RH 1999:28
En försäkrad har till länsrätten överklagat ett av försäkringskassan fattat beslut om återbetalning av sjukpenning. Tingsrätten har - sedan kassans ansökan om betalningsföreläggande avseende återbetalning av sjukpenningen överlämnats dit - enligt reglerna om lis pendens inte ansetts böra pröva kravet.
Försäkringskassan meddelade den 30 december 1997 beslut om att K.J. skulle återbetala den sjukpenning som enligt kassans uppfattning hade utbetalats för mycket till honom. Denne begärde omprövning av ärendet enligt 20 kap. 10 § lagen om allmän försäkring. Försäkringskassan fann i beslut den 13 mars 1998 inte skäl att ändra återbetalningsbeslutet. Enligt lag och meddelad fullföljdshänvisning fick beslutet överklagas till länsrätten. Försäkringskassan ansökte den 29 april 1998 om betalningsföreläggande. K.J. överklagade den 6 maj 1998 omprövningsbeslutet och målet är nu anhängigt hos länsrätten i Örebro län. Sedan K.J. hade bestritt ansökan om betalningsföreläggande och därvid invänt att han överklagat försäkringskassans omprövningsbeslut, inkom målet till tingsrätten den 27 maj 1998.
Vid tingsrätten vidhöll parterna sina yrkanden.
Lindesbergs tingsrätt (1998-10-06, lagmannen Lars Fallenius) förpliktade K.J. att till försäkringskassan betala det yrkade kapitalbeloppet jämte ränta och ersättning för kostnader med följande motivering.
Parterna är ense om att K.J. oriktigt tillgodoförts yrkat kapitalbelopp, som avser sjukpenning.
K.J. har bestritt kravet eftersom han ansett att Örebro läns allmänna försäkringskassa hade bort stoppa utbetalningen, i följd varav någon skuld till försäkringskassan inte skulle ha uppstått.
Tingsrätten finner att försäkringskassan styrkt sin talan. Käromålet bör följaktligen bifallas.
K.J. överklagade tingsrättens beslut och yrkade, som det fick förstås, att försäkringskassans talan skulle ogillas.
Försäkringskassan bestred ändring.
Göta hovrätt (1999-03-05, hovrättslagmannen Tomas Stahre samt hovrättsråden Göran Olsson, referent, och Carl-Gustav Ohlson) undanröjde tingsrättens dom och avvisade försäkringskassans talan. Hovrätten anförde i sitt beslut bl.a. följande.
Det kan konstateras att ansökan om betalningsföreläggande ingavs innan tiden för att överklaga försäkringskassans omprövningsbeslut hade gått ut, att K.J:s överklagande ingavs efter ansökan om betalningsföreläggande samt att målet var anhängigt hos länsrätten när målet hänsköts till tingsrätten.
Fråga i målet gäller kompetenskonflikten mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol vid parallella rättegångar om samma sak.
Skiljelinjen mellan allmän domstols och förvaltningsdomstols behörighet sett ur förstnämnda domstolars synvinkel anges i 10 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken på så sätt, att allmän domstol är behörig i alla tvistemål om inget annat är särskilt stadgat i författning. I lagen om allmän försäkring finns sådana föreskrifter såvitt gäller återbetalning av felaktigt uppburna ersättningar efter beslut därom av försäkringskassa. Överklagande av kassans beslut skall sålunda ske hos allmän förvaltningsdomstol.
Enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken äger dom, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts (res judicata). Enligt 13 kap. 6 § samma balk får ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma parter inte upptas till prövning (lis pendens). Sambandet mellan de båda reglerna har uttryckts så, att en tidigare anhängiggjort och ännu pågående rättegång utgör processhinder (lis pendens) under samma förutsättningar som en i denna rättegång meddelad lagakraftvunnen dom skulle ha medfört att det senast väckta käromålet avvisats på grund av res judicata.
I doktrinen (Heuman i SvJT s. 342) har uttalats att om en talan rörande samma sak väcks vid skilda tidpunkter bör ett avgörande i allmänhet först komma till stånd i den första rättegången. Det saknas vidare anledning att bedöma frågor om lis pendens olika vad avser den allmänna civilprocessen och den summariska processformen betalningsföreläggande (a.a.s. 343 not 13 och NJA 1957 s. 52).
En förvaltningsdomstols lagakraftvunna dom angående återbetalningsskyldighet av felaktigt uppburen ersättning har ansetts vara verkställbar (exekutionstitel) och innefatta rättegångshinder vid ny talan i allmän domstol rörande samma belopp (se NJA 1991 s. 363). Däremot är försäkringskassans beslut om återbetalningsskyldighet inte exekutionstitel. Detta har fått till följd att kassan vid bristande återbetalning enligt särskilda föreskrifter har att utverka en exekutionstitel genom ansökan hos kronofogdemyndighet om betalningsföreläggande (jfr Riksförsäkringsverket Rekommenderar - Allmänna råd 1995:5).
Det pågår sålunda två rättegångar som båda avser K.J:s återbetalningsskyldighet av uppburen sjukpenning och där dom innefattande betalningsförpliktelse är exigibel.
Med beaktande av att domstolsprövning av beslut om återbetalningsskyldighet i första hand ankommer på förvaltningsdomstol bör det inte komma i fråga att låta det förhållandet, att försäkringskassan väljer att ansöka om betalningsföreläggande innan omprövningsbeslutet vunnit laga kraft, beta K.J. den i lag föreskrivna möjligheten att få en domstolsprövning av beslutet. I stället borde den omständigheten att han överklagat detta beslut ha föranlett tingsrätten att - i linje med vad som slagits fast i rättsfallet NJA 1991 s. 363 - inte ta upp målet till prövning. Tingsrättens dom bör därför undanröjas och försäkringskassans talan avvisas.