NJA 1993 s. 764

(Jfr beträffande den första frågan 1945 s 322 och 1946 s 734 samt beträffande den andra frågan 1991 s 481 och där anmärkta rättsfall)

Försäkringsaktiebolaget Skandia yrkade vid Statens va-nämnd att Kungsbacka kommun skulle förpliktas att till bolaget utge 484 471 kr jämte ränta från d 18 jan 1987 tills betalning sker. Det yrkade beloppet utgjorde summan av vad bolaget betalat ut till ägarna av fastigheterna Lyngås 2:48, Lyngås 2:66, Lyngås 2:69, Lyngås 2:85, Mossen 3:69, Vallda 18:67 och Åsa 3:70 i Kungsbacka, vilka fastigheter drabbats av översvämningsskador.

Kommunen yrkade att bolagets talan skulle avvisas, men va-nämnden fann i beslut d 30 mars 1989 ej skäl avvisa bolagets ansökan; se härom nedan vid redogörelsen för yrkandena i målet.

Va-nämnden (rådmannen H., ordf, samt ledamöterna E., D., X., O. och B.) meddelade beslut i saken d 19 jan 1990. Under rubriken Bakgrund anförde va-nämnden följande: Under 1985 och 1986 drabbades vissa fastigheter i Kungsbacka kommun av källaröversvämning, nämligen Lyngås 2:66 och 2:69 fredagen d 6 sept 1985, Lyngås 2:48 och 2:85 lördagen d 7 sept samma år samt Mossen 3:69, Vallda 18:67 och Åsa 3:70 d 23 mars 1986.

Fastigheterna ligger söder om Kungsbacka centralort, Åsa 3:70 vid Skytteviken på östra sidan om Kungsbackafjorden och de övriga fastigheterna på Onsalahalvön. Samtliga ingår i verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning.

Kommunens avloppsanläggningar inom de aktuella områdena utgörs ettdera av ett duplikatsystem med skilda ledningar för spill- och dagvatten eller av ett separat spillvattensystem där dagvattnet omhändertas enskilt. Vallda 18:67 och Mossen 3:69 är anslutna till ett system av det sistnämnda slaget och de övriga fastigheterna till ett duplikatsystem. Del av dagvattnet från Åsa 3:70 omhändertas dock enskilt (leds till en bäck).

Skandia har som försäkringsgivare ersatt fastighetsägarna för översvämningsskador och har nu riktat motsvarande krav mot kommunen. Bolaget för alltså en regresstalan. Kommunen har tidigare ersatt fastighetsägarnas självrisk.

Beträffande Lyngåsfastigheterna har parterna i huvudsak hänvisat till utredningar som gjorts inom kommunen eller på uppdrag av kommunen. Dessa avser förhållandena vid tiden för översvämningarna. Vad gäller övriga fastigheter är utredningsmaterialet knapphändigt.

Lyngåsfastigheterna är anslutna med självfallsledningar till Vikens avloppspumpstation som betjänar ca 300 fastigheter inom bl a Lyngåsområdet och dessutom tar emot spillvatten från Rösans och Surpans avloppspumpstationer. Den uppsamlande spillvattenledningen (självfallsledningen) genom aktuell del av Lyngåsområdet till Vikens pumpstation har dimensionen 300 mm och minimilutningen 0-2,7 promille. Spillvattenledningen, liksom dagvattenledningen, i gatan utanför respektive fastighet är av dimensionen 225 mm. Från pumpstationen pumpas spillvattnet i en tryckledning som går parallellt med självfallsledningen, men alltså i motsatt riktning, till uppsamlande ledningar utefter Kungsbackafjorden för vidare befordran till reningsverket i Kungsbacka centralort.

Nordväst om Lyngåsområdet rinner Knapebäcken med utlopp i havet västerut. Bäckens avrinningsområde vid utloppet är ca 18 km2. Om flodavrinningen antas uppgå till 1,5 liter i sekunden och hektar (l/s ha) och hänsyn tas till exploateringen inom området kan högsta högvattenföring beräknas till 2,7 m3 per sekund. Vikens pumpstation ligger något söder om den punkt vid Knapebäcken som på ritningen aktbil 42 anges som A. Avståndet mellan denna punkt och utloppet i havet är ca 1,3 km. Marknivån i punkten A ligger på ca + 2 m. Mot bakgrunden av nämnda avstånd och graden av (dåvarande) rensning i bäcken är vattennivån i punkten A vid högvattenföring i höjd med markytan + 2 m eller något högre redan vid medelvattenstånd i havet. Vid hårda västliga vindar pressar havet upp vattnet i Viken så att högsta högvattenyta i bäcken också då står i nivå med marken i punkten A. Man kan således förutsätta att högsta högvattenyta i punkten A mitt för Vikens pumpstation är lägst + 2 m såväl vid högsta högvattenföring i Knapebäcken och medelvattenstånd i havet som vid lägre vattenföring i bäcken och högsta högvattenstånd i havet. Pumpstationens golv ligger på nivån + 2,40, nedstigningsbrunnens (intill pumphuset) kona på nivån + 2,25 och bräddavloppet på nivån + 1,91, vilket senare innebär att möjligheter till bräddning inte finns vid högvatten.

