Prop. 1968:130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

1

Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till införsel­

lag m. mgiven Sofiero den 25 juli 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till

1) införsellag, 2) lag om ändring i utsökningslagen, 3) lag om ändring i konkurslagen, 4) lag om ändring i 20 kap. föräldrabalken, 5) lag om ändring i 17 kap. liandelsbalken, 8) lag angående ändrad lydelse av 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

7) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,

8) lag angående ändrad lydelse av 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

9) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243 ) om yrkesskadeförsäkring,

dningen

jun nr 1 ,

11) lag om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ny lagstiftning om införsel, om ut­ mätning i lön och om skydd mot exekution i viss egendom.

T fråga om införsel innebär förslaget att institutet moderniseras samtidigt som det behåller nuvarande grad av effektivitet. Införsel skall kunna an­ vändas för samma slags fordringar som f. n. eller sålunda familjerättsliga underhållsfordringar, vissa kommunala bidragsfordringar, skatter och böter.

1

—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 130

2

Ordningen för löneutmätning reformeras avsevärt. Viktigast är att löne-

utmätning — i motsats till vad som nu gäller — skall kunna ske redan innan

lönen är tillgänglig för lyftning. Därmed undanröjs den främsta orsaken

till att denna exekutionsform f. n. är ineffektiv. Genom utformningen av de

nya bestämmelserna skapas garantier för att löntagarna och särskilt då

låglönegrupperna får tillräckliga marginaler och skyddas mot alltför kraf­

tiga ingrepp i inkomsterna. Löneutmätning beträffande lön i allmänhet

får således inte ske, om det med skäl kan antas att gäldenären har gjort

vad han förmått för att betala skulden. Gäldenären skall vidare förbehållas

ett belopp för sin egen och familjens försörjning, och detta är avsevärt

större än motsvarande belopp vid införsel. Utmätning i vanlig lön skall inte

utan gäldenärens medgivande få tillämpas sammanlagt längre tid än tre

månader per kalenderår. Tiden kan dock utsträckas till sex månader om

fordringens art ger anledning till det, t. ex. om det är fråga om skadestånd

på grund av brott. Semestermedel skall i allmänhet inte få utmätas.

Utmätning i lön skall kunna användas för uttagande av alla sorters

fordringar.

Som en följd av att löneutmätningen effektiviseras har man i förslaget

ansett sig kunna bestämma gäldenärens beneficium, dvs. vad som av hän­

syn till gäldenären och hans närstående skall skyddas vid utmätning och

annan exekution, ganska liberalt. De nya reglerna har avfattats så, att de

skall tillåta en fortgående anpassning till den allmänna standardhöjningen.

I fråga om kläder och andra föremål, som tjänar uteslutande till gäldenärens

personliga bruk, skall man enligt förslaget ta undan från utmätning före­

mål till »skäligt värde». Beträffande möbler, husgeråd o. d. omfattar ut-

mätningsskyddet sådan egendom som är att betrakta som nödvändig för ett

hem och dess skötsel. Vad angår arbetsredskap och annan utrustning som

behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning bestäms

gränsen efter vad som är skäligt. Hänsyn skall tas till om gäldenären eller

någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom. De nya bestämmel­

serna ger utmätningsmännen friare händer än de nuvarande, när det gäller

att göra en rimlig avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intresse.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

3

1) Förslag

till

Införsellag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1

§•

Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2. bidrag, som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt 74 § andra stycket barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till hjälp- tagares försörjning enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om social­ hjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives,

4. böter och viten.

2

§.

Genom införsel får tagas i anspråk

1. arbetstagares avlöning, vare sig den utgår i form av tidlön, ackordser­ sättning, provision eller annan gottgörelse,

2. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning därvid är jämförlig med en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av patent eller av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant eller för överlåtelse av rörelse,

4. vad som utgår såsom pension eller livränta. Med livränta skall vid tillämpning av lagen, såvitt angår införsel för ford­ ran som avses i 1 § 1 eller 2, jämställas sjukpenning och annan dagersätt­ ning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

För vissa fall när skälig lön för gäldenärens arbete ej utgår gäller sär­ skilda bestämmelser i 22 §.

3 §.

Vad som nedan föreskrives om införsel i avlöning äger motsvarande till- lämpning vid införsel i annan förmån. Bestämmelser om arbetsgivare gäller därvid annan som utger förmån, vari införsel kan beviljas.

4 §.

Lagen äger icke tillämpning, när gäldenären är dödsbo eller annan juri­

disk person.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

Förutsättningar för införsel

5 §•

Införsel för underhållsbidrag får äga rum, om bidraget är fastställt genom

skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse eller genom lagakraftvunnen

dom eller beslut som får verkställas lika med sådan dom. Vidare förutsättes,

att antingen bidragsbelopp, som enligt andra stycket får uttagas, utestår

obetalt eller gäldenären vid två eller flera tillfällen under de två senaste

åren före införselbeslutet har underlåtit att betala i rätt tid och det är

anledning antaga att detta skall upprepas.

Genom införsel får uttagas endast bidragsbelopp som förfallit till betal­

ning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verk­

ställigheten skall ske. Vid tillämpning av vad som nu sagts skall bidrag som

avses i 7 kap. 10 § föräldrabalken ej anses förfallet till betalning innan det

blivit bestämt till beloppet.

Genom införsel får ej uttagas annat bidragsbelopp än sådant som är för­

fallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

6

§.

Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om beloppet fast­

ställts genom förbindelse eller lagakraftvunnet beslut enligt vad därom är

föreskrivet. Införsel får ej avse annat bidrag än sådant som belöper på tiden

efter fastställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökningen

gj ordes.

Bestämmelserna i 5 § första stycket andra punkten samt andra och tredje

styckena äger motsvarande tillämpning.

7 §■

Införsel för skatter och allmänna avgifter samt för böter och viten får

äga rum så snart förutsättningar för indrivning föreligger. Beträffande böter

eller viten som ålagts genom hovrätts dom får dock, innan domen vunnit

laga kraft, införsel ej ske i annat fall än då domen avser disciplinbot.

Förfarandet hos utmätningsmannen

8

§.

Fråga om införsel upptages av utmätningsmannen i den ort där gälde­

nären är bosatt. Är denne icke bosatt här i landet, upptages frågan i den ort

där arbetsgivaren finns.

9 §•

Innan beslut om införsel meddelas, skall utmätningsmannen bereda gäl- denären tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om införsel hos den nya arbetsgivaren.

10 §.

Utmätningsmannen bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall för­ behållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt till full­ görande av betalningsskyldighet till annan, vilken vid införsel njuter lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Är i fall som avses i 1 § 1 eller 2 fråga om införsel för engångsbelopp skall utmätningsmannen, när det behövs, fördela beloppet på skilda poster efter vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av in­ förseln förfallna efter vad som sålunda bestämts.

11

§•

Föreligger särskilda skäl, får utmätningsmannen föreskriva att arbets­ givaren skall anpassa sättet för avlöningens utbetalande så att införseln kan verkställas i därför lämpad ordning.

12

§.

Beslut om införsel skall ändras, om anledning förekommer till det. Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 § 1 eller 2 skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det är anledning antaga att bidrags- skyldigheten skall fullgöras för framtiden.

13 §.

Utmätningsmannen skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om införsel eller i fråga som avses ill eller 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

5

Företrädesordning m.m.

14 §.

Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid annan införsel har skatteavdraget företräde.

15 §.

Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de gruppvis företräde i den ordning vari de upptagits i 1 §.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas in­

6

nehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Bidrag som avses i 7 kap.

10 § föräldrabalken räknas härvid som löpande på sex månader. Om mera

innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått

ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräk­

nas i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan uttagas

genom införsel.

Av fordringar som avses i 1 § 2—4 har inom varje grupp vad som stått

ute längst företräde.

16 §.

Om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 § giftermålsbalken överstiger

vad som skäligen bör tillkomma familjen, får underhållsbidraget vid till-

lämpning av 15 § jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken inför­

sel samtidigt äger rum. Är det påkallat av särskilda skäl får jämkning ske

även av annat underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som

skäligen fordras för den underhållsberättigades försörjning.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om skatteavdrag eller ut­

mätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag, som av­

ses där.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

17 §.

Införsel går före utmätning. Införsel för fordran som avses i 1 § 4 skall

dock ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan

fordran.

Har införsel för viss fordran beviljats i pension, livränta eller vederlags-

fordran som avses i 2 § 3 och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för

annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning ur vad som

inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 § 1 eller 2

gäller vad som nu sagts bidragsbelopp som förfallit när utmätningen är

fullbordad eller förfaller näst därefter.

Belopp som innehållits enligt denna lag får ej utmätas för annan gälde-

närens skuld.

18 §.

Införsel får äga rum utan hinder av gäldenärens konkurs, i den mån ej

avlöning eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27 §

konkurslagen.

Arbetsgivares skyldigheter och ansvar

19 §.

Införselbeloppet skall innehållas endast i den mån avlöningen överskjuter

förbehållsbeloppet.

7

Arbetsgivaren skall tillställa utmätningsmannen innehållet belopp på tid och sätt som denne bestämmer. Om särskild anledning förekommer, får utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren att omedelbart tillställa honom in­ nehållet belopp.

20

§.

Betalar arbetsgivaren ut avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel eller underlåter han att inom föreskriven tid eller på anfordran tillställa ut­ mätningsmannen innehållet belopp, får utmätningsmannen omedelbart hos arbetsgivaren genom utmätning taga ut vad som skolat innehållas eller inne­ hållits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

21

§.

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen belopp som skolat innehållas enligt beslut om införsel dömes till böter.

22

§.

Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot up­ penbart för låg ersättning och kan till följd därav fordran som avses i 1 § 1 eller 2 ej uttagas genom införsel, får utmätningsmannen ålägga arbetsgiva­ ren att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat förord­ nas, till utmätningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas genom in­ försel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl gäldenären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig.

Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehållen lön. Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom beslutet äger

20 § motsvarande tillämpning.

Övriga bestämmelser

23 §.

När införsel beviljats, får gäldenären icke förfoga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eller försvåras, om ej utmätningsmannen medger det av särskilda skäl.

24 §.

Har medel innehållits för fordran som avses i 1 § 2, 3 eller 4 är gäldenären icke vidare betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av innehållet belopp, även om det icke kan tagas ut hos arbetsgivaren.

25 §.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt denna lag föres hos överexeku- tor genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

26 §.

Ar talan om förbindelse som avses i 5 eller 6 § anhängig vid domstol, får

denna förordna att införsel tills vidare ej får äga rum.

27 §.

Införsel och åtgärd enligt 22 § sker utan avgift.

Kostnad för utmätning i fall som avses i 20 § skall bestridas av allmänna

medel, om den ej kunnat uttagas ur köpeskillingen för den utmätta egen­

domen.

28 §.

Beträffande införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i

2

§ tår Konungen föreskriva de avvikelser från lagens bestämmelser om

förfarandet som föranledes av målens beskaffenhet.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen i övrigt av denna lag med­

delas av Konungen. 1 2 3 4 5

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 14 juni 1917 (nr

380) om införsel i avlöning, pension eller livränta skall upphöra att gälla.

2. Beslut om införsel som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande

skall tillämpas enligt sitt innehåll även därefter, om ej utmätningsmannen

bestämmer annat.

3. Har utmätningsman före den nya lagens ikraftträdande upptagit fråga

om införsel mot gäldenär vilken är bosatt utom hans tjänstgöringsområde,

skall han överflytta målet till den utmätningsman som är behörig, om ej

indrivningen kan beräknas bli avslutad inom kort eller andra särskilda skäl

är mot överflyttning.

4. Konungen får tills vidare förordna om annat företräde mellan olika

slags fordringar än som angivits i 15 § första stycket.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället till-

lämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

9

2) Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas,

dels

att 54 a, 64—67, 74, 77, 137, 201 och 205 §§

utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels

att

i lagen skall införas fem nya paragrafer, 67 a—67 e §§, av nedan angiven lydelse.

54 a §.

(Nuvarande lydelse)

På grund av

skriftligt avtal, som

bevittnats

av två personer,

ut­

mätning äga rum för bidrag, som nå­ gon enligt

avtalet

skolat utgiva till

fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls- eller föräldrabal- ken eller skolat erlägga till barna­ vårdsnämnd såsom ersättning för barns vård jämlikt barnavårdslagen. Beträffande underhållsbidrag till make skall dock vad nu sagts ej äga tillämpning, med mindre makarna under den tid bidraget avser levde och alltjämt leva åtskilda på grund av söndring eller efter hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom. förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes,

ut­

mätning på grund av

avtalet

ej ske,

om gäldenären påstår att bidraget guldits och invändning ej kan med hänsyn till omständigheterna i öv­ rigt lämnas utan avseende. Vid till-

(Föreslagen lydelse)

På grund av

skriftlig,

av två per­

soner

bevittnad förbindelse får

ut­

mätning äga rum för bidrag, som någon enligt

förbindelsen

skolat ut­

giva till fullgörande av underhålls­ skyldighet jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd såsom ersätt­ ning för barns vård jämlikt barna­ vårdslagen. Beträffande underhålls­ bidrag till make skall dock vad nu sagts ej äga tillämpning, med mind­ re makarna under den tid bidraget avser levde och alltjämt leva åtskil­ da på grund av söndring eller efter hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom. förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes,

får

ut­

mätning på grund av

förbindelsen

ej

ske, om gäldenären påstår att bidra­ get guldits och invändningen ej kan med hänsyn till omständigheterna i övrigt lämnas utan avseende. Vid

1 Senaste lydelse av 54 a, 77 och 201 §§ se 1963: 255, av 64, 66 och 137 §§ se 1967:140, av 65 § se 1955: 58, av 67 § se 1927: 80, av 74 § se 1955: 234 samt av 205 § se 1912: 211.

1

*—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 130

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

lämpning av vad nu sagts skall bi­

drag, varom sägs i 7 kap. 10 § för-

äldrabalken, icke anses förfallet till

betalning innan det blivit genom

av­

talet

till beloppet bestämt.

Är talan om

avtalet

anhängig vid

domstol, äger denna förordna, att

utmätning på grund av

avtalet

tills

vidare ej

äga rum.

Den som vill erhålla utmätning

skall ingiva

avtalet

i huvudskrift till

utmätningsmannen.

(Föreslagen lydelse)

tillämpning av vad nu sagts skall

bidrag, varom sägs i 7 kap. 10 § för-

äldrabalken, icke anses förfallet till

betalning innan det blivit genom

förbindelsen

till beloppet bestämt.

Är talan om

förbindelsen

anhängig

vid domstol, äger denna förordna,

att utmätning på grund av

förbin­

delsen

tills vidare ej

får

äga ruin.

Den som vill erhålla utmätning

skall ingiva

förbindelsen

i huvud-

skrift till utmätningsmannen.

64

Om undantag från utmätning av

lös egendom gäller i övrigt vad som

anges i 65

—67

§§.

Gäldenären skall------------ --------- ■ —

65

Från utmätning skola undantagas

dels nödiga gång- och sängkläder för

gäldenären, hans make och oför sörj­

da barn eller adoptivbarn, dels ock

nödiga arbetsredskap eller andra

nödiga lösören till ett värde av högst

ettusenfemhundra kronor, eller där

gäldenären icke är familjeförsörjare

och ej heller har eget hushåll, högst

sexhundra kronor. Saknas utväg till

nödtorftigt uppehälle; då skall från

utmätning undantagas av det förråd,

som i huset finnes, vad till underhåll

för en månad tarvas, eller, där till­

räckligt förråd ej finnes, av pen­

ningar, som gäldenären innehar eller

äger innestående i bank eller annan

penninginrättning, så mycket som

§•

Om undantag från utmätning av

lös egendom gäller i övrigt vad som

anges i 65

—67 e

§§.

Bestämmelserna i 65 och 67 a

67 e §§ äga ej, i vidare mån än som

följer av 65 § 3 mom., tillämpning,

när gäldenären är juridisk person.

utan omgång.

§•

Från utmätning undantages föl­

jande egendom:

1. kläder och andra föremål, som

tjäna uteslutande till gäldenärens

personliga bruk, till skäligt värde,

2. möbler, husgeråd och annan ut­

rustning, i den mån egendomen är

nödvändig för ett hem och dess sköt­

sel,

3. arbetsredskap och annan ut­

rustning, som fordras för gäldenä­

rens förvärvsverksamhet eller yrkes­

utbildning, samt djur, foder och så­

dant som i övrigt behövs för hans

försörjning, allt till skäligt värde,

4.

föremål med sådant övervägan­

de personligt värde för gäldenären,

att det måste anses uppenbart obil-

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

erfordras för anskaffande av det fe­

lande. Lös pant må ej undantagas

från utmätning för den gäld, varför

pantsättningen skett.

(Föreslagen lydelse)

ligt att taga egendomen i anspråk,

5. hyresrätt till lägenhet, som tjä­

nar gäldenären till stadigvarande

bostad eller fordras för hans för­

värvsverksamhet, även om hyresrät­

ten på grund av hyresvärdens sam­

tycke eller av annan anledning får

överlåtas,

6. penningar, banktillgodohavan­

de, annan fordran och förnödenhe­

ter, i den mån annat ej är föreskri­

vet och tillgången skäligen fordras

för underhåll åt gäldenären till dess

inkomst som täcker behovet är att

vänta, dock icke utan synnerliga

skäl för längre tid än en månad.

Har gäldenären familj, bestämmes

vad som enligt 1 mom. 1—6 får

undantagas med skälig hänsyn även

till vad familjen brukar eller behö­

ver. Om gäldenären eller någon som

tillhör hans familj lider av lyte eller

allvarlig sjukdom, skall detta också

beaktas. Undantag enligt 6 bestäm­

mes med skälig hänsyn även till den

underhållsbörda som åvilar gälde­

när en.

Vid utmätning hos dödsbo äger

vad som i 1 och 2 mom. sagts mot­

svarande tillämpning i fråga om

dödsboet tillhörig egendom som den

dödes efterlevande familj brukar el­

ler behöver. I stället för föreskriften

i 1 mom. 6 gäller dock 18 kap. 5 §

andra stycket ärvdabalken.

Egendom, som till följd av sin be­

skaffenhet eller enligt föreskrift vid

gåva eller i testamente eller på an­

nan mot envar gällande grund ej får

överlåtas, får icke heller utmätas,

66

§.

12

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om annat ej följer av lag eller för­

ordning.

Medel, som för särskilt angivet

ändamål anvisats gäldenären av sta­

ten, kommun eller annan menighet

eller av samfund, stiftelse eller in­

rättning med allmännyttigt syfte el­

ler insamlats bland allmänheten, får

ej utmätas, om det strider mot det

angivna ändamålet.

Skadestånd, som med anledning

av personskada, frihetsberövande,

falskt åtal, ärekränkning eller an­

nat sådant tillkommer någon, får ej

utmätas för hans skuld så länge

skadeståndet innestår hos den som

skall utge det. Har skadeståndet be­

stämts att utgå såsom livränta, gäl­

ler vad som nu sagts rätten till liv­

räntan.

Rätt till pension eller till annan

livränta än som avses i 3 mom. får

ej utmätas i den mån rättigheten

fordras för gäldenär ens försörjning

och fullgörande av underhållsskyl­

dighet som åvilar honom. Vad som

nu sagts gäller dock ej, om gälde­

nären vid förvärv av rättigheten

åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina

borgenärer.

När rätt till litterärt eller konst­

närligt verk eller annat sådant ej

får utmätas, får ej heller rätt till

vederlag för utnyttjande av rättig­

heten utmätas innan denna utnytt­

jats så som förutsättes för att veder­

lag skall utgå och vederlaget kan be­

räknas.

Vid utmätning---------------------------- avbetalningsköp iakttagas.

Om förbud mot utmätning i vissa

andra fall gälla särskilda bestäm­

melser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

67

Gäldenärs innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning eller innestående pension å ri­ kets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att avlö­ ningen eller pensionen lyfta; och skall, ändå att avlöningen eller pen­ sionen är förfallen, därav från ut­ mätning undantagas vad som er­ fordras till nödigt underhåll åt gäl­ denären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn till nästa för­ fallodag. Är avlöningen eller pensio­ nen lyftad, skall av penningar, som gäldenären innehar eller äger inne­ stående i bank eller annan penninginrättning, undantagas motsvarande belopp.

Vad sålunda stadgats om pension å rikets stat skall äga tillämpning jämväl å

annan pension eller livränta, som tillkommer gäldenär såsom vederlag för egen eller annans arbetsanställning och som förfaller till betalning efter det gäldenären fyllt femtiofem år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete; och

pension eller livränta vartill gälde­ när eljest äger rätt, i den mån vad sålunda tillkommer honom icke över­ stiger ettusen femhundra kronors årsränta.

I fråga om viss ytterligare utmätningsfrihet för pension eller livränta

(Föreslagen lydelse)

Förbud som avses i denna para­ graf hindra ej att belopp, vilka utgå som pension eller livränta, utmätas i den ordning som anges i 67 d §.

§•

Bestämmelserna i 65 och 66 §§ hindra ej att pant utmätes för pantfordringen eller att egendom, som borgenären av annan anledning äger hålla inne till säkerhet för sin ford­ ran, utmätes för denna. Vad som nu sagts gäller dock icke i fråga om egendom som hyresvärd eller jord­ ägare har rätt att kvarhålla till sä­ kerhet för fordran hos hyresgäst el­ ler arrendator.

Anvisar gäldenären viss egendom till utmätning, hindra bestämmel­ serna i 65 och 66 §§ ej att egendomen utmätes, om den kan överlåtas och utmätning därav ej uppenbart stri­ der mot vad som är påkallat av hän­ syn till gäldenärens eller hans fa­ miljs behov.

Om egendom som avses i 65 § 1 mom. 1—3 har sådant värde att den ej kan undantagas enligt vad som där sägs, får utmätning ske med förbehåll att gäldenären, efter egen­ domens försäljning, av behållna kö­ peskillingen skall utfå visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

som utgår på grund av försäkring

stadgas i lagen om försäkringsavtal.

Är eljest i lag eller författning stad­

gat, att viss egendom ej må utmätas,

lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension

eller livränta gälla särskilda bestäm­

melser.

(Föreslagen lydelse)

67 a §.

Arbetstagares avlöning, som inne-

står hos arbetsgivaren, får tagas i

anspråk genom att arbetsgivaren

ålägges att innehålla och tillställa

utmätningsmannen viss del (införsel

eller utmätning). Om införsel gälla

särskilda bestämmelser. Utmätning

får ej ske i vidare mån än som följer

av 67 b §.

Bestämmelserna i denna lag om

arbetstagares avlöning äga motsva­

rande tillämpning i fråga om annan

ersättning för arbetsinsats av gälde-

nären, om dennes ställning därvid

är jämförlig med en arbetstagares.

1 mål om utmätning av inneståen-

de avlöning äga 9, 11

13, 19—21

och 23 §§ införsellagen motsvaran­

de tillämpning.

67 b §.

För utmätning av innestående av­

löning gälla följande villkor och be­

gränsningar.

1. Förordnande om utmätning får

meddelas beträffande avlöning som

förfaller under viss i förordnandet

angiven tid eller beträffande viss av-

löningspost.

2. Förordnande får icke meddelas,

om det med skäl kan antagas att

gäldenären gjort vad han förmått

15

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för att betala skulden. Denna be­ gränsning gäller dock ej, när det är fråga om utmätning av ackordslön, provision eller annan ersättning, som innestår för längre tid än en månad.

3. Förordnandet får omfatta en­ dast belopp som uppenbart över­ stiger vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyl­ dighet som i övrigt åvilar honom. Vid tillämpning av vad som nu sagts skall, om förordnandet gäller ersätt­ ning som avses i 2 andra punkten, särskild hänsyn tagas till detta för­ hållande.

4.

Utan gäldenärens i utmätnings-

målet lämnade medgivande får ut­ mätning ej under ett och samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre tid än tre månader eller, om fordringens art ger särskild anledning till det, sex månader. Ut­ mätning får ej heller under två ka­ lenderår efter varandra ske så att avlöningen kommer att i en följd el­ ler utan större uppehåll tagas i an­ språk under längre tid än nu sagts. Om möjligt bör undvikas, att avlö­ ningen tages i anspråk under gälde­ närens semester eller i omedelbar anknytning till den. Gäldenären äger återkalla medgivande som nyss sagts, när utmätning tillämpats sex månader eller om förhållandena änd­ rats väsentligt.

5. Bestämmelserna i ri äga ej tilllämpning vid utmätning av ersätt­ ning som avses i 2 andra punkten. Meddelas i annat fall förordnande om utmätning beträffande viss av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

16

Kurigl. Maj.ts proposition nr ISO dr 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

löningspost, skall förordnandet vid

tillämpning av

4

anses gälla den tid

på vilken den posten belöper.

6. Ersättning som utgår i stället

för semester och innestår hos ar­

betsgivaren får ej i något fall utmä­

tas utan gäldenärens i utmätnings-

målet lämnade medgivande. Vad

som nu sagts gäller även semester­

medel, som av arbetsgivaren inbeta­

lats till och innestår hos särskild

kassa.

7.

Skatteavdrag har företräde fram­

för utmätning. Om förhållandet mel­

lan införsel och utmätning gälla be­

stämmelser i införsellagen.

67 c §.

Utmätning av innestående avlö­

ning anses ej fullbordad förrän

den som skall utbetala avlöningen

fått underrättelse om beslutet och

det belopp som skall innehållas är

förfallet till betalning.

Samtidigt som avlöning utmätes

får till säkerhet för borgenärens rätt

till betalning också annan tillgång

utmätas. Med vidare åtgärd i den

delen får anstå under högst ett år i

avvaktan på att avlöning innehålles

till betalning av fordringen.

Försättes gäldenären i konkurs,

får förordnande om utmätning ej

tillämpas beträffande avlöning som

förfaller under konkursen.

67 d §.

Bestämmelserna i 67 a—67 c §§

skola i tillämpliga delar gälla beträf­

fande utmätning av belopp vilka ut­

gå som pension eller livränta. Vid

tillämpning av 67 b § skall iakttagas,

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

74

Utmätas penningar, skola de av ut­ mätningsmannen om händer tagas. Lösören, som utmätas, skola,

där

de

ej, efter

ty

nedan sägs, föras från

stället, därstädes sättas i förvar un­ der utmätningsmannens försegling eller, om han finner det i brist av tjänliga förvaringsrum eller av an­ nan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel eller skriftligt an­ slag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att godset blivit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lämnas på stället un­ der gäldenärens tillsyn,

läte

utmät­

ningsmannen det av annan där vår­ das eller till annat ställe föras, om det

ske kan och borgenär den för

godsets vård eller flyttning

nödiga

kostnad förskjuter.

(Föreslagen lydelse)

att om beloppen förfalla med längre mellanrum än en månad, utmätning ej får äga rum i vidare mån än om de förfallit månadsvis.

Om utmätning för viss fordran har skett av belopp vilka utgå som pension eller livränta och rättigheten som sådan därefter utmätes för annan fordran, skall så anses som om den senare utmätningen skett även för obetald del av den förra fordringen.

67 e §.

Skadestånd, avlöning eller annan förmån, som ej får utmätas medan den innestår hos annan, får ej hel­ ler utmätas förrän dagen efter det att den utbetalats.

§•

Utmätas penningar, skola de om­ händertagas av utmätningsmannen.

Medel som gäldenären i utmätnings­ mål inbetalar till utmätningsmannen äro att anse som utmätta i målet, om ej betalningen skett med villkor som strider häremot.

Lösören som utmä­

tas skola,

när

de ej efter

vad som

ne­

dan sägs föras från stället, sättas i förvar därstädes under utmätnings­ mannens försegling eller, om han finner det i brist av tjänliga förva­ ringsrum eller av annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans in­ segel eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas att det up­ penbart synes att godset blivit ut­ mätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lämnas på stället un­ der gäldenärens tillsyn,

skall

utmät­

ningsmannen

låta

det vårdas där av

annan eller föras till annat ställe, om

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Utmätes gäldenärs----------------------

Skall utmätning------------ --------------

77

Då utmätning av lös egendom är

verkställd så som i 73 § samt

74, 75

eller 76 § sägs,

njuter borgenären

förmånsrätt i det utmätta efter vad

som stadgas i 17 kap. 8 § handels-

balken, såvitt ej utmätningen enligt

vad nedan sägs eller eljest går åter

eller undanröjes.

Finner utmätningsmannen-----------

Om åtgärd------- —----------------------

(Föreslagen lydelse)

det kan ske och borgenär förskjuter

nödig

kostnad för godsets vård eller

flyttning.

att övergå,

det äskar.

§•

Då utmätning av lös egendom är

fullbordad så som sägs i 67 c § 1

mom. eller 73—76 §§,

njuter borge­

nären förmånsrätt i det utmätta ef­

ter vad som stadgas i 17 kap. 8 §

handelsbalken, såvitt ej utmätning­

en enligt vad nedan sägs eller eljest

går åter eller undanröjes.

— ägde rum.

— över utmätningen.

137

När

utmätningsmannen efter ut­

mätning av

lös egendom

erhållit me­

del genom försäljning eller på annat

sätt,

skall

han

snarast och sist inom

två veckor därefter tillhandahålla

borgenären betalning för hans ford­

ran så långt medlen förslå. Är belop­

pet ringa och kan antagas att ytter­

ligare medel skola inflyta, får dock

med redovisningen anstå under högst

tre månder utöver tid som nyss

angivits.

Innan dom-----------------------------------

Har utmätning------------------------------

§•

När

utmätt

lös egendom

blivit såld

eller pengar eljest influtit,

skall

ut­

mätningsmannen

snarast och sist

inom två veckor därefter tillhanda­

hålla borgenären betalning för hans

fordran så långt medlen förslå. Är

beloppet ringa och kan antagas att

ytterligare medel skola inflyta, får

dock med redovisningen anstå under

högst tre månader utöver tid som

nyss angivits.

— eller borgen.

--------borgenären medlen.

201

§.

Vill gäldenär---------------------------- om utmätningen.

Vidtages rättelse--------------------------- om åtgärden.

När utmätning skett av avlöning,

pension eller livränta i den ordning

som föreskrives i 67 a—67 d §§ eller

av annan egendom i fall som sägs i

67 c § 2 mom., är klagan ej in­

skränkt till viss tid.

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

205 §.

Har den, som förer klagan efter ty i 201, 202 eller 203 § sägs, underlåtit att förete protokollet över den kland­ rade förrättningen, och är det ej ändå tillgängligt, då målet till avgö­ rande företages, stånde förrättning­ en fast. Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets utbe­ kommande, förelägge överexekutor viss tid för dess ingivande och give därvid till känna, att, där protokollet ■ej är tillgängligt då målet skall av­ göras, klaganden förlorat sin talan.

När klagan ägt rum, skall överexe­ kutor vid behov infordra protokoll och andra handlingar i målet från utmätningsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

3) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 27, 97, 98 och 199 §§ konkurslagen1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

27

Till konkursbo räknas all egen­

dom, som tillhörde gäldenären då

beslutet om egendomsavträde med­

delades eller tillfaller honom under

konkursen och som är av beskaffen­

het att kunna för gäld tagas i mät,

så ock den egendom, som kan åter­

vinnas till konkursboet.

Ej må dock

av gäldenärs lön eller av vad gälde­

när eljest kan genom eget arbete un­

der konkursen förvärva mera till­

komma boet än som återstår sedan

avdrag skett för gäldenärens, hans

makes och oförsörjda barns eller

adoptivbarns skäliga underhåll; från

arbetsförtjänst värde ock avdrag

gjort för all kostnad till förlag.

På förvaltaren och gäldenären an-

komme att träffa överenskommelse

om vad efter ty ovan sägs skall av­

dragas. Är ej sådan överenskommel­

se ingången innan en vecka förflutit

från första borgenärssammanträdet

eller, där fråga om avdrag senare

uppkommit, inom en vecka därefter,

varde frågan hänskjuten till rätten;

äge ock borgenär, som är missnöjd

(Föreslagen lydelse)

§•

Till konkursbo räknas all egen­

dom, som tillhörde gäldenären då

beslutet om egendomsavträde med­

delades eller tillfaller honom under

konkursen och som är av beskaffen­

het att kunna tagas i mät för gäld,

så ock den egendom som kan åter­

vinnas till konkursboet.

Avlöning eller därmed vid utmät­

ning jämställd arbetsinkomst som

innestår vid konkursens början och

arbetsinkomst som gäldenären där­

efter förvärvar får dock behållas av

honom, i den mån den ej, sedan

skatteavdrag skett enligt vad därom

är föreskrivet, uppenbart överstiger

vad som åtgår för hans och hans fa­

miljs försörjning samt till fullgöran­

de av underhållsskyldighet som i

övrigt åvilar honom. Vad som sagts

om avlöning äger motsvarande till-

lämpning i fråga om periodiskt ut­

gående vederlag för utnyttjande av

rätt till litterärt eller konstnärligt

verk eller annat sådant och beträf­

fande belopp vilka utgå som pen­

sion eller livränta. Om rättigheten

1 Senaste lydelse av 97 § se 1955: 59 och av 199 § se 1946: 809.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

med vad emellan förvaltaren och gäldenären överenskommits, att påkalla rättens prövning genom skrift, som skall ingivas till konkursdomaren. Då fråga, som nu avses, skall prövas av rätten, infordre konkursdoma­ ren yttrande i ärendet från rättens ombudsman och utsätte dag för handläggningen inför rätten. Kungö­ relse därom varde minst tio dagar före den utsatta dagen införd en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen; varde ock särskild underrättelse meddelad förvaltaren och gäldenären ävensom, där borge­ när är klagande, denne. Vad rätten besluter gånge i verkställighet, ändå att ändring däri sökes.

(Föreslagen lydelse)

till pension eller livränta är av be­ skaffenhet att kunna utmätas, får dock konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att under­ rätta förvaltaren om inkomst som avses i andra stycket. Vill förvalta­ ren göra anspråk på inkomsten, skall han därom underrätta arbets­ givare eller annan som skall utgiva förmånen. Innan sådan underrät­ telse lämnats får förfallet belopp be­ talas ut till gäldenären.

Tvist huruvida någon del av in­ komsten skall tillkomma konkurs­ boet, prövas av rätten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenären el­ ler underhållsberättigad. Konkurs­ domaren skall inhämta yttrande av rättens ombudsman och, om förval­ taren ej är sökande, av denne samt skyndsamt utsätta tid och plats för rättens sammanträde och om detta underrätta gäldenären, förvaltaren och rättens ombudsman samt, om borgenär eller underhållsberättigad år sökande, denne. Rättens beslut länder till efterrättelse, åven om ta­ lan föres däremot. Beslutet skall på ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade för­ hållanden föranleder det.

97 §.

Gäldenär skall av konkursboet Gäldenären äger av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make få ut egendom som enligt 65 § utsökoch oförsörjda barn eller adoptiv- ningslagen undantages från utmätbarn under två månader från den ning. dag, då beslutet om egendomsavträ- I stället för 65 § 1 mom. 6 utsökde meddelades, där ej han själv eller ningslagen skall dock gälla att, om hans make kan annorledes försörja annan utväg till försörjning saknas, familjen. Kan ej inom nämnda tid nödigt underhåll får utgå av konbouppteckningsed avläggas av gäl- kursboet till gäldenären och hans

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

denären, njute han underhåll till

dess sådant skett. Gäldenären äge

ock från konkursboet utbekomma

och behålla dels nödiga gång- och

sängkläder för sig, make och oför­

sörjda barn eller adoptivbarn dels

ock nödiga arbetsredskap eller andra

nödiga lösören till ett värde av högst

ettusenfemhundra kronor eller, där

gäldenären icke är familjeförsörjare

och ej heller har eget hushåll, högst

sexhundra kronor.

Vid bestämmande av vad gäldenä­

ren må bestås skall hänsyn tagas så

väl till hans behov och boets ställ­

ning som ock till hans omsorg att

göra rätt för sig och beredvillighet

att fullgöra de skyldigheter, som en­

ligt denna lag åligga honom.

Har dödsbos egendom avträtts till

konkurs, skall underhåll njutas tills

tre månader förflutit från dödsfal­

let.

(Föreslagen lydelse)

familj eller annan underhållsberätti-

gad under en månad från den dag,

då beslutet om egendomsavträde

meddelades, eller, om synnerliga

skäl äro, under längre tid.

I dödsbos konkurs tillkommer för­

mån som avses i första stycket den

dödes efterlevande familj. I stället

för andra stycket gäller 18 kap. 5 §

andra stycket ärvdabalken.

98 §.

På rättens ombudsman ankomme

att efter förvaltarens hörande beslu­

ta om vad enligt 97 § må tillerkän­

nas gäldenären; och skall beslut där­

om meddelas så snart det påkallas

och sist före utgången av den tid,

under vilken gäldenären äger åtnju­

ta underhåll.

Nöjes ej gäldenären med beslutet

eller menar förvaltaren eller borge­

när, att gäldenären genom detsam­

ma undfått mera än honom bör till­

komma, äge den missnöjde begära

skriftligt besked om beslutets inne­

håll och inom fjorton dagar från ut­

gången av tid, som i första stycket

sägs, påkalla rättens prövning ge-

Förvaltaren skall i samråd med

rättens ombudsman handlägga fråga

om vad som får utgå enligt 97 §.

Uppkommer tvist, äger 27 § fjärde

stycket motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

23

(Nuvarande lydelse)

nom skrift, som skall ingivas till konkur sdomar en.

Då fråga, som avses i denna para­ graf, skall prövas av rätten, utsätte konkursdomaren för handläggning­ en därav viss dag efter utgången av den i andra stycket omförmälda klagotid. Kungörelse därom skall minst tio dagar före den utsatta dagen in­ föras en gång i allmänna tidningar­ na och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen; och varde därjämte särskild underrättel­ se meddelad förvaltaren och gäldenären ävensom, där borgenär är kla­ gande, denne.

199

Har ämbets- eller tjänsteman bli­ vit försatt i konkurs,

ankomme på

den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten lyder, att pröva, huruvida han förr än fyra månader förflutit från det beslutet om egendomsavträde meddelades må åter inträda i utövning av tjäns­ ten.

Att i vissa fall den, som är i

konkurstillstånd, ej må utöva ämbe­ te eller tjänst, därom är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har ämbets- eller tjänsteman bli­ vit försatt i konkurs,

äger den myn­

dighet under vilken han lyder, om särskilda skäl föreligga, avstänga honom från tjänstens utövning un­ der högst fyra månader från det be­ slutet om egendomsavträde medde­ lades.

Att i vissa fall den, som är i

konkurstillstånd, ej må utöva äm­ bete eller tjänst, därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser äga alltjämt tillämpning på konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda dag. I fråga om inkomst som förfaller till betalning efter lagens ikraftträdande skola dock de nya bestäm­ melserna gälla.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

4) Förslag

till

Lag

om ändring i 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, att i 20 kap. föräldrabalken skall införas en ny

paragraf, 13 a §, av följande lydelse.

20 KAP.

13 a §.

Bestämmelser i denna balk eller annan lag eller författning som gälla

för det fall, att rätten enligt 12 § meddelat förordnande om underhålls­

bidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, äga motsvarande till-

lämpning, när någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling

åtagit sig att utgiva sådant underhåll för tid intill dess resultatet av blod­

undersökning om faderskapet föreligger.

Om verkställighet på grund av sådan handling skall dock gälla vad eljest

är föreskrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utgiva under­

håll enligt denna balk.

Bestämmelserna i 13 § skola äga tillämpning endast om handlingen god­

känts av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Lika med att rätten

skilt saken från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig skall

anses, att mannen enligt verkställd blodundersökning icke kan vara fader

till barnet eller, om faderskapet enligt blodundersökningen är osannolikt,

att talan om faderskapet icke väckts mot mannen inom sex månader från

det utlåtandet över blodundersökningen förelåg. Tiden för ansökan om åter­

bekommande av betalda bidragsbelopp skall räknas, om mannen enligt verk­

ställd blodundersökning icke kan vara fader till barnet, från det utlåtande

över blodundersökningen kom honom till handa och i annat fall från ut­

gången av den tid som nyss angivits. Ansökan skall i dessa fall göras hos

länsstyrelsen i det län, där mål om faderskapet skulle ha handlagts av un­

derrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969 men skall, i fråga om rätt att

söka åter eller av allmänna medel erhålla betalda bidragsbelopp, ej gälla

bidrag som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

25

5) Förslag

till

Lag

om ändring i 17 kap. handelsbalken

Härigenom förordnas,

dels

att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels

att i kapitlet skall in­

föras en ny paragraf, 15 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

4 §.

Är gäldbunden —----------------------Förmånsrätt i —-------------------------

Har på grund av införsel jämlikt 1,19 eller 20 § lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta inne­ hållits avlönings-, pensions- eller liv­ räntebelopp, som skulle utgått med förmånsrätt enligt första eller andra stycket, gälle samma förmånsrätt för fordran å det sålunda innehållna beloppet.

Därefter skall

Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig­ kassors och socknemagasiners ford­ ringar hos deras föreståndare; kro­ nans, rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrätt­ ningars fordringar hos de tjänste­ män, som äro satte att deras inkoms­ ter uppbära, för vad av sådan upp­

köpare tid. pensionsutfästelse m. m.

Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig­ kassors och socknemagasiners ford­ ringar hos deras föreståndare; kro­ nans, rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrätt­ ningars fordringar hos de tjänste­ män, som äro satte att deras in­ komster uppbära, för vad av sådan lag sägs. 11

§•

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1967:532, av 12 § se 1960:96 och av 18 § se 1953: 74.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse)

bord hos dem innestår; fordringar

hos utmätningsman och andra, som

äga att med utsökningsmål taga be­

fattning eller fått utmätningsmans

uppdrag att verkställa indrivning,

för vad till dem i sådan egenskap

överlämnats; så ock fordringar i öv­

rigt hos kronans ämbets- eller tjäns­

temän för egendom, som desse, i och

för ämbete eller tjänst, emottagit.

Har ersättning av allmänna medel

utgått för vad av ämbets- eller tjäns­

teman, eller av annan, som äger att

med utsökningsmål taga befattning

eller fått utmätningsmans uppdrag

att verkställa indrivning, tillgripits

och förskingrats, skall, där kronan

av honom söker sitt åter, den ford­

ran utgå med förmånsrätt, som nu

är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva.

Har på grund av införsel

jämlikt 1, 19 eller 20 § lagen om in­

försel i avlöning, pension eller liv­

ränta innehållits livräntebelopp, som

skulle utgått med förmånsrätt enligt

nästföregående punkt, gälle samma

förmånsrätt för fordran å det sålun­

da innehållna beloppet.

(Föreslagen lydelse)

uppbörd hos dem innestår; ford­

ringar hos utmätningsmän och and­

ra, som äga att med utsökningsmål

taga befattning eller fått utmätnings­

mans uppdrag att verkställa indriv­

ning, för vad till dem i sådan egen­

skap överlämnats; så ock fordringar

i övrigt hos kronans ämbets- eller

tjänstemän för egendom, som desse,

i och för ämbete eller tjänst, emot­

tagit.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva.

12

§.

Sist skola, —----- ---------- ----------tilläggspension, m. m.

Enahanda förmånsrätt tillkomme

kronan för fordran å belopp, som in­

nehållits genom skatteavdrag för ut-

skylder, avgifter eller bidrag, vilka

avses i första stycket, eller sjömans-

Enahanda förmånsrätt tillkomme

kronan för fordran å belopp, som in­

nehållits genom skatteavdrag för ut-

skylder, avgifter eller bidrag, vilka

avses i första stycket, eller sjömans-

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skatt

eller på grund av införsel för

utskylder eller allmänna avgifter,

dock endast i den mån innehållandet skett innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före kon­ kursansökningens ingivande.

Förmånsrätt som ------------------------

18

Böter och viten

ävensom fordran

å belopp, som innehållits på grund av införsel för böter eller viten,

äga

minsta rätt.

skatt, dock endast i den mån inne­ hållandet skett innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivan­ de.

konkursansökningens ingivande.

15 a §.

Förmånsrätt som avses här ovan består, även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk genom utmät­ ning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan.

§•

Böter och viten äga minsta rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser äga dock tillämpning på konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats dessförinnan.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

6) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927 om för­

säkringsavtal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

118

Har någon------------ ----------------------

Är den —- —- -—---------------------------

Om utmätningsfrihet för livränta

i vissa andra fall än då sådan följer

av 116 § stadgas i utsökningslagen.

(Föreslagen lydelse)

§•

äga tillämpning,

anses oåterkalleligt.

Om förbud mot utmätning av rätt

till livränta i vissa andra fall än då

sådant följer av 116 § samt angåen­

de utmätning av livräntebelopp med­

delas bestämmelser i utsöknings­

lagen.

123 §.

Fordran, som---------------------------- i

Om utmätningsfrihet för livränta

i vissa andra fall än då sådan följer

av denna paragraf stadgas i utsök­

ningslagen.

mät.

Bestämmelsen i första stycket

hindrar ej utmätning av livräntebe­

lopp enligt vad som föreskrives i ut­

sökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

29

7) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Fordran hos försäkringsanstalt på Om förbud mot utmätning av ska­ skadestånd i anledning av person- destånd med anledning av person­ skada må ej för gäld tagas i mät. skada meddelas bestämmelser i ut­

sökning slag en.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr i30 år 1968

8) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 om allmän

försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 KAP.

6

Fordran å ersättning enligt denna

lag, som innestår hos riksförsäk­

ringsverket eller allmän försäkrings­

kassa, må ej

tagas i mät för gäld.

Ej heller må rätt till ersättning

överlåtas, innan ersättningen är till­

gänglig för lyftning.

§■

Fordran å ersättning enligt den­

na lag, som innestår hos riksförsäk­

ringsverket eller allmän försäkrings­

kassa, må ej

utmätas.

Rätt till er­

sättning må ej heller överlåtas, in­

nan ersättningen är tillgänglig för

lyftning.

Bestämmelserna i första stycket

hindra ej utmätning av pensionsbe­

lopp enligt vad som föreskrives i ut-

sökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

31

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 50 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeför­ säkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

50

Fordran å ersättning, som inne- står hos försäkringsinrättning, må ej

för gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan

den ersättningsbe-

rättigade äger lyfta ersättningen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Fordran å ersättning, som inne- står hos försäkringsinrättning, må ej

utmätas.

Rätt till ersättning må

ej heller överlåtas, innan

ersättning­

en är tillgänglig för lyftning.

Bestämmelserna i första stycket hindra ej utmätning av livräntebe­ lopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

10) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 17 § militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 17 § militärersättningsförordningen den 2 juni

19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

17 §.

Fordran å ersättning, som inne- Fordran å ersättning, som inne-

står hos riksförsäkringsverket, må står hos riksförsäkringsverket, må

ej

för gäld tagas i mät.

ej

utmätas.

Rätt till ersättning må

Ej heller må rätt till ersättning ej heller överlåtas, innan

ersättning-

överlåtas, innan

den ersättningsbe- en är tillgänglig för lyftning,

rättigade äger lyfta ersättningen.

Bestämmelserna i första stycket

hindra ej utmätning av livräntebe­

lopp enligt vad som föreskrives i ut­

sökning slag en.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.

1 Senaste lydelse av 17 § se 1962

:

409.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

33

11) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

74

Ersättning som--------------- ------------Bidragsskyldigheten må faststäl­ las genom

avtal, vilket skall upprät­

tas skriftligen och vara bevittnat av två personer. Kan avtal ej träffas,

bestämmes bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommu­ nen. Angående sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 § lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger läns­ styrelsen, utan hinder av

förut träf­

fat avtal

eller meddelat beslut, upp­

taga fråga som här avses till ny prövning.

(Föreslagen lydelse)

§•

omhändertagandet består.

Bidragsskyldigheten må faststäl­ las genom

skriftlig, av två personer

bevittnad förbindelse. Vägrar den ersättningsskyldige att utfärda så­ dan förbindelse,

bestämmes bidrags­

skyldigheten av länsstyrelsen på ta­ lan av kommunen. Angående sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 § lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger läns­ styrelsen, utan hinder av

utfärdad

förbindelse

eller meddelat beslut,

upptaga fråga som här avses till ny prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

2 —

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 130

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

10 maj 1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson,

K

ling

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, G

ustafsson

,

G

eijer

, O

dhnoff

, M

oberg

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående

ny in­

försellag m. m.

samt anför.

1. Inledning

Lagberedningen arbetar sedan år 1960 med reformering av utsöknings-

lagen (UL) och därmed sammanhängande lagstiftning. I avvaktan på över­

syn av lagstiftningen i dess helhet bedrivs arbetet så, att beredningen

lägger fram förslag till partiella reformer. I sitt tredje betänkande, Utsök-

ningsrätt III (SOU 1964:57), har beredningen tagit upp reglerna om in­

försel, om annan exekution i lön och i vissa andra förmåner — i det föl­

jande kallat löneutmätning — samt om beneficium och annat skydd mot

exekution i viss egendom. Betänkandet är undertecknat av f.d. justitierådet

Gösta Walin, ordförande, samt numera justitieombudsmannen Ulf Lund­

vik och numera hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1

Yttranden över betänkandet har avgivits av justitiekanslern (JK), Göta

hovrätt samt hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, kriminal­

vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, försäkringsinspektio-

nen, riksrevisionsverket, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,

kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens

personalpensionsverk, överståthållarämbetet (ÖÄ), åtta länsstyrelser (de i

Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro,

Jämtlands samt Norrbottens län), exekutionsväsendets organisationsnämnd,

1 Lagberedningen har samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått riksom-

budsmannen J. Adolfsson, ledamoten av riksdagens andra kammare L. D. Cassel, direk­

tören i Svenska arbetsgivareföreningen E. L. W. Forstadius, numera statsrådet J. L. Geijer,

juristen i Tjänstemännens centralorganisation S. G. Gustafsson, ledamoten av riksdagens

andra kammare G. R. Dockered, advokaten U. N. Kihlman samt ledamoten av riksdagens

första kammare Lisa Mattson. I arbetet har vidare deltagit bl. a. följande experter bos

beredningen, nämligen kronofogden J. O. Beck-Friis, byråchefen E. B. A. Ehnbom, krono­

fogden N. O. Frykholm, chefsåklagaren A. Gustafson och professorn L. T. Welamson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

35

statens handikappråd, socialpolitiska kommittén, Sveriges riksbank, För­ eningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges krono­ fogdar, Sveriges kommunala förvaltningsjurister samt Sveriges rättshjälps- jurister, Föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå, Tjäns­ temannaföreningen vid kronofogdemyndigheten, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges författareförening, Sveri­ ges industriförbund, Sveriges lantbrulcsförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges redareförening, Sveriges Radio AB, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgi­ vareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska personalpensionskassan, Svenska bokförläggareföreningen, Svens­ ka musikförläggareföreningen, Svenska Försäkringsbolags riksförbund, Kooperativa förbundet (KF), Svensk industriförening, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund samt Riks­ förbundet Landsbygdens folk.

Kriminalvårdsstyrelsen och kommerskollegium har bifogat yttranden av en del skyddskonsulenter resp. samtliga handelskammare. Vidare har exekutionsväsendets organisationsnämnd till sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga inte direkt hörda länsstyrelser och av åtskilliga kronofogde­ myndigheter. En hel del av länsstyrelserna har bifogat yttranden av kom­ muner, kommunala nämnder och kronofogdemyndigheter.

Sveriges akademikers centralorganisation har avstått från att yttra sig. Några av beredningens förslag i SOU 1964: 57 har redan genomförts i samband med en tidigare delreform inom utsökningsrätten. Jag åsyftar främst vissa bestämmelser i 62—64 och 66 §§ UL om utmätningsordningen m.m. (SFS 1967:140).

Jag anhåller nu att få ta upp de förslag som beredningen i övrigt har lagt fram i betänkandet.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

2. Lagberedningens förslag och remissyttrandena över det

2.1. Allmänt om det aktuella lagstiftningsområdet

2.1.1. Gällande ordning i korthet

Exekution i lön förekommer i två former, införsel och utmätning. I n-

försel regleras nu genom lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel

i avlöning, pension eller livränta (InfL). Institutet innebär, att utmätnings­

mannen ålägger den som har att betala ut lön till viss arbetstagare att vid

varje utbetalningstillfälle hålla inne viss del av lönen och redovisa denna

del till utmätningsmannen. Vad som behövs för gäldenärens eget uppehälle

och för hans makes och oförsörjda barns uppehälle skall dock tas undan.

Betalar arbetsgivaren ut medel i uppenbar strid mot beslut om införsel eller

underlåter han att tillställa utmätningsmannen innehållet belopp, äger ut­

mätningsmannen omedelbart ta ut beloppet hos honom genom utmätning.

Den försumlige riskerar också att straffas. Införsel kan äga rum inte bara i

lön utan även i pension och livränta.

Endast vissa fordringar kan tas ut genom införsel. InfL medger införsel

i första hand för uttagande av underhållsbidrag enligt giftermålsbalken

(GB) och föräldrabalken (FB). Införsel får vidare användas för uttagande

av bidrag som någon enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

är pliktig att utge till socialnämnd för försörj ningsberättigads underhåll

och enligt barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) till barnavårdsnämnd

för barns vård (20 § InfL). Om någon häftar för oguldna debiterade ut-

skylder eller allmänna avgifter, får införsel ske för desamma (21 § InfL).

Vidare finns föreskrifter om införsel för uttagande av statens fordran på

belopp, som har innehållits genom skatteavdrag enligt uppbördsförordning-

en den 5 juni 1953 (nr 272) (UppbF) eller på grund av införsel för ut-

skylder eller allmänna avgifter men som inte har betalts in i föreskriven

tid och ordning (21 a § InfL). Slutligen gäller att böter och viten som är

förfallna till betalning men inte erläggs kan tas ut genom införsel (22 §

InfL).

I InfL anges inte vilken utmätningsman som är behörig att handlägga

mål om införsel. I motiven till lagen uttalas emellertid att behörigheten —

i överensstämmelse med vad som tidigare har ansetts gälla om utmätning

— torde tillkomma den utmätningsman inom vars tjänsteområde den hu­

vudsakliga verkställigheten, dvs. avlöningsbeloppens innehållande, skall äga

rum (jfr 4 § andra st. och 9 § andra st. InfL). Denna princip har också iakt­

tagits i rättstillämpningen (jfr bet. s. 114).

Införselinstitutet har stor användning. Exempelvis förekom drygt 67 000

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1968

37

mål om införsel för uttagande av underhållsbidrag år 1967, varav i Stock­ holm omkring 15 000.

Löneut mätning kan f.n. äga rum bara fr.o.m. det ögonblick då gäldenären är berättigad att lyfta lönen (67 § 1 mom. första punkten UL). Löneutmätning brukar gå till så, att utmätningsmannen inställer sig på arbetsplatsen och tar hand om beloppet. Erforderlig del av lönen förbe­ hålls dock arbetstagaren för hans och familjens försörjning. Om gäldenären vid utmätningen redan har lyft lönen, skall vad som behövs för gäldenärens och familjens försörjning tas undan av pengar, som gäldenären innehar eller har innestående i bank eller annan penninginrättning (67 § 1 mom. andra punkten UL).

Bestämmelserna om löneutmätning är tillämpliga också på pension på rikets stat. De äger dessutom tillämpning när det gäller vissa andra pen­ sioner och livräntor (67 § 2 mom. UL).

Utmätning i lön, pension eller livränta kan äga rum för alla slags ford­ ringar.

Det är endast mera sällan som löneutmätning kan genomföras enligt nu gällande ordning. Anledningen härtill är främst att utmätningsmannen enligt härskande uppfattning inte på förhand får meddela arbetsgivaren förbud att betala ut något till gäldenären. Utmätning i lön är dock inte helt utan betydelse. Särskilt i fråga om ackordsöverskott och liknande kan ut­ mätning av större belopp ske. Av den löpande arbetsstatistiken för exe­ kutionsväsendet kan man inte utläsa i vilken omfattning utmätning i lön förekommer. För år 1957 har emellertid gjorts en speciell undersökning (jfr bil. 2 i beredningens bet.). Denna visar att det totala antalet enskilda mål rörande löneutmätning detta år uppgick till 5 637, av vilka omkring 1 000 var mer eller mindre framgångsrika. I sammanhanget vill jag för jämförelsens skull nämna, att det totala antalet enskilda mål om utmätning år 1957 uppgick till inemot 102 000. I

I 65 § UL ges allmänna regler om den egendom som vid sakutmätning skall tas undan av hänsyn till gäldenären och hans familj, dvs. gäldenä­ rens beneficium. Från utmätning skall sålunda i första hand tas undan nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oför­ sörjda barn eller adoptivbarn. I praktiken torde sällan förekomma utmät­ ning av sängutrustning eller klädespersedlar, bortsett från pälsar och pälsverk. Utmätningsmännen brukar också utan värdering ta undan vigsel- och trolovningsringar, enklare toalettartiklar och prydnadsföremål, glas­ ögon och liknande rent personliga tillhörigheter samt andaktsböcker, läroböcker och annan litteratur för vardagsbruk, skrivmateriel in.m.

Vidare gäller att nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst 1 500 kr. eller, om gäldenären inte är familjeförsörjare och inte heller har eget hushåll, högst 600 kr., skall tas undan. Värderingen

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

av lösöret anses böra ske med ledning av vad en exekutiv försäljning kan

tänkas inbringa. Eftersom begagnade bruksföremål från vanliga hem i regel

är föga efterfrågade, blir de åsätta värdena i allmänhet låga. Ofta torde

inte finnas annan utmätningsbar egendom än bil, hushållsmaskin, tele-

visionsapparat, piano eller något större bokverk.

Om utväg saknas till nödtorftigt uppehälle, skall av det förråd som

finns i huset tas undan vad som behövs till underhåll för en månad. Där­

med avses att tillförsäkra gäldenären och hans familj vad som oundgäng­

ligen behövs av föda, bränsle och lyse. Regeln om undantag av förråd

kompletteras genom en föreskrift om undantag av pengar. Finns ej förråd,

skall sålunda av pengar, som gäldenären innehar eller har innestående i

bank eller annan penninginrättning, tas undan så mycket som behövs föl

att anskaffa det felande.

Ett vidsträcktare beneficium gäller enligt 3 § andra stycket lagen den 20

mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff vid utmätning för

böter och viten. Utom egendom som enligt 65 § UL skall tas undan från

utmätning omfattar gäldenärens beneficium i detta fall fast eller lös egen­

dom som behövs i den bötfälldes näring för att ge åt honom, hans make

och oförsörjda barn eller adoptivbarn nödig bärgning och nödig bostad.

