RH 1999:25
Fråga om kravet på utredning i fråga om omständigheter som påstås grunda laga förfall. Ett påstående om dödsfall i familjen har i och för sig godtagits men det har ansetts ankomma på klaganden att visa att han varit förhindrad att i förväg anmäla till domstolen att han ville ha förhandlingen flyttad med anledning av dödsfallet.
I.A. kallades av tingsrätten att infinna sig personligen som tilltalad i ett brottmål till huvudförhandling den 9 februari 1999 vid vite av 2 000 kr. I.A. infann sig inte till förhandlingen, som därför ställdes in.
Stockholms tingsrätt (1999-02-09, rådmannen Lars Jalvemyr samt nämndemännen Marie-Louis Ackermark, Bengt Schyberg och Hella Parbo) dömde I.A. att betala 2 000 kr i vite, eftersom det inte ansågs sannolikt att han hade något lagligt skäl för sin frånvaro.
I.A. överklagade beslutet och anförde: Han hade laga förfall för sin frånvaro. Grunden för detta var att hans far hade avlidit den 3 februari och begravts den 11 februari 1999. Han var därför vid tiden för förhandlingen den 9 februari 1999 helt upptagen av de problem som faderns sjukdom och bortgång innebar.
Svea hovrätt (1999-03-17, hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Marianne Adolfsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Hedvig Trost) lämnade överklagandet utan bifall med följande motivering.
Bestämmelser om vad som är laga förfall finns i 32 kap. 8 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum föreligger laga förfall, när någon "genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat". I motiven till lagrummet sägs (NJA II 1943 s. 420) att som laga förfall kan godtas inte bara absoluta hinder utan "varje omständighet av den beskaffenhet, att det icke skäligen kan krävas, att parten skall komma tillstädes eller eljest vara verksam i rättegången".
I förevarande fall har I.A. som skäl för sin underlåtenhet att infinna sig personligen vid förhandlingen den 9 februari 1999 anfört att hans far avled den 3 februari och därefter begravdes den 11 februari samma år samt att han - som det får uppfattas - därför mer eller mindre glömde bort rättegången. Även om I.A. inte presterat någon utredning om själva dödsfallet, saknas det anledning anta annat än att hans uppgifter i denna del är riktiga. Att man, även i vuxen ålder, i nära anslutning till en förälders död kan uppleva sig vara ur stånd att på ett tillfredsställande sätt ta till vara sina intressen i en rättegång kan vara naturligt, men det synes i allmänhet kunna krävas av den enskilde att han i en sådan situation kontaktar domstolen och begär att få förhandlingen flyttad till en senare tidpunkt. Dödsfallet inträffade i detta fall sex dagar före förhandlingen i tingsrätten, och I.A. har inte ens påstått att han tagit kontakt med domstolen i förväg. Han har inte heller anfört något till stöd för att han skulle varit ur stånd att ta en sådan kontakt. Mot denna bakgrund har I.A. inte visat att han gjort vad som skäligen ankommit på honom i den föreliggande situationen, och något laga förfall kan därmed inte anses ha förelegat.