Dagvattnet från Lyngåsområdet leds till ett dike som inom det bebyggda området är kulverterat med en dimension om först 400 mm och sedan 600 mm. Diket går i samma sträckning som spillvattenledningen och mynnar i Knapebäcken vid punkten A. Även dagvattenledningen har minimilutning 0-2,7 promille. Där diket inte är kulverterat är det grunt och starkt igenvuxet med låg avbördningskapacitet. Avrinningsområdet för diket vid punkten A är ca 1,9 km2.

Den maximala spillvattenavrinningen inklusive dräneringsvatten till Vikens pumpstation beräknas till 40 liter i sekunden (l/s), varav 12 l/s från de 300 fastigheterna, 6 l/s från Surpans och 12 l/s från Rösans pumpstation samt dräneringsvatten 10 l/s.

Pumpstationen i Viken är utrustad med två pumpar, varav en alltid är i drift. Den andra pumpen startas manuellt. Kapaciteten på en pump är 35-40 l/s och två pumpar torde ge ca 45 l/s. Som tidigare nämnts kan bräddning inte ske vid högvatten. Pumpstationen är vidare försedd med en larmanordning med förbindelse till en larmcentral i Onsala som i sin tur är kopplad till larmcentralen (LAC) i Halmstad.

Den 6-7 sept 1985 uppmättes enligt privata observationer sammanlagt 135-150 mm regn inom det aktuella området. Enligt SMHI var regnmängderna under motsvarande tid som högst 50 mm (Vinga mätstation) och som lägst 32 mm (mätstationen i Rossared). SMHI kan inte utan särskild utredning verifiera de höga nederbördsmängderna som uppmätts privat men uppger att kustområdena tycks ha varit utsatta för stora mängder och att lokala variationer kan ha förekommit. Om de privata uppgifterna är riktiga innebär det ett 50-100-årsregn. På kvällen d 6 sept började det blåsa med vindstyrkor upp till 30-35 m/sek. Vinden var först västlig och vred sedan till nordväst. Vattenståndet i havet var under de aktuella dygnen som högst + 0,45 m vilket uppmättes i Torshamnen i Göteborg. Högsta högvattenyta i havet är ca + 1,5 m. Hårda västliga vindar kan böja vattenståndet i trånga vikar ytterligare några decimeter.

Någon utredning i målet motsvarande den som gäller Lyngåsfastigheterna finns inte beträffande Mossen 3:69, Vallda 18:67 och Åsa 3:70.

Mossen 3:69 är ansluten till en separat spillvattenledning öster om fastigheten. Ledningen har diametern 400 mm och fortsätter mot nordost. Till ledningen ansluter söder om fastigheten en 225 mm självfallsledning från nordväst och en 225 mm tryckledning från söder.

Vallda 18:67 är ansluten till en separat spillvattenledning om 225 mm som går norr om fastigheten. Ytterligare något norr om fastigheten och parallellt med ledningen rinner en bäck. Såvitt upplysts finns inte någon anslutning mellan fastigheten och bäcken.

Åsa 3:70 slutligen är med sin norra hälft ansluten till separerade spill- och dagvattenledningar, båda med dimensionen 225 mm. Det vatten som avrinner från takets södra hälft och det som avleds via ett spygatt i en utvändig källartrappa går sydost ut till en bäck.

Angående händelseförloppet vid översvämningarna i Lyngås är i huvudsak följande upplyst:

Gatukontorets jouravdelning fick natten till fredagen (6 sept) larm att bl a Lyngås 2:66 översvämmats. En man från jouravdelningen åkte till Vikens pumpstation. Han kunde konstatera att ingen av de två pumparna var i drift. Pumpsumpen var bräddfull med vatten. 2:ans pump tvångsstartades. Klockan var då ca 2. Larmet hade inte gått fram till LAC. Rösans och Surpans pumpstationer pumpade hela tiden mot Viken. Vattnet stod 35-40 cm över mark på vägen till Vikens pumpstation. Pumpstationen saknade anordning för att förhindra att dagvatten trängde in i stationen vid hög nivå i bäcken. Pumpkapaciteten förstärktes dels genom att pump nr 1 sattes i funktion, dels genom att två transportabla pumpar sattes in. Samtidigt hade Rösans och Surpans pumpstationer stängts av. Även bräddavloppet hade tätats.