2.1.2. Huvuddragen av lagberedningens förslag

Beredningen har övervägt frågan om instituten införsel och utmätning

i lön bör slås samman så att utmätning i lön hänförs till en särskild kate­

gori av införsel. Beredningen har emellertid inte funnit det vara förenat

med några fördelar att föra samman instituten. Anledningen härtill är att

särskilda förutsättningar för varje instituts användning måste föreskrivas

och att också rättsverkningarna bör bli olika. En sammanslagning anses

dessutom lätt kunna bli vilseledande. Härtill kommer att utmätning i lön

har många beröringspunkter med den s.k. utmätningsordningen och med

utmätning av andra fordringar, liksom med de regler om beneficium som

hör till utmätningsinstitutet.

Beredningen har utarbetat förslag till ny lag om införsel i avlö­

ning m. m. Förslaget innebär en modernisering av införselinstitutet, var­

vid en hel del sakliga nyheter förordas. I korthet innebär förslaget föl­

jande.

Införsel skall enligt förslaget kunna ske i arbetstagares avlöning och

i annan ersättning för personlig arbetsinsats av gäldenären, om dennes ar­

betsförhållanden är jämförliga med en arbetstagares. Genom införsel skall

också kunna tas i anspråk vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller

konstnärligt verk eller dylikt samt pension och livränta m. m. Liksom hittills

skall införsel få äga rum för indrivning av underhållsbidrag, vissa kommu­

nala bidragsfordringar, skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.

39

Från införsel skall tas undan vad som fordras för gäldenärens eget under­ håll och familjens behov m. m.

När två eller flera införselberättigade konkurrerar, skall fordran på underhållsbidrag erhålla företräde. Därpå följer först kommuns bidrags- fordran, sedan skatter och allmänna avgifter samt sist böter och viten. Delbetalning som inflyter på viss underhållsberättigads fordran skall i första hand avräknas på belopp som stått ute längst och alltjämt är in- förselbart. Om gäldenär arbetar hos make eller annan i dennes förvärvs­ verksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning, ger förslaget möjlighet att ingripa mot arbetsgivaren. Utmätningsmannen äger då i vissa fall ålägga honom att tills vidare utge så mycket som kunnat tas ut genom införsel om skälig lön hade utgått för arbetet. Frågan om införsel skall i princip handläggas av utmätningsmannen i gäldenärens hemort. Beslut om införsel får ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade för­ hållanden föranleder det. Vidare innehåller förslaget bestämmelser angåen­ de påföljder, om arbetsgivaren åsidosätter beslut om införsel.

Enligt beredningens mening bör den nya införsellagen senare ingå som ett särskilt kapitel i en blivande utsökningsbalk, med de modifikationer i redaktionellt hänseende som föranleds av att regleringen tas in i en större enhet,

Beredningen har vidare förordat, att institutet löneut mätning re­ formeras. Förslaget i den delen är en av de stora nyheterna i ett av bered­ ningen utarbetat förslag till lag om ändring i UL. För exekutivt uttagande av fordringar i allmänhet skall löneutmätning enligt förslaget äga rum i en införselliknande ordning. Som villkor för sådan utmätning uppställs att det är uppenbart att arbetstagaren underlåter att skäligen efter förmåga göra rätt för sig. Detta villkor gäller dock inte vid utmätning i ackordslön, provision eller annan ersättning, som innestår för längre tid än en månad, eller i lön som gäldenären låtit innestå hos arbetsgivaren efter förfalloda- gen. Löneutmätning skall inte utan arbetstagarens medgivande få tilläm­ pas längre tid än tre månader eller, om särskilda skäl föreligger, sex må­ nader under ett och samma kalenderår. Löneutmätningen får inte omfatta mer än vad gäldenären uppenbart kan undvara utan intrång i vad som fordras för hans försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Det sistnämnda villkoret innebär en för gäldenären väsent­ ligt mera liberal bestämning av beneficium vid löneutmätning än vid in­ försel. Ordningen för löneutmätning skall gälla även för utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta.

Den andra stora nyheten i förslaget till lag om ändring i UL vid sidan av det reformerade löneutmätningsinstitutet utgörs av en nykonstruktion av de allmänna reglerna om beneficium för gäldenär. Beredningens förslag innebär, att gäldenären ges ett betydligt större beneficium än f. n. En sådan vidgning av beneficiet kan enligt beredningens mening knappast

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

genomföras utan att utmätning i lön får ske i ungefär den omfattning

som förslaget innehåller. Skulle utmätning i lön inte medges, måste bene-

ficiet i annan egendom minskas avsevärt, bl. a. för att förmå gäldenären

att använda sin arbetsinkomst till att betala sina skulder.

De viktigaste av de föreslagna bestämmelserna om gäldenärens benefi-

cium innebär följande. Från utmätning skall tas undan kläder och andra

föremål, som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, intill

skäligt värde. Vidare skall tas undan möbler, husgeråd och annan utrust­

ning som gäldenären behöver för ett anspråkslöst hem och dess skötsel.

Någon fix värdegräns föreslås inte för dessa fall. I fråga om sådant som

hör till utrustningen för gäldenärens näring tar förslaget däremot upp en

värdegräns som har satts vid 3 000 kr., med viss möjlighet att ta undan

mera av sociala skäl. Beträffande undantag av pengar och förnödenheter

för den närmaste tidens behov är de föreslagna bestämmelserna mer libe­

rala än de nuvarande. Om gäldenären har familj, skall vid beneficiets

bestämmande beaktas även familjens behov.

Förslaget till lag om ändring i UL innehåller i övrigt nya bestämmelser

om utmätningsskydd för vissa slag av egendom. Detta

gäller bl.a. om egendom på grund av sin beskaffenhet, föreskrift vid gåva

eller i testamente eller på annan, mot envar gällande grund inte får över­

låtas. Den får i så fall inte heller utmätas, annat än när så är särskilt före­

skrivet eller undantag gäller av annan anledning. Från utmätning skall

också tas undan vissa i förslaget särskilt angivna rättigheter, såsom rätt

till skadestånd med anledning av personskada och rätt till pension eller

livränta, som skäligen fordras för försörjning av gäldenären och fullgöran­

de av underhållsskyldighet som åvilar honom. Syftet med förslaget i denna

del är att försöka förebygga att rättigheter, som har betydelse på längre

sikt för gäldenärens eller hans familjs försörjning, går förlorade eller att

de måste realiseras till underpris.

Beredningen påpekar, att om ändrade regler meddelas om beneficium

vid utmätning det blir nödvändigt att anpassa reglerna om beneficium

i konkurs därefter. I förslag till lag om ändring i konkurslagen (KL)

föreslås bl. a., att gäldenären i allmänhet skall få behålla sin lön under

pågående konkurs, om inte särskild anledning föreligger att ta någon

del därav i anspråk. Införsel skall kunna fortgå under konkurs i större

omfattning än nu, sålunda även om införseln avser skatter, böter och viten.

Detta får bl. a. sin betydelse vid de talrikt förekommande s. k. fattigkon­

kurserna.

Beredningen föreslår även vissa följdändringar i andra lagar och har

även upprättat utkast till några administrativa författningar.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

41

2.1.3. Allmänna uttalanden i yttrandena

Beredningens förslag i stort har vid remissbehandlingen fått ett gynn­ samt mottagande och anses i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. Som exempel på allmänna omdömen kan nämnas följande.

Hovrätten för Nedre Norrland

förklarar, att de föreslagna ändringarna i

införsellagstiftningen synes välmotiverade och att den nya lagen också från lagteknisk synpunkt innebär väsentliga förbättringar. De betydelse­ fulla nyheterna beträffande UL:s regler om beneficium och om löneutmät- ning har i allt väsentligt inte givit hovrätten anledning till erinran. Även i övrigt finner hovrätten beredningens förslag välgrundade.

Riksrevisions­

verket

säger, att beredningens förslag om införsel och annan löneexekution

torde vara ägnade att främja en smidig exekution, varvid tillbörlig hänsyn tas såväl till borgenärens som gäldenärens berättigade intressen.

Kommers­

kollegium

finner -— i likhet med landets handelskammare — att hinder inte

föreligger att genomföra förslagen i enlighet med betänkandets huvudgrun­ der. Enligt kommerskollegium torde de föreslagna reglerna skapa goda förutsättningar för effektiv löneexekution samtidigt som själva utmätnings- förfarandet förenklas och förbilligas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

för­

klarar sig inte ha någon principiell erinran mot beredningens reformförslag. Enligt

länsstyrelsen i Gotlands län

ligger ett imponerande arbete bakom

förslagen. I stort sett innefattar de en god avvägning mellan de olika intres­ sen som behöver beaktas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

säger, att

förslagen i stort sett framstår som välgrundade och i huvudsak innefattar fullt godtagbara lösningar av de aktualiserade problemen. Motiven är en­ ligt föreningen utarbetade med synnerlig omsorg och grundlighet, varför betänkandet torde bli av stort värde vid framtida rättstillämpning.

Exe­

kutionsväsendets organisationsnämnd

framhåller, att förslagens genom­

förande skulle medföra avsevärda fördelar för det exekutiva arbetet. Nämn­ den understryker, att löneexekution från de flesta synpunkter är en bättre exekutionsform än sakexekution.

Vad angår förslagens effekt för personalbehovet vid krono­ fogdemyndigheterna anför

exekutionsväsendets organisationsnämnd,

att

det blir mindre arbetskrävande, om sökanden begär endast löneutmätning och inte dessutom sakutmätning. Om förslagen skall kunna genomföras utan nämnvärda personalökningar, förutsätts emellertid dels att bestäm­ melserna om utsökningsavgiften utformas så att de främjar de minst arbetskrävande exekutionsformerna, och dels att viss uppmjukning sker av bestämmelserna om inbördes företräde mellan olika fordringar vid samtidig införsel. I fråga om utsökningsavgiften rekommenderar nämnden att exekutionen skall styras mot löneutmätning genom att det bestäms att halv utsökningsavgift utgår, om sökanden begär endast utmätning i lön. Sökanden kommer då att begära sakutmätning bara när viss egendom kan anvisas till utmätning. När det åter gäller de bestämmelser som rör 2* —

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 130

42

förmånsrättsordningen mellan olika införselbara fordringar framför

nämnden kritiska synpunkter på beredningens uttalanden om ordningen

vid samtidig införsel för resterande underhållsbidrag och för skatt (jfr

bet. s. 150 f). Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen (under

5.1.).

Nämnden påpekar vidare, att förslagen för med sig en väsentlig ändring

och omläggning av dagböcker, diarier och blanketter. Vidare blir det nöd­

vändigt med utbildning av personal för nya och mera kvalificerade arbets­

uppgifter, programmering av nya bokförings- och redovisningsrutiner, upp­

läggning av nya arbetsrutiner m. m. Under hänvisning härtill anser nämn­

den nödvändigt att en tid av minst ett år förflyter från lagändringarnas

antagande till deras ikraftträdande.

I en hel del yttranden behandlas frågan om den lagskrivning s-

teknik som beredningen har begagnat.

Föreningen Sveriges kronofogdar

är i det avseendet mycket positivt inställd. Föreningen anser det vara tack­

nämligt att lagtexten inte är skarp och detaljerad utan överlämnar till ut-

mätningsmännen att ombesörja det praktiska genomförandet. Eftersom de

enskilda exekutionsfallen uppvisar stora olikheter sinsemellan, är det prak­

tiskt taget omöjligt att skapa allmängiltiga normer genom detaljerade lag­

regler. Också

flera andra remissinstanser

uttalar sin tillfredsställelse över

att förslaget medger ett mera fritt bedömande från exekutionsmyndigheter-

nas sida.

Några instanser är dock betänksamma på den här punkten. Enligt

hov­

rätten för Västra Sverige

är lagtext och motiv föga precisa. De skönsmässiga

bedömningar som föranleds härav är ägnade att komplicera och fördyra

utsökningsprocessen. Hovrätten medger, att man visserligen inte mot för­

slagen kan invända, att utmätningsmannen skulle sakna tillräckliga kva­

lifikationer för prövningen av de vanskliga rättsfrågor som här uppkom­

mer, i vart fall sedan kravet på juris kandidatexamen för utmätnings-

män har genomförts i praktiken. Men oavsett utmätningsmännens juridiska

kvalifikationer ger inte utsökningsprocessen samma möjlighet som dom-

stolsprocessen att allsidigt och ingående pröva relevanta frågor. Olägenhe­

terna av att låta vanskliga rättsfrågor prövas i utmätningsmålet får speciell

betydelse genom att fasta principer för processföring och bevisning saknas.

Hovrätten framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om förfarandet

i vissa speciella situationer torde tillgodose önskemålet om en effektiv och

smidig exekution i högre grad än rättssäkerheten. Härtill kommer att ut­

mätningsmannen från gäldenärens synpunkt kommer att framstå som

företrädare för borgenärens intresse utan att inta samma fristående ställ­

ning till parterna som en domstol. Slutligen pekar hovrätten på risken

att utmätningsbeslut kommer att överklagas i väsentligt större utsträckning

än nu. Hovrätten medger dock att dess invändningar inte är alltför tungt

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

43

vägande. Hovrätten förordar sålunda inte någon mer genomgripande om­ arbetning av bestämmelserna utan bara justeringar på enstaka punkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

2.2. Fordringar som skall få tas ut genom införsel resp. genom löneutmätning

I fråga om gällande rätt i denna del hänvisas till vad som har anförts under 2.1.1.

2.2.1. Lagberedningen

Allmänt. Beredningen framhåller, att indrivningen av fordringsanspråk är den ojämförligt största verksamhetsgrenen inom exekutionsväsendet. Möjligheten till exekution har dock sin största betydelse som ett hot mot betalningsförsumliga. Beredningen medger visserligen att man inom affärs­ livet i viss utsträckning skulle kunna nöja sig med andra sanktioner, t.ex. avstängning från kredit eller andra former av blockad eller svartlistning. Att avskaffa tillgången till exekution för affärslivets fordringsanspråk anses emellertid inte kunna komma i fråga. Beträffande andra fordrings­ anspråk — t. ex. familjerättsliga underhållskrav och det allmännas krav på skatter — måste tvångsåtgärder uppenbart stå till buds för att betal­ ningsförpliktelserna skall fullgöras i önskad omfattning.

Beredningen framhåller, att för många människor lön och därmed lik­ artad inkomst är den enda tillgång som man över huvud taget kan kom­ ma åt med exekution. Enligt beredningens mening är det uteslutet att man, om införselinstitutet får behålla ungefär nuvarande grad av effektivitet, vidgar dess användningsområde så att institutet får nyttjas för alla slags fordringar utan åtskillnad. Institutet bör stå till buds bara i sådana fall när starka skäl kan åberopas. Frågan för vilka krav införsel skall kunna anlitas får bedömas med hänsyn till vad som föreslås beträffande andra exekutionsformer. I det avseendet erinrar beredningen om sitt förslag till modernisering av reglerna om löneutmätning, vilket förslag översiktligt har redovisats under 2.1.2.

Beredningens överväganden beträffande valet vilka fordringar som bör få tas ut genom införsel resp. genom löneutmätning redovisas här var för sig.

Införsel. Beredningen framhåller, att det inte kan råda någon tvekan om att de

familjeråttsliga underhållsfordringarna

bör kunna tas ut genom

införsel. De har regelmässigt en hög angelägenhetsgrad och det framstår som naturligt, att en viss del av lönen genast reserveras för — utom den anställdes eget och hemmavarandes underhåll — försörjningen av dem som i övrigt är beroende av honom.

Med familjeråttsliga underhållsfordringar likställs i gällande lag

vissa

kommunala fordringsanspråk

enligt lagen om socialhjälp och barnavårds­

lagen. Beredningen påpekar, att införselmöjligheten i dessa fall från eko­

44

nomisk synpunkt inte torde spela någon större roll för det allmänna. Men

kraven anses av beredningen stå så nära de familj erättsliga bidragen, att den

finner det naturligt att införsel alltjämt får äga rum för deras uttagande.

Vad därefter angår

skatter och allmänna avgifter

framhåller beredningen,

att källskattesystemet i hög grad har reducerat betydelsen av införsel.

Införsel för skatt gäller bara skatt som har blivit restförd. Beredningen

erinrar om att det i pågående nordiskt lagsamarbete på konkursrättens

område övervägs att avskaffa gällande förmånsrätter för skatter i konkurs.

Om dessa förmånsrätter avskaffas, kan det synas konsekvent att också

avskaffa möjligheten att driva in skatter genom införsel och jämställa

skattekrav med fordringsanspråk som får drivas in bara genom utmätning

och konkurs. Det är dock otvivelaktigt av betydelse för skattemoralen, att

man kan effektivt hålla efter dem som av ett eller annat skäl har undgått

avdrag för skatt. Även från rättvisesynpunkt kan det bli stötande, om

somliga för lätt undgår att vidkännas den börda som andra får bära. Trots

att det inte anses helt uteslutet att avskaffa införselmöjligheten för dessa

fordringar, föreligger dock inte tillräckliga skäl att för skatteindrivningen

uppställa de restriktioner som bör gälla för utmätning i lön. Beredningen

behåller alltså i sitt förslag möjligheten att driva in skatter och allmänna

avgifter genom införsel.

Att

böter och viten

f. n. kan tas ut genom införsel motiveras av kriminal­

politiska skäl. Om bötesstraffet skall få avsedd verkan, bör försummelse

att betala böterna följas av lämplig sanktion. Det är inte ändamålsenligt

att vid sidan av hotet om förvandlingsstraff nöja sig med utmätning och

avstå från införsel.

Beredningen förordar alltså inte någon inskränkning beträffande de olika

slag av fordringar som f. n. får tas ut genom införsel.

I frågan huruvida

införselinstitutet bör öppnas för mja typer av ford­

ringsanspråk

konstateras, att det främst är beträffande skadestånd som

önskemål om ändring har gjort sig gällande. Beredningen överväger först

vilka skadeståndsanspråk som därvid över huvud taget skulle kunna kom­

ma i fråga. Tanken på införsel för skadeståndskrav på inomobligatorisk

grund, t. ex. skadestånd vid utebliven leverans, avvisas genast. Men bered­

ningen påpekar, att gränsen mellan inom- och utomobligatoriska fall är

flytande. En begränsning till skadestånd på grund av brott blir också god­

tycklig. Skadestånd vid uppsåtliga brott kunde snarare erbjuda en tänkbar

begränsning. Vidare kunde man överväga att medge införsel för ersättning

med anledning av personskada i utomobligatoriska förhållanden.

Beredningen finner dock att, oavsett vilken begränsning som får anses

lämplig, man inte får göra sig några överdrivna föreställningar om bety­

delsen av införsel för ändamålet. Vad särskilt angår personskador utgörs

de dominerande skadefallen av trafikskador, framför allt skador i följd av

motorfordonstrafik. På det området föreligger emellertid försäkringsplikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

45

och den skadelidande är därför tillgodosedd redan enligt gällande regler. Även i andra fall, när personskada vållas, ingriper numera i vid omfattning försäkring till den skadelidandes skydd, även om ersättningen oftast inte täcker hela skadan. Beredningen hänvisar i sammanhanget till yrkesskade­ försäkringen och den allmänna sjukförsäkringen samt arbetsgivarnas an­ svarighetsförsäkringar.

Beredningen medger, att det visserligen är ett önskemål att en skadeli­ dandes rätt till ersättning för personskada tryggas till den del ersättning inte utgår på grund av försäkring. I fråga om den som uppsåtligen har misshandlat en person eller genom grov culpa har vållat personskada för­ kastas dock tanken på införsel. Det torde nämligen här, frånsett omogna men godartade ungdomar, genomsnittligt vara fråga om ett dåligt klientel, och skadevållare av den kategorin sköter knappast ett arbete under längre tid, om de har ett oavbrutet tryck av införsel över sig.

I fortsättningen konstaterar beredningen, att svensk skadeståndsrätt inte innehåller någon allmän regel om möjlighet att jämka skadestånd under beaktande av den skadeståndsskyldiges ekonomiska förmåga. För att få en begränsning till måttliga belopp kan man tänka sig att domstol be­ träffande viss grupp av skadeståndskrav får i uppgift att med hänsyn till den skadeståndsskyldiges förmåga fastställa det belopp som högst skall få tas ut genom införsel. Men beredningen finner inte heller den vägen framkomlig. Domstolens beslut skulle i allmänhet få den mindre önskvärda följden att skadeståndet till överskjutande del föll bort. I sitt handlande skulle domstolen rent skönsmässigt i varje särskilt fall få bestämma det genom införsel indrivningsbara beloppet. Hur lång tid efter domen som denna bedömning skulle motsvara verkligheten är emellertid högst ovisst. Enligt beredningens bedömande skulle domstolens handhavande av den här aktuella uppgiften kräva en så individuell prövning, att denna skulle framstå mera som ett sätt att utmäta lämplig påföljd för den skadevållande gärningen än som en bedömning hur den skadelidande bäst skulle tillgodo­ ses. Man kan tänka sig att införsel för skadestånd skulle kunna användas med fördel från rent kriminalpolitiska synpunkter. Beredningen har dock svårt att tro att hot om införsel vid sidan av straff och andra påföljder skulle ha någon större betydelse från allmänpreventiv synpunkt. Från in­ dividualpreventiv synpunkt är frågan om införsel mera tveksam. Bered­ ningen hänvisar i sammanhanget till överläggningar med representanter för kriminalpolitisk sakkunskap och redovisar olika synpunkter som därvid har framkommit. Vissa särskilt angivna individualpreventiva invändningar mot tanken på införsel anses inte kunna bagatelliseras.

Sammanfattningsvis förklarar beredningen, att det knappast kan komma i fråga att generellt medge införsel för alla slags skadestånd men att det möjligen kunde överlämnas till domstolarna att för vissa kategorier skade­ ståndsanspråk bestämma, om och i vad mån de skulle få tas ut genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

46

införsel. Även en på det sättet begränsad uppgift anses emellertid så vansk­

lig, att den inte utan starka skäl bör åläggas domstolarna. Från kriminal-

politisk synpunkt sägs värdet av att införa möjlighet till införsel för skade­

stånd vara begränsat. Beredningen anser med hänsyn till det anförda att

det inte föreligger tillräckliga skäl att medge införsel för skadestånd.

Löneutmätning. Beredningen finner det inte lämpligt att begränsa an­

vändningen av löneutmätning till vissa kategorier av fordringsanspråk. I

stället söker beredningen genom att uppställa särskilda villkor för löneut­

mätning förebygga att sådan utmätning blir alltför betungande. Att löne­

utmätning, när särskilda skäl föreligger, skall få fortgå mer än tre månader

under ett och samma kalenderår, kan enligt beredningen vara motiverat

av att gäldenären har visat höggradig nonchalans mot sina borgenärer i

allmänhet eller påtagligt missgynnat viss särskild borgenär. Även fordring­

ens art — t. ex. skadestånd på grund av brott — kan emellertid böra be­

aktas i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

2.2.2. Yttrandena

Förslaget om införselinstitutets räckvidd — att det lik­

som hittills skall stå öppet bara för familjerättsliga underhållsbidrag, vissa

kommunala bidragsfordringar, skatter och allmänna avgifter samt böter

och viten — tillstyrks eller lämnas utan erinran av ett stort antal remiss­

instanser. Hit hör t. ex.

länsstyrelsen i Örebro län, åtskilliga kronofogde­

myndigheter

och

barnavårdsnämnder

samt

TCO. Socialpolitiska kommittén

understryker vikten av att familj erättsliga underhållskrav i utsöknings-

hänseende får en prioriterad ställning. Kommittén bortser inte från möjlig­

heten till bidragsförskott men säger att införselinstitutets betydelse kvarstår

för uttagande av underhållet i de fall då bidraget är högre än förskotts-

beloppet. Möjligheten till effektiv exekution spelar dessutom stor roll för

indrivning av underhållsbidrag enligt GB, som inte förskotteras genom

det allmänna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län,

som också lämnar förslaget

utan erinran, behandlar speciellt frågan om införsel för kommunala bi­

dragsfordringar. Enligt länsstyrelsen visar antalet mål om åläggande för

försörjningspliktig att utge ersättning för lämnad socialhjälp eller barna­

vård en fortgående nedgång. Det får därför antas att införsel för kommu­

nala bidragsfordringar kommer att tillämpas tämligen sällan. Det kan dock

ha viss psykologisk betydelse att möjligheten till införsel åtminstone tills

vidare får stå kvar.

I en hel del remissyttranden sätts i fråga om inte införselinstitutets räck­

vidd bör minskas.

Kommerskollegium

är inte främmande för tanken att

avskaffa införsel för skatter och allmänna avgifter. Inte heller

Göta hovrätt

och

hovrätten för Västra Sverige

är helt övertygade om att skatter och all­

männa avgifter också i fortsättningen bör få tas ut genom införsel. Göta

47

hovrätt förklarar, att förslaget i den delen strider mot beredningens grund­ läggande uppfattning, att införsel bör stå till buds bara i de fall när starka skäl kan åberopas. När införselinstitutet år 1918 vidgades till att omfatta även skatter var huvudsakliga motivet att skatteindrivningen med dåvaran­ de exekutiva bestämmelser var förenad med avsevärda svårigheter (se We- lamson i Festskrift till Nils Herlitz s. 390). Vidare påpekar hovrätten att en eventuell utveckling mot övervägande indirekt beskattning torde minska behovet av införsel för skattefordringar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

och

Smålands

och

Blekinge handelskammare

menar att möjligheten till in­

försel kanske bör begränsas till familj erättsliga underhållsbidrag.

Sveriges

advokatsamfund

samt

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

är inte obenägna att begränsa införselinstitutet till familj erättsliga under­ hållsbidrag och kommunala bidragsfordringar. Beträffande böter och viten har dessa instanser uppfattningen, att de kriminalpolitiska skälen numera inte är av den styrka att införselrätten bör behållas. Hotet om utmätning eller förvandlingsstraff anses fullt tillräckligt, särskilt med hänsyn till de av beredningen föreslagna moderniserade reglerna för utmätning i lön.

Frågan huruvida det bör öppnas möjlighet till införsel för ytter­ ligare kategorier fordringar behandlas i åtskilliga remiss­ yttranden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

och

kronofogdemyndigheten

i Luleå distrikt

förklarar sålunda, att införsel bör medges för hyres- och

hushållsfordringar.

I övrigt diskuteras uteslutande frågan om sådan vidgning bör ske att även skadeståndskrav kan tas ut genom införsel. En grupp remissinstanser bi­ träder beredningens ståndpunkt att inte medge införsel för skadestånds- fordringar. Hit hör t. ex.

länsstyrelsen i Värmlands län, kriminalvårdssty­

relsen

och

samtliga hörda skyddskonsulenter.

En skyddskonsulent förordar

ett vidgat och nyanserat användande av föreskrifter om betalning i samband med villkorlig dom. En annan uttalar, att det möjligen som en sista utväg kan tänkas att frågan om införsel lämnas till övervakningsnämndernas bedömande. En tredje skyddskonsulent befarar att införsel för skadestånd på grund av brott skulle gynna statliga institutioner, större företag m. m. men inte enskilda målsägande.

En annan grupp remissinstanser är mera tveksam och vill att frågan skall ägnas fortsatta överväganden. Hit hör

Sveriges riksbank

och

försäkrings-

inspektionen. Länsstyrelsen i Gotlands län

finner det böra övervägas ytter­

ligare om inte domstol för vissa typer av skadeståndsanspråk kan få för­ ordna att skadeståndet får tas ut genom införsel.

Länsstyrelsen i Väster-

norrlands län

och

Svenska landstingsförbundet

beklagar att frågan om exe­

kutivt uttagande av skadeståndsfordringar inte har bringats närmare sin lösning. Flera instanser förordar ytterligare utredningar i ämnet, t. ex.

hov­

rätten för Västra Sverige, Föreningen Sveriges häradshövdingar

och

Svenska

sparbanksföreningen. Föreningen Sveriges stadsdomare

förklarar att bered-

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

48

ningsförslaget väl knappast gör anspråk på att vara den slutgiltiga lösningen

av frågan om indrivning av skadestånd. I fortsättningen sägs följande.

Styrelsen är ej övertygad om att införsel i dess nuvarande form är den

enda möjliga eller riktiga vägen att lösa problemet med betalning av skade­

stånd på grund av brott. Styrelsen är därför ej beredd att utan vidare för­

orda, att införsel skall medgivas för sådant skadestånd.

Styrelsen vill emellertid taga tillfället i akt att uttala, att det synes styrel­

sen angeläget, att en samlad utredning av nu angivna problem snarast kom­

mer till stånd. Vid utredningen bör kunna beaktas och utredas hithörande

civilrättsliga, straffrättsliga, utsökningsrättsliga och måhända även stats-

finansiella frågor. I detta sammanhang borde även problematiken i för­

hållandet mellan indrivning av böter och indrivning av skadestånd på grund

av brott kunna behandlas.

Enligt

Svenska Försäkringsbolags riksförbund

är bristen på ett verksamt

exekutionsmedel särskilt besvärande för försäkringsbolagen vid regresskrav7

mot brottslingar rörande skadeersättningar. Riksförbundet påpekar, att

arbetet med regresskraven utförs inte främst av ekonomiska utan av pre­

ventiva skäl samt anför vidare.

I koncession för trafikförsäkring stadgas t. o. m. skyldighet att anställa

återkrav vid vissa grövre förseelser. Om inte något verksamt exekutions­

medel finns att tillgå, kan man dock inte heller vänta sig att återkravsarbe-

tet kan bli av något egentligt värde för brottspreventionen. Återkraven ger

i dag resultat praktiskt taget endast i de fall då brottslingen redan tagit

rättelse och drivs av en god vilja att göra rätt för sig. För att bolagen skall

kunna göras en insats i preventionens tjänst krävs atl det finns verksamma

exekutionsmedel att använda mot de förhärdade.

Beredningen erinrar i denna del om att svensk skadeståndsrätt ej inne­

håller någon allmän regel om möjlighet att jämka skadestånd under be­

aktande av den skadeståndsskyldiges ekonomiska förmåga och anger vissa

komplikationer som skulle uppkomma vid en obegränsad rätt till införsel

av ojämkade skadeståndsbelopp. Enligt riksförbundets mening är avsak­

naden av en allmän regel om jämkning ett besvärande problem vid försök

att lösa förevarande frågekomplex.

Riksförbundet ifrågasätter om inte allvarliga försök bör göras att komma

till rätta med frågan om införsel för skadestånd på grund av brott utan att

vänta på en översyn av skadeståndsrättens grundläggande principer.

Slutligen är det en grupp remissinstanser som mera otvetydigt uttalar

sig till förmån för att de införselbara fordringarna skall omfatta också

skadeståndsanspråk. Hit hör

hovrätten för Nedre Norrland,

som anser möj­

ligheten av införsel för skadestånd i vissa fall så angelägen att lagstiftning

inte bör underlåtas på grund av svårigheterna att finna en från alla syn­

punkter lämplig regel. Vidare kan här nämnas

Göta hovrätt, länsstyrelserna

i Stockholms

och

Malmöhus län

samt

Föreningen Sveriges rättshjälps ju­

rister. Länsstyrelsen i Kristianstads län

anser, att det inte bör möta av­

görande hinder mot att anförtro domstolarna eller utmätningsmännen

bestämmanderätt rörande införselmöjligheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

49

Stockholms handelskammare

finner det otillfredsställande att böter skall

kunna tas ut genom införsel men inte ett i samma mål utdömt skadestånd till enskild person.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

anser, att skadestånd på

grund av brott bör vara införselbart framför skatter och böter.

Frågan huruvida utmätning i lön skall få ske för alla krav eller förbehållas bara vissa typer av fordringsanspråk behandlas i några remissvar.

Sveriges advokatsamfund

finner förslaget vara ett välbefogat steg i rikt­

ning mot en effektivisering av exekutionsmöjligheterna. För utmätning i lön bör emellertid utmätningsfordringen i regel uppgå till visst minimi­ belopp, t.ex. 300 kr. Liknande uppfattning uttalas av

LO.

Sveriges riksbank

erinrar om att samhället på olika områden och för olika

syften lämnar kreditstöd till enskilda och företag på särskilt gynnsamma villkor. Bland de lånetyper, vilka riksbanken förvaltar, nämns som exempel bosättningslån, stödlån till jordbrukare, fiskredskapslån och värnpliktslån. Samhället avstår i dessa fall från att anpassa kreditvillkoren efter kredit­ risk. Enligt riksbanken ligger det då nära till hands att krediterna i stället ges viss prioritetsställning i exekutionsrättsligt avseende. Riksbanken vill emellertid inte reservera det nya löneutmätningsinstitutet för speciella fordringar. Men riksbanken anser det önskvärt att på något sätt i systemet infoga en förmånsställning för de här aktuella fordringarna.

Socialpolitiska kommittén

anför sociala skäl mot en vidgad tillämpning

av utmätning i lön. En generell möjlighet för varje fordringsägare att i föreslagen ordning med exekutiva medel angripa gäldenärens arbetsinkomst inger betänkligheter från social synpunkt. Affärsvärlden bör utan skärpta regler om utmätning i lön kunna komma till rätta med betalningsförsum- melser. Kommittén medger emellertid, att det i vissa fall kan vara befogat med bättre regler än de nuvarande för exekution, t. ex. när det gäller skade­ stånd på grund av brott. Dock bör löneexekutionen också i dessa angelägna fall begagnas med varsamhet.

Länsstyrelsen i Värmlands län

anser, att ska­

destånd på grund av brott på något sätt bör privilegieras framför andra fordringar vid utmätning i lön.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

2.3. Inkomster vari införsel resp. löneutmätning skall få äga rum

2.3.1. Gällande rätt

Införsel. Enligt InfL kan införsel äga rum i avlöning, pension eller liv­ ränta. Vad som därvid förstås med

avlöning

anges bara på det sättet, att 1 §

InfL medger införsel i avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning. I anslutning till vissa motivuttalanden har i litteraturen framhållits, att orden »tjänst eller annan arbetsanställning» måste tilläggas en mycket vidsträckt innebörd. I rättspraxis har också anställningsbegreppet tillämpats på det

50

sättet. Därvid har fasthållits att gäldenären måste vara knuten till arbets­

givaren på sådant sätt att han inte är att anse som självständig företagare.

Lika litet som i fråga om avlöning ger InfL någon definition på vad som

skall förstås med

pension

eller

livränta.

I 19 § första stycket föreskrivs bara

att vad som är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande till-

lämpning i fråga om införsel i pension eller livränta, trots att sådan pension

eller livränta är undantagen från utmätning för gäld. Enligt 19 § andra

stycket skall med pensions- eller livränteförmån jämställas

sjukpenning

och

annan dagersättning,

som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall

eller av annan sådan anledning. Införsel däri medges emellertid endast för

uttagande av underhållsbidrag och kommunal bidragsfordran (20 § 8, 21 a §

och 22 § InfL).

Utmätning. I fråga om utmätning i

avlöning

finns den grundläggande

bestämmelsen i 67 § UL. Denna definierar lönebegreppet i överensstämmelse

med motsvarande definition i InfL. Bestämmelsen avser utmätning i »gälde-

närens innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning». I 67 §

UL finns vidare i anknytning till föreskrifter om utmätningsfrihet för vissa

pensioner

och

livräntor

preciseringar av pensions- och livräntebegreppen

(se härom under 5.2.).

2.3.2. Lagberedningen

Införsel. Beredningen framhåller att det i den rättsvetenskapliga littera­

turen och även i lagförarbeten ofta har framhållits, att svensk rätt saknar

ett enhetligt arbetstagarbegrepp. Särskilt har man fäst sig vid en motsätt­

ning mellan ett civilrättsligt arbetstagarbegrepp, utformat av de allmänna

domstolarna och arbetsdomstolen vid tillämpningen av bl. a. 17 kap. 4 § HB,

semesterlagen och arbetsfredslagstiftningen, samt ett socialrättsligt arbets­

tagarbegrepp, som har vuxit fram speciellt vid försäkringsrådets tillämp­

ning av 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. För det civil­

rättsliga arbetstagarbegreppet har ansetts utmärkande, att det anknyter

till det mellan parterna slutna avtalet och förutsätter en helhetsbedömning

av olika faktorer i det konkreta rättsförhållandet. Det socialrättsliga arbets­

tagarbegreppet åter har kännetecknats av att mindre vikt fästs vid tolk­

ning av själva avtalet. I stället har särskild hänsyn tagits till parternas socia­

la och ekonomiska förhållanden. Motsättningen mellan det civil- och

det socialrättsliga arbetstagarbegreppet kom till tydligt uttryck i samband

med att arbetsfredslagstiftningen år 1945 utvidgades till att omfatta även

de s. k. beroende uppdragstagarna.

Olycksfallsförsäkringslagen upphävdes år 1954 och ersattes av lagen om

yrkesskadeförsäkring. Det har hävdats, att det socialrättsliga arbetstagar­

begreppet därmed skulle ha förlorat all praktisk betydelse. Man har emeller­

tid dessutom ansett sig kunna konstatera en utveckling av det civilrättsliga

arbetstagarbegreppet i vidgande riktning. I propositionen med förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

51

lag om allmän försäkring m. in. framhöll föredragande departementschefen, att utvecklingen i praxis har fortskridit så långt, att det med visst fog kunde göras gällande att de grupper av beroende uppdragstagare som avsågs med 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen föll under arbetstagarbegrep- pet (prop. 1962:90 s. 324). Även i förarbetena till gällande semesterlag liksom i den rättsvetenskapliga litteraturen har denna utveckling upp­ märksammats. Det har hävdats, att ett i sina grunddrag enhetligt arbets- tagarbegrepp har vuxit fram för civil- och socialrättens del.

Utmärkande för högsta domstolens och, efter 1945 års ändringar i arbets­ fredslagstiftningen, också arbetsdomstolens praxis har varit en strävan att nå en totalbedömning av olika föreliggande faktorer. Metoden att dra grän­ sen mellan arbetstagare och självständiga företagare efter en prövning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet passar emellertid mindre väl inom socialförsäkringen med hänsyn till det stora antal ärenden som där förekommer och de former i vilka avgörandena måste träffas. Praktiska skäl har därför framtvingat en i viss utsträckning schablonartad bedöm- ningsmetod inom detta område.

Beredningen tillfogar, att speciella förhållanden råder i fråga om tillämp­ ningen av 39 § UppbF. I den paragrafen stipuleras skyldighet för arbets­ givare att verkställa skatteavdrag på arbetstagares lön. I anslutning till vissa motivuttalanden har praxis på området kommit att slå in på delvis egna vägar beträffande innebörden av arbetstagarbegreppet. Stor vikt har tillmätts frågan vilken skatterättslig natur som utbetalade belopp ansetts ha.

Beträffande pensioner och livräntor framhåller beredningen att det i förarbetena till InfL särskilt har angivits vissa typer som, trots att de inte får utmätas, ändå skulle få utnyttjas för införsel (bet. s. 91). Intet bär dock ansetts tyda på att bara de i förarbetena uttryckligen angivna eller därmed jämförbara pensionerna eller livräntorna åsyftats. I rättspraxis har man också ansett, att en gäldenärs på testamente grundade rätt att under sin livstid uppbära avkastningen av ett i bank nedsatt kapital eller av en fastighet är att betrakta som en livränta, vari införsel kan meddelas. Tolk­ ningen av uttrycken pension och livränta torde i övrigt inte ha vållat några större problem. I stor utsträckning har man kunnat falla tillbaka på gängse språkbruk. Vad först angår livränta förstås sålunda allmänt därmed en förmån som utfaller periodiskt och för sitt bestånd är beroende av någon persons liv. Den behöver inte av den anledningen var livsvarig. Med pension torde i regel förstås en periodisk förmån, vilken utgår som vederlag för egen eller annans arbetsanställning. Språkbruket är dock inte fullt konse­ kvent. Såväl i lagtext som i andra sammanhang betecknas ibland en förmån som pension trots att den inte härrör från anställning. I fråga om varaktig­ heten uppfyller de förmåner vilka betecknas som pensioner i regel de för livräntor normalt uppställda kraven. Pension är sålunda oftast livsvarig. Den behöver dock inte vara det. Beredningen konstaterar sammanfattnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

52

vis, att pension närmast framstår som en specialform av livränta, om man

bortser från vissa privata utfästelser angående periodiska utbetalningar

och från det specifikt skatterättsliga pensionsbegreppet.

Beredningen framhåller, att införselinstitutet principiellt bör utformas så

att införsel kan äga rum i varje form av inkomst där exekution i sådan ord­

ning är praktiskt genomförbar. I åtskilliga fall är det emellertid svårt att

använda sig av införsel, t. ex. när det gäller en rörelseidkares fordringar

hos kunder och klienter. Kundfordringar ingår i de tillgångar som genom

utmätning eller konkurs kan angripas av borgenärerna. Införsel för vissa

privilegierade fordringar skulle medföra avsteg därifrån. Därtill kommer

att kundfordringarna bara till en mindre del utgör vederlag för gäldenärens

egen arbetsinsats. Även en del andra inkomster är till sin typ sådana att

införsel framstår som en konstlad form för exekutivt ingripande. Bered­

ningen har därför utgått från att tillämpningsområdet för införsel måste

begränsas och bestämmas genom en uppräkning av de fall då förhållandena

är sådana att institutet med fördel kan användas.

I första rummet nämns i beredningsförslaget arbetstagares

avlöning,

vare

sig den utgår i form av tidlön, ackordsersättning, provision eller annan gott-

görelse. Förslaget ånger inte vad som skall förstås med arbetstagare. Be­

redningen räknar med att man, i fortsättningen liksom hittills, kommer

att tolka uttrycket något olika alltefter syftet med den lagstiftning som till-

lämpas och andra data som anses vägledande. För egen del har beredningen

inte ansett det behövligt att bygga förslaget på någon viss begreppsmässig

bestämning av vad som skall förstås med arbetstagare. För att säkerställa

en tillräckligt vid tillämpning upptar förslaget i stället en bestämmelse,

som med arbetstagare jämställer den vars arbetsförhållanden är jämförliga

med en arbetstagares. Förslaget utgår från att införsel alltid kan äga rum,

när gäldenären enligt vanlig civilrättslig bedömning är att anse som arbets­

tagare, men medger samtidigt, att man inbegriper gränsfall som vid en så­

dan bedömning anses tveksamma.

Beredningen behandlar härefter den närmare innebörden av förslaget för

vissa speciella fall (bet. s. 94 ff). Härvid framhålls bl. a. att med arbets­

tagare ofta kan jämställas den som åtnjuter ersättning under utbildnings­

tid utan att ha anställning hos den som utger ersättningen, t. ex. när det

gäller penningbidrag som utgår till omskolning av arbetslösa. Ibland är

dock ersättningen så låg att något utrymme inte finns för införsel. Möjligen

kan man tveka inför lämpligheten att ta ut skatter och böter ur omskol-

ningsbidrag och liknande som har ett socialt inslag. Det kan därför över­

vägas, att i administrativ ordning föreskriva att införsel för skatter eller

böter inte skall äga rum i sådana bidrag eller att på annat sätt göra lämplig

eftergift.

Beträffande de typer av avlöning som här kommer i fråga framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

beredningen, att övertidsersättning givetvis hör hit, likaså tantiem eller andel i vinst.

I fortsättningen förklarar beredningen att det inte är nödvändigt att ersättningen utgår periodiskt. Införsel skall alltså — liksom f. n. beträf­ fande exempelvis ackordsersättningar — kunna meddelas i engångsersätt­ ningar. Som exempel på sådana ersättningar nämns retroaktiva lönetillägg, premier till värnpliktiga och engångsbelopp som betalas ut till reservbefäl i stället för pension.

Beredningen föreslår att införsel vidare skall kunna meddelas i

vederlag

för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat dylikt.

Utmärkande för de intäkter som här åsyftas är att de framstår som vederlag för utnyttjande av rätten till en immateriell tillgång, ett verk av andligt skapande eller vad därmed kan jämställas. Beredningen tänker i samman­ hanget i första hand på verk som är föremål för upphovsrätt enligt lagen om upphovsrätt till litterära eller konstnärliga verk. Nämnda lag inrymmer också bestämmelser om vissa upphovsrätten närstående rättigheter och även dessa omfattas i princip. Beträffande uttrycket »eller annat dylikt», påpekar beredningen att däri inryms i övrigt sådant som framstår som jäm­ förligt med litterärt eller konstnärligt verk, t. ex. fotografisk bild. Däremot omfattas inte patenterad uppfinning. Utgår vederlaget för en uppfinning i form av royalty kan möjligheten att tillämpa införsel i periodisk förmån användas. Beredningen nämner som exempel på fall där den nu aktuella införselmöjligheten kan få praktisk betydelse ersättningar som tonsättare och författare brukar uppbära från STIM, honorar som författare uppbär från bokförlag och författarpenning enligt kungörelsen angående Sveriges författarfond. En förutsättning för att införsel skall kunna meddelas bör vara att gäldenären på grund av avtal eller eljest har en, låt vara kanske ännu bara villkorlig fordran på vederlag från viss förläggare eller annan. Det kan sålunda inte anses tillräckligt, att gäldenären sannolikt kommer att få en bok utgiven på visst förlag, utan förlagskontrakt måste vara in­ gånget. Införsel kan då meddelas i ersättning som gäldenären har att ford­ ra för den boken, vare sig förutsättningarna för vederlagets utgående — framläggande av manuskript eller försäljning av exemplar — redan har uppfyllts eller inte. Hinder bör inte möta mot att låta beslutet omfatta även ersättning för eventuella framtida upplagor av boken. En viss varsamhet är dock här på sin plats, särskilt om förlagskontraktet inte omfattar mera än en första upplaga. Om en författare är relativt fast knuten till ett förlag, bör det vara möjligt att låta beslutet om införsel omfatta all den ersättning som författaren på grund av redan ingångna eller framdeles tillkommande förlagskontrakt har att uppbära från förlaget.

Föremål för införsel bör enligt beredningen också vara

pension, livränta

eller annan periodisk förmån.

I jämförelse med gällande rätt är det en nyhet

att förslaget inbegriper »annan periodisk förmån». Som exempel på perio­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

53

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

disk förmån nämns det fallet, att andel i ett företags vinst skall utgå till

någon som har sålt företaget till annan. Ett annat exempel är royalty, som

en uppfinnare har betingat sig vid upplåtelse av rätt att utnyttja uppfin­

ningen. Alltför stora krav på förmånens periodicitet bör inte uppställas.

Beredningen har inte ansett det erforderligt att, som nu är fallet i 19 §

InfL, uttryckligen ange att införsel är möjlig även om rätten till den för­

mån varom är fråga inte kan utmätas. Med hänsyn till införselinstitutets

syfte och utformning kan de skäl som uppbär ett utmätningsförbud inte

göra sig gällande med tillnärmelsevis samma styrka när fråga är om in­

försel. Enligt beredningens mening bör det även utan uttryckligt stadgande

vara klart, att införsel inte hindras av ett lagstadgat förbud mot utmätning

av rättigheten eller av ett i enskild handling upptaget förbud mot överlå­

telse därav.

Beredningen anser att man bör behålla möjligheten att genom införsel

ta ut underhållsbidrag och kommunal bidragsfordran i

sjukpenning

och

annan dagersättning

som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller

av annan sådan anledning.

Utmätning. Beredningen föreslår, att utmätning enligt den reformerade

ordningen skall få äga rum i arbetstagares

avlöning.

Härmed jämställs

annan ersättning för personlig arbetsinsats av gäldenären, om hans arbets­

förhållanden är jämförliga med en arbetstagares. Beträffande vad som skall

förstås med avlöning eller liknande hänvisar beredningen till framställning­

en i införselsammanhanget.

Beredningen har vidare ansett att utfallande belopp av

pension

eller

liv­

ränta

bör kunna tas i mät under de förutsättningar och i den utsträckning

som enligt förslaget gäller om utmätning av avlöning. Något motsvarande

har beredningen inte föreslagit i fråga om de intäkter i övrigt som kan bli

föremål för införsel, dvs. periodisk förmån av annan art än pension eller

livränta, vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk

eller annat sådant samt sjukpenning och vissa därmed jämställda dag­

ersättningar (bet. s. 276 f).

2.3.3. Yttrandena

Beredningens förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran av remissinstanserna. Målsättningen att införsel bör få äga ruin när

sådan exekution i inkomsten är praktiskt genomförbar anses principiellt

riktig.

TCO

framhåller exempelvis, att detta visserligen innebär att man går

utöver gränsen för den personkrets som inryms i arbetstagarbegreppet. TCO

har emellertid inte något att erinra häremot med hänsyn till att de ford­

ringsanspråk för vilka införselinstitutet har förbehållits tillgodoser viktiga

intressen.

Göta hovrätt

förklarar, att man möjligen kan ifrågasätta om det behövs

55

en särskild bestämmelse om att med arbetstagares avlöning skall jämstäl­ las viss annan ersättning. Eftersom begreppet arbetstagare inte är precise­ rat innebär nämligen en sådan bestämmelse inte någon vidare upplysning. Hovrätten medger emellertid, att intresset av en vidsträckt tillämpning av införselinstitutet kanske får anses utgöra tillräckligt skäl för bestämmelsen.

Hovrätten för Västra Sverige

däremot finner det fullt motiverat att inte låta

arbetstagarbegreppet bli exklusivt avgörande för det område där införsel är möjlig. Hovrätten diskuterar emellertid om den extensivare gränsen har dragits på lämpligaste sätt. Enligt hovrätten finns det i förevarande sam­ manhang knappast anledning att med avlöning jämställa bara ersättning för personlig arbetsinsats och därvid särskilt betona betydelsen av gälde- närens arbetsförhållanden. Hovrätten yttrar vidare.

Visserligen har införsel traditionellt blott använts beträffande lön och en del liknande ersättningsformer men skälet för denna inskränkning lär framför allt vara att behovet av en annan typ av exekution än utmätning här framträtt i särskilt hög grad (jfr bet. s. 51 ff, NJA II 1917 s. 522 ff). Enligt hovrättens mening har det effektiva och förhållandevis enkla inför­ selinstitutet så påtagliga fördelar, att man icke bör draga sig för att i gräns­ fall tillåta denna exekutionsform också när utmätning är möjlig (jfr bet. s. 73 f, 78, 103), om införsel framstår som lämplig av rättstekniska skäl eller eljest.

Hovrätten tar vidare upp frågan om införsel i styrelsearvoden och liknan­ de ersättning. Beredningen har ansett exekutionsramen inte kunna använ­ das i detta fall (bet. s. 95). Att vederbörande inte deltar regelbundet i det löpande arbetet lär dock enligt hovrätten inte kunna motivera en sådan inskränkning i exekutionsmöjligheten. I sammanhanget kan nämnas att

socialstyrelsen

anser att, om införsel skall kunna meddelas i arvoden för

statliga och kommunala förtroendeuppdrag (jfr bet. s. 95 f), detta i väl så hög grad bör gälla »typiska styrelsearvoden».

I vissa remissyttranden görs uttalanden beträffande en del speciella till- lämpningsproblem.

Länsstyrelserna i Västerbottens

och

Norrbottens län

vill

att införsel skall kunna meddelas i periodiska utbetalningar från yrkessam- manslutningar, som för medlemmarnas räkning förmedlar uppdrag och inkasserar likvid därför, t. ex. de fraktavgifter som lastbilsåkare uppbär efter avräkning för varje månad.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

anser, att införsel i omskolningsbidrag skall få äga rum för familjerättsliga underhållsbidrag.

Socialstyrelsen

avvisar tanken på införsel i omskolnings­

bidrag. Styrelsen framhåller, att hela rehabiliteringstanken — arbetsträ- ning, omskolning etc. -— utgör en satsning där de som handhar rehabilite­ ringen bör få avgöra vad vederbörande tål av ekonomiska och andra bördor. Inte heller

arbetsmarknadsstyrelsen

biträder beredningens uppfattning be­

träffande införsel i omskolningsbidrag. Styrelsen framhåller behovet av så klart bestämda exekutionsregler som möjligt när det gäller införsel och ut­ mätning i statliga bidrag på det sociala området. Vidare sägs följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

56

Vid sina överväganden i dessa hänseenden har beredningen särskilt fram­

hållit betydelsen av att underhållsbidrag kan uttas. Otvivelaktigt bör sär­

skild hänsyn tas härtill. Beträffande statliga bidrag till omskolning av ar­

betslösa vill styrelsen dock framhålla, att dessa utbildningsbidrag är sam­

mansatta så att särskilt familjetillägg för make och barn (även ensamståen­

de med barn) utgår. I princip utbetalas samtliga bidrag till den utbildade

själv. Därest särskilda skäl föreligger, må viss del av bidraget utbetalas till

make eller annan av bidragstagaren godtagen person. De olägenheter för

underhållsberättigade som kan tänkas uppstå med nu gällande regler be­

träffande införsel och utbetalning av utbildningsbidrag torde kunna före­

byggas genom administrativa föreskrifter av Kungl. Maj :t eller av styrelsen

med stöd av 13 § kungl. kungörelsen om utbildningsbidrag åt arbetslösa

m. fl. (SFS 1963: 427, ändr. 1964: 492).

Arbetsmarknadsstyrelsens betänkligheter beträffande omskolningsbidrag

avser inte bara införsel utan också utmätning i lön. Det är enligt styrelsen

angeläget att statliga bidrag med sådant socialt syfte som omskolning eller

hjälp till flyttning av arbetslösa inte skall kunna angripas genom utmätning

för olika slags fordringar. Bidragen är inte beräknade med någon hänsyn

till sådana eventuella reduktioner av utgående belopp. Styrelsen hänvisar

till förslaget i 66 § 2 mom. UL jämte motiv och föreslår att samma princip

som där fått komma till uttryck beträffande sociala bidrag från stat och

kommun också får göra sig gällande vid införsel och utmätning i lön.

Hov­

rätten för Nedre Norrland

kritiserar beredningens uttalande (bet. s. 97),

att medel som har betalats in till särskild semesterkassa regelmässigt inte

bör komma i fråga för införsel. Omtanken om gäldenären anses här ha

drivits väl långt. Särskilt vid införsel för underhållsbidrag lär enligt hov­

rätten inte kunna undvikas att också medel avsedda för semester tas i an­

språk. Liknande uppfattning uttalas av

exekutionsväsendets organisations-

nämnd.

Från en del håll har yppats betänkligheter beträffande förslaget att inför­

sel skall kunna ske i vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller

konstnärligt verk eller annat dylikt. Några instanser,

exekutionsväsendets

organisationsnämnd

och

Sveriges författareförening

vänder sig speciellt mot

beredningens motivuttalande att, om en författare är relativt fast knuten

till ett förlag, det bör vara möjligt att låta beslut om införsel omfatta all den

ersättning som författaren på grund av redan ingångna eller framdeles till­

kommande förlagskontrakt har att uppbära från förlaget. De ifrågasätter

lämpligheten av att bevilja införsel i en rätt som ännu inte har uppkommit.

Ett sådant förfarande sägs kunna verka hämmande på gäldenärens pro­

duktion samt strida mot hittills tillämpade grundsatser. Enligt nämndens

mening bör det kravet alltid uppställas, att gäldenären på grund av träffat

avtal åtminstone har en villkorad rätt till vederlag. Författareföreningen

föreslår för sin del ett tillägg i lagtexten av innehåll, att införsel i vederlag

för utnyttjande av litterärt eller konstnärligt verk inte får medges förrän

verket föreligger och hembjudits den hos vilken införseln skall ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

57

I ett par yttranden avstyrks det nämnda förslaget.

JK

åberopar, att de

aktuella vederlagen är åtkomliga för utmätning i så vid utsträckning, att det i fråga om förhållandet mellan borgenär och gäldenär knappast kan anses innebära någon större fördel för borgenären att också erhålla tillgång till införsel. Däremot är det för förhållandet mellan borgenärerna inbördes av avgörande betydelse om deras fordringsanspråk är införselberättigade eller inte. Av de införselbara fordringsanspråken är det bara de familj e- rättsliga underhållsbidragen som i sammanhanget är förtjänta av upp­ märksamhet. För deras vidkommande tänker sig JK ett stadgande av inne­ håll att vid konkurrens utmätning för underhållsbidrag avseende viss be­ gränsad tid alltid skulle äga företräde framför andra utmätningsanspråk.

Svenska bokförläggareföreningen

förklarar att skillnaden mellan avlöning

och författarroyalty är betydande. Enligt föreningen är det beträffande för- fattarhonorar tillräckligt med stadgandet att med arbetstagares avlöning skall jämställas annan ersättning för personlig arbetsinsats. Genom ett sådant stadgande sägs det vara möjligt att med införsel komma åt författar- ersättningar som är regelmässigt utfallande och även i övrigt beskaffade så att de lämpar sig för denna exekutionsform.

Försäkringsinspektionen

och

Svenska Försäkringsbolags riksförbund

har

inte något att erinra mot att införsel skall få beviljas också i andra perio­ diska förmåner än pensioner och livräntor. Riksförbundet framhåller emel­ lertid beträffande samtliga typer av förmåner att, om de inte kan tas i mät, de inte heller bör kunna utnyttjas för införsel annat än för familjerättsliga underhållsbidrag.

Riksförsäkringsverket

finner det tveksamt om förslaget

innebär att införsel skall kunna ske i engångs- eller kapitalbelopp som betalas ut i stället för livränta eller pension eller del därav. Sådana utbetal­ ningar förekommer enligt verket i inte ringa utsträckning inom yrkesskade­ försäkringen och angränsande lagstiftning.

Beträffande föreskriften om införsel i sjukpenning och annan dagersätt­ ning uttalar

kronofogdemyndigheten i Luleå distrikt

att genom beslut av

högsta domstolen avgjorts (beslut nr 339 den 27/3 1965), att införsel inte kan meddelas i daghjälp som utgår från erkänd arbetslöshetskassa. Kronofogde­ myndigheten föreslår emellertid att införselobjekten vidgas till att omfatta denna typ av dagersättning, önskemål av liknande slag uttalas av bl. a.

länsstyrelsen i Malmöhus län

och

flera barnavårdsnämnder.

I samman­

hanget anmärks, att förmåner från arbetslöshetskassor på samma sätt som förmåner från sjukförsäkring är skattefria.

2.4. Andra frågor beträffande införselinstitutet

2A.1. Lagberedningen

Forum. Som har anmärkts under 2.1.1. handläggs införselmål av utmät­ ningsman i den ort där lönen utbetalas. Beredningen framhåller, att det vid flera tillfällen har kritiserats, att införseln skall handhas av utmätnings­

58

mannen på utbetalningsorten och att framställningar har gjorts, att behö­

righeten i stället ges till utmätningsmannen i gäldenärens hemort. Även den

nuvarande ordningen har dock haft sina förespråkare.

