RH 1999:24

Kronofogdemyndigheten, Hässleholmskontoret, (1998-07-16, kronoinspektören Torsten Olsson) utmätte för uttagande hos A.M. av bl.a. oguldna skatter en A.M. tillhörig personbil av märket Renault 19, 1992 års modell. Bilen värderades till 20 000 kr.

A.M. överklagade kronofogdemyndighetens beslut och yrkade att utmätningen skulle upphävas. Riksskatteverket (RSV) bestred ändring.

A.M. anförde: Han lider av en ryggskada. Hans ryggbesvär innebär att han inte kan gå särskilt långa sträckor. Han kan gå ca 100 meter innan han börjar få ont. Om han går eller står i mer än 20 minuter börjar hans ben domna bort. För att bli återställd behöver han vila i ca 30 minuter. Han betraktar bilen som en mobil fåtölj vilken är nödvändig för att han skall kunna göra sina vardagliga förflyttningar. Han har inte åkt buss på flera år och han bor ca trehundra meter från busshållplatsen och den närmaste affären ligger omkring 2,5 km bort.

Kronofogdemyndigheten anförde i yttrande att myndigheten inte ansåg att det i ärendet hade framkommit sådana uppgifter att bilen skulle undantas från utmätning enligt 5 kap. 2 § andra stycket utsökningsbalken.

RSV anförde i yttrande: I rättspraxis har rörelsehindrad gäldenärs behov av bil i det dagliga livet beaktats vid fastställande av förbehållsbelopp vid löneutmätning, jfr NJA 1994 s. 429. I rättsfallet betonades att det måste vara fråga om ett varaktigt funktionshinder som medför väsentliga förflyttningssvårigheter. Det var i målet fråga om en bil som anskaffats med medel enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade. Rättsfallet indikerar en mycket restriktiv inställning till att beakta en rörelsehindrad gäldenärs behov av bil. RSV anser inte att utredningen ger belägg för att A.M:s ryggbesvär är av sådan art att den utmätta bilen bör undantas från utmätning. Det finns inget som tyder på att A.M. inte skulle kunna nyttja allmänna kommunikationsmedel. Det förhållandet att tillgång till bil rent allmänt skulle underlätta tillvaron för A.M. är enligt verkets mening inte av betydelse för denna bedömning. Ett annat ställningstagande skulle innebära ett alltför stort ingrepp i borgenärskollektivets rätt att få betalt för sina fordringsanspråk.

Kristianstads tingsrätt (1999-01-12, rådmannen Bo Olsson) lämnade A.M:s överklagande utan bifall.

I sina skäl anförde tingsrätten: Enligt 5 kap. 2 § andra stycket utsökningsbalken skall det vid utmätning beaktas om gäldenären eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom. Det har i motiven till lagstiftningen uttalats att invalidfordon, särskilda behandlingsanordningar och andra dylika hjälpmedel bör undantas om gäldenären verkligen behöver dem. Enligt rättspraxis har det vid fastställande av förbehållsbelopp vid löneutmätning tagits hänsyn till gäldenärens behov av bil i det dagliga livet och att bilen betalts med bidrag som utgått med stöd av förordningen om bilstöd till handikappade. Bil har också undantagits från utmätning med hänsyn till gäldenärens handikapp och det behov denne hade av bilen i sin förvärvsverksamhet.

Genom uppgifter lämnade av A.M. får anses klarlagt att han på grund av sina ryggbesvär endast med stor svårighet kan förflytta sig längre sträckor till fots. Enligt ett läkarintyg innebär A.M:s ryggbesvär dessutom att han vid bilfärd inte klarar av att ha säkerhetsbälte på under längre stunder eftersom han då får ont i ryggen. Hans rygg gör alltså att han har svårt att förflytta sig såväl med bil som till fots. Vad gäller A.M:s möjlighet att begagna sig av allmänna kommunikationsmedel, har han uppgett att han bor trehundra meter från en busshållplats och omkring 2,5 km från en affär.