Tidigt på lördagens morgon (7 sept) kom larm från ytterligare fastigheter i Lyngåsområdet om översvämningar. Vikens pumpstation fungerade då och bräddavloppet var fortfarande tätt men på grund av det häftiga regnet gick vattnet över alla bräddar och rann in i spillvattensystemet via bl a nedstigningsbrunnar. På vägen till pumpstationen stod vattnet ca 50 cm och omkring själva stationen 10-15 cm över mark. Under lördagens förmiddag stod vattnet inom Lyngåsområdet upp till 40 cm över mark där dag- och spillvattenledningarna ligger. Brandforsvaret satte in en motorspruta i en nedstigningsbrunn som tillsammans med de transportabla pumparna var i gång hela natten till söndagen (8 sept). Klockan 8 den dagen var nivån i Vikens pumpstation i normalläge.

Beträffande översvämningarna i mars 1986 sägs i bolagets skaderapporter att dessa inträffade i samband med "skyfall". Enligt uppgift stod vattnet i nivå med vägen utanför fastigheten Åsa 3:70.

I sitt beslut anförde va-nämnden vidare: Yrkanden m m.

- - -

Bolaget har som grund för sitt yrkande anfört: Fastigheterna drabbades av översvämning genom att spillvatten trängde upp genom golvbrunnar i källarvåningen. Detta beror i sin tur på att kommunens spillvattenanläggning är underdimensionerad och bristfälligt underhållen. Kommunen är enligt 29 § va-lagen strikt ansvarig för skadorna på fastigheterna; vad gäller Lyngås 2:66 och 2:69 är kommunen ansvarig även på den grunden att fel och försummelse föreligger. - Bolaget har enligt gällande försäkringsavtal ersatt fastighetsägarna för skadorna och är enligt nämnda avtal och enligt 25 § försäkringsavtalslagen berättigat att kräva kommunen på ersättning för skadorna. Bolagets talan förs på samma villkor som skulle ha gällt fastighetsägarna.

Vid förberedande förhandling i målet d 7 mars 1989 yrkade kommunen att bolagets talan skulle avvisas och anförde: Skadeståndstalan är i första hand grundad på ett civilrättsligt avtal mellan bolaget och fastighetsägare och vilar därför inte på va-rättslig grund. Va-lagen är inriktad enbart på förhållandet mellan huvudman och brukare. Va-nämnden meddelade d 30 mars 1989 beslut i anledning av kommunens avvisningsyrkande av innehåll att nämnden inte fann skäl avvisa bolagets ansökan utan upptog målet till prövning. Enligt meddelad fullföljdshänvisning får talan mot beslutet föras endast i samband med talan mot beslut som innebär avgörande av saken.

Kommunen har i sak bestritt bolagets yrkande under påstående att översvämningarna orsakats av exceptionella förhållanden såsom skyfallsliknande regn, hårda vindar och häftiga temperaturväxlingar, allt vilket kommunen inte kunnat förutse eller råda över. Vidare har kommunen invänt att enär strikt ansvar här inte föreligger för huvudmannen så måste bolaget för att få bifall till sin talan visa att fel eller försummelse förelegat på kommunens sida. Va-lagens krav att anläggningen skall tillgodose skäliga anspråk på säkerhet och att underhållet skall vara tillfredsställande skall därför bedömas mot den bakgrunden att fråga inte är om strikt ansvar.

Kommunens skäl för att strikt ansvar inte föreligger är i huvudsak följande: Av 29 § va-lagen som reglerar skadeståndsfrågan framgår inte att ansvaret för den som orsakat skadan är strikt. Vid regresstalan torde i vart fall sådant ansvar inte föreligga. Försäkringsaktiebolaget bedriver en kommersiell verksamhet och intar inte någon underordnad ställning gentemot huvudmannen för den allmänna va-anläggningen. Några sociala skäl finns därför inte för att huvudmannen skall åläggas strikt ansvar jämfört med vad som kan gälla när brukaren är den svagare parten.

Va-nämnden anmärker att kommunen i och för sig medgett fel och försummelse beträffande skadorna på Lyngås 2:66 och 2:69 på grund av att pumpstationen och larmet inte fungerade vid skadetillfället. Som nämnden uppfattat kommunens ställningstagande innebär detta dock inte att kommunen i målet medger att utge de belopp som hänför sig till dessa fastigheter.

Vad gäller beloppen är dessa vitsordade. Beträffande räntan har kommunen invänt att den kan utgå först från dagen för delgivningen av bolagets ansökan i målet eller d 13 juli 1988.

Vad gäller Åsa 3:70 har kommunen invänt att ägarna varit försumliga genom att först två månader efter översvämningen uppmärksamma att översvämning inträffat. Denna försumlighet bör enligt kommunen i vart fall innebära ansvarsfrihet för kommunen. Va-nämnden finner att vad kommunen nu anfört får anses som ett påstående om medverkan från fastighetsägarnas sida som gör att eventuellt skadestånd skall jämkas till noll.

Kommunen har vidare invänt att den omständigheten att självrisken ersatts, för Lyngås 2:48 med 15 000 kr och för Lyngås 2:69 med 13 900 kr samt för övriga i målet aktuella fastigheter med 10 000 kr vardera, inte betyder att kommunen ansett sig skadeståndsskyldig. Ersättningarna har skett av sociala skäl.