Beredningen påpekar, att några uttryckliga regler om utmätningsmans

lokala kompetens tidigare inte fanns ens i UL. Efter lagändring år 1963

föreskrivs emellertid — med avvikelse från vad som förut har ansetts gälla

•— som huvudregel i 56 § UL, att utmätning söks där gäldenären har sitt

hemvist, dvs. där han är bosatt.

Enligt beredningens mening har de skäl som låg till grund för de nya

forumreglerna i UL sin giltighet också när det gäller införsel. Det anses

sålunda praktiskt förmånligt för en underhållsberättigad att han kan be­

gära införsel hos utmätningsmannen där den underhållsskyldige bor, i

synnerhet om han inte vet hos vem denne för tillfället har arbete. Ett annat

skäl för att utmätningsmannen i hemvistorten skall vara behörig är att rest-

längd över skatter och saköreslängd över böter normalt kommer till honom.

Han bör då kunna till prövning ta upp frågan om införsel. Självfallet är det

vidare ett starkt önskemål att samma huvudregel får gälla för utmätnings­

mannens behörighet när fråga är om införsel som när det gäller utmätning.

Ansökan bör rutinmässigt kunna göras hos samma utmätningsman.

För gäldenären torde det regelmässigt vara till fördel att införselmålet

handläggs av utmätningsmannen där han bor. De nya bestämmelserna an­

gående utmätningsmans behörighet i fråga om utmätning åsyftar sålunda

bl. a. att främja utredningen om gäldenärens beneficium. Beredningen på­

pekar, att samma synpunkt gör sig gällande beträffande införsel. För ut­

mätningsmannen torde det knappast vara förenat med någon olägenhet,

om han får vända sig till arbetsgivare eller annan som har kontor eller ex­

pedition på annan plats. Beredningen medger dock att det med nuvarande

ordning är en fördel, att utmätningsmannen kan lättare övervaka och

snabbare ingripa mot sådana arbetsgivare som inte är helt pålitliga.

För arbetsgivaren är det naturligen bekvämast, om han inte behöver ha

att göra med någon annan än utmätningsmannen på den ort där utbetal­

ning av lönen äger rum. Motsvarande gäller pensionsinrättning som skall

betala ut pensioner till ett stort antal pensionstagare. Beredningen fram­

håller emellertid, att med de mekaniska hjälpmedel för bokföring och

löneutbetalning som numera används vid större företag det i allmänhet inte

bör möta nämnvärd svårighet att redovisa införselmedel till mer än en

utmätningsman. Skulle det undantagsvis vara betungande kan man ordna

det så, att utmätningsmannen i gäldenärens hemort får påkalla biträde av

utmätningsmannen där utbetalningen sker i och för redovisningen från

arbetsgivaren eller pensionsinrättningen.

I fortsättningen förklarar beredningen att i fråga om utmätning nu­

mera gäller, att inte bara utmätningsmannen där gäldenären bor utan

även utmätningsmannen där utmätningsbar egendom finns skall vara be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

59

hörig att handlägga sådant mål. Beträffande införsel möter vissa betänk­ ligheter mot en sådan alternativ kompetens. Införsel har, i motsats till utmätning, normalt inte karaktär av engångsingripande utan fortgår under en viss tid. För uttagande av underhållsbidrag pågår införsel ofta t. o. m. åt­ skilliga år i följd. Under tiden kan det bli aktuellt att verkställa införsel även för annan fordran. Det är önskvärt, att olika mål om införsel mot samma gäldenär så långt möjligt ankommer på en och samma utmätnings­ man, vilket talar emot alternativa fora.

Enligt beredningen talar sålunda starka skäl för att införsel bör hand­ läggas av utmätningsmannen i gäldenärens hemort med rätt för denne att, när betalning skall ske från ort utom hans distrikt, erhålla biträde av utmätningsmannen i den orten. Beredningen har utformat sitt förslag i överensstämmelse härmed.

Beträffande specialregeln om rätt att erhålla biträde innebär förslaget, att utmätningsmannen i utbetalningsorten kan få hjälpa till också i andra hänseenden än i fråga om redovisning från arbetsgivare m. fl. Beredningen framhåller att i samtliga fall, när utmätningsmannen i hemorten har på­ kallat biträde, det är han själv som behåller ansvaret för införseln. Utmät­ ningsmannen i utbetalningsorten har bara att fungera som mellanhand. Närmare bestämmelser angående samarbetet mellan utmätningsmännen bör meddelas i administrativ ordning. I samma ordning kan ges bestäm­ melser att, om gäldenären flyttar sedan införseln har beviljats, införsel­ målet skall flyttas över till utmätningsmannen på den nya orten.

Beredningen framhåller, att införsel kan komma i fråga även mot gälde­ när som inte är bosatt här i riket men ändå härifrån uppbär lön, pension eller annan inkomst i vilken införsel får ske. Det föreslås att fråga om införsel i sådant fall skall tas upp av utmätningsmannen där arbets­ givaren eller, i fråga om införsel i annan förmån än avlöning, den som skall utge förmånen finns. Oftast är utbetalaren juridisk person, och införseln skall då handläggas av utmätningsmannen där den juridiska personen har sitt forum, dvs. styrelsen har sitt säte.

Förbehållsbelopp och införselbelopp. I överensstämmelse med gällande rätt skall utmätningsmannen enligt beredningsförslaget i beslut om införsel bestämma dels hur mycket som skall innehållas på lönen (

införselbelopp

)

och dels ett belopp som skall vara gäldenären förbehållet

(förbehållsbe­

lopp).

Beträffande reglerna för bestämningen av införsel- och förbehållsbe-

loppen har beredningen emellertid föreslagit vissa nyheter.

F. n. gäller beträffande

förbehållsbeloppet

att det skall motsvara vad

gäldenären kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn som inte åtnjuter underhållsbidrag av honom. Beloppet får bestämmas olika för särskilda lönetillfällen inom viss tidsperiod, om det behövs av hänsyn till gäldenärens hyresbetalning eller andra särskilda omständigheter (7 § första stycket InfL).

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Beredningen föreslår, att förbehållsbeloppet skall bestämmas med hän­

syn till gäldenärens eget underhåll och familjens behov, samt till fullgö­

rande av betalningsskyldighet till annan, vilken vid införsel njuter lika rätt

som sökanden eller bättre rätt än denne. Eftersom gällande lags bestäm­

melser inte har tolkats strikt efter ordalydelsen, är skillnaden i förhållande

till nuvarande praxis inte så stor som i förstone kan synas.

Till gäldenärens familj bör räknas hustru och egna eller gemensamma

barn (eller adoptivbarn), även om familjen till följd av hemskillnad eller

söndring eller av annan orsak lever splittrad. Till gäldenärens familj hör

även barn till hustrun, om vilka hon har vårdnaden (jfr 7 kap. 4 och 5 §§

FB). Om man och kvinna varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande

förhållanden, bör de också kunna anses som en familj, oavsett om de har

barn tillsammans eller inte. Även fosterbarn bör räknas som familjemed­

lem, om förhållandet är varaktigt. Till familjen kan däremot inte räknas

fader, moder eller annan anförvant till gäldenären, även om han eller hon

sammanbor med denne. I regel har också vederbörande egen inkomst i

form av pension eller eljest, och samboendet medför därför numera i all­

mänhet inte någon ökad ekonomisk belastning för gäldenären.

Förslaget att medel får förbehållas gäldenären till fullgörande av betal­

ningsskyldighet till annan, vilken vid införsel njuter lika rätt som sökan­

den eller bättre rätt än denne, anknyter till nuvarande praxis (bet. s. 137).

Avsikten med förslaget är att om införsel exempelvis skall ske för uttagan­

de av skatt och det upplyses, att gäldenären frivilligt betalar fastställt

underhållsbidrag till frånskild make, den underhållsberättigade skall för­

sättas i samma läge som om bidraget uttogs genom införsel.

Beredningen framhåller att det belopp som skall förbehållas gäldenären

och hans familj bör bestämmas på ett tidsenligt sätt men att det naturligt­

vis inte kan sättas så högt. Det går inte att helt följa en schablon utan viss

hänsyn måste tas till omständigheterna i varje särskilt fall, till ofrånkom­

liga fasta utgifter som hyra osv. Gäldenärens kostnader i och för arbetet

måste beaktas. Bland andra omständigheter som kan inverka nämner

beredningen sjuklighet eller invaliditet inom familjen. Hur länge införseln

kan väntas pågå är också av betydelse. I viss utsträckning måste också

ändamålet med införseln beaktas. När det t. ex. gäller uttagande av under­

håll som inte förskotteras av det allmänna bör gäldenärens och hans familjs

behov vägas mot den underhållsberättigades anspråk att inte bli försatt

i ett obilligt och kanske sämre läge än gäldenären.

Enligt beredningen ligger det i sakens natur att medel i regel reserveras

fram till nästa avlöningsdag. Gäldenären kan emellertid ha fasta utgifter

med längre tidsmellanrum. Erforderliga medel måste reserveras också för

sådana ändamål. Hinder möter inte att utmätningsmannen bestämmer att

ett högre belopp skall reserveras vid vissa avlöningstillfällen, t. ex. närmast

före varje hyresbetalning.

61

Till ledning för utmätningsmannens bestämmande av

införselbeloppets

storlek föreslår beredningen en ny regel. Denna utsäger att vid införselbe­ loppets bestämmande skälig hänsyn skall tas till arbetets mer eller mindre krävande art och de omständigheter under vilka det utförs. Beredningen framhåller till stöd för förslaget följande.

Bestämningen av införselbeloppets storlek beror inte bara på hur stort belopp som skall drivas in utan också på andra omständigheter såsom ford­ ringens art, risken för preskription och gäldenärens arbetsförhållanden. Vid införsel för underhållsbidrag bör utmätningsmannen sträva efter att driva in åtminstone så mycket som svarar mot det löpande bidraget. Reste­ rar även underhållsbidrag för förfluten tid, måste införselbeloppet bestäm­ mas högre, om restantierna skall kunna nedbringas.

En allt för snabb takt vid indrivningen av restantierna kan vara hård mot gäldenären och förfela sitt syfte genom att betaga honom arbetsviljan. Men även om faran för att gäldenären skall tappa arbetslusten till följd av införseln inte bedöms vara akut, kan det ibland vara skäligt att han inte utsätts för hårdare press.

Åtgärder mot vissa illojala förfaranden. Beredningen påpekar, att gälde- närer emellanåt genom skentransaktioner eller liknande söker dra undan sina inkomster från exekution. En sådan metod är att gäldenären arbetar i rörelse, som hans make eller annan närstående driver eller hos ett familje- bolag, utan att han får någon lön eller mot så låg ersättning att införsel däri inte kan äga rum. Förfarandet torde hittills ha varit relativt sällsynt men behov av ingripande har yppats, åtminstone när gäldenären söker un­ dandra sig att erlägga underhållsbidrag eller därmed jämställt bidrag till kommun. Någon annan möjlighet torde härvid inte stå till buds än att ålägga den som har den underhållsskyldige i sin tjänst att till utmätnings­ mannen betala vissa periodiska belopp som kan bli föremål för exekution. Det är tydligt att en sådan befogenhet för utmätningsmannen måste hand­ has med varsamhet och inte får begagnas i andra fall än när saken är uppenbar.

Beredningen föreslår en bestämmelse med det angivna syftet (14 § i be- redningsförslaget). Bestämmelsen antas främst kunna bli av betydelse, när uppsåtet med transaktionen är att möjliggöra för bidragsskyldig att undan­ dra sig förpliktelsen mot den underhållsberättigade eller kommunen. Dess tillämplighet har emellertid inte inskränkts till sådana situationer. Bered­ ningen har inte ansett det önskvärt, att man skall behöva stämpla förhållan­ det som direkt illojalt. Härigenom skulle skapas bevissvårigheter beträffan­ de vederbörandes uppsåt. Det torde inte vara alldeles ovanligt att anhöriga arbetar mot uppenbart för låg ersättning utan att detta arrangerats med tanke på att undgå underhållsplikt. Det synes därför lämpligast, att det exe­ kutiva ingripandet får äga rum på objektiv grund.

I förslaget förutsätts, att gäldenären arbetar i annans förvärvsverksam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

het och att det alltså inte räcker att han går till handa med rent personliga

tjänster. Vidare fordras att gäldenärens arbetsinsats är av den natur och om­

fattning att lön normalt skulle utgå. Om gäldenären uppbär viss ersättning

blir bestämmelsen tillämplig bara om ersättningen är uppenbart för låg.

Att ersättningen understiger marknadsmässig lön är inte i och för sig till­

räcklig anledning till ingripande. När ett ingripande är behövligt, har ut­

mätningsmannen att bestämma hur mycket arbetsgivaren skall vara skyldig

att betala per månad eller annan lämplig tidsperiod.

Jämkning av underhållsbidrag. Beredningen framhåller, att vissa regler

som föreslås om fördelning mellan flera sökande av innehållet belopp vid

införsel (8 § i beredningsförslaget) kan leda till olämpliga resultat. Detta

gäller fall av underhållsskyldighet när bidraget är bestämt till för högt be­

lopp. Risk härför kan särskilt föreligga när bidrag utges av make till andra

maken men makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan anledning än

söndring eller hem- eller äktenskapsskillnad. Vid prövning av fråga om un­

derhållsskyldighet enligt 5 kap. 5 § GB, som därvid är tillämplig, är rätten

hunden av parternas sätt att utföra sin talan och har även i övrigt ringa

möjlighet att beakta den inverkan bidragsskyldigheten kan få på utom­

stående borgenärers intressen. Bidragsskyldigheten kan också fastställas

genom avtal. Beredningen påpekar att syftet med bestämmelsen i 5 kap.

ä § GB och den häremot korresponderande införselmöjligheten emellertid

bara är att bereda familjen det underhåll som med hänsyn till makarnas

villkor kan anses tillbörligt. Den omständigheten att bidragsskyldighet har

blivit fastställd genom dom eller avtal bör inte medföra att familjen, om

införsel begärs, skall komma i bättre läge gentemot utomståendes konkur­

rerande anspråk än om något underhållsbidrag inte har blivit fastställt.

Enligt beredningen kan det även i andra fall inträffa att underhållsbidrag

är för höga.

Gällande lag har inte någon tillfredsställande lösning på det här aktuella

problemet (jfr 16 § InfL). Beredningen föreslår emellertid att ett för högt

underhållsbidrag som vid införsel konkurrerar med andra fordringsanspråk

skall kunna jämkas (9 § i beredningsförslaget). Beredningen avser härmed

inte att göra ändring i vad som genom dom eller avtal har blivit bestämt

utan bara att utmätningsmannen i samband med införsel skall vid tillämp­

ning av fördelningsreglerna kunna bortse från den del av bidraget som över­

skjuter skäligt belopp. Betalningsskyldigheten kvarstår alltså med oföränd­

rat belopp. Av syftet med bestämmelsen följer, att det inte bara är bidrag

för framtiden som kan jämkas utan att reduktion kan göras även när

det gäller fordran på underhåll för förfluten tid.

I fråga om förutsättningarna för att jämkning skall få ske görs i för­

slaget skillnad mellan underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 § GB och annat

underhållsbidrag. I det förra fallet skall jämkning kunna äga rum så snart

bidraget överstiger vad som skäligen bör tillkomma familjen. Prövningen

63

härav bör ske efter samma grunder som vid bestämmande av det belopp som skall förbehållas gäldenären vid införsel. Beträffande underhållsbidrag i andra fall har förutsättningarna för jämkning bestämts snävare. Bara om underhållsbidraget är otillbörligt högt skall jämkning få ske.

Vidare uttalar beredningen att svårigheter, liknande de nu berörda, kan uppkomma vid tillämpning av andra regler om prioritet för underhålls- fordran som tas ut genom införsel. Införsel för underhållsbidrag äger så­ lunda enligt förslaget företräde framför både skatteavdrag och löneutmät- ning. Med anledning härav har beredningen föreskrivit, att reglerna om jämkning av underhållsbidrag vid införsel skall äga motsvarande tillämp­ ning om skatteavdrag eller utmätning inte kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag.

Övrigt. Beredningen har i övrigt utformat införselinstitutet så, att det överensstämmer med utformningen i gällande lag. Vissa mindre avvikelser förekommer emellertid. Beträffande dessa kan hänvisas till framställningen under 5.1.

2.i.2. Yttrandena

Forum. De föreslagna forumreglerna har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser. En del instanser har emellertid avstyrkt förslaget. En liten grupp instanser är tveksamma och avstår från att ta ståndpunkt.

Många av de tillstyrkande remissorganen understryker det fördelaktiga i att gäldenärens försörjningsbörda och andra omständigheter, som är av betydelse för bestämmandet av förbehållsbeloppet, genom förslaget kan beaktas bättre än f. n. Hit hör t. ex.

socialstyrelsen} länsstyrelserna i

Stockholms

och

Jämtlands län

samt

åtskilliga kronofogdemyndigheter.

I

flera remissvar framhålls vidare sambandet med forumbestämmelserna vid utmätning och med moderniseringen av reglerna om löneutmätning. Man biträder i allmänhet beredningens uppfattning att de alternativa fo­ rumreglerna vid utmätning inte bör göras tillämpliga på införselinstitutet.

Från en del håll påtalas särskilt att samma utmätningsman bör hand- lägga de olika formerna av exekution i lön.

Flera kronofogdemyndigheter

— t. ex. de i Kristianstads och Borås distrikt — påpekar att förslaget för med sig en avlastning av införselärendena från de största städerna. I och för sig har man inte något att invända mot en proportionellt sett jämnare för­ delning av ärendena.

Riksrevisionsverket

har inte något att erinra mot förslaget att utmät­

ningsmannen i gäldenärens hemort skall vara behörig att handha införsel. Inte heller finns det enligt verket allmänt sett något att invända mot be­ stämmelsen att biträde kan påkallas av utmätningsmannen i utbetalnings­ orten. Verket ställer sig emellertid avvisande till sistnämnda bestämmelse i vad den avser möjlighet för arbetsgivare och förmånsutbetalare att via

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

64

utmätningsmannen i utbetalningsorten som mellanhand ombesörja redo­

visningen. Förfaringssättet anses från bokförings- och revisionstekniska

synpunkter mindre lämpligt. Verket ifrågasätter om redovisning genom

mellanhand är av behovet påkallad. Liknande uppfattning uttalas av bl. a.

länsstyrelsen i Kopparbergs lån

och

kronofogdemyndigheterna i Motala

och

Hudiksvalls distrikt.

Enligt

kronofogdemyndigheten i Huddinge distrikt

torde det med den ut-

betalningsteknik som dagens arbetsgivare förfogar över i praktiken vara

ovidkommande om redovisningen skall ske till en eller flera utmätnings-

män.

Svenska arbetsgivareföreningen

däremot understryker vikten av att en

arbetsgivare, som begär att få redovisa till utmätningsmannen på utbetal­

ningsorten och som kan ange sakligt skäl för denna begäran, också tillåts

att få göra detta.

Till de avstyrkande remissorganen hör ÖÄ, som ifrågasätter om inte ut­

mätningsmannen bör befrias från skyldigheten att i varje mål fastställa för-

behållsbelopp. Genomförs en sådan förenkling av förfarandet kan lämplig­

heten av den föreslagna forumregeln starkt betvivlas. Det anses sålunda

irrationellt att sprida ut de nuvarande i Stockholm handlagda införselmå­

len, som utgör inte mindre än en fjärdedel av hela rikets, på skilda distrikt.

ÖÄ säger sig inte ha förbisett att olika forumbestämmelser för utmätning

och införsel kan leda till svårigheter men dessa olägenheter bör inte över­

skattas.

En annan instans som är negativt inställd till förslaget är

exekutionsvä­

sendets organisationsnämnd.

Frågan om vilken utmätningsman som skall

vara behörig är enligt nämnden huvudsakligen av organisatorisk och ad­

ministrativ natur. Nämnden utgår från att arbetsgivare med många an­

ställda, t. ex. rederier och större byggnadsföretag, i betydande utsträckning

kommer att begära att få redovisa till utmätningsmannen i utbetalnings­

orten. Den föreslagna forumändringen synes därför komma att medföra

avsevärda administrativa svårigheter och ett väsentligt merarbete, minskad

kontroll över samt försämrad kontakt med arbetsgivarna. Någon nämnvärd

fördel vare sig för sökanden eller gäldenären torde inte uppkomma.

Läns­

styrelsen i Västernorrlands län

framhåller att näringslivets inriktning går

mot allt större produktionsenheter och att spridda företagsenheter koncen­

treras till ett fåtal orter. Genom datateknikens utveckling torde löneutbetal-

ningssättet koncentreras till än färre platser. På grund härav anser länssty­

relsen det var mera rationellt och effektivt om utmätningsmannen på

utbetalningsorten helt övertar införselärendet från utmätningsmannen i

bosättningsorten sedan denne har verkställt erforderlig utredning rörande

gäldenärens ekonomiska förhållanden. Andra remissinstanser som avstyr­

ker förslaget är t. ex.

länsstyrelsen i Malmöhus län, Föreningen Sveriges

kronofogdar, Sveriges Radio AB

samt

flera kronofogdemyndigheter,

bl. a.

de i Göteborgs och Malmö distrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

65

I gruppen av tveksamma remissinstanser ingår bl. a.

länsstyrelsen i Norr­

bottens län.

Hit hör vidare

kronofogdemyndigheten i Jönköpings distrikt,

som förklarar att införsel och utmätning i lön mot en och samma gäldenär kan komma att handläggas av olika utmätningsmän genom att den sist­ nämnda exekutionsformen enligt 56 § UL får ske vid alternativa fora.

Kro­

nofogdemyndigheten i Eskilstuna distrikt

påtalar de olägenheter som kan

uppkomma därigenom att det ofta inte är känt för en utmätningsman att gäldenären har bytt bostad samtidigt som han behållit sitt arbete.

Förbehållsbelopp och införselbelopp. Föreslagna regler till ledning för bestämmandet av gäldenärens förbehållsbelopp har av

exekutions­

väsendets organisationsnämnd

liksom övriga remissinstanser tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Remissgranskningen har emellertid på en del håll föranlett speciella uttalanden.

Socialpolitiska kommittén

understryker vikten av att storleken av det

belopp som skall förbehållas gäldenären alltid prövas med hänsyn till om­ ständigheterna i det individuella fallet.

Sveriges Radio AB

påpekar att det

inte är ovanligt att en utmätningsman i olika ärenden mot samma gälde­ när fastställer olika förbehållsbelopp. Enligt bolaget bör ett förbehållsbe­ lopp, som en gång har fastställts i ett införselärende mot viss gäldenär, kunna gälla ytterligare införselbeslut mot samma gäldenär inom giltighets­ tiden för det första beslutet.

Hovrätten för Västra Sverige

anmärker på att uttrycket familj har en i

viss mån svävande innebörd och ifrågasätter om inte metoden i InfL att räkna upp de personer till vilka hänsyn skall tas är ägnad att skapa större klarhet för rättstillämpningen.

Socialstyrelsen

åter anser det knappast er­

forderligt att genom så ingående anvisningar binda prövningen av det be­ lopp som skall förbehållas. Styrelsen är av den uppfattningen att när det i lagtexten talas om familjens behov hänsyn bör tas till alla hushållsmed- lemmar med beaktande givetvis av deras resp. ekonomiska ställning.

TCO

utvecklar synpunkter på frågan om åldringar som underhålls av gäldenären skall beaktas vid bestämmandet av det förbehållna beloppet. Enligt TCO bör, så länge åldringsvårdsproblemet ännu inte är löst, hänsyn tas till vad som faktiskt utges i form av underhåll i pengar e. d.

Sveriges författareförening

erinrar om författarhonorarets specifika ka­

raktär och anser att ett uttalande av beredningen, att beneficium knappast kan få beräknas för längre tid än ett par månader (bet s. 142), vara väl kategoriskt för dessa fall.

Den nya regeln till ledning för utmätningsmannens avgörande av i n- förselbeloppets storlek har i allmänhet lämnats utan erinran. Viss kritik har emellertid framförts.

Hovrätten för Nedre Norrland

avstyrker

sålunda föreskriften att vid införselbeloppets bestämmande skall tas skälig hänsyn till arbetets mer eller mindre krävande art m. m. Det kan från rent 3 —

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

66

principiella synpunkter sättas i fråga om en införselsökande bör sättas

i ett sämre läge, när gäldenären har ett pressande yrke än eljest. Personer

som utövar sina yrken under särskilt riskabla eller eljest fysiskt eller psy­

kiskt krävande förhållanden torde i allmänhet vara förhållandevis väl

avlönade. Det synes knappast motiverat att i detta sammanhang sätta dem

i ett gynnsammare läge än andra. Eftersom bestämmelsen ger stort utrym­

me för skälighetsbedömningar, kan den dessutom befaras komma att bereda

utmätningsmännen väl stora svårigheter vid tillämpningen.

Kriminalvårdsstyrelsen, riksrevisionsverket

samt

länsstyrelsen i Stock­

holms län

anser att bestämmelsen om arbetets mer eller mindre krävande

art etc. är otydlig och behöver preciseras. Länsstyrelsen framhåller att det

av ordalagen inte klart framgår vad beredningen har åsyftat. Motiveringen

till bestämmelsen synes emellertid tyda på att man velat — med hänsyn till

bl. a. växlande förhållanden — uttryckligen lagfästa en rekommendation

om smidighet i förfarandet gentemot gäldenären. Bestämmelsens utform­

ning ger enligt länsstyrelsen inte täckning för en sådan innebörd.

Åtgärder mot vissa illojala förfaranden. Förslaget i denna del har rönt

stor uppmärksamhet. Remissopinionen är i huvudsak positiv. Ganska

många remissinstanser anser t. o. m. att tillämpningsområdet för bestäm­

melserna kan vidgas till att omfatta samtliga införselbara fordringar.

Några få instanser avstyrker emellertid förslaget och anmärker på att ut­

mätningsmännen påläggs alltför vanskliga avgöranden.

Många av de tillstyrkande remissinstanserna vitsordar behovet av det

aktuella förslaget. Till de positivt inställda hör bl. a.

socialstyrelsen, länssty­

relsen i Gävleborgs län, åtskilliga kronofogdemyndigheter

och

barnavårds­

nämnder

samt

Sveriges advokatsamfund.

Vidare hör hit alla de som vill

vidga bestämmelsernas tillämpningsområde så att de omfattar också fall

av införsel för skatter och avgifter samt böter och viten, nämligen

Göta

hovrätt, länsstyrelserna i Kristianstads, Jämtlands, Västerbottens

och

Norr­

bottens län

samt

exekutionsväsendets organisationsnämnd.

Några remissinstanser lämnar förslaget i och för sig utan erinran men

framför vissa betänkligheter.

Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna distrikt

är sålunda tveksam med hänsyn till svårigheterna för utmätningsmannen

att skaffa tillräcklig utredning för tillämpning av bestämmelserna.

Svenska

arbetsgivareföreningen

understryker att bestämmelserna måste handhas

med varsamhet och inte får begagnas i andra fall än när saken är uppen­

bar.

TCO

anser närmare anvisningar behövliga för rättstillämpningen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

behandlar särskilt den situationen

att arbetsgivaren av en eller annan anledning inte har möjlighet att betala

gäldenären marknadsmässig lön. Det kan i sådana fall framstå som i hög

grad obilligt att tillämpa de föreslagna bestämmelserna. Motiven tyder

visserligen på att dessa skall tillämpas med försiktighet. Lagtexten ger

emellertid ingen antydan om restriktivitet. Föreningen förordar att, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

67

bestämmelserna skall behållas, de ges en sådan utformning att stötande resultat vid deras tillämpning undviks.

Bland de avstyrkande remissinstanserna märks

länsstyrelserna i Göte­

borgs och Bohus

samt

Örebro län,

vilka säger att den här aktuella prövning­

en av rättssäkerhetsskäl bör tillkomma domstol och inte administrativ myn­ dighet. Liknande uppfattning uttalas av

hovrätten för Västra Sverige.

Jämkning av underhållsbidrag. Förslaget i denna del har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. På en del håll har emellertid betänk­ ligheter yppats mot en ordning enligt vilken utmätningsmannen skall äga befogenhet att jämka underhållsbidrag. Jämkningsbefogenheten anses vara av så ingripande natur att dess användande helst bör ske efter prövning vid domstol.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

tillstyrker förslaget med hän­

syn till att domstolarnas avgöranden många gånger inte innebär någon pröv­ ning av om ett underhållsbelopp är skäligt.

Göta hovrätt,

som lämnar för­

slaget utan erinran, anser att något bärande skäl för att vid jämkning göra skillnad mellan olika slags underhållsbidrag knappast finns. Enligt hov­ rätten bör jämkning för olika slags familjerättsliga fordringar kunna ske på samma sätt som föreslås beträffande bidrag enligt 5 kap. 5 § GB.

JK

godtar förslaget men förklarar att tillämpningen bör följas med upp­

märksamhet. Enligt JK finns behov av ett centralt organ för vägledning och tillsyn beträffande utsökningsrättens tillämpning.

Hovrätten för Västra Sverige,

som är skeptisk mot förslaget, förklarar

att, om utmätningsmannen skall få befogenhet att jämka bidrag, det bör föreskrivas skyldighet att höra den underhållsberättigade innan beslut fat­ tas. Också

några kronofogdemyndigheter

ser på förslaget med viss oro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

2.5. Andra frågor beträffande löneutmätning

2.5.1. Lagberedningen

Allmänt. Beredningen framhåller, att i den mån exekution i lön skall få förekomma vid sidan av införselinstitutet det bör vara under väsentligt me­ ra restriktiva villkor. Beredningen anser emellertid att, även om återhåll­ samhet iakttas, utmätning i lön kan bli mera betydelsefull än den är nu, eftersom antalet löntagare procentuellt ökar och lönerna har blivit långt rikligare än tidigare och får antas komma att stiga ytterligare. Ändamåls­ enligt reglerad är utmätning i lön förenad med flera uppenbara praktiska fördelar jämförd med andra utmätningsformer. För utmätningsmannen är det sålunda minst arbetskrävande att verkställa en exekution genom ett betalningsförbud. Vidare är verkställigheten inte, som vid utmätning i lös­ öre, förenad med realisationskostnader eller realisationsförlust. 1 fråga om lösöre kan verkställigheten däremot medföra en betydande värdeförstöring för gäldenären.

68

Beträffande de villkor som från angivna utgångspunkter bör gälla för ut­

mätning i lön har beredningen inte ansett det lämpligt att begränsa använd­

ningen av denna exekutionsform till vissa kategorier av fordringsanspråk.

I stället har beredningen försökt att på andra sätt förebygga, att utmätning

i lön blir för betungande (67 b § i förslaget till lag om ändring i UL). Här­

vid har beredningen till en början föreslagit viss tidsbegränsning. Löneut-

mätning skall inte få tillämpas mer än ett visst antal månader varje kalen­

derår. Vidare har beredningen för utmätning av vanliga löpande lönein­

komster uppställt en särskild förutsättning. Denna innebär krav på att

gäldenär en skall ha visat ovilja att göra rätt för sijg. Beredningen har även

föreslagit att gäldenären vid löneutmätning skall förbehållas ett betydligt

vidsträcktare beneficium än vid införsel. Slutligen har beredningen före­

slagit särskilda bestämmelser till förebyggande av att gäldenären berövas

medel som är avsedda för semester.

Beredningen framhåller, att löneutmätning i den föreslagna ordningen

inte kan användas annat än när gäldenären har jämförelsevis rikliga in­

komster eller om han, som ofta är fallet med yngre arbetstagare, saknar

familj och har begränsade utgifter för eget behov.

Tidsbegränsning. Beredningen föreslår, att det inte utan gäldenärens

medgivande skall få ske utmätning i

lön i allmänhet

under längre tid än

tre månader eller, om särskilda skäl föreligger, sex månader under ett och

samma kalenderår. Regeln i ämnet hänför sig inte till varje särskild ford­

ran, för vilken utmätning söks, utan anger i vilken utsträckning gäldenä­

rens lön över huvud taget får tas i anspråk genom utmätning.

För att gäldenären inte skall bli alltför hårt betungad föreslår bered­

ningen vidare, att utmätning inte under två kalenderår efter varandra får

ske så, att lönen kommer att i en följd eller utan större uppehåll tas i an­

språk under längre tid än tre resp. sex månader.

Enligt beredningen kan det av olika skäl ligga i gäldenärens intresse

att få medge en i tiden utsträckt tillämpning av löneutmätningen. Han kan

t. ex. vilja skydda annan egendom mot utmätning. Beredningen anser emel­

lertid att gäldenärens medgivande lämpligen inte bör vara ovillkorligt bin­

dande. Beredningen föreslår därför, att gäldenären skall äga återkalla med­

givandet när utmätning har tillämpats sex månader eller väsentligt ändrade

förhållanden har inträtt. Gäldenärens medgivande får anses hänföra sig

bara till den fordran som är aktuell i målet. Om ytterligare en fordran

tillkommer och gäldenären inte medger att den längre tiden tillämpas också

för den fordringen, kan den nytillkomna utmätningssökanden få vänta till

nästa år om utrymme för löneutmätning under det löpande året inte längre

finns.

Vad som nu sagts om utmätning av lön i allmänhet gäller inte alla arbets­

ersättningar. Beredningen skiljer i sitt förslag mellan lön i allmänhet och

ackordslön, provision eller annat som innestår för längre tid än en månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

69

Till den sistnämnda gruppen har även förts

lön som gäldenären har låtit

innestå hos arbetsgivaren efter förfallodagen.

Innestående fordringar på intjänad ackordslön, provision eller liknande kan uppgå till stora belopp. Beredningen påpekar, att i den mån lon utmäts f. n. det främst är sådana fordringar som tas i anspråk. Beredningen har inte ansett tillrådligt att begränsa denna möjlighet för mycket. Enligt för­ slaget skall därför när fråga är om ackordslön etc. som innestår för längre tid än en månad utmätning kunna ske utan sådan tidsbegränsning som förutsätts beträffande lön i allmänhet. Tiden av en månad har valts med tanke på att tidlön i normala fall betalas ut med högst en månads mellan­ rum. Om ackordslön eller liknande ej har innestått så lång tid som en månad när utmätning beslutas, blir ersättningen att behandla som vanlig lön. Reglerna om utmätning av vanlig lön blir också tillämpliga på ackords- överskott eller liknande som intjänas och förfaller till betalning medan för­ ordnande om löneutmätning gäller.

Betalningsovilja. För att utmätning av

lön i allmänhet

skall få ske före­

slår beredningen ytterligare ett villkor, nämligen att det skall vara uppen­ bart att gäldenären underlåter att skäligen efter förmåga göra rätt för sig. Detta villkor gäller dock inte om gäldenären samtycker till löneutmät-

ningen.

Även när det gäller det nu berörda villkoret gör beredningen skillnad mellan lön i allmänhet och ackordslön m. m. som enligt det förut sagda undantagits från tidsbegränsningen. För utmätning i ackordslön och jäm­ ställda ersättningar uppställs sålunda inte villkoret att betalningsovilja från gäldenärens sida skall visas föreligga.

Motivet till att utmätning i lön i allmänhet iöreslås få ske bara när det nämnda villkoret är uppfyllt är, att beredningen har velat föreskriva en starkt restriktiv förutsättning för sådan utmätning. Denna förutsättning är givetvis uppfylld, om gäldenären nonchalerar sina skyldigheter över lag. Den omständigheten att förfallna skulder utestår oguldna är emellertid inte i och för sig tillräcklig, om gäldenären anstränger sig att i rimlig omfatt­ ning efter hand fullgöra vad honom åligger. Man kan härvid inte begära, att han behandlar alla borgenärer lika. Sålunda bör han kunna i första hand betala hyra, telefonräkning och annat dylikt, som inte kan försummas utan omedelbara och för hans fortkomst menliga påföljder. Ej heller bör gäldenären lastas, om han i annat fall ger småskulder ett visst företräde. Det kan emellertid förekomma, att en gäldenär godtyckligt åsidosätter viss skuld som han av en eller annan anledning inte vill betala. I en sådan situa­ tion kan utmätning för den fordringen komma i fråga, oaktat gäldenären i övrigt sköter sina åligganden. Likaså räcker det att gäldenären, om han inte har annan utestående skuld än den som är aktuell i ärendet, har nonchale­ rat denna. I övrigt skall naturligtvis hänsyn tas till storleken av gäldenärens inkomster, hans försörjningsbörda m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1908

Beneficium. Beredningen framhåller, afl gäldenären bör få åtnjuta ett

väsentligt större beneficium vid utmätning i lön än vid införsel. Enligt för­

slaget skall förordnande om utmätning inte omfatta mer än vad gäldenären

uppenbart kan undvara utan intrång i vad som fordras för hans försörj­

ning och fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Skälig

hänsyn skall tas till arbetets mer eller mindre krävande art och de omstän­

digheter under vilka det utförs. Beneficiet föreslås också bli större vid ut­

mätning i lön än vid annan utmätning.

Vid prövningen av hur mycket gäldenären kan undvara bör i första hand

beaktas hans behov under den tid som löneutmätningen är avsedd att fort­

gå och tiden närmast därefter. Om utmätning av ett ackordsöverskott ellei

annan särskild ersättning har skett och det därefter blir aktuellt att verk­

ställa utmätning i vanlig lön, måste utmätningsmannen beakta det redan

gjorda ingreppet. Enligt beredningen ligger det i sakens natur att utmät­

ningsmannen kan och bör ta viss hänsyn till gäldenärens inställning, när

han bestämmer hur mycket som skall förbehållas denne.

Beiedningen anser, som förut har framgatt, att tidsbegränsning av löne-

utmätning inte är lämplig beträffande fordran på ackordslön, provision eller

annan ersättning, som innestår för längre tid än en månad. Beredningen

föreslår därför, att gäldenären på annat sätt bereds ett i huvudsak likvärdigt

skydd. Vid tillämpning av regeln om beneficium skall sålunda, om förord­

nandet avser ackordslön eller liknande, som innestår för längre tid än en

månad, särskild hänsyn tas till detta förhållande. En del av ackordslönen

bör i enlighet härmed regelmässigt undantas för framtida behov. Utmät­

ningsmannen bör om möjligt tillse, att gäldenären under loppet av ett och

samma kalenderår inte ställs sämre än om han hade varit tidsavlönad.

Semestermedel. Beredningen föreslår, att del om möjligt skall undvikas

att lönen tas i anspråk under gäldenärens semester eller i omedelbar an­

knytning till den. Lön som förfaller närmast före, under eller omedelbart

efter gäldenärens semester skall sålunda i princip vara skyddad. Att ovill­

korligt förbud inte har uppställts mot utmätning under sådan tid samman­

hänger med att vissa kategorier arbetstagare har möjlighet att sprida sin

semester och kan tänkas utnyttja denna möjlighet för att försöka hindra

löneutmätning.

Vid utmätning av ackordslön eller liknande, som innestår för längre tid

än en manad, skall inte tillämpas den för andra fall föreslagna regeln om

skydd för lön, som förfaller i anslutning till gäldenärens semester. Enligt

beredningen skulle det fora för långt att resa hinder mot utmätning av så­

dana ersättningar. Gäldenärens behov under semester bör tillgodoses genom

en därefter anpassad tillämpning av beneficiumregeln.

Vidare föreslår beredningen en regel till skydd för ersättning som utgår

i stället för semester. Här åsyftas främst semesterersättning enligt 5 § lagen

den 17 maj 1963 (nr 114) om semester men även särskild semesterlön en-

71

ligt 4 § samma lag. Det föreslagna förbudet mot utmätning är begränsat till fall, när utmätningen skulle strida mot ändamålet med ersättningen. Här­ igenom ges möjlighet att använda utmätning i sådana undantagssituationer som när fråga är om indrivning av betalning för resebiljetter eller liknande som borde ha betalats med den aktuella ersättningen. Utmätning blir vidare enligt förslaget möjlig under förutsättning av gäldenärens samtycke.

Inom vissa branscher — t. ex. byggnadsindustrin, bleck- och plåtslageri­ facket samt väg- och vattenbyggnadsfacket —- tillämpas det systemet att arbetsgivaren betalar in arbetstagarens semestermedel till en särskild kassa, där beloppet sedan innestår till dess arbetstagaren anmäler att han ämnar ta semesterledighet. Även dessa medel kan vara att räkna som antingen semesterlön eller semesterersättning och bör enligt beredningens mening vara skyddade mot utmätning. Trots att skydd i viss utsträckning följer av vad som redan har föreslagits i detta sammanhang, har beredningen ansett det lämpligt att uttryckligen föreskriva förbud mot utmätning i bär avsedda fall.

Förfarandet. Beredningen föreslår beträffande tillvägagångssättet vid ut­ mätning i lön, att förordnande om utmätning får meddelas beträffande lön som förfaller under viss i förordnandet angiven tid eller beträffande viss avlöningspost (67 b § 2 första st. i förslaget till lag om ändring i UL). Förordnande som avser bara viss avlöningspost kan komma i fråga, när utmätningsfordringen täcks av den disponibla delen av löneposten.

I fråga om förfarandet i övrigt vid löneutmätning och vad som äger sam­ band därmed har beredningen särskilt föreslagit att i tillämpliga delar skall sälla vad som är föreskrivet om införsel. Det har tillagts att detta även gäller

o

reglerna om straff och annan påföljd, när meddelat beslut inte iakttas (67 a § 3 mom. i förslaget till lag om ändring i UL).

Beredningen understryker, att endast själva förfarandet vid löneutmät­ ning skall regleras av bestämmelserna om införsel. Däremot skall beträffan­ de förutsättningarna för erhållande av utmätning, utmätningsmans behörig­ het, förmånsrätt på grund av verkställd utmätning, verkan av gäldenärens konkurs och annat sådant UL:s regler om utmätning i allmänhet gälla, i den mån inte förslaget upptar särskilda bestämmelser för här avsedda fall. Beredningen lämnar exempel på en hel del bestämmelser i UL som i över­ ensstämmelse härmed skall iakttas vid löneutmätning (bet. s. 259).

Beredningen erinrar om att enligt huvudregeln utmätning skall sökas där gäldenären har sitt hemvist (56 § 1 mom. UL). Enligt beredningen torde emellertid särskilda bestämmelser fordras för de fall då fråga om löneut­ mätning uppkommer hos annan utmätningsman än utmätningsmannen i gäldenärens hemvist (56 § 2 mom. UL). Visserligen torde borgenär, som önskar erhålla utmätning av gäldenärens lön, komma att normalt vända sig till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Fråga om löneutmätning kan dock ibland aktualiseras hos utmätningsmannen i den ort från vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

72

lonen utbetalas. Beredningen anser det lämpligt att frågan om löneutmät-

ning i ett sådant fall överlämnas till utmätningsmannen i gäldenärens hem­

ort. Bestämmelse härom kan enligt beredningen meddelas av Kungl. Maj :t.

2.5.2. Yttrandena

Allmänt. De nya bestämmelserna om utmätning i lön har i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Bland de allmänna uttalanden som görs kan nämnas följande.

Hovrätten

för Västra Sverige

understryker, i likhet med många andra instanser, att

bestämmelserna om löneutmätning utgör den betydelsefullaste nyheten i be­

tänkandet.

Försäkringsinspektionen

finner beredningens förslag ändamåls­

enligt och väl ägnat såväl att administrativt förenkla som att väsentligt

effektivisera institutet utmätning i lön. De föreslagna bestämmelserna om

utmätning i lön är enligt

Föreningen Sveriges kronofogdar

synnerligen ange­

lägna. Föreningen anser inte, trots att bestämmelserna i viss utsträckning

får anses vara tämligen komplicerade, att några allvarliga erinringar är

påkallade.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

förklarar att för löntagare i

gemen torde de av beredningen föreslagna reformerna — innebärande effek­

tivare löneutmätning men liberalare beneficium — framstå som en fördel.

Andra instanser som åtminstone principiellt är välvilligt inställda till det

reformerade löneutmätningsinstitutet är t. ex., förutom åtskilliga krono­

fogdemyndigheter,

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län, Förening­

en Sveriges häradshövdingar

samt

TCO.

Kritiska synpunkter, i regel dock beträffande begränsade moment i för­

slaget, förekommer i en del yttranden.

Arbetsmarknadsstyrelsen

finner att den faktiska tillämpningen av de

föreslagna reglerna sannolikt inte kan bli så restriktiv att — som bered­

ningen förutsätter utmätning i lön kan användas bara när gäldenären

har jämförelsevis rikliga inkomster eller, om han saknar familj, har be­

gränsade utgifter för eget behov. Styrelsen är inte säker på att förslaget

ar lämpligt avvägt för den händelse att utmätning i lön skulle komma att

utnyttjas i betydande omfattning för indrivning av bl. a. af färsfordringar

inom kredithandeln.

Från andra håll anmärker man däremot på beredningens återhållsamhet

när det gäller utmätning i lön och menar att bestämmelserna bör ändras

så att borgenärerna får större möjligheter till löneutmätning.

Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län

åberopar till stöd för en sådan åsikt bl. a. att

utmätning i lön — i den mån den är praktiskt genomförbar — är den form

av utmätning som ger det bästa resultatet. Enligt länsstyrelsen är det vidare

vanligt att gäldenär, då han har delgivits sökt utmätning, med lönemedel

frivilligt betalar skulden till utmätningsmannen för att därigenom förhindra

utmätning i annan egendom. En annan instans som anser att beredningen

varit för återhållsam är

Sveriges lantbruksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

73

En del remissinstanser lägger vid bedömningen vikt vid den verkan för­ slaget får för arbetsgivarna. Hit hör

flera handelskammare

och

Stockholms stadskollegium.

Stadskollegiet förklarar, att de nya reglerna om

utmätning i lön leder till ökad administrativ belastning för arbetsgivarna och också kan innebära ett irritationsmoment i anställningsförhållandet. Med hänvisning härtill förutsätter kollegiet att den nya utmätningsformen tillämpas restriktivt.

Svenska stadsförbundet

motsätter sig inte förslaget

med hänsyn till de otvivelaktiga fördelar som är förenade med det men framhåller angelägenheten av att uppkommande olägenheter för arbetsgi­ varna i möjligaste mån elimineras. Enligt

Svensk industriförening,

som re­

presenterar den mindre och medelstora industrin i landet, är det nödvän­ digt att arbetsgivarna får vederlag för det arbete som här kommer i fråga. Föreningen påpekar att dess medlemsföretag har betydande svårigheter att utföra det merarbete, som exekutionsärendena medför, eftersom företagen regelmässigt har små kamerala resurser.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

anser att all exekution i lön

helst bör ske under gemensam form, oavsett exekutionsfordringens karak­ tär. Från praktisk och organisatorisk synpunkt hade det varit en fördel, om den föreslagna vidgade möjligheten till utmätning i lön hade kunnat in­ ordnas under införsellagen. Som nämnden finner det synnerligen angeläget att möjlighet till utmätning i lön snarast erhålls, vill nämnden emellertid inte motsätta sig den principiella utformningen av förslaget. Liknande syn­ punkter anförs av flera andra remissinstanser.

Tidsbegränsning. De föreslagna bestämmelserna om tidsbegränsning av löneutmätning har godtagits av flertalet remissinstanser, t. ex.

hovrätten

för Nedre Norrland, flera länsstgrelser

såsom de i Örebro och Jämtlands län

samt

exekutionsväsendets organisationsnämnd.

Kritiska synpunkter har emellertid framkommit från några håll.

JK

medger, att vad som föreslås är lätt att tillämpa men framhåller att före­ skriften att utmätning om möjligt bör undvikas under och i samband med gäldenärens semester kan föranleda att tiden som står till buds för löne­ utmätning blir alltför kort. JK förordar generell utsträckning av tiden för utmätning i lön till sex månader. Sistnämnda tanke framförs också av

några

handelskammare, Föreningen Sveriges kronofogdar

och

KF.

Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna distrikt

och

Sveriges advokatsam­

fund

uttalar sig till förmån för en utsträckning av tiden ända till nio må­

nader. Advokatsamfundet anför till stöd för sin ståndpunkt följande.

Med hänsyn till de generösa beneficiumregler som förslaget innefattar föreligger i princip ej hinder för obegränsad utmätning i lön. Av översikten över rättsreglerna i vissa länder på kontinenten framgår också att någon begränsning i likhet med den av beredningen föreslagna där i allmänhet icke tillämpas. Emellertid delar styrelsen beredningens uppfattning att gälde- nären bör ha rätt att under viss tid av året disponera sin lön utan andra exekutionsingrepp än vad som kan föranledas av lagen om införsel. En så-3

*—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 130

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

dan begränsning av möjligheten till utmätning innebär en för gäldenären

påtaglig stimulans och kan på sikt vara fördelaktig även för borgenären.

Den tid under vilken utmätning i lön icke må ske bör med beaktande av

båda dessa synpunkter bestämmas till tre månader under ett kalenderår.

Svensk industriförening

åter tänker sig en ändring i förslaget så att för

varje borgenärs fordran utmätning får äga rum under högst tre månader

varje år.

KF

påpekar, att det torde vara svårt för utmätningsmannen att avgöra

om särskilda skäl föreligger för en förlängning av den vanligen medgivna

tiden för löneutmätning och att därför en fixerad tid utan möjlighet till

förlängning bör gälla.

Hovrätten för Västra Sverige

föreslår, att en förläng­

ning av tremånaderstiden bara skall få förekomma med hänsyn till ford­

ringens art. Hovrätten anser, att den något oklara innebörden av uttrycket

»särskilda skäl» i beredningsförslaget kan medföra inte obetydliga kom­

plikationer i processen inför utmätningsmannen.

Betalningsovilja. Den särskilda förutsättningen för utmätning i vanlig

lön har visserligen lämnats utan erinran av

flera länsstyrelser

och åtskilliga

andra remissinstanser men har samtidigt av många instanser utsatts för

skarp kritik. En hel del har ansett att förutsättningen bör få falla bort. Hit

hör

exekutionsväsendets organisationsnämnd,

som bl. a. framhåller att det

tänkta förfarandet inte så lätt kan inpassas i den vanliga handläggningen

inför utmätningsmannen. Nämnden anser att de övriga förutsättningarna för

löneutmätning — framför allt ett väl tilltaget beneficium och tidsbegränsning­

en — i tillräcklig utsträckning tillgodoser gäldenärens berättigade krav på

återhållsamhet vid utmätningen. Andra remissinstanser som också är av den

uppfattningen att förutsättningen bör utmönstras är, förutom

några han­

delskammare

och

kronofogdemyndigheter,

bl. a.

KF

och

Sveriges advokat­

samfund.

KF finner det för sin del uppenbart att, om borgenär hos utmät­

ningsman ansöker om utmätning, han tidigare hos gäldenären har gjort

fåfänga försök att få ut sin fordran.

Fullt så långt som till krav på att den särskilda förutsättningen för ut­

mätning i vanlig lön skall utgå sträcker sig inte andra kritiskt inställda

remissinstanser, som

JK, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige

och

Svenska sparbanksföreningen.

De nöjer sig med att uttala betänkligheter

och föreslå jämkningar i lagtexten.

LO

avstyrker den föreslagna olikheten vid utmätning i vanlig lön och i

ackordslön etc. och menar att den särskilda förutsättningen som föreslagits

beträffande utmätning i vanlig lön skall gälla vid all slags löneutmätning.

Beneficium. Den föreslagna regeln om beneficium har i allmänhet god­

tagits. Till de positivt inställda remissinstanserna hör

hovrätten för Västra

Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, LO

och

TCO.

I några yttranden

framförs emellertid kritik.

Svenska bankföreningen

finner det sålunda inte

erforderligt med ett så vidsträckt beneficium som föreslås. Enligt förening­

75

en kan det befaras att löneutmätningsinstitutet blir utan egentlig praktisk betydelse, om rätten att ta lön i anspråk underkastas en så snäv begräns­ ning som innefattas i beneficiumregeln. Detta skulle enligt föreningens me­ ning vara beklagligt. Bankföreningen hemställer därför, att beneficium­ regeln ges det innehållet att förordnande om löneutmätning inte får avse mer än gäldenären kan undvara utan intrång i vad som fordras för hans försörjning och fullgörande av honom åvilande underhållsskyldighet samt utan väsentlig olägenhet i övrigt. Också andra remissinstanser, t. ex.

JK

och

Svenska sparbanksföreningen,

anser att förslaget ger gäldenären ett

alltför stort beneficium vid löneutmätning.

Tjänstemannaföreningen vid

kronofogdemyndigheten

uttalar sig till förmån för att enhetliga normer

fastställs för gäldenärens beneficium.

Semestermedel. Förslaget om utmätningsskydd för semestermedel har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Från flera håll har försla­ get emellertid kritiserats. Till de kritiskt inställda remissinstanserna hör

Göta hovrätt, länsstyrelserna i Uppsala

och

Gotlands län, KF, Föreningen

Sveriges stadsdomare

och

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister.

De ifrå­

gasätter alla om gäldenärens intresse av semesterpengar väger så tungt, att det bör ta över borgenärens rätt att få betalning för sin exigibla fordran.

LO

vill komplettera regleringen med en bestämmelse om att utmätning

efter en period av sjukdom eller arbetslöshet under minst 14 dagar får ske först efter det att en viss tid har förflutit, förslagsvis tre månader.

Hovrätten för Västra Sverige

är visserligen positivt inställd till förslaget

men förklarar att semesterersättning bör vara helt utmätningsfri.

TCO

framhåller att syftet med det föreslagna skyddet mot utmätning av

semesterersättning är att gäldenären inte skall berövas medel som är av­ sedda för hans semester samt att detta klarare borde framgå av motiven.

Förfarandet. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran.

Exekutions­

väsendets organisationsnämnd

utvecklar emellertid vissa kritiska synpunk­

ter. Nämnden erinrar om att UL:s regler om behörig utmätningsman skall gälla vid löneutmätning. Detta kan medföra dels att en borgenär begär ut­ mätning hos utmätningsmannen där gäldenären är bosatt och en annan hos den utmätningsman där arbetsgivaren finns. Vidare kan det inträffa att införsel begärs hos utmätningsmannen där gäldenären är bosatt och att utmätning begärs av annan borgenär hos utmätningsmannen, där arbets­ givaren finns. Reglerna om samverkan mellan utmätningsmännen bör vis­ serligen medföra att utmätningsmannen i hemorten underrättas men erfa­ renheten visar, att detta mången gång förbises eller inte hinns med. Enligt nämndens mening kräver samordningsbehovet i dessa fall att samma behö­ righetsregel gäller vid löneutmätning som vid införsel.

Nämnden påpekar vidare att tidpunkten för redovisning kan synas tillhöra förfarandereglerna men av beredningens motiv att döma skall ändå 6 kap. UL iakttas vid löneutmätning. Eftersom det också i andra fall är svårt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

76

avgöra vilka regler som är rena förfaranderegler anser nämnden det nöd­

vändigt, att i UL direkt ange vilka bestämmelser i införsellagen som skall

tillämpas vid löneutmätning.

Göta hovrätt

och

hovrätten för Västra Sverige

är också av den uppfatt­

ningen att hänvisningen till införselreglerna bör klargöras genom att till­

lämpliga lagrum i införsellagen anges i lagtexten. Det är vidare

enligt den sistnämnda hovrätten oklart under vilka förutsättningar häv-

ning av löneutmätning kan ske (jfr bet. s. 261).

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

2.6. Gäldenärens beneficium vid sakutmätning

Beträffande gällande rätt hänvisas till 2.1.1. Redogörelse för tidigare re­

former och för utländsk rätt finns i SOU 1964: 57 s. 202—217.

2.6.1. Lagberedningen

Beredningen framhåller följande allmänna synpunkter. Gällan­

de beneficium vid sakutmätning anses knappt tilltaget. Lagstiftningen på

området motsvarar inte nutida åskådning utan kräver en genomgripande

nydaning för att anpassas till tidens krav.

Vid övervägande av grunderna för en reform behandlar beredningen till

en början frågan, om beneficiet bör differentieras med hänsyn till beskaffen­

heten av borgenärens fordran. Det anses i och för sig tänkbart att klassi­

ficera olika fordringar efter deras typiska angelägenhetsgrad, t. ex. så att

beneficium i lösöre och liknande blir mindre när det gäller att genom ut­

mätning ta ut vissa skadeståndsanspråk. Uppgiften att på det sättet värdera

olika slags fordringar är emellertid svår, och rättssystemet torde därigenom

bli alltför komplicerat. Beredningen har därför utgått från att olika ford­

ringar bör behandlas lika i förevarande avseende. Beneficium bör med den­

na utgångspunkt bestämmas på ett sätt som åtminstone genomsnittligt är

skäligt beträffande fordringsanspråk i allmänhet. Den särskilda bestäm­

melsen i bötesverkställighetslagen bör dock behållas.

Beredningen framhåller, att frågan om beneficium bör bestämmas libe­

ralt eller relativt snävt i första hand får bedömas med hänsyn till önske­

målet att upprätthålla en tillfredsställande betalningsmoral. Härvid är

man hänvisad till en allmän skälighetsbedömning. I sammanhanget skall

beaktas inte bara den allmänna standardhöjningen utan också formerna

för den nutida produktionen och distributionen i allmänhet. I sistnämnda

hänseende påpekas att storföretag visserligen vid mera intensiv försäljning

ofta kan gardera sig för det fallet att betalning uteblir i större omfattning,

genom att slå ut den uppkommande förlusten på konsumenterna i form av

något förhöjda priser. Emellertid är det inte önskvärt att konsumenterna

belastas med en kännbar förhöjning som beror på att andra köpare under­

låter att fullgöra sina förpliktelser. Beredningen framhåller att samma syn­

77

punkter som nu har anförts beträffande produktion och distribution i viss utsträckning kan läggas på bankers och andra kreditinstitutioners kredit- givning. När det gäller indrivning av fordringar som tillkommer mindre företagare, hantverkare och privatpersoner kan förlusten på en viss fordran ibland bli mycket kännbar för borgenären. Enligt beredningen måste vid be­ stämmande av reglerna om beneficium alla de nu angivna omständigheter­ na beaktas. Likaså bör uppmärksammas de fall när sådana kvalificerade anspråk, som hos löntagare blir föremål för införsel, hos andra måste tas ut genom utmätning.