A.M:s ryggbesvär har naturligtvis stor inverkan på hans möjlighet till ett rörligt liv. Varken det åberopade läkarintyget eller A.M:s egna uppgifter tyder dock på att hans sjukdomstillstånd är av sådan allvarlig art att bilen med stöd av 5 kap. 2 § andra stycket utsökningsbalken kan undantas från utmätning. A.M. bör för sina vardagliga förflyttningar kunna använda de allmänna kommunikationsmedlen som står till buds. Även om det innebär en viss inskränkning i A.M:s rörlighet att inte ha tillgång till bil, är inte avståndet till busshållplatsen orimligt långt. Trehundra meter är ett avstånd som man får vara beredd att möta även när man har tillgång till bil, t.ex. för att kunna ta sig till och från bilen vid parkering. Att förlita sig på en buss innebär i det avseendet inte någon betydande försämring för A.M.

Vid en samlad bedömning, och med hänsyn till att A.M. uppbär pension och därmed inte är beroende av bil på grund av förvärvsverksamhet, finner tingsrätten således att A.M:s behov - av personliga skäl - av bil inte är av en sådan omfattning att det är motiverat att bilen skall undantas från utmätning. Kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut skall därför stå fast.

A.M. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att utmätningen skulle upphävas. RSV bestred ändring.

A.M. anförde bl.a. följande. Den ryggskada han har är mycket allvarlig. Vissa dagar är bilen lika nödvändig för honom som en rullstol för en förlamad. Trehundra meter från hans bostad finns en uppsamlingsplats för skolbarn som skall åka skolbuss. Det är däremot 2,5 kilometer från hans bostad till närmaste busshållplats.

A.M. åberopade till stöd för sin talan i hovrätten även ett läkarintyg utfärdat av distriktsläkaren J.C. av vilket framgick bl.a. följande. A.M. lider av en sjukdom benämnd Spinal stenos. Sjukdomen innebär att ryggraden inom ett visst område är mycket trång. Detta gör att nerverna från ryggen till framförallt bäckenet och benen kommer i kläm i vissa lägen. A.M. erhöll halv sjukpension 1994. Med tanke på att han knappast kunnat arbeta sedan 1994 borde han ha fått hel eller 3/4 sjukpension. A.M. kan gå upp till 100 meter utan besvär och kanske upp till 500 meter om han accepterar smärtor. Intar han smärtstillande medicin kan han gå ännu längre sträckor. A.M. kan inte gå från sin bostad till närmaste busshållplats. Det är omöjligt för honom att gå och handla eftersom han inte klarar av att bära. A.M. har lärt sig att utnyttja sin bil i smärtstillande syfte. När han och hans hustru exempelvis är och handlar kan han gå ut och sätta sig i bilen och luta bilstolen bakåt och på så vis omedelbart bli besvärsfri. Hans livskvalitet kommer att försämras orimligt mycket om beslutet att utmäta bilen kvarstår.

RSV anförde att verket bestred bifall till A.M:s överklagande oavsett hur långt avstånd A.M. hade från sin bostad till närmaste busshållplats.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1999-03-22, hovrättslagmannen Lars- Göran Engström, hovrättsrådet Jan E Ohlsson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Jesper Montan) upphävde utmätningen och anförde följande.

Enligt 5 kap. 2 § andra stycket utsökningsbalken skall vid utmätning beaktas om gäldenären eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att invalidfordon, särskilda behandlingsanordningar och andra dylika hjälpmedel bör undantas från utmätning om gäldenären verkligen behöver dem (prop. 1968:130 s. 113). Frågan i ärendet är om Arthur M på grund av sin sjukdom verkligen är i behov av sin bil.

När det till en början gäller frågan om avståndet mellan A.M:s bostad och närmaste busshållplats godtar hovrätten A.M:s uppgift i hovrätten om att avståndet är 2,5 kilometer och inte 300 meter som antecknats i tingsrättens protokoll.

Genom det i hovrätten förebringade läkarintyget och de uppgifter som A.M. själv lämnat finner hovrätten utrett att A.M. endast med stor svårighet kan förflytta sig till fots annat än korta sträckor och att han inte till fots kan ta sig från sin bostad till närmaste busshållplats.

Hovrätten anser genom vad som framkommit i ärendet om A.M:s sjukdom och dess symptom att A.M. till följd av sjukdomen har ett verkligt behov av sin bil och att det skulle innebära ett allvarligt men för honom i hans dagliga liv om han förlorade möjligheten att utnyttja denna. På grund härav, och då bilens värde inte uppgår till ett oskäligt belopp, skall utmätningen hävas.

Målnummer ÖÄ 177/99