Bolaget har lagt kommunen till last följande: Fastigheterna ligger inom exploateringsområden där den äldre bebyggelsen förtätats. Spillvattensystemet har inte utbyggts i erforderlig mån varför dess kapacitet inte varit tillräcklig med hänsyn till antalet hushåll. Kapaciteten är nedsatt även av det skälet att det funnits avlagringar och andra stopp i ledningarna. Vidare är ledningarna otäta varför inläckaget av ovidkommande vatten varit betydande. Det kan också ha funnits otillåtna kopplingar av dagvatten till spillvattensystemet men det är ovisst i vilken utsträckning. Pumpstationen i Viken hade upphört att fungera vid skadetillfället, bräddavloppet var utslaget på grund av högvatten och larmet var satt ur funktion. Surpans och Rösans pumpstationer bidrog till att spillvattensystemet överfylldes. Knapebäcken och diket som leder dagvattnet från Lyngåsområdet var inte tillfredsställande rensade. Vidare ligger nivån på nedstigningsbrunnarnas lock för lågt och de är inte täta.

Vad gäller händelseförloppet vid och orsakerna till översvämningarna har kommunen uppgett följande: Det vitsordas att spillvatten trängt upp via golvbrunnar i respektive källare utom beträffande Åsa 3:70 där ytvatten från den bäck dit en del av dagvattnet leds kan ha orsakat översvämningen. Ytvattnet kan ha trängt in genom grundmurarna eller kommit in via spygattet i källartrappan. Vid översvämningarna i september 1985 i Lyngåsområdet rådde exceptionella förhållanden. Havsytan var som högst 1,5 m över normalt vattenstånd. Regnet som varade i två dygn kan betecknas som ett 50- eller 100-årsregn. Vindstyrkor styrkor på upp till 30 m/sek uppmättes. Utan dessa särskilda förhållanden, som inte kunde förutses, skulle översvämningarna inte ha inträffat. Spillvattensystemet är väl dimensionerat och har en överkapacitet om 35-40 l/sek. - Även vid översvämningarna i mars 1986 rådde exceptionella förhållanden. Det låg en meter snö på marken. Snön hade börjat smälta. Därefter frös det och bildades skare. Härvid formades "trattar" kring husgrunder och brunnar. Sedan började det regna. Vallda 18:67 och Mossen 3:69 utsattes för ett regn som höll i sig ett par dagar. På grund av tjälen hade markens absorptionsformåga nedsatts och regnvattnet trängde därför in i spillvattennätet. Kommunen hade inte kunnat förutse detta eller hindra händelseförloppet vid översvämningarna.

Skäl. De i målet aktuella lagrummen i va-lagen är 12 och 29 §§. Enligt 12 § skall den allmänna va-anläggningen vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet och huvudmannen skall, så länge anläggningen behövs, underhålla den och i övrigt sörja för att den på ett tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. Har huvudmannen eller fastighetsägaren åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre skall han enligt 29 § ersätta skadan.

Som tidigare redovisats har va-nämnden ogillat kommunens yrkande att bolagets ansökan skall avvisas. Yrkandet grundas på att något va- rättsligt förhållande inte kan finnas mellan bolaget och kommunen eller - med andra ord - att bolaget inte är att jämställa med en va-abonnent. En regresstalan får i och för sig föras men den får enligt kommunen inte föras i va-nämnden.

Det är i och för sig riktigt att det, för att va-nämnden skall vara behörig att handlägga tvisten, skall finnas ett va-rättsligt förhållande mellan sökanden och motparten. Ett sådant förhållande uppkommer inte utan vidare genom att en va-rättslig fordran överlåts till någon som själv inte står i ett va-rättsligt förhållande till huvudmannen. I det här fallet grundas dock överlåtelsen på dels bestämmelsen i 25 § försäkringsavtalslagen om försäkringsgivarens regressrätt dels försäkringsavtalet mellan försäkringsgivaren och respektive fastighetsägare (försäkringstagare), vilka omständigheter i princip inte bestritts av kommunen. Bolaget får härigenom anses ha blivit behörigt att föra en va-rättsligt grundad talan mot kommunen.

Angående frågan om strikt ansvar över huvud taget föreligger respektive om huvudmannen har ett sådant ansvar även då ett försäkringsaktiebolag för regresstalan anför va-nämnden följande:

Ordalagen i 29 § va-lagen innehåller inget om strikt ansvar. Frågan om skadeståndsansvarets karaktär var föremål för övervägande vid tillkomsten av 1970 års va-lag. Föredragande departementschefen anförde bl a (prop 1970:118 s 153): "Som framgår av den allmänna motiveringen är rättsförhållandet mellan huvudman och brukare av sådan karaktär att det inte kan bringas att upphöra i andra fall än när behov av anordningar för vattenförsörjning och avlopp inte längre föreligger. Med hänsyn härtill anser jag att de av (va-)utredningen föreslagna, efter mönster av tomträttslagstiftningen utformade reglerna om fullgörelse- och skadeståndsskyldighet för huvudman eller brukare när han åsidosätter sina skyldigheter eller överskridit sin rätt är lämpliga och kan användas trots att va-förhållandet inte i första hand skall grundas på avtal. Det rör sig här i princip om ett skadeståndsansvar oberoende av vållande."