Beredningen uttalar, att i stort sett redan hotet om exekution verkar upprätthållande på betalningsmoralen. Men också i de enskilda fallen leder hotet om utmätning, på samma sätt som hot med konkurs, i stor utsträck­ ning till att gäldenären betalar sin skuld. En bidragande orsak härtill är ofta, att försäljning av utmätt lösöre ger så dåligt resultat att exekutionen för ägaren innebär en betydande värdeförstöring. Om man vill driva effek­ tiviteten av detta påtryckningsmedel långt, borde lösörebeneficiet sättas lågt. Enligt beredningens mening bör emellertid lagstiftaren inte avsiktligt be­ gagna sig av det hot om värdeförstöring som exekution i lösöre dessvärre ofta måste medföra. — Det kan här anmärkas, att dessa uttalanden av be­ redningen härrör från tiden före 1967 års reformer i utsökningslagstiftning- en (SFS 1967: 140), vilka bl. a. syftade till att minska risken för värdeförstö­ ring (jfr prop. 1967: 16 s. 107 och 129135).

Beredningen påpekar vidare, att önskemålet att upprätthålla betalnings­ moralen ibland måste komma i strid med socialvårdens synpunkter. De sociala synpunkterna för dock mycket långt om de fullföljs konsekvent. Också den som åtnjuter socialt stöd måste i viss utsträckning kunna bli föremål för exekutiva åtgärder. Beredningen anser att det allmänna vid exekutivt uttagande av egna fordringar bör väga nyttan av exekutionens fullföljande mot risken för ogynnsamma reaktioner, t. ex. att gäldenären och hans familj faller socialvården till last. Sådana avvägningar torde göras redan nu. Bestämmelser härom kan lämnas i föreskrifter av instruktions- mässig natur. Beredningen anser vidare att särskilda hänsyn skall tas till sådana fall när gäldenären är arbetslös.

Sammanfattningsvis uttalar beredningen att reglerna om beneficium i huvudsak torde kunna bestämmas till vad som under ordinära förhållanden får anses skäligt att gäldenären och hans familj får behålla. Mot bakgrunden härav har beredningen tagit upp olika kategorier egendom till behandling och sammanfört sina förslag i ämnet i

65 § UL.

1. Kläder och annan personlig utrustning. Beredningen föreslår att från utmätning skall tas undan kläder och andra föremål, som tjänar uteslu­ tande till gäldenärens personliga bruk, intill skäligt värde. Någon fast vär­ degräns föreslås alltså inte. Utmätningsskyddet bör avse den rent person­ liga utrustningen. Till »kläder» hänförs bl. a. vanliga arbetskläder och

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

78

tjänstedräkt. Med »andra föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens

personliga bruk» avses i första hand föremål som gäldenären behöver för

att reda sig, såsom glasögon, hörapparat och protes, eller eljest normalt bär

på sig, såsom fick- eller armbandsur, förlovnings- och vigselringar samt

enklare smycken. Även föremål som inte används i dagligt bruk inbegrips

emellertid. Vidare omfattar regeln andra vanliga föremål som gäldenären

personligen behöver, såsom toalettartiklar och skrivmateriel.

Bedömningen om egendomen sammanlagt håller sig inom skäligt värde

bör i allmänhet kunna ske efter relativt summariska grunder. Beredningen

förordar att man särskilt skall beakta, om gäldenären eller någon i hans

familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom (65 § 2 mom. andra punkten).

Det hör kunna komma i fråga att ta undan exempelvis invalidfordon, sär­

skilda behandlingsanordningar och andra dylika hjälpmedel, även om vär­

det är mera betydande.

2. Bohag. Beredningen föreslår utmätningsskydd för möbler, husgeråd och

annan utrustning som gäldenären behöver för ett anspråkslöst hem och dess

skötsel. Vid bedömningen av vilka föremål som för hemmets del kan tas

undan bör en viss standardisering eftersträvas. Även lokala förhållanden

och särskilda personliga omständigheter får emellertid beaktas. Beredningen

förordar att också när det gäller utrustningen i hemmet hänsyn skall tas

till om gäldenären eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjuk­

dom. Är gäldenärens hustru sjuk, kan det t. ex. vara behövligt att ta undan

arbetsbesparande hushållsmaskiner i större utsträckning än annars.

Beredningen framhåller i sammanhanget att förslaget ger utmätnings-

männen möjlighet att ta hänsyn till de ändringar i den allmänna uppfatt­

ningen som en fortsatt standardhöjning och utvecklingen i övrigt kan kom­

ma att medföra. Föremål som i dag anses ha en viss lyxkaraktär kan om

något decennium ha kommit i var mans ägo och betraktas som normal ut­

rustning för ett hem.

3. Arbetsredskap m. m. Beredningen föreslår skydd för viss utrustning

som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning. Från

utmätning skall enligt förslaget tas undan arbetsredskap och annan utrust­

ning som fordras för dessa ändamål samt djur, foder o. d. som i övrigt be­

hövs för gäldenärens försörjning, allt i den mån sammanlagda värdet inte

överstiger 3 000 kr.

Utmätningsmannens bedömning beträffande vilken utrustning som skall

tas undan maste i varje särskilt fall grunda sig på arten av förvärvsverk­

samhet eller slaget av yrkesutbildning. Utmätningsskyddet kan avse ma­

skiner, kreatur, verktyg, fordon, inventarier, facklitteratur osv. Begräns­

ningarna ligger i behovsprövningen och det maximum som regeln om 3 000

kr. utmärker.

Beredningen har övervägt att — efter mönster av föreskriften i 1 kap. 6 §

lagen om allmän försäkring — förorda en indexreglering av beloppet 3 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

79

kr. Att på en enstaka punkt genomföra en så betydelsefull nyhet har emel­ lertid inte ansetts lämpligt. Skulle frågan om indexreglering av de fasta be­ lopp som förekommer på olika ställen i vår lagstiftning tas upp till samfälld bedömning, bör däremot det nu ifrågavarande beloppet uppmärksammas.

Beredningen påpekar, att skyddet för djur, foder o. d. som i övrigt behövs för gäldenärens försörjning har tagits upp främst med tanke på personer, som har sin egentliga förvärvsverksamhet utom jordbruket men ändå har viss anknytning till denna näring, t. ex. skogs- och industriarbetare med smärre jordbrukslägenheter. För gäldenärer som helt är hänvisade till jordbruket för sin försörjning lär det sålunda inte vara möjligt att med stöd av regeln om 3 000 kr. hålla rörelsen intakt.

Det föreslås att regeln om 3 000 kr. skall kunna genombrytas om gäldenä- ren eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom och synner­ liga skäl föreligger. Härigenom öppnas möjlighet att när omständigheterna är särskilt ömmande låta en partiellt arbetsför person behålla egendom, som han behöver för att kunna försörja sig genom eget arbete men som har ett värde överstigande 3 000 kr.

4. Föremål med särskilt personligt värde. Beredningen föreslår, att från utmätning undantas föremål med sådant personligt värde för gäldenären att det måste anses uppenbart obilligt att ta egendomen i anspråk. Syftet är att hindra utmätning i vissa fall, när denna med hänsyn till egendomens affektionsvärde skulle vara stötande. Beredningen nämner som exempel familjeporträtt, familjearkiv, hederstecken, hedersgåvor och idrottspriser. Skyddsregeln bör också med försiktighet kunna tillämpas på egendom, som har karaktären av bruksföremål men som ändå för ägaren representerar stort personligt värde, t. ex. föremål för hobby- eller fritidsändamål, enklare musikinstrument och vissa idrottsredskap. Dock är det inte avsett att i regel några större värden skall kunna skyddas. I fråga om föremål som pietets­ fullt har bevarats i släkten och fått antikvärde kan det emellertid vara skäligt att undantag görs från utmätning, även om det ekonomiska värdet vid försäljning inte är obetydligt.

5. Hyresrätt. Beredningen framhåller, att frågan om utmätningsskydd för bostäder och arbetslokaler har övervägts. Det erinras om bestämmelsen i bötesverkställighetslagen, att nödig bostad inte får tas i mät. Härutöver finns i svensk rätt inte några regler som har till direkt syfte att bereda ut­ mätningsskydd av ifrågavarande slag. Att allmänt införa regler om skydd mot utmätning av fast egendom eller tomträtt har dock ansetts föra för långt. Beredningen anser, att det med större fog kan ifrågasättas att införa visst skydd mot utmätning av bostadsrätt. Frågan om lämpligt skydd för bostads- rättsinnehavare torde dock med större fördel lösas inom bostadsrättslag- stiftningens ram. Beredningen lämnar därför den frågan därhän. Beträffande hyresrätt förordar beredningen emellertid visst utmätnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

80

skydd utöver det som följer redan därav att hyresrätt i regel inte får över­

låtas utan hyresvärdens samtycke. Det föreslås, att hyresrätt till lägenhet,

som tjänar till stadigvarande bostad för gäldenären eller behövs för hans för­

värvsverksamhet, inte skall få utmätas, även om den på grund av hyres­

värdens samtycke eller av annan anledning får överlåtas.

Vad angår arrende har beredningen inte ansett det praktiskt möjligt att

ge en allmän regel om skydd mot utmätning.

6. Erforderligt underhåll. Beredningen föreslår utmätningsskydd för

pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter, i den mån

de skäligen fordras för underhåll åt gäldenären intill dess inkomst som täc­

ker behovet är att vänta, dock högst för en månad, om ej synnerliga skäl mo­

tiverar längre tid. Beredningen framhåller, att förslaget avser att ge gälde­

nären skydd för viss tids underhåll. Medan gällande lag ger skydd bara för

»nödtorftigt uppehälle» (65 §) resp. »nödigt underhåll» (67 §), tar förslaget

undan vad som »skäligen fordras för underhåll», vilket är avsett att vara

något liberalare mot gäldenären. Enligt beredningen kan förekomma fall,

när ömmande skäl talar för att medel tas undan för längre tid än en månad,

t. ex. vid arbetslöshet. Undantag från enmånadsgränsen bör sålunda kunna

göras, när synnerliga skäl är för handen.

7. Gäldenärens familjs behov. Beredningen framhåller att benefieiumskyd-

det enligt gällande rätt tillgodoser också gäldenärens makes och oförsörjda

barns eller adoptivbarns behov (se 65 och 67 §§ UL; jfr 27 och 97 §§ KL

samt 7 § InfL). Enligt beredningen bör inte skyddet omfatta alla som bor

i gäldenärens hem. Den anknytning till gäldenären och hans hem som bör

krävas för att en person skall omfattas av skydd i förevarande hänseenden

har beredningen ansett sig kunna uttrycka genom att vederbörande förut­

sätts tillhöra gäldenärens »familj» (bet. s. 239 f).

Beredningen föreslår, att regeln om hänsynstagande till familjen skall till-

lämpas beträffande sådan egendom som har nämnts under punkterna 1—5 i

förevarande avsnitt. Enligt vad beredningen vidare föreslår skall därvid

särskilt beaktas om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av

lyte eller allvarlig sjukdom. Gränsen vid 3 000 kr. under punkt 3 (som gäller

arbetsredskap m. m.) får därvid i undantagsfall genombrytas.

Vid tillämpningen av vad som sägs under punkt 6 (som gäller erforderligt

underhåll) måste givetvis också beaktas familjens behov. Hänsyn måste

emellertid tas även till underhåll som gäldenären skall utge till personer

utanför den egentliga familjekretsen. Beredningen har därför föreskrivit,

att beneficium som avses i punkt 6 skall bestämmas med skälig hänsyn till

den underhållsbörda som åvilar gäldenären.

8. Beneficium för dödsbo. Beredningen behandlar också frågan om be-

neficiet vid utmätning hos dödsbo. Den omständigheten att gäldenären av­

lider innebär inte att hans familjs skydd mot utmätning bör bortfalla. De

föreslagna bestämmelserna om beneficium bör därför äga tillämpning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:Is proposition nr 130 år 1968

81

fråga om egendom efter den avlidne som hans familj brukar och behöver. I fråga om skydd för den närmaste tidens underhåll anknyter beredningen dock inte till vad som har sagts under 6 i detta avsnitt. I stället anses böra gälla bestämmelsen i 18 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken, som föreskriver att efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn alltid skall få nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

Ytterligare föreslår beredningen utmätningsskydd för icke overlåtbar egendom och vissa rättigheter. I den delen vill jag hänvisa till vad som anförs i special motiveringen till 66 § UL i det följande.

2.6.2. Yttrandena

Beicdningens allmänna överväganden i fråga om beneficium har i stort sett godtagits av remissinstanserna.

Till de positivt inställda remissinstanserna hör t. ex.

kronofogdemyndig­

heten i Värnamo distrikt,

som understryker att de nya reglerna bör för­

hindra onödiga förluster för gäldenärerna, och

kronofogdemyndigheten i

Kristianstads distrikt,

som uttalar sin belåtenhet över att reglerna är mo­

dernare och mera differentierade än de nuvarande.

Kriminalvårdsstyrelsen

finner föreslagna regler om beneficium ägnade att underlätta resocialise- ringsarbetet beträffande en inte ringa del av kriminalvårdens klientel. Andra instanser som mera allmänt tillstyrker föreslagna beneficiumregler ar t. ex.

TCO

samt

kronofogdemyndigheterna i Jönköpings, Borås

och

Sköv­

de distrikt.

Den sistnämnda myndigheten betonar att förslaget möjliggör ett

större beaktande än f. n. av omständigheterna i det enskilda fallet, vilket sägs vara nödvändigt om man vill undvika från allmän synpunkt olyckliga konsekvenser vid utmätning.

Också

socialpolitiska kommittén

finner förslaget om liberalare regler till­

fredsställande. Kommittén konstaterar att enligt beredningen är en ökning av gäldenärens beneficium i viss mån en nödvändig följd av de skärpta reglerna om löneexekution. Kommittén finner att redan sociala hänsyn talar för en ökning av beneficium.

Socialstyrelsen

är nöjd med förslagets allmänna utformning. Det anmärks

dock på några av beredningens motivuttalanden i fråga om den vikt som bör tillmätas sociala synpunkter. Enligt socialstyrelsen är de åsyftade mo­ tivuttalandena olämpliga, eftersom de kan tolkas som krav på synnerlig restriktivitet vid bedömningen av beneficium.

Hovrätten för Västra Sverige

understryker att beneficiumreglerna inver­

kar inte bara på effektiviteten i indrivningen av penningfordringar utan ock­ så på sanktionssystemet över huvud taget. För småföretagare och löntagare kommer sålunda skadestånd som påföljd för kontraktsbrott att framstå som ett mindre allvarligt hot än tidigare. I den mån man önskar påverka dem att noggrant fullgöra sina kontraktsplikter kommer i stället andra sanktioner i

82

förgrunden, främst hävning och uppsägning av avtal. Det anförda föran­

leder viss tvekan om lämpligheten av att skydda gäldenärer i den omfattning

beredningen föreslår. Hovrätten medger emellertid att det är ytterligt svårt

.att förutsäga den inverkan en lagändring av denna typ kan ha på gäldenärers

och borgenärers handlande i allmänhet. Det framstår därför trots allt inte

som omotiverat att man liksom beredningen lägger huvudvikten vid de

mera påtagliga fördelar från social och humanitär synpunkt, som följer av

de föreslagna lagändringarna. Hovrätten är dock betänksam beträffande ord­

ningen att i stor utsträckning hänvisa till en fri bedömning utan värde­

gränser. Enligt hovrätten är det tveksamt om man bör frångå de nuvarande,

förhållandevis precisa reglerna om beneficium.

Ett mindre antal remissinstanser ifrågasätter om inte förslaget innebär en

alltför generös bestämning av den egendom som skall förbehållas gäldenä-

ren vid utmätning. Hit hör bl. a.

länsstyrelsen i Norrbottens län, handels-''

kammaren för Örebro och Västmanlands län

samt

kronofogdemyndigheterna

i Skellefteå

och

Eskilstuna distrikt.

Länsstyrelsen i Kalmar län

ifrågasätter, om den föreslagna gränsdragning­

en mellan det utmätningsbara och det utmätningsfria tillgodoser effektivi­

tetskravet i tillräcklig omfattning. Enligt länsstyrelsen bör som stöd för ut­

mätningsmannens bedömning av gäldenärens beneficium i det enskilda fal­

let i särskild ordning fastställas en värdegräns, graderad i förhållande till

familjens storlek. Värdegränsen kan bestämmas med hänsyn till kostna­

derna för anskaffning av olika bruksföremål och genom årlig justering

anpassas till prisutvecklingen.

Beträffande förslagen i detalj innebär remissutfallet följande.

Kläder och annan personlig utrustning samt bohag. Förslagen i dessa de­

lar har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bara några enstaka

erinringar förekommer.

Göta hovrätt

anser, att man saknar fasta hållpunkter för värderingen och

att det är önskvärt att förslaget förtydligas. I vart fall skulle vägledande ut­

talanden i motiven om ungefärliga värdegränser undanröja tillämpnings-

svårigheter.

Länsstyrelserna i Västerbottens

och

Norrbottens län

anser, att

kompletterande föreskrifter behövs för att möjliggöra enhetlig tillämpning.

Länsstyrelsen i Gotlands län

ifrågasätter om inte uttrycket »enkelt hem»

är att föredra framför »anspråkslöst hem» när det gäller att beskriva i vad

mån bohag får undantas från utmätning. Utmätningsmannen skulle med

det förstnämnda uttryckssättet besparas det känsliga avgörandet, om gälde­

närens hem är anspråkslöst eller anspråksfullt, ett avgörande som inte blir

lättare därigenom att gäldenärens egen subjektiva inställning till det egna

hemmet synes bli relevant.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

ifråga­

sätter om inte ordet »anspråkslöst» i detta sammanhang verkar otidsenligt.

JK

framhåller att vissa ofta förekommande slag av lösöre utan utpräglad

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1068

sa

nyttokaraktär — televisionsapparater, cyklar, campingutrustning och annat dylikt faller utanför det av beredningen föreslagna beneficiet. Att så sker är utan tvivel väl motiverat i de fall när försäljning efter utmätning in­ bringar ett ganska oförminskat belopp i förhållande till föremålets värde som nytt. I andra fall kan emellertid exekution beträffande lösöre av den­ na art framstå som en onödig värdeförstöring, nämligen när försäljnings­ värdet är ringa i förhållande till bruksvärdet för gäldenären. JK ifråga­ sätter därför, om inte beneficiet borde utsträckas att omfatta också lösöre med högt bruksvärde men lågt försäljningsvärde. Å andra sidan kan frågan om beneficium för bohag ställas i relation till gäldenärens betalningsvilja. Vad som eljest är fritt från utmätning kan få utmätas, om gäldenären kan avvara det och han har underlåtit att skäligen efter förmåga göra rätt för sig.

Arbetsredskap m. m. Den föreslagna bestämmelsen i denna del har ägnats ganska stor uppmärksamhet i yttrandena. Framför allt är det värdegränsen vid 3 000 kr. som remissinstanserna har intresserat sig för. Det är en täm­ ligen utbredd uppfattning att denna gräns är mindre lämplig. Flera remiss­ instanser, exempelvis

exekutionsväsendets organisationsnämnd,

förklarar

att det med hänsyn till penningvärdets förändringar är olämpligt att i lag fastställa ett bestämt belopp som värdegräns.

Göta hovrätt

och

arbetsmark­

nadsstyrelsen

uttalar sig till förmån för samma gränsbestämning som i fråga

om kläder och bruksföremål, alltså »skäligt värde». Arbetsmarknadssty­ relsen understryker, att en sådan gränsbestämning torde vara tillräcklig som ledning för utmätningsmannen, särskilt som denne även vid prövning av egendoms värde måste bli hänvisad till en skälighetsbedömning.

Länsstyrel­

sen i Jämtlands län

anser, att det från social synpunkt är angeläget att

exekutionen inte bedrivs så att gäldenären försätts i sådana försörjnings­ svårigheter att han kan bli ett socialfall. Den föreslagna värdegränsen, 3 000 kr., är uppenbarligen för låg. Länsstyrelsen vill inte ha någon fixerad vär­ degräns utan tycker att omständigheterna i varje särskilt fall skall få bli avgörande för i vilken omfattning arbetsredskap och annan utrustning skall få utmätas.

En del remissinstanser vill ha indexreglering av gränsbeloppet 3 000 kr. Enligt

riksförsäkringsverkets

mening föreligger ett uppenbart behov av att

värdesäkra i lagstiftningen förekommande belopp av den typ som här är aktuell.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

uttalar, att hänsynen till gälde-

närerna fordrar att värdegränsen blir indexreglerad. Andra instanser som förordar indexreglering är t. ex.

Stockholms stadskollegium. Föreningen

Sveriges häradshövdingar

och

LO.

Länsstyrelsen i Norrbottens län,

som hänvisar till vikten av att upprätt­

hålla betalningsmoralen, anser att gäldenärernas intressen tillgodoses till­ räckligt, om värdegränsen blir 2 000 kr.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt, länsstyrelsen i Stockholms län

och

exekutionsväsendets organisationsnämnd

anser att det skulle vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

84

värdefullt med en bestämmelse om utmätningsfrihet för mindre varulager

hos rörelseidkare eller i vart fall med ett motivuttalande i ämnet.

Göta hov­

rätt

erinrar om att värdegränsen på 3 000 kr. enligt förslaget får genombry­

tas, om gäldenären eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig

sjukdom och synnerliga skäl föreligger. Hovrätten ifrågasätter om inte vär­

degränsen borde få överskridas också till förebyggande av att mindre rö­

relser, som hantverkares, småhandlares och småjordbrukares, sprängs ge­

nom utmätning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

diskuterar om ett motorfordon kan vara

att betrakta som ett för gäldenärens förvärvsverksamhet erforderligt ar­

betsredskap när gäldenären är bosatt på annan plats än den där han har

sitt arbete. Att fordonet inte bör tas undan från utmätning när annat kom­

munikationsmedel står gäldenären till buds är enligt länsstyrelsen oveder­

sägligt. Men frågan är tveksam i andra fall anser länsstyrelsen.

Föreningen

Sveriges rättshjälps jurister

anser att bedömningen skall vara restriktiv i

frågan vad som verkligen behövs i yrkesverksamheten. Vad föreningen när­

mast åsyftar är risken för att motorfordon inryms bland den utmätnings-

fria egendomen. Ett sådant fordon kan visserligen för gäldenären framstå

som erforderligt men i realiteten inte anses absolut nödvändigt för hans

näring.

Föremål med särskilt personligt värde. Förslaget har så gott som undan­

tagslöst tillstyrkts.

Föreningen Sveriges kronofogdar

förklarar exempelvis

att det är rimligt att gäldenären från utmätning skall få freda en släkt­

klenod, även om denna är antik och således har ett inte ringa värde.

Exeku­

tionsväsendets organisationsnämnd

har inte något att erinra mot lagtexten.

Nämnden ställer sig dock tveksam till frågan om verkligen ett släktföremåi

som har fått antikvärde skall kunna tas undan från utmätning fastän det

ekonomiska värdet vid försäljning inte är obetydligt.

Hyresrätt. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Speciella synpunkter utvecklas emellertid beträffande behovet av skydd

för bostadsrätt och arrenderätt. En hel del remissinstanser anser sålunda

att bostadsrätt bör jämställas med hyresrätt. Hit hör

hovrätten för Nedre

Norrland

som säger att bostadsrättsinnehavarens behov av utmätningsskydd

för sin hostad gör sig gällande med samma styrka som hyresgästens. Det

av lagberedningen anförda förhållandet att bostadsrätten kan representera

stora värden anses inte utgöra något avgörande hinder mot utmätnings­

skydd även om särregler härigenom kan vara påkallade.

Länsstyrelsen i

Uppsala län

föreslår, att sådana bostadsrätter där tillhörande lägenhet ut­

gör nödig bostad för bostadsrättsinnehavaren och hans familj undanskiftas

såväl vid utmätning som i konkurs. Andra remissinstanser som anser att

bostadsrätter i viss utsträckning bör vara utmätningsfria är

socialstyrelsen,

kronofogdemyndigheterna i Uppsala, Göteborgs

och

Borås distrikt

samt

Föreningen Sveriges kronofogdar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

85

Sveriges riksbank

framhåller att bostadsrätter ibland kan uppgå till be­

tydande värden och i allmänhet innehas av personer med starkt begränsade möjligheter att åstadkomma bankmässiga säkerheter. En utmätningsfrihet för dem kan därför få återverkningar för betydande gruppers möjligheter att ställa säkerhet och därmed begagna sig av krediter.

Beträffande frågan om utmätningsskydd för arrenderätt uttalar

exeku­

tionsväsendets organisationsnämnd

att det ibland förekommer utmätning

av arrenderätt, i allmänhet i samband med utmätning av gäldenären till­ hörig byggnad på ofri grund. I likhet med beredningen anser nämnden att det inte föreligger skäl att ta undan arrenderätt från utmätning.

Hovrätten

för Västra Sverige

är i detta hänseende mera tveksam. Hovrätten framhål­

ler att mot utmätning av arrenderätt ofta torde kunna åberopas lika tungt vägande skäl som mot utmätning av hyresrätt. Ofta medför utmätning att arrendatorn mister sin bostad. Utmätningsåtgärden kan vidare medföra en avsevärd värdeförstöring. Hovrätten medger emellertid att betydande prak­ tiska svårigheter är förenade med frågan om hur bestämmelser angående utmätningsfrihet för arrenderätt bör vara utformade.

Erforderligt underhåll. Förslaget har godtagits av de remissinstanser som yttrat sig om det.

Hänsyn till lyte eller allvarlig sjukdom

(65 § 2 mom. andra punkten).

Arbetsmarknadsstyrelsen

understryker att det föreligger ett starkt behov av

entydiga bestämmelser för att de myndigheter som har att handlägga so­ cial bidragsverksamhet skall kunna bedöma effekten av eventuella bidrag. Härom sägs.

Det har visat sig att en bidragssökande, som genom sjukdom eller olycks­ händelse blivit handikappad, ofta är så skuldsatt att uppenbar risk kan föreligga att en invalidbil, som anskaffas enligt nämnda regler, blir utmätt för resterande skatter eller andra skulder. Nu gällande regler om utmät­ ning har ansetts vara ett hinder för näringshjälp i vissa sådana fall. Bin­ dande förhandsutfästelser från utmätningsmyndighet har ej kunnat erhål­ las och bedömningspraxis måste anses så skiftande att försiktighet varit motiverad.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att beredningens förslag i denna del inne­ bär en påtagbar förbättring i jämförelse med gällande rätt.

Statens handikappråd

föreslår att gränsen om 3 000 kr. lämnas utan av­

seende när det gäller sådana hjälpmedel som fordras för att undanröja eller begränsa svårigheterna för en handikappad. Enligt rådet bör sålunda invalidfordon, särskilda behandlingsanordningar och andra dylika hjälp­ medel alltid undantas när gäldenären verkligen behöver dem.

2.7.

Övriga

frågor

Lagberedningen. Beredningen föreslår även vissa ändringar i KL. För­ slaget berör till en början frågan hur det skall förfaras med lön och annan

86

arbetsinkomst som gäldenären förvärvar under konkursen. De nuvarande

reglerna härom i 27 § KL har ansetts böra göras mera liberala. Vidare före­

slås vissa jämkningar i bestämmelserna om förfarandet, när konkursboet

vill göra anspråk på någon del av gäldenärens inkomst.

De nya regler om gäldenärens beneficium som beredningen föreslår under

65 § UL föranleder också, att viss ändring av beneficiumreglerna i 97 § KL

bör vidtas. I samband därmed föreslås en del ändringar i 98 § angående sät­

tet för bestämmande av vad som skall tillkomma gäldenären och hans

anhöriga.

Slutligen föreslås en ändring i 199 § KL, som innehåller föreskrift om

obehörighet för ämbets- eller tjänsteman som har försatts i konkurs att;

utöva sin tjänst under viss tid efter konkursutbrottet.

Beredningen framhåller att den nya införsellagen och de ändringar som

föreslås i UL påkallar följdändringar också i vissa andra lagar och författ­

ningar än KL. De viktigaste av dessa följdändringar avser ett tillägg till 20

kap. FB angående s. k. provisorisk förbindelse att utge underhållsbidrag

samt reglerna i 17 kap. HB om förmånsrättsordningen. Härjämte föreslås

bl. a. ändringar i lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa under-

hållsskyldiga att avflytta från riket samt även att lagen den 15 juni 1930

(nr 316) om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av

oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter upphävs och ersätts

med en ny lag i samma ämne.

Beredningen har slutligen förordat vissa ändringar i och tillägg till

UppbF och sjömansskatteförordningen (se hänvisningarna i bet. s. 302

not 1).

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 ur 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

87

3. Departementschefen

3.1. Allmänna synpunkter

Nuvarande regler om exekution i lön är gamla och otidsenliga. Enligt UL har i fråga om löneutmätning alltsedan lagens ikraftträdande år 1879 gällt, att gäldenärens innestående lön inte får utmätas förrän gäldenären är berättigad att lyfta den. Detta har i allmänhet uppfattats så, att utmätnings­ mannen inte på förhand får meddela arbetsgivaren förbud att betala ut nå­ got till gäldenären. På grund härav kan löneutmätning genomföras mera sällan.

För några privilegierade fordringsanspråk finns emellertid en särskild och mycket effektiv form av exekution i lön, nämligen införsel. Lagen i ämnet tillkom år 1917. Införsel innebär, att den som har att betala ut lö­ nen åläggs att vid varje utbetalningstillfälle hålla inne viss del och redo­ visa denna till utmätningsmannen. Vad som behövs för gäldenärens eget uppehälle och hans familjs behov skall dock tas undan. De fordringar som f. n. kan tas ut på detta sätt är underhållsbidrag, vissa kommunala bidrags- fordringar, skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.

UL:s allmänna bestämmelser om gäldenärens beneficium — dvs. vad som av hänsyn till gäldenären och hans närstående skall skyddas mot exekution — är också ålderdomliga och föga anpassade till tidens krav. Enligt bestäm­ melserna skall från utmätning i första hand tas undan nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptiv­ barn. Vidare skall tas undan nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören till ett värde av högst 1 500 kr. eller, om gäldenären inte är familjeförsörjare och inte heller har eget hushåll, högst 600 kr. Om utväg saknas till nödtorf­ tigt uppehälle, skall av det förråd som finns i huset tas undan vad som be­ hövs till underhåll för en månad. Finns inte förråd, skall av gäldenärens pengar tas undan så mycket som fordras för att anskaffa det felande. Dessa relativt stränga regler torde under senare tid ha givits en från gäldenärssyn- punkt tämligen liberal tillämpning. Ofta påträffas inte annan utmätnings­ bar egendom hos gäldenären än bil, hushållsmaskin, televisionsapparat, pia­ no e. d. Men vanligt är också att ingen utmätningsbar egendom finns.

Lagberedningen har nu föreslagit nya regler om exekution i lön och om gäldenärens beneficium, vilka bättre än de gällande tillgodoser de krav som följer av nutida ekonomiska och sociala förhållanden. I fråga om in­ försel innebär förslaget att institutet moderniseras samtidigt som det be­

88

håller nuvarande grad av effektivitet och står öppet för exekutivt uttagan­

de av samma slags fordringar som f. n. En viss vidgning föreslås i fråga om

objekten för införsel.

Enligt beredningens förslag skall vidare institutet löneutmätning refor­

meras avsevärt. Viktigast är förslaget att utmätning i lön — självfallet

endast till viss del när det gäller lön i allmänhet — skall kunna ske redan

innan lönen är tillgänglig för lyftning. Därmed undanröjs den främsta or­

saken till ineffektiviteten i nuvarande löneutmätningsinstitut, nämligen

att lönen är utmätningsbar först när gäldenären får lyfta den. När lagbered­

ningen nu har föreslagit en effektivisering av nyss antytt slag, har den också

varit angelägen att utforma de föreslagna bestämmelserna så, att löntagarna

och särskilt då låglönegrupperna får tillräckliga marginaler och skyddas

mot alltför kraftiga ingrepp i inkomsterna. Jag återkommer till den när­

mare avvägningen i det avseendet.

Förfarandet enligt det nya utmätningsinstitutet innebär i sina huvuddrag

följande. Vid löneutmätning liksom vid införsel skall det åligga arbetsgiva­

ren att innehålla viss del av gäldenärens lön och redovisa denna till utmät­

ningsmannen. Löneutmätning skall få äga rum bara under vissa begränsade

förutsättningar. Bl. a. kan nämnas att — beträffande löneinkomster i all­

mänhet — sådan utmätning inte utan gäldenärens medgivande skall få till-

lämpas längre tid än tre månader under ett och samma kalenderår. Enligt

förslaget skall denna tid kunna utsträckas till sex månader, om särskilda

skäl föreligger. Utmätning i lön skall kunna användas för uttagande av alla

sorters fordringar.

Den ordning som beredningen föreslår för utmätning i lön skall — i lik­

het med vad som redan f. n. är föreskrivet vid införsel — gälla även för

utmätning av belopp, vilka utgår som pension eller livränta.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan reglerna om exekution i lön

och bestämmelserna om gäldenärens beneficium vid utmätning i allmän­

het har beredningen också tagit upp frågan om vilka regler som bör gälla

beträffande beneficium. Beredningen anser att man, om löneexekution ef­

fektiviseras på föreslaget sätt, kan bestämma gäldenärens allmänna bene­

ficium ganska liberalt. Beredningen har utformat sitt förslag i enlighet här­

med. Om förslagets innebörd kan i korthet sägas följande.

Reglerna om beneficium har i viss utsträckning avfattats så, att de skall

tillåta en fortgående anpassning till den allmänna standardhöjningen. Så­

lunda föreslås inte någon fast värdegräns i fråga om utmätningsförbudet

beträffande kläder och andra föremål, som tjänar uteslutande gäldenärens

personliga bruk, och inte heller beträffande möbler, husgeråd och annan

utrustning som gäldenären behöver. I fråga om dessa egendomsgrupper

skall man enligt förslaget ta undan från utmätning föremål till »skäligt vär­

de» resp. föremål som behövs »för ett anspråkslöst hem och dess skötsel».

Beträffande arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gälde-

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

89

närens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning föreslår beredningen ut- mätningsfrihet i den mån egendomens sammanlagda värde inte överstiger 3 000 kr. ö

I anslutning till de allmänna beneficiumreglerna har beredningen be­ handlat frågan om utmätningsskydd för vissa särskilda rättigheter. Bered­ ningen framfor i det sammanhanget vissa förslag om utmätningsfrihet för bl. a. rätten till skadestånd med anledning av personskada, rättigheter till pension eller livränta såvitt angår utmätning av rättigheten som sådan samt rätten till vederlag för utnyttjande av litterärt eller konstnärligt verk e. d. Syftet med förslaget i denna del är att söka förebygga, att rättigheter som har betydelse på längre sikt för gäldenärens eller hans familjs försörjning gåi föi lorade eller att de måste realiseras till underpris.

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett gynnsamt mot­ tagande och ansetts väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I \issa delfrågor har förekommit kritik och jag återkommer närmare till des­ sa frågor i det följande.

För min del vill jag beträffande förslaget i allmänhet anföra följande. Frågan om en effektivisering av löneexekutionen står som beredningen har framhållit i nära samband med frågan om vad som till gäldenärens skydd skall tas undan från utmätning. I den mån gäldenärernas löneinkomster inom vissa gränser blir tillgängliga för exekution och lönetillgångar alltså står till förfogande för täckande av borgenärers krav, minskar betänklighe­ terna mot att medge gäldenärerna ett generösare beneficium än som nu gäller.

En elfektivisering av löneexekutionen är en naturlig följd av att antalet löntagare i samhället relativt sett ökar och att löneläget undan för undan har blivit bättre. En reformering av löneexekutionen kan påräknas leda till att det sker en förskjutning av exekutionsfallen från sakexekution mot löne- exekution. En sådan utveckling är förenad med störa fördelar. För

utmät­

ningsmannen

är sålunda löneexekution allmänt sett mindre arbetskrävande

än sakexekution. Beträffande

gäldenärerna

kan framhållas att löneexe­

kutionen inte i motsats till vad som kan bli fallet vid exekution i lösöre

är förenad med risk för realisationsförlust. För

borgenärerna

innebär

nuvarande ordning att möjligheterna att driva in fordringar i exekutiv ordning ofta är begränsade. Det är inte sällan så att gäldenären saknar ut­ mätningsbara tillgångar i sitt hem eller i sin verksamhet men ändå genom sina löneinkomster kan vara tämligen väl ställd. Eftersom det emellertid med nuvarande ordning i praktiken är ytterligt svårt att få en löneutmät- ning genomförd, är det ofta omöjligt för borgenären att få sin fordran reali­ serad. En effektivisering av löneexekutionen och då särskilt löneutmätning- en kan säkerligen antas komma att ge ett bättre skydd för borgenärernas rätt. Detta är i sin tur ägnat att bidra till en förbättrad betalningsmoraL Ytterst är detta till nytta för kreditväsendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

90

I anslutning till det sist sagda vill jag dock nämna att, även om en god

betalningsmoral allmänt sett måste anses vara till nytta för kreditväsendet

och omsättningslivet i allmänhet, man också kan tänka sig en negativ ver­

kan, nämligen att den effektiva indrivningsmöjligheten kan inbjuda till en

osund kredithandel. En sådan utveckling skulle möjligen kunna befaras,

om kreditförsäljarna förlitar sig helt på exekutionsmöjligheterna och där­

för inte endast tar lätt på bedömningen av en presumtiv köpares kreditka­

pacitet utan kanske t. o. m. intensifierar sin verksamhet för att få allmän­

heten att köpa på kredit. Jag anser, att en sådan utveckling inte behöver

befaras med anledning av de reformer som här kommer i fråga. Jag vill dock

på den punkten framhålla att man, om utvecklingen skulle föranleda det,

bör överväga att ingripa genom att förbehålla löneutmätningsinstitutet föi

endast vissa kategorier fordringar eller -— omvänt — utesluta vissa slag av

fordringar, t. ex. fordringar på grund av detaljhandelsköp, som inte avser

livsförnödenheter. I nuvarande läge anser jag som redan framgått att man

inte har anledning att utforma lagstiftningen under intryck av sådana far­

hågor.

I sammanhanget finns det anledning att beakta förhållandena på en del

håll utomlands. Man kan konstatera, att i åtskilliga länder ett införsel-

liknande förfarande står öppet för borgenärerna i gemen. I allmänhet

medges gäldenären härvid ett mera rikligt beneficium, när vanliga ford­

ringar skall tas ut än när indrivning skall ske av underhållsbidrag. Exem­

pelvis kan nämnas att i Finland utmätning i lön har fått stor praktisk

betydelse och anlitas för indrivning av alla slags fordringar, inte minst

skatter. Utmätning av annan tillgång försöks i allmänhet först om det skidle

visa sig att löneutmätning inte ger resultat.

I samma mån som exekutionsformerna görs effektivare ökar betydelsen

av att reglerna utformas så, att ett rimligt mått av ekonomisk trygghet

garanteras löntagare-gäldenärer och då särskilt dem som lever i små ekono­

miska förhållanden. För att tillgodose detta måste tillses att den löneexe-

kution som står till buds för fordringar i allmänhet inte ges sådan grad

av effektivitet att gäldenärerna kan komma att pressas otillbörligt. Bered­

ningens förslag att möjligheterna till löneutmätning beträffande avlöning

i allmänhet — skall stå till buds endast under begränsad tid under varje

kalenderår anser jag tillgodose de nu anförda synpunkterna, och det utgör

ett viktigt inslag i det nya löneutmätningsinstitutet.

En annan viktig fråga är det utmätningsskydd som tillförsäkras gäldenä­

rerna. Man har härvid att ta hänsyn till två moment av frågan om gäldenä-

rens beneficium. Dels är det viktigt att det tillses, att en gäldenär förbehålls

en rimlig del av sin löneinkomst och att denna sålunda lämnas fri från an­

grepp genom löneexekution. Dels har man att beakta det förut nämnda

sambandet mellan effektiviseringen av löneexekutionen och beneficiet vid

sakutmätning. Beredningen har i båda dessa avseenden lagt fram förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

som lår anses tillgodose tryggheten för gäldenärerna i rimlig omfattning. Samtidigt anser jag — med en mindre reservation som jag återkommer till senare — att beredningen inte har gått så långt att den alltför mycket har begränsat borgenärernas möjlighet att komma till sin rätt. I dessa viktiga avvägningsfrågor anser jag alltså att beredningen har kommit till ett till­ fredsställande resultat.

Sammanfattningsvis vill jag alltså ansluta mig till de grundläggande be­ dömningar som ligger bakom beredningens förslag.

En allmän Iråga som har behandlats av en del remissinstanser avser den lagtekniska utformningen av beredningens förslag. I åtskilliga hänseenden har sålunda beredningen givit bestämmelserna en allmän avfattning, så att de lämnar tämligen vida ramar inom vilka utmätningsmännens tillämpning skall kunna varieras efter de enskilda fallens beskaffenhet. Som framgår av remissammanställningen under 2.1.3. har denna teknik mött betänklig­ heter i några remissyttranden. Enligt min mening får dock tekniken anses vara nödvändig i åtskilliga av de frågor som här är aktuella, eftersom det är svårt att i alltför fasta normer och detaljerade bestämmelser fånga in de högst olikartade exekutionsfall som i praktiken kan uppkomma. En viss möjlighet att laga efter lägligheten inom de ramar som dras upp genom bestämmelserna kan också bidra till att utsökningsprocessen blir snabb och effektiv. Visserligen är det så, att utmätningsmannen ofta måste fatta beslut utan att ha haft tillfälle till mera ingående överväganden, och under sadana lörhallanden blir det svarare för honom om gällande lagregler ger utrymme för varierande lösningar. Jag tvivlar dock inte på att utmätnings- männen har de kvalifikationer som fordras för att tillfredsställande bedöma varje fall efter dess egenart och i övrigt handlägga de uppgifter som enligt de föreslagna bestämmelserna skall ankomma på dem. Någon risk för att rättssäkerhetssynpunkter inte skall bli tillräckligt beaktade torde inte före-

Jag vill emellertid nämna, att jag i det följande kommer att i några

hänseenden förorda, att bestämmelserna utformas så att något snävare ra­ mar ges för utmätningsmännens handlingsfrihet än som följer av bered­ ningens förslag i motsvarande delar.

Ytterligare är att beakta vilka ekonomiska konsekvenser för exekutions­ väsendets del som den föreslagna ordningen medför. Det måste från många synpunkter anses viktigt att reformerna skall kunna genomföras utan nå­ gon större belastning för statsverket. För att detta skall kunna ske förut­ sätts enligt exekutionsväsendets organisationsnämnd att vissa åtgärder vid­ tas. I annat fall kan man enligt nämnden inte undvika att en merbelast- ning på kronofogdemyndigheterna och därmed ökat personalbehov kommer att följa om beredningens förslag genomförs. Sålunda bör man enligt nämn­ den tillse att exekutionen effektivt styrs mot den mindre arbetskrävande loneexekutionen. Detta bör enligt nämnden lämpligen ske genom att bestäm­ melserna om utsökningsavgift utformas så, att det nämnda syftet tillgodo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

91

92

ses. Nämnden för fram tanken, att det föreskrivs halv utsökningsavgift för

det fall att utmätningssökanden begär endast löneutmätning (jfr 3 § tredje

stycket kungörelsen den 9 juni 1967, nr 441, om vissa avgifter i utsöknings­

mål m. m.). En ändring av detta slag är enligt min mening ägnad att åstad­

komma den önskade styrningen av exekutionen mot löneutmätning. Bestäm­

melser om utsökningsavgiften kan meddelas av Kungl. Maj :t och behöver

därför inte behandlas vidare i förevarande sammanhang. Jag avser att an­

mäla den frågan senare.

Den andra åtgärden som enligt nämnden bör vidtas avser bestämmelserna

om företrädesordningen mellan införselbara fordringar. Nämnden anser,

att bestämmelserna måste mjukas upp i den delen. Jag kommer senare

att behandla frågan närmare men jag vill redan nu förutskicka att jag

anser mig kunna godta nämndens förslag.

I enlighet med det anförda kan sålunda förutses att de här aktuella

förslagen inte behöver medföra nämnvärda personalökningar.

3.2. Fordringar som skall få tas ut genom införsel resp. genom

löneutmätning

Nuvarande ordning för exekution i lön bygger på att löneutmätning står

öppen för alla slag av fordringar medan införselinstitutet har förbehållits

vissa privilegierade fordringar, nämligen underhållsbidrag, vissa kommu­

nala bidragsfordringar, skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.

Denna privilegiering har i dagens läge väsentlig betydelse, eftersom löne­

utmätning f. n. sällan kan genomföras med framgång medan införseln är

en effektiv exekutionsform. Som jag redan har nämnt föreligger nu reform­

förslag som är ägnade att göra löneutmätningen avsevärt effektivare. Ge­

nomförs förslaget, får det inte längre samma betydelse, vilka fordringar som

privilegieras genom att de är införselbara.

Löneutmätning skall enligt beredningens förslag även i fortsättningen

kunna ske för alla slag av fordringar. Några invändningar häremot har inte

förekommit under remissbehandlingen. Jag ansluter mig till förslaget i den

delen. I det sammanhanget vill jag dock erinra om mitt nyss gjorda uttalan­

de att man har möjlighet att utesluta vissa slag av fordringar om framtida

utveckling skulle ge anledning därtill.

Bland de fordringar som får tas ut genom löneutmätning bör kunna ske

en auss

differentiering efter fordringarnas typiska angelägenhetsgrad. Så­

lunda bör det kunna komma i fråga att medge löneutmätning under längre

tid varje år för vissa fordringar än för andra. Denna fråga skall jag be­

handla närmare i det följande, men jag vill framhålla detta redan nu, efter­

som det har sin betydelse när det gäller valet av fordringar som skall få tas

ut genom införsel. Medges inte införsel för fordringen, kan den således ändå

ges en starkare ställning än fordringar i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

93

Vad angår de kategorier av fordringar som bör få tas ut genom införsel uppkommer först frågan, om någon av de nuvarande kategorierna bör utgå och i stället bli jämställd med sådana fordringar för vilka endast löneut- mätning skall stå till buds. Beredningen har förordat att någon ändring av sådan innebörd inte skall ske och remissinstanserna har till övervägande del varit av samma mening. För min del vill jag anföra följande i det av­ seendet.

Införselinstitutet tillkom ursprungligen för att man behövde en exeku- tionsform för uttagande av familjerättsliga underhållsbidrag. Institutet har alltjämt sin främsta betydelse på det området och erfarenheterna visar allt­ så att det föreligger behov av en så effektiv form som möjligt för indrivning av dessa fordringar. Att de bör vara införselbara kan det inte anses råda någon tvekan om.

Likaså torde det få anses tämligen självklart att de här aktuella kommu­ nala fordringsanspråken enligt lagen om socialhjälp och barnavårdslagen också i fortsättningen skall få tas ut genom införsel. Som beredningen har framhållit står dessa kommunala fordringsanspråk mycket nära de familje- rättsliga underhållsbidragen.

Mera tveksam är frågan huruvida skatter och avgifter samt böter och viten fortfarande bör vara införselbara. Beträffande böter och viten är möjligheten till införsel uppenbarligen inte av så stor ekonomisk betydelse. I fråga om skatter och avgifter kan sägas att det ekonomiska intresset av att få ta ut fordringarna genom införsel är mindre nu än tidigare. Detta beror främst på att vi har gått över till ett uppbördssystem med preliminära skatteavdrag.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör det för innehavare av fordrings­ anspråk i allmänhet vara av mindre vikt om skatter och avgifter samt böter och viten skall få behålla sin nuvarande privilegierade ställning. Man torde därför vara berättigad att låta andra skäl än de rent ekonomiska väga sär­ skilt tungt i detta sammanhang. Sådana skäl är i fråga om skatter och av­ gifter företrädesvis av skattemoralisk och beträffande böter och viten av kriminalpolitisk natur. Enligt min mening är dessa skäl av tillräcklig styrka för att motivera att nuvarande ordning behålls. Jag godtar därför bered­ ningens förslag att möjligheten till införsel för skatter och avgifter samt böter och viten skall bestå.

När det gäller frågan, om införselinstitutet skall få användas för ytterli­ gare typer av fordringar, är det mot bakgrunden av det förut redovisade remissutfallet egentligen bara utomobligatoriska skadeståndsfordringar som behöver diskuteras. I olika sammanhang har under de senaste decennierna krävts förbättringar av enskilda skadelidandes möjligheter att i exekutiv ordning kunna driva in skadestånd, i synnerhet när detta grundas på brott (jfr 1LU 1967:15).

I detta avseende är först att märka, att redan genomförandet av en effek­

94

ti vare ordning för löneutmätning medför förbättrade indrivningsmöjligheter

i fråga om skadeståndsfordringar. Därtill kommer den nyss nämnda möj­

ligheten att privilegiera vissa fordringar genom att göra det möjligt att få

löneutmätning för dem under längre tid än för andra. Jag kommer i det

följande (under 3.5.) att föreslå att en sådan privilegiering skall kunna

komma i fråga för utomobligatoriska skadestånd och främst då sådana som

grundas på brott.

Fråga är då om det verkligen behövs ytterligare förbättringar av möjlig­

heterna att exekutivt ta ut skadeståndsfordringar av berörd art. Denna

fråga har besvarats nekande av beredningen och de flesta remissinstanserna

har instämt. För min del anser jag att följande förhållanden särskilt bör

beaktas. I åtskilliga fall, när person- eller egendomsskada vållas, ger försäk­

ring den skadelidande ett gott ekonomiskt skydd. Därtill kommer att, som

beredningens överväganden lämnar otvetydiga besked om, avsevärda svårig­

heter är förenade med att föra in skadeståndsfordringar under införselinsti­

tutet. Sålunda är det svårt att på ett invändningsfritt sätt bestämma vilka

skadeståndsfordringar som bör komma i fråga för indrivning genom inför­

sel. Dessutom gäller ju enligt svensk skadeståndsrätt inte någon allmän re­

gel om jämkning av skadestånd med hänsyn till den skadeståndsskyldiges.

ekonomiska förmåga. Skadeståndsbördan skulle därför i vissa fall komma

att belasta den ersättningsskyldige alltför hårt, om införselmöjligheten stod

öppen. Beredningen har diskuterat men förkastat möjligheten att låta dom­

stol fastställa det skadeståndsbelopp som maximalt får tas ut genom inför­

sel. Jag biträder beredningens ståndpunkt att en sådan uppgift inte bör

åläggas domstolarna. Inte heller bör uppgiften åläggas utmätningsmännen,

vilket har föreslagits i något remissvar. På en del håll har ansetts, att det

från kriminalpolitiska synpunkter skulle vara av värde om skadestånd på

grund av brott kunde tas ut genom införsel. Andra har dock haft motsatt

uppfattning. De betänkligheter som i det avseendet har uttalats av kriminal­

vårdsstyrelsen och samtliga hörda skyddskonsulenter måste därvid tillmätas-

stor vikt.

Vad jag sålunda har anfört bör enligt min mening leda till slutsatsen att

inte några skadeståndsfordringar bör få tas ut genom införsel. I fråga om

valet av kategorier av fordringsanspråk som bör vara införselbara ansluter

jag mig alltså till beredningsförslaget.

Kungi. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

3.3. Inkomster vari införsel resp. löneutmätning skall få äga rum

Enligt gällande rätt kan införsel äga rum i avlöning, pension, livränta och

vissa med pension och livränta jämställda dagersättningar, som utgår på

grund av sjukdom eller av liknande orsak. Utmärkande för begreppet av­

löning är enligt InfL att avlöningen utgår »för tjänst eller annan arbets-

an ställning».

95

Föremål för löneutmätning är f. n. sådan avlöning som nu har nämnts samt vidare pension och livränta, varvid gäller vissa villkor som närmare anges i 67 § UL.

Beredningens förslag hygger på den principiella målsättningen, att in­ försel bör kunna äga rum i varje form av inkomst där införsel är praktiskt genomförbar. Beträffande löneutmätningen går beredningen inte fullt lika långt, men i fråga om de vanligaste inkomstslagen föreslås en avgränsning som överensstämmer med införselförslaget.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot den nämnda mål­ sättningen, principiellt sett. Indirekt får dock en del yttranden anses inne­ fatta reservationer i och med att man inte har velat acceptera införsel eller utmätning i vissa fall som beredningen i enlighet med sin allmänna mål­ sättning har ansett böra inbegripas under sådan exekution. F. ö. finns det även remissinstanser som har menat, att löneexekution bör kunna komma i fråga i några fall där beredningen har haft motsatt uppfattning.

För min del anser jag att den nämnda målsättningen i huvudsak bör vara vägledande. Emellertid bör också, som jag strax skall beröra, andra faktorer — bl. a. den utgående ersättningens utpräglat sociala karaktär i vissa fall — kunna beaktas. Sådana hänsyn bör kunna leda till att införsel och löneutmätning inte bör komma i fråga trots att sådan exekution, prak­ tiskt sett, skulle kunna anordnas.

Beträffande den närmare innebörden av beredningens förslag kan lämp­ ligen först beröras de inkomsttyper som omfattas av båda de föreslagna löneexekutionsformerna. Detta gäller till att börja med beträffande

arbets­

tagares avlöning.

Vid tillämpningen av gällande rätt har det visat sig vara

vissa svårigheter att bedöma, om det föreligger sådan arbetsanställning som berättigar till införsel resp. löneutmätning. Med anledning därav har be­ redningen förordat en ordning som innebär att man i mindre utsträckning än nu blir hänvisad till formella kriterier vid bedömningen om en arbets­ inkomst är sådan att den kan vara föremål för införsel eller löneutmätning. Visserligen anknyter förslaget till gällande ordning såtillvida som det i första rummet tar upp arbetstagares lön som objekt för införsel och utmät­ ning. Avsikten är emellertid inte att löneexekution skall få äga ruin bara när gäldenären är att betrakta som arbetstagare enligt de normer som gäller för det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. För att inbegripa gränsfall som vid en sådan bedömning skulle anses tveksamma har beredningen föreslagit en kompletterande regel. Denna har formulerats så, att med arbetstagares lön skall jämställas

annan ersättning för personlig arbetsinsats av gålde-

nären,

om dennes arbetsförhållanden är jämförliga med en arbetstagares.

Remissinstanserna har ansett det riktigt, att införsel och löneutmätning skall kunna anordnas i vid omfattning när det gäller de slag av inkomster som bör få tas i anspråk. Jag anser detsamma. Det är naturligt att i lag­ texten liksom hittills utgå från arbetstagarbegreppet. Detta begrepp åter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

93

finns på olika håll i gällande rätt, t. ex. i 17 kap. 4 § HB samt i semester-,

arbetsfreds- och socialförsäkringslagstiftningen. Begreppets innebörd i före­

varande exekutionsrättsliga sammanhang bör anses vara densamma som

inom nämnda lagstiftning. Löneexelaition bör alltså vara möjlig i alla de fall

då gäldenären är arbetstagare i civilrättslig mening. Innebörden av detta

arbetstagarbegrepp är emellertid inte fastslagen en gång för alla utan man

får räkna med en fortgående utveckling (jfr uttalandena under förarbetena

till semesterlagen, prop. 1963: 68 s. 51). Man bör dock inte stanna vid detta.

I exekutionsrättsliga sammanhang är det en fördel om man inte behöver

bygga uteslutande på arbetstagarbegreppet. En sådan begränsning av till-

lämpningsområdet skulle knappast vara förenlig med hittillsvarande rätts­

tillämpning. Inte heller skulle den särskilt väl harmoniera med målsätt­

ningen, att införsel och utmätning bör få äga rum när sådan exekution i in­

komst är praktiskt genomförbar. Med hänsyn till det anförda biträder jag

förslaget om att med en särskild kompletteringsregel markera, att löneexe-

kution skall kunna beviljas i vidare omfattning än om arbetstagarbegreppet

är ensamt avgörande.

Vilken räckvidd kompletteringsregeln bör få är en fråga som i huvudsak

kan överlämnas till rättstillämpningen. Till vägledning för denna har be­

redningen närmare utvecklat vad den föreslagna regeln avses innebära i

skilda praktiska fall (bet. s. 94—98). I allt väsentligt kan jag ansluta mig

till dessa uttalanden. På en punkt har dock några remissinstanser framfört

beaktansvärda invändningar, nämligen i fråga om beredningens tanke att

löneexekution enligt förslaget skulle bli möjlig även i utbildningsbidrag till

arbetslösa oavsett att dessa bidrag har ett utpräglat socialt inslag. Jag har

redan i det föregående antytt, att jag anser att sociala hänsyn kan tala emot

löneexekution i vissa fall. Jag åsyftade därvid särskilt utbildningsbidragen

och därmed jämförliga bidrag, t. ex. flyttningsbidrag till arbetslösa, närings­

hjälp till handikappade m. fl. och bidrag till anskaffning av motorfordon för

handikappade. Enligt min mening bör i detta avseende rättsfallet NJA

1963 s. 494 — som innebar att införsel inte medgavs i dåvarande omskol-

ningsbidrag med hänsyn till bl. a. bidragens sociala karaktär — alltjämt

vara vägledande. För att lagtexten inte skall ge intrycket att sådana hän­

synstaganden är uteslutna förordar jag en mindre jämkning i förslaget.

Enligt beredningens förslag skall det avgörande vara — förutom att det är

fråga om ersättning för personlig arbetsinsats — att gäldenärens

arbetsför­

hållanden

är jämförliga med en arbetstagares. Jag förordar att man inte be­

tonar arbetsförhållandena enbart utan föreskriver, att gäldenärens

ställning

när han gör arbetsinsatsen skall vara jämförlig med en arbetstagares. Detta

allmännare uttryck gör att utrymme skall finnas för sociala hänsynstagan­

den av förut berörd art. Jag menar att i omskolningsfallen bidragsmottaga-

ren gentemot arbetsmarknadsverket inte intar den ställningen att han så att

säga säljer sin arbetskraft på ett sätt som är jämförligt med arbetstagares

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

97

situation i allmänhet. Annorlunda förhåller det sig med den hjälpform som utgörs av beredskapsarbete och liknande och som beredningen också anger som ett exempel på fall där löneexekution bör kunna ske (bet. s. 96).

Den jämkning som jag föreslår bör f. ö. även leda till att exekutions- ramen i vissa fall kan bli något vidare än enligt beredningsförslaget, t. ex. beträffande styrelsearvoden och liknande ersättning (jfr bet. s. 95).

Vidare föreslår beredningen att i överensstämmelse med gällande rätt in­ försel och löneutmätning skall kunna ske i vad som utgår såsom

pension

eller

livränta.

I den delen finns inte anledning till någon erinran. Jag vill

fästa uppmärksamheten vid att lagen skall medge införsel i engångs- eller kapitalbelopp som undantagsvis betalas ut i stället för livränta eller pension eller del därav (jfr bet. s. 98).

