RH 1999:88

Åklagaren åtalade J.D. enligt 9 § och 19 § andra stycketkreditupplysningslagen för brott mot nämnda lag med följande gärningsbeskrivning: J.D. har den 7 januari 1997 i Västerås för Tapetlagrets räkning inhämtat kreditupplysning beträffande kunden S hos Upplysningscentralen i Stockholm på felaktig grund. Något kreditavtal eller liknande har inte förelegat beträffande kunden.

Västerås tingsrätt (1998-10-14, rådmannen Bernt Ohlin samt nämndemännen Margareta Pettersson, Rolf Lundkvist och Erik Larsén) lämnade åtalet utan bifall och anförde i domskälen bl.a. följande.

J.D. har vidgått de faktiska omständigheterna, men har gjort gällande att han haft skäl att inhämta den ifrågavarande upplysningen.

J.D. har uppgivit bland annat följande. S hade köpt färg av Tapetlagret för 3 000 kr. Han skulle använda färgen till att måla snickerier vid sitt enfamiljshus. Någon tid efter köpet meddelade S att han var missnöjd med färgen och i anledning därav besökte J.D. honom. Det visade sig att S hade gjort ett mycket fint målningsarbete, men detta hade utförts mitt i sommaren under starkt solsken, vilket var olämpligt. Han hade dessutom strukit på färg tjockt. S ansåg att man från Tapetlagret hade lämnat felaktiga upplysningar om lämplig färgtyp. Eftersom J.D. inte kunde förstå att det skulle ha lämnats någon felaktig upplysning, frågade han S vad denne egentligen ville, om han ville ha 2 000 kr. Med detta menade han att han undrade om S ville ha 2 000 kr i rabatt. S skrattade och sade att han ville ha 10 000 kr insatta på ett konto. Dessa pengar skulle utbetalas till S om det skulle visa sig att det hände något med resultatet av målningen. Dessutom krävde han att om något hände med målningen, skulle målningen inte få skrapas av utan trävirket skulle bytas ut. Det skulle J.D. vara personligen ansvarig för. J.D. bedömde kostnaden för en sådan åtgärd till hundratusentals kronor. Han blev upprörd över S:s beteende. Han ansåg att kravet var orimligt. När han kom tillbaka till företaget beställde han på telefon från Upplysningscentralen en kreditupplysning beträffande S. - Tapetlagret hade ett avtal med Upplysningscentralen, vilket avtal innebar att man från Tapetlagret endast behövde ringa ett telefonnummer för att göra beställningen. Från Upplysningscentralen kunde man alltså inte genast bedöma om ifrågavarande beställning var motiverad. – J.D. ville veta vem han hade att göra med. Om det skulle bli rättegång, ville han veta om S hade förmåga att betala motpartens rättegångskostnader ifall S skulle förlora målet. - Upplysningscentralen meddelade senare att det inte var tillåtet att inhämta upplysning i en sådan situation, och man rekommenderade J.D. att annullera upplysningen, vilket denne gjorde. - I anledning av S:s reklamation skedde senare en uppgörelse. Omkring ett halvår efter köpet sammanträffade J.D, färgleverantören och S hos den senares advokat. Uppgörelsen innebar att färgleverantören utställde en garanti till S för färgen, att Tapetlagret återbetalade köpeskillingen samt att J.D. betalade S:s advokatkostnader med 2 000 kr.

Enligt 9 § kreditupplysningslagen får kreditupplysning om fysisk person som inte är näringsidkare icke utlämnas om det finns anledning att antaga att upplysningen kommer att användas av annan än den som till följd av ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller liknande anledning har behov av upplysningen. - Det bör mellan frågeställaren och den omfrågade råda en situation som innebär att parterna är på väg att ingå ett avtal, har slutit avtal eller att det råder annat rättsförhållande mellan parterna som nödvändiggör en riskbedömning av ekonomisk art. Godtagbara skäl är t ex kredit- och borgensavtal, hyres- och anställningssammanhang. (Karnov, Kommentar till kreditupplysningslagen, not 19.)

I förevarande fall har J.D. inhämtat kreditupplysningen för att utröna huruvida han eller Tapetlagret skulle kunna påräkna ersättning för sina rättegångskostnader i anledning av en eventuell framtida rättegång med S. Ett sådant skäl är inte godtagbart enligt kreditupplysningslagen.

I 19 § andra stycket kreditupplysningslagen finns en straffbestämmelse för den som genom oriktiga uppgifter uppsåtligen föranleder att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet utlämnar kreditupplysning utan att ha grund till detta enligt 9 § samma lag. - I samma styckes sista mening stadgas att i ringa fall ansvar ej skall ådömas.

J.D. har genom oriktiga uppgifter uppsåtligen föranlett att kreditupplysning lämnats på felaktigt sätt. Omständigheterna har emellertid varit sådana att det varit fråga om ringa fall. Ansvar skall därför ej ådömas, och åtalet skall följaktligen lämnas utan bifall.

Svea hovrätt (1999-09-13, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Birgitta Widebäck samt hovrättsråden Claes Örn och Rune Thomsson, referent) dömde J.D. enligt 19 § 2 st kreditupplysningslagen till 30 dagsböter om 250 kr. Hovrätten anförde bl.a. följande.

