten skulle fastställa att han hade rätt till sjukpension från SPP i enlighet med ITP-planen från den 1 februari 1979 till dess att han fyller 65 år.
SPP bestred yrkandet.
Stockholms tingsrätt (1997-10-29, chefsrådmannen Magnus Widebeck, rådmannen Ulla Bergendal och tingsfiskalen Christina Peterzén) biföll käromålet och fastställde att E.J. hade rätt till sjukpension från SPP i enlighet med ITP-planen från den 1 februari 1979 till dess han fyller 65 år.
SPP fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle ogilla E.J:s talan.
E.J. bestred ändring.
Svea hovrätt (1999-01-20, hovrättsråden Göran Rosenberg och Karl Bergkvist, hovrättsassessorn Lars-Åke Johansson samt tf. hovrättsassessorn Charlotta Riberdahl, referent) fastställde tingsrättens domslut.
Hovrätten anförde i sina domskäl följande.
Hovrätten konstaterar till en början att följande är ostridigt mellan parterna. E.J. omfattas på grund av kollektivavtal av den s.k. ITP- planen, vilken genom en pensionsförsäkring hos SPP innehåller bl.a. förmånen sjukpension. Rätt till sådan pension förutsätter enligt försäkringsvillkoren att den försäkrade är till minst 50 % arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall och att sådan arbetsoförmåga har förelegat mer än 90 dagar under de senaste 12 månaderna, antingen i en följd eller i perioder av minst 30 dagars varaktighet. Den s.k. efterskyddsperioden i E.J:s fall - då försäkringsskyddet fortfarande bestod - varade fr.o.m. den 1 november 1978 t.o.m. den 31 januari 1979. Begreppet arbetsoförmögen innebär en oförmåga att förvärvsarbeta över huvud taget, dvs. en bristande förmåga inte bara utifrån den försäkrades tidigare arbetsuppgifter utan utifrån de krav som ställs vid varje annat arbete som tillhandahålls på den reguljära arbetsmarknaden. (Parternas enighet om innebörden av begreppet arbetsoförmögen torde för övrigt inte innebära någon avvikelse från vad som följer av försäkringsvillkoren, se SPP:s försäkringsvillkor, § 9 p. 3.)
E.J. har bevisbördan för sitt påstående att han under efterskyddsperioden var till minst 50 % arbetsoförmögen på grund av sjukdom. När det därvid gäller vilket krav som bör ställas på bevisningen anser hovrätten att konsumentförsäkringslagen (1980:38) inte är tillämplig i tvisten på grund av att den aktuella försäkringen grundas på kollektivavtal (se 1 § tredje stycket i lagen). Hovrätten anser också att det i förevarande fall bör ställas upp ett högre beviskrav än det som enligt praxis gäller vid konsumentförsäkringar. Beviskravet i tvisten bör sålunda enligt hovrättens mening, i överensstämmelse med vad som gäller på vissa andra områden än som avser konsumentförsäkringar (se bl.a. NJA 1992 s. 113), uttryckas så att det vid en helhetsbedömning skall framstå som klart mer sannolikt att E.J. under efterskyddsperioden var till minst 50 % arbetsoförmögen på grund av sjukdom än att han inte var det.
Den fråga som härefter uppkommer är om E.J. har fullgjort sin bevisskyldighet enligt det nyss angivna beviskravet.
E.J. har lämnat en något splittrad berättelse. Emellertid har han på ett trovärdigt sätt berättat om sin sjukdom, och hans uppgifter stöds i allt väsentligt av vad f.d. chefsöverläkaren K.W. har uppgett. W:s kännedom om E.J:s person och problem får betecknas som mycket god. Hovrätten anser därför att E.J:s uppgifter i fråga om besvärens art och omfattning och om hans personliga förhållanden i övrigt skall läggas till grund för bedömningen av frågan om E.J. under den aktuella perioden var arbetsoförmögen som han har påstått.
Av E.J:s berättelse framgår bl.a. följande. Då E.J. återvände till arbetet efter ett psykiskt sammanbrott under hösten 1975 fråntogs han successivt sina arbetsuppgifter. Den 31 oktober 1978 nödgades han sluta sin anställning. Trots gedigen utbildning och arbetslivserfarenhet förblev han arbetslös fram till våren 1980, då han fick möjlighet att arbeta som timlärare vid Komvux. Han undervisade då sex timmar per vecka under en kortare tid men klarade inte av detta arbete, eftersom han kände sig alltför pressad och nervös i den nya arbetssituationen. Han har därefter inte haft något arbete.
Vid en bedömning av frågan om E.J. var arbetsoförmögen på grund av sjukdom i den omfattning och under den period som han har gjort gällande är den medicinska utredningen självfallet av stor betydelse. K.W. har under den aktuella perioden, liksom under många år före och efter denna, varit E.J:s behandlande läkare med avseende på den ohälsa som enligt E.J:s talan utgör orsaken till arbetsoförmögenheten. W:s bedömning har enligt hovrättens mening därför särskild tyngd.
K.W. har här tydligt förklarat att han utan tvekan skulle ha "sjukskrivit" E.J. till minst 50 % under efterskyddsperioden, om frågan om sjukskrivning då hade kommit upp. W. har samtidigt berättat att han någon månad efter efterskyddstidens utgång tillstyrkte att E.J. återfick sitt körkort som tidigare hade återkallats på grund av rattfylleri. W. ansåg således då att det inte från medicinsk synpunkt fanns någon invändning mot ett körkortsinnehav för E.J. Denna bedömning från W:s sida kan te sig överraskande med hänsyn till hans ställningstagande i frågan om sjukskrivning av E.J. under efterskyddstiden. I den mån E.J:s psykiska ohälsa vid den aktuella tiden utgjorde ett allvarligt hinder för honom i arbetslivet skulle det sålunda, enligt hovrättens mening, vara allvarligt hinder för honom i arbetslivet skulle det sålunda, enligt hovrättens mening, vara rimligt att anse att denna ohälsa diskvalificerade honom även som bilförare. W. har emellertid förklarat att det här är fråga om olika bedömningsgrunder och kravnivåer. Hovrätten vill också peka på att psykiska sjukdomar numera inte utgör något absolut hinder mot körkortsinnehav. Det förhållandet att W. får anses ha gjort helt olika bedömningar i fråga om konsekvenserna av E.J:s psykiska ohälsa vid den aktuella tiden med avseende på trafiksäkerheten resp. arbetslivet innebär därför, som hovrätten ser det, inte att trovärdigheten av W:s uppgifter i det nu aktuella avseendet har rubbats. Trovärdigheten av dessa uppgifter har inte heller rubbats av den medicinska utredningen i övrigt.
Den närmare innebörden av kravet på graden av arbetsoförmögenhet - minst 50 % - har inte närmare berörts av parterna, men de är ense om att begreppet arbetsoförmögen tar sikte på varje arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Även om det för hovrätten inte ter sig enkelt att avgöra när kravet på arbetsoförmögenhet är uppfyllt, anser hovrätten att E.J. genom sin berättelse i förening med K.W:s bedömning tillräckligt har styrkt sin talan. E.J. har således, enligt hovrättens mening, vid en helhetsbedömning gjort klart mer sannolikt att han till minst 50 % under den aktuella tiden var arbetsoförmögen på grund av sjukdom än att han inte var det. Tingsrättens domslut skall således fastställas.