I InfL anges nu uttryckligen att införsel i pension eller livränta får äga rum utan hinder av att sådan pension eller livränta är utmätningsfri. Be­ redningen har i sitt förslag utelämnat omnämnandet av utmätningsfriheten. Jag delar beredningens åsikt att det utan uttrycklig föreskrift bör stå klart, att införsel inte hindras av ett lagstadgat förbud mot utmätning av rättig­ heten eller av ett i enskild handling upptaget förbud mot överlåtelse av den.

Såvitt angår införselinstitutet enbart föreslås att vissa ytterligare in­ komstkategorier skall kunna vara föremål för sådan exekution.

En nyhet i beredningens förslag i jämförelse med gällande rätt utgörs av en bestämmelse att införsel skall kunna meddelas i

vederlag för utnyttjan­

de av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant.

Bestäm­

melsen har vid remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan erinran. Från några håll har den emellertid avstyrkts. Jag kan visserligen hålla med de kritiska instanserna om att behovet av bestämmelsen i de flesta fall inte är så stort. Men i undantagssituationer torde det kunna visa sig fördelaktigt för de införselberättigade borgenärerna att ha möjlighet till införsel i de här aktuella vederlagen. Jag anser därför den föreslagna bestämmelsen vara fullt motiverad.

Det förut nämnda förslaget att införsel skall kunna erhållas i vad som utgår såsom pension eller livränta föreslås bli kompletterat med en vidgning i jämförelse med nuvarande ordning, nämligen så att också annan

periodisk

förmån

skall kunna vara objekt för införsel. Någon erinran häremot har

inte framkommit vid remissbehandlingen. Jag biträder också förslaget.

I vissa fall skall även

sjukpenning

eller

annan dagersättning

som utgår på

grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning kunna tas i anspråk genom införsel. Detta överensstämmer i sak med vad som redan gäller efter lagändring år 1963 och jag ansluter mig till förslaget.

4 —

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 130

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

3.4. Andra frågor beträffande införselinstitutet

Beredningen har även i andra hänseenden än dem som jag har behandlat

under 3.2. och 3.3. föreslagit viss modernisering av införselinstitutet. Jag

ämnar i förevarande sammanhang ta upp reglerna om forum och om förbe­

hålls- och införselbelopp. Jag kommer också att beröra vissa föreslagna be­

stämmelser, som saknar motsvarighet i gällande lag och som handlar om åt­

gärder mot vissa illojala förfaranden och om jämkning av underhållsbidrag.

I övrigt behandlar jag förslagen i specialmotiveringen under 5.1.

Forum.

Enligt nuvarande ordning tas fråga om införsel upp av den ut­

mätningsman inom vars tjänstgöringsområde lönen till gäldenären betalas

ut. I olika sammanhang har framställts önskemål om sådan ändring att

behörigheten i stället tillkommer utmätningsmannen i gäldenärens hem­

ort. Beträffande forum vid utmätning gäller sedan några år tillbaka att ut­

mätning alltid kan sökas, där gäldenären har sitt hemvist, dvs. där han är

bosatt. I andra hand gäller att utmätning av egendom, som finns på annan

ort, också kan sökas där egendomen är, och utmätning av fordran i pengar

får sökas, där den förpliktade är, även om fordringen anses vara lokaliserad

till annan ort.

Beredningen har beträffande forum i införselmål som huvudregel föresla­

git, att behörigheten skall tillkomma utmätningsmannen i gäldenärens hem­

ort. Förslaget innebär alltså en brytning med gällande rätt och en anpass­

ning till reglerna om forum vid utmätning. Vid remissbehandlingen har för­

slaget i allmänhet mottagits gynnsamt. Flertalet remissinstanser är positivt

inställda. Dock är det en del som avstyrker förslaget.

Enligt min mening talar starka skäl för beredningens förslag. Vid införsel

skall sålunda gäldenären alltid förbehållas ett visst belopp och det är viktigt

att det material som ligger till grund för utmätningsmannens beslut i detta

hänseende blir så fylligt som möjligt. Uppenbarligen har utmätningsmannen

i gäldenärens hemort de största förutsättningarna att skaffa fram sådant

material.

Vidare vill jag erinra om att UL:s ganska nyligen införda forumbestäm­

melser, vilka jag nyss nämnde, tillkom bl. a. för att höja exekutionsväsen­

dets funktionsduglighet. De hittillsvarande erfarenheterna av bestämmelser­

na är goda. Genom att samordna forumreglerna i införsellagen med dem i

UL torde nu ytterligare ett steg kunna tas i strävandena att genomföra en

tidsenlig och effektiv exekutiv verksamhet. Speciellt viktigt är uppenbarli­

gen att ensartade forumregler kommer att gälla för all exekution i lön. En

person som samtidigt utsätts för införsel och löneutmätning bör kunna räk­

na med att det är en enda myndighet som handhar all den exekutiva verk­

samheten. I sammanhanget är av betydelse att gäldenären vid löneutmät­

ning — som jag strax skall utveckla närmare — skall få åtnjuta ett väsent­

ligt större beneficium än vid införsel. Kraven på utredningen om gäldenä-

99

rens förhållanden måste därför om möjligt sättas högre vid utmätning i lön än vid införsel. Med hänsyn härtill kan som behörig utmätningsman vid löneutmätning knappast någon annan än utmätningsmannen i gäldenärens bosättningsort komma i fråga. Jag vill tillägga att några alternativa kompe­ tensregler inte bör få gälla vid löneutmätning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att föreskriva att, när utmätning i lön har sökts hos annan utmätningsman än den där gäldenären är bosatt, denne skall överlämna målet till utmätningsmannen i bosättningsorten. Till förmån för bered­ ningens förslag om forum i införselmål talar alltså även intresset av att införselmålen samordnas med utmätningsmålen.

Också andra skäl kan åberopas till stöd för ändringen. Sålunda torde det för intörselborgenärerna i allmänhet vara mera naturligt att få vända sig till den utmätningsman som finns på gäldenärens bosättningsort än den som finns på hans anställningsort. Det förhållandet att restlängd över skat­ ter och saköreslängd över böter normalt sänds för verkställighet till utmät­ ningsmannen där gäldenären bor talar också för att denne bör vara behörig att handlägga mål om införsel mot gäldenären. Genom en reform i forum­ frågan skulle exekutionsväsendet befrias från det inte obetydliga dubbelar­ bete som består i att utmätningsmannen i bosättningsorten i fall av sist­ nämnd art begär handräckning hos sin kollega i anställningsorten. Ytter­ ligare är att märka att en framtida övergång till automatisk databehandling av de exekutiva målen underlättas, om all löneexekution är samlad hos utmätningsmannen i bosättningsorten.

En omständighet inger emellertid viss tvekan. En reform i forumfrågan skulle leda till ändring i förhållandet mellan utmätningsmannen och arbets­ givarna. Det nuvarande systemet har i det avseendet i allmänhet fungerat till belåtenhet. För arbetsgivaren är det bekvämt att inte ha att göra med någon annan utmätningsman än den som finns på hans egen ort. Motsvaran­ de gäller pensionsinrättningar som skall betala ut pensioner till ett stort an­ tal pensionstagare. Genomförs beredningsförslaget, kan en arbetsgivare få att verkställa införselbeslut som har meddelats av utmätningsmän på olika håll i landet.

I allmänhet torde emellertid en ändring av ifrågasatt innebörd inte behöva vålla arbetsgivarna större olägenheter. Som beredningen har uttalat torde med de mekaniska hjälpmedel för bokföring och löneutbetalning som nume­ ra används vid större företag det i allmänhet inte möta nämnvärd svårighet att redovisa införselmedel till mer än en utmätningsman. I sammanhanget är också av betydelse att kronofogdedistrikten efter förstatligandet av exe­ kutionsväsendet är ganska stora och därmed färre till antalet. Inte heller torde en reform behöva få till följd att utmätningsmännens möjligheter att övervaka och snabbt ingripa mot försumliga arbetsgivare blir lidande. Om det inträffar att en arbetsgivare inte följer ett beslut om införsel och det därför blir aktuellt med utmätning hos honom, bör utmätningsåtgärden nor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

100

malt företas av utmätningsmannen i anställningsorten. Den omständigheten

att i sådana fall utmätningsmannen i hemorten får överlåta arbetet att kon­

trollera arbetsgivaren och eventuellt göra framställning om utmätnings-

åtgärd torde inte behöva tillmätas så stor betydelse i förevarande samman­

hang.

1 förhållandet mellan utmätningsmannen och arbetsgivaren är det emel­

lertid en omständighet som vid remissbehandlingen har tilldragit sig spe­

ciell uppmärksamhet. Vad jag avser är frågan om arbetsgivare och förmåns-

utbetalare skall få redovisa medel, som har innehållits, med utmätnings­

mannen i utbetalningsorten som mellanhand. Enligt beredningens förslag

skall redovisning undantagsvis få äga rum på det sålunda angivna sättet.

Det torde emellertid kunna befaras att redovisning via utmätningsmannen i

utbetalningsorten skulle få vidare tillämpning än beredningen har tänkt sig.

Övergångsvis kan det tänkas att arbetsgivarna och förmånsutbetalarna skul­

le komma att utsätta utmätningsmännen för ett visst tryck för att få behålla

den nuvarande och inarbetade ordningen för redovisning. En sådan utveck­

ling kan inte godtas. Det är inte bara fråga om att systemet med redovisning

via mellanhand blir tungrott för utmätningsmännen och för med sig dub­

belarbete. Därtill kommer, som riksrevisionsverket har understrukit, att

kritik kan riktas mot systemet ur bokförings- och revisionsteknisk syn­

vinkel. På grund härav anser jag att avsteg inte i något fall bör få ske från

ordningen med redovisning direkt till den utmätningsman som handhar in­

förseln. Jag utgår från att arbetsgivare och förmånsutbetalare ganska snart

skall vänja sig vid den nya ordningen.

Jag godtar alltså beredningens förslag i forumfrågan, frånsett förslaget att

utmätningsmannen i anställningsorten skall få anlitas som mellanhand

beträffande redovisningen.

Förbehållsbelopp och införselbelopp.

Beredningen har i huvudsaklig över­

ensstämmelse med gällande rätt föreslagit, att utmätningsmannen i sitt be­

slut om införsel skall bestämma dels hur mycket som skall innehållas av

gäldenärens lön (införselbeloppet), dels ett belopp som skall vara förbehål­

let gäldenären (förbehållsbeloppet).

Vad först angår det belopp som skall förbehållas gäldenären har bered­

ningen utformat bestämmelsen i ämnet så att den avviker något från mot­

svarande föreskrift i InfL. Avvikelserna kommer jag att behandla i speci­

almotiveringen till den nya införsellagen under 5.1. Emellertid har en annan

hithörande fråga tagits upp under remissbehandlingen. Bakgrunden är föl­

jande. I viss utsträckning har förekommit att beslut om införsel har med­

delats med ett schablonmässigt förbehållsbelopp som har fastställts utan att

utmätningsmannen har verkställt erforderlig utredning i fråga om gäldenä­

rens behov. Det har i stället fått ankomma på gäldenären att begära jämk­

ning när införseln är för betungande. På det sättet har utvecklingen på sina

håll tenderat i riktning mot en ordning liknande den som tillämpas vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

101

skatteavdrag enligt UppbF. ÖÄ har ifrågasatt om en sådan ordning inte kunde uttryckligen fastställas. Den av ÖÄ tänkta ordningen skulle innebära att förbehållsbelopp inte obligatoriskt behövde bestämmas i varje införsel- må! utan först sedan gäldenären hade framställt begäran därom.

Förhållandena när skatteavdrag görs är emellertid helt annorlunda än de som råder i införselsammanhanget. Den omständigheten att vid skatte­ avdrag gäldenärens behov av existensminimum inte obligatoriskt beaktas hänger bl. a. samman med att skatteavdrag alltid förekommer när prelimi­ när A-skatt betalas och att det med hänsyn till skattetabellernas konstruk­ tion m. m. normalt inte fordras att särskilt förbehåll görs för gäldenären. Införselmålen åter är begränsade till antalet och leder inte sällan till att gäl­ denären — om ett förbehållsbelopp inte fastställs — får behålla för litet av sin lön för egen räkning. Under sådana förhållanden är det nödvändigt att av hänsyn till den enskilde uppställa vissa krav på individuell handläggning av varje mål. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör i enlighet med bered­ ningens förslag förbehållsbelopp fastställas i varje införselmål.

Frågan hur mycket av gäldenärens lön som skall innehållas har i ett avseende tilldragit sig stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen. Jag åsyftar en av beredningen föreslagen föreskrift — vartill motsvarighet sak­ nas i InfL — att vid införselbeloppets bestämmande skälig hänsyn skall tas till arbetets mer eller mindre krävande art och de omständigheter under vilka det utförs. Flera remissinstanser — bl. a. hovrätten för Nedre Norr­ land, kriminalvårdsstyrelsen, riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Stock­ holms län — har ansett föreskriften otydlig och i behov av precisering. Hov­ rätten för Nedre Norrland har förordat, att föreskriften utmönstras. Enligt min mening bör remisskritiken beaktas. Det kan — som hovrätten har an­ fört — onekligen från principiell synpunkt sättas i fråga, om en införselsö­ kande bör komma i ett sämre läge därför att gäldenären har ett mer pres­ sande yrke än flertalet andra. Beredningen synes med föreskriften ha syftat till att lagfästa en rekommendation om smidighet i förfarandet mot gäldenä­ ren. Att också vid införselbeloppets bestämmande hänsyn skall tas till de växlande förhållandena är emellertid uppenbart. Enligt min mening är det inte nödvändigt att speciellt framhäva detta förhållande. Jag anser på grund härav att föreskriften att hänsyn skall tas till arbetets mer eller mindre krä­ vande art etc. bör utgå. Jag vill nämna, att mitt ställningstagande på den här punkten måste få återverkningar på andra förslag. Bestämmelser som mot­ svarar den här aktuella bestämmelsen bör sålunda falla bort när det gäller beneficium vid löneutmätning och i konkurs.

Åtgärder mot vissa illojala förfaranden. Erfarenheten visar att gäldenärer inte sällan på olika sätt söker hindra att deras inkomster tas i anspråk på exekutiv väg. Ett sätt är att gäldenären träffar överenskommelse med sin arbetsgivare om lägre lön än normalt för den arbetsprestation som utförs. Exempelvis kan det vara så, att gäldenären i sådant fall är nära befryndad

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

102

med arbetsgivaren och åstadkommer arrangemang varigenom han kan få

sitt försörjningsbehov tillgodosett trots att obetydlig eller kanske ingen lön

utgår för hans arbete.

Gällande lag medger inte några exekutiva ingripanden i de här åsyftade

situationerna. Beredningen har emellertid för vissa införselmåls del före­

slagit bestämmelser med stöd av vilka utmätningsmannen skall kunna åläg­

ga arbetsgivaren att betala ersättning. Sådant åläggande får enligt förslaget

meddelas, om gäldenären arbetar hos make eller annan i dennes förvärvs­

verksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och

underhålls­

bidrag eller kommunal bidragsfordran

till följd därav inte kan tas ut genom

införsel. Arbetsgivaren skall åläggas att utge så mycket som hade kunnat

tas ut genom införsel, om skälig lön hade utgått för arbetet.

Remissopinionen är i huvudsak positiv till förslaget. Bara några enstaka

remissinstanser har avstyrkt med åberopande av att förslaget pålägger ut-

mätningsmännen alltför vanskliga avgöranden.

För egen del är jag, liksom det övervägande antalet remissinstanser, över­

tygad om att utmätningsmännen skall kunna handha den här ifrågavarande

uppgiften tillfredsställande. Jag vill särskilt understryka att lagtexten inte

tillåter ingripanden annat än i uppenbara fall. Som beredningen har påpekat

är den omständigheten att ersättningen understiger marknadsmässig lön

inte tillräcklig för ett ingripande. Utmätningsmannen skall vid sin prövning

också ta hänsyn till om gäldenären på grund av sjukdom eller av annan an­

ledning inte förmår prestera en fullgod arbetsinsats. Beredningen har ansett,

att hänsyn måste tas även till sådana förhållanden som att arbetsgivarens

ekonomi inte tillåter att han anlitar arbetskraft med sedvanliga lönekrav

(bet. s. 176). En remissinstans har menat att detta bör antydas i lagtexten.

Jag har emellertid inte övertygats om att detta är en tillräckligt praktisk

situation för att motivera en jämkning av lagtexten. Jag biträder alltså be­

redningens förslag.

Jämkning av underhållsbidrag. Underhållsbidrag kan i vissa fall vara be­

stämda till högre belopp än som motsvarar den underhållsberättigades be­

hov. Särskilt kan detta gälla bidrag som den ena maken har att utge till den

andra, trots att makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan anled­

ning än söndring eller hem- eller äktenskapsskillnad. Den ena maken kan

sålunda ha medgivit eller utfäst ett för högt underhåll till den andra i avsikt

att lönen skulle bli oåtkomlig för borgenärerna. Även när en otillbörlig av­

sikt inte har förekommit kan bidraget vara så bestämt, att det inte rimligen

i sin helhet bör få företräde framför övriga borgenärers krav.

Gällande lag innehåller en bestämmelse av intresse för den åsyftade situa­

tionen, nämligen 16 § InfL. Enligt denna paragraf får belopp som har inne­

hållits till betalning av underhållsbidrag i princip inte utmätas. Emellertid

får utmätning äga rum om det innehållna beloppet avser underhållsbidrag

till make men makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1068

103

än söndring eller efter vunnen hemskillnad. Särbestämmelsen har just moti­ verats av att vissa underhållsbidrag mellan makar som avses i 5 kap. 5 § GB inte alltid bör få konkurrera ut den bidragspliktiges vanliga skulder.

Beredningen har ansett särbestämmelsen ha en alltför begränsad räckvidd och även i övrigt vara otillfredsställande. Beredningen har därför sökt en an­ nan lösning och har föreslagit att underhållsbidrag skall kunna jämkas i införselmålet. Jämkningen avses få giltighet endast i den aktuella införsel­ situationen och rubbar alltså inte vederbörande makes principiella skyldig­ het att utge bidraget enligt vad som har bestämts enligt 5 kap. 5 § GB. Om underhållsbidrag som avses i nämnda lagrum överstiger vad som skäligen bör tillkomma familjen, får det enligt förslaget jämkas såvida det krävs med hänsyn till annan fordran vilken samtidigt är föremål för införsel.

Också andra underhållsbidrag än sådana som avses i 5 kap. 5 § GB skall enligt förslaget kunna jämkas. Förutsättningarna för jämkning har dock därvid bestämts snävare.

Beredningsförslaget innebär vidare att bestämmelserna om jämkning av underhållsbidrag skall äga motsvarande tillämpning om till följd av införsel för underhållsbidrag skatteavdrag eller utmätning inte kan äga rum.

1 allmänhet har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En del remissinstanser har uttalat viss tvekan beträffande förslaget.

Även om en jämkning bara avser möjligheten till exekution i den aktuella situationen, är det enligt min mening begripligt om förslaget att utmät­ ningsmannen skall kunna avvika från ett domstolsavgörande ter sig djärvt. De betänkligheter som har kommit till uttryck på en del håll torde emel­ lertid vara obefogade. Inte ens de tveksamma remissinstanserna har f. ö. annat än i något enstaka fall avstyrkt förslaget. Man torde på de flesta håll anse att utrymmet för jämkning blir ytterst begränsat med hänsyn till de relativt snäva förutsättningar som har uppställts. Det hindrar emellertid inte att bestämmelserna — inte minst de som rör skatteavdrag och utmät­ ning — kan ha en funktion att fylla. Jag vill särskilt understryka, att redan hotet om att utmätningsmannen har möjlighet att ingripa kan verka häm­ mande på dem som umgås med planer på illojala förfaranden. På grund av det anförda anser jag att förslaget bör godtas. Jag utgår från att utmät- ningsmännen kommer att iaktta stor försiktighet vid tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna.

Kangl. Maj:ts proposition nr i30 år 1968

3.5. Andra frågor beträffande löneutmätning

Jag har redan under 3.1. angivit den huvudsakliga innebörden av bered­ ningens förslag beträffande löneutmätningsinstitutet. I samband därmed har jag även nämnt, att förslaget i stort har fått ett välvilligt mottagande av remissinstanserna och att det i huvudsak bör godtas. Jag avser nu att när­

104

mare behandla de villkor för utmätning i lön som innefattas i beredningens

förslag och det tänkta förfarandet beträffande denna exekutionsform.

Enligt beredningens mening bör bestämmelserna om de förutsättningar

under vilka utmätning i lön skall få användas utformas så, att man tillgodo­

ser synpunkten att denna exekutionsform blir tillämpad med återhållsam­

het. Beredningens ståndpunkt grundar sig, som jag förut har nämnt, på

överväganden beträffande den mest lämpliga avvägningen mellan borgenärs-

och gäldenärsintressena. Med några enstaka undantag har remissinstanserna

godtagit tanken på återhållsamhet. Från kommunalt håll och från företrä­

dare för industrin har till förmån för en restriktiv tillämpning speciellt åbe­

ropats, att de nya reglerna kommer att belasta arbetsgivarna i administrativt

hänseende.

Själv anser jag att möjligheten till utmätning i lön bör vidgas under iakt­

tagande av viss försiktighet betingad både av de gäldenärsintressen som jag

berörde under 3.1. och av hänsyn till arbetsgivarna. Jag vill i sistnämnda

hänseende betona att med en begränsad tillämpning av utmätning i lön den

administrativa belastningen för arbetsgivarna inte behöver bli så stor.

Från något remisshåll har väckts förslag om särskild ersättning till ar­

betsgivarna för det arbete som de åläggs att ombesörja. Jag vill med anled­

ning därav erinra om att riksdagen upprepade gånger har avslagit motioner

med förslag om att arbetsgivare skall få ersättning av allmänna medel för

arbete av liknande karaktär (jfr ABU 1968: 5). Enligt min mening finns det

inte skäl att nu göra annat ställningstagande.

Några remissinstanser har under hänvisning till praktiska och organisa­

toriska synpunkter ansett att all exekution i lön helst bör ske under gemen­

sam form, oavsett exekutionsfordringens karaktär. Löneutmätningen skulle

i så fall utformas som en specialform av införsel. Beredningen har emeller­

tid som skäl mot en sammansmältning av införselinstitutet och institutet

utmätning i lön åberopat bl. a., att olika förutsättningar för resp. instituts

användning måste föreskrivas och att även rättsverkningarna bör bli olika.

Jag delar beredningens mening och anser att löneutmätningsinstitutet bör

regleras för sig i UL. En annan sak är att regleringen där i vissa delar kan

ske genom hänvisningar till införsellagen.

1 beredningsförslaget har gjorts skillnad mellan dels lön i allmänhet och

dels ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre

tid än en månad. Beträffande

lön i allmänhet

föreslås förutsättningarna för

utmätning bli särskilt restriktiva. Sålunda uppställer beredningen som villkor

för utmätning i sådan lön mot gäldenärens bestridande bl. a. att det skall

vara uppenbart, att gäldenären underlåter att skäligen efter förmåga göra

rätt för sig. Fordran på

arbetsersättning som innestår för längre tid än en

månad

får däremot utmätas, även om omständigheterna inte är sådana som

nu har sagts. Beredningen framhåller, att det främst är sistnämnda typ av

fordran som nu vid löneutmätning tas i anspråk och beredningen har inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

105

ansett det tillrådligt att begränsa denna möjlighet för mycket. För utmät­ ning av lön som gäldenären liar låtit innestå hos arbetsgivaren efter förfal- lodagen uppställs inte heller krav på att gäldenären har visat sig ovillig att göra rätt för sig.

Vid remissbehandlingen har den särskilda förutsättningen för utmätning i vanlig lön blivit kritiserad. Jag anser att hänsyn bör tas till denna kritik. Tydligt är att det skulle uppstå svårigheter, om man i enlighet med bered- ningsförslaget upprätthåller krav att i löneutmätningsmål i allmänhet skall bedömas, om gäldenärens betalningsovillighet och betalningsförmåga är så­ dan att den får föranleda utmätning. Det måste vidare anses ytterst tvek­ samt, om en bedömning av detta slag bör ske på exekutionsstadiet. Erfaren­ heterna från ett annat område beträffande tillämpningen av föreskrifter med liknande innehåll ger sålunda anledning till vissa betänkligheter. Jag åsyftar den prövning som skall ske i frågan om anstånd skall beviljas be­ träffande verkställighet av förvandlingsstraff för böter. Därvid skall bedömas om den bötfällde har underlåtit att betala böterna av tredska eller uppenbar vårdslöshet (18 § lagen om verkställighet av bötesstraff). Frågor av detta slag blir inte sällan kontroversiella med motsägelsefulla uppgifter om gäl­ denärens vilja eller förmåga att göra rätt för sig. Det är önskvärt att be­ dömningar av sådan natur inte förekommer i utmätningsmål annat än när det är absolut nödvändigt. Vad som är angeläget är att åstadkomma att löne- utmätning inte äger rum när gäldenären har försökt göra rätt för sig efter bästa förmåga men har råkat i betalningssvårigheter. Det bör i dessa fall i första hand förutsättas, att gäldenären själv tar upp frågan och lägger fram den utredning som behövs i utmätningsmålet. Det bör dock inte vara något hinder att en utmätningsman, som har kännedom om gäldenärens förhållan­ den, självmant tar upp frågan. Det nu anförda talar för att man bör utforma regeln efter samma mönster som har använts i 17 § lagen om verkställighet av bötesstraff. Denna föreskriver — som förutsättning för nedsättning av förvandlingsstraff — att det med skäl kan antas att den enskilde gjort vad han förmått för att betala bötesskulden.

Om man utformar regeln på det sättet uppnår man dessutom fördelen att själva prövningen i utmätningsmålet inte behöver avse gäldenärens sätt att fullgöra sina förpliktelser i allmänhet. Många remissinstanser har anmärkt på att beredningsförslaget skulle få sådana följder. I stället blir det avgöran­ de om gäldenären har gjort vad som skäligen kan begäras för att betala skulden till utmätningsborgenären.

På grund av det anförda förordar jag att regeln i det nu behandlade äm­ net utformas så, att förordnande om löneutmätning i vanlig lön inte skall meddelas om det med skäl kan antas att gäldenären gjort vad han förmått för att betala skulden. I bestämmelsen bör inte anses ligga krav på att en avbetalning ovillkorligen måste vara gjord.

En mycket viktig bestämmelse för att garantera en återhållsam tillämp- 4* —

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 130

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 130 år 1968

106

ning av löneutmätningsinstitutet är bestämmelsen om att löneutmätning

utan gäldenärens medgivande får tillämpas endast under viss maximerad

tid under ett och samma kalenderår.

Uppgiften att bestämma den maximitid som här bör komma i fråga är

naturligtvis inte lätt. Beredningen har satt ifrågavarande tid till tre måna­

der eller, om särskilda skäl föreligger, sex månader. Vid remissbehandling­

en bar visserligen flertalet remissinstanser godtagit beredningens förslag

men från åtskilliga håll har ändringsförslag förts fram. Flera remissinstan­

ser vill sålunda förlänga den högsta tillåtna tiden för löneutmätning. En

remissinstans föreslår den ändringen att utmätning skall få äga rum under

högst tre månader för varje borgenärs fordran och alltså inte, som enligt

förslaget, totalt högst tre månader, oavsett antalet utmätningsansökningar.

En förlängning av den av beredningen föreslagna tiden om tre resp. sex

månader är inte förenlig med målsättningen, att löneutmätning, åtminstone

tills vidare, endast skall få äga rum med stor återhållsamhet. Detsamma gäl­

ler om förslaget att utmätning skall få äga rum under högst tre månader för

varje borgenärs fordran. Jag anser med hänsyn härtill det inte vara lämpligt

att frångå beredningens förslag.

Vad angår villkoren för att utmätning i lön skall få ske under den längre

tidrymden, föreslår beredningen att härför skall krävas antingen gäldenä­

rens medgivande eller att särskilda skäl föreligger. Beträffande det sist­

nämnda villkoret vill jag framhålla, att det kan tänkas leda till att förlängd

tid kommer att krävas och kanske också medges ganska ofta. Borgenärerna

kommer säkerligen att förfäkta var och en att i hans fall särskilda skäl talar

för utmätning under den längre tiden. Handläggningen av utmätningsmålen

skulle tyngas härigenom och eventuellt skulle det bli en stor besvärsfrekvens.

Jag anser därför att möjligheterna till utmätning under den längre tiden bör

begränsas mer. Lämpligen bör detta ske så, att förlängning medges bara —

förutom i det fallet att gäldenären medger det — om

fordringens art

ger sär­

skild anledning därtill. I första hand bör därvid ersättning för person- eller

egendomsskada på grund av brott kunna ges en privilegierad ställning. Även

i andra fall kan fordringen vara av sådan art att utmätning under den läng­

re tiden är starkt motiverad, t. ex. när det gäller skadeståndsrättsligt under­

hållsbidrag vid förlust av försörjare. Det bör ankomma på rättstillämpning­

en att dra upp de närmare gränserna i det avseendet.

t överensstämmelse med vad beredningen har föreslagit bör vidare till

gäldenärens skydd föreskrivas, att utmätning inte under två kalenderår

efter varandra får ske så, att lönen kommer att i en följd eller utan större

uppehåll tas i anspråk under längre tid än tre resp. sex månader. Vidare bör,

likaledes i enlighet med beredningsförslaget, föreskrivas att gäldenären, när

utmätning har tillämpats sex månader eller förhållandena har ändrats vä­

sentligt, äger återkalla lämnat medgivande att utmätning skall få pågå un­

der längre tid än som annars är tillåtet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

107

Beneficium. I fråga om vad som skall förbehållas gäldenären vid löneut- mätning har beredningen föreslagit, att förordnande om utmätning inte får omfatta mera än vad gäldenären uppenbart kan undvara utan intrång i vad som fordras för hans försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Innebörden härav är bl. a., att gäldenären vid löneut- mätning skall förbehållas ett beneficium som är avsevärt större än mot­ svarande vid införsel. Från en del håll har man gjort invändningar mot detta. Jag anser emellertid att man i det här avseendet inte bör vidta någon ändring i beredningens förslag.

Med anledning av ett remissuttalande vill jag framhålla att jag inte an­ ser det nödvändigt att enhetliga normer för beräkningen av gäldenärens beneficium vid löneutmätning utarbetas. Däremot är det givetvis önskvärt att kännedom om framväxande praxis sprids bland utmätningsmännen, så att det undviks att mera betydande olikheter uppstår i tillämpningen. Det torde få ankomma på exekutionsväsendets organisationsnämnd att tillse, att sådan information sprids i lämplig form.

Som beredningen har uttalat bör reglerna om beneficium vara sådana att löneutmätning mot gäldenärens bestridande inte kommer i fråga beträffan­ de den stora gruppen av lågavlönade, frånsett ungdomar som inte har någon försörjningsbörda och inte heller i övrigt har några större fasta utgifter samt liknande fall.

Beredningsförslaget föreskriver att skälig hänsyn vid utmätning skall tas till arbetets mer eller mindre krävande art och de omständigheter under vilka det utförs. Denna föreskrift torde i överensstämmelse med den stånd­ punkt som jag har intagit i motsvarande sammanhang i den nya införsel­ lagen böra utelämnas (jfr framställningen under 3.4.).

Om ett utmätningsförordnande avser ackordslön, provision eller annan ersättning, som innestår för längre tid än en månad, bör enligt berednings­ förslaget särskild hänsyn tas till detta förhållande vid tillämpningen av beneficiumregeln. Att sådant hänsynstagande skall göras beror på att tids- begränsningsreglerna inte skall gälla vid utmätning av ersättning, som inne­ står för längre tid än en månad. Jag har inte något att erinra mot bered­ ningens förslag i denna del.

Semestermedel. Beredningen har föreslagit vissa bestämmelser om utmät- ningsfrihet för semestermedel. Bestämmelserna avser både lön som betalas ut under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till den och ersättning som utgår i stället för semester.

De föreslagna bestämmelserna har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag anser också att de föreslagna be­ stämmelserna om utmätningsskydd för semestermedel bör genomföras. I ett hänseende vill jag t. o. m. gå längre än vad beredningen har föreslagit. Enligt beredningsförslaget får semesterersättning inte i något fall utan gäldenärens medgivande utmätas, om det skulle strida mot ändamålet med gäldenärens

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

108

rätt till ersättningen. Av sociala skäl anser jag, i likhet med en hovrätt, att

ersättning som utgår i stället för semester genomgående bör vara utmät-

ningsfri, om gäldenären inte medger annat.

1 överensstämmelse med beredningsförslaget bör vidare föreskrivas, att

semestermedel, som av arbetsgivaren har inbetalats till och innestår hos sär­

skild kassa, inte i något fall får utmätas utan gäldenärens medgivande.

Förfarandet. I enlighet med vad beredningen har föreslagit bör förordnan­

de om utmätning kunna meddelas antingen beträffande lön som förfaller

under viss i förordnandet angiven tid eller beträffande viss lönepost.

I fråga om förfarandet i övrigt vid löneutmätning har beredningen givit

en allmän hänvisning till bestämmelserna i införsellagen. Hänvisningen

avser även reglerna om ansvar för den som inte iakttar beslut om införsel.

Några remissinstanser har framhållit, att hänvisningens räckvidd inte är

fullt klar och har därför ansett att det i UL uttryckligen bör anges vilka lag­

rum i införsellagen som skall vara tillämpliga. Detta önskemål anser jag

böra tillgodoses.

Till mina närmare överväganden beträffande frågan vilka lagrum i inför­

sellagen som bör göras omedelbart tillämpliga vid löneutmätning återkom­

mer jag under 5.2.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1968

3.6. Gäldenärens beneficium vid sakutmätning

Beredningens förslag till nya regler om gäldenärens beneficium vid sak­

utmätning skiljer sig på ett fördelaktigt sätt från de nu gällande. Särskilt

är att märka att gäldenärens beneficium materiellt sett vidgas i en omfatt­

ning som kommer det att stå i bättre överensstämmelse med nutida åskåd­

ning.

Beredningens allmänna överväganden kring frågan om beneficium har

redovisats inledningsvis under 2.6. Jag har redan i det föregående (3.1.)

allmänt uttalat, att jag anser att beredningens förslag i denna del tillgodo­

ser gäldenärernas trygghet i rimlig omfattning, samtidigt som borgenärer­

nas möjlighet att komma till sin rätt inte har begränsats alltför mycket. Jag

vill här tillägga att det — även med beaktande av intresset att upprätthålla

en god betalningsmoral — måste anses riktigt att bestämma gäldenärens

beneficium ganska liberalt, när man kan förutse att det kommer att ske en

utveckling från sakexekution till löneexekution.

En del remissinstanser har anmärkt på att den föreslagna gränsen kring

den utmätningsfria egendomen är för vagt angiven. Å andra sidan är majo­

riteten av remissinstanserna, bland dem flertalet utmätningsmän, belåtna med

förslaget. För min del anser jag, att beredningen har lyckats väl med för­

slagets närmare utformning. Som jag har framhållit i det föregående (under

3.1.) är det nödvändigt att ge bestämmelserna sådan avfattning, att de läm­

nar ganska vida ramar inom vilka utmätningsmännens tillämpning får an­ passas efter de enskilda fallens särart.

Beträffande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna, som avses bli upptagna i 65 § UL, vill jag anföra följande.

I

65 § 1 mom. punkterna 1 och 2

har beredningen tagit upp bestämmelser

om utmätningsskydd dels för gäldenärens rent personliga utrustning (jfr 13 kap. 4 § GB) och dels för lösöre som ingår i gäldenärens hem. Enligt förslaget skall från utmätning tas undan dels kläder och andra föremål, som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, intill skäligt värde, och dels möbler, husgeråd och annan utrustning som gäldenären behöver för ett anspråkslöst hem och dess skötsel.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remiss­ instanserna. Från några håll har visserligen anmärkts på att de föreslagna bestämningarna »skäligt värde» i punkt 1 och »anspråkslöst hem» i punkt 2 är alltför svävande och obestämda. Enligt min mening torde de dock ge tillräcklig ledning för tillämpningen. En annan sak är att kritiken mot själva orden »anspråkslöst hem» kan vara befogad. Uttrycket kan sålunda möjligen ge anledning till inte åsyftade värderingar och dessutom te sig otidsenligt. Jag har ansett mig böra beakta kritiken och förordar att man i stället i bestämmelsen inbegriper möbler m. m. »i den mån egendomen är nödvändig för ett hem eller dess skötsel». Avgörande bör sålunda vara vad som beträffande hem i allmänhet får anses nödvändigt.

JK har ifrågasatt om inte gäldenärens beneficium borde å ena sidan ut­ sträckas så att det omfattade också lösöre med högt bruksvärde men lågt försäljningsvärde men å andra sidan ställdes i relation till gäldenärens be­ talningsvilja. De lösören JK tänker på utgörs av televisionsapparater, cyk­ lar, campingutrustning o. d. JK vill uppenbarligen förse utmätningsmannen med ytterligare ett påtryckningsmedel gentemot gäldenären för att förmå denne att betala av sina arbetsinkomster. Att märka är dock att, i den mån gäldenären vill ge prov på god betalningsvilja och undgå förlusten av ett föremål, han redan nu har tiden fram till försäljningen av det utmätta föremålet till förfogande. Denna tid kan bli ganska lång (jfr 88 c § UL). I sam­ manhanget är vidare den utbredda handeln med begagnade föremål av be­ tydelse. Om gäldenären exekutivt har fråntagits en begagnad televisions- apparat, kan han sålunda senare till ett ganska överkomligt pris skaffa sig en annan jämförbar apparat. Enligt min mening föreligger inte anledning att ta fasta på JK:s förslag, som synes leda till onödiga komplikationer.

Beredningen har i

65 § 1 mom. punkt 3

föreslagit utmätningsskydd för

arbetsredskap och annan utrustning som fordras för gäldenärens förvärvs­ verksamhet eller yrkesutbildning. Att sådan egendom skall tas undan från utmätning är ganska klart. Redan i gällande rätt finns föreskrift om detta.

Beredningsförslaget innehåller vidare en till 3 000 kr. fixerad värdegräns beträffande den egendom som skall förbehållas gäldenären. Åtskilliga re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

109

110

missinstanser är emellertid kritiska mot denna värdegräns. För min del

är jag benägen att instämma i de betänkligheter som har kommit till

uttryck i dessa remissyttranden. Det måste sålunda anses önskvärt att

om möjligt undvika en i pengar angiven gräns. En sådan blir så småningom

föråldrad. De nuvarande penninggränserna i 65 § UL har höjts både år

1945 och år 1955. Tanken på en indexreglering av gränsen ligger naturligt­

vis nära till hands. Flera remissinstanser har uttalat sig till förmån för en

sådan reglering. Själv anser jag dock inte att en indexreglering passar så

väl i detta sammanhang. Man undgår genom en sådan reglering inte att

utmätningsmannens egen skälighetsbedömning vid egendomens värdering

blir avgörande i de enskilda fallen. Han måste ju ändå alltid pröva vad en

försäljning kan väntas inbringa.

Jag har med hänsyn till det anförda ansett mig böra ta fasta på ett förslag

från ett par remissinstanser, nämligen att begagna samma värdebestämning

1 förevarande punkt som i punkt 1, alltså »skäligt värde». En sådan bestäm­

ning torde inte behöva föranleda speciella tillämpningsproblem. Avsikten är

sålunda att arbetsredskap och annan utrustning skall tas undan i ungefär­

ligen den utsträckning som beredningen har tänkt sig med sin bestämning.

Det av mig förordade förslaget ger bättre möjlighet att ta hänsyn till de

ändringar i den allmänna uppfattningen som en fortsatt standardhöjning

och utvecklingen i övrigt kan komma att medföra. En fördel med detta

förslag är vidare att det gör en av beredningen föreslagen bestämmelse i

2 mom. av förevarande paragraf obehövlig. Jag åsyftar en bestämmelse om

att värdegränsen på 3 000 kr. skulle få genombrytas i vissa fall, om gäldenä-

ren eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom.

Utmätningsskyddet i förevarande punkt bör — i överensstämmelse med

vad beredningen har föreslagit — avse även djur, foder och sådant som

i övrigt behövs för gäldenärens försörjning.

Frågan om viss egendom skall anses erforderlig för gäldenären får be­

dömas med hänsyn till hur förhållandena kommer att gestalta sig efter

exekutionen. I vissa fall kan det tänkas att om gäldenären i fortsättningen

skall driva en rörelse utmätningsskyddet måste omfatta ett mindre varu­

lager. En rättstillämpning i överensstämmelse härmed torde vara förenlig

med den föreslagna lagtexten.

I några remissyttranden har dryftats i vilken omfattning en bil i fortsätt­

ningen kan komina att bli utmätningsfri. Uppenbart är att bedömningen

måste vara restriktiv när det gäller frågan om en bil som gäldenären äger

verkligen fordras för hans förvärvsverksamhet. Härutöver är jag emellertid

inte beredd till några uttalanden. Frågan är enligt min mening av den be­

skaffenheten att den måste överlämnas till rättstillämpningen för bedöm­

ning med ledning av förhållandena i de särskilda fallen.

Beredningen har

i 65 § 1 mom. punkt

4 föreslagit att från utmätning skall

få tas undan föremål med sådant övervägande personligt värde att det måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

111

anses uppenbart obilligt att ta egendomen i anspråk. Bestämmelsen torde

ha en viss funktion att fylla och synes inte behöva ge anledning till betänk­

ligheter. Vid remissbehandlingen har den också helt tillstyrkts. Jag anser att

den därför bör genomföras. Av lagtexten framgår att bestämmelsen skall

tillämpas restriktivt.

Det föreslagna utmätningsskyddet i

65 § 1 mom. punkt 5

avser vissa

hyresrätter. Enligt gällande rätt ingår bostad och arbetslokal i allmänhet

inte i gäldenärens beneficium. I ett fall — vid utmätning för böter och viten

— finns dock skydd för egendom av sådant slag. Att gäldenärens beneficium

i allmänhet inte omfattar bostad eller arbetslokal är dock mestadels utan

praktisk betydelse. Beträffande exempelvis hyresrätt till lägenhet förhåller

det sig så att rättigheten över huvud taget kan utmätas endast sällan. Detta

beror på att rättigheten måste vara överlåtbar för att kunna utmätas och att

det i regel krävs fastighetsägarens samtycke för överlåtelse av hyresrätt.

Sådant samtycke torde lämnas endast undantagsvis.

Trots att det praktiska behovet av utmätningsskydd sålunda kan tyckas

vara tämligen ringa har beredningen ansett sig böra överväga reformer.

Beredningens överväganden har resulterat i förslag att hyresrätt till lägen­

het, som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller fordras för hans

förvärvsverksamhet, inte får utmätas, även om den på grund av hyresvär­

dens samtycke eller eljest får överlåtas. I övrigt innehåller beredningens

förslag inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Den särskilda

beneficiumregeln vid utmätning för böter och viten skall alltjämt gälla.

Beredningens förslag om utmätningsskydd för vissa hyresrätter har till­

styrkts eller lämnats utan erinran. För min del finner jag den föreslagna

bestämmelsen av sociala skäl angelägen. Den omständigheten att hyres­

rätter i allmänhet inte är överlåtbara utan hyresvärdens medgivande och

följaktligen inte heller kan utmätas torde inte hindra att utmätningsskyd­

det i enstaka fall kan visa sig få stor betydelse. Den nya hyreslagstiftningen

(prop. 1967: 141 och 1968:91) torde knappast bli av betydelse i detta sam­

manhang. Visserligen innebär den bl. a. en vidgning av hyresgästens rätt

att överföra hyresrätten till annan person även om hyresvärden motsätter

sig förändringen. Någon ovillkorlig rätt att sätta annan i sitt ställe får

emellertid inte hyresgästen. Möjligen kan den nya lagstiftningen få till följd

alt hyresvärdarna frivilligt medger överlåtelse i större omfattning än hittills.

Särskilt i fråga om affärslägenheter torde det inte vara ovanligt, att hyres­

värden samtycker till att hyresgästen överlåter lägenheten (prop. 1966:23

s. 99). Det bör härvid observeras att hyresrätt för mindre företagare ofta

omfattar både familjebostad och lokaler för näringsverksamhet (samma

prop. s. 93). På grund av det anförda anser jag att den föreslagna bestäm­

melsen om utmätningsskydd för vissa hyresrätter bör genomföras.

I detta sammanhang tilldrar sig också frågan om utmätningsskydd för

vissa bostadsrätter och arrenderätter intresse. Beredningen har diskuterat

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1968

möjligheten av förbud mot utmätning av dessa båda rättighetstyper men har

av olika skäl stannat för att inte föreslå några bestämmelser. En del remiss­

instanser har emellertid uttalat önskemål om att rättigheterna när det gäller

frihet från utmätning bör jämställas med hyresrätten. Särskilt bostadsrätts-

innehavarens behov av utmätningsskydd för sin bostad anses av flera re­

missinstanser göra sig gällande med samma styrka som hyresgästens.

Jag är emellertid inte f. n. beredd att föreslå några regler om frihet från

utmätning för vare sig bostadsrätter eller arrenderätter. Vad först angår

bostadsrätterna är att märka att bostadsrättshavarna knappast kan betagas

möjligheten att få utnyttja sina rättigheter som kreditobjekt, något som en

generell föreskrift om utmätningsfrihet skulle förhindra. Därtill kommer

att bostadsrätterna ofta representerar störa värden, och avvägningen mellan

borgenärs- och gäldenärsintressena är därför svårare beträffande dem än

såvitt angår hyresrätterna. Till det anförda kommer att bostadsrättskom-

mittén f. n. överser bostadsrättslagstiftningen i dess helhet. Kommittén

kommer att under utredningsarbetet pröva också frågan om utmätnings­

frihet för bostadsrätter. Någon anledning att föregripa kommitténs ställ­

ningstagande på den punkten finns uppenbarligen inte.

I fråga om arrenderätterna gäller att de nya bestämmelserna om bostads-

och anläggningsarrende med bl. a. principiell rätt för arrendatorn att över­

låta arrendet ökar arrenderättens värde (prop. 1968: 19). Samtidigt kan

bestämmelserna sägas föra med sig ett vidgat behov av utmätningsskydd.

Detta torde särskilt gälla vissa fall av anläggningsarrende. Tänkbart är

emellertid att även vissa typer av jordbruksarrende •— de s. k. sociala jord­

bruksarrendena — lämpligen bör vara utmätningsfria. Bestämmelserna om

jordbruksarrende överses f. n. av arrendelagsutredningen. I avvaktan på

resultatet av denna översyn torde frågan om utmätningsskydd för arrende­

rätter böra vila.

Beredningen har i

65 § 1 mom. punkt 6

tagit upp en regel som avser att

ge gäldenären utmätningsskydd för viss tids underhåll. Enligt regeln skall

pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter tas undan

från utmätning, i den mån de skäligen fordras för underhåll åt gäldenären

intill dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock inte utan synner­

liga skäl för längre tid än en månad. Regeln innebär en för gäldenären något

mera generös bestämning av beneficiet än motsvarande i gällande rätt.

Några betänkligheter beträffande den föreslagna vidgningen av beneficiet

har inte framkommit vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något

att erinra mot beredningens förslag i denna del.

Enligt rättspraxis får underhållsbeneficiet inte beaktas vid utmätning

av fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 68 § 1 mom. första

stycket UppbF (NJA 1960 s. 407). Detta hänger samman med att gällande

beneficiumregel bara omfattar pengar och banktillgodohavanden samt för­

nödenheter men inte andra fordringar än sådana som innestår i bank. Efter­

113

som beredningsförslaget — som jag enligt det nyss sagda anser bör genom­ föras — avser fordringar i allmänhet, omfattar det i och för sig även fordran på överskjutande preliminär skatt. Härigenom skulle alltså i fråga om såda­ na fordringar ske en brytning med gällande rätt.

Jag har emellertid inte ansett en sådan brytning befogad. Härom får jag anföra följande. Med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1966 finns särskilda be­ stämmelser om överlåtelse och utmätning av fordran på överskjutande pre­ liminär skatt (68 § 6 mom. UppbF). Dessa innebär bl. a. att i de flesta enskilda mål vid utmätning av här avsedd fordran obligatoriskt skall tas undan ett belopp av 300 kr. Denna föreskrift har visserligen närmast be­ tingats av praktiska hänsyn men står även i samband med frågan om bene- ficium (prop. 1966: 115 s. 35). I de ifrågavarande målen torde inte finnas anledning att härutöver beakta gäldenärens eller hans familjs behov av underhåll. Inte heller finns det enligt min mening anledning att beträffande de allmänna målen och vissa särskilt angivna enskilda mål — mål om underhållsbidrag bryta med den ståndpunkt som gällande rätt har intagit och alltså göra beneficiumreglerna tillämpliga i dessa fall. En sådan reform skulle tynga arbetet hos kronofogdemyndigheterna i onödan.

På grund av det anförda bör »annan fordran» i förevarande punkt inte omfatta fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 68 § 1 mom. första stycket UppbF. Detta förhållande bör komma till uttryck genom att en änd­ ring vidtas i UppbF. Chefen för finansdepartementet, med vilken jag har samrått, kommer senare att anmäla förslag till sådan ändring som skall träda i kraft samtidigt med de nya beneficiumreglerna. I förslaget till 65 § 1 mom. punkt 6 bör tas in en erinran om det undantag som här åsyftas.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen har förordat bör i

65 § 2 mom.

tas in vissa närmare föreskrifter om vad som skall iakttas vid

tillämpning av bestämmelserna i 1 mom:s olika punkter.

Bl. a. bör föreskrivas att i fråga om punkterna 1—5 hänsyn skall tas även till gäldenärens familj. Vidare bör föreskrivas att undantag enligt punkt 6 skall bestämmas med skälig hänsyn även till den underhållsbörda som åvilar gäldenären.

Av särskilt intresse är den av beredningen föreslagna regeln att, om gäldenären eller någon som hör till hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, detta också skall beaktas. Jag vill påpeka, att jag delar den från remisshåll uttalade uppfattningen, att invalidfordon, särskilda behandlings- anordningar och andra dylika hjälpmedel med stöd av denna regel alltid bör tas undan från utmätning, när gäldenären verkligen behöver dem.

1 65 § 3 mom.

föreslår beredningen vissa regler om beneficiet vid utmät­

ning hos dödsbo. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att förslaget bör godtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1908

3.7. Övriga frågor

Beredningen liar föreslagit också vissa andra lagändringar än dem som

rör exekution i lön och gäldenärens beneficium vid sakutmätning.

De viktigaste av dessa avser konkurslagstiftningen. I förslag till lag om

ändring i KL föreslås bl. a. i fråga om beneficium i konkurs, att gäldenären

regelmässigt skall få behålla sin arbetsinkomst utan intrång av konkurs­

boet. Lagförslaget innehåller emellertid även andra nyheter. Vid sidan av

konkurslagstiftningen har beredningen framlagt förslag till ändringar i

och tillägg till FB, HB, lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

och några andra lagar och författningar. Dessa lagförslag innehåller änd­

ringar av mera begränsad räckvidd. Samtliga de nu åsyftade lagförslagen

utom tre — som jag strax återkommer till — bör prövas i förevarande sam­

manhang. Beträffande mina överväganden i den delen får jag hänvisa till

specialmotiveringen.

De lagförslag som bör utelämnas avser lagen om förbud för vissa under-

liållsskyidiga att avflytta från riket, lagen om införsel för uttagande av ut­

ländska utskylder eller allmänna avgifter samt lagen om verkställighet av

bötesstraff. I fråga om dessa lagförslag vill jag anföra följande.

Beträffande

lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta

från riket

— som avser fall av underhållsskyldighet mot barn under 16 år

— torde det vara tveksamt, om lagen över huvud taget bör äga bestånd.

Enligt vad beredningen har inhämtat torde avflyttningsförbud ofta inte ha

effekt i fråga om utländska medborgare. Även svenska medborgare avflyttar

ibland trots meddelat förbud häremot. Särskilt passfriheten inom Norden

anses medverka till att avflyttningsförbud mången gång blir verkningslöst

(jfr bet. s. 312).

Även i andra hänseenden än beträffande effektiviteten i meddelade för­

bud är förhållandena numera helt annorlunda än vid lagens tillkomst år

1917. Bl. a. har möjligheterna att kräva ut underhållsbidrag i utlandet för­

bättrats. Vidare gäller att barn, som inte får ut fastställt underhållsbidrag,

i vid omfattning äger rätt till bidragsförskott av det allmänna. Slutligen —

men inte minst viktigt — kan åberopas, att lagen om avflyttningsförbud

innebär en sådan inskränkning i den enskildes personliga frihet som nu­

mera måste betecknas som otidsenlig.

Beredningen har också under sitt arbete övervägt att upphäva lagen men

har på vissa skäl avvisat den tanken. En stark remissopinion är emellertid

för ett upphävande (jfr bet. s. 315 f). För egen del är jag närmast av samma

uppfattning, dvs. att lagen torde kunna upphävas. I detta läge torde det

vara riktigast att de närmast berörda myndigheterna och organisationerna

på nytt hörs om sin inställning till ett upphävande. Eftersom lagen berör

förhållanden som är gemensamma för de nordiska länderna finns det dess­

utom anledning att ta upp frågan om ett upphävande till diskussion med

115

företrädare för våra grannländer. Innan detta har skett, torde det inte fin­ nas anledning att göra ändringar i lagen. Jag vill särskilt anmärka att de ändringar i lagen som beredningen har föreslagit inte ovillkorligen måste genomföras i samband med övriga här aktuella reformer.

Det framlagda förslaget till

lag om införsel för uttagande av utländska

utskylder eller allmänna avgifter

skulle ersätta en lag av den 15 juni 1935 i

samma ämne.

Beträffande frågan om införsel för svenska skatter och allmänna avgifter föreslås att det, i överensstämmelse med vad beredningen har förordat, i den nya införsellagen hänvisas till särskilda bestämmelser. Avsikten är att chefen för finansdepartementet senare skall ta upp frågan om reglering av detta ämne (se vidare härom under 5.1.). Det måste med hänsyn härtill anses mest ändamålsenligt att frågan under vilka förutsättningar och i vil­ ken ordning utländska skatter och allmänna avgifter skall få tas ut genom införsel regleras samtidigt. På grund av det anförda torde förslaget till ny lag om införsel för uttagande av utländska utskylder eller allmänna avgifter inte böra prövas i förevarande sammanhang.

Beredningen har föreslagit ett särskilt tillägg till en paragraf i

lagen om

verkställighet av bötesstraff.

Den tillagda bestämmelsen, som rör priorite­

ten vid konkurrens mellan införsel för böter eller viten och löneutmätning, torde emellertid enligt min mening böra meddelas i den nya införsellagen. Om bestämmelsen flyttas i enlighet härmed torde behov av lagändring i bötesverkställighetslagen falla bort.

De förslag som jag lägger fram i det följande gör det nödvändigt att se över och komplettera handläggningsbestämmelser och föreskrifter om av­ gifter m. m. som utfärdas av Kungl. Maj :t. Vidare uppkommer behov av nya dagböcker och blanketter som det ankommer på exekutionsväsendets organisationsnämnd att utarbeta. Nämnden har också att ombesörja ut­ bildning av personal inom kronofogdemyndigheterna för de nya arbetsupp­ gifterna. Det bör därför — som nämnden har framhållit — förflyta ganska lång tid mellan lagändringarnas antagande och deras ikraftträdande. Jag anser, att de lagändringar som detta lagstiftningsärende föranleder bör träda i kraft först den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

4. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) införsellag,

2) lag om ändring i ut sökningslagen,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i 20 kap. föräldrabalken,

5) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927

(nr 77) om försäkringsavtal,

7) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon,

8) lag angående ändrad lydelse av 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr

381) om allmän försäkring,

9) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring,

10) förordning om ändrad lydelse av 17 § militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261),

11) lag om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97).

Jag har samrått, i fråga om de under 8, 9 och 11 nämnda förslagen med

chefen för socialdepartementet och i fråga om det under 10 nämnda för­

slaget med chefen för försvarsdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 1.

För att belysa de punkter där mera betydelsefulla skillnader föreligger

mellan beredningens förslag och departementsförslaget torde förstnämnda

förslag i dessa delar få bifogas som

bilaga 2.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

117

5. De särskilda bestämmelserna

5.1. Förslaget till införsellag

De flesta av bestämmelserna om införsel i gällande lag återfinns, mer eller mindre jämkade, i förslaget till ny lag. Vissa av de nuvarande bestämmel­ serna om förfarandet saknas dock i lagförslaget, men avsikten är att mot­ svarigheter till dem skall meddelas i en tillämpningsförfattning. Två para­ grafer i nuvarande InfL, 18 och 21 a §§, avses inte få någon motsvarighet i de nya författningarna. I den förra paragrafen föreskrivs att, när gäldenä- ren är anställd hos staten eller kommun, vad i lagen sägs om arbetsgivare skall tillämpas på den som har att betala ut lönen. Det har inte ansetts erfor­ derligt att i fortsättningen bereda staten eller kommun någon särställning i dessa sammanhang (jfr bet. s. 149). Föreskriften i den senare paragrafen innebär att medel i vissa fall kan tas ut hos arbetsgivare genom införsel. De åsyftade fallen gäller belopp som har innehållits genom skatteavdrag enligt UppbF eller på grund av införsel för skatter eller avgifter men som inte har redovisats. Eftersom arbetsgivare sällan själv uppbär lön eller annan intäkt i vilken införsel får äga rum, är föreskriften av ringa praktisk betydelse, och den har — åtminstone i fråga om medel som har innehållits på grund av införselbeslut -— ansetts kunna utgå (se under 20 § nya InfL). Om kronan även bör avstå från möjligheten till införsel beträffande belopp som har in­ nehållits genom skatteavdrag är en fråga som torde få övervägas i ett senare sammanhang (jfr under 1 § nya InfL).

Berednings- och departementsförslagen överensstämmer i sak i allt vä­ sentligt. En bestämmelse i beredningsförslaget saknar dock motsvarighet i departementsförslaget, nämligen en som förutsätter att införsel i motsats till gällande rätt skall kunna beviljas i annan förmån än pengar. Bestäm­ melsen utsäger att, om annat än pengar innehållits enligt beslut om inför­ sel, i fråga om försäljning av det innehållna skall gälla vad som är före­ skrivet om försäljning av utmätt lös egendom (18 § i beredningsförslaget och bet. s. 187 f). Beredningsförslaget har vid remissbehandlingen kritise­ rats från flera håll, bl. a. av JK. För egen del har jag ansett att bestämmelsen kan undvaras. Skulle undantagsvis en gäldenär uppbära sin lön i annat än pengar och denna omständighet hindra exekution, torde utmätningsmannen kunna föreskriva för arbetsgivaren att denne skall anpassa sättet för avlö­ ningens utbetalande så, att införsel kan verkställas (se 11 § nya InfL). De­ partementsförslaget överensstämmer alltså på den här punkten med gällan­ de rätt.