Frågan om strikt ansvar var föremål för bedömning i HD:s dom d 10 mars 1983, DT 7 (NJA 1983 s 209). Domstolen säger där att lagtexten - 29 § va-lagen - är oklar i frågan om ersättningsskyldighet föreligger oberoende av vållande men att av lagens förarbeten framgår att ett sådant vidsträckt ansvar åsyftats och att va-lagens regel får godtas som grund för objektivt skadeståndsansvar.

Av det nu anförda följer att skadeståndsansvaret i va-lagen i princip är strikt, något som va-nämnden i tidigare avgöranden även utgått från. Frågan är om denna regel kan frångås av det skälet att den ena parten har en starkare ställning än den andra parten eller i vart fall inte är underlägsen denne. Även här kan vägledning hämtas från HD:s dom. I det målet var det huvudmannen (Stockholms kommun) som var den skadelidande och brukaren/fastighetsägaren den som orsakat skadan. Domstolen fastslog att det inte fanns anledning att göra skillnad mellan huvudmannens och fastighetsägarens ansvar. Fastighetsägaren var ett mindre bolag. Kommunen, som otvivelaktigt var den resursstarkare parten, kunde dock åberopa sig på strikt ansvar hos motparten.

Under hänvisning till ovanstående och då annat inte framkommit i målet finner va-nämnden att kommunen även i det här fallet har strikt skadeståndsansvar.

Va-nämnden övergår till prövningen i sak. Nämnden har i samband med förhandling i målet i behövlig omfattning besett de aktuella fastigheterna och kringliggande områden.

Det finns inte anledning att ifrågasätta annat än att översvämningarna och därmed skadorna inträffat under svåra väderleksförhållanden, i vart fall vad gäller översvämningarna i september 1985 då enligt vad utredningen visar regnet lokalt kunnat motsvara ett 50- eller 100- årsregn, vindarna nått stormstyrka och vattenståndet i havet varit högt. Utredningen beträffande översvämningarna i mars 1986 är som nämnts bristfällig men även då synes regnet ha varit av tidvis skyfallsliknande karaktär.

Det är ostridigt i målet beträffande samtliga fastigheter utom Åsa 3:70 att spillvatten från separerade/separata spillvattenledningar trängt upp genom golvbrunnar i fastigheternas källarplan. Även Åsa 3:70 är ansluten till kommunens spillvattenanläggning. Vatten har ostridigt trängt in i fastighetens källarutrymmen. Annat är inte visat än att detta härrör från spillvattensystemet och att skadan uppkommit på detta sätt. Den omständigheten att vatten kan ha kommit in även genom grundmurar föranleder inte va-nämnden till annan bedömning.

Spillvattenanläggningen har tillförts mer vatten än den kunnat svälja och detta har föranlett översvämningarna. Inget tyder på att anläggningen skulle vara underdimensionerad för sitt egentliga ändamål, nämligen att omhänderta spillvattnet - jämte förekommande dränvatten - från de anslutna fastigheterna. Detta gäller såväl Lyngåsfastigheterna som de tre övriga fastigheterna. Det vatten som överfyllt spillvattenanläggningen måste därför ha varit ovidkommande vatten i form av regn- och annat dagvatten. Frågan är då hur detta vatten kommit in i anläggningen.

Av kommunens egen utredning, bl a PM beträffande källaröversvämningar som upprättats av Konsultföretaget GF och som avser Lyngåsfastigheterna, framgår att vatten vid kraftiga regn trängt in i spillvattensystemet främst genom bräddavloppet i Vikens pumpstation, samt genom otätheter i spillvattenledningarna och nedstigningsbrunnarna. Det kan inte heller uteslutas att vatten till förts genom felaktigt kopplade stuprör.

Beträffande de tre övriga fastigheterna föreligger inte någon motsvarande utredning. Annan förklaring till att spillvattensystemet överfyllts finns inte än att vatten i samband med kraftiga regn och eventuellt snösmältning även där trängt in genom otätheter i såväl ledningarna som nedstigningsbrunnarna. Det är angeläget att brunnar i utsatta lägen ej tillåter inflöde av ovidkommande vatten.

Kommunen har redan medgett fel och försummelse beträffande skadorna på Lyngås 2:66 och 2:69 på grund av att pumpstationen och larmet inte fungerade vid skadetillfället. Kommunens utredning visar vidare att den uppsamlande spillvattenledningen från Lyngåsfastigheterna till pumpstationen har mycket svag lutning. Samma gäller dagvattenledningen från nämnda fastigheter till Knapebäcken, vilken ledning utgörs av ett delvis kulverterat dike. Diket var dessutom grunt och starkt igenvuxet vilket indirekt måste ha haft betydelse även för dämningen i spillvattensystemet.

