RH 2000:35
En kvinna, som två år tidigare försökt begå självmord samt av anhöriga uppfattats på nytt ha tankar på självmord, försvann i samband med en färjeresa till Gotland. Det har inte ansetts utrett att hon befann sig i livsfara då hon veterligen senast var i livet och det har inte heller ansetts kunna antas att hon då befann sig i en sådan fara.
G.H. ansökte i oktober 1999 vid tingsrätten om att hennes syster L.B. född år 1936, skulle dödförklaras. Hon bifogade därvid bl.a. ett testamente upprättat av tre personer - bl.a. L.G. som hade avlidit - enligt vilket en lott av viss egendom efter dem skulle fördelas lika mellan G.H. L.B. och ytterligare en person. I testamentet föreskrevs vidare att om någon av testamentstagarna avlidit före testatorerna skulle den delen utgå och fördelas mellan övriga testamentstagare.
Av övriga handlingar som bifogades till ansökan om dödförklaring framgick bl.a. följande.
När färjan till Gotland anlänt till Visby på morgonen den 11 januari 1993 konstaterades, efter det att övriga bilar lossats, att L.B:s bil stod kvar på bildäck. Vid städning av färjan hittades i en vilsalong en sovsäck, en jacka, lågskor och nycklar till bilen. L.B. hade vid färjans avgång kvällen före fått ett telefonsamtal över båtens mobiltelefon och kallades till receptionen där hon talade med en icke känd person. Därefter ringde hon själv två samtal. Ett av de telefonnummer hon ringde gick till en av hennes söner. Han uppgav till polisen att modern under de senaste tio åren hade varit psykiskt sjuk i perioder, att hon led av förföljelsemani och att hon ca två år tidigare försökt ta sitt liv genom att skära sig i handlederna. Detta hade skett på Gotland. Han uppgav vidare att L.B. före den senaste resan besökt en syster och fört ett samtal med henne på så sätt att "systern skulle förstå att hon inte skulle komma tillbaka". Sonen hade på kvällen då färjan avgick fått veta att modern checkat in på färjan och ringt denna för att få kontakt med henne. Vid en känslig fråga om det tidigare självmordsförsöket lades luren på. L.B. hade också ringt en annan son och varit "hispig" under samtalet.
Någon förundersökning inleddes inte utan det antecknades i polisens handlingar att L.B. misstänktes ha drunknat.
Anhöriga till L.B. bereddes tillfälle att yttra sig över ansökan och hennes barn motsatte sig då en sådan förklaring innan tio år förflutit efter försvinnandet. En av sönerna anförde därvid att L.B:s psykiska problem varit av sådan art att det inte kunde uteslutas att hon höll sig borta av egen vilja.
Sollentuna tingsrätt (2000-02-08, rådmannen Urban Engström) avvisade den gjorda ansökan om dödförklaringen och anförde följande.
Av 25 kap. 1 § ärvdabalken framgår följande. Är någon borta och har det sedan han veterligen senast var vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, får ansökan göras om hans dödsförklaring. Kan det antas att den som är borta befann sig i livsfara då han veterligen senast var i livet, får ansökan göras sedan tre år har förflutit. Är det utrett att han befann sig i livsfara, får ansökan dock göras sedan ett år har förflutit.
Av handlingarna framgår att L.B. skulle ha varit drygt 63 år gammal idag. Hon var veterligen senast i livet den 10 januari 1993. Det har således inte förflutit tio år sedan L.B. försvann. Enligt tingsrättens mening är det inte utrett att L.B. befann sig i livsfara då hon veterligen senast var i livet. Det kan ej heller antas att hon då befann sig i en livsfarlig situation. Ansökan om dödförklaring har därmed gjorts för tidigt, varför densamma skall avvisas.
G.H. överklagade beslutet och gjorde gällande att det måste antas att L.B. befann sig i livsfara då hon veterligen senast var i livet.
Svea hovrätt (2000-03-28, hovrättsrådet Mona Wildig, referent, och tf. hovrättsassessorn Göran Söderström) gjorde ingen annan bedömning än den tingsrätten hade gjort och lämnade överklagandet utan bifall.
Hovrättsrådet Göran Rosenberg var skiljaktig och ansåg att hovrätten med upphävande av tingsrättens beslut hade bort återförvisa ärendet till tingsrätten för fortsatt behandling med följande motivering.
En dödförklaring för med sig alla de rättsverkningar i personligt och ekonomiskt hänseende som inträder när någon har dött. Regleringen om dödförklaring vilar därför på uppfattningen att en dödförklaring skall få meddelas endast om starka skäl talar för att den försvunne har avlidit (se LU 1980/81:11 s. 19).