I formellt avseende avviker departementsförslaget från beredningsförsla-

118

get främst såtillvida att bestämmelserna meddelas i en något annorlunda

ordning. Medan beredningens förslag dispositionsmässigt har byggts väsent­

ligen efter den kronologiska gången i införselmålen, har i departementsför-

slaget eftersträvats att gruppera bestämmelserna så, att materiella bestäm­

melser meddelas för sig och procedurmässiga för sig. Därvid har jag ansett

det lämpligt införa mellanrubriker i lagen.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

Allmänna bestämmelser

1 §•

1 paragrafen anges vilka fordringar som får uttas genom införsel. Den

motsvarar 2 § i beredningens förslag. Det har ansetts lämpligt att inleda

lagen med denna bestämmelse, eftersom det är särskilt betecknande för

införselinstitutet att det, i motsats till exekution i allmänhet, står öppet en­

dast för vissa slag av fordringar.

De allmänna överväganden i det ämne som regleras i paragrafen har

redovisats i det föregående under 3.2. I nu förevarande sammanhang skall

främst behandlas vissa tillämpningsfrågor.

Lagberedningen. I anslutning till frågan om införsel för

underhållsbidrag

enligt GB eller FB

framhåller beredningen, att rätten att åtnjuta undex-håll

inte torde kunna överlåtas. Beträffande fordran på redan förfallet belopp

möter emellertid inte hinder mot överlåtelse. Sådan fordran kan också över­

gå till annan enligt reglerna om giftorätt, arv eller testamente. Även eljest

kan det inträffa, att fordran på förfallet belopp tillkommer annan än den

underhållsberättigade. I 15 § av 1964 års bidragsförskottslag är sålunda

föreskrivet att, i den mån bidragsförskott svarar mot fastställt underhålls­

bidrag, den barnavårdsnämnd som har utgivit förskottet inträder i barnets

rätt till underhållsbidrag gentemot den underhållsskyldige. Beredningen ger

också andra exempel där fordran på förfallet bidragsbelopp övergår på an­

nan än den underhållsberättigade. När det exempelvis gäller underhåll till

barn torde det normala vara, att bidrag för förfluten tid inte slutligen till­

kommer barnet utan annan — i regel vårdnadshavaren — som har för­

skjutit beloppet.

Det är inte utsagt i InfL om den som bär inträtt i rätten till förfallet be­

lopp har möjlighet att använda införsel för att ta ut fordringen. Det har

ansetts ligga i sakens natur, att barnavårdsnämnd som har utgivit bidrags­

förskott för sin regressfordran kan använda samma tvångsmedel som har

stått barnet till buds, alltså även införsel. Man utgår tydligen också i praxis

från att nämnden därvid utan vidare kan begagna barnets exekutionstitel.

En vårdnadshavare är i denna sin egenskap alltid behörig att påkalla inför­

sel. Hur han sedan disponerar inflytande belopp är inte något som kommer

utmätningsmannen vid.

Beredningen framhåller, att dess förslag inte innehåller någon bestäm-

119

inelse, som reglerar i vad mån annan än den underhållsberättigade eller dennes löreträdare kan påkalla införsel. Hittills gjorda erfarenheter torde visa, att några olägenheter inte behöver följa av att lagen lämnar frågan öppen. Beredningen lämnar i sina motiv (bet. s. 107) närmare anvisningar hnr man skall förfara i de fall som man i praktiken har att räkna med.

I fråga om införsel för

kommunala bidragsfordringar

lägger beredningen

fram ett förslag som i sak överensstämmer med nuvarande 20 § InfL. Det skall vara fråga om bidrag som belöper på tiden efter det att bidragsskyl- dighelen har fastställts. De bidragsfordringar som åsyftas är de som nämns i 74 § barnavårdslagen och 40 § socialhjälpslagen.

Beträffande införsel för

skatter och allmänna avgifter

framhåller bered­

ningen att nuvarande InfL innehåller föreskrift av motsvarande slag när­ mast i 21 och 21 a §§, som bl. a. avser oguldna debiterade utskylder eller allmänna avgifter jämte stadgad restavgift. Frågan om de gällande bestäm­ melsernas räckvidd har bara i begränsad utsträckning prövats i högre in­ stans och på åtskilliga punkter råder oklarhet. Med utskylder eller skatter förstås vanligen bidrag som den enskilde har att erlägga till det allmännas utgifter utan att härför få någon individuell motprestation. Uttrycket »all­ män avgift» är av mera obestämt innehåll. I förevarande sammanhang har det ansetts betyda avgift till staten eller kommun eller annat offentligrätts- ligt subjekt, som den enskilde på grund av en given författningsbestäm­ melse har att erlägga för en särskild förmån eller prestation. Men inte alla avgifter till staten är »allmänna», så t. ex. inte annuiteter på odlings- eller avdikningslån eller på förskott för avlösning av frälseränta.

Det är enligt beredningen angeläget att klarhet skapas om vilka skatter och avgifter som skall kunna tas ut genom införsel. För ändamålet fordras utförligare bestämmelser än de nuvarande. Åtminstone i viss utsträckning är en direkt uppräkning önskvärd. Den nya InfL är inte rätta platsen för sådana i detalj gående bestämmelser, som kan förutses ofta behöva ändras för att bevara sin aktualitet. Det är mera praktiskt att införa dem i UppbF och, i den mån införsel anses böra komma i fråga för uttagande även av and­ ra skatter och avgifter än de där nämnda, i de författningar som gäller dessa skatter och avgifter. Beredningen har därför ansett, att i den nya InfL bara bör tas upp föreskrift om att införsel får ske för uttagande av skatter och allmänna avgifter i de fall som Konungen med riksdagen bestämmer.

Beredningen påpekar, att ordet »skatter» i förslaget används i dess nyss angivna gängse betydelse. Under »allmänna avgifter» bör kunna inrymmas avgifter av alla slag som utgår på offentligrättslig grund. Restavgift bör enligt beredningens mening utan vidare kunna räknas som allmän avgift. Detsamma gäller om ränta på kvarstående skatt.

Beredningen förutsätter att frågan vilka skatter och allmänna avgifter som skall få tas ut genom införsel övervägs i särskild ordning. Beredningen vill för sin del förorda, att man härvid iakttar en viss återhållsamhet. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

120

anses naturligt att medge införsel för sådana skatter och avgifter som nor­

malt tas ut genom skatteavdrag enligt UppbF.

Bestämmelsen om införsel för skatter och allmänna avgifter är avsedd

att inrymma också fall när skatt eller allmän avgift på grund av särskild

föreskrift får tas ut hos annan än den skattskyldige. Beredningen syftar

främst på den situation som regleras i 77 § första stycket UppbF, att arbets­

givaren har verkställt skatteavdrag men har försummat att betala in det

innehållna beloppet. För att möjliggöra införsel i detta fall infogades år

1956 en särskild bestämmelse i 21 a § InfL. Sistnämnda paragraf medger

också införsel i ett annat fall nämligen när arbetsgivaren på grund av in­

förselbeslut innehållit men underlåtit betala in belopp avseende anställds

skatt och liknande. Den situationen har emellertid i 10 § i beredningsför-

slaget upptagits till reglering i ett vidare sammanhang och avses alltså inte

här.

Liksom enligt nuvarande 22 § InfL skall införsel slutligen kunna ske för

uttagande av

böter och viten.

Beredningen diskuterar innebörden i gällande

lag av begreppen böter och viten och förklarar sig inte åsyfta någon ändring

härvidlag (bet. s. 112 f).

Yttrandena.

Socialstyrelsen

föreslår, att barnavårdsnämnds fordran på

återbetalning av utgivet bidragsförskott jämställs med de kommunala bi-

dragsfordringarna. Till stöd för förslaget åberopas att annars fördelnings-

och avräkningsproceduren enligt 8 § andra och tredje styckena i berednings-

förslaget (som motsvaras av 15 § andra och tredje styckena i departements-

förslaget) kan leda till otillfredsställande resultat eller i vart fall bli svår­

hanterlig.

Förslaget om att hänvisa frågan om vilka skatter och allmänna avgifter

som skall vara införselbara till reglering utanför införsellagen har i allmän­

het godtagits. Några instanser, bl. a.

Föreningen Sveriges kronofogdar

och

länsstyrelsen i Jämtlands län,

anser emellertid att förutsättningarna för

införsel av skatter m. m. bör regleras uteslutande i den nya InfL. I vart fall

bör enligt länsstyrelsen, i InfL lämnas föreskrift om införselpreskription

och övriga gemensamma frågor.

Riksrevisionsverket

understryker behovet

av utförligare bestämmelser än de nuvarande beträffande frågan vilka skat­

ter och avgifter som skall få tas ut genom införsel. Verket kritiserar bered­

ningens uttalande om återhållsamhet när det gäller att avgöra vilka skatte-

fordringar som här skall komma i fråga. Den privilegierade exekutionsform

som införselinstitutet utgör bör inte stå öppen bara för ett minimum av

statsverkets fordringar på skatter och allmänna avgifter.

Centrala folkbok­

förings- och uppbördsnämnden

finner det angeläget att man genom införsel

skall kunna ta ut samtliga sådana skatter och avgifter, som uppbärs enligt

bestämmelserna i UppbF. Nämnden anser i motsats till beredningen, att

indirekta skatter skall kunna tas ut genom införsel, speciellt allmän varu­

skatt.

Riksförsäkringsverket

förutsätter, att verket får tillfälle att yttra sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

121

över ett blivande förslag beträffande frågan vilka allmänna avgifter som skall vara införselbara.

Departementschefen. Införsel för

underhållsbidrag enligt GB eller FB

skall självfallet i första hand få sökas av den underhållsberättigade eller någon som äger företräda honom. Fråga uppkommer emellertid i vad mån någon som har övertagit fordran på förfallet underhållsbidrag också äger påkalla införsel. Jag delar beredningens ståndpunkt att liksom hittills läm­ na denna fråga oreglerad. I likhet med beredningen utgår jag från att några olägenheter för det praktiska livet inte är förenade härmed. En vanlig situa­ tion är att vårdnadshavare genom alt förskjuta underhållsbelopp eller bar­ navårdsnämnd genom att betala ut bidragsförskott har övertagit ett barns rätt till underhållsbidrag gentemot den underhållsskyldige. I sådana fall kan barnet, dess vårdnadshavare och barnavårdsnämnden komma att konkur­ rera om belopp som inflyter. Vid konkurrens av detta slag kommer 15 § andra och tredje styckena i departementsförslaget om fördelning och av­ räkning att bli analogt tillämpliga. Enligt socialstyrelsen kan dessa regler leda till otillfredsställande resultat eller i vart fall bli svårhanterliga. Gent­ emot socialstyrelsens förslag att jämställa barnavårdsnämnds fordran på återbetalning av bidragsförskott med de kommunala bidragsfordringarna kan emellertid åberopas betänkligheter med hänsyn till systematiken i in­ försellagstiftningen. Beträffande de kommunala bidragsfordringarna före­ slås sålunda som förutsättning för införsel (6 § första stycket departements­ förslaget) att de har fastställts i särskild ordning. Att införa en härmed likartad prövning såvitt angår barnavårdsnämnds regresskrav kan knappast komma i fråga. Inte minst talar frekvensen av sådana regresskrav för att de, liksom hittills, jämställs med en vårdnadshavares fordran på ersättning för förskjutet underhåll. Men också andra invändningar kan riktas mot socialstyrelsens förslag. Till grund för detta ligger visserligen den i och för sig beaktansvärda tanken att en kommunal fordran inte skall få konkurrera ut ett barns. Tanken att fullt ut lämna barnets fordran företräde i olika sammanhang måste emellertid anses tveksam (jfr 16 § andra stycket bi­ dragsförskottslagen). Departementsförslaget har av nu angivna skäl givits innebörden, att barnavårdsnämnds krav på ersättning för utgivet bidrags­ förskott i överensstämmelse med gällande rätt vid införsel jämställs med en fordran som tillkommer den underhållsberättigade själv.

Beträffande

de kommunala bidragsfordringarna

har jag kompletterat be-

redningsförslaget genom att särskilt ange de åsyftade paragraferna i barna­ vårdslagen (74 §) och lagen om socialhjälp (40 §). Förtydligandet hänger samman med att departementsförslaget inte, som gällande lag och bered- ningsförslaget (5 § första stycket), begränsar införselmöjligheten till bi­ drag som belöper på tiden efter det att bidragsskyldigheten har fastställts utan medger att i vissa fall också bidrag för tiden dessförinnan skall få tas ut genom införsel (se härom 6 § i departementsförslaget). Vid sådant för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

122

hållande har det ansetts önskvärt att undanröja varje tvekan om vilka kom­

munala fordringsanspråk som här åsyftas.

Beredningens förslag att i lagen lämna öppet vilka

skatter och avgifter

som är införselbara och att överlämna den frågan till reglering utanför lagen

har jag godtagit. Jag har redan nämnt att chefen för finansdepartementet i

särskild proposition skall framlägga förslag i ämnet.

1 fråga om införsel för

böter och viten

har förslaget samma innebörd som

gällande lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

2 §•

1 paragrafens första och andra stycken anges vilka inkomster som får tas

i anspråk genom införsel. Förslaget i den delen — som motsvarar 1 § första

—tredje styckena i beredningens förslag — har behandlats i den allmänna

motiveringen (3.3.), till vilken jag får hänvisa.

Eftersom paragrafen redovisar vad som får tas i anspråk genom införsel,

har det ansetts lämpligt att däri erinra om att det finns ytterligare ett sätt

att få tillgång till medel i ett införselmål. Jag åsyftar förslaget i 22 § att

arbetsgivare under vissa förutsättningar kan åläggas att utge belopp ehuru

det inte utgått lön för gäldenärens arbete. En erinran av sådan innebörd har

tagits upp som ett tredje stycke i paragrafen.

3 §•

Vissa bestämmelser senare i lagen har av tekniska skäl utformats med

utgångspunkt från det mest praktiska fallet, nämligen att fråga är om in­

försel i avlöning. Meningen är emellertid att dessa bestämmelser skall gälla

även vid införsel i annan förmån. En föreskrift som klargör detta har tagits

in i förevarande paragraf. En bestämmelse av motsvarande slag finns i be­

redningens förslag under 13 §.

För tydlighets skull har den nu berörda bestämmelsen kompletterats med

ett uttryckligt angivande av att bestämmelser om arbetsgivare gäller också

annan som utger förmån vari införsel kan beviljas.

4 §•

1 paragrafen anges att lagen inte äger tillämpning när gäldenären är döds­

bo eller annan juridisk person. Samma bestämmelse finns i beredningens

förslag som ett sista stycke i 1 §.

Som beredningen framhåller torde fråga om införsel mot juridisk person

hittills knappast ha haft aktualitet. Eftersom den föreslagna lagen får ett

vidare tillämpningsområde i fråga om införselobjekten och även juridiska

personer kan uppbära inkomster av den art som är i fråga, har jag lika med

beredningen (bet. s. 104) funnit att det bör finnas en uttrycklig bestäm­

melse av den innebörd som jag nyss har angivit.

Vid remissbehandlingen av beredningsförslaget har framkommit, att det

123

i rättstillämpningen råder viss tvekan huruvida pågående införsel i lön, pension eller livränta hos person som avlider omedelbart skall avbrytas eller om införseln får pågå dödsmånaden ut. Pension utgår exempelvis ofta t.o. m. pensionstagarens dödsmånad. Beredningen har ansett att införsel vid dödsfall får ske bara i belopp som belöper på tiden före dödsfallet (bet. s. 105). Jag delar beredningens uppfattning. För att detta i praktiken skall iakttas måste emellertid dödsfallet bringas till utmätningsmannens känne­ dom så snart som möjligt. Jag avser att i samband med arbetet på den administrativa regleringen låta närmare undersöka vilka åtgärder som kan vidtas lör att utmätningsmannen skall bli informerad om dödsfallet snab­ bare än nu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Förutsättningar för införsel

5

§.

Förevarande paragraf anger förutsättningarna för införsel för underhålls­ bidrag. Den motsvarar 4 § första—tredje styckena i beredningsförslaget.

I enlighet med beredningsförslaget föreslås i första stycket första punkten att införsel för uttagande av underhållsbidrag skall kunna erhållas — för­ utom när dom eller beslut föreligger — när bidraget har fastställts genom skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse. Förslaget kan synas som en betydande nyhet, eftersom motsvarande regel i gällande rätt talar om skrift- h§t, av två personer bevittnat avtal (1 § InfL). Emellertid har det nuvaran­ de kravet på ett bevittnat avtal som införselhandling inte tillämpats efter bokstaven. Förslaget innebär helt enkelt att lagen bringas i överensstäm­ melse med den nuvarande rättstillämpningen (jfr bet. s. 120 ff).

Förslaget om att en ensidig utfästelse skall godtas som införselhandling påkallar vissa följdändringar (jfr bet. s. 123). I det hänseendet vill jag hän­ visa till 54 a § förslaget till lag om ändring i UL samt förslaget till lag om ändring i 74 § barnavårdslagen. Däremot har det inte ansetts behövligt att ändra de föreskrifter i GB och FB i vilka det talas om avtal rörande under­ håll. Dock föreslås i ett tillägg till 20 kap. FB viss särskild reglering av en­ sidig förbindelse att utge underhållsbidrag. Tillägget, som är upptaget i den nya paragrafen 13 a, har emellertid samband med speciella omständigheter. Jag återkommer till den frågan i det följande.

Vad angår frågan om ytterligare förutsättningar bör gälla för att införsel för underhållsbidrag skall få ske, är att märka att enligt gällande lag för beslut om införsel för uttagande av underhållsbidrag krävs att den under- hållsskyldige underlåter att betala förfallet belopp (1 § InfL). Införsel får emellertid inte beviljas, om den underhållsskyldige betalar förfallet belopp och dessutom antingen ställer av utmätningsmannen godkänd pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under tid, som utmätnings­ mannen finner skälig, dock minst ett år, eller visar sannolika skäl att han skall fullgöra sin underhållsskyldighet (5 § InfL).

124

Beredningen har framhållit, att för införsel uppenbarligen bör fordras

att den underhållspliktige har underlåtit att godvilligt fullgöra sin betal­

ningsskyldighet. Beredningen har övervägt att i förslaget inte ta upp någon

motsvarighet till 5 § InfL. Resultatet av det skulle bli att, om den under­

hållspliktige betalar först sedan ansökan om införsel har inkommit men

innan beslut meddelas, införsel inte kan ifrågakomma. Med hänsyn till ris­

ken för att den underhållspliktige skall visa försumlighet så snart det ome­

delbara hotet om införsel avvärjts, har beredningen emellertid inte ansett sig

böra förorda en sådan lösning. Men beredningen har inte velat behålla den

nuvarande bestämmelsen om ställande av pant eller borgen för underhålls­

skyldighetens framtida fullgörande. Bestämmelsen torde ha tillämpats myc­

ket sällan. Beredningen har stannat vid att som förutsättning för införsel

föreslå, att något bidragsbelopp utestår obetalt när införselbeslut meddelas

eller att gäldenären eljest har visat försumlighet vid fullgörande av under­

hållsskyldigheten och anledning finns till antagande att försummelsen skall

upprepas.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Västra Sverige invänt att

förslaget föranleder att det för införsel, om något bidragsbelopp inte utestår

obetalt, fordras konstaterad culpa hos gäldenären. Enligt hovrätten är det

emellertid, när det gäller fullgörandet av betalningsskyldighet, vanskligt att

fastslå om en underlåtenhet varit culpös eller inte. Därvid uppkommer bl. a.

den omstridda frågan i vad mån culpa skall anses föreligga när orsaken är

dålig ekonomi.

Vad hovrätten har anfört synes ha fog för sig och torde böra beaktas. Jag

har därför i departementsförslaget föreskrivit som förutsättning för inför­

sel, vid sidan av att något bidragsbelopp utestår obetalt, att gäldenären vid

två eller flera tillfällen har underlåtit att betala i rätt tid och att det är an­

ledning antaga att detta skall upprepas.

Uppenbart är dock att den vidtagna ändringen inte undanröjer alla till-

lämpningssvårigheter. Jag tänker speciellt på att det också med departe­

mentsförslaget skall prövas om gäldenären i fortsättningen kan antas kom­

ma att betala i tid. Att märka är emellertid att en prövning av likartat slag

förutsätts redan i gällande lag. En gäldenär som betalar förfallna belopp

först sedan ansökan har gjorts kan, som jag redan nämnt, f. n. undgå in­

försel — förutom genom att ställa pant eller borgen — genom att visa sanno­

lika skäl, att han i fortsättningen skall fullgöra sin underhållsskyldighet.

Den omständigheten att gäldenären i förslaget befrias från sin nuvarande

bevisskyldighet är enligt min mening av underordnad betydelse. Härmed

sammanhänger att det knappast kan anses åligga utmätningsmannen att

själv anskaffa material för bedömning av frågan om gäldenären fram­

deles kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet. Utmätningsmannens

prövning torde i det väsentliga kunna grundas på det material som parterna

tillhandahåller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

125

Beredningen har med bidragsbelopp som utestår obetalt åsyftat bara så­ dana belopp som alltjämt kan tas ut genom införsel (bet. s. 125). Under re­ missbehandlingen har från ett par håll framhållits att den innebörden inte kan utläsas av lagtexten och inte kan anses självfallen och att bestämmel­ sen därför bör förtydligas. Jag anser emellertid detta inte vara nödvändigt. Det torde nämligen vara så, att man i rättstillämpningen sedan länge vid prövningen av ansökningar om införsel för underhållsbidrag bortser från äldre, inte längre införselbara restantier. Vid sådant förhållande torde inte föreligga behov av att tynga lagtexten med en närmare bestämning av be­ greppet obetalda bidragsbelopp.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena av förevarande paragraf har med i sak oförändrat innehåll hämtats från 6 § första och andra styckena InfL (jfr bet. s. 126).

6

§•

Paragrafen, som motsvarar 5 § första stycket i beredningens förslag, in­ nehåller regler om förutsättningarna för införsel för kommunala bidrags- fordringar.

1 överensstämmelse med gällande lag (20 § InfL) förutsätts till en början att beloppen har blivit fastställda i därför föreskriven ordning. Sådan fast­ ställelse kan enligt ett härtill fogat förslag till ändrad lydelse av 74 § barna­ vårdslagen komma till stånd genom skriftlig förbindelse. Vägrar den ersätt- ningsskyldige att utfärda sådan förbindelse, bestäms bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen. Bidragssltyldighet enligt 40 § social­ hjälpslagen fastställs alltid av länsstyrelsen på talan av kommunen.

Liksom f. n. uppställs vidare kravet att det skall vara fråga om bidrag som belöper på tiden efter det att bidragsskyldigheten har fastställts. Härutöver skall emellertid, när fastställelsen har skett på ansökan, bidrag som belöper på tiden efter det att ansökan har gjorts kunna tas ut genom införsel. Detta är en vidgning i förhållande till gällande rätt som har tillkommit på förslag av barnavårds- och socialnämnderna i Jönköping. Grunden till vidgningen är följande.

Erfarenheten visar att handläggningen hos länsstyrelsen i fastställelse- ärenden kan dra ut på tiden. Det är inte sällsynt, att ett halvår eller mer förflyter mellan ansökan och beslut. Därtill kommer att beslutet skall ha vunnit laga kraft innan det kan verkställas. Vad särskilt angår bidrag enligt barnavårdslagen kommer den som vägrar att träffa avtal med en barna­ vårdsnämnd från verkställighetssynpunkt i ett gynnsammare läge än den som träffar avtal med nämnden. Detta gynnar inte den enskildes benägen­ het att träffa frivilliga uppgörelser.

Den gjorda vidgningen torde ge länsstyrelserna anledning att i sina beslut ålägga den underhållspliktige att betala bidrag månadsvis också när det gäller förfluten tid. Hinder föreligger emellertid inte att fastställa engångs­

belopp och få sådant uttaget genom införsel (jfr 10 § andra stycket departe-

mentsförslaget).

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

7

§•

Paragrafen behandlar förutsättningarna för införsel för skatter och all­

männa avgifter samt för böter och viten. Motsvarande ämne regleras i 5 §

andra och tredje styckena i beredningens förslag.

Beträffande

skatter och allmänna avgifter

har beredningen föreslagit att

i fråga om villkoren för införsel skall gälla vad Kungl. Maj :t med riksdagen

förordnar.

1 frågan om det behövs några sådana särskilda villkor — alltså villkor ut­

över dem som måste vara uppfyllda för att verkställighet i allmänhet skall

få ske — vill jag efter samråd med chefen för finansdepartementet anföra

följande.

Det enda villkor av berört slag som det finns anledning att överväga är om

det bör gälla en särskild preskriptionstid i fråga om införselbarheten. I 21 §

InfL föreskrivs nu att införsel inte får beviljas eller meddelat beslut om in­

försel äga tillämpning sedan tre år har förflutit efter det skatten eller den

allmänna avgiften har förfallit till betalning. Tidsbegränsningen på tre år

innebär en inte oväsentlig inskränkning i förhållande till den tid som i all­

mänhet står till buds för indrivning av skatter och avgifter. Enligt 71 §

UppbF preskriberas sålunda skatter och avgifter i regel först fem år efter

utgången av det uppbördsår, när de enligt verkställd debitering förföll till

betalning. I tillämpningen har tidsbegränsningen i InfL föranlett vissa erin­

ringar. Det har ansetts ofördelaktigt både för den skattskyldige och det all­

männa, att pågående införsel ibland måste avbrytas, trots att skatteskulden

inte har hunnit tas ut i sin helhet. Den skattskyldige har därvid i vissa fall

fått uppfattningen att skulden varit slutreglerad. När han sedan krävts un­

der hot om utmätning, har han inte utan visst fog kunnat bli väldigt irri­

terad. För indrivningsmyndigheterna är det arbetsbetungande att ständigt

övervaka att tiden för införsel inte överskrids. Med hänsyn till det anförda

bör införsel för uttagande av skatter och avgifter enligt UppbF få pågå till

dess allmän preskription har inträtt. För andra skatter och allmänna avgif­

ter än sådana som är reglerade genom UppbF :s bestämmelser kan en längre

allmän preskriptionstid än fem år gälla. I den mån sådana fordringsanspråk

skall bli införselbara i fortsättningen — vilket får prövas i det sammanhang

jag har berört i anslutning till 1 § 3 — torde det inte heller för deras vid­

kommande vara nödvändigt att uppställa regler om särskild införselpre­

skription. Alla införselbara skatter och allmänna avgifter bör alltså få tas ut

genom införsel utan att någon speciell preskriptionstid behöver iakttas.

I enlighet med det anförda behöver nya InfL inte förutsätta att några

särskilda villkor skall gälla för att införsel för skatter och allmänna avgifter

skall få ske. Andra villkor än dem som gäller för verkställighet i allmänhet

skall alltså inte gälla. Detta liar fått komma till uttryck i den föreslagna

lagtexten.

I fråga om

böter och viten

gäller enligt nuvarande 22 § InfL, att de får

tas ut genom införsel, om de är förfallna till betalning och inte erläggs. En­

ligt vad beredningen närmare har utvecklat (bet. s. 130) råder viss oklar­

het om bestämmelsens innebörd. Klart är, att införsel får ske när domen

eller beslutet har vunnit laga kraft. Vidare är det givet, att införsel får ske,

när böter har ålagts genom godkänt strafföreläggande. Detsamma gäller om

del numera införda institutet föreläggande av ordningsbot. Ytterligare finns

emellertid vissa bestämmelser som tillåter verkställighet även om avgöran­

det inte har vunnit laga kraft. Ett sådant fall avser disciplinbot (53 och

91 §§ militära rättegångslagen). Införsel har i praxis ansetts kunna använ­

das i detta fall. Ett annat fall ger emellertid anledning till tvekan. Enligt

22 § UP och 52 § UL gäller, att utmätning — dock i regel inte försäljning —

tår ske på grundval av hovrätts icke lagakraftvunna dom eller beslut på

böter eller vite. Man antar att införsel inte får användas i detta fall men

frågan är oklar. Som beredningen har anfört bör denna oklarhet undanröjas,

och det sistnämnda fallet uttryckligen uteslutas från införselmöjlighet.

1". n. gäller enligt 22 § InfL vidare, att införsel inte får beviljas eller med­

delat beslut om införsel äga tillämpning sedan tre år har förflutit från det

bötesbeslutet vann laga kraft. Som beredningen har utvecklat (bet. s. 132)

för denna tidsbegränsning med sig vissa nackdelar och den bör därför utgå.

Av det anförda följer att beträffande införsel för böter och viten inte

behöver gälla andra förutsättningar än för verkställighet i allmänhet för

sådana fordringar, frånsett det förut nämnda fallet avseende hovrätts icke

lagakraftvunna avgörande. Beredningen har uttryckt detta genom en be­

stämmelse av innebörd, att införsel för böter och viten får äga rum, om dom

eller beslut, varigenom de ålagts, har vunnit laga kraft eller enligt särskilda

bestämmelser får verkställas lika med lagakraftvunnen dom. Det senare

ledet avser bl. a. att klargöra att införsel inte skall få ske på grundval av

hovrätts inte lagakraftvunna beslut. För min del har jag funnit det lämpli­

gast att beträffande såväl skatter och allmänna avgifter som böter och viten

ge en gemensam bestämmelse som i fråga om förutsättningar för införsel

hänvisar till vad som gäller för verkställighet i allmänhet. Därtill har fogats

en föreskrift som uttryckligen anger, att man därvid inte inbegriper fallet

med hovrätts icke lagakraftvunna avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

127

Vissa bestämmelser om förfarandet hos utmätningsmannen

8

§•

Paragrafen, som motsvarar 3 § i beredningsförslaget, innehåller regeln

om att behörigheten i införselmål tillkommer utmätningsmannen i gälde-

närens hemort.

128

Paragrafen innehåller vidare en särskild bestämmelse för det fall att gäl-

denären inte är bosatt här i landet. I det fallet skall införselmalet tas npp av

utmätningsmannen där arbetsgivaren finns. Beträffande införsel i annan

förmån än avlöning gäller till följd av den föreslagna bestämmelsen i 3 §

andra punkten att införselmålet skall tas upp av utmätningsmannen i den

ort där förmånsutbetalaren finns.

Beredningen har i sitt förslag dessutom tagit upp en allmän föreskrift om

att utmätningsmannen i bosättningsorten äger, när betalning skall ske från

ort utom hans tjänstgöringsområde, erhålla biträde av utmätningsmannen i

utbetalningsorten. Beredningen har tänkt sig att frågan om samarbetet mel­

lan utmätningsmännen skulle regleras i särskilda tillämpningsföreskrifter. I

departementsförslaget har jag låtit den nämnda föreskriften falla bort. Frå­

gan om samverkan mellan utmätningsmännen kan regleras i tillämpnings­

föreskrifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

9 §•

1 paragrafen anges i vad mån gäldenären skall ges tillfälle att yttra sig i

införselmålet. Paragrafen motsvarar 6 § i beredningens förslag.

I gällande lag finns tämligen ingående bestämmelser om bl. a. ansökan om

införsel och de handlingar som skall fogas därvid, gäldenärens underrättan­

de och den utredning som utmätningsmannen har att införskaffa i införsel­

målen (2—4 och 9 §§ samt 21 § 1 InfL). Beredningen har ansett, att bestäm­

melser i dessa ämnen med ett undantag inte har sin plats i en ny införsellag

utan kan meddelas i en tillämpningskungörelse (ang. utkast till sådan

kung., se bet. s. 336). Undantaget avser föreskrifter om gäldenärens höran­

de. Beredningen utgår från att frågan om lämplig placering för de här aktu­

ella bestämmelserna kan omprövas i samband med att införsellagen tas in i

en ny utsökningsbalk. Mot beredningens uppdelning i lagbestämmelser och

administrativt meddelade bestämmelser har jag inte något att erinra. Jag

har visserligen varit något tveksam om inte lagen borde innehålla bestäm­

melser angående ansökan om införsel. De skulle emellertid i så fall endast

komma att avse enskilda mål (1 § 1 och 2), eftersom de allmänna målen (1 §

3 och 4) inte anhängiggörs genom ansökan. Med hänsyn härtill har jag an­

sett mig böra godta att även bestämmelserna angående ansökan om införsel

placeras i tillämpningsföreskrifterna.

Beredningen har föreslagit, att gäldenären skall höras om det kan ske

utan avsevärd tidsutdräkt. Detta innebär att möjligheten att underlåta att

höra gäldenären vidgas något. F. n. gäller nämligen, att gäldenären inte

behöver höras, om hans vistelseort inte kan utrönas eller om han vistas

utom riket och underrättelse därför inte kan tillställas honom utan avsevärd

tidsutdräkt (3 § andra stycket InfL). En remissinstans (Göta hovrätt) har

befarat att det i praktiken kan bli vanligt att underlåta att höra gälde­

nären. Det finns dock enligt min mening ingen anledning anta att utmät-

129

ningsmännen skulle komma att ta alltför lätt på den principiella skyldighe­ ten att kommunicera en införselansökan med gäldenären. Jag har därför anslutit mig till förslaget.

Beredningsförslaget innehåller vidare en föreskrift att, om gäldenären by­ ter anställning, det för beslut om införsel hos den nya arbetsgivaren inte fordras att gäldenären hörs på nytt, såvida inte särskilda skäl är till det. Förslaget är något gynnsammare för gäldenären än gällande lag i och med att det uttryckligen anges, att gäldenären skall höras när det finns särskilda skäl till det. F. n. behöver gäldenären aldrig höras i den åsyftade situationen (9 § första stycket InfL). En remissinstans (TCO) har ifrågasatt om man inte bör gå ännu längre och ha en i förhållande till beredningsförslaget om­ kastad presumtion, så att gäldenären skall höras på nytt om inte särskilda skäl talar mot det. För min del anser jag att beredningens förslag väl till­ godoser krav på att exekutionen skall beakta gäldenärens säkerhet men samtidigt fungera smidigt och effektivt. Tillräckliga skäl att ha som huvud­ regel att gäldenären skall höras på nytt när han byter anställning finns enligt min mening inte. Jag vill särskilt understryka att det inte har gjorts gällande, att nuvarande ordning skulle ha länt gäldenärer i allmänhet till skada. Departementsförslaget överensstämmer därför med beredningsför­ slaget även på denna punkt.

Sveriges författareförening har hemställt att det måtte uttalas, att det vid en författares övergång till ett nytt förlag alltid skall anses föreligga sär­ skilda skäl att ånyo höra honom. I anledning härav vill jag framhålla, att en författares övergång från ett förlag till ett annat knappast är en så spe­ ciell situation att för den i förevarande sammanhang inte kan gälla vad som allmänt föreskrivs vid byte av arbete.

1 allmänna mål får f. n. kravet på underrättelse efterges när utmätnings­ mannen ändå har erforderlig kännedom om gäldenärens förhållanden eller eljest särskilda omständigheter föranleder undantag (21 § 1 och 22 § InfL). Beredningen har utgått från att några särregler för de allmänna målen inte längre skulle vara behövliga. Också vid skatte- och bötesinförsel skulle allt­ så gälla, att tillfälle skall beredas gäldenären att yttra sig om inte dröjsmål föranleds därav. Visserligen har exekutionsväsendets organisationsnämnd i sitt yttrande hävdat, att gäldenären och hans förhållanden i allmänna mål ofta är väl kända för utmätningsmannen och att kravet på särskild under­ rättelse därför bör kunna efterges i dessa fall. Emellertid torde man inte behöva hysa några betänkligheter mot den av beredningen föreslagna ord­ ningen. Som beredningen har uttalat (bet. s. 135) kan en underrättelse till gäldenären inflyta i den anmaning som inleder indrivningsförfarandet be­ träffande skatter och böter (53 § uppbördskung. resp. 1 § kung. rörande till- lämpningen av lagen om verkställighet av bötesstraff).

5—

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 130

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

130

10 §.

Paragrafen reglerar införselbeloppets och förbehållsbeloppets bestämman­

de. Vidare ges regler om utmätningsmannens förfarande när införsel i vissa

fall skall ske för engångsbelopp. Bestämmelser i motsvarande avseenden

finns i beredningsförslaget i 7 § första stycket och 4 § fjärde stycket.

Beträffande det belopp som skall förbehållas gäldenären föreskrivs f. n.

att det skall motsvara vad gäldenären kan anses behöva till underhåll för

sig själv och för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn som inte åtnju­

ter underhållsbidrag av honom. I den föreslagna bestämmelsen har i över­

ensstämmelse med beredningens förslag inte gjorts någon uppräkning av de

personer utom gäldenären till vilkas behov hänsyn skall tas utan i stället

har använts ordet familj. I motiven har beredningen redovisat vissa över­

väganden beträffande innebörden av familjebegreppet (bet. s. 136).

Att i lagtexten använda ordet familj förefaller praktiskt inte minst därför

att det med samma innebörd kan användas på andra liknande ställen i lag­

stiftningen (jfr 65 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i UL). En remiss­

instans (hovrätten för Västra Sverige) har visserligen anmärkt att ordet

har en i viss mån svävande innebörd. Enligt min mening är det emellertid

närmast en fördel att innebörden inte är absolut entydig. Såsom socialsty­

relsen och TCO har framhållit bör man i tillämpningen kunna låta familje­

begreppet omfatta hushållsmedlem, om dennes ekonomiska ställning inte

ger anledning till annat. Jag anser beredningens uttalande (bet. s. 137), att

till familjen inte bör räknas fader eller moder till gäldenären, även om han

eller hon sammanbor med denne, inte bör gälla undantagslöst. Det är, som

socialpolitiska kommittén har understrukit, önskvärt med en så individuell

prövning som möjligt av varje fall.

1 paragrafens första stycke föreskrivs vidare att hänsyn i förevarande

sammanhang skall tas till gäldenärens betalningsskyldighet gentemot an­

nan, vilken vid införsel njuter lika rätt som eller bättre rätt än sökanden.

Ifrågavarande bestämmelse anknyter till rättspraxis (bet. s. 137).

1 anslutning till det sist sagda bör allmänt framhållas att, om förhållan­

dena ger anledning till det, utmätningsmannen ex officio bör ompröva ett

tidigare beslut i fråga om det belopp som skall vara förbehållet gäldenären.

En sådan omprövning kan exempelvis föranledas av att ytterligare införsel-

beslut mot gäldenären blir aktuellt. Det bör eftersträvas att gäldenärens

beneficium inte blir bestämt till olika belopp i två beslut om införsel som

samtidigt är gällande.

Gällande lag innehåller inte någon bestämmelse om den tid för vilken

medel skall förbehållas gäldenären. Inte heller förslaget innehåller någon

bestämmelse i ämnet. I regel torde medel böra reserveras fram till nästa för­

fallodag. Gäldenären kan emellertid ha fasta utgifter med längre mellanrum.

I 7 § första stycket andra punkten InfL föreskrivs nu, att förbehållsbelop-

pet får bestämmas olika för särskilda lönetillfällen inom viss tidsperiod,

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1968

131

om det behövs av hänsyn till gäldenären åliggande hyresbetalning eller and­ ra särskilda omständigheter. Jag har i likhet med beredningen ansett det obehövligt att i den nya lagen ta upp någon motsvarighet till denna före­ skrift som tillämpas mera sällan. Uppenbarligen kan utmätningsmannen även utan sådan föreskrift bestämma att ett högre belopp än vanligt skall förbehållas gäldenären vid vissa lönetillfällen då man vet att han har sär­ skilt stora omkostnader.

Sveriges författareförening har betonat författarhonorarens specifika ka­ raktär och vill för deras del ha en uppmjukning av den av beredningen an­ givna riktlinjen att det normalt inte bör förekomma att medel reserveras för någon mera avsevärd tid, såsom för mer än ett par månader (bet. s. 142). Med anledning därav vill jag framhålla att, om författaren ställer ett till­ fredsställande material till förfogande för utmätningsmannens bedömning av hans ekonomiska förhållanden, utmätningsmannen bör kunna reservera medel för längre tid än ett par månader.

Vad angår förfarandet vid införsel för engångsbelopp för underhållsbi­ drag eller kommunala bidragsfordringar, saknas närmare bestämmelser härom i nuvarande InfL. Beredningen har emellertid ansett behov föreligga av bestämmelser (bet. s. 127) och har också föreslagit sådana. Dessa inne­ bär att utmätningsmannen vid införsel för engångsbelopp vid behov skall göra en skälig fördelning i skilda bidragsbelopp med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda bidrags­ beloppen skall vid tillämpning av införseln anses förfallna efter vad som sålunda bestämts. Beträffande förfallodagarna påpekar beredningen att de får betydelse bl. a. för tillämpningen av föreskriften om att införselmöjlig­ heten förfaller sedan två år har förflutit från det bidragsbeloppet har för­ fallit till betalning (5 § andra stycket i departementsförslaget) och vidare för reglerna om vad som skall iakttas när två eller flera underhållsberätti- gade konkurrerar (15 § andra stycket i departementsförslaget).

Vid remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund hälsat de föreslag­ na bestämmelserna med tillfredsställelse och framhållit, att det i framtiden betydligt oftare än f. n. lär komma att utdömas mindre engångsbelopp vid sidan av löpande underhållsbidrag. Exekutionsväsendets organisations- nämnd har däremot ansett bestämmelserna ha en mycket liten funktion att fylla, och nämnden befarar att tillämpningsproblem skall uppstå. Det är enligt nämnden omöjligt att bestämma den tid för vilken exempelvis ett en­ gångsbelopp till en frånskild hustru är avsett.

För min del har jag anslutit mig till beredningens uppfattning att bestäm­ melserna är behövliga. Den fortgående utvecklingen torde komma att med­ föra att det vid upplösning av äktenskap blir allt vanligare att den ena ma­ ken till den andra får utge ett engångsbelopp enbart eller vid sidan av peri­ odiska bidrag (jfr 11 kap. 25 och 26 §§ i framlagt förslag till revision av GB, SOU 1964:34). De bestämmelser i ämnet som beredningen har föreslå-

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

132

git har jag behållit i sak oförändrade i departementsförslaget. Jag har där­

vid utsträckt tillämpningsområdet så, att bestämmelserna kan användas

även vid införsel för kommunala bidragsfordringar (jfr mina uttalanden

under 6 §).

Även om engångsbelopp inte har bestämts för täckande av viss tids behov,

bör ändamålet med beloppet kunna ge en allmän föreställning om en lämp­

lig uppdelningstid. Är ändamålet exempelvis att sätta frånskild make i stånd

att betala insatsen för en bostadslägenhet, bör naturligen fördelningen ske

på bidragsbelopp som förfaller till betalning under en relativt begränsad tid.

Det kan tilläggas att bestämmelserna om engångsbelopp inte åsyftar er­

sättning för s. k. förlossningskostnader (jfr 5 § andra stycket andra punk­

ten och 15 § andra stycket andra punkten i departementsförslaget).

11

§•

Enligt paragrafen får utmätningsmannen när särskilda skäl föreligger

föreskriva, att arbetsgivaren skall anpassa sättet för lönens utbetalande så

att införseln kan verkställas i därför lämpad ordning. Paragrafen motsvarar

7 § tredje stycket i beredningsförslaget. Bestämmelsen saknar motsvarighet

i gällande lag men är utformad i överensstämmelse med rättspraxis (bet.

s. 82, 98 och 146).

Att bestämmelsen skall tillämpas med varsamhet ligger enligt min mening

i sakens natur. Det måste vara fråga om verkligt speciella förhållanden för

ätt utmätningsmannen skall ha anledning att lägga sig i den ordning för

utbetalning av lönen som en arbetsgivare tillämpar. Innan utmätningsman­

nen meddelar särskilda föreskrifter bör han självfallet försöka träffa en

överenskommelse i godo med arbetsgivaren.

12

§.

Första stycket av förevarande paragraf innehåller — i huvudsaklig över­

ensstämmelse med vad som nu gäller enligt 8 § första stycket InfL — att

beslut om införsel skall ändras om anledning förekommer till det. I paragra­

fens andra stycke har upptagits en från 8 § andra stycket InfL hämtad be­

stämmelse om att införselbeslut under vissa förutsättningar skall hävas.

Bestämmelserna motsvarar 12 § första och andra styckena i beredningsför­

slaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

13 §.

I paragrafen anges att utmätningsmannen skall underrätta arbetsgivaren

angående beslut om införsel eller i fråga som avses ill eller 12 §, dvs. beslut

om sättet för avlönings utbetalande resp. om ändring eller upphävande av

införsel. Paragrafen motsvarar 7 § fjärde stycket och 12 § tredje stycket i

beredningens förslag.

Beredningen har i sitt lagförslag utelämnat bestämmelser om att parter­

133

na skall underrättas angående beslut om införsel eller angående ändring eller upphävande av införsel jämte andra bestämmelser av liknande karak­ tär. Beredningen har ansett att bestämmelser i dessa ämnen bör meddelas i administrativ ordning (bet. s. 147, 172 och 174). Två hovrätter har oppone­ rat sig mot att ifrågavarande bestämmelser placeras i en tillämpningsför- fattning'. Jag har emellertid anslutit mig till beredningens ståndpunkt. I fråga om bestämmelsernas närmare innehåll får ställningstagande ske, när frågan om den administrativa regleringen blir aktuell.

Företrädesordning m.m.

14 §.

1 paragrafen, som motsvarar delar av 7 § andra stycket i beredningsförsla- get, regleras förhållandet mellan införsel och skatteavdrag. Med ett undan­ tag överensstämmer regleringen med vad som f. n. gäller (7 § tredje stycket,

20 §, 21 § 3 och 22 § InfL). Alltjämt skall införsel för underhållsbidrag ha företräde framför skatteavdrag medan skatteavdrag skall gå före införsel för skatter och avgifter samt böter och viten. Däremot innebär förslaget, i motsats till gällande rätt, att också införsel för kommunala bidragsford- ringar skall, om det behövs, få ge vika för skatteavdrag (jfr bet. s. 145).

Vad som sägs om skatteavdrag syftar inte bara på skatteavdrag enligt UppbF utan också på skatteavdrag enligt sjömansskatteförordningen och eventuellt blivande ytterligare författningar med karaktär av definitiv käll­ skatt. Det har sålunda ansetts opraktiskt att i förevarande sammanhang skilja ut sjömansskatten och särskilt föreskriva att den skall ha prioritet även framför införsel för underhållsbidrag. Som beredningen har framhål­ lit är det emellertid kanske behövligt med vissa jämkningar i sjömansskat­ teförordningen för att klarlägga hur man skall förfara om någon enstaka gång för litet sjömansskatt har redovisats på grund av att införsel för un­ derhållsbidrag har ägt rum. Den frågan torde komma att övervägas inom 1967 års sjömansskattekommitté. Om det i framtiden sker en övergång till ett system med definitiv källskatt för löntagare i allmänhet måste självfal­ let nya överväganden göras i fråga om förhållandet mellan införsel för un­ derhållsbidrag och skatteavdrag.

1 departementsförslaget har jag inte tagit upp beredningens förslag till bestämmelser om att införselbeslut skall innehålla vissa föreskrifter om för­ hållandet mellan införsel och skatteavdrag. Denna fråga kan regleras genom bestämmelser av Kungl. Maj :t.

15 §.

Paragrafen, som motsvarar 8 § i beredningsförslaget, innehåller bestäm­ melser om inbördes företräde när två eller flera införselberättigade konkur­ rerar, om fördelningen av innehållet belopp mellan likaberättigade borgenä­ rer och om sättet för avräkning av delbetalning som inflyter på viss fordran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

134

Första stycket

reglerar företrädet vid konkurrens mellan olika typer av

införselbara fordringar. Den föreslagna ordningen överensstämmer i huvud­

sak med gällande rätt (20 §, 21 § 3 och 22 § 2 InfL). Sålunda skall liksom

hittills underhållsbidrag ha företräde framför skatter och avgifter, samt

böter och viten äga minsta rätt. I fråga om de kommunala bidragsford-

ringarna föreslås emellertid den ändringen att de i företrädeshänseende

placeras mellan underhållsbidrag och övriga, medan de f. n. är jämställda

med underhållsbidrag. Skälet till ändringen är att de enskilda underhålls-

berättigade bör tillgodoses före kommunerna (jfr bet. s. 150).

En tillämpningsfråga är av intresse i sammanhanget. F. n. torde praxis

på många håll tillåta att någon del av gäldenärens lön får gå till betalning

av restförd skatt trots att en resterande underhållsfordran ännu är obetald.

Beredningen har ansett att denna rättstillämpning måste brytas (bet. s. 150

f). Exekutionsväsendets organisationsnämnd och flera kronofogdemyndig­

heter har emellertid opponerat sig mot den av beredningen förordade strikta

tillämpningen av företrädesordningen. Man har framhållit att, om bered­

ningens kategoriska uttalanden i ämnet måste följas, arbetet inom de större

kronofogdemyndigheterna måste organiseras om. Detta skulle medföra be­

hov av ytterligare personal. I praxis har företrädesordningen hittills i

nämnda konkurrenssituation inte tillämpats ovillkorligt, vilket inte anses

ha föranlett några olägenheter.

Tanken bakom den praktiserade rättstillämpningen är bl. a. att man har

velat undvika att äldre skattefordringar skall drabbas av den särskilda inför-

sclpreskriptionen på tre år. 1 det hänseendet blir läget i fortsättningen ett

annat. Som jag redan har framhållit (under 7 §) skall sålunda framdeles

preskriptionstiden vid införsel för skatt inte vara kortare än eljest utan de

allmänna preskriptionsreglerna skall gälla. Härigenom torde regeln om obe­

tingat företräde för underhållsbidrag framför skatter lättare kunna iakttas.

För att strikt kunna iakttaga företrädesordningen torde verksamheten

inom de större kronofogdemyndigheterna ändå behöva organiseras om. En

översyn av organisationen kan väl i och för sig vara till fördel. Den bör

emellertid i huvudsak kunna anstå i avvaktan på att den planerade ADB-

reformen inom exekutionsväsendet kommer till stånd. Som jag redan har

nämnt i den allmänna motiveringen har jag därför, trots att jag principiellt

delar beredningens ståndpunkt att företrädesordningen måste följas i till-

lämpningen, ansett mig övergångsvis böra tillmötesgå de nämnda remissin­

stansernas önskemål. Jag har bland övergångsbestämmelserna tagit in en

föreskrift, som gör det möjligt att tills vidare göra sådana avsteg från före­

trädesordningen som föranleds av nuvarande praktiska förhållanden. Till

denna föreskrift får jag här hänvisa.

i paragrafens

andra stycke

har i väsentlig överensstämmelse med bered­

ningens förslag tagits upp vissa regler om fördelning av innehållet belopp

s id konkurrens mellan två eller flera underhållsberättigade. Liksom nu gäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

135

ler föreslås till en början att vid samtidig införsel för två eller flera under- hållsberättigade innehållet belopp skall fördelas efter de löpande bidragens storlek (jfr 7 § andra stycket gällande InfL). Bidrag som avses i 7 kap. 10 § FB, s. k. förlossningskostnader, räknas härvid som löpande till en sjättedel. Beredningen hade i det avseendet föreslagit en tolftedel. Ändringen är för­ anledd av ett påpekande av exekutionsväsendets organisationsnämnd. Nämn­ den har därvid framhållit, att beredningens förslag syntes opraktiskt, då det i regel är fråga om obetydliga belopp. Enligt nämnden är det lämpligare att omräkna sådant bidrag i inånadsbidrag utifrån den tid för vilken det har beräknats. Jag har ansett mig böra beakta nämndens synpunkter.

Enligt den föreslagna bestämmelsen gäller vidare att om innehållet belopp överstiger vad som fordras till täckande av löpande bidrag, sådant bidrag som stått ute längre skall ha företräde. Detta avviker från vad som f. n. till- lämpas. I allmänhet torde man nämligen fördela överskjutande belopp proportionellt i förhållande till vars och ens sammanlagda fordran på reste­ rande bidrag. I utmätningsmännens praxis förekommer dock vissa varia­ tioner.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd har fäst uppmärksamheten vid att beredningen i motiven har uttalat (bet. s. 152) att, om underhållsbidrag i undantagsfall är bestämt att utgå per kvartal eller halvår, bidraget i till- lämpningen får räknas om till månadsbidrag. Nämnden anser, att detta för­ hållande bör komma till uttryck i lagtexten eller i tillämpningsbestämmel- serna. Den frågan anser jag kan prövas vid övervägande av tillämpnings­ föreskrifterna.

Det bör påpekas, att med utestående bidrag i styckets sista punkt bara åsyftas ännu införselbara restantier (jfr 5 § första stycket i departements- förslaget).

Tredje stycket

behandlar frågan hur delbetalning på viss underhållsbe-

rättigads fordran skall avräknas.

Den avräkningsmetod som f. n. i allmänhet tillämpas innebär, att vad som har innehållits under viss tid i första hand skall räknas som betalning för samma tid. I den mån mera har innehållits än som går åt till betalning av löpande bidrag torde man på de flesta håll räkna detta som avbetalning på den äldsta införselbara posten.

Beredningen har föreslagit den ändringen i förhållande till nuvarande ordning att man alltid först skall avräkna det belopp som stått ute längst och alltjämt kan tas ut genom införsel och eventuellt överskott på den där­ näst äldsta posten osv. Förslaget innebär en väsentlig förbättring av den underhållsberättigades ställning genom att införselmöjligheten för äldre utestående bidragsfordringar inte preskriberas så lätt som f. n. Vad bered­ ningen har föreslagit har också helt tillstyrkts av remissinstanserna. Man har därvid bl. a. understrukit att reformen är ägnad att underlätta bok- föringsarbetet. Vad den underhållsskyldige angår gäller uppenbarligen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

136

hans intresse i förevarande sammanhang måste stå tillhaka för den under-

hållsberättigades. Jag vill emellertid framhålla att reformen kan vara gynn­

sam också för den underhållsskyldige. Sålunda bör det belopp som skall

innehållas av hans lön i vissa fall kunna sättas lägre än f. n. genom den

minskade preskriptionsrisken. På grund av det anförda har jag i departe-

mentsförslaget behållit beredningens förslag om metod för avräkning.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande behandlat ett specialproblem,

nämligen förfaringssättet vid fördelning och avräkning av uttagna under­

hållsbidrag i bidragsförskottsärenden. Enligt styrelsen torde det kravet böra

ställas, att utmätningsmannens och barnavårdsnämndens räkenskaper när

som helst skall kunna ge klart besked — och samma besked — om den tid

för vilken underhållsbidraget har erlagts genom införseln och om den tid

för vilken den underhållsskyldige ännu häftar för oguldna bidrag. Enklaste

sättet att uppnå detta torde enligt styrelsen vara att låta utmätningsmannen

göra alla erforderliga fördelningar och avräkningar — även sådana enligt

16 § andra stycket lagen om bidragsförskott — och till barnavårdsnämnden

(barnavårdsmannen) redovisa nämndens resp. barnets medel med an­

givande av den tid medlen avser. Barnavårdsnämnden och barnet skulle

alltså konkurrera om samtliga uttagna medel redan hos utmätningsmannen.

Det är visserligen inte nödvändigt att i förevarande sammanhang ta ställ­

ning till den av socialstyrelsen väckta frågan, eftersom den kan regleras ge­

nom bestämmelser av Kungl. Maj :t. Jag vill emellertid ändå framföra några

synpunkter. Uppenbarligen bör både utmätningsmannens och barnavårds­

nämndens räkenskaper kunna ge klart besked om den underhållsskyldiges

ställning i betalningshänseende. Det torde emellertid inte behöva krävas att

utmätningsmannens räkenskaper är lika specificerade som barnavårds­

nämndens. Beträffande de förra torde det vara fullt tillräckligt att de kor­

rekt utvisar betalningsläget, alltså med hur mycket den underhållsskyldige

totalt resterar. Barnavårdsnämndens räkenskaper däremot måste, om bar­

navårdsnämnden uppträder som sökande både för egen del och för barnet,

ange hur restantierna fördelar sig på den ena och den andra. För att under­

lätta barnavårdsnämndens bokföring finns det anledning att överväga vissa

åtgärder. Bl. a. kan i administrativ ordning föreskrivas att utmätningsman­

nen vid översändande av medel till barnavårdsnämnden skall i vidare om­

fattning än f. n. ange för vilken tid han för sin del har bokfört medlen.

I

fjärde stycket

behandlas frågan om företrädet vid konkurrens inom öv­

riga grupper av införselbara fordringar, alltså mellan kommunala bidrags-

fordringar inbördes, mellan olika skattefordringar eller mellan olika bötes-

fordringar.

F. n. gäller vid konkurrens mellan flera kommunala bidragsfordringar

att fördelning och avräkning sker på samma sätt som när privaträttsliga

underhållsbidrag konkurrerar (jfr 20 § InfL). Fördelningen äger alltså i

första hand rum efter de löpande bidragens storlek och influtet belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1S6S

137

avräknas på dessa bidrag. När konkurrens uppkommer mellan olika skatte- fordringar eller mellan olika fordringar på böter, brukar i utmätningsmän- nens praxis influtet belopp i allmänhet i första hand få gå till betalning av den äldsta oguldna posten och därnäst till den näst äldsta osv.

Beredningen har föreslagit, att vid den här aktuella konkurrensen mellan olika fordringar vad som har stått ute längst skall ges företräde (bet. s 158 f). Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna och jag har ansett att det bör godtas.

Några remissinstanser har i sammanhanget erinrat om att fullgjord be­ talning av tilläggspensionsavgift i allmänhet utgör en förutsättning för att avgiften skall kunna beaktas vid fastställandet av den avgiftspliktiges och, efter hans död, hans änkas och barns tilläggspension. Det har framhållits, att tilläggspensionsavgift därför snarare borde jämställas med underhålls­ bidrag än med andra införselbara fordringar och att det är otillfredsstäl­ lande att avgiften inte har fått bättre prioritet. ÖÄ förklarar att, om en gäldenär nu begär att restförd tilläggspensionsavgift vid betalning skall avräknas först, hans begäran i allmänhet torde villfaras. Enligt ÖÄ ger för­ slaget inte utrymme för en sådan rättstillämpning.