Kommunen har - frånsett vad gäller Lyngås 2:66 och 2:69 - bestritt att översvämningarna berott på brister i spillvattennätet och hävdat att översvämningarna i stället är att hänföra till de mycket kraftiga regnen och vindarna som förekom under skadeperioderna. Det har alltså enligt kommunen varit fråga om en force majeure situation. Ett separerat/separat ledningssystem för spillvatten dimensioneras dock inte för regn av en viss intensitet utan med hänsyn till antalet anslutna personenheter och med beaktande av att ett visst inläckage är oundvikligt. Då ett sådant system i princip skall vara tätt skall regnvatten inte kunna komma in i systemet och ägaren till en fastighet som är ansluten till detta skall inte heller behöva räkna med att översvämning vid regn sker via spillvattenanslutningen. Vad nu sagts innebär att kommunen inte kan undgå skadeståndsskyldighet genom att hänvisa till force majeure i form av osedvanligt omfattande regn eller andra väderleksförhållanden.

Det inläckage som förekommit måste med hänsyn till omfattningen av källaröversvämningarna ha varit betydande. Även om som nyss nämnts visst inläckage inte kan undvikas kan ett inläckage av den storlek som nu förekommit inte tolereras i ett separerat/separat spillvattensystem.

Kommunen skall för att undgå skadeståndsskyldigbet visa att översvämningarna och därav föranledda skador inte beror på brister i den allmänna anläggningens utförande eller underhåll. Kommunen har inte kunnat visa detta. Fastmer visar utredningen i målet att anläggningen är bristfällig på sätt ovan redovisats. Bristfälligheten torde hänföra sig till såväl utförandet som underhållet av anläggningen. Spillvattennätet har sålunda inte uppfyllt de krav som ställs i 12 § va-lagen.

Under hänvisning till det anförda och då den omständigheten att ägarna till Åsa 3:70 först efter viss tid uppmärksammat översvämningen inte föranleder annan bedömning finner va-nämnden att kommunen är skyldig att utge de yrkade skadeståndsbeloppen, som är ostridiga. Ränta skall utgå för tid som yrkats. Va-nämnden erinrar om att vid skadeståndsanspråk borgenären ej behöver ange att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta.

Va-nämndens avgörande. Va-nämnden förpliktar kommunen att till bolaget utge 484 471 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 18 jan 1987 tills betalning sker.

Kommunen överklagade va-nämndens beslut i Svea HovR, vattenöverdomstolen.

Kommunen gjorde gällande att rättegångshinder förelåg och yrkade avvisning av Skandias talan. I beslut d 19 okt 1990 fann vattenöverdomstolen att målet vid va-nämnden rörde fråga om skyldighet för kommunen såsom huvudman för den allmänna va-anläggningen att utge skadestånd till fastighetsägare enligt 29 § va-lagen samt att det ankommit på nämnden att pröva sådan fråga även i det fall fastighetsägarens fordran regressvis övergått på ett försäkringsbolag. Kommunens avvisningsyrkande lämnades utan bifall.

I vattenöverdomstolen yrkade kommunen att Skandias talan skulle ogillas till den del den översteg ett belopp om 140 154 kr jämte ränta på det beloppet. (Beloppet motsvarade vad bolaget yrkat i fråga om fastigheterna Lyngås 2:66, Lyngås 2:69 och Mossen 3:69.) För den händelse Skandia skulle vinna bifall till sin talan i huvudsaken yrkade kommunen att ränta skulle utgå från d 13 juli 1988 på 88 000 kr.

Skandia bestred ändring men medgav kommunens yrkande rörande räntan.

Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Å Holmberg, vattenrättsrådet Udén, hovrättsrådet Persson, referent, och t f hovrättsassessorn Lilja Hansson) anförde i dom d 24 april 1991: Utredningen i vattenöverdomstolen m m. Det antecknas att målet i vattenöverdomstolen rör följande belopp som Skandia utbetalt till respektive fastighetsägare: 175 599 kr till ägaren av Lyngås 2:48, 53 510 kr till ägaren av Lyngås 2:85, 73 416 kr till ägaren av Vallda 18:67 samt 41 792 kr till ägaren av Åsa 3:70. Om beloppens storlek råder inte tvist.

Vattenöverdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling, varvid syn hållits på fastigheten Åsa 3:70. I samband härmed har vittnesförhör ägt rum med ägaren till Åsa 3:70. Parterna har vidare åberopat omfattande skriftlig bevisning.

