RH 1999:43
Utsaga vid polisförhör som lämnats av släkting till part i brottmål, vilken med hänsyn till släktskapet förklarat sig ej vilja vittna i målet, har inte tillåtits som bevisning.
W.F. åtalades för misshandel i två fall. Målsäganden, som förde talan om enskilt anspråk, var dotter till en kvinna med vilken W.F. vid denna tid hade ett förhållande. Vid tingsrätten åberopade W.F. vittnesförhör med målsägandens mor. Hon begagnade sig emellertid av sin rätt enligt 36 kap. 3 § rättegångsbalken att inte behöva avlägga vittnesmål. W.F. begärde då, genom sin offentlige försvarare, att moderns utsaga vid polisförhör skulle få föredras ur förundersökningsprotokollet.
Nyköpings tingsrätt (1998-06-11, hovrättsassessorn Aneta Siscovic med nämnd) lämnade i beslut under huvudförhandlingen W.F:s begäran utan bifall. Tingsrätten dömde W.F. i enlighet med åtalet till fängelse två månader. Målsäganden tillerkändes skadestånd för sveda och värk, psykiskt lidande samt för kränkning med tillhopa 7 500 kr.
W.F. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalen och skadeståndsyrkandet skulle ogillas. Han yrkade vidare bifall till sin vid tingsrätten framställda begäran att målsägandens mors utsaga vid polisförhör skulle få förebringas som bevisning i målet och gjorde gällande att tingsrätten felaktigt vägrat honom rätten att få framlägga bevisning som talade till hans förmån.
Åklagaren och målsäganden bestred ändring. Åklagaren motsatte sig att förhöret med målsägandens mor tilläts som bevisning i målet.
Svea hovrätt (1998-09-04, hovrättslagmannen Erik Tersmeden och hovrättsråden Carl Henrik Ehrenkrona, referent, och Per Kjellström) avslog W.F:s begäran att få lägga fram den åberopade bevisningen och anförde följande skäl:
Enligt 35 kap. 14 § rättegångsbalken får en uppteckning av en berättelse som någon avgett inför en förestående rättegång inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta åberopas som bevis i rättegången endast under vissa i lagrummet närmare angivna förutsättningar, bl.a. om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling. Härmed torde i första hand avses att den hörda personen avlidit eller blivit varaktigt sjuk eller befinner sig på okänd ort (jfr prop. 1986/87:89 s. 173).
E.H. som är mor till målsäganden, har vid tingsrätten utnyttjat sin rätt enligt 36 kap. 3 § rättegångsbalken att ej behöva avge vittnesmål. Denna bestämmelse vilar på den allmänna rättsgrundsatsen att ingen skall tvingas vittna mot en närstående och syftar till att undvika att ett vittne som är en part närstående sätts i en situation där det uppstår en motsättning mellan plikten att tala sanning och den helt naturliga benägenheten att hjälpa en nära anförvant. Huruvida E.H. därtill kan anses närstående också i förhållande till den tilltalade är inte närmare utrett. Detta saknar dock betydelse i sammanhanget, eftersom redan dotterns ställning som målsägande gör bestämmelsen tillämplig.
E.H. står sålunda i ett sådant förhållande som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken till målsäganden. Att vid sådant förhållande medge att hennes uppgifter vid tidigare polisförhör förebringas som skriftlig bevisning vid huvudförhandlingen skulle klart strida mot denna bestämmelses ändamål och syfte. På grund härav bör bestämmelsen i 35 kap. 14 § rättegångsbalken inte tillämpas i förevarande situation i följd varav, såsom tingsrätten funnit, den åberopade bevisningen inte bör tillåtas.