För min del anser jag också att regeln om att delbetalning i första hand skall avräknas på den äldsta införselbara bidragsposten bör vara ovillkor­ lig. Gäldenären får alltså vid införsel anses betagen möjligheten att själv bestämma om avräkning av belopp som har innehållits (jfr 2 § 3 mom. andra stycket UppbF). En motsatt ståndpunkt skulle nämligen när det exempelvis gäller införsel för underhållsbidrag kunna utnyttjas av gälde­ nären till avsevärd nackdel för den bidragsberättigade. Förslagets innebörd på den här punkten torde inte behöva ge anledning till betänkligheter. Om gäldenären är intresserad av att snabbt få betala en restförd tilläggs­ pensionsavgift, är det ingenting som hindrar att han gör det frivilligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

16 §.

Paragrafen, som motsvarar 9 § i beredningsförslaget, innehåller bestäm­ melserna om jämkning av underhållsbidrag (se härom under 2.4. och 3.4.).

I överensstämmelse med vad beredningen har föreslagit (s. 163 och 338) bör i tillämpningsföreskrifterna föreskrivas att utmätningsmannen, när fråga om jämkning uppkommer, om möjligt bör bereda den underhålls- berättigade tillfälle att yttra sig.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § i beredningsförslaget, innehåller regler om företrädet vid konkurrens mellan införsel och utmätning. Sådana finns inte i gällande lag utom såvitt avser en speciell situation. Enligt 16 § InfL får sålunda belopp som genom införsel har innehållits till betalning av underhållsbidrag med visst undantag inte utmätas för annan skuld som

5*—

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 130

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

den underhållsskyldige har. Utmätningsförbudet äger motsvarande tillämp­

ning vid införsel för kommunala bidragsfordringar (20 § InfL), skatter och

allmänna avgifter (21 § InfL) samt böter och viten (22 § InfL).

Den reformerade ordningen för exekution i lön för med sig ett vidgat

behov av företrädesregler. Beträffande första stycket har beredningen före­

slagit en regel om att, när utmätning sker av lön eller annat vari införsel

har

beviljats, införseln går före utmätningen. Denna avfattning lämnar

företrädesfrågan öppen för det fall att införsel beviljas samtidigt med eller

först efter det att utmätning äger rum. Också i de sistnämnda fallen är

principen emellertid den att införseln skall ha företräde framför utmät­

ningen, frånsett givetvis det fallet att utmätningen är att anse som full­

bordad när införseln beviljas, eftersom då någon konkurrenssituation inte

uppstår och företrädesordningen inte blir tillämplig (jfr bet. s. 182 f). Jag

har funnit det lämpligast att bestämmelsen uttryckligen får omfatta samt­

liga företrädesfall och har därför avfattat företrädesregeln så, att den all­

mänt anger att införsel går före utmätning (jfr 67 b § 6 i beredningens för­

slag till lag om ändring i UL).

Regeln om att införsel går före utmätning är att anse som en huvudregel,

från vilken särskilt angivna undantag skall gälla. Beredningen har föreslagit

ett undantag för fall av konkurrens mellan införsel för böter eller viten och

utmätning för annan fordran. Enligt undantaget, som placerats i 3 § lagen

om verkställighet av bötesstraff, får utmätningsmannen, när skäl är därtill,

förordna att införsel för böter eller viten i lön eller annan förmån inte skall

äga rum under tid när lönen eller förmånen genom utmätning tas i anspråk

för annan fordran.

I likhet med ett par remissinstanser (hovrätten för Nedre Norrland och

JK) är jag emellertid av den uppfattningen att undantagsbestämmelsen

lämpligen bör meddelas i detta sammanhang och inte i bötesverkställighets-

lagen. Jag har för den skull flyttat över den till förevarande paragraf med

vissa jämkningar som har föranlctts av remissynpunkter. Departements-

förslaget i denna del anger, att införsel för fordran som avses i 1 § 4 skall

ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan

fordran. Utmätningsfordringens art är alltså utan betydelse vid utmätnings­

mannens prövning av frågan om införseln skall ändras eller hävas (jfr bet.

s. 327).

Paragrafens andra stycke avser en speciell konkurrenssituation, nämligen

den som kan uppstå när införsel i pension, livränta eller annan periodisk

förmån pågår och utmätning därefter sker av rättigheten som sådan. Den

lösning som föreslås beträffande detta fall är, i överensstämmelse med be-

redningsförslaget, att införselfordringen skall ha företräde till betalning ur

vad som inflyter till följd av utmätningen.

Denna lösning har framtvingat en särregel i fråga om underhållsbidrag

och kommunala bidragsfordringar, eftersom exekutionen i dessa fall i all­

139

mänhet inte omfattar belopp som är förfallna redan vid tiden för införsel­

beslutet. Beträffande dessa fordringar skall företrädet enligt beredningens

förslag avse endast bidragsbelopp, som har förfallit när utmätningen ägde

rum eller förfaller näst därefter. Innebörden av uttrycket »när utmätningen

ägde rum» kan emellertid vara oklar. Av beredningens motiv framgår, att

beredningen därvid har åsyftat den tidpunkt när utmätningen

beslöts

(bet.

s. 184). Jag har godtagit ett förslag från exekutionsväsendets organisations-

nämnd att i stället anknyta till den tidpunkt när utmätningen är fullbordad,

dvs. sekundogäldenären underrättad. Denna jämkning är ägnad att gynna

införselborgenärerna. I praktiken torde den dock inte annat än undantags­

vis leda till annat resultat än den bestämning beredningen har föreslagit.

1 paragrafens tredje stycke finns en motsvarighet till den nu gällande

bestämmelsen i 16 § InfL. Här föreskrivs alltså att belopp som har innehål­

lits enligt nya InfL inte får utmätas för annan skuld som gäldenären har.

Att detta bör iakttas följer visserligen redan av första stycket. En uttrycklig

bestämmelse har ändå i tydlighetens intresse ansetts motiverad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

18 §.

1 paragrafen, som motsvarar 17 § i beredningsförslaget, föreslås att inför­

sel skall kunna äga rum utan hinder av gäldenärens konkurs, i den mån

avlöning eller annat som införseln gäller inte skall ingå i konkursboet enligt

27 § KL. Förslaget överensstämmer med gällande rätt i fråga om införsel

för underhållsbidrag och kommunala bidragsfordringar (17 och 20 §§ InfL)

men avviker beträffande införsel för skatter och avgifter samt böter och

viten. I allmänna mål kan sålunda införsel f. n. inte beviljas under tid då

gäldenären är i konkurs. Inte heller får äldre beslut om införsel i allmänna

mål tillämpas under samma tid.

Ändringen beträffande de allmänna målen är förestavad bl. a. av hänsyn

till de s. k. fattigkonkurserna (bet. s. 186). Det har med den nuvarande

ordningen ansetts särskilt otillfredsställande att införsel för skatter och

avgifter samt böter och viten måste upphöra under den tid av 2—3 månader

som en fattigkonkurs i allmänhet pågår.

Arbetsgivares skyldigheter och ansvar

19 §.

1 paragrafen anges, att införselbeloppet skall innehållas endast i den mån

avlöningen överskjuter förbehållsbeloppet. Motsvarande bestämmelse finns

nu i 7 § första stycket InfL.

Paragrafen innebär vidare i överensstämmelse med gällande rätt (11 §,

21 § 5—7 och 22 § 3 InfL) att arbetsgivaren är skyldig att tillställa utmät­

ningsmannen innehållet belopp och att utmätningsmannen bestämmer om

tid och sätt för arbetsgivarens redovisning. Vidare anges att utmätningsman­

nen äger ingripa med krav på omedelbar redovisning, om särskild anledning

140

till det förekommer. Bestämmelsen motsvarar 10 § första och andra styckena

i beredningsförslaget. Detalj föreskrifter om redovisningen och vad som

hänger samman därmed kommer att tas upp i tillämpningsföreskrifterna

(jfr bet. s. 164).

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

20

§.

Paragrafen behandlar utmätningsmans befogenhet att vidta exekutiva

åtgärder mot försumlig arbetsgivare. I beredningsförslaget finns samma

bestämmelse i 10 § tredje stycket första punkten. Vad som föreslås har sin

motsvarighet i 14 § InfL.

Enligt gällande lag kan även införsel användas mot en försumlig arbets­

givare, nämligen när denne har försummat att redovisa medel som på grund

av införselbeslut har innehållits till betalning av skatt eller allmän avgift

(21 a § InfL). Beredningen har föreslagit att en sådan möjlighet skall finnas

även i fortsättningen och även få en vidare räckvidd (jfr 10 § tredje stycket

i beredningsförslaget, bet. s. 166). Jag har emellertid -—efter att såvitt

angår skatter och allmänna avgifter ha samrått med chefen för finans­

departementet — funnit att det inte är något nämnvärt praktiskt behov

av att medge införsel i dessa sammanhang. Enligt departementsförslaget

är därför utmätning den enda tvångsåtgärden som kan tillgripas mot en

försumlig arbetsgivare.

21

§.

Paragrafen innehåller en straffbestämmelse avseende försummelse av

arbetsgivaren att tillställa utmätningsmannen belopp som skolat innehållas

enligt införselbeslut. Beredningens bestämmelse härom finns i 19 § i dess

förslag.

1 gällande InfL är det två typer av arbetsgivarförsummelser som är straff­

belagda (15 §). Den ena typen hänger samman med arbetsgivarnas skyldig­

het att innehålla visst belopp och att till utmätningsmannen betala in vad

som har innehållits. Den andra typen anknyter till arbetsgivarnas skyldig­

het att till utmätningsmannen lämna uppgift om och anmäla vissa förhål­

landen. Beredningen har ansett skäl för straffbestämmelser föreligga i

huvudsakligen samma omfattning som f. n. (bet. s. 188).

Beträffande den förstnämnda typen har beredningen föreslagit bestäm­

melsen att den som underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmät­

ningsmannen belopp som enligt beslut om införsel skolat innehållas skall

straffas, om förseelsen ej var ursäktlig. För bedömningen av frågan när

en förseelse skall anses ursäktlig har beredningen gjort vissa vägledande

uttalanden i motiven. Enligt min mening bör utformningen av straffbe­

stämmelsen göras något annorlunda. I linje med den numera brukade

lagstiftningstekniken bör man i situationer som den föreliggande ange krav

på uppsåt eller oaktsamhet. På grund härav förordar jag att uttryckssättet

141

»om förseelsen ej var ursäktlig» ersätts med ett positivt krav på uppsåt eller oaktsamhet för straffbarhet. Denna ändring synes inte behöva föran­ leda att beredningens motivuttalanden förlorar sin giltighet.

Straffbestämmelserna som rör arbetsgivarnas skyldighet att lämna upp­ gifter och göra anmälningar kan meddelas i tillämpningsförfattningen. Eftersom därvid endast bötesstraff kommer i fråga, torde Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela berörda bestämmelser inte behöva beröras i lagen. I förslaget har därför inte tagits upp någon motsvarighet till 19 § andra stycket i beredningsförslaget.

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 130 år 1068

22

§.

1 paragrafen återfinns de i den allmänna motiveringen behandlade be­ stämmelserna om arbetsgivares ersättningsansvar när gäldenären arbetar utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning. Paragrafen motsvarar 14 § i beredningsförslaget.

Ett betalningsåläggande för arbetsgivaren med stöd av paragrafen inne­ fattar inte, som vanlig införsel, att någon gäldenärens fordran hos arbets­ givaren tas i anspråk. Förfarandet avser emellertid att utgöra en ersättning för införsel och reglerna om införsel bör därför i tillämpliga delar gälla även i dessa fall. Såsom beredningen har framhållit (bet. s. 177) ligger en analo­ gisk tillämpning i stor utsträckning i sakens natur. Men några specialregler har ändå ansetts erforderliga. 1 dessa anges dels att gäldenären och arbets­ givaren skall få tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas (jfr 9 § i depar- tementsförslaget), dels att vad arbetsgivaren utger skall räknas som genom införsel innehållen lön (jfr för fall av konkurrens mellan flera fordringar

15 § i samma förslag) och dels att utmätning får äga ruin hos arbetsgivare som inte ställer sig utmätningsmannens beslut till efterrättelse (jfr 20 § i samma förslag). Straffbestämmelsen i 21 § är, som framgår av dess orda­ lydelse, inte avsedd att bli tillämplig i förevarande fall.

Övriga bestämmelser

23 §.

1 paragrafen anges, att gäldenären när införsel har beviljats inte får för­ foga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställig­ heten hindras eller försvåras, om inte utmätningsmannen medger det av särskilda skäl. Paragrafen motsvarar 15 § i beredningsförslaget.

Frågan om en gäldenär, när införsel har beviljats i hans lön, pension eller livränta, äger överlåta eller på annat sätt förfoga över sin rätt till denna besvaras inte i InfL. Frågan torde emellertid hittills inte ha haft särskilt stor betydelse. Som beredningen framhåller torde en arbetstagares rätt till periodisk lön med hänsyn till arbetsgivarens intresse inte kunna överlåtas förrän den har förfallit till betalning. Hur det i övrigt förhåller sig med arbetstagares rätt att överlåta avlöning — t. ex. i fråga om inne-

142

stående ackordsersättning — anses mera ovisst. Rätt till pension, livränta

eller annan förmån är i åtskilliga fall oöverlåtbar på grund av uttryckligt

stadgande i lag eller annan författning. I viss utsträckning lär man få

räkna med att rätten till pension eller annan förmån kan vara undandragen

mottagarens förfogande även när uttrycklig föreskrift härom inte har med­

delats. Men det finns förmåner i vilka införsel kan äga rum men som får

överlåtas enligt vanliga regler. Den som köpt sig en livränta är t. ex. i all­

mänhet oförhindrad att sälja sin rätt till denna. Man får vidare räkna med

förfoganden av annan art än överlåtelse.

Genom förslaget till vidgade införselmöjligheter i periodiska förmåner

i allmänhet och vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt verk och lik­

nande får den här aktuella frågan större betydelse än f. n. Periodiska

förmåner i allmänhet liksom också vederlag av nämnt slag torde sålunda

i regel kunna överlåtas fritt. I enlighet med beredningens förslag har därför

föreskrivits ett principiellt förbud för gäldenären att, när införsel har be­

viljats, förfoga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt så att

verkställigheten hindras eller försvåras.

En remissinstans — Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister

— har ansett att frågan i vilken omfattning en arbetstagare över huvud

taget äger förfoga över sin lön innan den har förfallit till betalning bör reg­

leras i detta sammanhang. Behovet av en sådan reglering — som givetvis

är komplicerad — har emellertid inte dokumenterats. Oavsett detta kan

bestämmelser i ämnet uppenbarligen inte anses ha sin plats vare sig i InfL

eller i UL. Frågan tas alltså inte upp i detta sammanhang. Den får t. v.

bedömas enligt rättsförhållandets natur och allmänna rättsgrundsatser (jfr

bet. s. 178).

Den föreslagna bestämmelsen hindrar inte att gäldenären vidtar sådana

åtgärder med lönen eller förmånen som inte kränker införselborgenärens

intresse, t. ex. insätter en förmånstagare vars rätt skall inträda först sedan

införseln har upphört. Även en åtgärd som kränker införselborgenärens

intresse skall emellertid kunna vidtas men endast efter tillstånd av utmät­

ningsmannen. Denne skall lämna sitt medgivande till förfoganden när sär­

skilda skäl föreligger. Såsom beredningen har framhållit ligger det i sakens

natur att utmätningsmannen bör iaktta stor försiktighet vid prövning av

en tillståndsfråga (bet. s. 180). Att utmätningsmannen innan han med­

delar tillstånd regelmässigt bör höra införselborgenären får anses självklart.

Någon anledning att ta upp en föreskrift om detta i lagen föreligger inte.

Det får anses tillräckligt med att Kungl. Maj :t utfärdar en bestämmelse i

ämnet.

Gäldenärens förfoganderätt upphör enligt förslaget redan fr. o. m. dagen

för införselbeslutet. Länsstyrelsen i Kristianstads län har ifrågasatt lämp­

ligheten av detta och hänvisat till de fall när införsel beviljas utan att gäl­

denären har hörts (jfr 9 § i departementsförslaget). Den omständigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

143

att införsel undantagsvis meddelas utan att gäldenären har hörts torde

emellertid i praktiken betyda mycket litet. Väsentligt viktigare i förevarande

sammanhang är att gäldenären alltid skall underrättas beträffande beslut

om införsel (jfr mina uttalanden under 13 §).

Om gäldenären utan tillstånd åsidosätter förbudet, blir rättshandlingen

utan verkan såvitt angår införselborgenärens rätt i den mån inte reglerna

om godtrosförvärv undantagsvis föranleder annat. Frågan hur rättshand­

lingen i övrigt påverkas torde inte kunna generellt besvaras utan får prövas

efter omständigheterna i varje särskilt fall (jfr bet. s. 180).

24 §.

1 paragrafen föreskrivs att, om medel har innehållits för sådan fordran

som avses i 1 § 2, 3 eller 4, gäldenären inte vidare är betalningsskyldig för

den del av fordringen som motsvaras av innehållet belopp. Detta gäller även

om beloppet inte kan tas ut hos arbetsgivaren. Bestämmelsen motsvarar 11 §

i beredningens förslag.

I gällande rätt har bestämmelsen sin motsvarighet såvitt gäller skatter

och avgifter samt böter och viten (21 § 5 sista punkten och 22 § InfL).

Beträffande kommuns bidragsfordran är det däremot en nyhet att också

belopp som har innehållits till betalning av en sådan fordran skall räknas

gäldenären till godo, även om beloppet inte kan tas ut hos arbetsgivaren

(jfr bet. s. 170).

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

25 §.

Paragrafen behandlar besvärsförfarandet. Den motsvarar 20 § i bered­

ningens förslag. I sak överensstämmer den med vad som nu gäller (13 §

första stycket InfL).

26 §.

Enligt paragrafen kan domstol, när den handlägger tvist om förbindelse

att utge underhållsbidrag, förordna att införsel t. v. inte får äga rum. Be­

stämmelsen har motsvarigheter i 4 § femte stycket beredningsförslaget och

i 1 § andra stycket InfL.

27 §.

1 paragrafen föreskrivs att införsel och åtgärd enligt 22 § sker utan avgift,

och vidare anges att kostnader för utmätning i vissa fall skall bestridas av

allmänna medel. Motsvarigheter finns i beredningens förslag (21 §) och i

gällande InfL (12 § andra stycket).

28 §.

1 paragrafen, som motsvarar 22 och 23 §§ i beredningsförslaget, anges

i första stycket att närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen

144

meddelas av Kungl. Maj :t. De åsyftade föreskrifterna skall avse ämnen

sådana som formen för ansökan om införsel, dagbok, sättet för delgivning

i införselmål och redovisning av införselmedel.

I förevarande paragrafs andra stycke anges, att Kungl. Maj :t beträffande

införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 1 § äger för­

ordna om de avvikelser från lagens bestämmelser om förfarandet som för­

anleds av målens beskaffenhet (jfr 19 § andra stycket andra punkten gäl­

lande InfL).

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Övergångsbestämmelser

1

punkt 1

anges att den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1969 och då

ersätter gällande InfL. I departementsförslaget har utelämnats ett förslag

av beredningen (punkt 3 i dess övergångsbestämmelser) att vissa övergångs­

bestämmelser till 1963 års ändringar i InfL alltjämt skall lända till efter­

rättelse. Detta beror på att ifrågavarande övergångsbestämmelser enligt

min mening inte får sin verkan annullerad därför att den lagstiftning till

vilken de ansluter sig upphävs. Bestämmelser som har till uppgift att över­

brygga övergången mellan äldre lag och ny lag kan sålunda sägas ha tillagts

en engångsfunktion som de under alla förhållanden måste ha att fullfölja.

Lagstiftaren hör knappast i efterhand kunna rubba på detta (jfr SOU

1960:26 s. 13).

I överensstämmelse med vad beredningen har förordat föreslås i

punkt 2,

att äldre beslut om införsel får tillämpas enligt sitt innehåll även efter nya

lagens ikraftträdande, om inte utmätningsmannen bestämmer annat. I be-

redningsförslaget har även upptagits en bestämmelse att äldre införselbeslut

skall hävas om fordringen inte enligt den nya lagen får tas ut genom inför­

sel. Det förslaget hänger samman med att beredningen har förutsatt att

vissa skatter och allmänna avgifter i fortsättningen inte skall kunna tas ut

genom införsel. I departementsförslaget har bestämmelsen utelämnats. Det

har nämligen ansetts att, om en övergångsanordning av detta slag kommer

att behövas, den bör meddelas i anslutning till den särskilda regleringen

om införsel för skatter och avgifter.

Den föreslagna ändringen beträffande forum i införselmål (8 § i depar­

tementsförslaget) gör det nödvändigt med en övergångsanordning i fråga

om mål som har anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande men

i vilka gäldenären är bosatt utom utmätningsmannens tjänstgöringsområde.

Visserligen bör dessa mål i princip överflyttas, men möjlighet bör finnas

att t. v. låta anstå med överflyttningen. I

punkt 3

har upptagits en regel i

ämnet. Som beredningen har förutsatt (bet. s. 197) kan Kungl. Maj :t med­

dela föreskrift om att utmätningsman, som fortsätter handläggningen av

ett mål trots att han inte längre är behörig enligt den nya lagen, skall under­

rätta den utmätningsman som är behörig om målet.

I enlighet med mina uttalanden under 15 § i departementsförslaget före­

145

släs i

punkt

4 att Kungl. Maj :t t. v. skall få förordna om annat inbördes

företräde mellan olika slags fordringar än som angivits i den nämnda para­ grafens första stycke. Det får bli beroende på den framtida utvecklingen av organisationsfrågorna inom exekutionsväsendet hur länge befogenheten behöver tas i anspråk.

1

punkt 5

har upptagits en övergångsbestämmelse som på vanligt sätt

anger hur hänvisningar till den äldre InfL skall tolkas.

5.2. Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

54 a §.

Enligt nya InfL (5 § första stycket) skall införsel för underhållsbidrag få äga rum om bidraget är fastställt genom skriftlig, av två personer be­ vittnad förbindelse. En sådan förbindelse bör kunna få användas även för utmätning. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse härmed.

64 §.

Enligt 1 mom. i paragrafen gäller om undantag från utmätning av lös egendom i övrigt vad som anges i de närmast följande paragraferna eller 65—67 §§. Hänvisningen bör vidgas till att omfatta också de nya para­ graferna 67 a—e §§.

t överensstämmelse med vad beredningen har förordat (bet. s. 18 och 232) tiar i ett nytt moment i paragrafen föreskrivits, att bestämmelserna i 65 och 67 a—e §§ inte äger, i vidare mån än som följer av 65 § 3 mom., till- lämpning när gäldenären är juridisk person.

65 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om utmätningsskydd med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden, har utförligt behand­ lats i den allmänna motiveringen under 3.6., och jag får hänvisa till vad jag anförde i det sammanhanget. Jag vill tillägga att beredningens motivutta­ landen till 1 mom. punkt 2 inte bör anses ha förlorat sin giltighet genom att den av mig föreslagna avfattningen avviker från beredningens förslag.

66

§.

I paragrafen ges bestämmelser om utmätningsskydd för vissa slag av egendom.

I fråga om gällande rätt på det område som regleras i den före­ slagna paragrafen kan nämnas följande.

I civilrättslig och annan lagstiftning meddelas ibland förbud mot att överlåta viss egendom. Därav följer då också förbud mot utmätning (jfr

62 § UL i dess lydelse före den 1.7.1967). Är en rättighet överlåtbar under visst villkor, kan den utmätas, om villkoret är uppfyllt. Föreskrift vid gåva

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

146

eller testamente, att den bortgivna eller testamenterade egendomen inte får

överlåtas, anses regelmässigt medföra hinder mot utmätning (se vidare

bet. s. 206).

På åtskilliga håll i lagstiftningen meddelas förbud mot utmätning av rätt

till pension eller livränta. Sålunda följer av 118 §, jämförd med 116 §, för­

säkringsavtalslagen vittgående förbud mot att utmäta rätt som på grund

av avtal om livränteförsäkring tillkommer försäkringstagaren eller hans

make (jfr även 123 § försäkringsavtalslagen, 23 § lagen om trafikförsäkring

å motorfordon, 20 kap. 6 § lagen om allmän försäkring samt 50 § lagen

om yrkesskadeförsäkring).

Härutöver innehåller 67 § UL bestämmelser om skydd för rätt till pension

eller livränta. Rättighet till pension på rikets stat får enligt dessa bestäm­

melser inte utmätas. Endast de särskilda pensionsposterna kan tas i mät,

sedan de har förfallit. Detsamma gäller i fråga om annan pension eller

livränta, vilken tillkommer gäldenären som vederlag för egen eller annans

arbetsanställning och förfaller till betalning efter det gäldenären har fyllt

55 år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete. Också pension eller liv­

ränta, vartill gäldenären annars äger rätt, följer dessa regler, i den mån

vad som tillkommer honom inte överstiger en årsränta av 1 500 kr.

För fordran på grund av avbetalningsköp får det gods köpet avser inte

tas i mät. 66 § UL innehåller f. n. en hänvisning till den regel i detta ämne

som meddelas i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp.

Eftersom den föreslagna paragrafen spänner över ett stort område och

i skilda moment behandlar väl avgränsade frågor inom detta område, har

jag funnit det lämpligt att dela upp specialmotiveringen till paragrafen så,

att varje moment behandlas för sig.

Första momentet

Lagberedningen. Enligt beredningens mening bör i lagen fastslås som en

huvudprincip att icke överlåtbar egendom inte får utmätas. Beredningen

föreslår därför i 66 § 1 mom. UL en regel som innebär att egendom, som

på grund av sin beskaffenhet, föreskrift vid gåva eller i testamente eller

på annan mot envar gällande grund inte får överlåtas, inte heller får ut­

mätas, om ej annat föreskrivits eller undantag gäller av annan anledning.

Olika omständigheter kan medverka till att egendomen inte får överlåtas.

Ibland kan en överlåtelse inte komma i fråga redan på grund av egendomens

beskaffenhet. Detta är förhållandet med rättigheter som är bestämda till

sitt innehåll genom sin anknytning till den berättigades person, t. ex. rätt

till ett inte förfallet familj erättsligt underhållsbidrag.

En vanlig anledning till överlåtelsehinder är givares eller testators önskan

att trygga mottagarens innehav av egendom. Villkor av detta slag respek­

teras regelmässigt. Annorlunda förhåller det sig i fråga om överlåtelseför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

147

bud som uppställs vid onerösa avtal. Huruvida förbud mot överlåtelse av

egendomen i dessa fall över huvud taget kan anses bindande är tveksamt.

Beredningen uttalar för sin del att frågan om förbudets sakrättsliga verkan

här liksom annars får avgöras efter civilrättsliga regler (bet. s. 243).

Som motiv för det föreslagna undantaget från regeln om utmätningsför-

bud åberopar beredningen, att förbud mot överlåtelse vid gåva eller i testa­

mente inte alltid behöver medföra förbud mot utmätning (bet. s. 244). I

praxis har överlåtelseförbud i gåvobrev inte ansetts hindra utmätning för

gåvoskatt på berörd gåva.

Yttrandena. Förslaget har tillstyrkts.

Hovrätten för Västra Sverige

har

emellertid ifrågasatt om inte i lagtexten kunde antydas den närmare arten

av de inte lagreglerade undantagsfallen.

Departementschefen. Sedan länge gäller som antagen grundsats både i

doktrin och praxis att egendom, som av viss anledning inte kan överlåtas,

inte heller kan tas i mät. Grundsatsen kom till visst uttryck i 62 § UL i

lagrummets lydelse före den 1 juli 1967. Paragrafen angav bl. a. ordningen

för utmätning av »fordran eller annan rättighet som kan överlåtas». Även

ett förbud mot överlåtelse som inte stöder sig på en lagregel kan medföra

hinder mot utmätning. En föreskrift vid gåva eller i testamente att den bort­

givna eller testamenterade egendomen inte får överlåtas anses sålunda

regelmässigt föra med sig att egendomen inte heller får utmätas. Även vissa

rättigheter av underhållsnatur hör hit, t. ex. rätt till familjerättsligt under­

håll som ännu inte är förfallet.

Beredningen har i 66 § 1 mom. föreslagit en regel av innehåll att egen­

dom som genom sin beskaffenhet, föreskrift vid gåva eller i testamente

eller på annan, mot envar gällande grund inte får överlåtas, inte heller får

utmätas. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna.

Enligt min mening är det av stort värde att förhållandet mellan överlåt-

barhet och utmätningsbarhet blir reglerat i lag. Jag har därför inte tvekat

att ta upp den föreslagna regeln i departementsförslaget. Jag måste emeller­

tid medge att det kan vara vanskligt att avgöra, när ett överlåtelseförbud är

sådant att det gäller mot envar (jfr prop. 1966: 24 s. 18 och 75). Emellertid

finner jag det inte möjligt att åstadkomma en mera pregnant bestämning.

Frågan om karaktären hos ett inte lagreglerat överlåtelseförbud torde tills

vidare få avgöras med ledning av allmänna grundsatser. Beredningens ut­

talanden i ämnet (bet. s. 243) torde härvid bli av värde för rättstillämp­

ningen.

Utmätningsförbudet är inte undantagslöst. Beredningen har gjort reser­

vation för det fall att »annat stadgas eller eljest undantag gäller». En remiss­

instans har ifrågasatt om inte i lagtexten kunde antydas den närmare arten

av de inte lagreglerade undantagsfall som beredningen har åsyftat (bet.

s. 244). Detta är en svår fråga. Såvitt jag känner till, har i praxis inte före­

kommit annat fall av berörd art än det nämnda gåvoskattefallet (NJA 1952

Kungl. Ma j:ts proposition nr 130 år 1968

148

s. 131). Om detta torde kunna sägas, att avgörandet vilar på grunderna för

arvs- och gåvoskatteförordningen. En annan utgång skulle ju ha stridit

mot förordningens ändamål och öppnat vägen för kringgående av skatte­

plikten. Det torde därför kunna hävdas, att

det följer av förordningen

att

överlåtelseförbud av ifrågavarande art inte hindrar- utmätning för gåvo­

skatt. I enlighet härmed anser jag, att man vid lagtextens utformning inte

bör gå längre än det enda kända fallet rörande det aktuella problemet för­

anleder. Jag förordar därför den regeln, att överlåtelseförbud leder till

utmätningshinder, om

annat ej följer av lag eller förordning.

Lagtexten har

utformats i enlighet härmed.

Andra momentet

Lagberedningen. Enligt beredningens mening kan det verka stötande med

utmätning av medel som har anvisats för speciella ändamål. Beredningen har

därför efter norskt mönster föreslagit en skyddsregel i ämnet i 66 § 2 mom.

Regeln avser medel som har anvisats av staten eller vissa andra Isärskilt

angivna rättssubjekt (ang. kretsen av rättssubjekt, se bet. s. 244). Också

medel som har insamlats bland allmänheten föreslås skyddade mot ut­

mätning.

Som en gemensam förutsättning för samtliga fall har beredningen angivit,

att medlen har anvisats eller insamlats för särskilt angivet ändamål. Det

skall vara fråga om bidrag, som är oberoende av motprestation och alltså

ej utgör försträckning eller vederlag för utförd prestation. Ett förhållande

som beredningen särskilt framhåller är att inte allt som benämns stipen­

dium omfattas av bestämmelsen. Stipendier som har karaktären av belöning

utan bundenhet till visst ändamål faller t. ex. utanför. Utmätningsförbudet

gäller bara i den mån det särskilt angivna ändamålet skulle åsidosättas,

om medlen utmäts. Utmätningsförbudet har avfattats så, att det i och

för sig omfattar både medel, som innestår hos den som har anvisat eller

insamlat dem, och medel som har betalats ut till gäldenären.

Yttrandena. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från några håll har emellertid uttalats betänkligheter.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

framhåller sålunda, att bered­

ningen i motiven har uttalat, att medlen inte bör vara skyddade, om det

är uppenbart att gäldenären inte längre förmår eller har för avsikt att

uppfylla det ändamål för vilket medlen har anvisats (bet. s. 246). Detta bör

kunna utläsas av lagtexten. Nämnden ifrågasätter vidare om i lagtexten inte

bör anges, att stipendier o. d. som väsentligen utgör en ersättning för per­

sonlig arbetsinsats faller utanför utmätningsskyddet.

TCO

diskuterar lämp­

ligheten av att göra utmätningsfrågan avhängig av bidragsgivarens formella

status. Det avgörande för ulmätningsfriheten bör vara ändamålet med de

anvisade medlen. Har ändamålet ett allmännyttigt inslag, bör utmätnings-

frihet föreligga.

JK

avstyrker det föreslagna stadgandet och gör gällande*

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

149

att det erbjuder tolkniugssvårigheter och möjligen kan komma att åberopas av gäldenärer i illoj alt syfte.

Departementschefen. I 66 § 2 mom. har beredningen — ulan motsvarighet i gällande rätt — föreslagit förbud mot utmätning av medel som för särskilt ändamål har lämnats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller insamlats åt honom bland allmänheten. Utmätningsskyddet gäller dock endast i den mån det särskilt angivna ändamålet skulle åsidosättas om medlen togs i mät. Förslaget, som har utformats efter norskt mönster, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Enligt min mening får ett utmätningsskydd av här aktuell art anses motiverat. Beredningen har vid utformningen av sitt förslag fäst stor vikt vid vilket rättssubjekt som har anvisat medlen åt gäldenären. Vilket ända­ mål som medlen skall tillgodose tillmäts inte betydelse i den föreslagna bestämmelsen. Naturligtvis kan man, som TCO framhåller, i stället konstru­ era utmätningsskyddet så, att det avgörande blir ändamålet med de an­ visade medlen. En bestämning av ändamålet till sådana med allmännyttiga inslag är dock knappast tillfredsställande. Härigenom skulle många anslag för mera personliga ändamål komma att falla utanför (jfr bet. s. 245). Samtidigt skulle konstruktionen kunna skapa betydande tillämpnings­ problem och medföra risk för illojala förfaranden, i varje fall om även fysiska personer skulle få stå som bidragsgivare.

För min del har jag stannat för att behålla den konstruktion av bestäm­ melsen som beredningen har föreslagit. Tillämpningsområdet torde här­ igenom inte behöva bli alltför inskränkt. Beträffande utformningen i övrigt av bestämmelsen har visserligen från remisshåll framkommit vissa önske­ mål om jämkningar. Jag har emellertid inte funnit skäl att tillmötesgå dessa. Bestämmelsen är sålunda i departementsförslaget utformad i enlig­ het med vad beredningen har föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Tredje momentet

Lagberedningen. Allmänna regler om utmätningsskydd för rätt till skade­ stånd saknas i vårt land (jfr dock betr. rätt till personskada 23 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon). Beredningen föreslår nu en generell be­ stämmelse om att skadestånd med anledning av personskada, frihetsberö­ vande, falskt åtal, ärekränkning eller annat dylikt inte får utmätas för målsägandens gäld så länge skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Rätten till skadestånd i dessa fall har ansetts vara av sådan personlig natur att den inte bör få tillgripas av borgenärerna. Beredningen under­ stryker, att utmätningsskyddet bara gäller till förmån för målsäganden. När skadeståndet har bestämts till livränta, föreslås utmätningsskyddet gälla själva rätten till livräntan.

150

Beredningen har inte ansett tillrådligt att låta utmätningsskyddet omfatta

skadestånd som redan har blivit betalt. Utmätningsfriheten gäller därför

bara så länge skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Med sist­

nämnda uttryck åsyftas även en försäkringsanstalt mot vilken målsäganden

på grund av trafikförsäkring eller eljest kan rikta sitt krav.

Yttrandena. Förslaget har så gott som genomgående tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran. Bl. a. kan nämnas, att

försäkringsbolagens riksförbund

säger sig hälsa förslaget med särskild tillfredsställelse. Enligt förbundet

har avsaknaden av klara bestämmelser om utmätningsfrihet för skade-

ståndsfordringar i det praktiska rättslivet varit besvärande.

Hovrätten för Västra Sverige

anser det dock tveksamt om utmätnings­

friheten bör gå så långt som har föreslagits. Tveksamheten rör frågan

huruvida ekonomiskt skadestånd på grund av personskada bör tas undan,

från utmätning i sådana fall där gäldenären uppenbart kan undvara be­

loppet utan men för egen försörjning eller underhållsskyldighet som lian

har. Beträffande olika slag av ideellt skadestånd har hovrätten däremot,

inte något att invända mot förslaget.

Departementschefen. Rättsläget är f. n. oklart när det gäller frågan om ut­

mätningsfrihet för skadeståndsfordringar. Enligt 23 § lagen om trafikför­

säkring å motorfordon får visserligen skadeståndsfordran mot försäkrings­

anstalt med anledning av personskada inte utmätas. Det är emellertid tvek­

samt i vilken utsträckning utmätningsfrihet härutöver kan anses gälla

i fråga om rätt till ersättning för personskada. Detsamma gäller skadestånd

med anledning av frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat

sådant. Beredningen har ansett rätten till skadestånd i dessa fall vara av

den personliga natur att den inte bör få tillgripas av borgenärerna. I över­

ensstämmelse härmed har beredningen föreslagit ett generellt stadgande

att skadestånd med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal,

ärekränkning eller annat sådant inte får tas i mät för målsägandens skuld,

så länge skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Utmätnings­

skyddet skall enligt förslaget alltså gälla endast till förmån för målsägan­

den. Med målsägande avses den som på grund av det inträffade har fått ett

självständigt ersättningsanspråk (jfr 20 kap. 8 § fjärde stycket RB).

Beredningens förslag tillgodoser av remissutfallet att döma ett känt be­

hov. Erinringar har inte förekommit annat än i ett begränsat avseende. VadL

jag åsyftar är att en hovrätt ställt sig tveksam till frågan huruvida ekono­

miskt skadestånd på grund av personskada bör tas undan från utmätning,

även när den ersättningsberättigade i och för sig kan undvara beloppet.

Att göra utmätningsskyddet i förevarande hänseende beroende på en pröv­

ning av den enskilde ersättningsberättigades personliga ekonomi, skulle

emellertid komplicera exekutionsförfarandet utan att man därmed vinner

ett materiellt sett bättre resultat annat än i ytterligt sällsynta undantagsfall.

I sammanhanget bör först erinras om att utmätningsfriheten beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1908

151

skadestånd gäller endast så länge det innestår hos den som skall utge det

(se härom bet. s. 224). Efter utbetalningen kan det alltså tas i anspråk

genom utmätning. Därtill kommer att om det är så, att gäldenären kan

undvara skadeståndet, det är högst osannolikt att han skulle sakna andra

tillgångar, vari exekutionen kan ske. Jag har på grund av det anförda

inte funnit anledning att frångå beredningens förslag.

När skadeståndet har bestämts att utgå som livränta, bör, som bered­

ningen har föreslagit, utmätningsskyddet avse själva rättigheten till liv­

räntan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 196S

Fjärde momentet

Lagberedningen. Enligt beredningens mening bör det inte ske någon änd­

ring i grundsatsen, att själva rättigheten till pension eller livränta inte får ut­

mätas, om den enligt föreskrift vid gåva eller i testamente inte får över­

låtas. Inte heller bör ändring ske i de förbud mot utmätning av sådan

rättighet som har meddelats i särskilda lagar eller författningar.

Beträffande rätt till pension eller livränta som inte sålunda skyddas

föreslår beredningen emellertid ett mera vittgående förbud mot utmätning

än som följer av den nuvarande bestämmelsen i 67 § UL. Rättigheten till­

godoser vanligen ett försörjningsbehov för gäldenären och hans familj och

är på grund av sin beskaffenhet föga ägnad för realisation. Det måste

därtör anses angeläget att den skyddas mot utmätning så långt det kan

ske utan risk för missbruk. Beredningen föreslår i enlighet härmed en regel

om att rättighet till pension eller livränta inte får utmätas i den mån

rättigheten skäligen fordras för gäldenärens försörjning och fullgörande

av underhållsskyldighet som åvilar honom.

Den föreslagna regeln avses omfatta även rätt till livränta som gäldenären

har förvärvat genom engångspremie eller annan större kapitalinsats. Med

tanke på sådana fall har beredningen tillagt, att utmätningsfriheten dock

inte skall gälla om gäldenären vid förvärv av rättigheten har åsidosatt till­

börlig hänsyn mot sina borgenärer.

Beträffande frågan vad som i förevarande sammanhang skall förstås

med pension eller livränta påpekar beredningen, att man vid tolkningen

i törsta hand bör kunna falla tillbaka på gängse språkbruk. Särskild vikt

skall fästas vid hur förmånens varaktighet är bestämd. Om en periodisk

förmån från början är bestämd att utgå under ett visst antal år utan att

vara knuten till viss persons livstid, kan den inte betraktas som livränta.

Förmånen bör ej heller uppfattas som en pension.

Avslutningsvis framhåller beredningen att de föreslagna bestämmelserna

blir tillämpliga oavsett rättsgrunden för den pension eller livränta som

skall utgå. Det är alltså utan betydelse, om förmånen utgår på grund av lag,

arbetsgivares utfästelse, försäkringsavtal, testamente eller av annan orsak.

Yttrandena. Förslaget att vidga utmätningsfriheten för rätt till pension

152

eller livränta har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Några remissinstanser utvecklar sina synpunkter tämligen ingående.

Försäkringsinspektionen

har inte något att erinra mot beredningens ut­

talanden om innebörden av begreppet pension. Inspektionen framhåller att

full identitet mellan begreppet pension i skattelagstiftningen och motsva,

rande begrepp i beredningens förslag inte föreligger. Det nämns, att till

pension i skattelagstiftningen hänförs även s. k. försörjningsräntor som

utgår oberoende av viss persons liv (jfr punkt 1 i anvisningarna till 31 §

kommunalskattelagen). Även om identitet i och för sig från enkelhetens

synpunkt kan anses önskvärd, måste frågan om innebörden av pensions-

begreppet vid utmätning bedömas ur en vidare synvinkel.

inspektionen påpekar, att beträffande exempelvis ett penningbelopp som

gäldenären har uppburit på grund av en kapitalförsäkring åtnjuts bara ett

relativt begränsat skydd mot utmätning. Vid sådana förhållanden saknas

det anledning att i UL föreskriva ett mera omfattande skydd just för del

speciella fallet, att utbetalningen av försäkringen skall ske i rater. Det

kunde däremot synas mera angeläget att i vissa speciella fall — oavsett

förmögenhetstillgångens art — medge ett vidgat skydd mot utmätning

exempelvis i fråga om kapitalbelopp, som en person har uppburit i invali­

ditetsersättning på grund av en olycksfallsförsäkring eller eljest. Inspek­

tionen vill dock inte ta ställning till nämnda fråga som är av stor princi­

piell betydelse.

Beträffande den föreslagna inskränkningen av utmätningsfriheten till

vad som fordras för gäldenärens försörjning har försäkringsinspektionen

också uttalat sig positivt. Inspektionen har därvid utgått från att i före­

kommande fall gäldenärens samtliga pensioner och livräntor skall beaktas

som en enhet.

Försäkringsbolagens riksförbund

biträder beredningens utgångspunkter

för ett vidgat utmätningsskydd beträffande pension och livränta, nämligen

att rättigheterna vanligen tillgodoser ett försörjningsbehov för gäldenären

och hans familj samt att de på grund av sin beskaffenhet är föga ägnade

för realisation. Med hänsyn härtill synes det emellertid förbundet naturligt

att göra de föreslagna bestämmelserna tillämpliga på alla periodiska för­

måner som uppfyller de förutsättningar som anges i punkt 1 av anvisning­

arna till 31 § kommunalskattelagen för att klassificeras som pensionsför­

säkring. Sådana förmåner tillgodoser vanligen ett försörjningsbehov och

då återköpsrätt till försäkringen inte finns är de olämpliga som realisations-

objekt. En sådan vidgning skulle medföra att de föreslagna bestämmelserna

även omfattade s. k. försörj ningsräntor. Genom att i sin helhet anknyta

pensionsförsäkringen till kommunalskattelagens pensionsbegrepp uppnår

man en större enhetlighet som i och för sig är eftersträvansvärd och som

är ägnad att underlätta tillämpningen.

Förbundet framhåller även att det synes onödigt och olämpligt att i UL

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

153

ta in en särbestämmelse för de fall när gäldenären vid förvärv av pension

eller livränta har åsidosatt tillbörlig hänsyn till sina borgenärer. Förbundet

anser att ett tillräckligt remedium mot missbruk av här avsedd art finns

i 116 och 118 §§ försäkringsavtalslagen, om dessa erhåller den vidgade

omfattning som har föreslagits av familjerättskommittén (SOU 1964:34

s. 72). En erinran om innehållet i dessa bestämmelser, som då bör överses

ur formell synpunkt, kan lämpligen tas in i UL. Med en sådan lösning

vinner man att denna ofta svåra och grannlaga prövning överförs från de

exekutiva myndigheterna till domstolarna.

Hovrätten för Västra Sverige

uttalar, att förslaget innebär en förenkling

i jämförelse med nuvarande reglering, vilket i och för sig kan synas önsk­

värd. Å andra sidan är den vaga avgränsningen av de utmätningsfria

förmånerna otillfredsställande. Hovrätten finner det tveksamt om inte en

mera preciserad reglering av nuvarande typ trots allt är att föredra men

medger att det även i sådant fall är önskvärt med en jämkning av bestäm­

melserna i en för gäldenären förmånlig riktning.

Departementschefen. På åtskilliga håll utanför UL finns förbud mot ut­

mätning av rätt till pension eller livränta. Dessa bestämmelser komplette­

ras av regler om utmätningsfrihet i 67 § UL, som har refererats inlednings­

vis under förevarande paragraf.

Beredningen har i 66 § 7 mom. erinrat om sådana utmätningsförbud som

finns utanför UL. I övrigt har beredningen ansett att man i vidare omfatt­

ning än som nu gäller enligt 67 § UL bör sträva efter utmätningsfrihet för

rättigheter av nu aktuellt slag. Beredningen har därför föreslagit en gene­

rell föreskrift, att rätt till pension eller livränta inte får utmätas i den mån

rättigheten skäligen fordras för gäldenärens försörjning och fullgörande av

underhållsskyldighet som åvilar honom. Vid remissbehandlingen har fram­

kommit en allmän enighet om det riktiga i att vidga utmätningsfriheten

för pensioner och livräntor. I fråga om den formella avgränsningen av det

utmätningsfria området har dock skiftande uppfattningar kommit till ut­

tryck.

Beredningen har beträffande innebörden av begreppen pension och liv­

ränta i första hand hänvisat till gängse språkbruk. I fråga om gränsfallen

har beredningen bl. a. anfört att en periodisk förmån, som från början är

bestämd att utgå under ett visst antal år utan att vara knuten till viss per­

sons livstid, inte bör uppfattas vare sig som livränta eller pension. I skatte-

lagstittningen omfattas emellertid även s. k. försörj ningsräntor som utgår

oberoende av viss persons liv av pensionsbegreppet. Försäkringsbolagens

riksförbund har under hänvisning härtill uttalat sig för att pensionsbegrep­

pet i förevarande sammanhang ges samma innehåll som motsvarande be­

grepp i skattelagstiftningen.

Visserligen anknyter man inom såväl skattelagstiftningen som försäk­

rings- och exekution slagstiftningen till gängse språkbruk beträffande inne­

Kungl. Maj:Is proposition nr 130 år 1968

154

börden av begreppet pension. Trots detta är det skatterättsliga pensions-

begreppet i det nyssnämnda hänseendet mera omfattande än de båda andra.

I andra avseenden kan pensionsbegreppet i försäkrings- och exekutionslag-

stiftningen vara vidare än motsvarande begrepp i skattelagstiftningen. Av

betydelse i sammanhanget är att bestämningen av pensionsbegreppet i sista

hand avgörs av de ändamål som man inom varje rättsområde har att till­

godose. Även i fortsättningen torde man höra utgå från att pensionsbegrep­

pet kommer att ha olika innebörd inom de olika rättsområdena. Därtill

kommer, som försäkringsinspelttionen har uttalat, att innebörden av det

exekutionsrättsliga pensionsbegreppet bör ses ur en vidare synvinkel och

med beaktande av att pensioner blir utmätningsfria i lika omfattning, oav­

sett om de utgår i kapitalbelopp eller i rater. Jag finner därför att man när

det gäller frågan om utmätningsfrihet, åtminstone tills vidare, bör godta

beredningens uttalanden om innebörden av pensionsbegreppet.

Vad angår de av hovrätten för Västra Sverige anförda synpunkterna kan

jag instämma i att vissa svårigheter av praktisk art kan uppkomma för

en utmätningsman, när han skall bedöma om rättigheten skäligen fordras

för gäldenärens försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som

åvilar honom. Bl. a. gäller att bedömningen måste avse behovet på längre

sikt. Men utmätningsmannens bedömning i det avseendet hör, som hovrätten

också antyder, vara tämligen generös mot gäldenären. Som beredningen

har framhållit torde det bara undantagsvis böra komma i fråga att utmäta

rätt till pension eller livränta av den anledningen att den inte är erforderlig

för gäldenärens och hans familjs behov. En rättstillämpning i enlighet här­

med — vilken tillåter en anpassning i bedömningen till den fortgående

standardstegringen — ligger enligt min mening i sakens natur. 1 enlighet

med det har jag inte funnit anledning att frångå beredningens förslag i nu

berörda delar. Jag vill tillägga att jag biträder försäkringsinspektionens

uppfattning att i förekommande fall gäldenärens samtliga pensioner och

livräntor skall beaktas som en enhet.

Jag har också ansett mig böra tillstyrka förslaget om en ytterligare be­

stämmelse av innehåll att utmätningsfriheten inte skall gälla, om gäldenä­

ren vid förvärv av rättigheten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina bor­

genärer. I vad mån denna bestämmelse — såsom Försäkringsbolagens riks­

förbund har hävdat — blir onödig, när familjerättskommitténs förslag ge­

nomförs, får bedömas när det lagstiftningsärendet är moget för prövning.

F em te momentet

Lagberedningen.

Enligt beredningens åsikt bör ett något vidgat utmätnings-

skydd införas beträffande rätten till vederlag för utnyttjande av litterärt

eller konstnärligt verk eller annat dylikt. Själva upphovsrätten är i vid­

sträckt omfattning undantagen från utmätning genom bestämmelserna i

42 § lagen om upphovsrätt. Även vissa närstående rättigheter är skyddade

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1368

mot utmätning (bet. s. 99 och 206). Däremot gäller i princip inte förbud mot utmätning av fordran på vederlag för utnyttjande av rättighet som i och för sig är skyddad mot utmätning. 1 regel kan alltså en vederlagsford- ran av ifrågavarande slag utmätas på samma sätt som fordringar i allmän­ het. Beredningen föreslår, att utmätning inte får äga rum förrän på ett se­ nare stadium. För utmätningsbarhet krävs enligt förslaget, att rättigheten har utnyttjats såsom förutsätts för att vederlag till gäldenären skall utgå och att vederlaget också kan beräknas (bet. s. 251).

Yttrandena. Förslaget har lämnats utan erinran.

Sveriges författareför­

ening

understryker det värdefulla i att man på detta sätt förhindrar exeku­

tion i ett tillgodohavande, vars storlek i ursprungsskedet är svår att bedöma och därför vid exekutiv avyttring regelmässigt torde inbringa för lågt be­ lopp.

Departementschefen. Upphovsrätt och vissa andra närstående rättigheter är i ganska stor utsträckning utmätningsfria. Beredningen har inte funnit detta tillräckligt utan har ansett att även en fordran på vederlag för utnytt­ jande av en sådan rättighet i någon mån måste skyddas.

Beredningens förslag innebär att, när rätten till litterärt eller konstnär­ ligt verk eller annat sådant inte får utmätas, utmätning inte heller får äga rum av rätt till vederlag för utnyttjande av rättigheten innan denna utnytt­ jats såsom förutsätts för att vederlag skall utgå och vederlaget kan be­ räknas.

Den föreslagna bestämmelsen har lämnats utan erinran av remissinstan­ serna. Jag har också ansett mig kunna biträda förslaget.

Sjätte momentet

Departementschefen. Den hänvisning till lagen om avbetalningsköp som redan nu finns i 66 § har upptagits som sjätte momentet i paragrafen.

Sjunde momentet

Departementschefen. I detta moment har upptagits en allmän erinran om de utmätningsförbud som finns i andra författningar (jfr bet. s. 206).

Åttonde momentet

Departementschefen. Bestämmelsen i detta moment innebär, att de utmät­ ningsförbud som avses i paragrafens sju föregående moment inte skall ut­ göra hinder mot utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta i den ordning som anges i 67 d §. Eftersom regeln avser också förbud mot utmätning som finns utanför UL (7 mom.), öppnas möjlighet till utmätning av pensions- eller livräntebelopp som utgår enligt försäkringsavtalslagen (olycksfalls- och sjukförsäkring), lagen om trafikförsäkring å motorfordon, lagen om allmän försäkring, lagen om yrkesskadeförsäkring och militär- ersättningsförordningen utan hinder av de förbud mot utmätning som med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

155

156

delas i dessa författningar. Med anledning härav föreslås vissa följdändring­

ar i dessa författningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

67 §.

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser som kompletterar regler­

na om utmätningsfrihet i de närmast föregående två paragraferna.

I

1 mom.

har i enlighet med beredningens förslag tagits upp en regel som

sätter de i föregående paragrafer meddelade utmätningsförbuden ur spel

beträffande egendom som är föremål för pant- eller retentionsrätt, när

fråga är om utmätning för panthavarens resp. retinentens fordran. Regeln

har — efter mönster av KL och utländsk lagstiftning — utformats så, att

den omfattar alla slag av panträtt i lös egendom och flertalet former av

retentionsrätt. Innehavare av legala panträtter och retentionsrätter har

härigenom fått sin ställning stärkt. F. n. är det endast lös pant som inte

får tas undan från utmätning för den skuld varför pantsättningen skett och

bestämmelsen i ämnet anses inte avse annan panträtt än sådan som har

stiftats genom avtal (65 § tredje punkten UL). Den föreslagna regeln skall

inte gälla hyresvärds eller jordägares rätt att kvarhålla egendom till säker­

het för fordran hos hyresgäst eller arrendator (jfr 2 kap. 42 § och 3 kap.

45 g nyttjanderättslagen).

Som bakgrund till förslaget i

2 mom.

bör nämnas, att reglerna om utmät­

ningsfrihet f. n. anses skola iakttas av utmätningsmannen ex officio. Något

särskilt yrkande av gäldenären fordras alltså inte. Om gäldenären vid för­

rättningen anvisar viss egendom till utmätning, torde den emellertid få ut­

mätas utan hinder av att den i och för sig faller inom beneficiet.

I 2 mom. föreslås i enlighet med beredningens förslag, att egendom som

annars skulle vara utmätningsfri får utmätas, om den av gäldenären an­

visas till utmätning. Härmed bör jämställas att gäldenären medger utmät­

ning av egendom som borgenären särskilt begärt att få utmätt. Principen

om gäldenärens dispositionsrätt har emellertid inte ansetts böra få gälla

utan varje begränsning. Som ytterligare villkor för att utmätning skall få

ske har angivits, att utmätningen inte uppenbart strider mot vad som är

påkallat av hänsyn till gäldenärens eller hans familjs behov. Dessutom har

upptagits den självklara förutsättningen att egendomen över huvud taget

får överlåtas.

I sina motiv till förslaget i

3 mom.

har beredningen framhållit, att det kan

inträffa att ett föremål avsett för personligt bruk, för hemmet eller för för­

värvsverksamheten, trots att gäldenären behöver föremålet eller ett föremål

av liknande slag, inte får tas undan därför att dess värde är för högt. Som

exempel nämner beredningen ett dyrbart guldur, en antik soffa eller ett

värdefullt fordon. Enligt beredningen kan det vara skäligt och lämpligt, om

egendomen tas i mät, att gäldenären sätts i stånd att skaffa sig ett enklare

föremål, som i och för sig tillgodoser det ifrågavarande behovet och som

157

skulle ha fått tas undan enligt bestämmelserna i 65 § 1—3. Detta syfte har be­ redningen ansett bäst kunna nås genom att utmätningen får ske med förbehåll att gäldenären, efter egendomens försäljning, av den behållna köpeskil­ lingen skall utfå visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han be­ höver i den sålda egendomens ställe. Beredningen har i 3 mom. föreslagit en regel av nu angiven innebörd. Regeln bör enligt beredningen tillämpas bara under förutsättning att föremålet i fråga har ett väsentligt övervärde. Om den behållna köpesumman inte skulle komma att nämnvärt överstiga det gäldenären förbehållna beloppet skulle ju hela utmätningsåtgärden vara misslyckad.

Beredningens förslag har mötts av viss tvekan vid remissbehandlingen. Exekutionsväsendets organisationsnämnd framhåller, att det kan komma att inträffa, att högsta budet vid exekutiv auktion inte uppgår till det be­ lopp som förbehållits gäldenären och att ersättningsföremål inte kan an­ skaffas för ett så lågt belopp som har bjudits. Nämnden frågar sig om ut- mätningen då skall förfalla eller om gäldenären skall få det belopp som har bjudits. Enligt nämnden bör den föreslagna bestämmelsen om utmätning med förbehåll införas först då UL:s regler om försäljning har omarbetats. Liknande uppfattning uttalas av flera länsstyrelser och åtskilliga krono­ fogdemyndigheter samt Tjänstemannaföreningen vid kronofogdemyndig­ heten. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att den föreslagna regeln bör ändras så, att vid utmätning av jordbruksredskap gäldenären förbehålls visst belopp ur köpeskillingen, inte för att anskaffa ersättningsredskap utan för att vid maskinstation kunna hyra sådana.

För min del anser jag att grunden för remissinstansernas betänkligheter mot förslaget i väsentlig mån har ryckts undan numera. Sedan remissbe­ handlingen ägde ruin har nämligen nya och mera ändamålsenliga försälj- ningsregler meddelats. Dessa innebär att underhandsförsäljning får kom­ ma i fråga som alternativ till auktion (96 a § UL), att försäljning på kredit får förekomma i vidgad omfattning (96 § UL) samt att en auktionsförrät­ tare äger rätt att vägra godta inrop om han finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås (93 § 2 inom. UL). Numera torde därför exeku­ tiva försäljningar ge bättre resultat än tidigare, och utmätt egendom inte behöva säljas till underpris. Dessa förhållanden gör att jag anser att be­ redningens förslag i nu aktuell del kan godtas.