Parterna har till stöd för sin talan i huvudsak åberopat samma omständigheter som vid va-nämnden. Kommunen har preciserat sina grunder på följande sätt. Skandia har varken enligt 25 § försäkringsavtalslagen eller enligt försäkringsavtalet med fastighetsägarna rätt att regressvis föra skadeståndstalan enligt bestämmelserna i va-lagen. Skandias talan skall därför prövas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, vilket innebär att Skandia har att visa att kommunen varit försumlig. Om vattenöverdomstolen finner att talan skall prövas enligt va-lagens bestämmelser och att i princip strikt ansvar föreligger, medger kommunen betalningsskyldighet för skadorna på Vallda 18:67. Beträffande de två Lyngåsfastigheterna och Åsafastigheten bestrider kommunen att utge ersättning även enligt va-lagen, då översvämningarna inte berott på brister i spillvattennätet utan är att hänföra till väderleksförhållandena, som var sådana att en force majeure situation förelåg. Lyngåsfastigheterna drabbades av översvämning d 7 sept 1985, dvs dagen efter det att pumpstationen upphört att fungera. Trots att denna reparerats och även andra åtgärder satts in blev det översvämning. Eftersom kommunen vidtagit alla tänkbara åtgärder och ledningarna hade tillräcklig dimensionering kan kommunen inte lastas för dessa översvämningar. I fråga om fastigheten Åsa 3:70 bestrider kommunen att skadan orsakats av uppträngande vatten från spillvattenledningen.

Domskäl. När det gäller dels frågan om Skandias rätt att regressvis föra skadeståndstalan enligt bestämmelserna i va-lagen, dels frågan huruvida strikt skadeståndsansvar enligt 29 § va-lagen föreligger och om detta i så fall åvilar kommunen även för den av Skandia regressvis förda talan, delar vattenöverdomstolen den bedömning som va-nämnden gjort.

Skandias talan skall alltså bedömas enligt bestämmelserna i va-lagen. Vid sådant förhållande har kommunen medgett det yrkande som rör fastigheten Vallda 18:67.

Rörande fastigheten Åsa 3:70 har fastighetsägaren uppgett att den högre belägna delen av källaren inte fått några fuktskador medan den nyare och lägre belägna delen hade fuktmärken runt väggarna, att golvet var täckt av gråaktigt ludd samt att det luktade mögel. Med beaktande av vad som anförts i målet och vad som framkommit vid syn på fastigheten finner vattenöverdomstolen att övervägande sannolikhet talar för att vattnet tillförts källaren genom den anslutning till spillvattensystemet som finns i duschrummet och att skadan uppkommit på detta sätt.

Rörande de två Lyngåsfastigheterna är det ostridigt mellan parterna att spillvatten har trängt upp genom golvbrunnar i fastigheternas källarplan.

Även i fråga om kommunens ansvar för spillvattenledningarnas utförande, funktion och underhåll delar vattenöverdomstolen den bedömning som va- nämnden gjort. Kommunen är därför skyldig ersätta uppkommen skada och va-nämndens avgörande beträffande Lyngåsfastigheterna och Åsafastigheten skall fastställas.

HD

Kommunen (ombud chefsjuristen C.S.) överklagade vattenöverdomstolens beslut och dom. Kommunen yrkade i första hand att HD, med ändring av vattenöverdomstolens beslut under rättegången samt med undanröjande av vattenöverdomstolens dom och va-nämndens beslut, skulle avvisa Skandias i målet förda talan. För det fall HD skulle finna att va-nämnden och vattenöverdomstolen varit behöriga att pröva Skandias talan yrkade kommunen att Skandias talan skulle ogillas till den del den avsåg ett högre belopp än 140 154 kr jämte ränta å samma belopp.

Skandia (ombud advokaten J.P.) bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Munck, hemställde i betänkande, att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer de överklagade avgörandena.

HD (JustR:n Freyschuss, Gad, Nyström, Danelius och Westlander, referent) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Som grund för sitt yrkande att Skandias talan skall avvisas har kommunen anfört att varken bestämmelserna i 25 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) eller villkoret i de aktuella försäkringsavtalen om bolagets övertagande av fastighetsägarnas rätt att kräva ersättning av kommunen ger bolaget talerätt enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen).

Enligt 25 § 1 st FAL gäller att försäkringsgivare, som vid skadeförsäkring i ersättning för skada utgett belopp som försäkringshavaren haft rätt att som skadestånd fordra av annan, inträder i rätten mot den andre, om denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller enligt lag är skyldig att utge skadestånd oberoende av vållande. Det är i sistnämnda fall utan betydelse om det strikta skadeståndsansvaret följer av uttrycklig lag eller vilar på en av praxis införd regel (se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s 282, Eklund m fl, Lagen om försäkringsavtal, 1957, s 61 ff, SOU 1975:103 Skadestånd VI, Försäkringsgivares regressrätt m m s 29).

I 29 § va-lagen föreskrivs skyldighet för huvudman eller fastighetsägare som överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan. Det sägs inte om ersättningsskyldighet föreligger oberoende av vållande. Detta har emellertid klargjorts i rättspraxis (NJA 1983 s 209, 1984 s 721 och 1991 s 580, Bengtsson, SvJT 1985 s 659 samt Bouvin-Qviström, Va-lagstiftningen, 1993, s 145 ff).