Enligt 9 § kreditupplysningslagen (1973:1173) får en kreditupplysning om en fysisk person som inte är näringsidkare inte lämnas ut, om det finns anledning att anta att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som på grund av ett ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. Bestämmelsen riktar sig till den som bedriver eller annars är verksam i kreditupplysningsverksamhet. Av bestämmelsen följer att den som bedriver den aktuella kreditupplysningsverksamheten skall kontrollera att beställaren av en kreditupplysning har ett sådant legitimt behov av upplysningen. I 19 § första stycket finns bestämmelser om straffansvar för brott mot 9 § som begås av någon som bedriver eller annars är verksam i kreditupplysningsverksamhet.

Straffbestämmelsen i 19 § andra stycket innebär bl.a. att även den som utnyttjar ett kreditupplysningsföretags information och uppsåtligen bereder sig tillgång till en kreditupplysning om en privatperson utan att ha grund till detta enligt 9 § kan dömas till böter för sitt handlande. Bestämmelsen om detta s.k. beställaransvar är avsedd att komplettera regeln i 9 § samt det straffansvar som följer av 19 § första stycket. Ansvaret är begränsat till att avse uppsåtliga handlingar. Enligt 19 § andra stycket sista meningen skall dock inte dömas till ansvar i ringa fall.

Bestämmelsen om beställaransvaret tillkom år 1981 efter en översyn av kreditupplysningslagen (prop. 1980/81:10 om ändring i kreditupplysningslagen). Bakgrunden var följande. Den legitimitetskontroll som kreditupplysningsföretagen förutsätts göra enligt 9 § kreditupplysningslagen hade i praktiken kommit att överflyttas på beställarna. Detta hade gått till på så sätt att ofta återkommande och väl kända kunder hos kreditupplysningsföretagen fått underteckna en generell försäkran om att de skulle begära personupplysningar endast när det fanns ett sådant behov av upplysning som avsågs i 9 §. Denna praxis hade vuxit fram som en följd av bl.a. utvecklingen på ADB-området och hade godkänts av Datainspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet enligt kreditupplysningslagen samt blivit fast etablerad. Mot denna bakgrund ansåg föredragande statsrådet att den praxis som sålunda utvecklats borde godtas. Det var dock uppenbart att det ansvar som enligt 9 och 19 §§ åvilar den som bedriver kreditupplysningsverksamhet i så fall måste kompletteras med ett ansvar även för den som beställer en personupplysning för att de från integritetsskyddssynpunkt viktiga reglerna i 9 § inte skulle komma att åsidosättas (a. prop. s. 50 f).

När det gäller tillämpningen av bestämmelsen om beställaransvaret anförs i motiven till lagändringen (a. prop. s. 138f) att bestämmelsen är avsedd att komma till användning endast i fall där det måste anses föreligga ett klart missbruk av möjligheten att få ut en personupplysning från den som bedriver kreditupplysningsverksamhet. Av den anledningen har ansvaret begränsats bl.a. till att gälla uppsåtliga handlingar. Vidare anförs att det ibland kan vara vanskligt att bedöma huruvida någon kan anses ha ett legitimt behov av en personupplysning. Mot den nu angivna bakgrunden har därför från det straffbara området även undantagits ringa fall av brott mot bestämmelsen. För att straff skall kunna ådömas enligt 19 § andra stycket krävs inte att något vilseledande genom lämnande av osanna uppgifter e.d. har förekommit. Det är tillräckligt att beställaren åstadkommer att upplysningen lämnas ut till honom från kreditupplysningsföretaget.

Som framgått i det föregående innebär 9 § kreditupplysningslagen att uppgifter om privatpersoner skall vara tillgängliga bara för den som på grund av ett ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av någon liknande anledning har behov av upplysningen. Av förarbetena till kreditupplysningslagen framgår att legitima behov av kreditupplysning i första hand kan finnas i sådana fall där upplysningen behövs för kreditbedömning eller kreditbevakning. I övrigt bör det enligt förarbetena i princip krävas att det mellan den enskilde och beställaren föreligger eller förbereds ett avtal eller annat rättsförhållande som nödvändiggör en riskbedömning av ekonomisk art, som t.ex. i borgens-, anställnings- eller hyressammanhang (prop. 1973:155 s. 104 och 148).

Av utredningen framgår att J.D. hos Upplysningscentralen varit en sådan kund som genom ett s.k. abonnemangsavtal i enlighet med den praxis som beskrivits i det föregående kunnat få en kreditupplysning utan någon föregående kontroll från Upplysningscentralens sida vid varje enskilt beställningstillfälle. Genom avtalet har således J.D. förbundit sig att följa gällande regler för beställning av kreditupplysning, dvs. att bara göra beställningar som står i överensstämmelse med 9 § kreditupplysningslagen. Av J.D:s egna uppgifter framgår att det varken varit fråga om att ge kredit till S eller att det mellan J.D. och S förelegat eller förberetts ett rättsförhållande som vid den aktuella tidpunkten krävde någon ekonomisk riskbedömning. Som tingsrätten funnit utgör den av J.D. angivna grunden för beställningen - krav på ersättning för rättegångskostnader i en eventuell framtida rättegång - inte ett godtagbart skäl för att inhämta en kreditupplysning. J.D. måste ha insett detta men ändå inhämtat upplysningen. Han har alltså missbrukat den möjlighet att få ut en kreditupplysning som abonnemangsavtalet gett honom för att därigenom tillgodose ett behov som klart faller utanför kreditupplysningssystemets syften. J.D. har visserligen i efterhand annullerat beställningen men varken den omständigheten eller vad i övrigt förekommit ger anledning att bedöma J.D:s handlande som ett ringa fall. Han skall därför fällas till ansvar för brott mot kreditupplysningslagen.

Målnummer B 2478/98