När egendom skall säljas med förbehåll av visst belopp för gäldenären, torde utmätningsmannen före försäljningen böra fatta beslut om lägsta pris samt meddela eventuella spekulanter detta. Bestämmelser i frågan kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Ordalydelsen i den regel som föreslås hindrar inte att gäldenären, sedan jordbruksredskap har utmätts och försålts, för det belopp som anvisas honom hyr ersättningsredskap i stället för att köpa sådana.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

67 a §.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen föreslås en total om­

läggning av förfarandet vid löneutmätning. Sådan utmätning skall i fort­

sättningen kunna äga rum i väsentligen samma ordning som införsel. Före­

varande paragraf innehåller de inledande bestämmelserna i ämnet. Emeller­

tid har det ansetts lämpligt att i detta sammanhang ge en allmän presenta­

tion av ordningen vid exekution i lön över huvud taget. En sådan saknas i

beredningsförslaget. Presentationen återfinns i

1 mom.

Enligt denna får

arbetstagares lön, som innestår hos arbetsgivaren, tas i anspråk genom att

arbetsgivaren åläggs att innehålla och tillställa utmätningsmannen viss

del (införsel eller utmätning). Det anges vidare att om införsel gäller sär­

skilda bestämmelser samt, i överensstämmelse med beredningsförslaget, att

utmätning inte får ske i vidare mån än som följer av 67 b §.

Enligt

2 mom.

skall med arbetstagares lön jämställas annan ersättning

för personlig arbetsinsats av gäldenären, om hans ställning därvid är jäm­

förlig med en arbetstagares. Beträffande anledningen till att det av bered­

ningen föreslagna ordet arbetsförhållanden har bytts ut mot ordet ställning

får jag hänvisa till 3.3.

Beredningen har i

3 mom.

i fråga om förfarandet, när utmätning får äga

rum, och vad därmed äger samband givit en allmän hänvisning till bestäm­

melserna i införsellagen. Hänvisningen skall enligt beredningen anses gälla

även reglerna om ansvar för den som inte iakttar beslut om införsel. Som

jag redan har uttalat under 3.5. biträder jag emellertid några remissinstan­

sers uppfattning, att det uttryckligen bör anges vilka lagrum i nya InfL

som här åsyftas. Innan jag behandlar dessa lagrum närmare vill jag nämna,

att beträffande förutsättningarna för erhållande av utmätning, förmånsrätt

på grund av verkställd utmätning, verkan av gäldenärs konkurs och liknan­

de UL:s regler om utmätning i allmänhet skall gälla (bet. s. 259). Beträf­

fande frågan om utmätningsmans behörighet i mål om löneutmätning får

jag hänvisa till den allmänna motiveringen (3.4.).

I fråga om hänvisningarna till vissa lagrum i nya InfL får jag anföra

följande.

Enligt 59 § 2 mom. UL behöver gäldenären inte underrättas, innan ut­

mätning verkställs, om fara är att egendomen undansticks eller förstörs el­

ler saken eljest är brådskande. Med hänsyn till den vikt som vid löneut­

mätning måste fästas vid att gäldenären får tillfälle att yttra sig, synes

nämnda bestämmelse inte passa så väl vid sådan utmätning. Däremot bör

man liksom vid införsel kunna underlåta att lämna gäldenär tillfälle att

yttra sig, om det inte kan ske utan avsevärd tidsutdräkt och om han, när

löneutmätning pågår, byter anställning. Jag anser därför, att 9 § nya InfL

skall tillämpas vid löneutmätning i stället för 59 § UL.

Föreligger fara för att gäldenären, när han underrättas beträffande den

begärda löneutmätningen, söker hindra verkställigheten, kan utmätnings­

Kung!. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

159

mannen med tillämpning av 60 a § UL säkerställa utmätningen genom att meddela arbetsgivaren förbud att betala ut lönen eller viss del därav. Om borgenärens ansökan avser utmätning i gäldenärens egendom över huvud taget bör underrättelse i regel utfärdas och tillställas gäldenären genom ett förfarande som uppfyller föreskrifterna i såväl 59 § UL som 9 § nya InfL. Några svårigheter synes inte behöva uppkomma därvid, särskilt om sättet för delgivning vid införsel och utmätning i lön utformas i huvudsaklig över­ ensstämmelse med reglerna om delgivning vid utmätning i allmänhet. Be­ stämmelserna härom och om underrättelsens innehåll avses skola tas in i tillämpningsföreskrifterna.

När utmätningsmannen har beslutat ta lön i mät, skall han — liksom vid införsel — förordna om hur mycket som skall innehållas av lönen vid varje avlöningstillfälle samt bestämma den tid under vilken innehållande skall ske. I regel bör han också föreskriva hur mycket som skall förbehållas gäl­ denären. Eftersom 10 § nya InfL inte direkt kan tillämpas vid löneutmät- ning, bör härmed likartade bestämmelser utfärdas av Kungl. Maj :t. Där­ emot torde hänvisning i förevarande mom. böra göras till bestämmelserna i 11 och 13 §§ nya InfL. Enligt 11 § får utmätningsmannen om särskilda skäl föreligger föreskriva att arbetsgivaren skall anpassa sättet för lönens utbeta­ lande så att införseln kan verkställas i därför lämpad ordning. Bestämmelsen i 13 § föreskriver, att utmätningsmannen skall underrätta arbetsgivaren an­ gående beslut om införsel. Beslut om utmätning i lön skall givetvis också meddelas arbetsgivaren. Liksom vid införsel bör beträffande löneutmätning i administrativ ordning meddelas bestämmelser om underrättelsens innehåll, om underrättelse till parterna och om sättet för underrättelsens överbring­ ande. Dessa bestämmelser torde i allt väsentligt böra överensstämma med motsvarande vid införsel.

Enligt 77 § 2 mom. UL får utmätningsman vidta rättelse av gjord ut­ mätning inom två veckor från det förrättningen ägde rum. I 12 § första stycket InfL föreskrivs, att beslut om införsel skall ändras om anledning förekommer till det. Bestämmelsen i 77 § 2 mom. UL, som i och för sig kan tillämpas vid utmätning i lön, torde dock vara mindre användbar genom den stipulerade tidsbegränsningen. Utmätningsmannen skall under hela den tid som utmätning i lön pågår kunna ändra sitt beslut. Regeln i 12 § första stycket nya InfL bör därför äga tillämpning vid utmätning i lön. Även 13 §:s föreskrift att arbetsgivaren skall underrättas om ändringsbeslut blir till- lämpligt. Utmätningsmannen skall naturligtvis också underrätta parterna om det ändrade beslutet. Bestämmelse härom kan liksom vid införsel ges i administrativ ordning och meddelas av Kungl. Maj :t.

Att beslut om utmätning i lön skall hävas om gäldenären betalar utmät- ningsfordringen i dess helhet är givet. Någon föreskrift härom torde inte behövas.

I 19 och 20 §§ nya InfL finns bestämmelser om arbetsgivarens redovis­

160

ning till utmätningsmannen av innehållet belopp och om utmätning hos ar­

betsgivare som inte ställer sig beslutet om införsel till efterrättelse. Bestäm­

melserna bör äga motsvarande tillämpning vid löneutmätning. De detalj­

föreskrifter om arbetsgivares redovisning, som bör utfärdas i form av till-

lämpningsföreskrifter, torde kunna gälla både för införsel och utmätning

i lön.

Reglerna i 21 § nya InfL om vissa påföljder för den som underlåter att

inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen belopp, som enligt beslut

om införsel skolat innehållas, bör gälla även vid utmätning i lön. Erforder­

liga föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare och annan att lämna uppgift

om gäldenärs anställning eller avlöningsförhållanden eller att anmäla, när

belopp inte har innehållits eller när gäldenären har slutat sin anställning

o. d. samt om straff för den som åsidosätter uppgifts- eller anmälningsskyl­

dighet bör meddelas i tillämpningsförfattning och torde kunna utformas i

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser vid införsel.

I 23 § nya InfL har gäldenären förbjudits att när införsel beviljats för­

foga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställig­

heten hindras eller försvåras. Detta förbud torde böra äga motsvarande till-

lämpning vid utmätning i lön.

På grund av vad jag sålunda har anfört har i 3 mom. av förevarande

paragraf föreskrivits att i mål om utmätning av innestående lön bestämmel­

serna i 9, 11—13, 19—21 och 23 §§ nya InfL äger motsvarande tillämpning.

Föreskrifter som strider mot vissa av dessa bestämmelser finns i UL. Att

dessa inte samtidigt blir tillämpliga ligger i sakens natur (jfr bet. s. 261).

67 b §.

Beträffande denna paragraf, som innehåller villkoren för utmätning i lön,

kan i huvudsak hänvisas till avsnitt 3.5. i den allmänna motiveringen. Jag

vill tillägga följande.

Under 7 i paragrafen anges att skatteavdrag har företräde framför löne-

utmätning. Denna företrädesordning är tämligen självklar redan därigenom

att skatteavdrag går före flertalet kategorier av införsel (14 § nya InfL).

Beträffande företrädet mellan införsel och utmätning hänvisas i punkten

till vad som är föreskrivet i nya InfL. Hänvisningen avser 17 § första styc­

ket nämnda lag, som föreskriver, att införsel har företräde framför utmät­

ning utom när införseln avser böter och viten.

Beredningen har i förevarande sammanhang uttryckt önskemål om viss

komplettering av regleringen i UppbF. Den avsedda kompletteringen skulle

syfta till att betaga gäldenären möjligheten att begära höjt skatteavdrag på

sådant sätt att han därigenom undandrar sig exekution. Beredningens öns­

kemål har redan till en del tillgodosetts. Enligt 45 § 3 mom. andra stycket

UppbF gäller nämligen numera att, om det kan antas att skatteavdrag är

större än som fordras för att den preliminära skatten skall motsvara den

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kiingl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

161

slutliga, den lokala skattemyndigheten får, efter ansökan av utmätnings­

man när lön tas i anspråk genom införsel, förordna om minskning av skat­

teavdraget och i samband därmed meddela beslut om utbetalning till utmät­

ningsmannen av för mycket innehållen preliminär skatt. Sedan ett sådant

beslut om minskning av skatteavdrag har meddelats, får enligt 41 § 1 mom.

UppbF arbetsgivaren inte tillmötesgå arbetstagarens begäran om förhöjt

skatteavdrag. Enligt vad jag har inhämtat avser chefen för finansdeparte­

mentet att lägga fram förslag som går ut på att de berörda bestämmelserna

ges ett vidgat tillämpningsområde och också omfattar fall när lön tas i

anspråk genom utmätning.

67 c §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när löneutmätning skall anses

fullbordad, om viss sakutmätning som komplettering till löneutmätning och

om konkursutbrotts verkan på pågående löneutmätning. Motsvarande be­

stämmelser återfinns i beredningens förslag.

Enligt

1 mom.

skall utmätning av lön inte anses fullbordad förrän arbets­

givaren underrättats om utmätningsbeslutet och det belopp som skall inne­

hållas är förfallet till betalning. Regeln anknyter till vad som förutsatts

skola iakttas vid införsel (bet. s. 273).

I

2 mom.

föreslås att samtidigt som lön utmäts också annan tillgång skall

få tas i mät, om det behövs för att säkerställa borgenärens rätt till betal­

ning. Grunden för bestämmelsen är att löneutmätning kan vara förenad

med vissa nackdelar för borgenären. Om den fordran som skall tas ut upp­

går till något mera avsevärt belopp, leder löneutmätning endast långsamt

till resultat. Risk föreligger vidare att lönen på grund av sjukdom eller av

annan anledning nedgår eller faller bort så att utmätning inte kan ske. Det

kan också inträffa att annan borgenär framträder och gör anspråk på del

i inflytande belopp. I departementsförslaget har särskilt markerats att kom-

pletteringsutmätningen skall ske i säkerhetssyfte. Den skall alltså inte

vara motiverad av att lönen uppenbarligen inte kommer att förslå till betal­

ning av utmätningsfordringen i dess helhet. I ett sådant läge kan — vid

sidan av lönen —- annan egendom utmätas i vanlig ordning (jfr bet. s. 275).

Den i säkerhetssyfte utmätta egendomen skall t. v. inte realiseras. Enligt

förslaget skall med försäljning och andra åtgärder få anstå under högst ett

år. Har borgenären vid utgången av denna tid inte fått full betalning, måste

realisation ske. Endast om borgenären exempelvis på grund av att hans åter­

stående fordran är ringa skulle medge, att utmätningen hävs, får detta ske.

I

3 mom.

anges att, om gäldenären försätts i konkurs, förordnande om ut­

mätning inte får tillämpas beträffande lön som förfaller under konkursen.

Vid remissbehandlingen har från något håll ansetts otillfredsställande att

förbudet skall avse också s. k. fattigkonkurser. Även om sådana konkurser

i allmänhet är relativt kortvariga, torde dock behovet av en särskild ordning

6

—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 130

162

för dessa fall inte vara framträdande. Denna ordning skulle f. ö. fora med sig

lagtekniska komplikationer. På grund av det anförda delar jag beredning­

ens uppfattning, att det inte finns tillräckliga skäl för en särreglering be­

träffande fattigkonkurserna (bet. s. 275).

Kurigl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

67 d §.

1 överensstämmelse med beredningens förslag föreskrivs i

1 mom.

att

bestämmelserna om utmätning i lön skall gälla i tillämpliga delar beträf­

fande utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta. Bestäm­

melserna skall däremot inte tillämpas i fråga om övriga införselobjekt,

alltså periodisk förmån som inte avser pension eller livränta, vederlag för

utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant

samt sjukpenning och vissa därmed jämställda dagersättningar (jfr avsnit­

tet 3.3. och bet. s. 276 f).

För det fall att pensions- eller livräntebeloppen förfaller med längre mel­

lanrum än en månad föreslås en särskild hjälpregel, som återfinns i 1 mom.

andra punkten (jfr bet. s. 277 f).

Den i

2 mom.

upptagna regeln, som överensstämmer med beredningsför-

slaget, avser det fall att utmätning för viss fordran har skett av pensions-

eller livräntebelopp och att därefter rätten till pensionen eller livräntan som

sådan utmäts för annan fordran (jfr 17 § andra stycket nya InfL och bet.

s. 278 f).

67 e §.

Beredningen har utgått från att dess förslag om utmätning av innestående

lön skall leda till att det sällan blir aktuellt att anlita det opraktiska för­

farandet med utmätning i samband med utbetalning. Beredningen har ändå

ansett det behövligt att inskränka möjligheten till sådan utmätning. I före­

varande paragraf har föreslagits en bestämmelse i ämnet. Denna har gjorts

tillämplig på förmåner över huvud taget. I den mån ett belopp är skyddat

mot utmätning medan det innestår, får det enligt förslaget inte heller tas i

mät i omedelbart samband med utbetalningen.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några

remissinstanser — hovrätten för Västra Sverige, exekutionsväsendets orga-

nisationsnämnd och Svenska sparbanksföreningen — har emellertid ansett

det angeläget med ett förtydligande av uttrycket »i omedelbart samband

med».

I departementsförslaget har jag behållit den av beredningen föreslagna

bestämmelsen. Därvid har jag avgränsat utmätningsfriheten något tydligare

och väl också något generösare än i beredningsförslaget. Enligt departe­

mentsförslaget får förmån, som inte får tas i mät medan den innestår hos

annan, inte heller utmätas förrän dagen efter att den har utbetalats. Denna

163

avgränsning torde i huvudsak stämma med beredningens syfte med bestäm­ melsen (jfr bet. s. 281).

En remissinstans —- hovrätten för Västra Sverige — har ifrågasatt om inte speciella regler bör övervägas för utmätning av lön insatt på check­ konto och eventuellt också annan bankräkning. I anledning härav vill jag framhålla att förbudet mot utmätning i förevarande paragraf har samma innebörd när lönen insätts på arbetstagarens checkkonto som när andra utbetalningsmetoder används (jfr bet. s. 281). Sedan utmätningsskyddet har upphört att gälla kan emellertid speciella problem uppkomma just vid utmätning av medel som innestår på checkkonto. Dessa problem aktuali­ seras f. ö. vid utmätning av alla slags tillgodohavanden som finns på check­ konto. Vad jag åsyftar är den komplikationen att checkar, som har utställts och mottagits i god tro, sedermera befinns sakna täckning av den anled­ ningen att utmätning har kommit emellan (jfr bet. s. 226). Huruvida speci­ ella regler i det avseendet är behövliga torde få övervägas i annat samman­ hang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

74 §.

Det är ganska vanligt att en gäldenär i ett utmätningsmål frivilligt betalar sin skuld till utmätningsmannen. Hur denne i det läget bör förfara med pengarna är oklart. Utmätningsmännen torde i fråga om enskilda mål an­ tingen utmäta pengarna i därför föreskriven ordning eller också vidarebe­ fordra dem utan vidare till borgenären. Någon bestämmelse som reglerar förfarandet finns inte. Behov av en sådan bestämmelse föreligger.

I förevarande paragraf föreslås därför ett tillägg av innehåll att medel som gäldenären i utmätningsmål inbetalar till utmätningsmannen är att anse som utmätta i målet, om ej betalningen skett med villkor som strider mot det. Bestämmelsen överensstämmer med vad beredningen har föreslagit (jfr bet. s. 281 ff).

77 §.

I 77 § 1 mom. föreskrivs f. n. att, när utmätning av lös egendom är verk­ ställd som i 73 § samt 74, 75 eller 76 § sägs, borgenären njuter förmånsrätt i det utmätta efter vad som föreskrivs i 17 kap. 8 § HB, om inte utmätning­ en går åter eller undanröjs. Prioriteten inträder alltså så snart de för ut­ mätningens genomförande föreskrivna åtgärderna har blivit vidtagna.

I 67 c § 1 mom. har föreslagits, att utmätning av innestående avlöning inte skall anses fullbordad förrän utbetalaren fått underrättelse om beslutet och det belopp som skall innehållas är förfallet till betalning. Föreskriften i 77 § 1 mom. har därför kompletterats med en hänvisning till 67 c §. I samband därmed har ordalydelsen jämkats något. Bl. a. har uttrycket »verkställd» utbytts mot »fullbordad». Någon ändring i sak innebär detta inte (bet. s. 285).

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

137 §.

Efter lagändring år 1967 åligger det utmätningsmannen enligt 1 mom. i

paragrafen att, när han efter utmätning av lös egendom erhållit medel ge­

nom försäljning eller på annat sätt, snarast och sist inom två veckor där­

efter tillhandahålla borgenären betalning för hans fordran så långt medlen

förslår (SFS 1967: 140). Bestämmelsen omfattar inte det fall att gäldenä-

ren i ett utmätningsmål innan utmätning ägt rum frivilligt har betalt sin

skuld till utmätningsmannen. För att undanröja varje tvekan om att

utmätningsmannens redovisningsskyldighet även omfattar det fallet har

bestämmelsen ändrats (jfr den föreslagna ändringen i 74 §).

201

§.

I paragrafen meddelas f. n. vissa begränsningar av tiden för framställan­

de av klagomål över utmätningsmans förfarande. Klagotiden är begränsad

till tre veckor, enligt 1 mom. vid utmätning och enligt 2 mom. vid sådan

rättelse av utmätning som avses i 77 § 2 mom. Dessa bestämmelser lämpar

sig inte för de fall när utmätning har skett av lön, pension eller livränta i

den ordning som föreskrivs i 67 a—d §§ eller av annan egendom i fall som

sägs i 67 c § 2 mom. I ett nytt moment föreslås därför att klagan i dessa

fall inte skall vara inskränkt till viss tid (jfr bet. s. 286 f).

205 §.

Enligt denna paragraf gäller f. n. att den som klagar enligt 201—203 §§

är skyldig att förete protokoll över den klandrade förrättningen. Sådan

skyldighet kan inte åläggas den som klagar över utmätning i lön, pension

eller livränta. Även i övrigt framstår det som föråldrat med skyldighet att

förete protokoll. I paragrafen föreslås därför att den gällande bestämmelsen

utgår och ersätts med en föreskrift att, när klagan ägt rum, överexekutor

vid behov skall infordra protokoll och andra handlingar i målet från utmät­

ningsmannen. Föreskriften får i motsats till den nuvarande ett generellt till-

lämpningsområde. Den omfattar alltså inte endast fall som avses i vissa

paragrafer av UL utan även beslut om införsel eller återtagande av avbetal-

ningsgods (jfr bet. s. 287).

De föreslagna ändringarna i UL bör träda i kraft samtidigt med den nya

införsellagen eller den 1 juli 1969. Särskilda övergångsbestämmelser torde

inte fordras (jfr bet. s. 287 f).

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 är 1968

165

5.3. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

27 §.

Paragrafen innehåller f. n. bestämmelser om vilken egendom som hör till konkursbo (första stycket) och om ordningen när konkursboet vill göra anspråk på arbetsinkomst eller annan här avsedd intäkt (andra stycket). Det förslag som nu läggs fram på grundval av beredningens förslag innebär en modernisering av dessa bestämmelser. De har samtidigt anpassats efter övriga lagändringar.

I

första stycket

i den föreslagna lydelsen finns en allmän regel om vilken

egendom som hör till konkursbo. Regeln motsvarar nuvarande första stycket första punkten.

Från regeln i första stycket görs vissa undantag i

andra stycket.

Ett un­

dantag gäller lön eller annan arbetsförtjänst.

F.

n. gäller att av konkursgäl-

denärens lön eller av vad han i övrigt kan förvärva genom eget arbete under konkursen inte mera får tillkomma konkursboet än som återstår sedan avdrag har skett för gäldenärens, hans makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns skäliga underhåll. Avdrag skall också göras för all kostnad till förlag.

Det är i den praktiska tillämpningen ovanligt att konkursbo gör anspråk på att få uppbära någon del av gäldenärens inkomst. Beredningen har föror­ dat, att lagen i fortsättningen mera tydligt bör utgå från denna ordning som den normala.

I överensstämmelse med beredningsförslaget föreslås nu att gäldenären skall få behålla lön eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som innestår vid konkursens början samt arbetsinkomst som gäldenären där­ efter förvärvar. Konkursboet kan få uppbära del av arbetsinkomsten endast om denna uppenbart överstiger vad som fordras för gäldenärens försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom (jfr 67 b § 3 i förslaget till lag om ändring i UL). Eventuella anspråk från konkursboet prövas först sedan skatteavdrag har skett enligt vad därom är föreskrivet. Det har inte ansetts behövligt att som i gällande lag särskilt ange, att gälde­ nären skall få behålla vad som behövs till förlag (bet. s. 292).

När beredningen överlämnade sitt betänkande gällde vissa bestämmelser i UppbF om att arbetstagare som var försatt i konkurs inte skulle vidkännas skatteavdrag. Utan att framlägga författningsförslag förordade beredningen ändring i dessa bestämmelser (bet. s. 292 f). Sådana ändringar har numera också genomförts. Ändringarna, som trätt i kraft den

1

januari

1968 (SFS

1967: 625) och som grundar sig på förslag av uppbördsutredningen, över­ ensstämmer i huvudsak med vad beredningen har förordat. Vad som gäller om skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst är nu följande.

Arbetstagare, som skall vidkännas avdrag för preliminär A-skatt, får så­ dant skatteavdrag även om han är försatt i konkurs. Konkursgäldenären kan

166

emellertid enligt allmänna regler hos arbetsgivaren utverka att skatteavdrag

göis med större belopp än som är föreskrivet (41 § 1 mom. första punkten

UppbF). Denna bestämmelse kan konkursgäldenären använda i syfte att

undandra konkursboet den del av lönen som tillkommer boet. För att hindra

att bestämmelsen utnyttjas på sådant sätt har konkursboet fått rätt att i

vissa fall hos den lokala skattemyndigheten utverka förordnande, att skat­

teavdraget skall minskas och att i samband därmed för mycket innehållen

preliminär skatt skall betalas ut till konkursboet (45 § 3 mom. UppbF). Har

den lokala skattemyndigheten beslutat om minskning av skatteavdraget,

äger arbetsgivaren inte tillmötesgå arbetstagarens begäran om förhöjt skat­

teavdrag (41 § 1 mom. andra punkten UppbF). Avdrag för kvarstående skatt

skall göras i vanlig ordning, om konkursboet inte gör anspråk på gäldenä-

rens lön. Om så är fallet, har detta anspråk prioritet framför skatteavdraget.

Lokal skattemyndighet skall på ansökan av konkursboet eller gäldenären

bestämma gäldenärens förbehållsbelopp vid lcvarskatteavdrag med hänsyn

till konkursboets anspråk på gäldenärens lön (anvisningarna till 41 §

UppbF).

Jag kan nämna att, eftersom gäldenärens beneficium är snävare bestämt i

Uppbb (41 § 2 mom.) än för konkursfallen, det åtminstone teoretiskt kan

bli fråga om avdrag för kvarstående skatt samtidigt som konkursboet får ut

sin del av gäldenärens inkomst (jfr prop. 1967: 130 s. 108). Av motsvarande

skäl kan det f. ö. också bli aktuellt med införsel för restförd skatt på kon-

kursgäldenärens arbetsinkomst samtidigt som konkursboet får ut sin del av

inkomsten (jfr 10 och 18 §§ nya InfL). Dessa omständigheter torde dock

inte behöva inge betänkligheter. När konkursgäldenären har kvarstående

skatt eller är restförd för äldre skatter, torde det sålunda kunna förväntas

att konkursförvaltaren samråder med den lokala skattemyndigheten resp.

utmätningsmannen, innan han beslutar om han skall göra anspråk på gälde­

närens inkomst. Uppenbart är att, om kvarstående eller restförd skatt tas

ut på arbetsinkomsten, skattefordringen i motsvarande mån inte kan göras

gällande i konkursen (jfr bet. s. 187).

Enligt beredningstörslaget skall vid bedömningen om och i vad mån gäl­

denärens arbetsförtjänst lämnar överskott som bör tillfalla konkursboet,

särskild hänsyn tas till arbetets mer eller mindre krävande art och de om­

ständigheter under vilka det utförs. På skäl som jag har angett under 3.4.

har jag inte ansett det lämpligt att i lagtexten föreskriva om hänsynstagan­

de av detta slag. Sådan föreskrift har sålunda inte tagits med i departe-

inentsförslaget.

Även andra ersättningar än arbetsinkomster skall gäldenären kunna få be­

hålla. Detta gäller vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konst­

närligt verk eller annat sådant samt pensions- och livräntebelopp. På för­

slag från remisshåll har jag på denna punkt ändrat beredningsförslaget så

att det klart tramgår, att gäldenären får behålla dessa ersättningar även om

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1068

Knngl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

167

de belöper på tid före konkursutbrottet. Ersättningarna har sålunda i de- partementsförslaget direkt jämställts med avlöning som tillkommer gälde- nären. I överensstämmelse med beredningsförslaget föreslås att, om rätten till pension eller livränta är av beskaffenhet att kunna utmätas, konkurs­ boet får förfoga över den. I sammanhanget vill jag framhålla att de nuva­ rande reglerna om arbetsförtjänst antas böra tillämpas också på pension eller livränta (bet. s. 289 f).

Tredje

och

fjärde styckena

innehåller de nya bestämmelserna om ord­

ningen när konkursboet vill göra anspråk på arbetsinkomst eller annan här avsedd ersättning.

F. n. gäller att förvaltaren och gäldenären har att träffa överenskommelse om vad som skall dras av för gäldenärens räkning. Kan inte överenskom­ melse träffas inom viss tid, skall frågan hänskjutas till rätten. Borgenär, som är missnöjd med vad förvaltaren och gäldenären har överenskommit, kan i skrift till konkursdomaren anhålla om rättens prövning av frågan. Beträffande förfarandet hos rätten gäller att yttrande i ärendet skall in­ hämtas från rättens ombudsman samt att kungörelse om dagen för hand­ läggningen skall utfärdas. Dessutom skall förvaltaren, gäldenären och, om borgenär är klagande, denne underrättas om dagen för handläggningen. Vad rätten beslutar går i verkställighet utan hinder av förd klagan.

I rättspraxis har ansetts att arbetsgivaren är skyldig att respektera vad som i laga ordning har blivit bestämt angående gäldenärens inkomst och att han alltså, sedan överenskommelse eller beslut bragts till hans kännedom, har att innehålla och till konkursboet redovisa den del av lönen som till­ kommer boet (bet. s. 289).

De nya bestämmelserna avviker från de nuvarande till en början på det sättet, att gäldenären åläggs att lämna uppgift till förvaltaren om sin in­ komst. Sådan skyldighet för gäldenären är nödvändig för att konkursboet skall få tillfälle att pröva om krav skall framställas eller ej. Om framställda krav skall arbetsgivaren eller annan utbetalare underrättas. Innan under­ rättelse har lämnats, får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

Det förutsätts i förslaget att överenskommelse, huruvida någon del av in­ komsten skall tillkomma konkursboet, i allmänhet skall kunna träffas mel­ lan förvaltaren och gäldenären. Om överenskommelse inte kan träffas, får frågan av någondera parten dras under rättens prövning. Även en borgenär eller en underhållsberättigad kan hos rätten begära prövning av tvist huru­ vida någon del av inkomsten skall tillkomma konkursboet. Själva förfaran­ det hos rätten har förenklats i det avseendet att det har ansetts obehövligt att särskilt kungöra tid och plats för rättens sammanträde. I övrigt överens­ stämmer föreslagna bestämmelser med de nu gällande. En nyhet är dock att det i förslaget anges, att rättens beslut på ansökan skall ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder det.

168

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

97 och 98 §§.

I förevarande båda paragrafer meddelas f. n. bestämmelser om vad som i

konkurs får undantas för gäldenärens och hans anhörigas behov och hur

frågan därom skall avgöras.

De nu gällande bestämmelserna innebär följande.

Enligt 97 § första stycket skall gäldenären av konkursboet få nödigt un­

derhåll för sig, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn under två måna­

der från den dag då beslutet om egendomsavträde meddelades, om ej han

själv eller hans make kan försörja familjen på annat sätt. Om bouppteck­

ningsed ej kan avläggas inom nämnda tid, äger gäldenären få underhåll till

dess det skett. Vidare föreskrivs, att gäldenären från konkursboet äger få ut

och behålla dels nödiga gång- och sängkläder för sig, make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn och dels nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lös­

ören till ett värde av högst 1 500 kr. eller, om gäldenären inte är familjeför­

sörjare och ej heller har eget hushåll, högst 600 kr. (jfr 65 § första punkten

UL i nuvarande lydelse). I 97 § andra stycket KL tilläggs att vid bestäm­

mande av vad som får bestås gäldenären hänsyn skall tas såväl till hans

behov och boets ställning som till hans omsorg att göra rätt för sig och

beredvillighet att fullgöra de skyldigheter som åligger honom enligt KL. För

det fall att dödsbos egendom har avträtts till konkurs upptar 97 § tredje

stycket den bestämmelsen att underhåll då skall erhållas tills tre månader

förflutit från dödsfallet.

Prövningen av hur mycket som skall tillerkännas gäldenären ankommer

enligt 98 § på rättens ombudsman efter förvaltarens hörande. Beslut i sådan

fråga skall meddelas så snart det påkallas och sist före utgången av den tid

under vilken gäldenären äger åtnjuta underhåll. Det är vidare föreskrivet,

att gäldenären, förvaltaren och borgenär i händelse av missnöje med beslu­

tet får påkalla rättens prövning. Klagoskrift skall inges till konkursdomaren

inom 14 dagar från utgången av nyssnämnda tid. Rätten skall företaga målet

på sammanträde som hålls efter klagotidens utgång. Tid och plats för sam­

manträdet skall kungöras i tidningarna.

De nya reglerna om gäldenärens beneficium vid utmätning föranleder att

också bestämmelserna om beneficium i konkurs bör ändras. I enlighet med

beredningens förslag har nu i förevarande paragraf gjorts sådana ändringar

och dessutom en översyn av ordningen för bestämmande av vad som skall

tillkomma gäldenären och hans anhöriga (bet. s. 297 ff).

Enligt den föreslagna lydelsen äger gäldenären av konkursboet få ut egen­

dom som enligt 65 § UL skall tas undan från utmätning (97 § första stycket).

I stället för 65 § 1 mom. 6 UL skall dock gälla att, om annan utväg saknas

till försörjning, nödigt underhåll får utgå av konkursboet till gäldenären

eller hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den

dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades, eller, om synnerliga skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

169

är till det, under den längre tid som anses skälig (97 § andra stycket). I dödsbos konkurs tillkommer förmån som avses i paragrafens första stycke den dödes efterlevande familj. I stället för paragrafens andra stycke gäller i ett sådant fall 18 kap. 5 § andra stycket ÄB (97 § tredje stycket). Det an­ kommer på förvaltaren att i samråd med rättens ombudsman handlägga fråga om vad som får utgå enligt 97 § (98 § första punkten). Uppkommer tvist skall 27 § fjärde stycket äga motsvarande tillämpning (98 § andra punkten).

Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt om man inte bör ha kvar en mot­ svarighet till den nuvarande föreskriften att — förutom gäldenärens behov och boets ställning — även hans vilja att göra rätt för sig skall kunna in­ verka på beneficiets storlek. Enligt samfundets uppfattning har den före­ skriften haft en inte oväsentlig betydelse i praktiken. Jag kan visserligen förstå synpunkten att det kan vara till stöd för en konkursförvaltare att i överläggningarna med gäldenären kunna hänvisa till en föreskrift av det här slaget. Denna synpunkt bör dock enligt min mening inte överdrivas. Även utan särskild föreskrift bör viss hänsyn kunna tas till de nu aktuella om­ ständigheterna (jfr bet. s. 298). Jag har därför inte funnit tillräcklig anled­ ning att frångå beredningens förslag i detta avseende.

199 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om avstängning av ämbets- eller tjäns­ teman som har försatts i konkurs. Enligt nuvarande lydelse ankommer det på den myndighet under vilken ämbets- eller tjänstemannen lyder att pröva om han, innan fyra månader förflutit från det beslutet om egendomsavträ- de meddelades, äger åter inträda i utövning av tjänsten.

Beredningen har föreslagit en liberalisering. Enligt beredningsförslaget skall konkurs inte utan vidare medföra, att ämbets- eller tjänsteman skall träda ur tjänst. Den myndighet under vilken han lyder skall emellertid kun­ na avstänga honom från utövning av tjänsten under högst fyra månader från det beslutet om egendomsavträde meddelades (bet. s. 299).

Beredningens förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. TCO anser emellertid att avstängningsregeln inte ens i sitt liberaliserade skick har något berättigande och att den därför bör upphävas. TCO framhåller, att regeln för sin tillämpning förutsätter att gäldenären har försatts i konkurs. Fram till beslutet om egendomsavträde är han sålunda oförhindrad att uppehålla sin tjänst. Men det är under tiden före konkursutbrottet som gäldenären kan frestas att begå förmögenhets­ brott just för att undgå konkurs. Göta hovrätt ifrågasätter om avstängnings­ regeln inte bör meddelas i allmänna verksstadgan i stället för i KL.

Huruvida avstängningsregeln — såsom en remissinstans har ifrågasatt — bör finnas kvar och om den i så fall bör placeras utanför KL torde få utre­ das närmare under det fortgående arbetet med reformer inom tjänsteman- 6

*—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 130

170

narätten. Man kan hysa viss tvekan om det under sådana förhållanden finns

anledning att nu vidta begränsade ändringar i bestämmelsen. Då det emel­

lertid bara är fråga om jämkningar i liberaliserande riktning, har jag ansett

att beredningens förslag ändå bör prövas nu. Jag har därvid i likhet med en

överväldigande remissopinion funnit att beredningens förslag kan godtas.

Dock har jag i överensstämmelse med vad beredningen har uttalat i motiven

(bet. s. 300) uttryckligen angivit, att avstängning inte bör tillgripas annat

än när särskilda skäl föreligger.

I den föreslagna paragrafen har behållits en erinran om att den som är

i konkurstillstånd i vissa fall inte får utöva ämbete eller tjänst enligt vad

som är särskilt föreskrivet därom.

Övergångsbestämmelserna

Ändringarna i KL bör träda i kraft samtidigt med den nya införsellagen

och de ändringar som föreslås i UL eller den 1 juli 1969. I konkurs som

har uppstått före nya lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser allt­

jämt äga tillämpning utom såvitt avser inkomst som förfaller till betalning

efter nya lagens ikraftträdande. Beträffande sådan inkomst skall tillämpas

vad den nya lagen innehåller om rätt för gäldenären att behålla lön m. m.

och om förfarandet i sådana fall. Förslaget upptar en övergångsbestämmelse

i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

5.4. Förslaget till lag om ändring i 20 kap. föräldrabalken

När i mål om faderskap till barn utom äktenskap sannolika skäl talar

för det påstådda faderskapet, kan rätten enligt 20 kap. 12 § FB ålägga

mannen att utge skäligt bidrag till barnets och moderns underhåll för tiden

intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger. Sådant förordnande

går genast i verkställighet. Skiljer rätten salten från sig utan att mannen

har funnits underhållssltyldig, äger han enligt 13 § inte av mottagaren

återkräva vad han har utgivit men han kan berättigas att återfå betalda

bidragsbelopp jämte ränta av allmänna medel. Fråga härom prövas av läns­

styrelsen.

Det är numera inte ovanligt att en uppgiven barnafader förbinder sig

att t.v. bidra till barnets uppehälle i avvaktan på utlåtande om blodunder­

sökning. Emellertid råder en viss oklarhet om rättsverkningarna av en

sådan förbindelse.

Lagberedningen. Enligt beredningens mening är det angeläget att nämnda

oklarhet skingras. I samband därmed har beredningen ansett lämpligt att

överväga om inte möjlighet till återbetalning bör beredas den som betalat

på grund av provisorisk förbindelse men som senare visar sig inte vara

fader. Beredningen har funnit att de provisoriska förbindelserna i princip

171

bör jämställas med interimistiska beslut. Beredningen föreslår därför be­ stämmelser i ämnet i en ny paragraf, 13 a §, i 20 kap. FB.

Enligt första stycket i den av beredningen föreslagna paragrafen skall bestämmelser som är tillämpliga när rätten interimistiskt har förordnat om underhåll också iakttas, när bidragsskyldigheten har reglerats genom provisorisk förbindelse. Beträffande förbindelsens form gäller att det är tillräckligt att den har blivit undertecknad av mannen och vittnen (jfr

5 § första stycket nya InfL).

I andra stycket har beredningen föreskrivit, att exekution på grund av förbindelsen bör ske enligt reglerna för verkställighet på vanlig underhålls- förbindelse och inte enligt reglerna för dom eller beslut (jfr 26 § nya InfL och 54 a § UL i föreslagen lydelse).

1 tredje stycket meddelas vissa särregler för återbetalning. I avsikt att förebygga missbruk föreskrivs som villkor för återbetalning, att förbin­ delsen har godkänts av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. För återbetalning krävs vidare -— vid sidan av att rätten skilt saken från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig — att mannen enligt verk­ ställd utredning inte kan vara fader till barnet. Beträffande den tid inom vilken ansökan om återbekommande av erlagda belopp skall göras hos länsstyrelsen har föreskrivits, att den skall räknas från det utredningen kom mannen till handa.

Beredningen framhåller, att de föreslagna bestämmelserna bör träda i kraft samtidigt med den nya införsellagen. Reglerna bör dock inte få till- lämpas på underhållsbidrag som belöper på tiden före ikraftträdandet.

Yttrandena. Beredningens förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Flera remissinstanser har dock uttalat sig till förmån för en ännu vid­ sträcktare återbetalningsskyldighet för det allmänna. Hit hör bl. a.

samtliga

hörda hovrätter.

De åberopar som grund för en vidgning intresset av att

öka beredvilligheten att lämna provisoriska förbindelser. Det framhålls också att det inte skulle sakna betydelse om en barnavårdsman vid för­ handlingar om faderskap och underhåll kunde hänvisa till klara och för­ hållandevis generösa lagregler om återbetalning.

En enda remissinstans,

Föreningen Sveriges häradshövdingar,

är tveksam

till lämpligheten av förslaget. Föreningen befarar bl. a. att förbindelser med oklart och svårtolkat innehåll skall skapa tillämpningssvårigheter.

Departementschefen. Enligt min mening är de föreslagna bestämmelserna angelägna. Genom deras tillkomst kan frågor om faderskap och bidrags- skyldighet lättare avgöras utom rätta med frivilliga överenskommelser. Man torde inte behöva befara att tillämpningssvårigheter skall föranledas av oklart avfattade förbindelser. Dessa torde nämligen i allmänhet komma att tecknas på tryckta blanketter som barnavårdsnämnderna tillhanda­ håller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

172

Beträffande första och andra styckena i den föreslagna paragrafen har

jag i sak anslutit mig till beredningsförslaget. I enlighet med vad bered­

ningen torde ha åsyftat har jag i fråga om en avgiven förbindelses giltighets­

tid bytt ut orden »för tid innan faderskapet blivit fastställt» mot »intill

dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger».

Mitt förslag i paragrafens tredje stycke, som alltså innehåller bestäm­

melserna om mannens rätt tili återbetalning av allmänna medel för utgivna

bidragsbelopp när frågan om hans faderskap har förfallit, skiljer sig emel­

lertid från beredningsförslaget. Härom vill jag anföra följande.

Beredningsförslaget innebär, som jag nyss har nämnt, att rätt till åter­

betalning föreligger när talan har väckts mot mannen och denna talan har

ogillats samt när mannen enligt verkställd blodundersökning

inte kan

vara

fader till barnet. Utöver dessa fall finns emellertid några i vilka det skulle

vara stötande om mannen inte också blir berättigad till ersättning av all­

männa medel för utgivna bidragsbelopp. Ett sådant fall är att talan mot

mannen, vars faderskap enligt blodundersökningen visat sig vara

osanno­

likt,

inte har väckts inom viss tid från det resultatet av blodundersökningen

förelåg. Ett annat fall är att det har fastställts att en annan man än bidrags­

givaren är fader till barnet. Beredningen har för fall sådana som de nu

nämnda förutsatt, att Kungl. Maj :t efter särskild ansökan skall kunna

lämna ersättning för utgivna belopp (bet. s. 306). I likhet med samtliga

i ärendet hörda hovrätter har jag emellertid funnit att även i dessa fall

mannens rätt till återbetalning bör kunna fastställas på samma sätt som

i de av beredningen avsedda fallen.

Enligt departementsförslaget föreligger därför rätt att av allmänna medel

återfå utgivna bidragsbelopp

dels

när mannen enligt verkställd blodunder­

sökning inte kan vara fader till barnet,

dels

när faderskapet enligt blod­

undersökningen är osannolikt och talan om faderskapet inte har väckts

mot mannen inom sex månader från det utlåtandet över blodundersökning­

en förelåg och

dels

när talan mot mannen har väckts men rätten skilt saken

från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig. Någon särskild

föreskrift för det fall att det har fastställts att annan man än bidragsgivaren

är fader till barnet behövs inte. Förslaget ger genom sin avfattning bidrags­

givaren rätt till återbetalning även i detta fall.

När mannen enligt förslaget får rätt till ersättning av allmänna medel

för utgivna belopp trots att hans faderskap av blodundersökningen att

döma inte kan helt uteslutas, är faderskapsfrågan inte alltid rättskraftigt

avgjord. Åtminstone teoretiskt kan det sålunda inträffa att talan om fader­

skapet framdeles väcks mot honom. Om en sådan talan skulle vinna bifall,

borde mannen strängt taget kunna förpliktas att till statsverket betala åter

vad han kan ha uppburit av allmänna medel. Jag anser emellertid att det

inte föreligger något praktiskt behov av bestämmelser om sådan återbetal-

ningsskyldighet (jfr prop. 1958: 144 s. 252).

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

173

Jag vill erinra om att länsstyrelsen har rätt till diskretionär prövning av

ansökan om återbetalning. Det kan undantagsvis kanske hända att en man,

som utfärdat vederbörlig förbindelse, sedermera erkänner faderskapet trots

att detta enligt verkställd blodundersökning är osannolikt. Eftersom talan

om faderskapet då inte behöver väckas mot honom skulle han formellt efter

utgången av sexmånaderstiden bli berättigad till återbetalning. Att läns­

styrelsen skall avslå en sakligt ogrundad ansökan är emellertid uppenbart

(jfr prop. 1958: 144 s. 252 f).

I departementsförslaget föreslås även att tiden för ansökan om återbetal­

ning, när talan om faderskapet inte har väckts, skall räknas, om mannen

enligt verkställd blodundersökning inte kan vara fader till barnet, från det

utlåtande över blodundersökningen kom honom till handa och i annat fall

från utgången av sexmånaderstiden. Ansökan skall i dessa fall göras hos

länsstyrelsen i det län, där mål om faderskapet skulle ha handlagts av

underrätt.

Eftersom det i huvudsak endast är i formellt hänseende som förslaget

vidgar rätten till återbetalning av allmänna medel torde någon nämnvärd

kostnadsökning för statsverket inte behöva uppstå om det genomförs.

Den i departementsförslaget upptagna övergångsbestämmelsen överens­

stämmer med motsvarande i beredningsförslaget.

5.5. Förslaget till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken

1 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ HB meddelas vissa, ganska komplicerade

bestämmelser om vad som skall gälla i prioritetshänseende, när arbetsgivare

eller annan, som har försatts i konkurs, har innehållit avlöning, pension

eller livränta i enlighet med beslut om införsel men inte har redovisat be­

loppet till utmätningsman. Bestämmelserna innebär att införselfordringens

karaktär i viss utsträckning blir avgörande för den förmånsrätt som för

fordran på det innehållna beloppet kan göras gällande i konkursen. Om

belopp har innehållits på grund av införsel för underhållsbidrag eller kom­

munal bidragsfordran kan för fordran på beloppet åberopas förmånsrätt,

i vissa fall enligt 17 kap. 4 § och i en del andra enligt 17 kap. 11 § HB.

Har införseln i stället avsett skatter eller allmänna avgifter kan för fordran

på innehållet belopp i allmänhet åberopas förmånsrätt enligt 17 kap. 12 §

HB. Om införseln slutligen avsett böter eller viten äger fordran på belopp

som har innehållits minsta rätt (17 kap. 18 § HB). Regleringen avviker från

en eljest gällande allmän princip av innebörd att, när en prioriterad fordran

överlåts eller på annat sätt övergår på någon annan, den nya borgenären

åtnjuter samma förmånsrätt som den tidigare.

Beredningen konstaterar, att det vid utmätning i lön, pensions- eller

livräntebelopp enligt den nu föreslagna ordningen kan komma att inträffa,

att arbetsgivare eller annan utbetalare innehåller medel och sedan går i

174

konkurs utan att ha redovisat. Om någon särskild bestämmelse för detta

fall inte skulle meddelas, kommer den allmänna principen att gälla, dvs.

exekutionen i gäldenärens fordran liar inte medfört någon ändring i för­

månsrätten. Detta är emellertid oförenligt med nuvarande bestämmelser

om förmånsrätt för införselmedel. En vanlig borgenär, som har vunnit

utmätning av gäldenärs lön, skulle i arbetsgivarens konkurs kunna bevaka

fordran på innehållet lönebelopp med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §, medan

kronan, om den har fordran på belopp, som arbetsgivaren har innehållit

av lönen på grund av införsel för skatt, inte skulle njuta bättre rätt än

enligt 17 kap. 12 §. En sådan ordning kan inte vara lämplig.

Beredningen har övervägt det nu redovisade problemet och har därvid

inte kunnat finna någon annan rationell lösning än att de nuvarande be­

stämmelserna om införselmedel i 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ får utgå, så

att man överlag tillämpar den eljest gällande principen att exekution

i gäldenärs fordran inte medför någon ändring i förmånsrätten. För undan­

röjande av varje tvivelsmål om vad som skall gälla i denna del har bered­

ningen föreslagit, att i en särskild paragraf, 15 a §, föreskrivs, att förmåns­

rätt som avses i föregående paragrafer består, även om fordringen överlåts

eller tas i anspråk genom utmätning eller införsel eller eljest övergår till

annan.

Beredningen framhåller, att den ekonomiska betydelsen av de föreslagna

ändringarna är mycket begränsad. Förslaget inverkar inte på frågan om

förmånsrätt för kronans fordran på belopp, som arbetsgivare enligt UppbF

har avdragit eller bort avdraga på anställds lön till betalning av dennes

skatt. Kronan kan inte i dessa fall anses ha övertagit någon fordran på lön.

Kronans fordran är alltså fristående och utgår i de fall som anges i 17 kap.

12 § med förmånsrätt men lär i övrigt vara oprioriterad.

Beredningens förslag har tillstyrkts av remissinstanserna. Inte heller jag

har något att erinra mot det. Jag har därför ansett att det bör genomföras.

Genom föreskriften i 15 a § blir 17 kap. 11 § första stycket sista punkten

HB obehövlig. Departementsförslaget innehåller liksom beredningsförslaget

förslag om att även denna bestämmelse skall upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

5.6. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 118

och

123 §§ lagen om

försäkringsavtal

Försäkringsavtalslagen innehåller i

118

§ bestämmelser om livränteför­

säkring. Bl. a. föreskrivs att reglerna i 116 § om utmätningsskydd för kapi­

talförsäkring skall gälla även livränteförsäkring. Utöver vad som följer

av hänvisningen till 116 § skyddas livränta i viss omfattning genom reg­

lerna i 67 § UL, vilka äger tillämpning också när förmånen utgår på annan

grund än försäkring. Sista stycket av 118 § innehåller en erinran om den

utmätningsfrihet som följer av UL.

175

1 överensstämmelse med vad beredningen har förordat (bet. s. 328 f)

föreslås nu viss omformulering av hänvisningen till UL. Alltjämt skall

visserligen av hänvisningen framgå att ett vidsträcktare förbud mot utmät­

ning av livränta än enligt 116 § följer av UL. Till detta har emellertid fogats

en erinran om att UL i vissa fall medger att livräntebelopp får utmätas.

Genom denna erinran undanröjs eventuella tvivel om att utmätning enligt

67 d § i förslaget till lag om ändring i UL inte skulle få omfatta innestående,

ännu inte förfallna livräntebelopp (jfr 66 § 7 och 8 mom. i förslaget till

lag om ändring i UL).

Även

123 § andra stycket

har ansetts böra få ändrad lydelse. I första

stycket av paragrafen föreskrivs, att fordran som på grund av olycksfalls-

eller sjukförsäkring innestår hos försäkringsgivaren inte får utmätas för

gäld. Andra stycket innehåller f. n. en erinran om att UL medger utmät-

ningsfrihet för livränta i vissa andra fall än då sådan följer av första

stycket. I överensstämmelse med vad beredningen har förordat (bet. s. 329)

föreslås att hänvisningen utgår och ersätts med föreskrift att bestämmel­

serna i första stycket inte hindrar utmätning av livräntebelopp i den ord­

ning som anges i UL. Förslaget innebär såtillvida en ändring i förhållande

till gällande rätt som utmätningsförbudet i första stycket hittills utan

undantag har gällt till dess fordringsbeloppet har utbetalats till gäldenären

(jfr bet. s. 208 och 252).

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1968

5.7. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen om trafikförsäkring

å motorfordon

Enligt 23 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon får fordran hos

försäkringsanstalt på skadestånd i anledning av personskada inte utmätas.

På skäl som beredningen har utvecklat och till vilka här kan hänvisas

(bet. s. 330) har utmätningsförbudet ansetts böra ersättas av en hänvisning

till vad som föreskrivs i UL om förbud mot utmätning av skadestånd med

anledning av personskada.

5.8. Förslagen till lagar angående ändrad lydelse av dels 20 kap. 6 § lagen om

allmän försäkring och dels 50 § lagen om yrkesskadeförsäkring samt förslaget

till förordning om ändrad lydelse av 17 § militärersättningsförordningen

I enlighet med vad beredningen har förordat (bet. s. 330) föreslås, att

genom tillägg till vissa bestämmelser i lagarna om allmän försäkring och

yrkesskadeförsäkring samt i militärersättningsförordningen uttryckligen

anges att förbuden i dessa författningar mot utmätning av innestående

belopp inte hindrar att pensions- eller livräntebelopp utmäts i den ordning

som föreskrivs i UL.

176

5.9. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen

Enligt 74 § andra stycket barnavårdslagen kan skyldighet att utge bidrag

till barnavårdsnämnd som ersättning för barns vård fastställas — förutom

genom beslut av länsstyrelsen — genom skriftligt, av två personer bevitt­

nat avtal. I praxis har dock vid införsel en till det yttre ensidig utfästelse

från den ersättningsskyldiges sida godtagits. Som en följd av vissa nyheter

i nya InfL (5 §) och förslaget till lag om ändring i UL (54 a §) bör lydelsen

av 74 § andra stycket jämkas, så att det klart framgår, att också en till

det yttre ensidig förbindelse är giltig (jfr bet. s. 330 f). Förslag till sådan

jämkning och en annan i tredje stycket som korresponderar med denna

har upprättats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

177

6. Hemställan

Som förut har nämnts föreligger förslag till 1)

införsellag,

2)

lag om ändring i utsökning slagen,

3)

lag om ändring i konkurslagen ,

4)

lag om ändring i 20 kap. föräldrabalken ,

5)

lag om ändring i 17 kap. handelsbalken ,

6)

lag angående ändrad lydelse av 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927

(nr 77) om försäkringsavtal,

7)

lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon,

8)

lag angående ändrad lydelse av 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962

(nr 381) om allmän försäkring,

9)

lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 14 maj 1954- (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring,

10)

förordning om ändrad lydelse av 17 § militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261),

(11)

lag om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen under 1—9 och 11 måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet in­ hämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

178

Kungl. Ma j:ts proposition nr 130 år 1968

Bilaga 1

1) Förslag

till

Införsellag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1

§•

Införsel får, med den företrädesrätt som följer därav, äga rum för

1. underhållsbidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken,

2. bidrag, som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt 74 §

barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till hjälptagares försörjning

enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives,

4. böter och viten.

2

§•

Genom införsel får tagas i anspråk

1. arbetstagares avlöning, vare sig den utgår i form av tidlön, ackordser­

sättning, provision eller annan gottgörelse,

2. annan ersättning för personlig arbetsinsats av gäldenären, om dennes

ställning därvid är jämförlig med en arbetstagares,

3. vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller

annat sådant, samt

4. vad som utgår såsom pension, livränta eller annan periodisk förmån.

Med livränta skall vid tillämpning av lagen, såvitt angår införsel för ford­

ran som avses i 1 § 1 eller 2, jämställas sjukpenning och annan dagersätt­

ning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan

anledning.

För vissa fall när skälig lön för gäldenärens arbete ej utgår gäller sär­

skilda bestämmelser i 22 §.

3 §•

Vad som nedan föreskrives om införsel i avlöning äger motsvarande till-

lämpning vid införsel i annan förmån. Bestämmelser om arbetsgivare gäller

även annan som utger förmån, vari införsel kan beviljas.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

4 §•

Lagen äger icke tillämpning, när gäldenären är dödsbo eller annan juri­

disk person.

Förutsättningar för införsel

5 §•

Införsel för underhållsbidrag får äga ruin, om bidraget är fastställt genom

•skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse eller genom lagakraftvunnen

dom eller beslut som får verkställas lika med sådan dom. Vidare förutsättes,

att bidragsbelopp utestår obetalt eller att gäldenären vid två eller flera till­

fällen har underlåtit att betala i rätt tid och att det är anledning antaga att

detta skall upprepas.

Bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare än två år före början

av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske, får ej uttagas

genom införsel. Vid tillämpning av vad som nu sagts skall bidrag som avses

i 7 kap. 10 § föräldrabalken ej anses förfallet till betalning innan det blivit

bestämt till beloppet.

Genom införsel får ej uttagas annat bidragsbelopp än sådant som är för­

fallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

6

§•

Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om beloppet fast­

ställts genom förbindelse eller lagakraftvunnet beslut enligt vad därom är

föreskrivet. Införsel får ej avse annat bidrag än sådant som belöper på tiden

efter fastställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökningen

gjorts.

Bestämmelserna i 5 § första stycket andra punkten samt andra och tredje

styckena äger motsvarande tillämpning.

7

§•

Införsel för skatter och allmänna avgifter samt för böter och viten får

äga rum så snart förutsättningar för verkställighet i allmänhet föreligger.

Därvid inbegripes dock icke sådan verkställighet beträffande böter och viten

som får ske innan hovrätts dom vunnit laga kraft.

Vissa bestämmelser om förfarandet hos utmätningsmannen

8

§•

Fråga om införsel upptages av utmätningsmannen i den ort där gälde­

nären är bosatt. Är denna icke bosatt här i landet, upptages frågan i den ort

där arbetsgivaren finns.

9 §.

Innan beslut om införsel meddelas, skall utmätningsmannen bereda gäl-

denären tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

Utmätningsmannen behöver dock ej vidtaga sådan åtgärd, när gäldenären

byter anställning och beslut skall meddelas om införsel hos den nya arbets­

givaren.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1968

10 §.

Utmätningsmannen bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas

vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall för­

behållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt till full­

görande av betalningsskyldighet till annan, vilken vid införsel njuter lika

rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Är i fall som avses i 1 § 1 eller 2 fråga om införsel för engångsbelopp skall

utmätningsmannen, när det behövs, fördela beloppet på skilda poster efter

vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och

övriga omständigheter. De särskilda posterna anses förfallna efter vad som

sålunda bestämts.

11

§•

Föreligger särskilda skäl, får utmätningsmannen föreskriva att arbets­

givaren skall anpassa sättet för avlöningens utbetalande så att införseln

kan verkställas i därför lämpad ordning.

12

§.

Beslut om införsel skall ändras, om anledning förekommer till det.

Beslut om införsel skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag

som avses i 1 § 1 eller 2 och det är anledning antaga att bidragsskyldighe-

ten skall fullgöras för framtiden.

13 §.

Utmätningsmannen skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om

införsel eller i fråga som avses i 11 eller 12 §.

Företrädesordning m. m.

14 §.

Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid

annan införsel har skatteavdraget företräde.

15 §.

Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de inbördes företräde

i den ordning vari de upptagits i 1 §.

181

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas in­ nehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Bidrag som avses i 7 kap. 10 § föräldrabalken räknas härvid som löpande till en sjättedel. Om mera innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräk­ nas i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan uttagas genom införsel.

Av fordringar som avses i 1 § 2—4 har inom varje grupp vad som stått ute längst företräde.

16 §.

Om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 § giftermålsbalken överstiger vad som skäligen bör tillkomma familjen, får underhållsbidraget vid till- lämpning av 15 § jämkas med hänsyn till annan fordran vilken samtidigt är föremål för införsel. Är det påkallat av särskilda skäl får jämkning ske även av annat underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen fordras för den underhållsberättigades försörjning.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om skatteavdrag eller ut­ mätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag, som av­ ses där.