Eftersom kommunens ansvar enligt 29 § va-lagen är strikt har Skandia regressrätt enligt 25 § 1 st FAL. Kommunens yrkande att Skandias talan skall avvisas kan därför inte vinna bifall.

Vidare följer att Skandias talan skall prövas enligt samma kriterier som om de skadelidande fastighetsägarna själva hade fört talan mot kommunen. Dennas ansvar gentemot Skandia är således strikt i samma utsträckning som det skulle ha varit gentemot fastighetsägarna.

Vid nu angivna förhållande har kommunen medgett det yrkande som rör fastigheten Vallda 18:67.

Det är ostridigt mellan parterna att översvämningarna i de två Lyngås- fastigheterna orsakats av att spillvatten trängt upp genom golvbrunnar i fastigheternas källarplan. Vad gäller frågan om kommunens ansvar för de skador som härigenom uppkommit ansluter sig HD till den bedömning som gjorts av va-nämnden och vattenöverdomstolen. Kommunen är således skyldig att utge vad som yrkats i fråga om dessa fastigheter.

Vad gäller fastigheten Åsa 3:70 har Skandia hävdat att översvämningen orsakats av att vatten trängt upp ur de i fastighetens källargolv belägna avloppen för spillvatten. Kommunen har häremot gjort gällande att översvämningen föranletts av att dagvatten trängt in genom källarens väggar och att kommunen därför inte är skadeståndsskyldig.

Bevisbördan för påståendet att översvämningen orsakats av att vatten trängt in från spillvattenledningen åvilar Skandia. Frågan är om bolaget visat att översvämningen haft sådan orsak.

I princip gäller i tvistemål att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta förhållande föreligger. HD har i ett flertal avgöranden haft anledning att uttala sig om vilken grad av bevisning som skall krävas till styrkande av att en uppkommen skada haft viss angiven orsak. Ett något lägre beviskrav än eljest har därvid uppställts i fall då särskilda svårigheter ansetts föreligga att framlägga en fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har härvid i vissa fall formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken (se NJA 1991 s 481 och där anmärkta rättsfall).

Även i det fall som här föreligger till bedömande finns det anledning att sätta beviskravet förhållandevis lågt. Det måste nämligen antas medföra betydande svårigheter för den skadelidande att visa vad som orsakat översvämningen, när vetskap om denna, utan att detta kan läggas den skadelidande till last, vunnits först avsevärd tid efter det att vattnet hunnit sjunka undan.

Det kan först konstateras att, under den tid då översvämningen i Åsa- fastigheten måste ha skett, det inom den aktuella va-anläggningens verksamhetsområde i andra fastigheter i samband med skyfallsliknande regn hade förekommit översvämningar, orsakade av vatten som trängt upp från spillvattenledningarna.

Fuktskador i Åsa-fastigheten har ostridigt uppkommit endast i den lägre delen av källaren, där golvavloppen för spillvatten är belägna. Enligt vad utredningen ger vid handen företedde hela golvet och väggarna runt om upp till en viss höjd skador av angivet slag. Det utesluter att översvämningen har orsakats av att vatten trängt upp ur det golvavlopp för dagvatten som finns utanför ingången till källaren och i nivå med golvet i dennas övre del. Redan det nu sagda talar för att det översvämmande vattnet trängt upp ur golvbrunnarna för spillvatten. I samma riktning talar den notering lydande "Övertryck i spillvattennät. Troligen 10-15 cm över källargolv" som kommunens besiktningsman d 14 maj 1986 gjort i en rapport om driftstörning.

I rapporten anges förekomst av lerslam. Uppgiften härom kan synas tala för att det vatten som översvämmat källaren varit dagvatten och inte spillvatten. Emellertid framgår av utredningen i målet att det även vid normala väderleksförhållanden läckte in osedvanligt mycket dagvatten i kommunens spillvattenledningar. I än högre grad måste detta ha varit fallet vid den ifrågavarande översvämningen som, enligt vad som tidigare anmärkts, måste ha skett i samband med skyfall.

Vid en samlad bedömning av bevisningen i nu ifrågavarande hänseende får det anses att Skandia gjort sitt påstående om att det vatten som orsakat översvämningen trängt upp ur avloppen för spillvatten klart mer sannolikt än att skadeorsaken varit inträngande dagvatten. Skandia får härmed anses ha fullgjort sin bevisbörda vad gäller frågan om hur vattnet kommit in i fastigheten.

Vid nu angivna förhållande ansluter sig HD även i vad avser fastigheten Åsa 3:70 till den bedömning som va-nämnden och vattenöverdomstolen gjort i fråga om kommunens ansvar för de genom översvämningen uppkomna skadorna.

Med hänsyn till det anförda skall vattenöverdomstolens domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HD:s dom meddelades d 28 dec 1993 (nr DT 783).