RH 2000:33
Tillgrepp av bensin vid två tillfällen för sammanlagt 300 kr har med hänsyn till omständigheterna vid brotten bedömts som stöld. Att bensinen har befunnits tillhöra en annan person än den som angetts i åklagarens gärningsbeskrivning har inte ansetts utgöra något hinder mot att fälla den tilltalade till ansvar för tillgreppen.
S.D. åtalades för stöld enligt följande gärningsbeskrivningar.
1. D. har den 5 oktober 1997 besökt din-X bensinstation på Filbornavägen 37 i Helsingborg. Vid samma tillfälle har målsäganden (G.N) besökt bensinstationen för att tanka ett fordon, varvid målsäganden erlagt 200 kr i en sedelautomat och därigenom betalat för bensin till en kvantitet motsvarande nämnda belopp. D. har därefter olovligen med tillägnelseuppsåt tagit den målsäganden tillhöriga mängden bensin genom att från en annan pump tanka bensinen i ett annat fordon.
2. D. har den 12 oktober 1997 besökt din-X bensinstation på Filbornavägen 37 i Helsingborg. Vid samma tillfälle har en okänd målsägande besökt bensinstationen för att tanka ett fordon, varvid den okände målsäganden erlagt 100 kr i en sedelautomat och därigenom betalat för bensin till en kvantitet motsvarande nämnda belopp. D har därefter olovligen med tillägnelseuppsåt tagit den okände målsäganden tillhöriga mängden bensin genom att från en annan pump tanka bensinen i ett annat fordon.
G.N. yrkade förpliktande för S.D. att till honom betala 200 kr jämte ränta för stulen bensin.
S.D. förnekade brott. För det fall tingsrätten skulle finna honom ansvarig gjorde han gällande att gärningen under åtalspunkt 1 inte skulle rubriceras som stöld utan som snatteri eller bedrägligt beteende. Vidare bestred han skadeståndsanspråket.
Helsingborgs tingsrätt (1998-11-04, rådmannen Annika Ström samt nämndemännen Ulla Belin, Mats Lidner och Wally Littlesmith) dömde S.D. l för bedrägligt beteende till dagsböter samt förordnade att han skulle utge skadestånd till G.N. med 200 kr jämte ränta.
Åklagaren och S.D. överklagade tingsrättens dom.
Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bedöma gärningarna som stöld och bestämma påföljden till villkorlig dom jämte böter.
S.D. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalen och till följd därav lämna skadeståndsanspråket utan bifall.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1999-10-11, hovrättslagmannen Martin Borgeke, hovrättsrådet Bengt Rosqvist, referent, och hovrättsassessorn Anna Täcklind samt nämndemännen Britt-Marie Brinck och Gretha Hvass) ändrade på så sätt tingsrättens domslut att hovrätten dels bedömde gärningarna som stöld enligt 8 kap 1 § brottsbalken, dels bestämde påföljden till villkorlig dom jämte 60 dagsböter, dels lämnade skadeståndsanspråket utan bifall.
I domskälen anförde hovrätten följande.
Hovrätten finner, liksom tingsrätten, genom G.N:s och K-A.N:s (innehavaren av bensinstationen) uppgifter utrett att S.D. vid de tillfällen och på det sätt åklagaren påstått olovligen tagit bensin som G.N. respektive en okänd man betalat för.
Vid bedömningen av hur gärningarna bör rubriceras antecknar hovrätten följande. G.N. och den okände mannens betalningar kan inte anses ha medfört att viss mängd bensin avskilts för dem. Det var inte heller enbart de som kunde förfoga över bensinen, och de fick aldrig rent faktiskt tillgång till den. De kan därför inte anses ha haft sådan rådighet över bensinen att den kan sägas ha varit i deras besittning. Vid sådant förhållande är det i stället K-A.N. som haft bensinen i sin besittning. Den bensin som S.D. tillgripit har således tillhört K-A.N. Genom att G.N. och den okände mannen inte fått den bensin som de betalat för, har de fått en fordran mot K-A.N. Tillgreppen, som varit olovliga och inneburit en förmögenhetsöverföring, har därför inneburit skada för denne. Det sagda innebär att S.D. har gjort sig skyldig till stöldbrott riktat mot K-A.N.
Frågan är då om S.D. kan fällas till ansvar för tillgrepp från K-A.N. i stället för från G.N. och den okände mannen, som åklagaren angett i gärningsbeskrivningarna.
Enligt 30 kap 3 § rättegångsbalken får en dom inte avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts. I motiven till bestämmelsen sägs att det handlingsförlopp som utgör grundvalen för processen innefattar såväl de yttre faktiska omständigheterna som de subjektiva moment vilka ingår i gärningen. Rätten får inte utsträcka prövningen till att avse någon annan gärning än den som innefattas i åklagarens framställning i dessa hänseenden. Vid bedömningen av vilken gärning den tilltalade kan dömas till ansvar för måste utgångspunkten givetvis vara att han skall ha fullgoda möjligheter att försvara sig. Så snart rätten överväger att i ett eller annat hänseende avvika från åklagarens gärningspåstående, måste rätten bedöma om den aktualiserade avvikelsen skulle ha kunnat föranleda den tilltalade att komma med andra invändningar eller annan argumentation. Som exempel på situationer där domstol avvikit från åklagarens gärningspåstående kan nämnas fall där gärningen har begåtts på en annan plats samt där den utförts vid en annan tidpunkt än åklagaren angett. I dessa fall har således avvikelserna saknat betydelse för försvaret (Fitger, Rättegångsbalken, s. 30:5-6).
Den omständigheten att bensinen vid de i målet aktuella tillfällena tillhört K-A.N. i stället för de av åklagaren angivna personerna innebär inte någon som helst ändring i handlingsförloppet enligt gärningsbeskrivningarna. Vidare har det uppenbarligen varit likgiltigt för S.D. vem som drabbades av hans förfarande. Det får därför anses uteslutet att den nu aktuella avvikelsen från gärningsbeskrivningarna skulle ha föranlett honom att åberopa andra grunder för sitt bestridande än vad han redan gjort i målet. På grund av det som sagts nu finns det enligt hovrättens mening inte något hinder mot att fälla S.D. till ansvar för det stöldbrott som han begått.
Omständigheterna vid brotten är sådana att dessa inte är att anse som ringa, trots att värdet av den tillgripna bensinen vid båda tillfällena har varit lågt. Brotten är alltså att rubricera som stöld.
Varken brottens art eller straffvärde utgör skäl att bestämma påföljden till fängelse. Inte heller den omständigheten att S.D. en gång tidigare har gjort sig skyldig till brott kan, med hänsyn främst till den tid som förflutit mellan det tidigare och de nya brotten, anses utgöra något hinder mot att välja en lindrigare påföljd än fängelse.
Av utredningen i målet framgår att S.D. lever under ordnade förhållanden. Det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden kan därför på nytt bestämmas till villkorlig dom. Denna skall förenas med ett bötesstraff, som på grund av återfallet bör sättas högre än vad som annars skulle ha gjorts.
S.D:s yrkande i skadeståndsdelen får anses gälla även vid den utgång i skuldfrågan som målet nu fått. Eftersom S.D. inte har tillgripit bensin från G.N. kan dennes skadeståndsanspråk inte bifallas. Som anmärkts i det föregående kan G.N. i stället rikta ett ersättningskrav mot K-A.N.