Den nuvarande bestämmelsen i 25 kap. 1 § andra meningen ärvdabalken (ÄB) - om att ansökan om dödförklaring får göras sedan tre år har förflutit sedan den bortovarande veterligen senast var i livet, om det kan antas att denne då befann sig i livsfara - innebär, för fall av bortovaro under sådan tid, en uppmjukning av det tidigare stränga kravet på bevisning om livsfara. I dessa fall ställs inte, såsom enligt sista meningen i nämnda paragraf vid fall av bortovaro som överstiger ett år men understiger tre år, krav på full utredning om livsfaran. Det räcker att det kan antas att sådan fara förelåg vid försvinnandet (se prop. 1980/81:48 s. 29). Någon närmare bestämning av vad som skall läggas i ett sådant antagande har inte gjorts i lagmotiven. En jämförelse kan därvid göras med andra områden i lagstiftningen där samma lättnad i utredningskravet kommer till uttryck, t.ex. enligt den straffprocessuella regleringen i 23 kap. 1 § rättegångsbalken om när förundersökning om brott skall inledas. ("Förundersökning skall inledas så snart - - - det finns skäl att anta att ett brott - - - har förövats.") Vidare står det klart att uttrycket "livsfara" i regleringen i 25 kap. 1 § ÄB är avsett att innefatta även fara för självmord (se prop. 1980/81:48 s. 164, jfr 3 § första stycket 2 och tredje stycket lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård).
Det är tydligt att olika förhållanden och omständigheter får beaktas vid bedömningen av om det finns anledning att anta att någon befann sig i livsfara vid ett visst tillfälle. Ett förhållande som inte har diskuterats i lagmotiven till den nuvarande bestämmelsen i 25 kap. 1 § andra meningen ÄB är huruvida den förflutna tiden efter försvinnandet, utan att något livstecken från den försvunne har visat sig, i sig skall ges betydelse vid denna bedömning. Enligt hovrättens mening skall detta förhållande vägas in vid sidan av andra omständigheter och förhållanden. I själva verket kan nämnda förhållande tala för att den försvunne har avlidit sedan denne veterligen senast var i livet och alltså inte enbart att denne då var i livsfara. Den tid som har förflutit efter försvinnandet får i bestämmelsen i 25 kap. 1 § andra meningen ÄB härigenom en - kanske av lagstiftaren inte avsedd - funktion som inte uppkommer i de övriga situationerna i regleringen i nämnda paragraf om prövningen av en fråga om dödförklaring.
Det aktuella fallet skall bedömas mot den nu angivna bakgrunden.
Utredningen ger enligt hovrättens mening vid handen bl.a. följande. Det hade när ansökan om dödförklaring av L.B. gjordes vid tingsrätten förflutit drygt sex år sedan hon den 10 januari 1993 veterligen senast var i livet. Något livstecken från henne efter denna tidpunkt har inte, såvitt är känt, visat sig. Hon hade under cirka tio år före den aktuella händelsen lidit av psykisk sjukdom - förföljelsemani - som yttrat sig av och till. Cirka två år före händelsen hade hon gjort ett självmordsförsök på Gotland och gavs därefter psykiatrisk vård på sjukhus under cirka två månader. Kort före den aktuella resan till Gotland med färja från Nynäshamn till Visby och under den aktuella kvällen hade hon kontakter med anhöriga. De anhöriga kan sägas då ha, på grund av hennes agerande vid tillfället, på olika sätt gjort bedömningar - och gett uttryck för sådana farhågor - att hon på nytt hade tankar på ett överhängande självmord. När färjan kom till Visby konstaterades att L.B. saknades men att hennes bil och övriga egendom fanns kvar ombord.
Hovrätten anser att vad som har kommit fram om L.B:s tidigare självmordsförsök och psykiska ohälsa och om de anhörigas bedömningar om att hon på kvällen den 10 januari 1993 hade tankar på att på nytt begå självmord, i förening med att hon därefter försvann och att något livstecken inte har kommit från henne sedan dess, utgör grund för att anta att hon befann sig i livsfara vid nämnda tidpunkt. Eftersom det har förflutit mer än tre år mellan den tidpunkten och tidpunkten för G.H:s ansökan vid tingsrätten samt hennes rätt enligt testamentet efter L.G. är beroende av huruvida en dödförklaring av L.B. sker, hade tingsrätten inte bort avvisa G.H:s ansökan.